Släktforskning för mig

Jag minns ännu mina första trevande steg som släktforskare, kring millennieskiftet. Genom pastorsexpeditionen i Västra Karaby hade farfar fått fram födelseuppgifter för sin farmor Anna Svensson, som tydligen var född Jönsdotter i Lomma socken den 30 mars 1866. Detta var på den tiden då alla kyrkoböcker mellan 1895 och 1991 ännu låg kvar ute hos församlingarna, och då SVAR var allenarådande om man ville släktforska utanför landsarkivens tjocka väggar. Jag fick alltså vända mig till SVAR för vidare forskning bakåt, en procedur som kändes evighetslång för en fjortonårig novis i släktforskning. På tal om novis så hade jag ju hört talas om de där fadersnamnen, patronymikonen, men det kändes ändå lite overkligt att hitta sin första anmoder som var född med ett sådant och inte ett sonnamn. Men tillbaka till SVAR.

Kyrkoböcker på mikrokort kunde man som sagt endast beställa från SVAR, med hjälp av pappersblanketter i stadsbibliotekets källare. Dessa fylldes noggrant i och sändes sedan iväg till Ramsele, varifrån man så småningom fick hemskickat de beställda mikrokorten tillsammans med en faktura. Jag som inte hade egen mikrokortläsare fick dessutom snällt återvända till stadsbibliotekets källare, där det oftast var kö till mikrokortläsarna – det var fler än jag som ville spåra sina förfäder. Trots denna eviga väntan, detta hopplöst omoderna system och krångliga sätt att forska minns jag mina första trevande steg inom släktforskningens värld som magiska. Och det är denna magi, denna innerligt passionerade känsla som ännu efter sexton år är lika stark som då det begav sig.

b2ap3_thumbnail_2016-12-15_20161229-115130_1.JPG

Släktforskning för mig är verkligen allt – min hobby, min lycka, min avkoppling och passion. Men rubriken på dagens blogg ska inte bara utläsas ”släktforskning för mig”, utan även ”släktforskning för mig”. Ty släktforskningen har verkligen fört mig dit jag aldrig trodde att jag skulle hamna, till kunskaper om sådant jag inte ens visste fanns. Under dessa sexton år har jag lärt mig om rättshistoria och geografi, kungalängder och äldre tiders namnskick, om allmogens vanligaste bruksföremål under 1800-talet och 1700-talets värderingar, valuta och priser – visste ni till exempel att det kostade en hel riksdaler att reparera en peruk i Ystad år 1790?

För att inte tala om allt jag fått uppleva under dessa år! Jag har lyssnat på min mormors mormors fars fiolspel, beskådat min farfars farfars farfars stövlar, spårat släktingar över hela USA, besökt min farmors farmors syssling och rotat runt i peruanska kyrkoböcker – det är inte klokt vad snabbt man lär sig begrepp som defunciones, testigo och inscripciones tardías de nacimientos! Jag har hittat fotografier på förfäder födda på 1700-talet, gråtit över en anfaders initialer i en klockarbänk från 1500-talet, funnit släktskap med författare, artister och hollywoodstjärnor, och läst brev från alla möjliga kungligheter. Jag vet att man inte borde, men jag tog av mig de vita handskarna och lät försiktigt fingret glida över Karl XII:s egenhändiga namnteckning i ett brev från 1716...

Ja, släktforskningen är verkligen fantastisk, och man vet aldrig var man hamnar – det vet jag inte ens nu, när jag lämnar Rötterbloggen efter tre år. Något jag däremot vet är att dessa år har varit fantastiska, inspirerande och lärorika, och jag är så ödmjuk och tacksam till släktforskarförbundets dåvarande ordförande Barbro Stålheim, som hösten 2013 frågade om jag ville blogga i Släktforskarförbundets nya blogg. Jag är även väldigt tacksam för alla roliga, trevliga och lärorika kommentarer, tankar och åsikter från Er, kära läsare. Kanske ses vi någonstans där ute, men tills dess – ta hand om er, fortsätt släktforska och tack för dessa tre år!