Oscar Frosell som chevaleresk fransk sergeant. Carl Mentor Angus Oscar Frosell, född i Montreal 1894, var en kosmopolit som förblev svensk medborgare hela livet ut. Kort före första världskrigets utbrott enrollerade han sig i främlingslegionen och sårades i slaget om Dardanellerna. Han gjorde sig sedermera en kolossal förmögenhet som gick förlorad vid Paris befrielse 1944. Bilden ställd till förfogande av dottern Heddy Frosell da Ponte.

Nu har det blivit dags för ett spännande gästinlägg, den första av en handfull kommande bloggar om en bortglömd skånsk dynasti, som under 1800-talets andra hälft nästan blev Wallenbergarnas like. Gästbloggen är skriven av Richard Beer, som har en trettio års karriär som utlandsreporter bakom sig, numera med sin bas i São Paulo, Brasilien. 

Nyligen samlade jag mer konventionell dokumentation om den svenske honorärkonsuln Raoul Nordling som är känd för att ha räddat Paris från den totalförstörelse som Hitler beordrat i augusti 1944. I samband med det sökandet snavade jag så att säga över en helt fantastisk story om en mycket framgångsrik Parissvensk som jag aldrig hört talas om (och jag har genom den egna familjen lite hum om svensk närvaro i Frankrike). Han hette Oscar Frosell och titulerade sig greve.

Dennes säregna livsöde har fängslande nedtecknats av dottern Heddy Frosell da Ponte på engelska i boken The Frosell Affair (finns hos Amazon Kindle). Berättelsen har vissa drag gemensamma med Alexandre Dumas fiktiva mästerverk Greven av Monte Cristo och min spontana reaktion var: bra skrivet, men hur mycket av detta är verkligt? Jag hade fått blodad tand och inledde min egen undersökning om familjen Frosell. Sökningar på Google gav mig först ingenting. Frosell är ett ovanligt namn, och kan ursprungligen ha varit Frösell eller Forsell.

Jag identifierade några enstaka Frosell i Sverige, men utan någon koppling till Oscar Frosell. Det visade sig finnas betydligt fler Frosell utanför rikets gränser. Var börja? Parallellt sökte jag personlig kontakt med författaren till The Frosell Affair. På Amazons författarsida drog jag först en nit. Boken var egenpublicerad och där fanns inget förlag att kontakta för en intervju.  Jag fick jag nöja mig med den korta presentationen om en äldre dam bosatt i den amerikanska Södern, närmare bestämt i delstaten Georgia. Hon hade skrivit en tidigare memoarbok om sin glamorösa tid hos flygbolaget Pan Am från mitten av sextiotalet och flera decennier fram. Den hade sålt hyggligt. Recensioner i kvalitetstidskrifter om båda böckerna var goda. Men inget kontaktformulär. Då gick jag tillbaka till mitt e-boksexemplar och hittade omnämnt i liten stil under publiceringsdata att Heddy fått hjälp med redigering och marknadsföring av en professionell byrå på Madison Avenue i New York. En vecka senare kunde jag samtala med författaren. En mycket älskvärd dam. Allt hon skrivit om pappan var absolut sanning, bedyrade hon. Den fabulösa förmögenheten skapad till stor del på egen hand. Hur han blivit angiven i andra världskrigets slutskede som kollaboratör till den tyska ockupationsmakten trots att han var från ett neutral land, helt opolitisk och ansåg sig vara korrekt i sina affärer. Fängslad och torterad, men inte formellt häktad. Alla hans tillgångar som mystiskt försvinner. En skenrättegång långt senare. Hur konsuln tvår sina händer och inte hjälper till att försvara en landsmans rättigheter. Slutligen hur Oscar Frosell stämmer den svenska staten i en uppmärksammad rättsprocess.

Allt detta beskrivs gripande i Heddy Frosell da Pontes bok. Min första oberoende faktakoll går genom tidningsartiklar i Sverige från 1950- och 1960-talen. Materialet är digert, affären var helt klart het i den svenska välfärdsmodellens barndom. Jag ska ge detaljer om detta i flera kommande gästblogginlägg. Då ska jag också berätta om mina kontakter med andra medlemmar av familjen Frosell utomlands. Deras utgångspunkter visade sig vara ganska olika.

Jag ska inte minst skildra vad jag kom fram till om släkten på svensk botten. Frosell var en skånsk dynasti som under 1800-talets andra hälft nästan blev Wallenbergarnas like. En senare Frosell var gardesofficer, konsul och globetrotter med våghalsiga affärer inte bara i New York men även i Sibirien och Shanghai. Dessutom fick jag tag på en riktig släktforskare som kunde härleda familjens ursprung, som i sig var ett mysterium! Medan anfadern i släkten verkade komma från ingenstans glömde emellertid aldrig följande generationer att påminna om fruarnas högadliga påbrå...

Om skribenten

Richard Beer. Foto: privatJag är inte släktforskare, varken som hobby eller i yrket. Under trettio års karriär som utlandsreporter har det dock blivit en hel del grävande.

Jag ägnade nära två år till att kartlägga korruption i samband med Saabs försäljning av den senaste Gripen-generationen till Brasilien 2014. Det blev lika lång tid i jakt efter indicier om en internationell komplott bakom Palmemordet, med källor inte minst i Teheran, Washington och Johannesburg. Det mest väsentliga av det jag finner skulle tyvärr inte hålla som bevis inför domstol. Explosivt material återfinns därmed ofta i romanform som jag skriver under pseudonymen Lars Amber.

Under onsdagskvällen visades programmet Uppdrag Granskning, med inriktning på barn som blivit till genom donation av sperma.  Fast ska jag vara mer exakt så kunde man se det redan från början i SVT Play och det kan man göra på samma ställe i två år till. Att se och höra några av de som inte fått veta vem som är biologiskt pappa, genom brister i vår sjukvård, och där letandet får ske vid sidan av visar på många konstigheter bland ansvariga, ger starka intryck.

När jag ser programmet och de diskussioner som förekommer mellan de som verkligen är involverade, de så kallade donatorsbarnen, så blir jag riktigt berörd och jag börjar så smått förstå de känslor som de både levt med och fortfarande gör. Samtidigt så kan jag inte låta bli att se tillbaka och fundera på vilka känslor och funderingar som släktforskningsDNA gett upphov till genom åren.

Det som började som en liten nördrörelse för mer än 10 år sedan, då vi var glada för att kunna se de 12 markörerna i Y-DNA som möjliggjorde en grov uppdelning i ett tio-tal historiska folkgrupper eller när mitokondrieDNA gav upp till indelningen i Evas sju systrar har blivit något så mycket mer. När det började produceras listor ur ganska små databaser som visade på släktskap mellan de testade, ofta med ganska små mått om vi jämför med nu. Och då budskapet spreds på internet att det rasslade i matchlistorna, något som skedde var eller varannan vecka, även om rasslet inte var så många nya, så var det inte många som kunde föreställa sig det vi ser idag.

Fri bild av Brano på Unsplash

Släktforskningen, som för många av oss är grunden till vårt intresse i DNA, har visat sig kunna svara på frågor som jag inte ens vet om vi trodde att vi skulle kunna ställa. Släktforskningen har breddats och nu vet jag faktiskt inte var gränserna kommer att finnas framöver. Med förfinade metoder och med allt fler involverade så blir möjligheterna bara fler och fler. Att antalet testade stiger, det vet vi, exakt hur många som testat sig kan vara svårt att ange exakt, men om det inte redan är en kvarts miljon testade i Sverige, så närmar vi oss det. Och det är den vanligaste testet, sedan finns det ju de som tagit Y och mtDNA, och där uppskattar jag att det ungefär en tiondel av de testade i Sverige som gjort det.

Det finns naturligtvis en del att diskutera runt användandet och ett spörsmål dök i ovan nämnda program, hur är det med sekretess och anonymitet. Att bli lovad anonymitet före 1985 års lagändring innebär ju inte att DNA ändras. Det blir fortfarande lika mycket gemensamt DNA oavsett vad som utlovats och det går inte att gömma sig. Men det finns olika aspekter av hur vi ska närma oss de personer som vi hittar, och det måste vara klart att det ska göras med mycket eftertanke om hur båda parter upplever det som framkommit.

Jag vet inte om den bästa beskrivningen är att säga att det känns roligt, stimulerande och samtidigt lite pirrigt att få ha varit en del av den utveckling vi sett och ser. Blir nästan lite för mycket när jag upplever en oro för testsvar på de som finns i min släkt, finns det hemligheter så jag får svar som inte är det som det borde vara, eller…  Men den känslan ger insyn i hur många känner det, får jag svar om mitt ursprung eller är det ett annat än jag tror. Får ett donatorsbarn svar på sitt ursprung och hur många donatorer är oroliga för att bli hittade.

Men det bästa är alla de svar som löser upp släktforskningsknutar och visar på nya kopplingar, som gör att släktforskningen blommar och som, rätt använt, kan stärka den totala släktforskningsrörelsen.

Nu när vi närmar oss midvinter och dagarna blir allt kortare, så tänker i alla fall jag gärna tillbaka på sommaren som gått. En närmast obligatorisk melodi, kvarleva från skoltiden, är 'Visa vid midsommartid'. Jag har alltid varit förtjust i den; den är både skrämmande, poetisk och lite historisk i sin utformning. Även om jag tycker mig ha läst någonstans på nätet, att kompositören och textförfattaren närmast hade den som ett hobbyprojekt under studentåren. 

Säkert är ju, att den skiljer sig rejält från de flesta, rätt så obekymrade och lovprisande, sommarvistexter vi brukar höra. 

Redan inledningen där man antas ta på en midsommarkrans av olvon inbjuder till närmare studier. Vad är olvon? Och var växer det? De flesta midsommarkransar brukar bestå av blåklint, prästkragar och kanske lite rödklöver samt björklöv. Olvon är en buske med ganska kraftiga blomkolvar, läser jag på nätet. Underlig krans! 

Och så språngdans på glödande järn i dimman vid dammen.. Låter föga romantiskt. Är det en häxa det är frågan om? Eller är det andra övernaturliga väsen, älvor? 

Vilka är gummorna som personen ska fara till? Och hur kan ynglen i gölarna bli till 'fålar'? Är det en dimmig natt full av hallucinationer, en gammal spökhistoria eller en vandringssägen? 

Poesin är fantastisk och bildväven tydlig, men när man har sjungit den här visan, känns det på något sätt tryggt att övergå till 'Barfotabarn' eller 'Dans på Sunnanö' i sångrepertoaren istället... 

En kort vinterbetraktelse alltså...

Bilden: lite midsommarattribut. Foto: Pixabay

Eufrosyna Lind. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Anna Eufrosyna Larsdotter Lind föds 1839-07-05 i Ljusvattnet, Burträsk som dotter till pigan Anna Magdalena Larsdotter. Cirka 1858 flyttar Eufrosyna till Granträsk, Burträsk där hon tjänar som piga. Hon flyttar sedan till Salberget där hon blir piga hos Jonas Andersson med familj. Eufrosyna vänder sedan hem till Ljusvattnet. Hon arbetar där som piga hos Anders Eliasson med familj. Flyttar sedan till Finnfors, Skellefteå 1864 och tar samtidigt efternamnet Lind. Hon tjänar där som piga i ett år. 1865 gifter hon sig i Skellefteå med Adam Fredrik Larsson Åström född 1837-07-16 från Svensträsk, Burträsk. Hon flyttar till Svensträsk, Burträsk tre dagar efter vigseln, 29/11 1865. 

1868 flyttar hon och maken till Brännby. Där föds också dottern Anna Sofia. 1874 flyttar de till Villvattnet. I Villvattnet kommer sonen Gustaf Adolf till världen. Maken Adam Fredrik Åström blir sjuk och dör i lunginflammation 1899-02-12.1920 flyttar Eufrosyna till Risvattnet, Nysätra tillsammans med sonens familj. Där dör hon också 1929-03-21 av ålderdomssvaghet. 

Eufrosyna var jordemor, vilket innebar att hon hjälpte till vid födslar och annat. Förr i tiden följde barnen med kreaturen, korna och fåren, till skogs. Kanske var det för att vakta och skrämma bort rovdjur. Antagligen fick de höra många historier och kunde berätta för varandra om både odjur samt annat. Det berättas att Eufrosyna hade blivit tagen av vittra. Eufrosyna vallade, eller getade, "geet", som det hette att följa med korna i skogen. Bäst som hon gick där och vallade fick hon syn på ett par andra barn, det var barn hon aldrig förr hade sett. De lekte länge tillsammans, blev både trötta och hungringa varefter de andra barnen sade att Eufrosyna kunde få följa med dem hem för att äta. De bodde alldeles i närheten. När de gick in i huset kom de in i ett vackert kök med massor av god mat som doftade ljuvligt. Där var en fager kvinna, barnens mor, som bjöd till bords.

Eufrosyna tog för sig och var beredd att smaka på läckerheterna, när hon kom ihåg bordsbönen som man inte fick glömma bort. Hon knäppte händerna och bad Gud välsigna maten, men då förvandlades maten till grodor, skalbaggar och maskar. Sedan mindes Eufrosyna ingenting mer. Man hittade henne sovandes i skogen tre dagar senare. Eufrosyna tog ingen skada av sitt besök hos vitterfolket. Hon blev som vuxen kunnig i att bota människor och djur, hon visste vilka växter som var läkande.

Maja Sofia Olsdotter var statarhustru i Dingtuna socken i Västmanland nästan hela sitt vuxna liv. Trots ett med säkerhet slitigt liv blev hon riktigt gammal, 94 år. Tillsammans med maken Johan Löfgren hade hon tolv barn. Största tiden arbetade makarna på Stockkumla gård.

Till vänster: Maja Sofia Olsdotter med dottern Paulina. Foto: Eva Timm, bildkälla: Västmanlands Läns Museum. Till höger: Häradsekonomiska kartan från omkring förra sekelskiftet visar trakten där Maja och hennes familj bodde: Stockkumla, Ellberga och Grippeby cäster om Västerås i Dingtuna socken. Karta från Lantmäteriet genom www.kartbild.com.

Bilden på Maja och dottern Paulina råkade jag få syn på när jag sökte efter en annan bild på Digitaltmuseum här om dagen. Det finns en del att berätta om Maja och Paulina. Jag vet inte om hon kallades Maja eller Sofia men här skriver jag Maja eftersom det var hennes första namn. Dottern på bilden var döpt till Anna Paulina men kallades Pala, enligt texten till museibilden.
Fotografiet togs av Eva Timm någon gång 1898–1910 och Maja Löfgren sågs då som en trotjänare på Stockkumla. Dottern Paulina var en av de yngre barnen och född 1871.

Stockkumla gård var (och är fortfarande) en ganska stor gård. På häradsekonomiska kartan från förra sekelskiftet ser vi att det fanns både ångsåg och mejeri på gården. Just nu är den till salu på Hemnet, men jordbruksmarken verkar vara avstyckad.
Hit till Stockkumla kom Maja och Johan 1882 från granngården Ellberga där de varit statare. De hade gift sig 1852, när Maja var 19 år och i början av äktenskapet var de statare i Grippeby. Maja var född i Köping 1833 och maken i Bro 1825.

Äldste sonen Johan Erik föddes 1853. Yngsta barnet blev Oscar som föddes 1878, då var Maja 45 år. Barnen:
Johan Erik, född 1853-02-23
Carl August, född 1854-06-10
Johanna Sofia, född 1856-01-08
Lars Axel, född 1857-11-24
Albert, född 1860-06-20
Frans Victor, född 1863-12-19
Oscar, född 1865-11-11
Oscarina, född 1868-04-13
Anna Paulina, född 1871-01-21
Arvid, född 1874-03-20
Gustaf Edvard, född 1877-05-31
Oscar, född 1878-05-10
Med så många barn i familjen borde det finnas en hel del efterlevande idag till Maja och Johan Löfgren.

Familjen kom till Stockkumla som statare men så småningom fick Johan arbeta som smed och sedan som snickare. 1912 dog han och däreefter levde Maja som änka i 15 år. Hon dog den 3 maj 1928 och var då 94 år. I museets bildtext står det att hon dog "vid nära 100 års ålder". Det var naturligtvis anmärkningsvärt att bli så gammal då, även om hon inte var ensam om det.

Tre av sönerna blev soldater med namnen Falk, Stål och Jäder. Äldste sonen Johan blev soldat Stål när han antogs 1874 för Bysingsbergs rote i Livregementets grenadjärer. Näst äldste sonen Carl blev soldat med namnet Falk, han var också grenadjär. Sonen Lars blev antagen som soldat Jäder för Östra Jädra rote i Västmanlands regemente 1876.
Maja och Johan förlorade tre av sina barn under barnens uppväxt. Dottern Oscarina dog i lungsot när hon var 16 år. Sonen Oscar dog nio år gammal av "njurlidande".

Mordet
Sonen Arvid blev också bara 16 år men han mördades den 10 oktober 1890. I dödboken har prästen skrivit om hans död: "Mördad på vägen från Västerås till hemmet".
Tack vare Kungliga Bibliotekets inscanning av dagstidningar kan vi lätt få veta vad som hände. Hela historien berättades i tidningen Westmanlands Allehanda måndagen den 13 oktober 1890, på sidan 2.
Tidigt på lördagsmorgonen hittades Arvid död i järnvägsdiket vid Långängskrogen i Skälby, som då låg 5 km utanför Västerås. Man trodde först att han blivit påkörd av tåget men det visade sig att han hade blivit ihjälslagen. Arvid var snickeriarbetare och hade varit i Stockholm för att sälja sådant han snickrat. Han hade blivit rånad på sitt fickur och alla pengar. Klockan hade lämnats in på en pantbank men under falskt namn.
Mördaren hittades till slut och var drängen Frans Oscar Carlsson från Kärrbo som blivit bekant med Arvid under båtfärden från Stockholm till Västerås. Efter framkomsten hade de slagit följe en bit, sedan hade mördaren plockat upp en vass sten från vägen och försökt råna Arvid. När Arvid vägrade lämna ifrån sig pengarna hade Frans slagit stenen i huvudet på Arvid. Men bytet blev inte stort, bara 12 kr i pengar och 4 kr för den pantade klockan och det mesta söp han upp redan samma kväll.
Mördaren var också en ung man, 20 år gammal. Han dömdes till livstids straffarbete och dog efter tio år på Långholmen.

Paulina
Dottern Paulina, som tydligen kallades Pala, blev också statarhustru på Stockkumla gård. Där gifte hon sig 1891 med änklingen och stataren, sedermera kusken, Carl Johan Vretman vars hustru dött några dagar efter att deras son fötts 1889. Carl och Paulina fick fyra barn tillsammans mellan 1892 och 1903: Hulda Paulina, Anna Eugenia, Elna Maria och Johan Harald.
1912 lämnade familjen Stockkumla och kom till Grippeby, även där som statare. Efter tre år dog Paulinas make och efter makens död återvände hon till Stockkumla och flyttade senare till Ellberga där hon dog 1941. Det var där hon föddes 1871.

När det gäller släktforskning så innebär det till stor del att titta tillbaka, så därför tar jag mig friheten att gå tillbaka några dagar och fundera lite på Fars dag.  Det är kanske lite kortare tillbakablick än vad vi är vana vid, så det blir något mittemellan framtidsforskning och vanlig släktforskning.

Vid senaste Fars dag så kom den nya TV-serien Genjägarna ut till alla de som ville eller vill se framöver. Att det som är mest aktuellt är saknad av information om fäder verkar uppenbart och det gör att forskningen hamnar ganska mycket i närtid, men det gör den inte mindre intressant. Att göra ett underhållningsprogram kring en sådan allvarlig fråga som att hitta sin far eller, som det också sker, bli av med den som varit far hela livet, är en balansgång. Det har säkert funnits både den ena efter den andra stötestenen under de två år som det tagit från idé till verklighet, från det att Fredrik Mejster började nyttja sina kontakter med SVT tills des att vi kunde se resultatet. Men visst är det spännande program och det kommer fram känslor.

Egen bild

Men det finns ju många andra tillfällen, som inte syns i TV, när vi ser resultat av forskningsframgångar.  Att få fira Fars dag för första gången på 80 år kan vara en sådan sak.  Jag citerar en kommentar: ”En stor händelse idag, för första gången, vid 80 års ålder, kan jag med glädje, postumt, hylla min far på Fars Dag.”  Det finns säkert liknande känslor hos de som får sina svar, som får sina livslånga funderingar kring vem som är far besvarade.

Men inte alla är lika lyckligt lottade, det finns en annan sida av myntet också. Det kan vara svårt med besked om att den som man ansett vara sin far under alla år, inte är den biologiska fadern.  Det kan vara svårt att acceptera. Men det kan också resultera i nya upplevelser. Jag har för några år sedan berättat att jag hjälpte en person att topsa sig, och svaret på testen visade att den man han växt upp med, hans farfar, inte var hans biologiska farfar.  Det var svarta ögon och en inneboende ilska som mötte mig när vi träffades efter testsvaret.

När jag en tid senare såg personen komma mot mig på en trottoar undrade jag om det var bäst att byta trottoar, men så blev det inte. Han strålade av glädje när han såg mig, och kom fram och sa: Jag är nog den lyckligaste personen för jag har två farfar, en jag växt upp med och en som är min biologiska.

Det gick ju bra med han som tappade sin farfar men fick två, men det finns andra som det inte går lika bra för, så det finns hela tiden ett stort ansvar för hur vi använder de tester som finns, hur vi förbereder de som vi ber testa sig för att hjälpa till i sökandet och sist, men inte minst, hur vi kontaktar de som berörs av våra upptäckter.  Det är inte alla som blir glada för den nyupptäckta familjemedlemmen, så det gäller att vara riktigt försiktig och verkligen känna in, både hur man framför information och när. Det finns skräckexempel på hur man inte gör, att åka hem till någon som fyller år och gå in på en fest och gratulera födelsedagsbarnet till den nyupptäckta dotter, som står fram honom nu, är ingen bra idé.

Så även om det blir fest för många, att få fira fars dag för första gången, så finns det andra som kanske inte kan fira samma man som tidigare utan blivit av med sin far. Så visst finns det olika sidor av myntet, men i de flesta fall verkar det ändå vara lycka som förknippas med det nya firandet av fars dag.  Tänk om vi kunde samla ihop alla fars dagshistorier, och publicera dem, det skulle säkert bli en storsäljare.

Undrar vem som tar tag i det projektet, är det kanske Du.

Nils Nilsson och Matilda Gustafsdotter, Räftkläppen. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Nils Nilsson "Nirsch Nirscha" föddes 1832-07-31 i Bjurvattnet, inom Skellefteå socken som barn nummer tio i en syskonskara på elva till bonden Nils Andersson, bördig från Räftkläppen och hans hustru Anna Larsdotter, härstammande från Långträsk, Norsjö. Anna dog när Nils Nilsson var knappt fem år fyllda. Nils Andersson avled fyra år senare.
1849, vid 17 års ålder, blev Nils dräng hos sin farbror Gustaf Andersson i Räftkläppen. Han blev kvar där i ett år innan han flyttade till Svanström och bonden Erik Olofsson som var gift med Nils äldre syster Maja Stina. 1853-1854 tjänstgjorde Nils som dräng hos sin äldre bror Anders Nilsson i Skärudden. Det sistnämnda året gifte sig Nils med Matilda Gustafsdotter född 1835-03-16, dotter till Nils farbror, nybyggaren Gustaf Andersson, barnfödd i Bjurvattnet och hans hustru Margareta Johansdotter, härstammande från Skråmträsk. Nils och Matilda var alltså kusiner. De övertog Matildas föräldrahem i Räftkläppen. Matilda hade två helsystrar och en halvbror. I Nils och Matildas äktenskap föddes åtta barn.
Slåttermaskinen gjorde sitt intåg i Räftkläppen i slutet av 1890-talet. När en nyköpt slåttermaskin skulle monteras år 1900 blev Nils Nilsson sakkunnig rådgivare. Han lär då ha yttrat: "Handena känn I vä lik som fadervåra!" (Den här känner jag lika väl som fader vår!)
Mellan åren 1881 till cirka 1891 var Nils Nilsson nämndeman. Han var också en stor jordägare i Bjurvattnet. Nils och Matildas son Rickard övertog gården i Räftkläppen 1903 i samband med sitt giftermål. Nils avled den 13 februari kl. 13:00 samma år av reumatisk värk. Hustrun Matilda levde till 24 januari 1911 när hon i sviterna av astma somnade in.

Vad hände med den ogifta moderns två söner? Vad hände med kopparsmältarens hustru och barn?
Idag den 12 november är det Arkivens dag och arkiven håller öppet, fast det är lördag. Här i Västerås är vi från Västerås Släktforskarklubb på stadsarkivet och hjälper till med släktforskning. Mina släktforskarkollegor runt om i landet gör också det, på bibliotek och arkiv.
Temat för årets arkivdag är myter och mysterier. I många släkter finns myter som släktforskningen kan bekräfta, eller visa att de inte stämmer, men några sådana har jag inte i min släkt. Däremot ska jag berätta om två olösta mysterier som jag stött på då jag släktforskat åt kunder.
Båda två mysterierna tror jag har en förklaring om man bara söker djupare i arkiven. Där finns oftast förklaringar till det mesta, men ibland får man leta länge, vilket jag inte har gjort.

Smältaren på kopparverket och hans första familj
I Falun fanns på 1700-talet en smältare på kopparverket med namnet Per Ersson Duvenberg. 1763 gifte han sig med den fyra år äldre Christina Andersdotter. Med tiden fick de tre barn: Christina, Brita och Erik.
Familjen bodde först i Falu Kristine församling och flyttade 1779 till Åls församling men återvände sedan till Falu Kristine. Där dog Per Ersson Duvenberg den 28 januari 1786 i lungsot. De bodde då på en plats som hette Slaggen:

I församlingens dödbok kan vi läsa att Per Ersson Duvenberg var gift med sin efterlevande hustru Christina Andersdotter och att han hade två döttrar och en son. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag följde familjen bakåt i kyrkböckerna och hittade Per Duvenberg (ibland skrivet Dufvenberg eller Dufberg) i Stora Kopparbergs äldsta bevarade husförhörslängd från 1749–1762:

Överst är familjefadern själv, smältaren Per Dufberg född 1723 (ser det ut som) med hustru och två barn. Men vänta nu... Hustrun här heter Catharina, det stämmer ju inte. Visst kan prästen ha tagit fel på Christina och Catharina. Men barnen Greta och Erik, de hette ju Christina, Brita och Erik. Dessutom är detta före vigseln med Christina Andersdotter 1763. Bildkälla: Arkiv Digital.

I dödboken har prästen skrivit enbart om Per Duvenbergs senare familj med Christina Andersdotter, två döttrar och en son. Fanns det två smältare med samma namn Per Dufberg/Duvenberg födda 1723 vid kopparverket i Falun? Knappast. Eller?
Om det är samme man, vad hände då med hela hans första familj? Blev de förolyckade eller dog de av en smittsam sjukdom? Det måste ha hänt 1760–1762 eller mycket tidigt 1763 för han gifte sig med Christina den 23 oktober 1763. I vigselboken kallas han då smältaren från Gamla Herrgården Per Ersson Dufvenberg, inte änkling. Ingenstans i hans senare liv finns spår efter hans första familj.
Eller är det en annan Per Duvenberg? Kanske en kusin som fått samma namn och råkat födas samma år och som också blev smältare?
Jag har inget svar på frågan. Naturligtvis finns det en förklaring men eftersom det inte är min egen släkt har jag inte lagt mer tid på det än att konstatera detta. Det som för mig är ett mysterium är varför hans första äktenskap inte nämns vid hans död och varför han inte benämns som änkling vid vigseln 1763. Om det alltså är samme man.

Den ogifta modern och hennes två barn
Christina Erika Johansdotter Sellin, född 1865, var ogift piga på en gård i Multrå socken när hon 1889 födde sonen Johan Alfred, med okänd far enligt kyrkboken. Sedan flyttade hon till en annan gård och där föddes sönerna John Emanuel 1891 och Tyko Ossian 1893, även de med okänd far. Den minste gossen dog ett halvår gammal.

Christina Erika Johansdotter med de två äldsta sönerna i Multrå husförhörslängd 1894-1906. De är överstrykna eftersom de flyttade. Bildkälla: Arkiv Digital.

1897 tog Christina med sig de båda sönerna och flyttade till Malmberget i Gällivare församling. Hon tog ut flyttbetyg för både sig och sönerna den 26 november men när hon flyttade in till Gällivare den 2 december samma år var inte sönerna med. Vart hade de tagit vägen?

Utflyttningen från Multrå den 26 november, mor och två barn. Bildkälla: Arkiv Digital.

Inflyttningen i Gällivare den 2 december, en mor utan sina barn. Bildkälla: Arkiv Digital.

Först tänkte jag att de förolyckats under resan, t ex drunknat, eller blivit sjuka och smittat varandra. Multrå ligger i Ångermanland och kanske åkte hon ångbåt norrut, t ex till Luleå, och sedan tåg. Fast det var ju i månadsskiftet november/december och då var nog hamnarna isbelagda så förmodligen blev det tågresa. Jag sökte i de digitaliserade dagstidningarna från den tiden efter en olycka med två pojkar, men fann inget. 1897 var pojkarna åtta och sex år gamla.
Jag har sökt efter dem i Sveriges dödbok, om de dött någonstans på vägen, men ingen träff. Då tänkte jag att hon lämnat dem som fosterbarn innan hon kom fram, och har därför sökt på deras namn och födelsedatum i Arkiv Digitals register Befolkningen i Sverige. Men ingen träff efter att de lämnade Multrå. Hade de t ex bott hos en släkting så borde de ju varit bokförda i församlingsboken där.
Är det någon som vet vad som hände med dem?
Deras mor blev kvar en tid i Malmberget och gifte sig där 1899 med arbetaren Gustaf Adolf Karlsson Ljungdahl. Via Luleå och Stockholm emigrerade makarna 1901 till Amerika, enligt Rotemansarkivet.
Det här är inte heller min släkt så jag har inte sökt mer än så efter pojkarna. Kanske har jag inte sökt tillräckligt kreativt, alltså med olika stavningar och andra födelsedatum. Det jag hoppas är att få veta, om någon känner till dessa, att pojkarna trots allt överlevde och står att finna någonstans.

Mysterier
Hade jag gett dessa båda mysterier mer tid i eftersökning hade jag kanske hittat svaren. Men då hade det inte blivit några mysterier att blogga om idag.
Under mina tio år som uppdragsforskare har jag ibland stött på sådant som inte fått sin förklaring i arkivhandlingarna.
Ett mysterium gäller en familj där det inte går att förstå vem som är mor till ett barn. Det gäller en familj i Stockholmstrakten kring sekelskiftet 1900. Familjen var inflyttad till en växande huvudstad från en norrländsk församling. Under ett år föddes inom loppet av fem månader två barn i familjen. I födelseboken står båda barnen med samma mor och samma far. Vilket ju inte är möjligt. Fem månaders graviditet? Jag kollade och dubbelkollade att de verkligen var inskrivna samma år och rätt datum.
Själv misstänker jag att den ena modern i verkligheten var en av familjens ganska unga tonårsdöttrar. Kanske var fadern den rätta fadern i båda fallen? Även om vi inte vill tänka så, så vet vi ju att det förekom.
Att prästen inte reagerade kan ju bero på att han inte kände sina församlingsbor och inte upptäckte att en födsel till samma föräldrapar registrerats bara fem månader tidigare.
Hustrun i familjen dog ganska snart och fadern med de hemmavarande barnen flyttade sedan flera gånger inom Stockholm.

Okända fäder
Så har vi ju alla mysterier med okända fäder. Med DNA kan många hittas men långt ifrån alla.
Svårast är det under åren 1860–1918, om du söker i arkiven. 1860 (eller däromkring) var det inte längre ett brott att föda barn som ogift. Då var det inte heller lika viktigt att hitta den okände barnafadern eftersom han inte skulle lagföras och han blev därför inte registrerad om han inte själv erkände faderskapet. Det finns undantagafall där prästen i t ex en husförhörslängd antecknat uppgifter från modern om en barnafader.
1918 infördes barnavårdsnämnder i Sverige, genom en ny lag. Då skulle kommunernas barnavårdsmän göra vad de kunde för att hitta fadern för att kunna driva in underhållet. Då såg man till barnens behov, att bli försörjda.
Letar du efter en okänd far till ett barn fött 1918 eller senare, då ska du kontakta det stads- eller kommunarkiv där modern var skriven och söka efter en barnavårdsakt. Den är upprättad för modern och där kan i många fall finnas information om fadern. Det har jag erfarit i flera fall där kunder bett om hjälp med detta.
Det kan också gälla barn födda några år före 1918. Ibland upprättades barnavårdsakter även för lite äldre barn, om modern t ex begärde hjälp med försörjningen.

Så har kan det se ut i en husförhörslängd, om man har tur. Arbetaren Ax(el?) Modin har erkänt faderskapet för sin dotter Anna Helena född 1896. Det är inte alltid det är inskrivet i födelseboken. Bildkälla: Arkiv Digital.

Vilken lycka att hitta en sådan här lapp instucken i husförhörslängden för den släktforskare som letar efter en okänd far. Pigan Elna Andersdotter har anmält till prästen att drängen Måns Svensson inte ska få gifta sig med någon annan förrän han fullgjoprt sina förpliktelser som far till deras gemensamma barn, en son född 1874. Bildkälla: Arkiv Digital.

När det gäller alla de som emigrerade så finns det vissa utmaningar när de ska letas upp i det nya landet de bosatt sig i. Olika länder med olika källor och om vi ska vara finkänsliga så kan vi säga olika krav på tillförlitlighet. Att namn kan ändras, att födelsetid blir lite hipp som happ och att föräldrars namn kan bli nästan vad som helst, det vet vi.  Men det gäller då att väga in vilka sannolikheter som det finns för hur dessa ändringar kan slå och hur man kan begränsa de olika felaktigheterna.

Häromdagen satt jag med en person som letat efter sin försvunna släkting under en längre tid. Precis som för många andra så har både intresse och tid för forskningen varierat och vissa grubblerier har lagts på hyllan ”ska göra sedan”. I det här fallet så började det för ganska länge sedan, när det inte alls fanns lika mycket material som digitaliserats utan man fick leta på lite andra sätt än idag. Efter att ha försökt spåra släktingen som emigrerade så vände sig forskaren till Emigrantinstitutet i Växjö för hjälp med spårningen.

De svar som finns från 2011 ser vederhäftiga ut och det råder inget tvivel om att de lagt ner ett stort jobb för att leta upp personen, och storleken på insatsen syntes ju också på den faktura som kopplades till uppdraget. Letandet hade spänt över en hel del källor och resultatet visar på en familj som bildades ”over there” och det blev ganska många barn så förhoppningen om att hitta efterlevande var ganska stor.  Men det gick inte så bra då, på den tiden att komma i kontakt, så pärmen med uppgifter hamnade allt längre bak bland de som bearbetades och den blev till slut nästan bortglömd.

Andra sysslor blev mer prioriterade och det tog ända tills i år innan pärmen kom fram igen och letandet kunde starta om igen. Lite löst letande och sedan kan man ju alltid googla på namn för att se om det fanns någon mer som letar eller letat. Och upp på skärmen kommer det uppgifter, uppgifterna om emigrantens liv i Sverige stämmer, men sedan skiljer de sig åt. Annat namn på hustrun och skiftande namn på barnen. Kunde det vara samma person eller..?  Det verkar som den nyupptäckta informationen är fel, för den skiljer sig för mycket från den som proffsen letat fram.

Fri bild av AussieActive på Unsplash

Jag skriver ett brev till han som lagt ut informationen och berättar att den måste vara fel, tänkte forskaren och gjorde så. Och under väntan på svar så kom vi att sätta oss ner och jag fick frågan om hur det kunde bli att två olika personer hittats i det nya landet när det bevisligen var samma emigrant. Kunde han ha levt dubbelliv och haft två familjer, eller hur ska det tolkas. Det första vi gjorde var att försöka se om det verkligen var samma person. Började med den som hittats redan 2011 och ganska snart dök det upp små varningsflaggor. Hur lång tid tog resan, varför annan födelsetid än den riktiga (kommentaren i rapporten var att det var vanligt med annan födelsetid) och några liknande glidningar när uppgifterna inte stämde helt.

Summan av läsningen blev att det lät inte helt säkert att det var rätt person, så nu började vi leta i de källor som finns tillgängliga idag, och ganska fort dök det upp en scannad svensk-amerikansk kyrkbok där det ganska klart framgick att det var en annan emigrant som de pekat ut. Några fler kontrolluppgifter pekade entydigt på samma sak och bouppteckningen efter pappan var nog den sista spiken i kistan.

Och jag som skickat ett brev och antytt att jag har rätt person och du har fel, kommenterade min samtalspartner, som fortsatte att nu får jag skämmas för mina påståenden. Men sånt kan ju hända, så det får man acceptera. Men för säkerhets skull så tittar vi på den andre, den som gogglats fram. Hur säker kan vi vara på att det är rätt. Mycket text och många källhänvisningar så det låter ju rätt. Fast det var många källor som var både andra och tredjehandsuppgifter, så det gäller att kolla noga. Det första som slog oss var att det hänvisas till en passagerarlista, men den var ju daterad sex år efter att emigranten fått sitt flyttbetyg. Och det fanns lite andra lösa ändar och kopplingar till andras släktträd, och andras släktträd är ingen garant för riktighet, för vem har kopierat vem.

Vi tog ett nytt grepp, vi letar förutsättningslöst efter emigranten för att se om det finns några nya ledtrådar, primärt i de källor som finns på andra sidan atlanten. Kunde det finnas nya, oupptäckta uppgifter som visade på andra lösningar än någon av de två som fanns. Och för att göra någon timmes sökande till en kort variant så skymtade ganska tidigt en man som hette något helt annat än det sonnamn de andra två använt. Att byta Johnson (ursprungligen Jansson) till något annat var ju ganska vanligt, och i det här fallet var det verkligen ett annat som använts. Fler uppgifter styrkte den tredje identiteten och när det kom fram uppgifter om rätt födelsetid, emigrationstid och att båda föräldrarnas namn stämde som slutade vi att leta.

Vi tror oss nu vara säkra på att av de två vi började med var båda fel och vi har nu hittat rätt person, vilket leder till den logiska slutsatsen att man inte kan lita på någon uppgift som man själv inte kontrollerat och att kopiera från andra, även om det är riktigt duktiga som söker har sina risker. Nu får vi bara hoppas att det inte dyker upp ett fjärde alternativ 😊

Igår tömde jag min absolut sista flyttkartong; den med fotografier och fotoalbum. Även några gamla, svartvita foton på far- och morföräldrar fanns med. Vilket fick mig att fundera. Min farfar, som var den enda av mina 'gammelföräldrar' som var lite intresserad av släktforskning, lämnade ändå efter sig åtminstone två svartvita fotoalbum utan en endaste anteckning om vem eller vad bilderna föreställde. Dessutom finns det en del fotografier som han tydligen tog medan han var flygare (Malmslätt). En del eleganta villor förbryllar mycket. Var det hus som han/vi hade någon förbindelse med, eller tyckte farfar bara att det var tjusiga hus? 

Mina andra gammelföräldrar var inte roade av släktforskning. 'Vad ska det tjäna till'? var den ungefärliga attityden. De var nog starkt påverkade av rådande tidsanda, typisk för nittonhundratalets första årtionden. Generellt sett ansågs släktforskning vara för 'de rika'. Människor som hade råd att resa från prästgård till prästgård för att titta på originalkyrkoböcker. Människor som var trygga i förvissningen om att generationerna före dem var av samma sort som de själva: kvinnorna från 'goda' familjer, männen nitiska tjänstemän, plikttrogna officerare eller kanske rentav någon adelsman. 

De övriga, den stora majoriteten, skämdes över sina uppväxter i dragiga torpstugor med vägglöss och utedass, och ville bara 'glömma', nu när de fått centralvärme, kylskåp och gasspisar. 

Ja, nittonhundratalets människa ville se framåt istället. Allt som var modernt var bra. Det gamla rev man utan problem; torpstugor, Klarakvarter och hantverksbyar. Allt för det praktiska. Vad man kanske inte förstod, var att man också rev en stor del av folksjälen med detta. Och säga vad man vill om våra svenska arkitekter under nittonhundratalet; de har aldrig kunnat släppa funktionalismen och dess braksuccé på världsutställningen. Klossigheten har regerat sedan dess. Alla svenska tätorter, oavsett om de heter Borlänge, Vällingby eller Borås, är försedda med till förväxling lika stortorg, med gråsvarta betongplattor, en oftast avstängd fontän, och grå betonglådor till varuhus. Den obligatoriska restaurangen kan ha vilket fantasifullt namn och vilket inredningstema den vill; i bakgrunden syns alltid den snörräta rektangulära fönsterraden med gråtrötta persienner, och i taket sitter gipsplattorna lika snörrätt. 

Till slut, på 70-talet, började protesterna äntligen nå ut. Det byggs fortfarande klossar, och de stora torgen är för evigt förstörda, men sakta men säkert börjar allmänheten förstå att det kan vara en god idé att bevara också. Ett stortorg behöver kanske inte se exakt likadant ut som grannortens torg? Kanske kan den gamla torpstugan faktiskt användas till något? Och kanske bör man inte röja bort all skog och mark man ser? 

Vi behöver fler bostäder och fler allmänna byggnader. Men de måste kanske inte nödvändigtvis se exakt likadana ut allihop? Och det finns fler geometriska former än fyrkantiga och rektangulära! 

Efter detta arkitektoniska utbrott, så ska jag väl också intyga att släktforskning numera är tillgänglig för alla. Det är lätt att komma åt kyrkböcker och annat material via nätet, och oftast till rimliga kostnader. 

Men glöm inte att skriva ut åtminstone huvuddragen i din släktforskning på papper! Säga vad man vill om papper, de får aldrig hårddiskkrascher eller blir omöjliga att tolka med framtidens datorer! 

Bilden: typiskt exempel på nittonhundratalsbyggnad, med 'de räta vinklarnas tråkighet', men detta är utrikes, i Las Palmas närmare bestämt. Foto: författaren.

Elsa och Albert Lindahl. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Johan Albert Lindahl föddes 1893-06-24 i Knaften, Lycksele som son till hemmansägare Johan August Nilsson, barnfödd i Knaften och hans hustru folkskollärarinnan Olivia Maria Lindahl, bördig från Fredrika församling.

Vid 1,5 års ålder blev Albert moderlös. Fadern gifte om sig 1898 men det äktenskapet varade inte länge. Efter drygt ett halvår avled även hans andra hustru och Alberts styvmor, som dödsorsak är noterat "maginflammation". Samma åkomma som även Olivia dog av.

Alberts båda föräldrar var religiösa. Fadern var ett väckelsens barn och modern, som var dotter till kyrkoherde Erik Anton Lindahl i Fredrika, förde med sig de prästerliga traditionerna till familjen. Tidigt intresserade sig Albert för att bli präst även han men utsikterna för att kunna utbilda sig såg ut att vara små på grund av hemmets svaga ekonomi. Han hjälpte sin far med jordbruket och ungdomsåren förflöt. Albert tillbringade flera somrar som "getare", d.v.s. att valla kor. Det hände många gånger att han predikade för korna för att få låtsas vara präst. Så småningom blev leken allvar, när Albert via småskoleseminariet i Lycksele och Fjellstedtska skolan i Uppsala kunde avlägga erforderliga teologiska examina och prästvigas. 1915 flyttade han till Uppsala för att studera. 1922 prästvigdes han för Luleå stift.

Albert, som tog sig efternamnet Lindahl efter sin mor, ingick 1922 äktenskap med Maria Elsa Lovisa Lindgren född 1894-08-25 i Klara församling Stockholm, dotter till tapetserare Karl Edvard Verner Lindgren och hans hustru Maria Helena Margareta Rydberg. Vigseln förrättades på Alberts födelsedag 24 juni. Cirka en vecka senare 1 juli 1922 flyttade Albert och Elsa till Kalvträsk, där Albert hade erhållit tjänst som komminister. Hans första förordnande som präst efter prästvigningen.

Före vigseln med Albert hade Elsa arbetat i fem år som hushållerska i skolhuset i Kristinefors, Värmlands län. 1918 kom hon till Uppsala där hennes mor, som då var änka, bedrev bagerirörelse. 1 maj 1923 började Albert sin tjänst som komminister i Kalvträsk. Den befattningen innehade han i nästan 1,5 år. I oktober 1924 flyttade han och Elsa, samt deras ettåriga dotter till Alberts hemförsamling Lycksele där han tillträdde tjänsten som komminister.

Som komminister i sin hemförsamling gjorde Albert Lindahl en insats bland barn och ungdom. Det var vid denna tid, som det kyrkliga ungdomsarbetet växte fram i vårt land och ungdomskretsar bildades i församlingarna. Komministergården blev centrum för ett livaktigt ungdomsarbete och den kyrkliga ungdomskretsen blev en medarbetarstab, som ofta deltog i församlingsarbetet. Sommartid cyklade ungdomarna ut till de många byarna och bidrog till gudstjänsten med körsång samt vittnesbörd.

Albert Lindahl var ansedd som en väldigt bra predikant. Hans predikan utformades till en central kristen förkunnelse med aktuell anknytning, den var alltid personlig. Han talade till människorna på ett språk som de förstod och han använde dessutom gärna dialektala uttryck för att göra framställningen vardagsnära. Ungdomstidens lågkyrkliga väckelsearv gav must och djup åt hans förkunnelse. Hans utåtriktade läggning gav honom många vänner.

Familjen Lindahl utökades under Lyckseletiden till att bestå av fem barn plus föräldrarna Albert och Elsa. I nästan tio år var Albert komminister i Lycksele. Kyrkoherdetjänsten i Norsjö blev ledig och Albert erhöll den tjänsten. I september 1933 blev han vald till kyrkoherde i Norsjö men först i maj året därpå tillträdde han tjänsten. Kyrkoherdetjänsten i Norsjö gav rika tillfällen till ett intensivt församlingsarbete. Även de praktiska uppgifterna sköttes med framgång. Ett församlingshem uppfördes nära kyrkan och två nya kyrkobyggnader togs i bruk på Alberts initiativ. "Gud hade givit sin tjänare många rika gåvor och iklätt honom den vapenrustnBrev från Elsa och Albert till min morfars mor Ester. Eget fotografi. Privat samling. ing han behövde för sin herdetjänst."

En stor sorg för Albert och Elsa var när deras yngsta dotter avled knappt ett år gammal av lunginflammation år 1937.

Sedan Albert kom till Norsjö beklädde han posten som ordförande i kyrkofullmäktige samt folkskolestyrelsen där han nedlade ett värdefullt och målmedvetet arbete. Han bidrog också till att Norsjö fick en högre folkskola, i vars styrelse han hade varit ledamot.

Ett ungdomligt sinne, enkelhet, välvillighet och vänfasthet kännetecknade kyrkoherde Lindahl. Han tjänstgjorde som kyrkoherde i Norsjö fram till 1960 när han slutade och avgick med pension. Under nästan sina 30 år i Norsjö hade han blivit varmt uppskattad i bygden.

Efter pensioneringen flyttade Albert med sin maka till Uppsala. De behöll dock kontakten med Västerbotten. Albert besökte Norsjötrakten ett antal gånger efter sin pensionering. Dessutom prenumererade Albert och Elsa på tidningen Norra Västerbotten nuvarande Norran även efter att de lämnat Västerbotten. De ville hålla sig uppdaterade om vad som hände i bygden, det tyder väl på en kärlek till densamma. I ett bevarat brev som Elsa skrev till min morfars mor för att gratulera henne på 80-årsdagen skriver Elsa bl.a. om "vårt kära Kalvträsk" samt "våra rika och lyckliga år i Kalvträsk", det tyder väl på att de trivdes där.

Elsa deltog flitigt i församlingsarbetet i Norsjö. Hon var den drivande kraften inom de kyrkliga syföreningarna Missionsföreningen, Syföreningen för kyrkans prydande och Ungdomssyföreningen. I regel var hon också värdinna vid kyrkligt anordnade fester och andra samkväm. Som person var Elsa enkel, flärdfri. Tack vare dessa egenskaper hade hon gjort sig omtyckt och skaffat sig en stor skara vänner. I Albert och Elsas hem rådde stor hjärtlighet, dit var man alltid välkommen.

Albert Lindahl somnade in 3 november 1972, 79 år gammal. Elsa gick bort 18/9 1985, 91 år ung.

Som släktforskare kan man nog inte undgå att intressera sig för de svenska kyrkorna. Åtminstone kyrkobyggnaderna. Det har våra sedan länge döda släktingar befunnit sig, någon gång i livet men troligen många gånger.
Och så här i allhelgonatid är vi många som besöker våra döda anhörigas gravar på kyrkogårdarna.

Visst är det en del församlingar som har moderna kyrkor och på 1800-talet byggdes många Tegnérlador som fick ersätta äldre kyrkor som blivit för små i de växande församlingarna. Men vi har samtidigt mängder med betydligt äldre kyrkor kvar i Sverige, många med ursprungliga delar från medeltiden. Och många kyrkoruiner.
När jag släktforskar brukar jag kolla hur gammal kyrkan är och byggnadens historik. Är kyrkan från t ex 1700-talet är det lätt att fundera över att mina gamla skläktingar gått, stått och suttit i det rum som ännu finns kvar. Kanske har de för länge sedan sett på och förundrats över gamla takmålningar som vi kan se idag, och gått på de gamla gravhällarna som fortfarande ligger kvar.
De riktigt gamla boningshusen finns sällan kvar men kyrkorna har stått i flera hundra år.

Utan att vara aktivt religiös kan jag ändå se den stora betydelsen av kyrkorna. För onkring 30 år sedan, långt innan jag började släktforska, var jag med om att producera en uppslagsbok om de svenska kyrkobyggnaderna. Det här var ju långt före internet och Wikipedias tid, när man fortfarande köpte uppslagsböcker.

Så här ser vårt uppslagsverk om kyrkor ut, utgiven 1990. Jag har ett väl använt exemplar kvar i min bokhylla. Eget foto.

Min dåvarande make, jag, en arbetskamrat till oss och arbetskamratens mamma bildade ett bokförlag och gav ut boken. Vi tre  (inte arbetskamratens mamma) arbetade på en av Västerviks lokaltidningar tillsammans, exmaken som fotograf och vi andra två som reportrar. I ett och ett halvt år arbetade vi med att samla in information och bilder till uppslagsverket. Två semestrar åkte maken och jag och våra två barn runt i delar av södra Sverige för att fotografera kyrkor där vi inte fått in bilder från församlingarna. Boken har beskrivningar och bilder på 2754 kyrkor (tror jag mig minnas) och jag har skrivit över 800 av texterna.

När man kommer på att man ska göra en sådan bok är idén för bra för att släppa även om arbetet tog mycket längre tid än vi själva trodde. När vi sedan skulle trycka boken fick vi göra det i Italien för i Sverige fanns det då inget tryckeri som ville (eller kunde) hantera så många färgbilder. (Den faktiska orsaken är jag inte helt klar över eftersom det inte var jag som beställde tryckningen, så det låter jag vara osagt.)

När jag höll på med det arbetet så tänkte jag ibland på just det här att kyrkorna är de äldsta byggnaderna vi har där människor rört sig under hundratals år. Och de används fortfarande av oss som lever idag. En levande historia.
Alla skulle gå i kyrkan förr, det vet vi. Så vi kan vara ganska säkra på att våra förmödrar och förfäder varit i kyrkan flera gånger, åtminstone de som levde före 1900-talet.

Kumla kyrka här i Västmanland är en av de måga kyrkor som byggdes redan på medeltiden. Den har fantastiska målningar av Albertus Pictor. Eget foto.

Här inne i Sibbarps kyrka i Halland, byggd på 1200-talet, döptes jag en sommardag 1954. Bild: lin208/Wikipedia (CC3.0).

Svartrå kyrka i Halland är också medeltida. Takets inre målning är gjord 1777 av Henrik Andersson Wibeck och de här motiven har mina gamla släktingar sett många gånger och säkert förundrats över, precis som jag. Eget foto.

Törnsfalls kyrka utanför Västervik är från 1100-talet. Eget foto.

Badelunda kyrka, den församling där jag bor. De äldsta delarna är från 1200-talet. Eget foto.

Irsta kyrka sydost om Västerås, med sin stiglucka (porten i kyrkogårdsmuren) är också medeltida. Eget foto.

Ryssby kyrka i västra Småland är en av dem som kallas Tegnérlador, byggd på 1840-talet. Härifrån kommer min mans farfar och hans släkt. Eget foto.

I Västrums kyrka söder om Västervik hänger ett votivskepp, en modell av fregatten Riksens Ständer, byggd 1760 på varvet i Helgerum, där jag bodde i många år. Eget foto.

Det kom en liten fråga, i ett sådant där elektroniskt format som jag inte riktigt vet vad det heter nuförtiden. Förr skrev man mail men nu vet jag inte om det är mejl eller något annat man ska skriva. Strunt samma, en fråga om vem jag egentligen är och om det kan gå att se om vi har någon släktrelation.  Det som kan vara problemet med såna här elektroniska meddelanden är att mottagaren inte tolkar innehållet på det sätt som avsändaren egentligen menade, och inte blir det lättare om det är på ett annat språk än det egna. Fast även med det egna språket är det lätt att det blir missförstånd, det ser vi ofta i alla de plattformar som finns.

Men åter till frågan, den var inte ackompanjerad av någon större uppsjö av information om den som frågade. Men det fanns en passus som gjorde mig både fundersam och glädjefylld.  Om vi är släkt, hur långt tillbaka kan du gå, jag skulle gärna vilja veta det för att se om jag har anfäder som jag drömt om, skrev han, den då för mig okände personen. Visst kan det kittla till lite grann, vad är det personen drömmer om som jag kanske kan ha svaret på.

Jag måste nog berätta att det kom från Nebraska i USA, och då förstår alla att det var på engelska som många av oss behärskar, men det var lite ordvändningar som jag funderade på. Men med de fåtaliga uppgifter jag fick så började letandet, och med uppgiften om i vilket register han hittat mig så kunde jag se det ungefärliga avståendet oss emellan. För det var via ett DNA-test han hittat mig.

För att göra en lång historia kort så började det efter en del konverserande att dyka upp namn och årtal som gjorde det möjligt att hitta gemensamma kopplingar. Lite namnbyten, och några ändrade födelsedagar kan ju ställa till det men vi hamnade så småningom i Ramsbergs socken där våra olika linjer hängde ihop. Min morfars mormors föräldrar var den gemensamma nämnaren och i den delen av släktträdet finns det en hel del emigranttrådar, som vi kunde koppla ihop.

Så långt var allt bra, men sedan var det frågan om hur långt tillbaka jag kommit på den linjen. Jag kände mig tvungen att fråga vad drivkraften var för den frågan men fick inget riktigt svar. Att ena halvan av föräldraskapet gick tillbaka till slutet av 1700-talet och att den andra gick tillbaka till mitten av 1600-talet i Järna var tydligtvis inte det svar som vederbörande hade hoppats på. Det förstod jag.

fri bild av dzianis sukhavarau på Unsplash

Och nu kom det fram vad som egentligen var den riktiga orsaken till den underliga frågan. När man äntligen får kontakt med någon på andra sidan Atlanten, så är/var drömmen att det fanns spår av de som levde betydligt tidigare. För visst fanns det väl vikingablod i vår släkt, det måste det göra för det kändes så naturligt när de olika vikingaserierna visades på TV. Tyvärr kan jag inte hjälpa till med svaret, inte ens om jag försöker leta bland alla de arkeologiska uppgifterna för de hittar från den tiden, för det kräver raka linjer av män eller kvinnor och sådana har jag inte hittat i trädet.

Slutet blev att vi kom underfund med att det räcker med att vi hittat vår koppling och att finns andra kändisar än vikingar om vi går tillräckligt långt bak och sedan vänder tillbaka i trädet till nutid. Kanske fanns det en viss besvikelse kvar, men jag hoppas och tror att det går över. Tiden läker alla sår, sägs och det lär nog bli så även här.

Signe och Ruben Forsman. Okänd fotograf. Privat bildsamling.August Ruben Forsman kom till världen den 1 mars 1896 i Falmarksforsen, Skellefteå socken. Han var barn nummer tre av tio till de lyckliga föräldrarna Olof Robert Forsman, bördig från Falmarksforsen och hans hustru Anna Karolina Hortelius, barnfödd i Degerbyn, Skellefteå.

1924, samma år som filmen Gösta Berlings saga hade premiär, gifte sig Ruben med Signe Hermine Jonsson från Långviken, Skellefteå. Hon var född 12 juli 1900 och dotter till Jonas Tyko Jonsson, barnfödd i Långviken samt hans hustru Anna Charlotta Lundmark, härstammande från Jörn socken. Signe hade åtta syskon. Ruben flyttade 1924 en halv Västerbottensgård från Falmarksforsen till sina svärföräldrars hemman i Långviken. Det blev hans och Signes bostad. Även ladugård uppfördes på gården. Ruben och Signe välsignades med sju barn, fem döttrar och två söner.

Ruben arbetade vid Bure AB samtidigt som han skötte jordbruket. Han tyckte om att arbeta. Han hade alltid varit optimist, full av arbetsglädje och outtröttlig. 1938 köpte han ett större jordbruk i Innervik dit han flyttade samma år med sin stora familj. Även där saknades byggnader på tomten varför det blev bråda dagar att så fort som möjligt få tak över huvudet för både människor och kreatur.

Forsman var kristligt intresserad och i åtskilliga år var han söndagsskollärare i Innervik. Han var också en drivande kraft för bönhusets upprustning. Dessutom tillhörde Ruben vägstyrelseföreningen i byn och var särskilt intresserad av Innerviks usla vägars förbättring.

Alla som hade kommit i kontakt med Ruben Forsman lärde känna honom som en sympatisk och hederlig person. Trots sina många åtaganden hade han alltid ett skämtsamt ord till övers. Det djupa allvaret hos honom kunde man dock snart skönja. Hans kristna tro märktes i både ord och handling.

1960 såldes hemmanet i Innervik. Ruben och Signe flyttade till Stackgrönnan utanför Skellefteå där de införskaffat sig en fastighet. 28 september 1970 avled Signe på Skellefteå lasarett, vid en ålder av 70 år. Hon hade ägnat all sin tid och energi åt det egna hemmet. Ända sedan ungdomen hade hon varit religiöst intresserad. Hon deltog aktivt i syföreningen och var så länge hon orkade en trogen besökare av möten i kyrka samt bönhus. Trots att hon tidigare i livet besvärats av sjukdomar och varit tvungen att tas in på lasarettet för operationer, hade hon ett glatt lynne samt en aldrig sinande arbetslust.

1971, ett år efter Signes död, flyttade Ruben in till centrala Skellefteå. 1975 bodde han på Stenkilsgatan. 1980 hade han flyttat till en lägenhet på Anderstorg i Skellefteå. Han somnade in på lasarettet i Skellefteå den 1 april 1984, 88 år ung.

Lydia Vilhelmina Sohlberg var småskollärarinna i Virsbo i norra delen av Ramnäs socken i Västmanland. Hennes far Per August Sohlberg var målare på Virsbo bruk. Tillsammans med hustrun Vilhelmina Johansson hade han fem barn. Lydia var äldst av dessa, född 1890.
Föräldrarna och de fyra yngre barnen flyttade till Västanfors i juli 1914 men Lydia stannade kvar i Virsbo. Hon hade jobb i småskolan. Hennes ende arbetskamrat i skolan var folkskolläraren Nils Viktor Karlsson som kommit hit från Västerfärnebo 1912, men han var född i Vara i Västergötland.
Kanske var det en spirande romans på gång redan sommaren 1914. Den 25 juli 1915 gifte de sig, förmodligen i Ramnäs kyrka för då fanns ingen kyrka i Virsbo. Barnen lät vänta på sig ända till den 25 januari 1923, då tvillingarna Nils Erik och Nils Aron föddes. Men Lydia dog i barnsäng samma dag, som så många andra kvinnor i historien. Hon blev 32 år.
Vem hon var vet jag inte, för mig är hon bara ett namn på en gravsten och i kyrkböckerna. Hon vilar på Virsbo kyrkogård, i familjegraven där även maken och hennes syster Anny är begravda. Änklingen gifte om sig med Lydias lillasyster 1930 efter att hon först varit hushållerska hos sin svåger.
De hade inte långt till Lydias gravplats, skolan låg alldeles i närheten av kyrkan.
Nils Karlsson levde till 1971. Sonen Nils Aron blev tandläkare i Göteborg och dog 2000. Sonen Nils Erik blev bergsingenjör och dog i Vällingby 1987.

Ekonomiska kartan från mitten av 1900-talet. Då var Virsbo kyrka ett kapell och alldeles intill, åt nordväst, låg skolan. Karta från Lantmäteriet.

Virsbo kyrka byggdes som en brukskyrka för Virsbo buk och invigdes 1937. Men långt innan dess, redan 1920, fanns begravningsplatsen här och därför kunde Lydia vid sin död begravas på sin hemort. 1976 överlämnades kyrkan till Ramnäs församling.
Under pandemin gjorde maken och jag en del utflykter här i trakten för att lära känna vår nya hembygd. Min ambition är att besöka socknarna runt Västerås innan jag dör. I oktober 2020 gick turen till Ramnäs och sedan till Virsbo och det var då jag stannade vid Lydias och hennes familjegrav.
Kyrkan ligger mycket vackert uppe på en ås och begravningsplatsen är ganska liten. Det är alltså i stort sett människor som alla dött det senaste seklet som är begravda här.

Alla fotografier är mina egna.

Kyrkan från olika håll:

En av de begravda är Anna Nilsson, född 1862 och död i Virsbo den 10 juli 1933. I SCB-utdraget kallas hon trotjänarinna och hon dog av åderförkalkning och hjärtfel. 1913 kom hon till brukspatronen Herman Lagercrantz hushåll på Virsbo bruk då hon blev anställd som kammarjungfru. Då var hon redan medelålders, 50 år fyllda.
Anna hade aldrig varit gift. Hon föddes 1862 i Åtvid i Östergötland, dotter till skräddaren August Anton Nilsson och Anna Matilda Johansdotter. Första pigplatsen blev i Gärdserum 1881 och sedan fortsatte hon arbeta som piga och jungfru i flera olika hushåll. Så småningom kom hon via Linköping till Stockholm och där var hon tjänarinna på Kungliga Slottet 1897-1900. Kanske bidrog det till att hon senare fick plats hos brukspatronen i Forsmark och 1913 som kammarjungfru hos brukspatronen i Virsbo. 1933 var ett långt tjänarinneliv till ända.

En annan grav som jag stannade till vid är den där hustrun Hedvig Abrahamson begravdes 1927. Hon dog före maken Per August och står alltså överst på gravstenen. Men det finns ingen Hedvig Abrahamson i kyrkböckerna, inte heller med två s i efternamnet. När jag sökte efter henne i Arkiv Digitals register så blir det ingen träff. Jag tänkte då att de kanske inte bodde i Virsbo eller i Ramnäs församling. Det är ju en del som valt att begravas på en annan plats än där de bodde vid sin död, t ex i gamla hemtrakter. Men så var det inte.
I kyrkböckerna är hon skriven som Hedda Charlotta Gustafsson, född 1870 i Ramnäs. Det var ju lätt att hitta henne genom maken.
De var arrendatorer på en gård som hette Lingärdet i Gammelby i Ramnäs församling. Den låg vid Virsbo station söder om Nordanö. Hedvig, eller Hedda, födde 12 barn inom loppet av 24 år, äldste sonen föddes när hon var 19 år. I juli 1933 dog hon av lunginflammation. Yngsta dottern var då bara tolv år. Hon hette Hedvig Margareta och var från början tvilling men tvillingsystern dog innan hon fyllt ett år.
Familjens tre yngst barn var först inte döpta, vilket innebär att båda eller en av föräldrarna tillhörde en frikyrkoförsamling. I Virsbo fanns en baptistförsamling, och finns fortfarande kvar med sitt kapell, byggt 1922. Det ska också ha funnits en missionsförsamling. Senare döptes barnen.

Den fjärde och sista graven jag ska berätta om innehåller stoftet efter Anna Pettersson från Nordanö, född 1872 och död 1921. Inte heller denna Anna är sökbar i registren. I kyrkboken heter hon Anna Matilda Gustafsson och hennes make heter Johan Persson. Men tydligen kallade de sig Pettersson.
Denna Anna dog också i förtid, hon blev bara 49 år. En av familjens åtta barn dog tolv år gammal. Alla de fyra sönerna hette Johan efter sin far plus ett ytterligare namn som började på H: Herman, Henning, Helmer och Holger. Döttrarna hade också namn på H: Hilma, Hilda, Hanna och Hulda.
Maken kallas landbonde, en form av arrendator, men ett gammalt begrepp som egentligen redan hade tagits ur bruk. Här levde det uppenbarligen kvar. Annas far Per Gustaf Jansson var landbonde i Gammelby.
Johan Persson gifte aldrig om sig, han levde som änkling i 32 år, till 1953.

Anna Petterssons grav pryds av ett smitt järnkors, vilket är ganska vanligt på begravningsplatser vid bruk. På Virsbo kyrkogård finns flera sådana.

Kanske undrar du varför jag intresserar mig för människor som jag inte är släkt med och livsöden som är så lika så många andras. Egenbtligen vill jag nog visa att det finns något att berätta om varje människa som levt här på jorden. Lyfta fram dem som sedan länge kan vara glömda. Kanske finns det efterlevande som känner igen en farmor eller mormor i det jag skriver. Berätta gärna i en kommentar.
Jag vill också inspirera er andra släktforskare att skriva er släkthistoria. Det tycker jag alla bör göra, för att föra den vidare till kommande generationer. Och har du livsöden i din släkt som sticker ut, som skiljer sig från mängden, så skriv gärna om dem och skicka in till din släktforskarförenings medlemstidning. Där brukar det finnas plats för sådana bidrag.

 Var kom vi ifrån?   En fråga lätt att ställa, svårare att svara på.  Först behöver vi veta i vilket sammanhang den ställs och sedan vilken tid det talas om.  Men det kanske inte räcker utan det behövs följdfrågor. Men det var precis den frågan jag fick av några bekanta, som hörde mig berätta om släktforskning och sånt.  Ja, sånt kan ju innebära vad som helst men nu talade vi om vilka härliga blandningar vi alla är.

När vi tittade nära i tiden så blev det lite olika svar på frågan. Om vi tittar på mig själv så är svaret att jag kommer från två slagen och två götland, nämligen Roslagen, Bergslagen, Västergötland och Östergötland. Men det stämmer ju bara vid en viss given tidpunkt, för backar vi lite längre bak så blir det lite mer komplicerat. Men en av mina bekanta tyckte var imponerande, hans egen uppfattning var att han kom från Jakobsberg och Skälby.  Att det är två mindre områden i nordvästra Stockholmsområdet vet kanske inte alla, men det är 4–5 kilometer mellan platserna. Där fanns hans ursprung koncentrerat, ett något mindre område än de jag räknat upp.

I motsats till honom kom svaret från nästa person och där blev det intressant. Jag kommer från Mellanamerika och Afrika, berättades det, med ett tillägg att det kanske inte är vad ni tror. Men sen kom tillägget att det alltid kan diskuteras när och var man räknar. Farfar bodde i Mexiko, arbetade för ett svenskt företag när personens pappa föddes.  Pappan träffade en flicka född i Sydafrika, men det framkom inte förrän senare eftersom hon flyttat till Sverige när hennes pappas och mammas diplomatiska aktiviteter var avklarade. Så här blev det lite diskussioner om hur man ska räkna men vi konstaterade att man får nog gå några generationer bakåt för att det ska bli lite mer rätt.

fri bild av John Towner på Unsplash

Men visst finns det de som bär på spännande berättelser om ursprung och genom DNA-tekniken så blir det mer och mer uppenbart om allt det som hänt under tidernas lopp. En del händer i närtid, när pappa inte visar sig vara den pappa man trott och släktens ursprung flyttas från en del av landet till en annan. För andra så ger testerna uppgifter om betydligt äldre ursprung och då från platser som vi knappast hört talas om. Arkeologiska utgrävningar ger ledtrådar, och plötsligt så ändras historien. När det gäller dessa nya kunskaper så hamnar vi ju långt bortom de källor vi använder i det vanliga släktforskandet, men det ger nya kunskaper och bara det är ju fantastiskt.

Att söka sig bakåt och försöka ta reda på var vi kom ifrån är för många en ny erfarenhet, jag ser resultat av olika TV-program, tidningsnotiser och vetenskapliga publikationerna hela tiden. Det finns så många nya områden som täcks. Häromdagen var en nyhet att nu vet vi varifrån besättningen på det 1672 sänkte skeppet Kronan kom ifrån, så nu är den frågan besvarad. Fast man undra vem som ställde frågan: Var kom de ifrån. I andra fall är det, som det berättas om i alla möjliga former, den egna nära släkten som återfinns. Att hitta sin egen syster eller kusin när man är adopterad från ett avlägset land, måste vara något av en fantastisk upplevelse, svår att föreställa sig. Men det är ju en form av släktforskning, kanske inte vad vi vanligtvis tänker oss, men ändå.

Och snart ska jag kolla på några olika pappa och mammalinjer för de som skickade in sina DNA-tester, undrar om vi kan hitta spår i avlägsna platser eller om allt är knutet till närområdet. Ska också bli intressant att se om det vi tror, att linjerna knyts ihop inom kyrkbokstid. Går det som vi hoppas så blir det mycket säkrare att trädet är rätt, får vi fel svar så är det något tokigt i det vi hittat och så kan det ju vara. Men vi får nog veta mer om var vi kommer ifrån, och det är ju det som är så intressant.

Daniel och Lovisa Rhodin. Okänd fotograf. Privat bildsamling. Daniel Andreas "D. A." Rhodin föddes 24 februari 1882 i Stenbäcken, Burträsk som barn nummer fem av sju till Andreas Olofsson Rhodin, bördig från nämnda by och hans hustru Maria Kristina Danielsdotter, barnfödd i Långselet, Skellefteå socken.

1903 tog D. A. värvning som volontär vid Västerbottens regemente i Umeå. Han genomgick då korprals- och underofficersutbildning. 1906 slutade han som soldat och flyttade samma år till Skråmträsk, Skellefteå socken. Dit hade också hans föräldrar och syskon flyttat. Daniel hjälpte fadern med jordbruket. 15/2 1909 invaldes D. A. Rhodin som fjärdingsman vid kommunalstämman i Skellefteå. Tre månader senare, 15/5 utsågs Rhodin till polis vid järnvägsbygget Bastuträsk-Skellefteå-Kallholmen (Skelleftehamn). Lönen var 100 kr/månad. Hans stationeringsort var Krångfors.

D. A. Rhodin vigdes i juni 1912 med Margareta Lovisa "Lova" Holmström född i Bergliden, Skellefteå socken, dotter till Jakob Jonsson Holmström, uppvuxen i Medle samt hans hustru Kristina Karolina Stenmark, bördig från Bergliden. Lovisa var barn nummer tre av åtta till föräldrarna. Lovisas mor gick bort 1901. Tre år senare flyttade hon tillsammans med sina syskon och deras far till Malmberget, Gällivare. Efter fem år vid malmfälten i norr återvände Lovisa till hemsocknen. Hon bosatte sig i Krångfors och köpte upp resterna efter sin svågers affärsrörelse. Hon betalade 691 kr och 28 öre. Lovisas svåger, Olof Lindblom, som var utbildad bagare, hade nämligen 1908 startat en affär i Krångfors. I och med järnvägsbygget Bastuträsk-Skellefteå-Kallholmen fanns ju förutsättningarna för att driva en affär. Olof insåg dock efter en tid att detta med att driva en lanthandel inte var något för honom. Rörelsen försattes i konkurs 1910. Samma år flyttade Olof med sin familj till Stockholm.

Lovisa hade arbetat som biträde i butiken när Olof drev den. Hon var egentligen sömmerska till yrket, men började trots allt att intressera sig för butiken och köpte den som tidigare nämnts. Affären fick namnet "Krångfors kontantaffär". I affären såldes alltifrån karameller till fotogen. Butiken utvecklades och snart gav den sysselsättning för båda makarna Rhodin. I Daniel och Lovisas hem fostrades fem barn.

Hur såg handlare Rhodin ut? En stor reslig karl i kostym. På sommaren hade han en mörk svalrock, vegamössa med svart skärm och "tjuvstörn" (pennan) instucken bak vänstra örat. En kraftkarl som inte hade några besvär med fläsklådorna, sirapsfaten, sockerfaten och 100-kilossäckarna. D. A. var också något av byns "klockarfar". Han var en av få i byn som hade telefon och kunde ringa till myndighetspersoner i Skellefteå för att framföra allmogens ärenden eller t.ex. att prata med läkare. Rhodin var ju även skrivkunnig och hjälpte folk med skrivningar vid hemmansköp samt upprättande av kontrakt, m.m.

Fru Rhodin var en medelstor och rörlig kvinna med ett vinnande sätt samt begåvad med ett affärssinne. Hon var ett bra komplement till sin man. Semestrar och ledigheter var okända begrepp för dessa arbetsmänniskor. Makarna Rhodin drev affären med stor framgång i 40 år fram till 1951 när näst äldste sonen tillsammans med sin hustru, övertog affärsrörelsen.

D. A. Rhodin hade dessutom en del kommunala uppdrag. I flera års tid var han ledamot i kommunalfullmäktige i Skellefteå landskommun, ordförande i valnämnden och ledamot i pensionsnämnden. Även i kyrkofullmäktige satt han en längre tid. D. A. var en stillsam, flärdfri och öppen person. Han stack inte under stol med sina åsikter men framförde dem på ett sätt som medförde meningsmotståndarnas respekt.

Efter att makarna Rhodin hade överlåtit affären till yngre händer, fick de tid att ägna sig åt sådant de tyckte om. För sin ålder var de spänstiga. Det var nog inte särskilt vanligt att en 75-åring gick till skogen för att hugga kastved, men Daniel Rhodin gjorde det! Jakt, fiske, skytte och i någon mån längdskidor var hans några av hans fritidsintressen. Fortfarande vid 75 års ålder kunde man någon gång se honom bege sig ut på jaktstigen för att göra livet surt för hararna i Krångforsskogarna. Han var medlem i Krångfors skytteförening och blev med tiden dess ordförande.

Lovisa "Lova" Rhodin var en i bygden vida känd kvinna. Hon var uppskattad för sin vänlighet, sin klokhet och för sin idoghet. Hon hade gjort stora insatser som affärsföreståndarinna. Det viktigaste för henne var dock omsorgen om hemmet och familjen. Trots att hon i många år led av värk som bröt ned hennes krafter, var hon alltid glad och vänlig mot sina medmänniskor. Hon avled onsdagen 10 augusti 1960, 78 år ung. Söndagen 18 november 1962 somnade D. A. Rhodin in vid en ålder av 80 år efter en längre tids sjukdom.

Går vi några generationer tillbaka så var det en hel del lagar som styrde våra förmödrars och förfäders liv på ett sätt som det inte gör idag. Det som var brottsligt då har avkriminaliserats. T ex homosexualitet och arbetslöshet. Hur det blir i framtiden går inte att veta.

I nyhetsflödet för några dagar sedan såg jag en rubrik att den nya regeringen nu dammar av den gamla lösdriverilagen. Jag har inte alls satt mig in i vad dagens politiker tänker införa men det kan finnas anledning att gå tillbaka i historien och se hur det var förr.

Lösdriverilagen infördes 1885 och innebar att det då inte längre var straffbart att vara arbetslös. Jo, du läste rätt. Fram till 1885 var det ett brott att vara arbetslös. Men den som var arbetslös och "drev omkring" utan att ha en försörjning eller var hemlös kunde även efter 1885 sättas i tvångsarbete på en arbetsanstalt. Sådana anstalter fanns i Svartsjö och i Landskrona. Arkiven från dessa, inklusive fångrullor, finns digitaliserade av Arkiv Digital. De två tvångsarbetsanstalterna hade föregåtts av provisoriska tvångsarbetsanstalter vid länsfängelserna.

Att vara homosexuell var ett straffbart brott i Sverige fram till 1944 och till och med 1979 ansågs det som en psykisk störning. Stockholms Stadsarkiv har publicerat arkivmaterial med anknytning till sådana brott.

Tjänstehjonstadgan var en annan lag som hade som syfte att kontrollera folket. Den första stadgan utfärdades av kungen 1664. Sista gången en ny tjänstehjonstadga antogs var 1833 och den gällde ända till 1926. Att ha arbete kallades "laga försvar". Den som inte hade arbete var försvarslös och ansågs som lösdrivare, så detta har koppling till lösdriverilagen. Ända fram till 1858 hade en arbetsgivare rätt att misshandla (alltså aga) sina anställda, och det skedde frekvent, även senare. Efter 1858 var det bara tillåtet att aga minderåriga anställda. Lagen reglerade också när och hur en anställning fick påbörjas och avslutas. Man anställdes för ett år (eller ibland ett halvår) i taget och den som lämnade sin tjänst i förtid ansågs som en rymmare och kunde infångas och straffas. För att kunna ta en ny anställning krävdes ett arbetsbetyg från den förre arbetsgivaren som visade att man slutat sin tjänst på rätt sätt och inte rymt sin väg. Den personliga frihet vi är vana vid idag fanns alltså inte.

Vi som släktforskar känner ju också till de äldre lagarna som reglerade folks privatliv. Lagarna om lägersmål som lönskaläge, enkelt hor och dubbelt hor. På 1600-talet var det dödsstraff för dubbelt hor, som innebär otrohet av två som var gifta på var sitt håll. Till 1864 var utomäktenskapligt sex straffbart för alla och fram till 1937 för den som var gift.

Sedan 1766 har vi tryckfrihet och yttrandefrihet i Sverige (med vissa undantag 1774–1809). Men den har inte alltid sett likadan ut. Det var förbjudet att publicera skrifter som bröt mot grundlagarna eller den statliga protestantiska tron. En bit in på 1900-talet var det straffbart att kritisera kungen eller kungahuset. Den nuvarande tryckfrihetsförordningen från 1949 är en av våra grundlagar.

Konventikelplakater avskaffades först 1858, då blev det tillåtet att vara med i ett annat religiöst samfund än statskyrkan men först 1952 blev det tillåtet att inte tillhöra någon kyrka alls. Det är alltså bara 70 år sedan vi fick religionsfrihet i Sverige.

Källor:
Riksarkivet, Stockholms stadsarkiv, Arkiv Digital, Wikipedia.

Det här blogginlägget illustrerar jag med några tidningsklipp från dagstidningar, digitaliserade av Kungliga Biblioteket, och som berör en del av lagarna jag nämner i texten:

Smalands Folkblad den 10 april 1907 och Strömstads Tidning den 20 januari 1886.

Aftonbladet den 5 september 1903 och Karlstadtidningen den 28 december 1887.

Aftonbladet den 27 maj 1899 och Västgöta Korrespondenten den 27 december 1888.

Hit och dit, upp och ner, fram och tillbaka.  Så kan det kännas när man släktforskar, eller hur.  Ibland hittas det nya trådar, ibland försvinner och nuförtiden så kan nästan vilket DNA-test som helst ställa till det. Det som var ett bra släktträd, med många grenar utritade, kan hux flux bli kraftigt stympat. Det finns många historier om de omvälvande besked som lämnas när ett DNA-resultat kommer och det som borde finnas där, inte står med.

Ibland saknas det uppgifter, men det kan också komma fram nya. Släkt skärs bort och släkt kommer till. Ibland är det skönt att få besked, det var som någon misstänkte, men ibland är det rent hjärtskärande information som dyker upp.  Det är verkligen något som vi måste förbereda varandra på. Det kan bli ett besked som testaren absolut inte förväntat sig och det gäller att skicka signaler om det. Det är inte bara att testa, det gäller att vara beredd på att bearbeta resultatet också.

Men det är inte bara genom DNA som det kommer upplyftande likväl som nedslående nyheter. Det kan vara ett nyfotograferat blad från någon gammal kyrkbok som förändrar trädet, eller att det plötsligt, genom någon ny indexering dyker upp nya, oväntade resultat. Vet inte hur mycket det betyder, men visst kan det vara bra att se att den avlägsne släktingen inte var den jag trodde utan hade en annan bakgrund. Och det trots att jag försökt följa all de råd och anvisningar som finns att hämta genom olika böcker och föredrag.

Eget foto

Att salpetersjudare Olof Danielsson kanske inte var den som jag trott, trots de mått och steg som vidtagits, är det senaste fyndet när det går att hitta lite nya källor, plus det att de gamla blivit lite tydligare så att plumpar och skräp syns lite bättre och ändrar en siffra eller en bokstav. Att det dessutom föds en Olof till, med ett annat dum än det jag läste först, men som nu börjar anas bland anteckningarna raderar en linje, men det kommer ju en till.  Det verkar nästan som om någon vill se till att arbetet med den delen av släkten inte tar slut. Det var inte så färdigt som det verkade.

Att båda Olof har en Daniel som far gör att det kan bli funderingar på namnskicket, det var inte så många olika namn i omlopp så risken finns att det lätt blir fel. Då dyker det upp en fundering som jag hämtar från Roger Axelssons del av den nya boken Sveriges historia för släktforskare.  Roger skriver ett avsitt om medeltiden och jag hämtar några rader därifrån: ” Förnamn som Ermund, Golle, Styrger och Trotte lyser med sin frånvaro under senare del av perioden och ersätts av mer ospännande Johan, Nils, Per och Lars.” Ja, synd att de inte fick leva kvar och öka mängden med förnamn.

Min salpetersjudare hade alltså en namne, som inte hade samma yrke, men kopplingen bakåt blev fel med de slarvigt skrivna siffrorna. Så där försvann en gren och en annan kom in.  Ibland känns det nästan som trolleri att leden kan bytas ut utan att det påverkar mig, men jag är som jag är och nu har jag en ny linje att försöka förstå hur de levde och hade det. På tal om trolleri så kan jag inte låta bli att hämta en liten mening till från Robert Axelssons avsnitt i nämnda bok. Det gäller kyrkans inflytande och han konstaterar att på 1100-talet så var det inte så mycket bevänt med att förklara läran och eftersom nästan ingen förstod latin så blev mässan obegriplig. Han skriver ” Nattvardens ord hoc est enim corpus meum (Ty detta är min lekamen) blev det folkliga hokus-pokus.  Så nu vet vi det och det kanske inte förklarar trolleriet, men det kan ju vara bra att veta i alla fall.

För ett par dagar sedan, vaknade jag på morgonen och såg ut över en mycket dimhöljd trädgård. Jag insåg med viss förvåning att det var första gången jag sett dimma sedan jag flyttade hit. Speciellt som Väddö faktiskt har Östersjön som närmaste granne, så var det lite märkligt att dimman dröjde så länge med att presentera sig. 

Dimma, ja. Vad är egentligen dimma? Enligt wikipedia, består dimma av pyttesmå vattendroppar, som gör att det blir mindre än en kilometer sikt. Ser man längre, räknas det inte som dimma utan dis. Rent fysikaliskt heter dimma kolloid, och är vätskepartiklar finfördelade i gas. Det finns ett antal olika sorters dimma, läser jag också. Den mest dimmiga dimman, framgår det, är 'advektionsdimma' som uppstår om fuktig luft drar in över ett kallt område. En sådan dimma kan dessutom ligga kvar i flera dagar. 

Historiskt sett tänker väl vi svenskar kanske först och främst på  slaget vid Lützen i samband med dimma. Gustav II Adolf tänkte sig att överraska Wallenstein som gått i vinterkvarter vid Lützen, men dimman plus det faktum att Wallenstein tänt eld på staden, varvid brandrök blandade sig med dimman, gjorde att det tyvärr blev Gustav Adolf som blev mest överraskad den dagen. 

Dimma till sjöss består ofta av sjörök. Den kan vara tät den också, och då behöver man ha en mistlur ombord på båtarna. Mistlur = mist, dimma på både engelska och tyska.  Enligt Sjövägsreglerna ska alla båtar ha någon form av mistlur, från fritidsbåten som kan nöja sig med en enkel tuta till fartyg på över 200 meter, som måste ha en mistlur på minst 130 decibel, så att de hörs ordentligt. I forna tider hade man skeppsklockor som pinglade eller, om det var ett lite större fartyg, kanoner som sköt för att höras i dimman. Men 1920 uppfann en svensk, Helge Rydberg, den så kallade Tyfonen. Tyfonen drevs inledningsvis med ånga, numera är de elektriska. 

Londondimman är en välkänd återkommande företeelse. En gång, 1952, mellan den 5 och 9 december, tog det en ände med förskräckelse. 'The great smog' kallas episoden. Det hade blivit ovanligt kallt i början av december, vilket gjorde att folk eldade mycket kol för att hålla värmen inomhus. Efter andra världskriget var dock det inhemska kolet av ganska dålig kvalitet. Det bättre kolet exporterades av ekonomiska skäl. Det inhemska kolet innehöll mycket svaveldioxid. Denna inte särskilt hälsosamma rök, blandades nu med den tunga dimman och lade sig som ett tjockt, gulsvart täcke över staden. All bil- och busstrafik upphörde efterhand, endast polis och ambulans fick köra. Och tunnelbanan. Poliserna fick dirigera trafiken med facklor i händerna, eftersom de inte syntes annars. Över 4000 människor dog de här dagarna, eller i sviter av dem. Men det hade åtminstone det goda med sig att myndigheterna fick upp ögonen för de fruktansvärda föroreningarna, och klubbade igenom lagar för att förbättra luften i London. 

I litterär form förekommer dimma ofta som en mystisk eller romantisk ingrediens. Vem minns inte dimslöjorna på Dartmoor, när Sherlock Holmes avslöjar Baskervilles hund? 

Lite dimmiga funderingar en regnig kväll, alltså.... 

Bilden: En dimmig bro, med huskontur i bakgrunden. Foto: Pixabay