Store Bengts kvarn står kvar än i Äspelunda. Den byggdes 1856-57, för Store Bengts räkning. Han hade gården Äspelunda 4 och Äspelunda 2 i Morups socken i mellersta Halland. Kvarnen ingår idag i ett hotell och där bodde vi en helg förra sommaren när mina syskon och jag samlades för att tömma pappas hus inför försäljningen. Pappa begravdes i april men det tog tid att bli klara med huset.

Att vi kom att bo vid Store Bengts kvarn var bara en tillfällighet. Det fanns rum ledigt och det såg fint ut. Hotellet ligger nära havet utanför Glommen norr om Falkenberg och det är förstås alltid fint att kunna bo vid Västerhavet även om det bara blev ett par nätter.

Givetvis blev jag nyfiken på vem Store Bengt var när jag hörde att kvarnen kallas så. Och en släktforskare är ju aldrig rådlös när det gäller att kolla upp historiska fakta.

En del finns att läsa om Store Bengt på Morup-Stafsinge hembygdsförenings hemsida på Bygdeband. Där finns historien om själva kvarnen, att den byggdes av ett gäng skåningar och att den var igång till 1949. Store Bengt själv hann inte begagna den utan det fanns en mjölnare, antingen anställd eller som arrendator. Där finns också information om Store Bengts familj och barn och barnbarn som sedan tog över.

Går man från hotellet och ner mot havet ligger en gård inne bland träden på höger sida, och det ska ha varit Store Bengts gård som hette Äspelunda nr 4 på hans tid. Eget foto (liksom bilden på kvarnen ovan)

Store Bengt bodde på gården Äspelunda 4, som var en skattegård på 1/3 mantal. Hur gammal byn Äspelunda är vet jag inte, i den äldsta husförhörslängden från 1763-1810 har jag inte hittat den för boken är delvis skadad så det är svårt att se alla gårdsnamnen. Men kanske är det någon av er som läser detta som vet mer om gårdens och byns historia.

Det är i hans bouppteckning vi hittar spår efter kvarnbygget. Store Bengt dog den 27 januari 1857, vilket alltså måste vara precis när kvarnen var färdigbyggd. Enligt dödboken dog han av blodslag som lär innebära hjärnblödning eller slaganfall. Vid sin död var han en välbärgad man som ägde både sin egen gård nr 4 och gården nr 2 i Äspelunda. Och så ägde han hälften av "en nyligen uppförd och skattlagd väderkvarn". Det fanns alltså minst en delägare till, förmodligen äldste sonen Nils Aron eftersom kvarnen var uppförd på gården nr 2 som brukades av honom.

Gården nr 4 värderades till 2666 riksdaler banco, gården nr 2 till 1333 riksdaler banco och den nybyggda väderkvarnen till 3000 riksdaler, alltså mer än någon av gårdarna. Kvarnen står där än, hög och fin, och påminner om den här mannen som levde för mer än 160 år sedan. Bildkälla: Arkiv Digital.


Längst bak i bouppteckningen listas skulderna i dödsboet. Och där är kvarnen igen. Store Bengt hade vid sin död inte hunnit betala byggaren Nils Svensson för kvarnbygget utan var skyldig honom 350 riksdaler plus ränta för fyra och en halv månad. Förmodligen hade han hunnit betala en hel del av bygget redan för den lär ha kostat mer än så att bygga. Kanske var det till kvarnbygget som Store Bengt lånade 2000 kronor i Växjö hypoteksförening den 4 september 1856. Det lånet hade han ännu inte betalat tillbaka, utan det står kvar i bouppteckningen. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bouppteckningar är väldigt intressanta. De kan ge en blick in i vardagsliv och levnadsvillkor för en person och dennes familj. I det här hushållet hade man det gott ställt. Sida upp och sida ner med lösöre. 23 riksdaler i lösa pengar, en del silver och mängder av husgeråd, verktyg och redskap, möbler och porslin. De hade fyra hästar, en hingst och ett sto betingade ett värde av 166 riksdaler vardera. Två oxar, fyra kor, stutar, får och svin, tre gäss, 14 höns och en tupp. Jag kan se dem framför mig där de går och sprätter på gården.

En persons kläder, det som kallas gångkläder i bouppteckningarna, brukar vara en fingervisning om hur man haft det. Det fanns de fattiga som knappt hade något ombyte ens, och så de som var rikare och hade både päls och rockar och sidenväst. Det hade Store Bengt. Två pälsar, två rockar, flera byxor och skjortor, fyra rödrandiga västar och en blommig silkesväst. Den västen skulle jag vilja se. Han hade glasögon, inte bara ett par utan två, en plånbok av läder och fyra par strandstövlar. Vad var det för sorts stövlar? Var det extra höga stövlar? Han hade en del fiskeredskap så fiskade gjorde han nog, men det skedde väl från båt?

Totalt beräknades fastigheternas värde till 7000 riksdaler, lösöret till 1987 riksdaler, de säkra fordringarna till 149 riksdaler och en osäker fordran till 8 riksdaler. Förutom lånet och byggskulden hade han två mindre skulder, en till en handlare och en till sin dräng, och behållningen blev 6394 riksdaler. En ansenlig summa vid denna tid.

Det var inte bara att dela ut arvet till de sju barnen för Bengt hade skrivit ett testamente som innebar att hustrun Helena Larsdotter skulle få sitta kvar i orubbat bo så länge hon levde. Men efter hans död är det sonen Lars Peter Bengtsson som står som brukare på gården enligt husförhörslängden. Modern Helena bodde kvar ända till sin död 1893, hon var alltså änka i 35 år.

Store Bengt hette Bengt Nilsson och föddes den 4 februari 1795. Vid sin död skulle han alltså snart fylla 63 år. Han gifte sig i ungdomen med den tre år äldre Olena Andersdotter, dotter till Anders Olofsson och Inger Larsdotter i Äspelunda. Han gifte sig alltså till gården. Han kom dit från Sjöbol där hans föräldrar Nils Andersson och Kerstin Nilsdotter var arrendatorer, men han var född i grannbyn Huvhult. Innan Bengt och Olena gifte sig var det hennes syster och svåger Anna Andersdotter och Nils Larsson som brukade gården. Systern Anna var 13 år äldre än Olena och varför de inte fick behålla arrendet vet jag inte. Eller så delades gården på två fastigheter.

Det var Olenas mor Inger som kom från Äspelunda. Hon föddes där den 28 maj 1754, hennes föräldrar hette Lars Torsson och Karin Pettersdotter. De ska ha bott på den gård som sedan blev Äspelunda nr 2. Enligt hembygdsföreningen var Store Bengt den förste ägaren av Äspelunda nr 4 och då antar jag att den tillkommit efter en hemmansklyvning av nr 2. I bouppteckningen nämns fastebrev (som nutida lagfart) från 1828 och 1829 för gård nr 2 och fastebrev från den 23 december 1853 för gård nr 4. 


Storskifte genomfördes 1821 i Äspelunda by och laga skifte 1838. Vid båda dessa skiften står Bengt Nilsson som brukare på en gård med beteckning D (litt D på skifteskartorna). Det finns två kringbyggda gårdar med beteckning D och det är den längst ner som är den där Store Bengt bodde med sin familj. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Vid laga skiftet fanns gården nr 4 och enligt protokollet var det en gård som skulle flyttas ut från den tidigare samlade byn. Vid storskiftet samlade man ihop marken så att den inte låg utspridd på många skiften och vid laga skiftet skulle också husen flyttas ut till den mark som gården tilldelats. Så den gård som idag ligger mellan kvarnen och havet måste alltså vara den utflyttade gården. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Bengt och Olena fick två söner, Nils Aron 1820 och Carl Johan 1822. Det blev den äldste sonen som så småningom tog över gården nr 2. Efter Olenas död gifte Bengt om sig med Helena Larsdotter och fick fem barn till. Äldste sonen i denna syskonkull, Lars Peter, tog över gården nr 4.

Bengt Nilsson kallades också Morpe Bengt (för er som inte är från Halland kan jag berätta att Morp är förkortning av sockennamnet Morup). Han måste ha satt ett stort avtryck i sin hemsocken, trots att gården ligger alldeles på gränsen till grannsocknen Stafsinge, i utkanten av Morups socken. Kanske kallades han Store Bengt på grund av att han var storväxt, men det vet jag inte.

Det här blev ett långt inlägg men det är ju så intressant med släkthistoria. Jag är inte släkt med Store Bengt, åtminstone inte vad jag vet. Men sådant kan man aldrig vara helt säker på, även om min släkt kommer från trakterna lite längre inåt i Halland.


Jag måste ju få visa hur vackert det är här vid havet några hundra meter från Store Bengts kvarn en försommarmorgon. Eget foto.

Och en försommarkväll. Eget foto.

Vem var soldaten Samuel Älms förfäder? Det var inte helt lätt att få fram men tack vare ett par bouppteckningar gick det. Därför vill jag uppmana alla släktforskare att försöka hitta bouppteckningen om ni kör fast.

Så här gjorde jag:

Samuel Älm var soldat i Norra Vedbo kompani i Kungliga Jönköpings regemente. Han var född den 11 augusti 1779 och gift med Maja Börjesdotter, född 1777. De bodde i Säby socken i Småland, där Samuel ska vara född.

Eftersom han heter Älm och är soldat är det inte lätt att veta vem som var hans far genom patronymikon.

För att få veta vilka som är Samuels föräldrar får vi gå till födelseboken 1779-08-11. Prästens handstil är inte så lätt att läsa men det går att se att hans föräldrar är bonden Anders Samuelsson och hustrun Carin Persdotter (34 år gammal), troligen i Galtås. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) C:4 (1760-1783) Bild 236 / sid 469.

Men i husförhörslängden i Galtås finns de inte vid denna tid. Kanske har prästen tagit fel och de redan flyttat därifrån.


Bouppteckningen efter Samuel Älm finns i Norra Vedbo häradsrättsarkiv. Den inleds med följande text: "Bouppteckning och värdering hållen den 26 februari 1810 efter avlidne soldaten Samuel Älm uti Källemo för roten nummer 115 Älmnäs som med döden är avliden under kriget i Finland och efter de berättelsen som nyligen är komna skall vara skiut?/skiet? (skjuten/skett) i förleden decembermånad och lämnar efter sig dess hustru Maria Börjesdotter med vilken han under deras sammanlevnad sammanavlat tvenne barn nämligen sonen Anders Gustaf på andra året och nu dottern Johanna på femte året, denna sistnämnda var med döden avliden den 15 innevarande februari. Kvarlåtenskapen uppgavs av änkan med biträde av den omyndiges farfader som antecknades i sin ordning som följer nämligen..." och sedan följer några sidor med en uppräkning av vad boet innehåller. Källa: Arkiv Digital, Norra Vedbo häradsrätt (F) FII:36 (1809-1809) Bild 287 / sid 535.



För att hitta Samuels föräldrar kan vi utgå från att hans far överlever sin son eftersom han är med och uppger boet vid bouppteckningen efter Samuel. Fadern dör alltså efter 1810. Men någon Anders Samuelsson som passar in i denna familj finns inte inom rimligt antal år i Säby dödbok. Däremot finns ett bouppteckningsregister. Bouppteckningen för fadern finns inte arkiverad men väl för modern. Hon heter Carin Persdotter men kallas ibland Catrina och ibland Cajsa. Carin, Catrin och Cajsa är samma namn, precis som Per och Petter, eller Jan, Johan och John. Enligt bouppteckningen efter Carin dör hon den 1 maj 1810 och bor då i backstugan Lillängen under Äpplaryd Norregård. Hon efterlämnar maken Anders Samuelsson som hon har två söner och en dotter tillsammans med. Båda sönerna är döda (Samuel Älm har alltså en bror som också är död) och efterlämnar arvingar. Dottern är gift med soldat Stålknapp. Källa: Arkiv Digital, Norra Vedbo häradsrätt (F) FII:37 (1810-1810) Bild 118 / sid 225.

Husförhörslängd saknas för åren 1809-1811 och varken 1808 eller 1812 finns Anders Samuelsson i Lillängen under Äpplaryd Norregård så de bor där uppenbarligen bara en kort tid och han flyttar efter hustruns död. Kanske flyttar han till en annan socken.

En sökning i Centrala soldatregistret visar att soldaten Stålknapp finns i Hårkrankeryd i Säby och i husförhörslängden (källa: Arkiv Digital, Säby (F) AI:6b (1812-1815) Bild 28 / sid 17) framgår att hans hustru heter Stina Andersdotter och är född 1777-03-06 i Säby. Hon är alltså storasyster till Samuel Älm.


Födelseboken visar att Stinas föräldrar är samma som Samuels föräldrar och här går det lättare att läsa. Familjen bor i Galtås Norregård. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) C:4 (1760-1783) Bild 224 / sid 447. 

Men i husförhörslängden 1769-1788 finns de inte där. De har bott där tidigare, nämligen när de gift sig. Kanske har prästen glömt att de flyttat därifrån eller missat att bokföra dem eller skrivit upp dem på fel sida.


Vigselnotisen visar att "drängen uti Galtås Anders Samuelsson och kvinnspersonen därsammastädes Cajsa Persdotter" gift sig den 22 april  1772. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) C:4 (1760-1783) Bild 138 / sid 273.


I Galtås Norrgård hittar vi Anders Samuelsson som dräng hos bonden Anders Larsson i husförhörslängden för åren 1771 och 1772. Han är född 1751 i Jutstugan. Familjen är överstruken och verkar ha flyttat för därunder finns sedan en ny bondefamilj. Någon anteckning om vart de tagit vägen finns inte. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) AI:2 (1769-1788) Bild 102 / sid 176.

I Galtås Sörgård finns en piga med namnet Carin men utan efternamn och möjligen är hon född 1750, så kanske är det hon som är Samuels mor. (Källa: Arkiv Digital, Säby (F) AI:2 (1769-1788) Bild 16 / sid 2)


Någon Samuel född 1751 finns inte i Säby födelsebok så kanske är årtalet fel. Går vi direkt till Jutstugan i den första husförhörslängden hittar vi Anders där tillsammans med sina föräldrar som är Samuel och Kerstin och båda uppges vara födda 1725. Barnens födelseår finns inte men deras ålder. Anders är 12 år, Maria är 9 år, Greta är 6 år och Johan är 1 år. Husförhörslängden börjar 1759 och kanske är det detta år som åldern gäller, vilket i så fall skulle betyda att Anders kan vara född 1747. Men det kan också vara en notering från ett något senare år, vilket är troligare eftersom han verkar vara född inom äktenskapet. Här ser vi att Samuel Älm har en faster som heter Greta Samuelsdotter, och det är troligen den Greta som är ett av dopvittnen då Samuel föds. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) AI:1 (1759-9999) Bild 120 / sid 218.


Anders Samuelssons föräldrar Samuel och Kerstin har gift sig 1749-10-15 enligt vigselboken. Där får vi veta att han heter Andersson och är dräng i Hallingstorp och hon heter Månsdotter och är piga i Brynestorp. Morgongåvan är 6 lod silver. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) C:3 (1695-1760) Bild 245 / sid 240.


I födelseboken för 1725 finns en Samuel med en far som heter Anders. Han föds den 8 augusti 1725 och fadern är soldaten Anders Knutsson. Modern heter Maria Nilsdotter. Det har inte gått att hitta någon Kerstin född samma år och med en far som heter Måns. Kanske kommer hon från en annan socken. Källa: Arkiv Digital, Säby (F) C:3 (1695-1760) Bild 126 / sid 122.

Enligt Centrala soldatregistret finns en soldat Anders Knutsson i Tranåskvarn i Säby, antagen 1716 i Jönköpings regemente, Norra Vedbo kompani och med rotenr 250. Det innebär att han bör vara född senast i slutet av 1600-talet.

Samuel Älms föräldrar:
Anders Samuelsson född c:a 1750 i Jutstugan i Säby
Carin Persdotter, född c:a 1745

Anders Samuelssons föräldrar:
Samuel Andersson född 1725, troligen i Tranåskvarn i Säby
Kerstin Månsdotter född c:a 1725

Samuel Anderssons föräldrar:
Anders Knutsson, född troligen i slutet av 1600-talet
Maria Nilsdotter

Jag vill betona att ovanstående är slutsatser jag dragit utifrån uppgifter i flera olika arkivhandlingar. Att det stämmer till absolut 100 procent går alltså inte att veta men är sannolikt. Det är framför allt principen jag vill tipsa om, att använda bouppteckningar för att komma vidare när uppgifterna är osäkra.

Samuel Älm finns inte i min släkt utan i en kunds släkt. Kunden har gett medgivande till att publicera detta, för att det kanske kan vara till hjälp för andra släktforskare. Dessutom vill han berätta följande:
"Med allra största sannolikhet var det i slagen vid Sävar eller Ratan, norr om Umeå 19 augusti och 20 augusti 1809, då freden slöts den 17 september 1809, och inte i Finland som Samuel stupade. Efter Ratan skeppades regementet in och återgick aldrig i strid i själva Finland igen. Vid Sävar speciellt, hade Kongl Jönköpings Regemente stora förluster efter en bra insats."

Det lackar mot jul, och kanske är önskelistan skriven för länge sedan. En större TV? Senaste modellen av smartphone? Eller kanske årets julklapp, sådana där VR-glasögon? Ja, det finns mycket man kan önska sig julen 2016, men för oss släktforskare är det nog andra saker som lockar. DNA-test, någon av Släktforskarförbundets handböcker och CD-skivor eller ett abonnemang hos släktforskningsjättarna – ja, på släktforskarnas önskelistor finns stort som smått. Min egen önskelista denna jul är inget undantag, och jag tror inte heller att jag är ensam om att önska mig sådant som ännu inte finns. För visst hade det varit fantastiskt om man kunde önska sig något av nedanstående:

1) Ett register över alla porträtt i Sverige. Genom åren har många svenskar avporträtterats av konstnärer, och de flesta av dessa porträtt finns ännu bevarade. Exakt var porträtten finns idag är en annan femma, så därför hade ett nationellt register över alla porträtt i Sverige varit en välkommen klapp under granen. Denna önskan har dock delvis redan gått i uppfyllelse – Svenska Porträttarkivet (SPA) huserar nämligen sedan många år tillbaka på Nationalmuseum, och deras omfattande samlingar av svenska porträtt kan man främst botanisera i via bokverket Index över svenska porträtt 1500-1850 som utgavs i två delar på 1930-talet. Genom åren har samlingen utökats med nya porträtt och uppgifter, men SPA har de senaste åren drabbats av stora nedskärningar och tvingats lägga verksamheten på is. En snarlik verksamhet, som dock fokuserar på fotografiska porträtt, är Svenskt porträttarkiv. Detta projekt huserar främst på Facebook och är ett resultat av eldsjälen Omar Henrikssons mångåriga arbete med att indexera och skanna äldre svenska porträttmatriklar, till fromma för släktforskningen.

b2ap3_thumbnail_Bild-6.JPG

2) Ett bouppteckningsregister för hela Sverige. Det finns ju redan maskinskrivna bouppteckningsregister för de flesta härader och rådhusrätter, åtminstone längre bak i tiden då bouppteckningarna verkligen är oumbärliga i forskningen – så varför inte slå ihop rubbet till ett nationellt, digitalt sökbart register? Även i äldre tid rörde människor på sig, så förfäderna har inte sällan släkt, föräldrar eller barn i helt andra delar av Sverige – men hur ska man veta det när de flesta bouppteckningsregister hålls åtskilda som olja från vatten? För att bli riktigt användbart hade ett sådant nationellt register gärna fått innehålla samtliga personer som omnämns i ingressen – arvingar, tidigare avlidna makar, omyndiga barns förmyndare eller nära släktingar – samt de personer som omnämns bland boets skulder, för som jag tidigare bloggat kan detaljerna ibland vara huvudsaken.

b2ap3_thumbnail_Bild-2.jpg

Landsarkiven i Härnösand, Uppsala, Vadstena, Visby och Östersund har gemensamt skapat ett bouppteckningsregister för tretton svenska län, numera samlat i en databas hos SVAR – något att bygga vidare på för de övriga stads- och landsarkiven!

3) Ett register över alla likpredikningar och personverser i Sverige. Jag har tidigare bloggat om de uppgifter man kan hitta i äldre tryckta likpredikningar och personverser, men att finna detta källmaterial är inte alltid det lättaste. Gamla dammiga kortkataloger i all ära, men digitalt sökbara register slår högre. Själv har jag dessutom stött på norrländska likpredikningar på Lunds universitetsbibliotek och skånska personverser i Östersund, så det hade underlättat sökandet rejält om det fanns ett nationellt sökbart register över alla likpredikningar och personverser. 

b2ap3_thumbnail_Bild-3.jpgUr en tryckt bröllopsdikt från 1760 då klockaren Jöns Björk gifte sig med klockaränkan Elsa Christina Wittbaum i skånska Finja socken.

4) Ett namnregister till alla student- och skolmatriklar i Sverige. Ett annat källmaterial som hade mått bra av indexeras nationellt är de äldre student- och skolmatriklarna. De brukar nämligen oftast vara uppdelade på fakulteter, nationer, landskap och städer, men dåtidens skolelever och studenter kunde färdas långa sträckor för att utbilda sig – så hade det då inte varit en bra idé att indexera alla matriklar över dessa unga män och gossar?

b2ap3_thumbnail_Bild-5.JPGEgenhändiga namnteckningar ur 1709 års matrikel för filosofiska fakulteten vid Lunds universitet.

5) Fri tillgång till de svenska kyrkoböckerna. Man ska väl inte vara otacksam, men faktum kvarstår: i Norge är alla kyrkoböcker och bouppteckningar samt folkräkningarna 1801, 1865, 1900 och 1910 fritt tillgängliga via Digitalarkivet och RHD, de danska kyrkoböckerna kommer man åt lika fritt via ArkivalierOnline och i Finland har stora delar av kyrkoböckerna dessutom indexerats i Hiski. Varför ska då Sveriges släktforskare tvingas köpa dyra abonnemang från olika aktörer? Tack och lov är jag inte ensam om att hysa denna "otacksamhet", för idag lämnade nämligen regeringen en remiss till Lagrådet som bland annat ger Riksarkivet i uppdrag att tydliggöra vad som krävs för att databaserna och det digitaliserade källmaterialet hos SVAR ska bli tillgängligt utan kostnad. Redan nu har riksarkivarien Karin Åström Iko uttalat sig om att det "ligger en motsättning i Riksarkivets krav på abonnemang för användning av myndighetens digitala handlingar och det uppdrag myndigheten har att främja statliga myndigheters arbete med att tillgängliggöra data för vidareutnyttjande". Jag kan bara instämma i hennes ord, och håller tummarna för att denna punkt på min önskelista går i uppfyllelse så fort som möjligt!

b2ap3_thumbnail_Bild-4_20161208-164740_1.jpg

Ibland kan man verkligen fynda i arkiven!

Många av oss som släktforskar läser även bouppteckningar, och allt fler verkar bli digitaliserade och tillgängliga. Det är skillnad på vad som finns nu och för sex år sedan när jag började släktforska.

Bouppteckningen kan säga mycket om våra släktingar som sedan länge är döda, eftersom uppteckningarna var så detaljerade förr. Dagens schabloniserade belopp och avsaknad av inventarielistor säger inte särskilt mycket.

Bouppteckningen förrättades av som regel två betrodda bouppteckningsmän i socknen, som tillsammans med de efterlevande gick igenom dödsboets tillgångar och skulder. Detta skedde på plats i hemmet och en mycket detaljerad lista skrevs. Tack vare det kan vi idag se exakt hur många kor, silverskedar, yxor eller rivjärn som fanns i hushållet.

Himla fascinerande tycker jag.

I veckan som gått har jag hängt med näsan i bouppteckningar från Gotland. Där finns register upprättade för en ganska lång period, vilket är till stor hjälp. I registret har jag kunnat hitta ett antal av mina barns förfäder. Det är genom sin far de har rötter på ön.

Gården Gudings i Alva socken 2013.  Det ösregnade när jag tog bilden..

Bland andra letade jag efter bouppteckningen efter Hans Bertelsson, gårdsägare på Gudings i Alva socken, som dör 1871. I registret hittar jag den lätt men det står att den är upprättad i november 1854. Det måste vara fel, tänkte jag först. Fel person eller felskrivet i registret. Men det var det inte.

Hans Bertelsson och hans hustru Christina Hansdotter överlåter sin gård Gudings till äldste sonen Hans Gardell vid denna tid och låter då upprätta en bouppteckning tillsammans med ett undantagskontrakt. Gården är en kronoskattegård, det vill säga en gård de äger men som tidigare ägts av staten. Det är fadern Bertel Hansson som köpt gården 1802, fastebrevet (lagfarten) är utfärdat den 26 februari detta år, framgår av hans bouppteckning.

Här fick jag alltså veta väldigt mycket om den gotländska släkten. I listan över inventarier räknas allting upp, precis som vanligt. I hushållet en brännvinspanna för husbehovsbränning och både ko, stut, häst, oxe, kviga och 14 moderlamm, och massor med andra saker.

Alla kreaturen räknas upp i bouppteckningen. Det tycker jag är ganska charmigt. Jag har till och med sett bouppteckningar där man skrivit upp alla kornas namn. Stjärna, Blenda, Rosa, Gull... Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Både föräldrarna och båda sönerna och deras hustrur är med och undertecknar den överenskommelse som görs. Äldste sonen Hans och hustrun Christina får överta gården och de ska betala 700 riksdaler till den yngre sonen Lars som kompensation. Föräldrarna får undantag, det vill säga de ska få bo hos son och sonhustru och få sin föda och ”all möjlig skötsel” av dem, ”om vi ej förmå sköta oss själva”. Det står också om begravningen i undantagskontraktet: ”Efter våra dagars slut ska gårdsinnehavaren på kristligt och anständigt sätt ombesörja vår begravning”.

Villkoren i undantagskontraktet finns att läsa idag, drygt 160 år senare. Bild från Arkiv Digital, Gotlands södra häradsrätt (-1899) (I) F2A:20 (1851-1855) Bild 11010 / Sida 1088.

Vid denna tid var Hans Bertelsson bara 58 år och hustrun Christina 56 år. Det får ju mig att undra över vad som fick dem att lämna över gården så tidigt i livet. Kanske var sonen enträgen eller kanske var fadern sjuklig? Föräldrarna levde länge till, Hans till 1871 och Christina till 1879.

Så glöm inte bouppteckningar!


Familjen i husförhörslängden vid tiden för bouppteckningen. Bild från Arkiv Digital, Alva (I) AI:4 (1841-1856) Bild 1240 / Sida 117.

Bouppteckningar är en ypperlig källa när man släktforskar, och genom åren har det upprättats många namnregister som är till stor hjälp när man söker en specifik förfaders eller släktings bouppteckning. Det finns dock otaliga bouppteckningar som vi släktforskare inte ens vet att vi letar efter, och många gånger är det dessa som döljer de mest intressanta fynden. Det kan därför löna sig att plöja igenom bouppteckningar en efter en, och chansen att göra fynd är självklart större i städer eller härader där släkten har bott under lång tid. Själv har jag väldigt många anor och anförvanter i Rönnebergs, Luggude, Harjagers, Torna och Bara härader i Skåne, så när jag plöjde igenom dessa häraders bouppteckningar dröjde det inte länge innan jag gjorde ett rejält fynd. I en bouppteckning från 1760 i Bara häradsrätts arkiv fanns nämligen en mindre släktutredning, där jag genast fick syn på flera bekanta namn:

»Anno 1760 den 24 Maji blef efter Åboen Jöns Anderssons begäran i Stora Mölleberga laga inwentering och wärdering företagen efter Enckan Ellna Jeppas dotter, som dödde d:   sidstl. Maji i Stora Mölleberga, Therwid woro tillstädes den afl:s Systerbarn

1mo den aflednas half syster Anna Claes dotters barn

1mo sonen Pehr Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

2do sonen Klas Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

3tio Anna Claes sonason Lars Mattissons son Lars Larsson ifrån Wästra Kattarp 16 år g:

4to Metta Mattis dotter gift med Nils Persson i Lilla Bjellerup.

5to Hanna Mattis dotter gift med Olof Persson i Östra Odaslöf.

2do den aflednas hehl syster Hanna Jepps dotters barn

1:mo Marna Ols dotter gift med Nils Andersson i W: Kattarp.

2:do Bengta Olsdotter gift med Lars Christensson i Bara,

3tio Ellna Ols dotter gift med Per Persson i Häsleberga.

3tio den aflednas hehl-syster Bengta Jepps dotters barn

1mo sonen Simon Andersson i Näfwitshög,

2do sonen Lars Andersson ibm.

3tio sonen Jöns Andersson i Stora Mölleberga,

4to dottren Ellna Anders gift med Anders Bengtsson i Näfwitshög.

5to sonen Jeppa Andersson Ryttare för Rusthållet No 105 i Winninge.

4to den aflednas hehlsyster Sissa Jeppas dotters son Jöns Hansson i Malmö Hospital.»

Den avlidna kvinnans halvsyster Anna Clausdotter (ca 1680-1741) var gift med en av mina förfäder på farmors farfars sida, Mattis Nilsson (ca 1661-1741) i Bjällerup, samtidigt som de båda kvinnornas systerson Simon Andersson (ca 1718-1799) i Nevishög är en förfader på min farmors farmors sida. Hur hängde detta ihop? När jag jämförde den detaljerade ingressen med tidigare släktforskningshypoteser föll pusselbitarna sakta men säkert på plats, för med hjälp av bouppteckningen kunde jag skönja konturerna av äktenskap och släktskap som sträckte sig över hundra år tillbaka i tiden.

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1760_20160121-195537_1.jpg

En släkttavla baserad på de uppgifter som framkommer i Elna Jeppsdotters bouppteckning 1760.

Genom mantalslängder och jordrevningsprotokoll fick jag fram att bouppteckningens gemensamma nämnare var en kvinna vid namn Mätta, som bebodde hospitalshemmanet Stora Mölleberga Nr 6 i Mölleberga socken i slutet av 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Hon hade först varit gift med en Claus Persson, som i ett tidigare gifte hade barnen Truls Clausson (ca 1658-1702) och Mätta Clausdotter (ca 1665-1738) i Bjällerup, den sistnämnda en anmoder till mig. Tillsammans fick Mätta och Claus den tidigare nämnda Anna Clausdotter omkring 1680. Jag hade tidigare gissat att Truls, Mätta och Anna var syskon, dock att Anna troligen var en halvsyster eftersom hon var ganska mycket yngre – en gissning som bekräftas av bouppteckningen där varken Truls' eller Mättas barn nämns som arvingar. Claus Persson dog i slutet av 1680-talet varpå Mätta gifte om sig med Jeppa Nilsson (död på 1710-talet) med vilken hon fick de fyra döttrarna Bengta, Elna, Hanna och Sissa.

Det är alltså en av dessa fyra döttrar, Bengta Jeppsdotter, som blev mor till min anfader Simon Andersson i Nevishög, och bouppteckningen bekräftar även min tidigare hypotes om att Simon var bror till Elna Andersdotter (ca 1717-1785), Jöns Andersson (ca 1721-1777), Lars Andersson (ca 1722-1784) och Jeppa Andersson Winberg (ca 1729-1804), samtliga boende i Nevishög. Än så länge känner jag ju dock bara till namnet på deras mor och har inte lyckats identifiera deras far »Anders», men en vacker dag träder förhoppningsvis även dessa två fram ur historiens mörker. Till dess ska jag fortsätta plöja bouppteckningar, för ibland är de bästa fynden som synes de man inte ens vet att man letar efter.

Konkurser är inte något modernt påfund, de har funnits länge. I en konkurs görs en utredning av tillgångar och skulder. Den kan vara mycket noggrann och innehålla många uppgifter som vi annars inte haft tillgång till idag. Det var vanligt med konkurser, så vanligt att bland andra Bellman skrev sånger om det. Han gick själv i konkurs flera gånger.

På Stockholms stadsarkiv finns en databas som byggts upp i samarbete med Uppsala universitet. Den heter Tidigmoderna konkurser och handlar, som namnet anger, om just konkurser mellan 1687 och 1849. I databasen finns namn på den som gått i konkurs, men också namn på de övriga inblandade. Man hade ofta lånat pengar till varandra i ett utvidgat nätverk och en konkurs kunde drabba hela nätverket. Det görs en bouppteckning med alla tillgångar och skulder, dessutom får den drabbade redogöra för varför han hamnat  i trångmål och inte kunnat göra rätt för sig.

Just nu pågår digitalisering av originalhandlingarna, i framtiden ska det bli möjligt att läsa alla protokoll på nätet. De som ännu inte finns digitalt, finns på Stadsarkivet. Alla konkursakter finns inte bevarade och de kan vara lite krångliga att hitta, men arkivarierna hjälper gärna till. Den speciella terminologin i konkursärenden förklaras till en del på databasens hemsida.

På Facebook, i gruppen Släktforskning, pågår sedan före jul en intensiv diskussion om bruksinspektorn Johan Backmarks öde.  Diskussionen är initierad av en sentida ättling, Mattias Siwertz och hans bror Robert, den innehåller i skrivande stund 621 inlägg. Johan Backmark försvann omkring år 1795, ingen vet vart men ett intensivt letande pågår. Han flyttade runt i Dalarna, Hälsingland, Västernorrland, Värmdö, Ekerö med flera ställen. Bröderna har letat efter honom i många år.

En sökning i konkursdatabasen visade, att Backmark gjorde konkurs i Stockholm 1795. Här fanns en mängd uppgifter i originalet om honom. Flera orter och prominenta borgare på dessa orter var inblandade.  Uppgifterna om personerna och platserna som var inblandade ledde till fler fynd, i arkiv och tidningsnotiser till exempel. Många pusselbitar kunde läggas till i Backmarks kronologi. Men än är han inte återfunnen. Han verkar också ha en namne, som flyttar runt i samma områden, det komplicerar saken.

Diskussionen på Facebook är ett utmärkt exempel på hur man kan dammsuga arkiven efter ledtrådar. Förr eller senare kommer man in på de ”riktiga” arkiven och källor man måste lära sig att läsa. Domstolsprotokoll är inte alltid det lättaste!  Dessutom brukar de arkiv man behöver befinna sig på ett rejält geografiskt avstånd, Backmark verkar pendla mellan Stockholms stadsarkiv och Härnösands landsarkiv. 

Hela frågan om Johan Backmarks liv är ett utmärkt illustration till de snår vi hamnar i som släktforskare och ett exempel på hur man kan använda de mer ovanliga källorna, de som inte finns på nätet än. Om du har möjlighet, läs gärna diskussionen på Facebook!

Vet du förresten var Johan Backmark, född ca 1745-46 finns efter 1795?

Bild: Johan Backmark i konkursdiariet.

SSA, 0138, Magistraten och rådhusrättens arkiv, serie C5a, volym 07, sida 191.

Databasen: http://www.tidigmodernakonkurser.se/

I min släktforsknings barndom tog jag mig snabbt an farfars mormor Cecilias anor, och klättrade utan problem ner till hennes morfar Gustaf Jacobsson som sades vara född i Lund den 12 mars 1799. Detta bekräftades av Lunds stadsförsamlings födelsebok, som avslöjade att han var son till borgaren Jacob Dahlman och hans hustru Karna Lundgren. Längre än så kom jag dock inte, för Lunds första egentliga husförhörslängder börjar först under 1810-talet och i dem finns inga spår efter familjen Dahlman. Jag lade därför Jacob och Karna åt sidan, men många år senare hittade jag dem av en ren slump. Det visade sig att de hade flyttat från Lund till Hofterup där Jacob Dahlman tydligen var född, enligt husförhörslängderna, den 26 november 1761. 

b2ap3_thumbnail_Gustaf-D.-Hamilton-f-MG-2007-05-08.JPG

Gustaf David Hamilton (1699-1788); general, fältmarskalk, greve till Barsebäck och herre till Hofterup (porträtt på Barsebäcks slott; foto: undertecknad).

Jag letade fram Hofterups äldsta kyrkobok, och hittade mycket riktigt Jacobs födelsenotis 1761: »November. d: 26. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs son, som döptes Dom: 1. Adventus, och kallades Johan Jacob». Faddrar var komministern Nicolaus Hofverberg, trädgårdsmästaren And. Winckler, jungfrun Stina Bleckman samt jungfrun Rachel Hofverberg som bar barnet. Vad var detta för spännande familj? Jag bläddrade igenom Hofterups födelsebok på jakt efter fler barn till denne klockare, och fick en chock när jag hittade Jacobs äldre syster Johanna Jacobinas födelsenotis i oktober 1759:

»d: 13. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs dotter, som döptes Dom: 18. post Trinitatis, och kallades Johanna Jacobina. Faddrar. H:r Grefwe och Generalen Hamilton. H:r Häradshöfding Möllerheim. Högwälb:na Fröken Hedevig Hamilton bar barnet. Fröken Charlotta Hamilton.»

När äldre systern Margareta döptes 1757 var samma personer faddrar, förutom att fröken Hedvig var utbytt mot grevinnan Hamilton i egen hög person som bar barnet. Numera vet jag att det inte var helt ovanligt att adelspersoner närvarade som faddrar vid sockenbornas barndop, och Barsebäcks slott ligger dessutom bara ett stenkast från kyrkan, men på den tiden var jag eld och lågor. Vem var egentligen denne klockare Anders Dahlman, och varför var grevefamiljen Hamilton faddrar åt hans barn?

b2ap3_thumbnail_2015-08-10-15.57.55.jpg

Här, i den vackra medeltida dopfunten i Dalby kyrka, döptes Anders Dahlman den 13 november 1731 (foto: undertecknad).

Det visade sig att Anders var född den 6 november 1731 i Dalby socken, strax utanför Lund, som son till Jacob Dahlman och hans hustru Ingar Nilsdotter. Fadern var korpral vid Södra skånska kavalleriregementet, och hade suttit i rysk fångenskap i Alapaevsk sedan han tillfångatagits i slaget vid Poltava 1709, något jag bloggat om tidigare. Katekismilängderna för Dalby avslöjar att korpral Dahlman var en av få i socknen som både kunde skriva, läsa och förstå katekesen med spörsmål och huvudstycken, så antagligen undervisade han sönerna på egen hand – Anders blev ju som bekant klockare, medan yngste sonen Michael (1737-1820) slutade sina dagar som bokhållare och assessor i Stockholms stads inkvarteringskommission. Fadern avled 1744, och i februari 1748 skrevs Anders in som elev vid Helsingborgs skola där han fortsatte sina studier.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08_20151101-103947_1.JPG

Barsebäcks kyrka, där Anders Dahlman spenderade många arbetsdagar i klockarstolen och kyrktornet (foto: undertecknad).

Ingenting är känt om hans skoltid i Helsingborg, ej heller vad han gjorde under de kommande åren, men 1753 dyker han upp i Barsebäcks socken. Församlingens gamle klockare hade avlidit i januari detta år, och tydligen hade Anders sedan dess vikarierat i klockartjänsten. Uppenbarligen hade han gjort detta till sådant nöje att greve Gustaf David Hamilton, som innehade patronatsrätten till Barsebäcks församling, ville ha honom som ordinarie klockare. I ett brev till biskopen i Lund daterat november 1753 skriver greven att därför

»har iag nu i anseende till denne Anders Dahlmans under then tiden försporde stilla och skickeliga upförande, samt befundne goda Kundskap och erfarenhet uti läsande och skrifwande, att thermed kunna gå församlingens Barn och ungdom tillhanda, så mycket häldre welat antaga och lemna honom min kallelse till Klåckare syßlan wid Barsebecks och Hofftärups församlingar, som både herr Probsten Hofwerberg och samtelige församlingens ledamöter förklarat sig wara med honom mycket wähl nögde.»

Greven bad biskopen om en fullmakt på klockarsysslan i Barsebäck, vilket också skedde. Anders var nu tjugotvå år gammal, och kunde nog inte ana att han skulle sitta vid denna klockarlägenhet i hela sextio år. De första åren gjorde han inget väsen av sig, utan arbetade tyst och flitigt som en god klockare förväntades göra samt gifte sig 1754 med grevefamiljens kammarjungfru Anna Catharina Göthberg och fick i rask takt fyra barn, varav två avled i späd ålder. Efter femton års lugn skapade han dock sitt första (och enda) rabalder i stiftet. Våren 1769 uppstod nämligen oroligheter i Harjagers och Rönnebergs kontrakt, då häradsprosten Paul Klintberg anmälde till biskopen att klockaren Johan Åkerman i Örja hade innehaft ett cirkulärbrev som häradsprosten ansåg »till det minsta innebära en oordentlighet som förmodligen icke får tillåtas bland klockare». Biskopen inkallade genast klockaren Åkerman, som berättade att han haft ett möte med klockarna i Billeberga, Svalöv, Kvistofta och Barsebäck.

Det visade sig att det var den sistnämnde klockaren, Anders Dahlman i Barsebäck, som hade tagit initiativet till det otillåtna cirkulärbrevet mellan klockarna. Han hade velat diskutera »några ärender, som kunna röra dels deras egen dels deras hustruers wälfärds befordran», och föreslog då inrättandet av en änkekassa för klockaränkor, samt förbättringar av de skånska klockargårdarna och -lönerna, något han tänkte ansöka om hos riksdagens bondestånd. Anders hade alltså försökt starta en social reform som skulle förbättra villkoren för dåtidens lärarkår och deras änkor, men hans initiativ uppskattades inte av biskopen och domkapitlet som »dem strängeligen förmante, at noga taga sig till wara för dylika samlingar, som kunna gifwa anledning till sammansättning; hwilcket de och på det högsta lofwade efterkomma, med anhållan om tillgift uti hwad de härutinnan af enfalldighet och oförstånd kunna hafwa felat». Det blev alltså varken någon änkekassa eller förbättrade klockarlöner den gången, och klockaren Dahlman återgick till stillheten i sina lantkyrkor vid Öresundskusten.

b2ap3_thumbnail_Bouppteckning.jpg

Anders Dahlman hade liksom brodern Michael en oklanderlig handstil, och användes därför flitigt av häradsrätten för att kopiera bouppteckningar. Här är ett exempel ur husmannen Håkan Jönssons bouppteckning 1784, som är »Rätteligen Afskrifwit» (ur Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:3, bild 67 hos ArkivDigital).

Anders Dahlman skötte därefter klockarsysslan utan minsta anmärkning. Han sysselsatte sig med alla de vanliga klockargöromålen, och i Hofterup (där klockargården låg) undervisade han även barnen under större delen av året. Eftersom socknen  saknade skolhus skedde undervisningen i klockargården, och för detta besvär fick han årligen 3 daler och 32 öre. Lönen var som för de flesta klockare inget att ropa hurra för. Klockargården gav varje år blott 2 ½ tunna korn och råg samt 4-5 lass hö och torv som skulle täcka husbehoven, medan den ordinarie lönen (den så kallade helgonskylden) bestod av ungefär 29 tunnor korn. Eftersom Barsebäcks pastorat var ett så kallat substituteri tvingades klockaren dock lämna 25 1/3 av dessa tunnor till trivialskolan i Lund, och hade alltså endast i behåll 3 1/3 tunnor varav en tredjedel betalades i skatt. Vid de tre stora högtiderna (jul, påsk och pingst) fick han årligen 5 riksdaler specie sammanlagt, och under påsken skulle dessutom varje gård betala så kallad »påskmat» till klockaren. Om detta skriver kyrkoherden Hofverberg till biskopen 1780 att

»ett litet bröd, en så kallad tunnkaka, en half gåse-sida och ett halft tiog ägg, har han wäl i behåll; men måste så godt som tiggat och ofta gå miste deraf hos åtskillige wekudagsbönder, som sielfwa äro utfattige».

Det var uppenbarligen inte så lätt att få ekonomin att gå ihop som klockare. De övriga inkomsterna berodde helt på församlingarnas givmildhet vid bröllop, barndop, kyrkogång och så kallad likstol, då klockaren kunde få några ören som tack för väl förrättad tjänst. Anders Dahlman arbetade dock bra trots sina ringa lönevillkor, och i de ovan nämnda brevet 1780 skriver kyrkoherden Hofverberg vidare att Anders

»åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare substituter i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Anders Dahlman tycks ha varit en vital gammal man. Han blev far sista gången vid sjuttiotvå års ålder, och fyra år senare reste han till Lund för att närvara som fadder vid yngste sonsonen Anders dop i juli 1807. Till skillnad från många andra klockare hade han aldrig någon medhjälpare i klockarsysslan, utan skötte alla bestyr på egen hand livet ut. Den 10 november 1813 skildes till slut den strävsamme gamle klockaren från de kyrknycklar som greve Hamilton hade lagt i hans hand 1753, och efter sextio års slit med barnundervisning, vaccinationer, gudstjänster och begravningar fick Anders Dahlman äntligen lägga sig till ro.

För många består släktforskningen av att kryssa mellan kyrkoböcker och husförhörslängder, för att i stora drag hitta namn och datum till släktträdet. Det är rejäla hopp och går ofta undan, men då är risken att man missar något väsentligt. Ibland kan det nämligen vara detaljerna som är huvudsaken, och oftare än man tror är det den där kryptiska förkortningen, det lilla ordet eller till synes obetydliga meningen som gör att du kommer vidare i forskningen.

Domböckerna kan till exempel ge många intressanta uppgifter, men det är inte bara regelrätta arvsärenden som ger viktig genealogisk information – ofta kan man få fram släktskap genom jäviga vittnen och liknande. Min anfader Ingemar Svensson från Grönhyltan anklagades exempelvis för att ha spytt i Virestads kyrka en söndag år 1734, och vid Allbo härads sommarting samma år får man veta att han angivits av Gunnar Jönsson, vars dotter anklagat honom för faderskap. Ingemar nekade till spyan, »jäfwandes witnen Oluf i Lycket och Jon i Elinsbäck, i anseende at den förras hustru och Gunnars i Grönhult hustru äro syskonebarn, samt Jons hustru lika närskyld wid Gunnar, den Länsman tilstår wara angifware». Vittnena kunde alltså inte godkännas, varpå Ingemar friades från den påstådda spyan i Virestads kyrka – och jag fick en hel del genealogiska uppgifter att spinna vidare på!

Ibland kan ett enda litet ord vara ovärderligt när man försöker spåra någons ursprung, och sådana ord hittar man emellanåt i oanade sammanhang. Under många år försökte jag till exempel spåra Samuel Lang (död 1721), akademiglasmästare vid Lunds universitet. Jag lyckades inte koppla ihop honom med övriga skånska Lang-släkter under 1600-talet, och hade nästan givit upp när en liten detalj i Lunds kämnärsrätts dombok 1701 gav svaret. Domkyrkoklockaren Magnus Risbeck hade anklagat borgaren Börje Persson för stöld av grus och sten föregående år, och eftersom Samuel Lang tydligen hade bevittnat anklagelsen ute på gatan ombads han att skriva under en attest som intygade vad som sagts. Kämnärsrätten var dock tveksam till om Samuel verkligen förstod attesten när han skrev under:

b2ap3_thumbnail_Samuel-Lang.jpg

»Q: om Attesten uplästes för honom innan han den underskref, och om han den wäll förstå kunde, som han är en Tysk man, R: ia att Attesten blef upläsen för honom, och mästa dehlen den förstå kunde» (ur Göta hovrätt - Advokatfiskalen Malmöhus län, vol. EVIIBAA:3953 (1701-1704), bild: ArkivDigital).

Samuel Lang var alltså tysk till börden, vilket förklarar varför jag inte hittade något släktskap med de övriga skånska Lang – och flera års fruktlöst sökande fick plötsligt sin förklaring i ett enda litet ord!

När det gäller bouppteckningar brukar ingresserna ge den viktigaste genealogiska informationen, men kloka släktforskare vet att man även ska studera boets skulder. Där kan man nämligen också hitta uppgifter om släktskap, som inte omfattas av ingressen. I bouppteckningen efter min anfader Reinhold Flinkenbergs första hustru Maria Asp i Ystad 1767 omnämns till exempel att magistraten hade förordnat skogvaktaren Levardt Sperl från Marsvinsholm att närvara å Reinholds och Marias omyndige son Johan Eriks vägnar, »såsom närmast anhörige här å orten med sonen [...], och gifft med des afledne moders syster». Jag lyckades dock inte hitta varken Levardt eller hans hustru, men bland boets skulder fanns en utgående post gällande »Förmynderskap för Bryggaren Flinckenbergs swägerska Jungfru Sophia Asp». Denna syster levde tydligen ogift i Ystad, och genom henne lyckades jag få fram att Reinhold Flinkenbergs hustru Maria Asp var född i Fulltofta 1731. Detta gav även förklaringen till varför jag inte fann skogvaktaren Sperls hustru »NN Asp» – hon hette nämligen Anna Christina Badee (ca 1714-1780), och var systrarna Asps halvsyster på mödernet.

b2ap3_thumbnail_Sophia-Asp.jpg

Ur Maria Asps bouppteckning 1767; Ystads rådhusrätt och magistrat, vol. FII:25 (1764-1767), sid. 300 (bild: ArkivDigital).

Att studera faddrar är A och O när man släktforskar, men om man har tur kan födelse- och dopböckerna även ge direkta uppgifter om släktskap – det finns alltså flera anledningar till varför man aldrig ska hoppa över en enda födelsenotis. När min anfader Nicolaus Silvius (ca 1697-1759), pipare vid Skaraborgs regemente, lät döpa sin son Mårten i Eggby kyrka 1718 hittar man till exempel bland barnets faddrar »Änckian Kirstin och dhes dotter Ingrid, item Systeren wid Barnets Fader». Jag har ännu inte lyckats lokalisera denna syster till Nicolaus Silvius, men med tanke på att hon närvarade vid dopet kan hon inte ha bott så långt därifrån.

b2ap3_thumbnail_Eggby-1718.jpg

Ur Eggby födelse- och dopbok 1718; Eggby kyrkoarkiv, vol. C:2 (1700-1754), sid. 67 (bild: ArkivDigital).

Husförhörslängderna är oslagbara när man släktforskar, men även här gäller det att inte missa detaljerna. När min farmors morfars mormor Karna Olsdotter föddes 1819 i Övraby var hennes föräldrar Ola Jönsson och Anna Nilsdotter skrivna i ett eget hushåll i husförhörslängden, men i efterföljande längd hittar man familjen skrivna tillsammans med husmannen Jöns Sassersson och hans hustru Boel Lassdotter. Det låter kanske inte så anmärkningsvärt, men om man tittar närmare ser man ett litet »MF:» framför Jöns Sasserssons namn, alltså »Mannens Fader». Övraby födelse- och dopbok 1788 bekräftar mycket riktigt att Jöns och Boel var Ola Jönssons föräldrar, så där besparade jag mig själv en hel del letande!

b2ap3_thumbnail_Jns-Sassersson.jpg

Ur Övraby husförhörslängd 1822-1826; Övraby kyrkoarkiv, vol. AI:2, sid. 27 (bild: ArkivDigital).

Om man har tid och ork ska man absolut plöja igenom mantalslängder år för år, för även där kan man hitta detaljer som ger viktiga genealogiska uppgifter. Ovannämnde Jöns Sassersson visade sig vara son till sockenskräddaren Sasser Andersson (ca 1716-1794) i Övraby, men jag kunde inte hitta Sasser i någon födelsebok i trakten och började därför gå igenom Övrabys mantalslängder. Det tog en liten stund, men i 1754 års mantalslängd hittade jag Sasser Andersson på Övraby Nr 12, med det underbara tillägget »Inhs. Fadren Anders Holmström»! Jag började leta efter denne Holmström i Övrabys kyrkoböcker, och fick fram att hans första hustru Karna Sassersdotter (!) hade dött 1746 samt att de gifte sig i det närbelägna Ullstorps socken 1715. Antagligen är Sasser född där trots att födelsenotisen tycks ha förkommit, så de där små orden i 1754 års mantalslängd blir plötsligt oerhört viktiga i sammanhanget.

b2ap3_thumbnail_vraby-1754.jpg

Ur Övraby mantalslängd 1754; Övraby MTL:1 (1742-1800) (bild: ArkivDigital).

När man släktforskar måste man som synes ta det lugnt – inte bara för att undvika fel i forskningen, utan även för att detaljerna kan vara huvudsaken. Om man hastar igenom källmaterialet är risken stor att man missar något viktigt, för kanske är det den där skuldposten i bouppteckningen, den kryptiska förkortningen i husförhörslängden eller lilla ordet i domboken som leder till det där genombrottet du hoppas på?

För ett par år sedan besökte jag en avlägsen släkting i Göteborg, en rar liten dam som hade ärvt det mesta av släktens efterlämnade klenoder – fotografier och bouppteckningar, självbiografier, brev och foton. I hennes bokhylla stod ett litet förgyllt skrin, innehållande diverse gamla handlingar från 1800-talet, och bland dessa gulnade papper fanns ett testamente daterat Ängelholm den 11 april 1869. Det var upprättat mellan vår gemensamme förfader, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) och hans hustru Sofie Gröndahl (1801-1889), men eftersom jag tidigare hittat deras bouppteckningar trodde jag inte att det skulle ge något nytt. Följande rader i testamentet fångade dock mitt intresse:

»På grund af den stora förlust, som wår son Carl Josephs år 1862 iråkade obestånd förorsakat oss hvarigenom wåra öfrige barns efter oss tillkommande arf blifvit betydligt förminskadt, förordna Wi härmed att efter begges wår död skall af wårt oskiftade bo tillfalla wåra Söner Gustaf Fredrik och Axel Frithiof hvardera Tre Tusen Riksdaler Riksmynt och wår aflidna Dotter Anna Louises efterlemnade barn, tillsammans ett lika stort belopp, hvarefter wår återstående förmögenhet skall enligt lag fördelas emellan samtliga wåra barn och barna barn.»

När jag läste vidare insåg jag att Carl Joseph måste gjort sina föräldrar rejält förbannade. Testamentet stadgade nämligen att hans syskon skulle få 3000 riksdaler riksmynt vardera, medan Carl Joseph endast skulle få dela återstoden av arvet med sina syskon och syskonbarn. Om han klagade skulle han däremot fråntas all arvsrätt efter sina föräldrar, och istället skulle hans syskon tilldelas ytterligare 2000 riksdaler riksmynt vardera. Paret Carlberg hade dessutom testamenterat 50 riksdaler i årligt underhåll till makens två ogifta systerdöttrar i Blekinge, så Carl Joseph måste verkligen ha orsakat sina föräldrar en rejäl förlust. Hur hade egentligen detta »iråkade obestånd» uppstått? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Kyrkoböckerna avslöjade att Carl Joseph först varit handelsbokhållare i Landskrona, men i slutet av 1850-talet blev han handlande i Ängelholm. Redan 1862 lämnade han dock staden och begav sig till Östergötland, och det var nu jag började se sammanhanget. En handlande som råkar i obestånd 1862 och samma år flyttar till Östergötland, ett landskap han inte hade minsta koppling till. Om han nu lyckades förarga sina egna föräldrar, vilka andra personer hade han då inte förargat? De ekonomiska problemen måste såklart vara kopplade till handelsverksamheten – kan han ha gått i konkurs? Jag hade aldrig undersökt de så kallade konkursakterna, och ärligt talat tyckte jag att ordet »konkursakt» lät oerhört tråkigt och oinspirerande. Någon gång skulle väl bli den första, så jag besökte landsarkivet i Lund där jag letade fram arkivförteckningen för Ängelholms rådhusrätts och magistrats arkiv. 

b2ap3_thumbnail_Glimstedt-och-Carlberg.jpg

Ängelholms borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) och Carl Josephs far, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882); ur »Engelholms sparbank 1865-1915 : Minnesskrift utg. med anledning af sparbankens femtioårs-jubileum» (1917). Mellan dem syns Carl Joseph Carlbergs namnteckning; något känt fotografi eller porträtt på honom har ännu inte hittats.

I serien F IV finns konkurshandlingar för åren 1729-1947, så jag beställde fram volym nr. 30, som skulle innehålla konkursakterna 1861-1862. Bland dessa gamla akter låg mycket riktigt en bunt papper och brev, betecknade »Handlingar uti Handlanden Carl J. Carlbergs konkursmål» – han hade alltså gått i konkurs, som jag misstänkte! Konkursansökan hade inlämnats den 3 februari 1862, och två veckor senare hölls de första förhören vid Ängelholms rådhusrätt. Bland dokumenten fanns bland annat en lista på hela sextiosex (!) personer, som Carl Joseph var skyldig sammanlagt 42,768 riksdaler och 69 öre riksmynt – en enorm summa på den tiden. Man kan förstå att han lämnade Skåne sex månader senare, och hans föräldrar överdrev inte när de i testamentet använde formuleringen »stor förlust» – vid konkursen var sonen nämligen skyldig dem hela 21,500 riksdaler riksmynt! Stadens borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) utfärdade samma dag en skrivelse med följande ordalydelse:

»För att, i anledning af Handlanden C: J: Carlberg denne dag ingifne ansökning att få till sine borgenärer på en gång afträda all sin egendom, höras, äfvensom uppgifva beloppet och beskaffenheten af deras fordringar samt, så vidt ske kan, förete de handlingar hvarå dessa sig grunda, kallas till inställelse hos Rådstufvurätten Måndagen den 17de innevarande månad klockan XI föremiddagen».

Skrivelsen undertecknades på Ängelholms rådhus den 3 februari av borgmästare Glimstedt, Carl Josephs far fanjunkaren Carlberg, hans brors svåger arrendatorn Nils Secher Walsøe på Kelliehouse och lantbrukaren Gustaf Andersson (1835-1882) på Kärragården, som ett par månader senare gifte sig med Carl Josephs syster Louise. Den 17 februari klockan 11.00 påbörjade rådhusrätten sammanräkningen av handelsrörelsens tillgångar. Carl lämnade inledningsvis in två huvudböcker, en kassabok, en journal, två memorialer och en dagbok, och på varulagret fanns en stor mängd olika varor till ett sammanlagt värde av 14,116 riksdaler riksmynt och 78 öre, medan husgeråd och inventarier värderades till 2,974 riksdaler och 63 öre riksmynt. De utestående fordringarna uppgick till 8,138 riksdaler och 60 öre riksmynt, så tillgångarna var värda sammanlagt 25,230 riksdaler och 1 öre riksmynt. Han kunde alltså knappast betala av de omfattande skulderna, så det var nog med stor förtvivlan som han i slutet av konkursansökan intygade »Att ofvanstående uppgiffter äro öfverens stämmande med sannförhållandet och innefattar werkliga ställningen i mitt bo».

b2ap3_thumbnail_Karlshamn.jpg

För det flesta konkursakter gäller det att bläddra i arkivvolymerna och hålla tummarna, men i fallet med Carl Joseph Carlberg visste jag ju sedan tidigare vilket år det gällde. I vissa arkivförteckningar ser serien över konkursakter (F IV) till och med ut som ovan, i Karlshamns stadsarkiv: Rådhusrättens och Magistratens arkiv.

Av någon anledning återtogs konkursansökan så snart rådhusrätten räknat samman tillgångarna – kanske Carl Joseph trodde att han kunde rädda sin handelsrörelse trots allt? Det gick emellertid inte vägen, för den 10 mars skrev han ett nytt brev till borgmästare Glimstedt, »Enär accord af alla mina fordringsägare icke kunnat vinnas, hvilken förhoppning jag hade då jag den 17 februari återkallade min den 3 samma månad till RådstufvuRätten inlämnade cessions ansökning». Han var alltså tillbaka på ruta ett. Två veckor senare tog han dock tillbaka konkursansökan ännu en gång, »som jag nu fått uppgjort accord med alla mina creditorer», skriver han glatt i brevet till borgmästaren. Kanske man kan gissa att pappa fanjunkaren hade lättat på plånboken…? Det löste sig alltså till slut, men Carl hade nog förargat många människor i Ängelholm med omnejd – inte minst sina egna föräldrar. Flyttningen till Östergötland blev därför en nystart för Carl, som började arbeta som förvaltare och agent på diverse magasin i länet. Han hamnade till slut i Linköping, där han efter en längre tids sjukdom begick självmord den 17 juni 1895, något jag bloggat om tidigare.

I arkiven finns stora mängder källmaterial som vi släktforskare aldrig använder oss av – kanske är det svårt att överblicka, svårtillgängligt eller rent ut sagt tråkigt? Ordet »konkursakt» låter till exempel inte särskilt upphetsande, men som synes kan dessa akter ge svaret på släktträdets mysterier. I mitt fall fick jag förklaringen på varför fanjunkaren Carlberg hotade med att göra sin son arvlös, varför han flyttade till Östergötland och vad som egentligen dolde sig bakom det där märkliga testamentet i kusin Märtas förgyllda skrin.

Snart firar jag åtta år som släktforskare. En ganska lång tid under vilken jag fått lära mig väldigt mycket om precis allt möjligt. I stort sett varje dag suger jag åt mig nya kunskaper i litteratur eller från någon släktforskningsgrupp här på nätet. Varje gång man gör en sökning hittar man nya webbplatser med släktträd, digitaliserade fotografier och böcker och arkivmaterial m.m. Det tar liksom aldrig slut.

När jag stoppade in mitt första mikrokort i läsaren på biblioteket i Gävle för många år sedan trodde jag nog aldrig att jag skulle fastna så totalt. Min generation, som i stort sett är uppvuxen framför datorn, är vana vid att kunna hitta svar på det mesta bara genom en Google-sökning, så släktforskningen satte verkligen mitt tålamod på prov. Jag kunde sitta flera timmar i sträck och leta efter ett enda uppslag i en husförhörslängd innan jag hamnade rätt. Metodiken tog ganska lång tid på sig att fastna i mitt huvud. Många i min ålder hade nog gett upp långt tidigare, och kanske sparat släktforskningen till senare, men jag kämpade på. Oftast var det orden "Vi stänger nu" som till sist fick mig att packa ihop mitt anteckningsblock och hoppa på bussen för att åka hem på kvällen. Då var det bara jag kvar.

Som jag tidigare berättat var det min farfars två morbröders livsöden i Amerika som fångade mitt intresse. Det var därför också den släktgrenen som jag letade på först. I samband med det tog min farfar fram några gamla papper som han hade fått av sin kusin Sture för många år sedan. Det var en släktutredning som denne hade beställt någon gång på 1970- eller 1980-talet och som delats ut till min farfar och hans syskon.

Släktutredningen utgår från min farfars mor, Helvy Maria Andersson (1896-1976) och hennes syskon. Antavlan sträcker sig fyra generationer tillbaka i tiden och på ett annat papper finns också uppgifter om en femte generation. Materialet är dock ganska magert. Varje person anges med fullständigt födelsedatum och födelseförsamling, men tiden och platsen för dödsfallet står inte med. Syskon finns inte antecknade och inga som helst källor heller för den delen.

Jag såg det som min uppgift att dubbelkolla alla uppgifter i antavlan och se att de verkligen stämde. Samtidigt fick jag möjlighet att komplettera med de uppgifter som saknades och kanske hitta något annat spännande på vägen - något som berättade mer om hur de här personerna hade levt och vilka de varit, mer än bara namn och årtal. I antavlan fanns också några tomma rutor, där uppdragsforskaren gått bet. Kanske kunde jag komma vidare?

bild10.JPG

Antavlan från farfars kusins släktutredning.

Det mesta i antavlan verkade stämma. Både Adolf och Maria hade sina rötter i gamla Skaraborgs län och släkten har i stort sett inte rört på sig någonting. Jag kunde bekräfta de uppgifter jag redan hade och kompletterade med nya. Svårast att förstå var hänvisningarna till församling i samband med födelse, vigsel, död eller flyttningar. I hela Skaraborgs län var det förr vanligt att prästen skrev moderförsamlingen i pastoratet och inte annexförsamlingen, om denna var den aktuella. Ett pastorat kan bestå av endast en församling, men oftast är det flera församlingar som gått ihop och samverkar med varandra. Moderförsamling i ett pastorat var vanligtvis den största av församlingarna och där bodde också pastorn. Övriga församlingar kallades annexförsamlingar och kunde vara en eller flera. Ett exempel på det är Götene pastorat i gamla Skaraborgs län, där Götene var moderförsamling och Holmestad, Vättlösa och Lerdala var annexförsamlingar. Istället för att skriva att personerna var födda i Holmestad står därför oftast Götene. Det är förvirrande, eftersom man då måste räkna med att personen kan vara född i vilken som helst av de fyra församlingarna. Detta hade också förvirrat uppdragsforskaren som gjort antavlan. Han hade nämligen skrivit fel födelseförsamling på flera personer.

Den enda luckan som återstod efter ett tag var den för föräldrarna till Maria Persdotter (1788-1863), min ff mf fm. Hon uppgavs vara född den 15 januari 1788 i Götene med föräldrarna Per och Karin Nilsdotter. Här blev det svårare. 1807 brann det nämligen i Götene komministerbostad, vilket fick till följd att stora delar av kyrkoarkivet förstördes. Födelse- och dopboken för Götene finns t.ex. endast från 1807 och framåt och husförhörslängder finns först från 1792 (med undantag för perioden 1768-1774 där en ofullständig längd finns bevarad).

Den första anteckningen jag kunde hitta om Maria och hennes familj var från 1806, då hon med mor och styvfar flyttar in på Munkegården i Lerdala församling. Modern kallas då Karin Persdotter och är gift med Lars Karlsson. Tillsammans har de barnen Stina (1792) och Katarina (1799), båda födda i Götene. Familjen bor i Lerdala under de kommande åren. Husförhörslängden som täcker året då de inflyttar 1806 sträcker sig mellan 1804-1812, och där finns hela familjen inskriven förutom Maria. Vad anledningen till det är vet jag inte, men att hon bodde på Munkegården med familjen kan jag vara säker på. 1807 gifter hon sig nämligen med Henrik Bengtsson från Skogsbolet i Timmersdala församling, och då står hon som piga från just Munkegården. Av vigselnotisen framgår också de blivande makarnas föräldrar, något som är mycket vanligt i Skaraborgs läns kyrkböcker. Här står de som Pehr Jeansson och Karin Pehrsdoter.

Vigsel.JPG

Vigseln 1807 mellan Henrik Bengtsson och Maria Persdotter.

Några spår efter denne Per Jansson hittade jag inte. Man kunde tänka sig att han varit gift med Karin, fått Maria och sedan dött kort därefter - eller så var Maria frukten av en förbjuden förbindelse. Götene saknar både födelse- och vigselbok från den aktuella tiden och jag kunde inte hitta något giftermål i andra närliggande församlingar. Istället försökte jag ta reda på mer om Karin Persdotter.

Genom att följa henne genom husförhörslängderna fram till hennes död, kunde jag i död- och begravningsboken i Lerdala 1824 se att föräldrarna hette Petter Jonsson och Maja Håkansdotter. Detta kan man aldrig ta för säkert utan kompletterande källor eftersom det ganska ofta förekommer fel, men det var i vart fall en ledtråd.

Kunde jag hitta Karin i födelse- och dopboken? Födelsedatumet i husförhörslängderna står först som 1756, därefter 1757 och slutligen som 24 december 1757 - hela tiden med Berg som födelseförsamling. Jag letade. I Berg föddes på julafton 1757 mycket riktigt en Karin, eller Cathrina som det står i kyrkboken. Denna var dock dotter till Nils Bengtsson och Karin Svensdotter, och skulle därför fått Nilsdotter som patronymikon, inte Persdotter. Här hade uppdragsforskaren gjort misstaget att lita helt och hållet på datumet i kyrkboken och därför accepterat denna födelse som den rätta. Hur han eller hon trodde att Nilsdotter kunde bli Persdotter bara så där vet jag inte, men antagligen var tanken att det inte utgjorde något hinder. Det skulle ju i och för sig inte vara första gången som prästen ändrar ett namn av misstag..

Ddsnotis.JPG

Karin Persdotter avled den 27 februari 1824 i Skogsbolet, Timmersdala till följd av slag.

En annan Karin föddes 16 november 1757 enligt Bergs födelse- och dopbok. Hon var dotter till Peter Jonsson och Maria Håkansdotter på Stommen i Timmersdala församling. Under denna tid hade hela Bergs pastorat (tre församlingar) en gemensam födelse- och dopbok. Denna Karin stämde precis med de uppgifter om föräldrarna som jag hade hittat i död- och begravningsboken från 1824 så jag tittade närmare. Det visade sig då att hon redan fanns med bland mina anteckningar, eftersom hon var syster till min anmoder Britta Persdotter (1754-1832) som också fanns i samma släktutredning. Resultatet blev att min farfars morfars föräldrar var sysslingar.

Därefter glömdes Per Jansson bort och jag forskade vidare på andra grenar. Jag tänkte på honom ibland, men gjorde inga ytterligare försök att hitta honom. Inte förrän för några månader sedan. Då fick jag plötsligt en tanke på att jag skulle ge honom ett nytt försök efter närmare sju års vila. Kanske kunde jag med de nya kunskaper jag samlat på mig komma vidare?

Karin Persdotter kunde jag nu följa från födelsen fram till 1780 innan den stora luckan i hennes liv började. Hon var då piga hos Anders Håfgren i Bäsagården, Lerdala och prästen har nedtecknat att hon flytt til Wättlösa med att. d. 29 Sept. 1780. Vättlösa var en del av Götene pastorat och hade också drabbats av nedbrunna böcker, så där fanns inga husförhörslängder bevarade. Nästa gång hon fanns med igen var ju 1806, då hon med maken Lars Karlsson och tre barn flyttar in i Lerdala församling. Hon ska då ev. ha hunnit med två äktenskap och tre barn - Maja (1788) samt Stina (1792) och Katarina (1799).

Jag testade nya sökvägar och började leta i mantalslängderna för Götene pastorats fyra församlingar. Det enda jag visste med säkerhet var att det borde finnas en Lars Karlsson där någonstans runt 1806, samma år som de flyttade därifrån. Just det året fanns ingen som passade, men däremot 1805. På gården Helde i Götene bodde då en Lars Karlsson med hustru. Vanligtvis får skattepliktiga hemmaboende barn endast ett streck i någon av kolumnerna i dessa längder, men här har skrivaren varit extra tydlig och noterat alla barn. Det står nämligen Maria, Stina f. 1792, Catharina f. 1799 i marginalen. Fortsätter man följa samma gård bakåt i tiden så kan man se att Lars Karlsson även finns där 1804 med hustru och en dotter Maria. Här förefaller det som att skrivaren bara antecknat de som faktiskt var skattepliktiga, inte övriga barn. Döttrarna Stina och Katarina var ju alldeles för små även 1806.

1802 finns på gården Lars Karlsson med hustru och en dotter Ingrid. 1794 har skrivaren återigen varit extra noga med detaljerna och då återfinner man där en Lars Karlsson med hustru samt barnen Ingrid 81, Maria 88, Stina 92. Det fanns således ett till barn? Första gången man hittar Lars med hustru på gården är 1790. 1789 finns där istället en Petter med hustru och döttrarna Ingrid 81 och Maria 88. Först här förstod jag att jag verkligen var Per Jansson på spåren! Med hjälp av uppgifterna om barnen och deras födelseår kunde jag vara säker på att det var samma hustru med två olika makar. Petter med hustru går sedan att följa bakåt på gården tillbaka till 1782. Med honom bor då också des fader Swen Enkling 80 åhr gammal. Kunde Petter (Per) heta Svensson och inte Jansson?

Ett bra sätt att bekräfta olika släktskap i äldre tid är genom bouppteckningar.  I bouppteckningsregistret för Kinne häradsrätt hittade jag en Petter Svensson död i Helde, Götene 1788. Denna hade jag missat helt vid tidigare försök eftersom jag sökte på fel efternamn. Bouppteckningen innehöll precis allt det jag letade efter - en bekräftelse på att Petters hustru hette Karin Persdotter och att de tillsammans hade två barn, Ingrid sju år och Maja elva månader gammal, dvs. född omkring december 1787- januari 1788.

Bouppteckning.JPG

Bouppteckning efter Petter Svensson 1788.

Åhr 1788 d: 17 November blef un-
derteknade kallade af Enkan Karj Pärs
dotter i Helde Göttonde at holla Bouptek-
ning på, Löst, och fast, ägendom, Efter
des afledna man Petter Svensson, som
med döden afgåt d: 6 i ofwan nemde
månad, och Efter Lämnat 2:ne barn, dottr
Ingrj 7 åhr, dottr Marja 11 månader gam-
mal. Wid dätta til fälle war närwarande
Barnsens Farbroder Anders Andersson i Skoma-
kareg: Wättelösa såsom förmyndare.

Ägendommen företogs, och wärderades af nemdeman Anders Walgren. Och följer neml.

Med hjälp av informationen om barnens farbror kunde jag sedan följa familjen ytterligare några år tillbaka i tiden. 1781 fanns inte någon Petter på Helde i Götene, men med ledning av uppgiften om Skomakaregården i Vättlösa så letade jag även där. Det var rätt. Han står där som Peter ogift tillsammans med pigorna Karin och Britta. Kanske är en av dessa min Karin Persdotter, som ju utskrevs från Lerdala till Vättlösa i september 1780. Det skulle ju inte vara första gången som husbonden fattar tycke för pigan på gården. Här finns också Petters far Sven och svågern Anders Andersson - han var alltså gift med Petters syster och därför svåger - en ingift farbror!

Med hjälp av ytterligare några bouppteckningar hade jag till slut pusslat ihop en stor familj. Petters far hette Sven Larsson Lustig och var rusthållare på Skomakaregården i Vättlösa under många år. Modern hette Ingrid Torstensdotter och avled 1775. Förutom Petter hade de ytterligare fyra barn, alla döttrar. En av dem hette Katarina Svensdotter och var gift med slottssmeden Nils Åhman på Läckö.

Skrmklipp.JPG

Läckö slott ligger på Kållandsö och hör till Otterstads socken i gamla Skaraborgs län. En fantastisk plats som andas mycket historia.

Så här kan det alltså gå till när man låter "döingarna" vila och sedan ger sig i kast med dem på nytt några år senare. Det är sådana gånger man inser hur mycket man hela tiden utvecklas som släktforskare och att det nästan alltid finns andra vägar än kyrkböckerna för att komma vidare. Många som börjar sin forskning vill gärna komma så långt tillbaka som möjligt på en gång, men man måste inse sina begränsningar och lära sig mer innan man kan gå vidare till nästa steg. Ha inte så bråttom - ta en generation i taget på alla grenar så har du kanske lärt dig tillräckligt när det sedan är dags att ta itu med de svårare anorna.

Om du forskar i Västergötland kan jag också tipsa om Genealogiska Föreningens landskapskväll nästa torsdag (12/2) kl. 18. Då håller jag ett kort föredrag med tips och tricks om hur man släktforskar i området. Utöver det håller också Helena Nordbäck ett föredrag om hur hon reste runt till ett stort antal kyrkor i Västergötland för att följa sina prästanors fotspår.

Bouppteckningar är inte bara ovärderliga när man vill bekräfta släktskap eller hitta försvunna anförvanter, de kan även ge intressant information om förfädernas vardagsliv - vad man hade i sitt hem, hur man bodde, vad man åt och hur man klädde sig. Bouppteckningarna listar ofta den avlidnes kläder, de så kallade »gångkläderna». Om man slår upp detta ord i Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) får man följande förklaring: »kläder som någon har på sig och går i; motsatt sängkläder och vanligen även linne (och underkläder); även (i synnerhet förr) om vardagskläder i motsats till högtids- eller helgdagskläder». Om man vill skapa sig en bild av hur förfäderna vanligtvis gick klädda är det alltså en god idé att studera deras gångkläder lite närmare, så jag bestämde mig för att dyka ner i arkiven på jakt efter mina förfäders kläder. Jag började med bouppteckningen 1722 efter Per Mårtensson, borgare i Lund:

»Sahl: Mannens gångKläder som bestod af En g: swart Wallmars Råck, 1 st: utg: dito grå, 1 par Skind byxor, 1 st: g: bröstlap - 1 st: gl: Mößa, 3 st: Siorter 2 Larfftz och 1 af blaggarn hwilcka Sacker, Uthan Wärdering lämnades Sohnen Nilß Pehrß:».

Det är inte helt lätt att att begripa de ålderdomliga namnen på olika klädesplagg och tyger, men om man moderniserar stavningen kan man ofta hitta förklaringarna i SAOB. Ordet »wallmar» är detsamma som vadmal (ett grovt ylletyg), som tillsammans med lärft (ett slätt tyg av lingarn) och blångarn (»blaggarn», även kallat blågarn; ett grövre och simplare garn) var ett vanligt tyg i äldre tid - Per Mårtensson hade som synes en rock i vadmal och tre skjortor i lärft och blångarn. Han hade även en bröstlapp, en lapp som lades på bröstet för att värma eller skydda (kunde även kallas bröstvärmare eller -duk), och tydligen var skinnbyxor gångbara i 1720-talets Lund.

b2ap3_thumbnail_Per-Mrtensson-1722.jpg

Detalj av bouppteckningen efter borgaren Per Mårtensson i Lund 1722; ur Lunds rådhusrätts och magistrats arkiv, vol. FIIa:10 (1717-1733), s. 375 (ArkivDigital).

Den av mina förfäder som utan tvekan efterlämnat den mest omfattande bouppteckningen är Reinhold Flinkenberg (1736-1790), kardfabrikör, bryggare och gästgivare i Ystad. Hans gångkläder bestod av en blå kamelottspäls med lammskinnsfoder, en blå vadmalskapprock, en svart skinnmössa, ett dussin underskjortor, ett dussin gamla nattkappor och halvärmar, ett dussin korta halsdukar, ett dussin små lärftsnäsdukar, tio par gamla ullstrumpor, en gammal klädesjacka, väst och byxor, en blå frisad överrock, ett par gamla »Sarce de Tondes»-byxor och en »blå och hwit bottentygs undertröja». Reinhold var tydligen väldigt modemedveten, och ägde inte bara »2:ne Peruquer» utan även ett spanskrör. Han bar dessutom ett par knäbandsspännen i silver, som hade skänkts till yngste sonen Gustaf. En lustig detalj är för övrigt att det bland boets gravationer finns en skuld på 1 riksdaler som »Peruquemakaren Finman fordrar för Peruques lagning».

b2ap3_thumbnail_Reinhold-1790.jpg

Detalj ur bouppteckningen efter kardfabrikören Reinhold Flinkenberg i Ystad 1790; ur Ystads rådhusrätts och magistrats arkiv, vol. FII:36 (1788-1791), s. 356 (ArkivDigital).

Reinholds svärson Jöns Carlberg (1739-1801) var skeppare i Karlshamn, så flera av hans klädesplagg hade direkt koppling till havet. De vanliga kläderna bestod av en brun klädesrock med vita mässingsknappar, en gammal svart klädesjacka, manchesterväst och -byxor, en blå klädesrock, en brun manchesterväst- och byxor, två Nanckensvästar och ett par byxor, en blå filtrock och tre par blå klädesbyxor, men han ägde även »1 Blå Sjötröija», tre par ullstrumpor och två par vantar, samt tre par »Sjöstöflar». De sistnämnda var höga, vattentäta stövlar avsedda för bruk till sjöss, så de låter väldigt praktiska på långa sjöfärder.

Hur klädde sig då kvinnorna? Bouppteckningen efter Jöns Carlbergs svärmor Ingrid Berlin i Hyby (1727-1814) innehåller inte särskilt många gångkläder, utan upptar endast en gammal stubbkortel, ett vitt förkläde, ett rutigt förkläde, tre huvudkläden samt »1. Swart Kammelots Kiortel» och »1. Swart Kammelots tröja». Kamlott är enligt SAOB »ursprungligen namn på ett kostbart, sannolikt av kamelgarn (angoraull) tillverkat tyg från levanten; sedermera om ett glansigt, stundom vattrat eller möllstrat, vanligen tvåskäftat tyg av kamelgarn eller kamelgarn och silke eller av hårdt tvinnat kamgarn, stundom blandat med silke, bomull samt eller linnegarn». Den gamla änkefrun ägde kanske inte så många klädesplagg, men man får ändå säga att hon framstår som väldigt fashionabel!

Kläderna säger mycket om sin bärare, och genom att studera bouppteckningarna kan man komma sina förfäder förhållandevis nära. De flesta av våra förfäder blev aldrig avporträtterade, men bouppteckningarna ger oss ändå en möjlighet att skapa en bild av hur de såg ut. Jag kan riktigt se borgaren Per Mårtensson stå på Stortorget i Lund iförd sin svarta vadmalsrock och gamla mössa, och jag kan föreställa mig hur fabrikör Flinkenberg promenerar längs med Norra Strandgatan i Ystad i pudrad peruk, svingande sitt eleganta spanskrör. Det är inte heller svårt att se änkefru Berlin framför sig i sin svarta kamlottströja och rutiga förkläde, och tack vare bouppteckningen blir bilden så oerhört levande av kapten Carlberg ombord på jakten »Michael», klädd i sin blå sjötröja, ullstrumpor och sjöstövlar på ett vindpinat hav.

Idag hakar jag på Teds blogg, det finns inget tristare än att blada igenom hundratals sidor på jakt efter en person! Men det finns mer hjälp, jag funderar lite runt alla de register som finns. Nu när sommaren teoretiskt har kommit kan man sitta inne och släktforska i frid och ro. Vi har under ett par veckor varit några stycken som via Facebook har jobbat med de passhandlingar som hittades i ”Assistansen”, Domstolsverkets nyrenoverade hus (http://www.genealogi.net/projekt/inrikespass-1800-tal/hedin/). Det handlar i högsta grad om nålar i höstackar, detta var teatermänniskor som reste runt i landet under det att de gifte sig, födde barn och till slut avled.

När man med sitt långsamma sommarbredband ska söka brett och förutsättningslöst efter personer som förekommer i den växande sagan om passinnehavarnas familjer så utstöter man gärna ett förtvivlans stön när man kommer till en trolig församling och ser att den enda källan är inflyttningsattester. Visst, jättebra, de brukar vara små guldkorn om man bara kan finna just den person man söker. I många fall så har dessa originaldokument gallrats bort så om de finns så är det en bonus. Bilagor till flyttningslängder – 406 sidor att bläddra i, med snigelfart.  Men - titta längst ner på menyn, där finns register!  För länge sedan, innan datorernas intåg, har några suttit och gjort maskinskrivna register över attesterna! Guldkornen dyker upp, ett efter ett.

Det kommer fler och fler av dessa register på nätet, Arkiv Digital har fotograferat många, inte bara i kyrkoarkiven (husförhör, födda, vigda, döda) utan också till exempel släktnamnsregister, alla de släktnamn som förekommer i vissa län före år 1800, med hänvisningar till kyrkoarkivalierna. Register till kyrkoarkiven är speciellt värdefulla i större städer, där förvirringen annars kan bli total. För att inte tala om bouppteckningsregistren! De sparar mycket tid och kan också användas för att söka personer. Riksarkivet/Svar har till exempel register över mantalslängder i Stockholm före år 1800. Då är de handskrivna och inte i strikt bokstavsordning, men fungerar ändå. Det finns också register i de lokala arkiven, Malmö stadsarkiv har utmärkta register, en del finns på AD-online (http://blogg.arkivdigital.se/). Örebro stadsarkiv har register över bouppteckningar med ingresser, gjorda av släktforskarföreningar (http://www2.orebro.se/stadsarkiv/filarkiv.htm). Stockholms stadsarkiv har en uppsjö av register, en del sökbara (http://www.ssa.stockholm.se/Anvand-arkiven/). Jag har inte hittat alla register som finns, botanisera ni också och ni ska finna! Sedan finns naturligtvis alla utmärkta sökbara register, på CD eller på nätet, många gjorda av flitiga, frivilliga föreningsmedlemmar runt om i landet.

Det allra roligaste med att bläddra i registren, speciellt pappersregistren, är att man ibland hittar sina gamla surdegar på de mest oväntade ställen, plötsligt finns lösningen på ett helt annat problem än det man startade med.  Är man sedan nyfiken som jag, så hittar man dessutom en massa roligt att gräva i, det kan bli lite störande för den egentliga fråga man ville besvara.

De maskinskrivna registren på landsarkiven gjordes ofta, åtminstone till en del, av sk beredskapsarbetare eller arkivarbetare, personer som av någon anledning inte hade arbete på den vanliga marknaden.  Skulle man kunna tänka sig att släktforskningsintresserade arbetslösa idag kunde få arbeta med liknande uppgifter istället för att träffa en radda hurtfriska fas-3 coacher till ingen nytta?  Eller är det politiskt inkorrekt? Jag skänker en tacksamhetens tanke åt alla de som suttit med kort eller pappersremsor och sorterat namn, transkriberade från ibland nästan oläsliga källor för att sedan skriva ut de sorterade registren på maskin. Det var ett arbete för framtiden som är till stor glädje idag och som kommer att vara till glädje även framåt i tiden.

Tack alla ni som skapade dessa register, vare sig ni var anställda, beredskapsarbetare eller föreningsaktiva!

(Bild från AD-online, Släktnamnsregister Bohuslän)

Oftast spelar det ingen större roll om vi kvickt bläddrar genom källorna eller tar god tid på oss att hitta de där gäckande förfäderna. Även om det tack och lov är ovanligt med dylik brådska kanske någon ändå kan ha nytta av tio tips för att undvika bladande av husförhörslängder och annat tidsödande bläddrande i olika volymer.

b2ap3_thumbnail_Blommor1.jpg

1

Anteckna faddrarna vid barnens dop. Notera särskilt de med samma patronymikon som föräldrarna eller de som bor i andra församlingar.

Jag löste min anmoder Margareta Persdotters härkomst genom att följa en av faddrarna till hennes sjätte barn. Faddern, Per Persson, visade sig ha en syster Margareta född samma år som "min" Margareta. Familjen hade flyttat några veckor efter hennes födelse, och det var socknen där hon växte upp som kom att anges som hennes födelseort.

 2

Plötsligt är den familj du följer struken i husförhörslängden utan att deras nya vistelseort anges. Socknen är stor och det finns ingen utflyttningslängd, eller så saknas de i densamma och har rimligen flyttat inom socknen. Det går betydligt fortare att skumma en födelsebok än att blada en omfattande husförhörslängd, så om hustrun i familjen fortfarande är i barnafödande ålder brukar jag gå igenom fem år i födelseboken för att se om familjen får ytterligare barn.

 3

Samma princip som ovan kan användas om en familj flyttar till en socken utan inflyttningslängd. Är kvinnan inte alltför gammal går det som sagt snabbare att gå igenom fem år i födelseboken än att blada husförhörslängden.

 4

Notera giftoman om denne anges i vigsel- eller lysningsbok. Giftomannen godkände att bruden gifte sig och var henne närstående: förälder, bror, svåger, förmyndare eller i vissa fall hennes arbetsgivare. Om brudens ursprung är dunkelt kan giftomannen vara en vital ledtråd att lösa detsamma. 

5 

Din ålderstigna ana är struken i husförhörslängden men finns inte i dödboken eller i utflyttningslängden.

Fattighuset var inte bara en bostad för socknens fattiga utan fungerade även som äldreboende. Första anhalten efter kontroll av dödbok och utflyttningslängd bör alltså vara fattighuset. Finns personen inte heller där, är det dags att följa barnen och hoppas på att föräldern flyttat till någon av dem.  

6

Din ana anges i husförhörslängderna vara född i Stockholm men kan bara följas bakåt till mitten av tonåren i en landsbygdsförsamling långt bort från kungliga huvudstaden. Det är då sannolikt att du träffat på ett barnhusbarn. Allmänna barnhusets register finns sökbart på Stockholms stadsarkivs hemsida. Kanske finns det också en diskussion om just ditt barnhusbarn på Anbytarforum, under Landskap: Stockholm: Barnhusbarn! 

7

Meningarna går isär om snabbaste sättet att blada en husförhörslängd. Ska man börja på sidan ett och gå framåt eller på sista sidan och backa? Att läsa en hel sida är tidsödande, så ska man fokusera på personens namn, födelseår eller födelsesocken under bladandet?

Personligen föredrar jag att börja på sista sidan och backa: det blir då tydligare för mig hur mycket som återstår att gå igenom eftersom volymerna har en tendens att börja på sidan 1 men kan omfatta allt från 30 till 1000 sidor. Däremot varierar det vad jag fokuserar på i bladandet. Min grundprincip är att söka efter det som är ovanligast. Är personen född i samma socken eller grannsocknen till den socken vars husförslängd jag bladar är det bättre att söka på årtal eller namn. Födelseår kan skifta, särskilt i äldre längder, så oftast söker jag efter ett visst namn.

 8

En anfader eller -moder vars härkomst är okänd dör och efterlämnar minderåriga barn. Det är alltid klokt att leta efter en bouppteckning men särskilt i dylika fall. Vem blir målsman för de omyndiga barnen? Viktiga ledtrådar kan även finnas i fastighetsinnehav och bland de personer med ekonomiska intressen i hushållet, antingen genom att de lånat ut eller själva var skyldiga pengar.

Förmynderskapsprotokoll ingår i serien Småprotokoll i häradsrätternas arkiv. Saknas bouppteckning kan du förhoppningsvis återfinna den familj du är intresserad av där och därmed få reda på vem som blev målsman för barnen. 

9

Din ana uppges vara född i eller inflyttad från en viss församling men finns inte i födelsebok eller utflyttningslängd.

Jag har inte forskat så mycket i Västergötland men har rotat runt tillräckligt mycket för att lära mig att det då är viktigt att ha koll på vilka annexförsamlingar som ingår i pastoratet. Det är inte ovanligt att personen anges komma från moderförsamlingen men i själva verket var född i eller flyttade från en av annexförsamlingarna. En källa jag gärna använder för att hitta vilka socknar som ingick i ett visst pastorat, är Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige. 

10

Utnyttja finesserna din bildleverantör erbjuder. Jag har Arkiv Digital och SVAR.

En finess jag gärna använder hos Arkiv Digital är att ha samma volym öppen i två upplagor. I riktigt gamla husförhörslängder kan samma gård förekomma 10- 15 gånger i en volym då prästen noterat varje besök för sig. Jag brukar då ha en version öppen med ortregistret och sedan en version där jag går igenom samma husförhörslängd så slipper jag bläddra tillbaka till ortregistret hela tiden.

Om jag ska forska i en stor församling där husförhörslängderna omfattar flera delar, som t ex Floda och Västra Vingåker, plockar jag fram sockenkatalogen hos SVAR. Där redovisas varje gård som omnämns i husförhörslängderna med uppgift om i vilka volymer och på vilket siduppslag de förekommer.

SVAR har även indexerat en hel del ministerialböcker. Om volymen t ex omfattar födda, döda och vigda om vartannat med bruten kronologi är det bekvämt att välja ett år i indexet och direkt komma dit. Är sidan mörk och inte helt lätt att tyda så öppnar jag volymen hos Arkiv Digital: med benäget bistånd från SVAR kan jag ju gå direkt till rätt sida utan att behöva bläddra.
Om man skriver en bokstav fel i sökrutan för SCB-utdrag ger sökningen inget resultat. Eftersom det finns ett index i högerkanten när man fått fram rätt SCB-volym brukar jag söka på en annan lättstavad församling och sedan välja den socken jag egentligen är intresserad av i indexet.

I arkivmaterialet är det ovanligt att träffa på katter, trots att de rimligtvis hjälpt till med skadedjursbekämpningen på gårdarna och även varit rent sällskap ibland. I bouppteckningar räknas hästar, kor, tjurar, suggor och kultingar, får och lamm, gäss och höns upp, men aldrig katter eller hundar.

b2ap3_thumbnail_Linus-och-Lukas-p-altanen4.jpg

När bokhållaren Carl Palmgren i Harsta, Stigtomta, och hans hustru Eva Helena Wetterberg avled sommaren 1789 gjordes en oerhört omfattande bouppteckning. Makarna var båda över 40 när de gifte sig 1787 så det korta äktenskapet var barnlöst. För att sköta om Karl Palmgren under hans sista tid efter Eva Helenas död, flyttade hans kusin, komministern i Runtuna Lars Thunman och dennes hustru Catharina Messerschmidt in. De uppgav sedan boet på ett minst sagt nitiskt sätt. Alla gårdens hästar, oxar, tjurar och kor namnges, och i den Palmgrenska ladugården kunde man bland annat träffa på Cronstedt, Lagman, Nemndemanskan, Moster och Fru Ko. Andra kreatur på gården väckte mer huvudbry:

"För att ej hafwa något wetterligen undandölgt, begjärte Comministern Thunman, at här äfwen skulle antecknas, det i Stärbhuset utom ofwannämnde kreatur äfwen finnas 3ne katter, samt at för them kunde utsättas thet wärde, som ansåges lämpeligit; men då uppteckningsmännen icke kjände det wara sedwanligt, at slika kreatur i boupteckningen uptaga, och något tillfälle, hwarwid wärdet derå kunnat utrönas aldrig sig företedt, finna upteckningsmännen sig ej heller kunna ofwanberörde 3ne kattor här till wärde utföra." (Jönåkers häradsrätt, FII:7, sd 47). 

Det händer emellanåt att jag träffar på ett människoöde i kyrkböckerna som griper tag i mig. Vissa människor fick uppleva hemska saker och hade ändå kraften att gå vidare.

Vid mitt allra första besök på landsarkivet i Uppsala 1995 ägnade jag mig huvudsakligen åt min morfars mor Signes anor och hamnade efter några generationer i Björkviks socken i södra Södermanland.

b2ap3_thumbnail_Signe--Konrad2ba.jpg

Min morfars föräldrar, Signe f. Jonsson (1893- 1970) och Konrad Eriksson (1893- 1977)

Signes farmors mor, Anna Greta Jonsdotter, föddes 1774 15/12 i Ekekulla i Björkvik. Hon var ett och ett halvt år när hennes mor Greta Eriksdotter sommaren 1776 träffades av blixten och avled. 

1791 gifte sig Anna Gretas äldste bror, Carl Jonsson, med en änka med fyra små barn. I samband med vigseln blev Anna Greta närmare bekant med sin nya svägerskas svåger från första äktenskapet, 20-årige Jan Jansson. De var faddrar tillsammans när Annas Gretas första brorsbarn döptes följande sommar och gifte sig senare samma år. Exakt datum anges inte i vigselboken.

Efter vigseln besöktes hemmet med jämna mellanrum av storken som levererade Stina 1793, Brita 1795, Jan 1799 (död 1801), Anna Greta 1801, Per 1804, Carl 1806, Katarina 1809, Johan 1812 och slutligen Anders 1815.

I januari 1817 drunknade Jan Jansson i Yngaren. I bouppteckningen noterades tillgångar på 289 riksdaler banco och en gäld på 590 riksdaler banco. Det var alltså ett rejält underskott i boet.
Anna Greta hade dock värre bekymmer än att sköta ett hem med minimala resurser. Yngste sonen Anders var nämligen ett s k sorgebarn. I husförhörslängden noteras följande om den lilla gossen:

b2ap3_thumbnail_Bjrkvik-AI-11a-1824-1828-Bild-83-sid-76.jpg

 "Stum, blind, kan ej gå".

Anna Greta Jonsdotter gifte om sig 1818 med den 15 år yngre Erik Eriksson. Några veckor efter vigseln föddes dottern Ulrika, som dog ett år gammal.

Som framgår av utdraget ovan från husförhörslängden dog den multihandikappade Anders 1824. I dödboken angav prästen att 9-åringen dog av "långvarig sjukdom".

Anna Greta blev änka för andra gången 1833. Innan hon somnade in vid 83 års ålder 1857 fick hon uppleva hur sonen Per hängde sig 1852.

Sex år efter Anna Gretas död, 1863, föddes hennes dottersons son Axel Robert. Han var dövstum, liksom hans två år yngre syster Klara Sofia. Axel Robert gick på en dövskola i Bollnäs och Klara Sofia tillbringade sju år på Manillaskolan i Stockholm. Deras äldste bror, Karl Johan Karlsson, fick sex barn mellan 1881 och 1891. Ett barn var dödfött och en dotter dog bara två dagar gammal. De andra fyra barnen var samtliga dövstumma.

En dag ska jag forska mer på synen på döva och den vård och utbildning de fick tillgång till. Det är ju det där med att få tid...