De flesta av oss som släktforskar vill ju se bilder på våra gamla släktingar. Databaser med fotografier har växt enormt på senare år, inte minst Svenskt Porträttarkiv som startades av Omar Henriksson i Sandviken. En annan viktig databas är släktforskarförbundets Porträttfynd. Men det finns många fler.

Använder du andras bilder så tänk på att kolla upphovsrätten.

Själv har jag alltid fascinerats av bilder, kanske påverkad av att jag tidigare var gift med en fotograf (vars släkt jag givetvis forskat om). Framför allt porträtt, att se en annan människas ansikte och försöka läsa in i det vem det egentligen är. Det går ju inte. Förr var ju alla så allvarliga på sina porträttbilder, till skillnad mot idag, men egentligen var nog de flesta inte alls så allvarliga till sättet som det kan verka.

När jag skriver om släkten vill jag ha med så mycket bilder som möjligt. Den tiden som det inte finns fotografier från, då kan jag illustrera med kartor, bilder på arkivhandlingar och bilder från idag på de miljöer där människorna levt. Ett syfte med de rundturer jag gjort och letat upp släktens gårdar och torp har varit att också få med mig bilder hem på hur det ser ut idag. På en del ställen finns gamla hus kvar, på andra är det förnyat i vår tid. Även landskapet har förändrats, framför allt att skog växt upp där det förr var öppna beteslandskap och åkrar. Men en bild visar i alla fall lite av omgivningarna och kan kanske mer förmedla en känsla än att vara autentisk.

Ett uppslag från en släktbok jag håller på med. Nytaget foto av en släktgård och en gammal kartbild.

Uppslag från samma bok. Porträttfotografier, en del av släktträdet plus ett par bilder från kyrkböcker.

För några år sedan besökte jag min faster för att scanna in bilder från min farmors gamla album. Tyvärr visade det sig att jag fått med fel sladd till scannern så jag fick fotografera av bilderna i stället, men hoppas få tillfälle att scanna en annan gång. För att hålla reda på vem som är vem lade jag först bilden på mitt skrivblock där jag antecknat vad min faster berättade om vilka personerna är. Då kan jag gå tillbaka till detta när jag så småningom får bilderna inscannade. Hugo i mitten och de andra barnen är min pappas kusiner och Charlotta till höger är pappas moster.

Jag skulle inte kunna göra en släktbok utan bilder. Den som inte gör släktbok samlar förmodligen bilder också, framför allt porträtt och bifogar i sitt släktträd.

I Tjust släktforskarförening här i Västervik hade vi i medlemstidningen (som jag är redaktör för) en utmaning under förrförra året att medlemmarna skulle skicka in sina äldsta fotografier, porträtt på de äldsta människorna i släkten. Vi fick in flera bilder på personer som föddes på 1700-talet. Häftigt, tycker jag, att se människor som levde för över 200 år sedan!

Detta är de äldsta i min släkt som jag har ett foto på. Det äldre paret är Tore Olofsson och Johanna Bengtsdotter, båda födda 1799. De är min mormors farfars föräldrar. Bakom dem står deras son Carl Peter, född 1838 och som läste till skollärare. Sedan tog han sig namnet Mellander från fädernegården som heter Mellangärde och ligger i Ullareds socken i Halland. Det är Tore som kommer från Mellangärde. Jag tror att fotot är taget på 1860-talet, när Carl Peter var i 30-årsåldern. Tore Olofsson dog 1872. Även om de ser lite bistra ut tycker jag att det är fint att de håller i varandra. Det ser ut som om Tore blundar. De var stolta över  sonen som blivit magister, så det var honom de skulle fotograferas med. Carl Peters storebror Johannes blev min mormors farfar.

Där är vårt hus! Pappa står och tittar upp mot flygplanet som cirklar över huset. Han undrar nog vad som är på gång. Eller är det kanske min storebror som står där? Men där står jag nere vid brevlådan vid vägen.

Igår hittade jag den här bilden i Arkiv Digitals arkiv med flygfoton på gårdar och hus i Sverige. Jag vet att de funnits tillgängliga ett tag men har sett att flera släktforskare skrivit att det varit svårt att hitta rätt på dem så jag har inte gett mig på det. Men nu såg jag en ganska ny instruktionsfilm om hur man gör och då gick det jättebra. Bild från Arkiv Digital.


Först letade jag upp min hemby på kartan. Byn där jag växte upp heter Ljungby och ligger drygt en mil nordost om Falkenberg, vid vägen till Ullared. Utifrån det numret som antecknats på området på kartan kunde jag sedan hitta flygbilden i listan över bilder. Bild från Arkiv Digital.

Jag blev så glad för den här bilden när jag hittade den. Satt och bara tittade en stund. Vårt hus! Där jag växte upp. Jag har ju flera fotografier på huset i mitt fotoalbum men ingen flygbild och inga bilder från byggtiden. Mina föräldrar beställde inte den här bilden, för den har aldrig funnits i mitt hem. Förmodligen tyckte de att de ville vänta tills trädgården var någorlunda i ordning.

Just för att trädgården är en byggtomt och man ser att det är försommar eller sommar så vet jag att fotot är taget 1959. Mina föräldrar byggde huset på hösten 1958 och vi flyttade in två veckor före jul det året. Inflyttningsdagen minns jag. Min lillebror och jag gjorde stora ögon när vi i det nya huset såg att det rann vatten från en kran inomhus. Det var vi inte vana vid, vi kom från ett omodernt torp i skogen.

1959 jobbade mina föräldrar med trädgården och det dröjde nog ett par år till innan de var klara med att anlägga gräsmattor och rabatter och grönsaksland där de skulle vara.

1959, det var var den där varma sommaren, som kanske en del av er minns. Då var jag fem år gammal och jag minns faktiskt hur varmt det var vissa dagar. Ja, det här fotografiet väcker många minnen till liv.

Flygbilderna måste du verkligen ta en titt på, om du har gårdar eller hus i din släkt som kan ha blivit fotograferade. Det finns dock en nackdel med flygfotoarkivet. Man måste känna igen gården eller huset. Det finns inte angivet på varje bild vilket ställe det är, inga fastighetsbeteckningar eller adresser. Men har du sett ett fotografi på huset tidigare kanske det går att känna igen. De olika flygområdena som numrerats är inte så stora och det syns ju tydligt var gränserna går. Några få av fotografierna har ägarens namn nedskrivet på baksidan, men många har det inte. På bilden av vårt hus finns pappas namn antecknat, och på fotot av närmaste granngården i byn står grannens namn och dessa är ju därför lätta att känna igen. I just det här flygområdet är det kanske hälften av bilderna som har ett ägarnamn antecknat.


Så här såg huset ut när trädgården gjorts i ordning efter några år. Min mamma var en riktig trädgårdsentusiast och odlade mycket blommor men också grönsaker, potatis, bär och frukt. Det var en sluttande tomt och huset ligger ganska högt.

Min senaste men säkert inte sista bild på huset där jag bodde mellan 1958 och 1972. Mina föräldrar byggde till ett par rum i början av 1970-talet, när familjen hade växt. Det är min mamma som gjort i ordning den lilla bron och röjt kring den. Mina föräldrar sålde huset 1996. Foto från april 2017.

»Petronella och Anders hade ett litet »koställe» i Staffanstorp, i den del som hette Nevishög. Huset var på tre rum och kök och gården hade en ko, någon gris och för övrigt odlade man sockerbetor och säd samt grönsaker och rotfrukter för husbehov. Möblerna i boningshuset var blåfärgade som Gösta (en dotterson som hade konstnärliga talanger) hade målat röda blommor på. På gårdsplanen fanns en brunn som tillhandahöll vattnet. Sommartid användes brunnen även som »kylskåp» – i en mjölkkanna lade man ner det som skulle kylas, satte på locket och firade sedan ner/upp med en kedja. Det fanns också ett loft där allehanda saker förvarades, och där den rökta hushållsskinkan jämt hängde på tork i taket.

Farfar Anders var precis som sin far till yrket skräddare och hade sin verksamhet i hemmet – när han jobbade satt han i så kallad »skräddarställning» på ett bord. De var underbara människor som tog hand om alla barnbarn som föddes utanför äktenskapet. […] Farmor och farfar var omtyckta av barnbarnen och de upplevde atmosfären hos dem som positiv. Det var därför helt naturligt att varje jul tillbringades hos dem. Någon julgran minns jag inte men jag tror att man hade en sådan. Barnen fick enstaka julklappar men i form av klädesplagg.

Anders var en glad och skämtsam man som tyckte om att umgås och busa med barn. Han snusade och hade en näsa som alltid rann. Stor munterhet väckte han när han sprang omkring och letade efter sina glasögon som han hade satt upp i pannan. Han behöll med åren sin vitalitet och jag minns att han gick med rak gång, stödd av sin käpp.

Farmor Petronella var en bestämd dam. Bland annat tyckte hon att sondottern Ester var bortskämd och aldrig fått lära sig att veta hut! Sonen Erik ärvde troligen mycket av sina bestämda drag från modern. Petronellas klädedräkt gick i mörka färger med en kjol bestående av ett enda tygstycke som hon svepte runt sig och sedan knöt fast med ett bomullsband, och hennes underbyxor var inte hopsydda i grenen. Hon höll rent och prydligt omkring sig i hemmet, var duktig på att laga mat och mån om att alla skulle ha det bra. Hon bakade rullrån, sockerkakor och vetebullar och tog hand om köttet efter slakten, gjorde leverkorv och så vidare.»

b2ap3_thumbnail_Kopia-av-Fam-Bergqvist.jpgFamiljen Bergkvist, sannolikt på föräldrarnas guldbröllopsdag 1922. Anders Bergkvist (1848-1933) och Petronella Andersdotter (1851-1926) sitter ner, omringade av barnen Matilda (1879-1965), Elida (1886-1963), Johan (1874-1956), Erik (1892-1963), Nils (1873-1955) och Johanna (1877-1962).

Raderna ovan beskriver min farmors farmors föräldrar Anders och Petronella Bergkvist i Nevishögs socken, strax utanför Lund, och har berättats av deras barnbarn Agne (1915-2010) och Lisa (1920-2012). Några år tidigare hade jag gjort det stora misstaget att vänta alldeles för länge med att kontakta min gammelfarmors kusin Signe (1903-2004), så denna gång var jag mycket snabbare. Jag sände brev, drog i trådar, ställde frågor – och ur de gamla släktingarnas minnen, dessa ovärderliga skattkammare, framträdde sakta men säkert Anders och Petronella tydligare och mer levande än någonsin tidigare. 

Ja, lysningsböcker och flyttningslängder i all ära, men ingenting slår känslan av att verkligen kunna se förfäderna framför sig – livs levande, som människor i färg av kött och blod. Så prata med dina gamla släktingar, ställ frågor och var nyfiken, titta i gamla fotoalbum, fråga igen och skriv ner släktens berättelser för att rädda dem undan glömskan. Detta är något av det finaste du kan göra som släktforskare, om du frågar mig. För kyrkoböckerna har funnits där i många, många år, och lär finnas kvar minst lika länge, men dina gamla släktingar lever inte för evigt. Så passa på nu i jul, när hela släkten är samlad, och prata med de levande – det bästa sättet att göra släktforskningen levande.

Släktforskning handlar om människor, väldigt många människor, och din uppgift som släktforskare är att binda samman dem, återskapa deras liv och finna så många uppgifter som möjligt om dem. Bland alla dessa människor finns dock en person som tyvärr alltför ofta hamnar i skymundan – och det är du, alltså släktforskaren själv. Det är inte utan grund som en amerikansk genealog lär ha yttrat att »many genealogists neglect telling their own stories, while in the midst of telling the stories about others», och handen på hjärtat – när du en dag lämnar jordelivet, hur många källor finns då bevarade som kan berätta din historia? Hur du var som person, vad du tänkte och gjorde, vilka dina drömmar var? Jag tror att alla släktforskare förbannar de förfäder som inte lämnat ett enda skrivet ord efter sig, bara en massa anonyma fotografier och frågetecken – så varför då göra samma misstag som de du förbannar? Nej, som släktforskare har du en plikt att bevara din egen historia – innan det är för sent.

Jag nämnde nyss anonyma fotografier, detta genealogiska gissel som plågat släktforskare i decennier. Plågan kommer växa sig större om även alla dina gamla barndomsbilder och semesterfoton möter samma öde som de mystiska fotografier förfäderna lämnat efter sig – så innan det är för sent, skriv på baksidan av varenda litet fotografi. Du vet att det där är mormors granne Svea, men om du låter den vetskapen dö med dig lär fotot hamna i glömskans land, kanske rentav på soptippen. Så skriv, snälla du, skriv namn och plats – och spara inte på uppgifterna! Både 70-talets polarider och 80-talets glansiga foton har gott om plats på baksidan.

b2ap3_thumbnail_Lindslkten---Karl-och-Hulda.jpg

När vi ändå har pennan i hand – skriv dagbok! Framtida anförvanters tacksamhet är inte det enda positiva med att du dagligen delar med dig av ditt liv, nej, det kan även vara terapeutiskt, en möjlighet att reflektera över livshändelser och förstå dig själv bättre. Sedan är det ju riktigt, riktigt kul att läsa sina gamla dagboksanteckningar och bli både nostalgisk och full i skratt. Själv började jag skriva dagbok som femtonåring, något jag fortsatt med i större eller mindre utsträckning genom livet. Under de fjorton år som passerat har det blivit många skildringar av dagshändelser, reflektioner, tankar och förhoppningar om förflutna och kommande levnadsdagar. Den 19 januari 2004 föll exempelvis snön över Helsingborg trots att väderprognosen hävdade motsatsen, den 14 oktober 2008 funderade jag kring stora förändringar och livsutveckling, den 4 juni 2012 beklagade jag människans dumhet och natten till den 8 september 2015 drömde jag en riktigt obehaglig mardröm om spöken. Det kan måhända kännas lite egocentriskt, men återigen – hade inte du uppskattat om någon av dina förfäder skrev dagbok?

b2ap3_thumbnail_IMG_1453.jpg

Vi behåller pennan i handen, och fortsätter skriva – memoarer. Genom åren har det skrivits otaliga memoarer, framförallt av mäktiga män som velat betona sin storhet eller försvara sin plats i samhällets topp. Sådana äreminnen kan dock bli både långrandiga och patetiska, men i grund och botten är memoarer hur intressanta som helst, ett ypperligt sätt att bevara sin egen historia. Tänk bara hur häftigt det hade varit om någon av dina förfäder efterlämnat memoarer! Själv är jag djupt tacksam över att min anfader Johan Carlberg (1794-1882) år 1875 tog sig tiden att nedteckna sina levnadsminnen, med en inledande skildring av hur han blir faderlös och växer upp hos sin morbror innan kriget kallar:

»Undertecknad är född i Carlskrona den 19 augusti 1794. Mina föräldrar voro Sjö-kaptenen A. Carlberg och Anna Regina Flinckenberg. 1801 i mars månad dog min fader och samma år emottogs jag av min halvmorbror Sven Ahlström i Hyby i vars hus jag vistades till den 28 februari 1812 då jag ingick som officer vid Södra Skånska Infanteriregementet med vilket regemente jag bevistade fälttåget i Tyskland, Nederländerna och Norrige 1813-1814 samt garnisonstjänsten å Fredrikshalds Fästning till april månad 1815 då regementet återtågade till hemorten.»

Om du tänker skriva dina egna memoarer – vänta inte! Med tiden blir dina minnen alltmer förvrängda och fragmenterade, så den bästa tiden att skildra din levnad i skrift är nu. Hur märkligt och pretentiöst det än känns skriver jag själv på mina memoarer, med framtida ättlingar och anförvanter i varm åtanke, och jag har till och med inspirerat min farfar till att nedteckna sina levnadsminnen. Efter min morfars död fann jag dessutom ett antal utkast till memoarer bland hans bevarade papper, med värmande skildringar av hur han träffade mormor i början av 50-talet – och hur de var så förälskade så att de struntade i att gå till jobbet utan badade och gick på bio istället. Dessa ögonblicksbilder från det förflutna hade för alltid gått förlorade om inte min morfar skrivit ner dem, så tack morfar! Tack för att du ville bevara en bit av din och mormors historia åt eftervärlden. Och till varje släktforskare där ute – släktforska, släktforska för allt vad ditt anteckningsblock eller dator är värd! Men glöm för all del inte dig själv, och din historia – för du är minst lika viktig som alla andra människor i släktträdet!

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160922-205616_1.jpg

På nätet finns en hel del bildarkiv som släktforskare kan ha nytta och glädje av. Med lite tur kan det till och med finnas en bild på dina släktingar eller på det hus de bodde i.

Men bara för att en bild finns på nätet får man inte ladda ner den och använda den själv. Läs på respektive bildarkivs hemsida vad som gäller. En del bildarkiv har helt fria bilder, andra kan man få använda efter förfrågan. Det kostar ju inget att fråga. När jag har mailat och frågat om en bild har det i stort sett alltid blivit ja till att få använda bilden.

Många hembygdsföreningar har gjort ett fantastiskt arbete med att scanna in och publicera gamla sockenbilder. Det finns så många eldsjälar och engagerade människor bland hembygdsfolket och som lagt åtskilliga timmar på ideellt arbete för att fler ska få se hemsocknens gamla fotografier. Alla dessa vill jag ge en stor eloge.

Ett mycket fint exempel är Odensvi hembygdsförening här i Tjust: http://www.sockenbilder.se/smaland/odensvi/

De ingår i en portal för fler sockenbilder, med det passande namnet Sockenbilder: www.sockenbilder.se/

Om du är i färd med att göra en släktbok som ska tryckas, då är det extra viktigt att verkligen ha tillstånd att få använda en bild. Det gäller också om du vill publicera bilden på nätet, till exempel i din blogg. Ett alternativ kan då vara att länka till en bild i stället.

Många bilder publiceras med så kallad CC-licens, vilket innebär att den får användas. Det finns variationer på licensen, t ex om man får redigera en bild och i vilket sammanhang man får använda den. Det ska framgå av licensinformationen. Så är det till exempel med de allra flesta bilder på Wikipedia och även bilder som Stockholms Stadsarkiv har tillgängliga på sin hemsida. Men kolla alltid, så att du är säker på att du gör rätt. Och använder du en bild som är fri, dvs utan upphovsrätt, bör du ändå alltid tala om varifrån den kommer. (Läs mer om CC-licenser)

Gård i Triberga i Hulterstads socken på Öland, foto från 1906. Gården brann 1925. Bild från Wikipedia, en av många bilder som är utan upphovsrätt och fri att använda.

Har du en släkting som arbetade på stråhattfabriken på Scheelegatan 18 i Stockholm? Interiörbild från Rügheimer & Beckers stråhattfabrik, publicerad på Stockholmskällan med CC-licens.

På Svenska Fotografernas Förbunds hemsida finns bra information om vad som gäller om upphovsrätt för fotografier: http://www.sfoto.se/tio-fragor-om-lag-och-ratt

Det stora porträttarkivet för släktforskare är Rötters Porträttfynd, med både identifierade och okända personer. Kanske hittar du en bild där du känner igen någon och kan hjälpa en annan släktforskare att identifiera en släkting.

Några exempel på andra intressanta bildarkiv för släktforskare, som det kan vara roligt att botanisera i:

Järfalla kommuns bildarkiv med äldre bilder: https://sofie.jarfalla.se/

Ljungby kommunarkivs bilder: http://publik.inviewer.se/?4ADPSX3YG
Gå t ex till mappen Familjebilder, här är många personer namngivna.

Bildarkiv för Bollnäs, Hudiksvall, Gävle, Ovanåker och Söderhamns kommuner: http://www.dibis.se/index.php?a=picture_archive

Värmlandsbilder, bilder från bland annat flera hembygdsföreningar: http://www.nyed.se/Arkiv01/index.php

Gamla bilder från Söderköping: http://stragnhildsgille.se/bildarkivet/index.php

Ovanstående är bara några få exempel av många. Vet du inte om det finns ett bildarkiv för din socken så är det bara att googla på bildarkiv plus sockennamnet. Du kan ha tur.

PS.Ett tillägg: Släktforskaren Jan Granath har samlat länkar till bildresurser på http://slaktforskning.blogspot.se/p/lankar.html Scrolla ner en bit på sidan.

För många år sedan upptäckte jag att min farfars mors kusin ännu var i livet, 99 år gammal. Jag skrev ett brev till den gamla damen, som svarade vänligt. Jag skrev då ett nytt brev eftersom jag kom på att hon kanske hade foton på sina farföräldrar. En tid senare fick jag ett brev från damens dotter som berättade att modern avlidit strax efter sin hundraårsdag, innan hon besvarat min fråga om fotografierna... Ja, som släktforskare kan man ibland tänka »men givetvis» eller »hur stora är oddsen?», när forskningen går åt skogen på det mest ironiska sätt. Jag brukar själv säga att den enda lag som saknar kryphål är Murphys lag, även känd som »lagen om alltings jävlighet», och ibland känns det onekligen som att denna »lag» styr med allsmäktig hand – släktforskningen inkluderad. Genom åren har jag råkat ut för otaliga sådana händelser, som jag tänkte dela med mig av i dagens blogg. Jo, jag...

...fick nys om ett testamente efter en adelsman som eventuellt kan bekräfta ett faderskap – bara för att upptäcka att testamentet ligger i ett förseglat kuvert.

...letade efter en viktig flyttningsattest från 1808 – och ni kan ju gissa vilket år som saknas i den annars fullständiga serien attester från 1784?

...lyckades till slut hitta en husförhörslängd som avslöjade att min anfader Per Nilsson föddes i juni 1768 i Kyrkheddinge församling – bara för att upptäcka att just den sidan i födelseboken är utriven.

b2ap3_thumbnail_Andreassen-Holm-Bolivar.jpg

...tog kontakt med en släkting som berättade att flera gamla fotoalbum fanns hos hennes faster – som visade sig vara en ilsken gammal dam som varken hade intresse av släktforskning eller lust att dela med sig av fotografierna.

...lyckades efter många års sökande hitta namnet på min anfader Per Perssons hustru i Norrvidinge socken, där kyrkoböckerna har brunnit – och upptäckte att hon hette Anna Andersdotter.

...fick veta att många intressanta dokument och fotografier ärvdes av gammelfarbror Rudolf – vars hus brann upp på 1930-talet.

b2ap3_thumbnail_Wadensten.JPG

...upptäckte att en intressant gammal dagbok förvaras hos en adlig godsägare – som nyligen hade blivit grovt förolämpad av en annan släktforskare.

...hittade farfars okända syssling, som hade ett vackert gammalt fotoalbum – men som började bli dement, och det fanns inte ett enda namn skrivet på varken fotografierna eller i själva albumet.

Avundsjuka är inte bara en av de sju dödssynderna, utan även ett otrevligt sinnestillstånd, vare sig man själv är avundsjuk eller upplever avundsjuka från omgivningen. I vissa sammanhang är det dock väldigt svårt att inte avundas andra, och tyvärr är släktforskning ett sådant sammanhang – åtminstone för mig. Det handlar dock inte alls om missunnsamhet, för jag unnar andra släktforskare allt gott i världen, men ibland kan jag inte låta bli att tänka: »åh, jag vill också...».

b2ap3_thumbnail_IMG_0285.jpg

Kjell Christoffer Hagerman, adlad Rosenblad (1740-1808), som slutade sina dagar som major med överstelöjtnants namn, heder och värdighet samt riddare av Svärdsorden.

Jag avundas släktforskare som har adliga anor – inte för att det på något sätt skulle vara finare än alla torpare och hemmansägare i min antavla, utan för att välborna damer och herrar ökar chanserna till spännande källmaterial. Dagböcker, memoarer, berättelser, brev och andra personminnen – för att inte tala om alla vackra porträtt – som kan ge släktforskningen kött på benen. En adelsman som både avporträtterades och efterlämnade skriftligt källmaterial är min anfader Anders Dahlmans svåger Kjell Christoffer Hagerman, adlad Rosenblad (1740-1808). På porträttet syns han iförd krigsmundering och pudrad peruk, och i den dagbok han förde på örlogsskeppet Prins Carl under 1790 års sjökampanj beskriver han bland annat målande vad som hände sedan han tillfångatagits av ryssarna:

»Vi blef då förde till armial Skjeppet Rostislaf, en magnifique 3 däckare med 100 Canoner utom 8 st nicker. Därest Herr Amiralen med många förnäma Herrar af flottan var. Amiralen en gammal Herre, klädd i en blå Sictenpälls med dyrbart foderverck, nattmössa och Hatt på hufvudet. – Under dett vi nalkades detta i Wattnet flytande Slott, hördes därifrån en Superbe musique, af många Trumpeter, W althorn – Puker och hårda instrumenter. [...] Klockan var nu millan 3 och 4 på eftermiddagen, Ett bord var serverat med kall mat, däraf oss blef båden, men ingen af oss åt, ty hvar och en tjände sig nog mätt af Harm.»

Ack, om man ändå hade sådana spännande saker i antavlan! Något annat jag avundas är släktforskare som har fotografier på sina förfäder långt tillbaka i tiden. Något jag själv skattar högt är de båda fotografierna på min farmors farmors mormors far, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) – men utöver dessa dyrgripar är det ont om foton på mina förfäder. Jag har exempelvis inga fotografier på varken morfars farfar Johannes Thoresen (1840-1924) eller farfars morfars föräldrar Hans Petter Persson (1839-1923) och Kjerstina Persdotter (1834-1924), trots att de levde en bra bit in på 1900-talet. Är det då konstigt att man blir avundsjuk på släktforskare som stoltserar med foton på en hel drös med förfäder födda under 1810- och 1820-talet?

b2ap3_thumbnail_Carlbergs.jpg

Innan kameran uppfanns fick man ju som bekant anlita en konstnär när man ville föreviga sitt anlete, och runt om i Sverige finns många vackra gamla porträtt – vem blir inte avundsjuk på släktforskare som har sina förfäder inramade på väggen? Ju »finare» släkt desto fler porträtt, men eftersom mina förfäder inte var särskilt »fina» har de heller inte avporträtterats för eftervärlden. Förutom en och annan prästvigd kusin eller syssling till mina förfäder finns bara en inramad äldre person i mitt släktträd, och det är den ovan fotograferade förfadern Johan Carlbergs yngsta dotter Louise (1832-1869). Det hade inte varit helt fel om även farföräldrarna eller systern Johanna besökte någon konstnär under sin livstid – men nu ska jag inte vara avundsjuk utan istället glädja mig åt de släktforskare som har generationer av förfäder på väggen, i färg.

b2ap3_thumbnail_Carlberg-Anna-Louise-1832-1869-hos-Lenhammar-Gunilla.JPG

Jag blir ofta avundsjuk på släktforskare som har sina anor centrerade till områden med genealogiska fördelar. Som bloggens ärade läsare har märkt var de flesta av mina förfäder skåningar, och en nackdel med att forska i Skåne är att det knappt finns husförhörslängder före 1810-talet. I de andra landskap där jag har anor, såsom Dalsland, Västmanland och Småland, hittar man däremot husförhörslängder en bra bit ner på 1700-talet, och i Västergötland omnämns ej sällan de avlidnas föräldrar i dödboken (som till exempel när min anfader Sven Arfvidsson dör i Näs socken 1776, här nedan). Sådana uppgifter finner man aldrig i Skåne, och även om jag är glad för mina få västgötska anor blir jag lite avundsjuk på de släktforskare som har många anor i detta landskap. Å andra sidan förbannar jag ofta att de västgötska socknarna är små och ofta många inom samma pastorat, samtidigt som prästerna inte alltid var så noga med moder- och annexförsamling, något som försvårar släktforskningen rejält. Kanske är de västgötska släktforskarna avundsjuka på mina skånska anor av den anledningen? Andra genealogiska fördelar som skiljer landskapen åt är databaser, namn- och personregister, släktböcker eller liknande – och det är nog ingen tvekan om att sådana ojämlikheter väcker avundsjuka i släktforskar-Sveriges alla hörn! 

b2ap3_thumbnail_Ns.jpg

Nej, avund är verkligen ingen trevlig sak, men ibland kan man bara inte hjälpa det. När man släktforskar finns det ju uppenbarligen många anledningar att känna avundsjuka, eller anavundsjuka, som jag brukar kalla det, och därför är jag nyfiken – vad väcker din anavundsjuka?

De flesta släktforskare vet att de statliga arkiven förvarar tusentals hyllmeter av gulnat gammalt papper, men där finns även mycket annat intressant – däribland en hel del fotografier. Ett av dem, Krigsarkivet i Stockholm, har en omfattande fotografisamling delats upp i framförallt fem delar: 1) gruppfotosamlingen, 2) porträttsamlingen, 3) porträttalbumsamlingen, 4) unikatsamlingen och 5) albumsamlingen. Gruppfotosamlingen (1) är en av Krigsarkivets största fotosamlingar, och innehåller närmare 9000 fotografier. Dessa utgörs till större delen av gruppbilder av officerare, dock inte alltid namngivna, men även många svartvita bilder från regementen, militära skolor, kompanier och andra truppavdelningar samt staber, kårer och fältövningar.

b2ap3_thumbnail_Bild-1-album-103.JPG

Krigsarkivets porträttalbumsamling innehåller många fotoalbum, fyllda av vackra gamla porträttfotografier. I album nr. 103, som tillhörde överstelöjtnanten och konstnären J. G. Arsenius (1818-1903), finner man exempelvis fotografier på kammarrådet Beck, bankokommissarien H. Ossbahr, prosten J. A. Säwe och patronen Korsell.

Kortkatalogen är ganska omfattande, och utgör nyckeln till fotografisamlingarna. Kapten Mauritz Gabriel Clairfelts (1821-1908) kort hänvisar exempelvis både till porträttsamlingen och porträttalbum nr. 113, sidan 16.

Porträttsamlingen (2) består av olika delar, både monterade och omonterade. Främst innehåller samlingen officerare, men där finns även många porträtt på kungar, präster, och musikdirektörer, allt från 1500-talet till en bra bit in på 1900-talet. Den monterade delen har ett namnregister som sedan många år tillbaka finns sökbart via SVAR, och även utan abonnemang ger sökträffarna information om namn, data och vilken samling porträttet tillhör (arméns eller flottans porträttsamling). Porträttsamlingen finns även indexerad i en kortkatalog i Krigsarkivets expedition, där man dessutom finner hänvisningar till porträttalbumsamlingen (3). Många av fotografierna visar oljeporträtt och miniatyrer, men även vördnadsbjudande gamla militärer födda i slutet av 1700-talet. I album nr. 165 hittar man bland andra överstelöjtnant Daniel Boëthius (1791-1870) och de tre majorerna Julius Fredrik von Sass (1790-1874), Peter Georg von Wright (1793-1868) och Robert Ulrik Henrik von Bahr (1794-1873), som syns i mitten i albumet nedan från vänster till höger:

b2ap3_thumbnail_Bild-3-album-165.jpg

Om porträttsamlingen främst består av officerare innehåller porträttalbumsamlingen personer av skiftande bakgrund, och medan de gemena soldaterna och ryttarna i regel återfinns i den anonyma massan bland gruppbilderna innehåller porträttalbumsamlingen fotografier på mer framstående soldater som antingen tjänstgjort länge eller tilldelats medaljer och dylikt. I album nr. 168 finner man till exempel tre soldater från Upplands regemente, från vänster till höger nr. 32 Anders Eklund (1793-1866) vid Enköpings kompani, nr. 84 Jan Flinta (1795-1874) vid Livkompaniet samt nr. 66 Jan Erik Bergqvist (1822-1876) vid Hagunda kompani, varav Eklund tilldelades svärdsmedaljen 1855 och Flinta tjänade sin rote i hela fyrtiofem år:

b2ap3_thumbnail_Bild-4.jpg

I porträttalbumsamlingen finns även många kvinnor, främst hustrur och döttrar till framstående män – både militära och civila – men även aktriser, konstnärinnor och andra spännande damer. Albumen innehåller även många fotografier på änkefruar födda kring sekelskiftet 1800 eller till och med under 1700-talet, och tre av dem möter betraktaren i sina finaste kläder: från vänster till höger har vi Sophie Hagström (1804-1891), änka efter professorn och konstnären Carl Johan Fahlcrantz i Stockholm, Clara Molander (1796-1873), änka efter komminister J. A. Blom i Grebo pastorat och Ulrika Talena Boij (1784-1878), änka efter lagmannen Gustaf von Röök i Åkerby.

b2ap3_thumbnail_Bild-5.jpg

Om ni har möjlighet nästa gång ni är i Stockholm, sväng inom Krigsarkivet och botanisera i deras stora fotografisamling. Som synes innehåller den många intressanta gamla fotografier, och vem vet – kanske hittar även du någon släkting eller ana?

P. S. På tal om gamla fotografier – ni har väl inte missat artikeln i Folkbladet om Anbytarforums egen fotodetektiv, Ann-Mari Bäckman?

Det här är Elna Olsdotter. Hon avrättades den 20 december 1861 i Hörby i Skåne och begravdes på avrättningsplatsen.

Elna Olsdotter är en av många fångar på Malmö länsfängelse som fotograferades under sin fängelsetid. Fotografiet finns arkiverat i Malmö länsfängelses arkiv på Landsarkivet i Lund och har digitaliserats av Arkiv Digital. Bildkälla: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 99.

Elna talar till mig när jag ser fotografiet, en bild som berör, snart 155 år efter hennes död. Det finns något i hennes blick och hennes ansiktsuttryck som gör att jag stannar upp. Hon ser rädd ut, vilket är naturligt om man dömts till döden. Det är lätt att gripas av ett fotografi som detta.

Var hon en känslokall och grym människa? Kanske (troligen) psykiskt sjuk. Eller var hon ett offer för svåra omständigheter där hon inte såg någon annan utväg? Jag har ingen aning, men när jag läser omständigheterna kring hennes brott tänker jag att det kanske inte finns några förmildrande omständigheter.

Hon var gift två gånger och dödade båda sina makar, hon förgiftade dem med hjälp av arsenik. Ett fruktansvärt dåd. Förste maken Måns Mårtensson förgiftade hon efter sju månaders äktenskap och andre maken Anders Persson efter sju år som gifta.

Om jag ska spekulera tänker jag mig tre tänkbara scenarier. Kanske var den förste en man hon hyste agg till, kanske var han elak, misshandlade och våldtog henne och hon därför tog till gift för att bli av med honom. Och när näste make visade samma tendenser tog hon till samma lösning. Eller blev hon snart efter sitt första gifte kär i Anders Persson och det inte fanns möjlighet till skilsmässa? Kanske var hon psykiskt sjuk och dödade männen för att hon inte begrep bättre. Eller var hon en grym människa som gillade att döda? Svårt att tro, känner jag. Jag kommer aldrig att få veta, om inte någon av er läsare känner till hennes historia bättre och vet mer än det som står i fängelsejournalen och i kyrkböckerna.

Elna Olsdotter föddes i Fränninge den 19 juli 1826, där hennes far Ola Mårtensson var rusthållare. Hennes mor hette Mätta Johansdotter. Tills hon var 23 år var hon kvar i föräldrahemmet. Med sin förste make fick hon inga barn men med nästa make fick hon tre söner. De två första hette Ola och Johan och föddes 1856 och 1858. Strax före jul 1860 förgiftade hon deras far. Prästen skriver i dödboken: "Afdagatagen af sin hustru Elna Olsdotter medelst arsenikförgiftning".

Hur det kom sig att brottet uppdagades framkommer inte men efter att hon gripits erkände hon också det tidigare mordet och dömdes den 19 mars 1861 till att mista livet genom halshuggning. Att det dröjde till december innan domen verkställdes kan ha att göra med att hon var gravid när hon greps. Den 17 augusti föddes hennes tredje son, som fick heta Anders efter sin förmodade far. "Förmodligen sammanavlad med siste maken" står det i fängelsets kyrkbok. Faddrar vid barnets dop var fängelsevaktmästare Törngrens hustru och fångvaktare Granstrands hustru.

Den lille Anders kom hem till gården där hans två äldre bröder var kvar, åtminstone enligt husförhörslängden. De står inte som fosterbarn i någon familj men någon i hemsocknen Östra Sallerup måste ju ha tagit hand om pojkarna. Förmodligen fick de växa upp hos gårdens näste ägare Jöns Persson som är deras förmyndare och antar jag, deras farbror.

Det blev den lille gossen Anders som föddes i fängelset 1861 som senare tog över föräldrarnas gård, när han blivit 25 år gammal. Året efter gifte han sig med en flicka från socknen och de fick en son 1888. 1892 föddes en dotter. Så småningom lämnade de gården och 1908 flyttade familjen till Hörby, där Anders blev arbetare i köpingen. Den 3 juni 1914 dog han av en hjärtinfarkt, ännu inte fyllda 52 år.

Jag är inte alls släkt med denna familj, utan har bara stannat upp vid fotot av Elna som fånge. Troligen är det enda gången hon fotograferats. Jag har också lite svårt för att släppa tanken på den här familjen och den lille pojken som berövats båda sina föräldrar så tidigt och så grymt. Det är ju på inget sätt unikt i världen, men tragiskt och sorgligt. Jag undrar vad han visste om detta under sin uppväxt.

Uppgifterna kommer främst från fängelsets kyrkbok och fångjournal men också från kyrkoarkiven i hemsocknarna.

Bland fångporträtten finns också de här två männen som fotograferats i Malmö länsfängelse 1861. Bildkällor: Arkiv Digital, Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 66 och Malmö länsfängelse (M) DIIIi:1 (1859-1861) Bild 75. Redan vid fotografierna får vi veta en hel del om dem, och mer uppgifter finns i fångjournalen.

Johan Tellander till vänster dömdes som förfalskare och äktenskapsbedragare. Sommaren 1858 hade han genom falska papper skaffat sig rättigheter som målarmästare i Helsingborg och sedan gift sig med en smeddotter. Men ryktet hann ifatt honom och folk i stan talade om bedragaren. Det gjorde svärfadern så uppretad att han stämde ryktesspridarna och då uppdagades förfalskningen och bedrägeriet. Äktenskapet upplöstes.

Hans Håkansson Lustig eller Bergvall var intagen på straffarbetsanstalten för stöld. Men han ville ut och rymde i mars 1860. Det gick till så att när han arbetade med handräckning i ett förråd i fängelset gömde han sig vid dagens slut i en linnehög. Av tyg som förvarades i förrådet "förfärdigade han sig  på 2 timmar tröja, byxor och mössa, hvarefter han bröt hål på muren vid taket samt lyckades osedd rymma". Kanske blev han infångad igen.

Fängelsearkiven är en stor källa till kunskap för den släktforskare som har fängelsekunder i sin släkt. Fotografirullor med fångporträtt finns digitaliserade från flera fängelser, så med lite tur kan du också hitta en bild där. Syftet med att fotografera fångarna var förstås att få ett bättre signalement på dem, än bara ett beskrivet i text.

I Släktforskarnas årsbok, som kommer ut till sommaren, finns en längre artikel om vad man hittar i fängelsearkiven och hur man hittar det.

För mig handlar släktforskning minst lika mycket om personhistoria som genealogi, och därför är jag väldigt svag för biografisk litteratur. Detta märks nog emellanåt när jag bloggar, exempelvis i somras då jag skrev om veckotidningen Hvar 8 dag. Den bloggen lästes av en vänlig bibliotekarie som tipsade mig om annan intressant litteratur, och det visade sig finnas en hel uppsjö av sådana böcker. Förr i tiden lades nämligen stor vikt vid vad man gjorde, och vem man var definierades ofta av vad man var –  vare sig det var skulptör eller landshövdingska, hemmansägare eller överstelöjtnant, engagerad i nykterhetsrörelsen eller välgörenhet, skarpskytterörelsen eller något idrottssällskap. Man var stolt över vad man gjorde och ägnade sig åt, något man ville berätta för andra, ofta tillsammans med ett fotografi. De litteraturtips jag fick i somras har jag sedan kompletterat, och i dagens blogg delar jag med mig av de biografier, matriklar och porträttgallerier som jag hittills lyckats finna – håll till godo!:

b2ap3_thumbnail_IMG_9480.JPG

Ur Porträttgalleri från Kristianstads län (1931), där man bland andra kan läsa om kamrer Lars Nilsson, mejeriförestånderskan Elise Ohlsson, omnibusägaren Emil Persson och folkskolläraren G. H. Vetterström i Degeberga.

Allmänt

Porträttgalleri från Blekinge län (1932).

Porträttgalleri från Dalarna (1935).

Porträttgalleri från Gästrikland (1935).

Porträttgalleri från Halland (1939).

Porträttgalleri från Hälsingland (1936).

Porträttgalleri från Kristianstads län (1931).

Porträttgalleri från Malmöhus län (1930).

Porträttgalleri från Norrbottens län (1937).

Porträttgalleri från Närke (1939).

Porträttgalleri från Skaraborgs län (1933).

Porträttgalleri från Småland (1932).

Porträttgalleri från Södermanland (1934).

Porträttgalleri från Värmland (1933).

Porträttgalleri från Västerbottens län (1936).

Porträttgalleri från Västmanland (1934).

Porträttgalleri från Älvsborgs län (1938).

Porträttgalleri från Örebro län (1934).

Porträttgalleri från Östergötland (1937).

Svensk biografisk kalender : Malmöhus län (1919).

Svenska män och kvinnor : biografisk uppslagsbok, del 1-8 (1941-1955).

Svenskt biografiskt lexikon (1918- ).

Vem är det : svensk biografisk handbok (1912- ) (utkommer ungefär vartannat år).

Vem är vem? (1:a uppl. 1945-1950, 2:a uppl. 1962-1968).

Svenskt porträttgalleri : med biografiska uppgifter, del 1-25 (1895-1913):

Del 1, Kungliga familjen samt Konungens stamfader och öfriga aflidna medlemmar af konungahuset.

Del 2, Kungl. svenska hofstaterna.

Del 3, Konungens statsråd, Konungens högsta domstol, Kungl. Maj:ts kansli, Kungl. Maj:ts beskickningar till främmande makter samt svenska och norska aflönade generalkonsuler, konsuler och vice konsuler.

Del 4, Öfverrätter och kollegier samt öfriga centrala ämbetsverk.

Del 5, Riksdagen 1896 och dess sekreterare, justitieombudsmannen, dess suppleant, bibliotekarien samt fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.

Del 6, Häradshöfdingar, städernas styrelser samt Sveriges advokatsamfund.

Del 7, Armén. häfte 1, Generalitetet, de kungliga personernas staber, generalstaben och fortifikationen.

Del 7, Armén. häfte 2, Första arméfördelningen samt Kungl. Vaxholms grenadierregemente.

Del 7, Armén. häfte 3, Andra arméfördelningen.

Del 7, Armén. häfte 4, Tredje arméfördelningen samt Kungl. Vermlands regemente.

Del 7, Armén. häfte 5, Fjärde arméfördelningen.

Del 7, Armén. häfte 6, Femte och sjette arméfördelningarna.

Del 7, Armén. häfte 7, Militärbefälet på Gotland, Gotlands trupper samt k. arméförvaltningen, kommendantstaten, intendenturkåren, k. väg- och vattenbyggnadskåren.

Del 8, Kungliga flottan.

Del 9, Kungl. Maj:ts befallningshafvande med landsstaten.

Del 10, Prästerskapet. häfte 1, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Uppsala ärkestift med Stockholms stads prästerskap.

Del 10, Prästerskapet. häfte 2, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Linköpings stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 3, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Skara stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 4, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Strängnäs stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 5, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Västerås stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 6, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Växjö stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 7, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Lunds stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 8, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Göteborgs stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 9, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Kalmar stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 10, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Karlstads stift.

Del 10, Prästerskapet. häfte 11, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Hernösands stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 12, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Luleå stift. 

Del 10, Prästerskapet. häfte 13, Konsistorium och ordinarie innehafvare af prästerlig tjänst i Visby stift.

Del 11, Upsala och Lunds universitet, Karolinska mediko-kirurgiska institutet samt Stockholms och Göteborgs högskolor.

Del 12, Lärarekåren. häfte 1, De allmänna läroverken, seminarierna samt enskilda läroverk med dimissionsrätt i Stockholms stad samt Uppsala och Linköpings stift.

Del 12, Lärarekåren. häfte 2, De allmänna läroverken och seminarierna i Skara, Strängnäs, Västerås och Växjö stift.

Del 12, Lärarekåren. häfte 3, De allmänna läroverken och seminarierna i Lunds, Göteborgs och Kalmar stift.

Del 12, Lärarekåren. häfte 4, De allmänna läroverken och seminarierna i Karlstads, Hernösands, Luleå och Visby stift.

Del 13, Läkarekåren.

Del 14, Akademier samt vittra och lärda samfund.

Del 15, Författare.

Del 16, Tidningsmän.

Del 17, Ingeniörer.

Del 18, Apotekare.

Del 19, Bankmän.

Del 20, Arkitekter, bildhuggare, målare, tecknare, grafiker, mönsterritare och konstindustrialister.

Del 21, Tonkonstnärer och sceniska artister.

Del 22, Idkare af handel, industri och sjöfart i Stockholm.

Del 23, Sällskapet Idun 1862-1903.

Del 24, Veterinärer och tandläkare.

Del 25, Riksdagens första och andra kammare 1867-1904. 1, Riksdagens första kammare.

Del 25, Riksdagens första och andra kammare 1867-1904. 2, Riksdagens andra kammare.

b2ap3_thumbnail_Picture-156_20160324-094455_1.jpg

Ur Svenskt porträttgalleri, del 24 – längst ner syns min farmors farmors mors kusin Bernhard Carr (1865-1947), som vid tidpunkten var stadsveterinär i Norrköping.

Konst och konsthantverk

Upmark, Gustaf, Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850 (Stockholm, 1925; ny uppl. 1943).

Svenskt konstnärslexikon : tiotusen svenska konstnärers liv och verk (1952-1957).

Index över svenska porträtt 1500-1850 i Svenska porträttarkivets samlingar, del 1-3 (1935-1943).

b2ap3_thumbnail_Picture-165.jpg

Ur Index över svenska porträtt 1500-1850 i Svenska porträttarkivets samlingar, del 1. Långt ifrån alla indexerade porträtt avbildas i boken, men en hel del av dem gör det. Här synd bland andra landshövdingen Jacob Burensköld (1655-1738), adelsdamen Anna Bååt (1579-1649) och den bekante genealogen Johannes Bureus (1568-1652).

Musik

Körsången i Sverige, del 1-3 (1946-1947).

Svenska kyrkomusici : biografisk uppslagsbok (1928, 1936 och 1944).

Sveriges underhållnings-, dans- och restaurangorkestrar samt militära musikkårer (1944).

b2ap3_thumbnail_Sveriges-underhllnings-.jpg

Ur Sveriges underhållnings-, dans- och restaurangorkestrar samt militära musikkårer (1944). På detta uppslag finner man Roséns orkester från Eksjö, Siewerts kvintett och Strozzi's Venezia-ensemble från Jönköping samt Togo dansorkester från Nässjö.

Kyrka och religion

Biografiskt album för Svenska missionsförbundet : fotografier och biografiska data över predikanter, missionärer och övriga missionsarbetare (flera uppl. mellan 1928-1978)

Göteborgs stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Härnösands stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Kalmar stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Karlstads stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Linköpings stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Luleå stift 1904-1981. Församlingar och prästerskap (1982).

Lunds stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Skara stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Stockholms stads herdaminne från reformationen intill tillkomsten av Stockholms stift. Biografisk matrikel (av Gunnar Hellström), 1951.

Strängnäs stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Uppsala stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Wisby stifts herdaminne. Efter mestadels otryckta källor utarbetadt (av O.W. Lemke), 1868.

Västerås stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Växjö stifts herdaminne (olika delar och utgåvor).

Uppfostran och undervisning

Odencrantz, Elin, Matrikel över svenska kvinnor som avlagt examen 1875-1914 (1914).

Setterdahl, Axel, Östgöta nation i Lund : 1668-1913 : biografiska och genealogiska anteckningar jämte historik (Linköping, 1913).

Sjöström, Carl, Blekingska nationen 1697-1900 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1901).

Sjöström, Carl, Göteborgs nation i Lund 1669-1906 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1907).

Sjöström, Carl, Kalmar nation i Lund 1670-1914 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1915).

Sjöström, Carl, Norrlands nation i Lund : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1902).

Sjöström, Carl, Skånska nationen före afdelningarnes tid (1682-1832) : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1897).

Sjöström, Carl, Skånska nationen 1833-1889 : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1904).

Sjöström, Carl, Smålands nation i Lund 1668-1921 : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1922).

Sjöström, Carl, Södermanlands nation i Lund : biografiska och genealogiska anteckningar (Lund, 1911).

Sjöström, Carl, Vermlands nation i Lund 1682-1907 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1908).

Sjöström, Carl, Vestgöta nation i Lund : 1683-1910 : biografiska och genealogiska anteckningar jemte historik (Lund, 1911).

Sveriges sjöbefälsskolor 1913-1960, del 1-2 (1960 - 2:a uppl. med suppl. för åren 1961-62 utkom 1964).

Sveriges småskollärarinnor i ord och bild, del 1-3 (1945).

b2ap3_thumbnail_Sveriges-sjbeflsskolor-1913-1960.jpg

Ur Sveriges sjöbefälsskolor 1913-1960 – här syns några av de herrar som blev examinerade sjöingenjörer i Malmö 1935.

Yrkeskvinnor och kvinnor i offentlig verksamhet

Hedberg, Walborg, Svenska kvinnor från skilda verksamhetsområden :  biografisk uppslagsbok (1914).

Kvinnor i fosterländsk gärning : samlingsverk över svenska kvinnor i arbete för land och folk (1943).

Svensk yrkeskvinna : en översikt av kvinnornas insats i svenskt näringsliv, kultur och politik (1950).

Svensk yrkeskvinna. Biografidel. 2 (1950).

Svensk yrkeskvinna : kvinnliga damfrisörer (1951).

Svensk yrkeskvinna. D. 2, Nutidens yrkeskvinnor (1955).

Svensk yrkeskvinna. D. 2, Nutidens yrkeskvinnor (Sydsverige) (1956).

Svensk yrkeskvinna. D. 2, Nutidens yrkeskvinnor (1958).

Svenska kvinnor i offentlig verksamhet : porträtt och biografier (1924).

b2ap3_thumbnail_Svenska-kvinnor-i-offentlig-verksamhet.jpg

Ur Svenska kvinnor i offentlig verksamhet. Fröken Gustava Holst (1836-1924) var exempelvis föreståndarinna för Högre elementarskolan för flickor i Helsingborg 1873-1906, och företog studieresor under ferierna.

Statlig verksamhet

Bergström, Gunnar, Stora sjötullen & lilla tullen i Skåne, Halland och Blekinge samt på Gotland 1658-1765 : biografiska anteckningar (Lund, 1958, jämte suppl. 1962).

Grape, Ernst, Postkontor och postmästare (1951).

Lindberg, Otto, Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919).

Samzelius, Hugo, Kongl. skogs- och jägeristaten : biografiska studier 1539-1898, del 1-2 (Stockholm, 1898-1902).

Militärväsen

Lewenhaupt, Adam, Karl XII:s officerare : biografiska anteckningar, del 1-2 (1920-1921).

Svensk officersmatrikel, del 1-5 (1933-1936).

Svenskt sjöfolk i krig och fred, del 1-2 (1950-1951) (om de handelsskepp som förlist under 2:a världskriget, med personuppgifter om besättningen).

Medicin och sjukvård

Svenska barnmorskor (Helsingborg, 1940).

Sveriges apotekarhistoria från konung Gustaf I:s till närvarande tid, del 1-7 (1910-1971).

Svenska läkare i ord och bild : porträttgalleri med biografiska uppgifter över nu levande svenska läkare (1939, 1948, 1953).

b2ap3_thumbnail_Svenska-lkare-i-ord-och-bild-1948.jpg

Ur Svenska läkare i ord och bild (1948).

Idrott, lek och spel

Boken om handboll (1953)

Boken om orientering (1949)

Svenska skyttar, del 1-10 (1939-1945).

Samhälls- och rättsvetenskap

Hur Sverige ordnade folkförsörjningen under andra världskriget (1946).

I socialvårdens tjänst, del 1-2 (1944-1945).

Polisunderrättelser. 1878-1984 (efterlysta personer, ofta med bild).

Sveriges styresmän 1937 : Konungens statsråd, riksdagsmän, landstingsmän, stadsfullmäktige, överståthållaren, landshövdingar och borgmästare : jämte historiker över regeringsmakten, Sveriges riksdag, landstings- och stadsfullmäktigeinstitutionerna (1937).

Teknik, industri och kommunikationer

Bilen i Sverige, dess drift, service och underhåll : Företagen och deras ledande män (1947).

Järnet och dess män (1963) (smedarbetare).

Svenskt skrädderi i ord och bild (1943).

Svenska kvarnar (1940).

Svenska lokmän, del 1-2 (1950-1951).

Sveriges vaktmästare (1946).

Vi som bygga i Sverige : ett standardverk över de män som verka inom byggnadsbranschen i nuvarande tid (1945).

b2ap3_thumbnail_Vi-som-bygga-i-Sverige.jpg

Ur Vi som bygga i Sverige (1945). På detta uppslag kan man läsa mer om några företag i Malmö – Carlsson & Ahlbins bleck- och plåtslageri på Ostindiefararegatan, byggnadsfirman H. I. Christoffersson på Lundavägen, Cykel-Hörnan på Amiralsgatan och Ekelunds skylt- och dekorationsateljé på Östra Tullgatan.

Föreningar, sällskap, stiftelser och åldersgrupper

1850 års mäns stiftelse : 1850-1900 : matrikel öfver dess medlemmar jämte porträtt (1901).

1858 års män : porträtt-matrikel för år 1913 : 244 porträtt med biografiska notiser (1913).

Föreningen 1868 års män : första decenniet (1928).

1870 års män : biografiska uppgifter (1920).

1872 års män : porträtt och biografier (1927).

1877 års män : porträtt och biografier av medlemmarna i föreningen 1877 års män (1927).

Föreningen 1880 års män : Porträttmatrikel med kortfattade biografiska uppgifter (1927).

1881 års män : porträtt och biografier (1922).

1882 års män : Porträtt och biografier (1926).

1883 års män : porträtt och biografier (1927).

1884 års män : porträtt och biografier (1929).

1890 års män i ord och bild (1940).

1894 års män i ord och bild (1944).

1895 års män i ord och bild (1895).

1894 års män i ord och bild (1944).

1896 års män i ord och bild (1946).

1897 års män i ord och bild (1947).

1898 års män i ord och bild (1948).

1899 års män i ord och bild (1949).

1901 års män i ord och bild (1951).

1900-1950 : 50-åringar i ord och bild (1950).

Valentin, Aron, Sveriges 100-åringar : biografisk uppslagsbok (1966).

Svenska folkrörelser (1936-1939):

Del 1. Nykterhetsrörelse, politisk arbetarrörelse, fackföreningsrörelse, folkbildning, kooperation.

Del 2. Missionssällskap, Svenska kyrkans frivilliga arbete, frikyrkosamfund (inte bara präster och pastorer, utan även kyrkvärdar och styrelseledamöter m. fl.).

Del 3. Idrott.

Del 5. Folkets hus och parker.

Svenska teknologföreningen 1861-1936 : biografier, del 1-2 (1937)

Svenskt föreningslexikon, del 1-6, indelat geografiskt (1950-talet) (väckelserörelsen, arbetarrörelsen, nykterhetsföreningar).

Ekonomi och näringsväsen

Handelns och industrins män (1939).

Jordfolket : en bok om Sveriges lantarbetare (1955).

Motorismen och dess män, del 1-8 (1949-1950) (chaufförer).

Skånes näringsliv : ett standardverk över de företag som verka i nuvarande tid i Skåne (1951).

Svenska sockerbagare och konditorer (1940).

Sveriges målare : ett standardverk över måleriyrkets män i Sverige (1946) (endast måleriarbetare).

Sveriges privata företagare, del 1-11 (1939-1943).

Sveriges servitriser (1942).

Sveriges sparbanker, del 1. Sparbankerna i Skåne-Småland-Blekinge-Öland samt sparbankernas centralorgan (1945).

Sveriges syateljéer och sömmerskor (1948).

b2ap3_thumbnail_Svenska-sockerbagare.jpg

Ur Svenska sockerbagare och konditorer (1940). Ester Swensson hade egen rörelse i Nässjö, Gerda Svensson drev Nannas Bageri & Conditori i Landskrona medan Gunnar Svensson var 1:e konditor hos Brauns Conditori A.-B.

Ett suddigt gruppfotografi. Ett medfaret skolbetyg. En vältummad dödsannons. En bouppteckning och ett foto av en numera försvunnen gravsten. Det är de fysiska spåren av ett kvinnoliv. Jag vet inte så mycket om henne utöver de dokument som finns bevarade och de spår som finns i kyrkböckerna. Hon hette Elna, och hennes äldsta dotter Ebba var min farmor.

b2ap3_thumbnail_Gustaf--Elna-Fors.jpgFoto från ca 1913. Elna sitter längst fram till vänster. Mannen i hatt bakom henne är hennes far Gustaf Leonard.

Elna Kristina Fors var dotter till grenadjären Gustaf Leonard Fors och Emma Kristina Jonsdotter i Holmstugan, Forssa. Hon föddes 9 maj 1888, knappt 7 månader efter föräldrarnas vigsel. Ändå var hon parets andra barn. Hennes tvillingbror Gustaf hade nämligen lite mer bråttom ut i världen. Tre år senare utökades familjen med lillebror Karl. Kanske var modern Emma sjuk redan då. Hon var en av alla lungsiktiga som vid denna tid fanns spridda runt om i vårt land. Idag kallas sjukdomen för TBC eller tuberkulos men vid den här tiden brukar dödsorsaken för de som dukade under av sjukdomen anges som lungsot. Emma Kristina Jonsdotter somnade in 29 mars 1897, sex veckor före sin 32-årsdag. Troligen fick hushållets enda kvarvarande kvinnliga medlem, den ännu inte 8 år fyllda Elna, ta ett stort ansvar för hushållet. Gustaf Leonard gifte aldrig om sig. Varför? Han var 42 år ung, hade sedan många år en trygg anställning som grenadjär och "bara" tre halvsmå barn hemma. Kanske befarade han att en ny hustru inte skulle behandla barnen väl. På något vis fick den lilla familjen vardagen att fungera.

1 mars 1895 började Elna i skolan. Hennes slutbetyg från 4 december 1899 är ett sprött dokument som bitvis spruckit och under det dryga sekel som förflutit sedan det utfärdades har fläckats av något så att det idag delvis är täckt av blå fläckar. Troligtvis är det en bläckpenna som har läckt. Elna var nog en ganska ordinär elev; en flitig och skötsam flicka utan större boklig begåvning. Under sin 5-åriga skolgång förkovrade hon sig i biblisk historia, katekesen, innanläsning, rättskrivning, räkning, välskrivning, teckning, sång, gymnastik samt trädgårdsskötsel och trädplantering. I samtliga dessa ämnen fick hon betyget "godkänd". Med släktforskarens inblick i familjens öden förvånar det sistnämnda betyget mest. Bara godkänd i trädgårdsskötsel? Var det ett ämne mer ämnat för gossar? Kanske uppmuntrades gossar att ägna sig åt växter och träd medan flickor skulle ägna sig åt husliga sysslor inomhus? Eller var det helt enkelt så att syskonen hade fallenhet för olika saker? Elnas bröder kom nämligen båda att bli trädgårdsmästare. Ett ämne som flickor kunde excellera i - snarare så förväntades de excellera i ämnet - var slöjd. Det var också Elnas bästa ämne, då hon var med nöje godkänd. Sämre gick det i geografi, historia och naturkunnighet där hon inte nådde godkänt. Kanske är det från Elna jag har ärvt mina obefintliga ornitologiska kunskaper: jag ser skillnad på en struts och en domherre men ungefär där slutar mina fågelkunskaper...
På baksidan av det slitna dokumentet finns ytterligare ett betyg. 1901 gick Elna i sex veckors ersättningsskola där hon undervisades i kristendom, modersmålet, räkning, geometri och teckning.

b2ap3_thumbnail_Morbror-Karl-Fors.jpg"Morbror Karl Fors" har farmor Ebba skrivit på baksidan.

Kyrkböckerna har inte så mycket att berätta om Elna. Hon levde med sin far fram till hans död 1931. Eller snarare så levde hon med honom fram tills att hon 1914 gifte sig med sin Axel, och därefter så levde pappa Gustaf med Elna och Axel. Jag har alltså bara ett kort av Elna men hela tre av Gustaf. Två av dem är tagna med hans arbetskamrater och det är på ett av dem som även Elna är med. Kanske är detta typiskt för tiden. Manliga arbetare var mer intressanta att föreviga. Eller så är det bara en slump. Jag har en knapp handfull bilder av Elnas make Axel så kanske var de helt enkelt inte så intresserade av att besöka fotografen.

b2ap3_thumbnail_Gustaf-Leonard-Fors.jpgGustaf Leonard Fors poserar stolt med sitt vrålåk.

Elna och Axel fick fem barn: Karl-Axel 1915, min farmor Ebba 1917, Erik 1919, Frida 1925 och följande år minstingen Knut. Farmor pratade inte så mycket om sin barndom eller sina föräldrar. En gång berättade hon om hur livet kunde vara i en helt vanlig lantarbetarfamilj i början av 1930-talet. Pappa Axel var ladugårdsförman/kusk/fodermarsk/ladugårdskarl (alla fyra beteckningarna anges i samma kyrkobok, Nykyrka, AII:4 (1921- 1936) sidan 155) vid Hormesta gård i Nykyrka någon mil utanför Nyköping. Även mamma Elna förutsattes hjälpa till på gården, bland annat med mjölkning morgon och kväll. Men Elna var liksom sin mor Emma lungsiktig. Hon var för sjuk för att hjälpa till, så det blev Ebba som redan innan hon blev tonåring fick sköta mjölkningen. När Elna togs in på Nyköpings sjukhem var Ebba 14 år gammal. Varje morgon gjorde hon frukost till pappa Axel och storebror Karl-Axel innan hon gick iväg för att mjölka gårdens kor. Sedan gick hon hem, fick upp de yngre syskonen och gjorde frukost till dem. Nu kunde hon nog också själv få lite mat i sig. Sedan diskade hon innan det var dags att bege sig till skolan. På lunchrasten skyndade hon hem och lagade lunch till pappa och storebror. Därefter fortsatte skoldagen innan det var dags att laga middag, sköta kvällsmjölkning och sedan diska och städa. Helgen ägnades åt tvätt m fl husliga sysslor.

"Efter långt lidande" avsomnade Elna 23 oktober 1934 på Nyköpings sjukhem. Hon begravdes i samma grav som sin far Gustaf Leonard. Bouppteckningen innehåller efter dagens mått inte många tillhörigheter. Det fanns inte ens en gaffel till varje familjemedlem och bara en säng. I ett hushåll med sju personer. Antagligen sov barnen på madrasser som finns upptagna under posten "Sängkläder". Tillgångarna i boet uppgick till 277 kronor. Begravningskostnaden var 285 kr plus 8 kr för bouppteckningskostnad.

b2ap3_thumbnail_Ebba3.jpg

Konfirmanden Ebba med de yngsta syskonen Frida och Knut.

Det finns alltså ytterst få världsliga minnen av Elna. Genom sina fem barn kom hon att få sex barnbarn och nio barnbarns barn. I dag finns även ett antal barnbarns barnbarn för vilka Elna aldrig kommer att bli annat än ett namn på en antavla och ett suddigt ansikte på ett dunkelt fotografi. Likt så många kvinnor i historien kan vi bara ana konturerna av hennes liv.

Mellan åren 1899 och 1933 utgavs Hvar 8 dag, en svensk veckotidning med undertiteln »illustreradt magasin». Tidningen byggde på den danska förlagan Hver 8 Dag, och innehöll en blandning av aktuella nyhets-, kultur- och vetenskapsreportage från Sverige och världen, men även diverse artiklar och noveller. Varje nummer innehöll dessutom 12-24 biografiska notiser för folk som fyllde jämna år eller hade avlidit, med porträtt, och av den anledningen är Hvar 8 dag en riktig guldgruva för oss släktforskare. Det är emellertid ett digert material att gå igenom, men på Genealogiska Föreningens hemsida finns sedan en tid tillbaka ett namnregister till de 45 590 porträtt som publicerats i Hvar 8 dag. Man får dock tänka på att årgångarna löper från 1 oktober till sista september nästföljande år, så om man inte hittar det man söker måste man kontrollera samma sida i angränsande års tidning – något jag själv kämpade med när jag beställde fram Hvar 8 dag på Universitetsbiblioteket i Lund.

b2ap3_thumbnail_1905-11-12.jpg

Gustaf Carlberg (1829-1905); ur Hvar 8 dag den 12 november 1905.

Namnregistret är en sann genealogisk fröjd, och en person jag lyckades hitta tack vare registret är min farmors farmors mormors bror Gustaf Carlberg, rådman i Landskrona. Första gången när han fyllde 75 år och andra gången när han avled, och i anslutning till fotot finns som i de flesta fall en liten biografi. När herr Carlberg avled kan man därför läsa att han blev »fil. d:r 53, hofrättsex. 56, rådman i Landskrona sed. 64, åtskill. förordn. ss. borgm., ordf. i fattigv.-styr. 66-91, led. i styr. för sparbanken 64-03, under många år dess ordförande och verkställande dir.». Att han varit tillförordnad borgmästare och ordförande i fattigvårdsstyrelsen var nyheter för mig, så det är som synes inte bara de gamla fotografierna som gör Hvar 8 dag intressant.

b2ap3_thumbnail_1904-05-29.jpg

Ur Hvar 8 dag den 29 maj 1904, i samband med att Gustaf Carlberg fyllde 75 år. Han syns högst upp till vänster, och är omringad av disponent Wennström, kammarherre Wästfelt, överste Wästfelt, kyrkoherden Falk, stadsläkaren Holmberger, fabrikören Carlsson, snickarmästaren Almgren, källarmästaren Törnquist, kyrkoherden Ohlsson, fabrikören Peil och inspektorn Beckmansson.

En hel del av porträtten föreställer kungligheter, landshövdingar och grevinnor, men man hittar även många andra personer som på ett eller annat sätt utmärkte sig i början av förra seklet. Jag har själv hittat allt från rådmän, disponenter och kammarherrar till snickare, redaktörer och konstnärinnor, så det var inte bara samhällets högsta skikt som lyftes fram i Hvar 8 dag. Tidningen uppmärksammade dessutom personer som blev väldigt gamla, så i de äldsta årgångarna kan man hitta fotografier på personer födda under 1800-talets första år. En av dem är gamle kantor Ströberg i Hästveda (1809-1901), som tjänstgjorde i hela sextioåtta år:

b2ap3_thumbnail_1901-04-28.jpg

»Den 31 mars afled i Hästveda, kantorn i Hästveda och Farstorps församlingar Nils Erik Ströberg. Född den 31 juli 1809, hade han i 68 år innehaft sin kantorsbefattning i nämnda församlingar, under hvilken tid han gjort sig afhållen och värderad såsom en i allo redbar och vänsäll man» (ur Hvar 8 dag den 28 april 1901).

Hvar 8 dag finns på de flesta större bibliotek, och Genealogiska Föreningen planerar att framöver digitalisera tidningen och göra den tillgänglig för sina medlemmar. Project Runeberg är inne på samma tanke, och har som mål att så småningom presentera en fullständig digital faksimilutgåva av alla nummer som utkom. Än så länge har man skannat in årgångarna okt. 1901 – sept. 1902, okt. 1906 – sept. 1909 samt okt. 1910 – sept. 1914. Dessa årgångar hittar man här, och arbetet fortskrider sakta men säkert – till stor glädje för alla släktforskare!

b2ap3_thumbnail_2015-07-20-11.36.46.jpg

På Universitetsbiblioteket i Lund har årgångarna av »Hvar 8 dag» bundits samman – väldigt praktiskt!

Det var egentligen dessa ord som fick mig att börja släktforska för femton år sedan, men mitt intresse för genealogins ädla konst väcktes redan i början av 90-talet – närmare bestämt den 12 mars 1993. Jag hade fått en prenumeration på Kalle Anka & Co. av föräldrarna, och när jag kom hem från förskolan den där härliga fredagen låg där ett inplastat exemplar av den senaste Kalle Anka-tidningen på köksbordet. Denna tidning var extra speciell eftersom den innehöll ett »Farbror Joakims liv»-avsnitt, nämligen »von Anka-borgens godsherre» av den oefterhärmlige amerikanske serietecknaren Don Rosa. Serien handlar om hur Joakim von Anka återvänder till Skottland i ett försök att rädda sina förfäders gamla slott, von Anka-borgen. I ett oförsiktigt ögonblick trillar han i vallgraven och förlorar medvetandet, varpå han för en kort stund hamnar i von Anka-himlen. Där får han träffa sina förfäder, som efter hetsiga diskussioner kommer fram till att deras ättling måste återupplivas. Med ett unisont »Han är den siste av oss alla – och han är vår favorit!» skickas Joakim von Anka tillbaka till de levandes skara, försvarar sina förfäders ära och räddar von Anka-borgen.

Den där serien gjorde ett oerhört starkt intryck på mig, och jag minns att jag läste den så många gånger så att sidorna blev alldeles slitna och ryggen lossnade. Året därpå firade Kalle Anka 60-årsjubileum, och då passade Don Rosa på att skapa Kalle Ankas släktträd, som publicerades i Kalle Anka & Co. 1994. Själva trädet medföljde som plansch och sedan fick man släktingarna efterhand, i form av klistermärken som skulle klistras in på rätt plats i släktträdet – ungefär som riktig släktforskning! Tyvärr missade jag både planschen och de flesta av klistermärkena, men med färgkritor ritade jag ett litet släktträd där jag klistrade in de få klistermärken jag fick tag på. Det såg visserligen helt tokigt ut, och det var ju Kalle Ankas förfäder – men den där lilla kritteckningen var mitt första släktträd, och jag var sex år gammal.

b2ap3_thumbnail_018---PerHansson.jpg

Min farfars morfar Per Hansson (1871-1944), mjölnare i Annelöv och sedermera lantbrukare i Häljarp

Under de kommande åren funderade jag ofta kring mina egna förfäder. Jag trodde att det bara var »fint» folk som kunde spåra sina anor – de som redan kände till sin härstamning, visste vad deras förfäder hade gjort och var de hade bott. Själv visste jag ju ingenting men var ändå sugen på att släktforska, så jag använde det källmaterial som fanns till hands – mina serietidningar och böcker. Jag utforskade alltifrån Långbens antavla till faraonernas släktträd, och min utredning över den grekiska mytologins komplicerade släktförhållanden blev ett omfattande projekt. Jag skapade många vackra släktträd och antavlor, men inom mig gnagde frågorna. Vilka var mina förfäder? Varifrån kom jag, och vilka var de människor som gjort mig till den jag?

Våren 2000 hade vi ett skolprojekt där vi skulle ta reda på så mycket vi kunde om vår släkt, och av min engagerade engelsklärare fick jag låna boken »Släktforska! : steg för steg» av Per Clemensson och Kjell Andersson. Jag sträckläste den från pärm till pärm, och promenerade sedan hem till farfar med anteckningsblocket under armen. Farfar plockade fram sina gamla fotoalbum och berättade om morbror Henning och moster Alma som hade ett lantbruk i Saxtorp, om kusin Malte som var inkallad under andra världskriget och morbror Julius som rökte pipa. I ett av albumen, som var mycket äldre än de andra, fanns ett svartvitt fotografi föreställande en äldre mustaschprydd herre iklädd väst. »Vem är han?», frågade jag, och pekade på det gamla fotot. »Det är min morfar Per Hansson», sa farfar. Han var visserligen bara fem år gammal när morfadern dog, men hade ändå tydliga minnen av honom eftersom han bodde hos dottern Elvira på gamla dar. Jag lyssnade fascinerat när farfar berättade om kafferep och morgonsupar, om dansbanan i Annelöv och när blixten slog ner i kvarnen, och plötsligt inflikade han att »min morfars far var kvarnbyggare och lär ha byggt många kvarnar i trakten, men jag vet inte vad han hette».

b2ap3_thumbnail_Hanssons-grav.jpg

Per Hanssons grav, på Annelövs kyrkogård. I graven vilar även farfars mormor Cecilia (1870-1934), som dog några år innan farfar föddes.

Jag kunde inte sluta tänka på den där kvarnbyggaren, min farfars morfars far. Vem var han, vad hette han? Varifrån kom han, och vilka kvarnar hade han byggt? Jag och farfar bestämde oss för att dela upp arbetet – farfar skickade brev till pastorsexpeditionerna i de församlingar där släkten bott, och jag beställde mikrokort från SVAR som sedan noggrant undersöktes i stadsbibliotekets källare. Sakta men säkert växte ett släktträd fram, mitt eget släktträd, och för varje nytt namn eller yrke som dök upp ville jag veta mer. Så småningom blev det väldigt krångligt med alla mikrokort från SVAR, och eftersom farfars förfäder var skåningar fanns kyrkoböckerna på landsarkivet i Lund – knappa 40 minuters bilresa från Helsingborg. På vägen dit körde vi genom de socknar där farfars släkt har bott »sedan urminnes tider», så vi passade på att svänga inom kyrkogårdarna i dessa socknar. Besöket vid farfars morfars grav på Annelövs kyrkogård blev en andäktig upplevelse, och trots att jag bara hade en gravsten framför mig kom han till liv tack vare farfars berättelser från barndomen.

Jag kommer så väl ihåg det första besöket på landsarkivet. De vita handskarna, alla mikrokort och den ljuvliga doften av gamla arkivhandlingar. Jag minns även de nyfikna blickarna från de andra arkivbesökarna – jag var ju bara tretton år gammal, och antagligen trodde väl de flesta att jag hamnat fel. Jag hade emellertid inte alls hamnat fel, jag hade hittat hem, och trots att det har gått femton år sedan mitt första arkivbesök blir jag fortfarande lika lycklig av att släktforska. För mig är släktforskning den perfekta kombinationen av historia, personhistoria och lokalhistoria, där jag själv är huvudpersonen och kan forska precis hur jag vill – mycket eller lite, brett eller smalt, upp eller ner. Ibland släktforskar jag oftare, ibland mer sällan, men en sak är säker. Den där fredagen i mars 1993 tändes en eld inom mig, en genealogisk eld som har brunnit sedan dess och aldrig kommer slockna.

När släkten utökas med en skrynklig liten ny medlem brukar ett genomgående samtalsämne vara vem bebisen liknar. "Åh, han har pappas näsa!" Ibland kan man få intrycket att barnet består av pusselbitar med olika delar av släkten; pappas näsa, farfars mors stortå, morfars hårfärg, morbrors öron och så vidare.

b2ap3_thumbnail_Svea3.jpg

I går träffade jag min mammas kusin Leif. Han bor i samma hus där vi har vår släktforskarlokal, och förut bodde min morbror och moster tvärs över gatan. För ungefär tio år sedan sprang min morbror en dag på denna kusin Leif och de började förstås diskutera allehanda släktingar. Min morbror nämnde då att jag släktforskade, och Leif tog sedan redan på att jag följande måndag skulle ha jouren på vår forskarhjälp. Så där satt jag och hjälpte till med något knivigt genealogiskt dilemma när Leif skuttade in och med ett brett leende undrade om jag inte kände igen honom. Vi hade aldrig träffats, så svaret var nej. Men om vi nu aldrig hade träffats, hur kunde då Leif känna igen mig? Jo, under sin uppväxt träffade han min mormor otaliga gånger och det går inte att förneka att vi bär en hel del gemensamma släktdrag.

b2ap3_thumbnail_Axel-Ivar3.jpg

En annan gång sorterade jag foton i min farmors fotoalbum. Jag fastnade då inför ett foto av hennes pappa Axel, som dog 1954, sjutton år innan jag föddes. Det var något väldigt bekant över honom men jag kunde inte sätta fingret på vad det var jag kände igen. När jag sedan insåg vad som var så bekant med honom, så satte jag fingret på min haka. Kanske vore det lämpligare att säga att jag satte fingret på Axels haka för vi är sannerligen haktvillingar...

I ett av släktens gamla fotoalbum sitter ett gulnat gammalt fotografi, taget i E. Hansens ateljé. Albumet har tillhört familjen Ljungström i Östra Vemmerlövs socken, och föreställer antagligen skogvaktaren, sedermera mjölnaren Peter Ljungström (1833-1909) med hustrun Signe Persdotter (1831-1916) och sönerna Carl (1864-1924) och Fritz (1865-1895). Om vi utgår från att fotot togs ungefär 1873 så stämmer det perfekt – familjens äldste son hade vid det laget flyttat hemifrån, nästa barn föddes inte förrän i december 1873, och det var bara gossarna Carl och Fritz som bodde hemma. Att fotograf E. Hansen dessutom hade sin ateljé i Eslöv på 1860- och 1870-talet gör det hela ännu mer sannolikt – det var nämligen där familjen Ljungström bodde i början av 1870-talet.

b2ap3_thumbnail_IMG_20150313-085432_1.jpg

Det gamla fotografiet är i gott (eller snarare ont) sällskap. I bokhyllor, lådor och garderober runtom i Sverige finns hundratusentals sådana fotografier, till skillnad från fotografiet ovan utan minsta ledtråd. Inget sammanhang, inte ett enda skrivet ord på baksidan, och det enda namn som avslöjas är fotografens. Jag har själv sett många sådana fotografier i släktens ägo, och blir lika förtvivlad varje gång. Vem föreställer nu detta fotografi? Är det farfars mormors far? Eller är det någon annan stackare som förpassats till historiens glömska? Det kan verka hopplöst, men jag säger som Konfucius – »Bättre att tända ett ljus, än aldrig så litet, än att förbanna mörkret». Ett av dessa små ljus, som numera har vuxit sig riktigt stort, är Porträttfynd. Under de senaste åren har databasen fyllts på i rask takt, och senast jag räknade innehöll den 148845 visitkorts- och kabinettsfotografier – både äldre och nyare, identifierade och oidentifierade. 

b2ap3_thumbnail_Portrttfynd_20150313-085657_1.jpg

Några av de senast inlagda fotografierna i Porträttfynd; samtliga med det där förhatliga ordet »Okänd» i beskrivningen.

Bland Porträttfynds gamla fotografier finns många intressanta motiv och avbildade personer – senast igår hittade jag till exempel ett foto på min farmors morfars kusin Ida, som jag aldrig sett förr. De flesta av de avbildade personerna är emellertid än så länge okända, men genom åren har många av dem identifierats tack vare lite detektivarbete och eldsjälar som Ann-Mari Bäckman, som lyfter fram fotografier som har en chans att identifieras. Det kan vara ett svårläst namn i marginalen, en kryptisk anteckning på baksidan eller en iögonfallande klädsel eller uniform. Istället för att förbanna mörkret tänder hon alltså ett litet ljus, och det är precis ett sådant ljus vi släktforskare måste tända för att alla de där personerna som lite allvarligt stirrar ut i tomma intet – i tyst förhoppning om att en dag identifieras – ska få lämna historiens glömska.

Ulla Andersson har skrivit en intressant artikel i senaste numret av Släkthistoriskt Forum. Den handlar om kvinnor som arbetade som fotografer kring förra sekelskiftet. Det var faktiskt inte så ovanligt då, som vi kanske skulle kunna tro. Kanske till och med vanligare än det är idag.

En av ganska många kvinnor som verkade som fotograf i Västervik vid den tiden är Arvida Ljungqvist. Många av hennes porträttfotografier finns på Porträttfynd.

Tre av Arvida Ljungqvists bilder från Porträttfynd, nr 75554, 46945 och 59875. Idag är det fortfarande okänt vilka de är.

Jag slutar aldrig fascineras av dessa vackra gamla porträttbilder. Människorna kommer så nära. De är uppklädda för att gå till fotografen, oftast allvarliga till sinnet. Idag ska man skratta eller le när man tar en selfie.

Arvida Ljungqvist kom från Gotland där hon föddes 1873. 1906 kom hon till Västervik med make och barn och var verksam här fram till någon gång på 1930-talet. Hon var inte bara ateljéfotograf, hon var också en av den tidens dokumentärfotografer. En sorts pressfotograf, fast tidningarna knappt hade några bilder för hundra år sedan. Men hon dokumenterade sin samtid.

1917 är ett märkesår i Västerviks historia, med hungerupproret som skakade Sverige. Då var Arvida Ljungqvist med ute på gatorna och fotograferade. 1999 gjorde jag ett reportage om det på Västerviks-Tidningen. Det var innan lokaltidningen hade egen webbtidning men jag hade hemsida och publicerade det där.

Där finns också en större version av den här bilden från 1917. En fantastisk ögonblicksbild, tycker jag.

Under min tid på Västerviks-Tidningen har jag skrivit om henne flera gånger, senast var detta reportage. Där finns fler av hennes bilder från 1917 och från andra år.

Det var fler kvinnor än Arvida Ljungqvist som var fotografer i Tjust, bland andra Cecilia och Ebba Cavetz (senare Norstedt), Hilma och Hanna Johansson, Mary Månsson, Sofia Rölander, Elina Rubin, Berta Rittner, Olga Eriksén med flera. Vilken tur att de valde fotografyrket och tog alla dessa bilder som vi fortfarande kan ha glädje och nytta av.

Den 3 februari 1908 annonserade både fotografen Arvida Ljungqvist i Västervik och Elina Rubin i Gamleby i Westerviks Veckoblad om sina tjänster. Arvida Ljungqvist hade tydligen övertagit Hilma Johanssons ateljé.

Källa: Västervik AIIa:4 (1905-1931) Bild 320 / sid 1128 Arkiv Digital

Något som är typiskt för samhällssituationen vid den här tiden är att kvinnornas arbete inte syns i arkiven på samma sätt som männens. Arvida Ljunqvist har bara ett "h" framför sitt namn, alltså hustru. Men hennes make står först som bagargesäll och sedan som fotograf. Förmodligen lärde han sig till fotograf av sin hustru, för hon var fotograf redan när de kom från Gotland till Västervik.

Den 20 februari varje år är det Slarvighetens dag, en temadag som inrättades 2012 för att hylla slarvigheten. Under ett dygn ska man protestera mot det ständiga kravet på perfektion, och öva på att bli vän med sin egen otillräcklighet – en välbehövlig dag, om jag får säga det själv! Att vara en slarvig släktforskare är dock inte att rekommendera, även om det är lätt hänt att man i sin iver över en ny förfader, ett hett spår eller oväntat fynd missar något väsentligt. Man glömmer att ange källan till den där viktiga uppgiften, slarvar med att anteckna vad moster Greta berättade den där eftermiddagen, eller låter det där viktiga brevet drunkna i någon av skrivbordets pappershögar. Jag tänkte därför dela med mig av tio tips för att motverka de vanligaste slarvfelen vi släktforskare gör:

1. Kyrkoböckerna är utan tvekan släktforskarens mest nyttjade källmaterial, så det är kanske inte så konstigt att det slarvas både här och där. När man följer släkten gäller det dock att anteckna både kyrkoarkiv, volym och sidnummer, och det duger inte att ange »kyrkoböckerna» som källa. Rimligtvis bör väl ett födelsedatum från Skinnskatteberg 1718 återfinnas i Skinnskattebergs kyrkoarkiv, volym C:3 (födelse- och dopboken 1699-1720), men det är inte alltid så enkelt. Kyrkoböcker kan nämligen överlappa varandra – på sina håll fördes till och med så kallade duplettböcker – och det kan därför finnas olika uppgifter i de överlappande volymerna. Ett exempel på detta finner man i Malmö S:t Petris två näst äldsta lysnings- och vigselböcker, som överlappar varandra med hela elva år – volym EI:2 täcker åren 1739-1791 och volym EI:3 åren 1780-1847. Ett annat källmaterial som man måste vara noga med är husförhörslängderna, och det duger inte att bara ange »husförhörslängderna» som källa. Lunds stadsförsamlings kyrkoarkiv innehåller till exempel 129 husförhörslängder mellan åren 1810–1898 och Malmö S:t Petri kyrkoarkiv hela 133 stycken mellan åren 1816–1895, så i vilken av volymerna hittade du egentligen den där anteckningen om farfars morfar?

b2ap3_thumbnail_Elsa-1909-1998-Helge-1911-1996-Folke-1912-1988-Gunnar-1914-1982-och-Mrta-1916-2004-Lindh.JPG

Detta fotografi var länge ett mysterium, men genom att jämföra med andra släktingars fotoalbum lyckades jag till slut ta reda på att det föreställer syskonen Lindh i Arlöv, alltså min farmors mors kusiner Elsa (1909-1998), Helge (1911-1996), Folke (1912-1988), Gunnar (1914-1982) och Märta (1916-2004), som lydigt poserade för fotografen en dag för länge sedan. Detta antecknade jag givetvis genast på fotots baksida – man vill ju inte vara en slarvig släktforskare!

2. Bouppteckningar är ett annat källmaterial som kan ge viktiga uppgifter om förfäderna och deras släktskap, så även här gäller det att inte slarva. Att bara anteckna ett datum duger inte, eftersom bouppteckningar emellanåt kan ha hamnat i andra arkivserier, och ibland till och med i fel häradsrätts arkiv! Själv har jag dessutom hittat äldre bouppteckningar hemma hos släktingar och i diverse hembygdsarkiv, och då skulle det vara ännu slarvigare att bara skriva »bouppteckning 1779 30/10» eller dylikt.

3. Domböckerna används också flitigt av oss släktforskare, men inte heller här räcker det att skriva ett datum och en häradsrätt. Hittade du uppgiften i ordinarie (lagtima) tingets dombok, i domböckerna och protokollen vid urtima ting och extra förrättningar, eller rent av i protokollen vid särskild häradsrätt? Det kan även finnas olika versioner av samma dombok, och jag har själv sett exempel på uppgifter i Advokatfiskalens avskrivna domböcker som inte funnits med i originaldomboken och vice versa. I vissa fall kan originaldomböckerna i häradsrätternas arkiv till och med ha förkommit, och finns endast bevarade i avskrift i Advokatfiskalens arkiv – då blir det väldigt förvirrande om du bara anger ett datum och en häradsrätt som källa.

4. Litteraturen kan ge oss släktforskare många uppgifter om förfädernas liv och leverne, men att ange »en bok» som källa är som att säga »nålen finns någonstans i höstacken». Var alltid noga med att ange författarens namn, bokens titel och sidnummer – och även vilken upplaga det gäller, samt del, om boken ingår i en serie. Som släktforskare borde man dock i möjligaste mån söka sig tillbaka till den ursprungliga källan – en hembygdsbok kan till exempel innehålla citat från ett redigerat verk innehållande avskrifter ur en originalkälla, och med en så lång färdväg kan uppgifterna ha både feltolkats och förvanskats. Även tidningsurklipp, dödsnotiser och minnesrunor förtjänar ett bättre öde än att bara klippas ut – vilken tidning publicerades de egentligen i, och vilket datum gäller det?

5. Internet har verkligen revolutionerat släktforskningen, men att bara ange »internet» som källa leder oss osökt tillbaka till den där nålen i höstacken. Ange åtminstone hemsideadressen, men även i detta fall borde man som släktforskare söka sig tillbaka till den ursprungliga källan. Uppgifterna på hemsidan måste ju ha hämtats någonstans ifrån – kyrkoböcker, litteraturen, någon bouppteckning, eller är det rentav hemsideägarens obekräftade hypoteser som du tagit del av? 

b2ap3_thumbnail_Kllfrteckning.jpg

Källhänvisningar kan göras på olika sätt, men grundregeln är att man lätt ska kunna hitta tillbaka till en uppgifts ursprung.

6. Register och avskrifter är ett värdefullt hjälpmedel när man släktforskar, som dock alltid måste tas med en nypa salt. Det kan finnas både stavfel och  tolkningsfel, och jag har själv sett hur Johan blivit Jöran, Munck har blivit Monett och Hofverberg blev Nofverberg, och det är inte alltid lätt att läsa de gamla krumelurerna när man ska upprätta ett register eller skriva av en text. Låt dock inte andras slarv infiltrera din släktforskning genom att själv vara slarvig – kontrollera alltid originalkällan!

7. Andra forskares material och uppgifter kan vara en god utgångspunkt när man släktforskar, men det gäller att inte slarva när man hänvisar till detta material. Att skriva att du fått uppgifter från »en släktforskare» eller »en annan släktforskares papper» duger verkligen inte, och när det handlar om hypoteser kring släktskap måste du vara extra noggrann. Är det ett troligt, sannolikt eller rent av obekräftat släktskap som den där andra släktforskaren har kommit fram till, och vad baseras egentligen detta antagande på? Om du slarvar kan nämligen ett sannolikt släktskap plötsligt »bli» ett bekräftat släktskap under färden, och man vill ju inte sprida felaktigheter?

8. Muntliga traditioner och berättelser kan ge mycket kött på benen när man släktforskar, men här gäller samma sak som i citatet »en muntlig överenskommelse är inte värd papperet den är skriven på». Skriv ner allt direkt, och låt inte de muntliga berättelserna ligga oskrivna i ditt huvud under längre tid. Den mänskliga hjärnan är lurig och detaljer glöms lätt bort, så vad var det nu moster Karin berättade om morfars mor?

9. Fotografier är ett källmaterial som man absolut inte får slarva med. Du kanske vet att det är faster Agnes som står bredvid gammelfarmor på det där gulnade fotot, men det kanske inte resten av släkten gör? Vi släktforskare brukar ju ofta beklaga oss över alla gamla fotografier där det inte står ett ord på baksidan om vem fotot föreställer, så därför borde vi verkligen inte vara lika slarviga som förfäderna – skriv på baksidan, kopiera och skanna in, titta på fotografier och identifiera tillsammans. Förr eller senare kanske ni gemensamt lyckas identifiera personerna på fotot, och det kan inte nog framhållas – glöm inte att skriva på baksidan! Detta gäller även nyare fotografier, för en dag kommer dina framtida anförvanter sitta där som levande frågetecken med fotoalbumet framför sig – om du inte redan idag skriver på baksidan vem fotografierna föreställer, det vill säga!

b2ap3_thumbnail_IMG_7926.JPG

10. Diverse handlingar lyckas man alltid samla på sig som släktforskare, och hur ska man egentligen förvara alla gamla brev, testamenten, kartor och dylikt? En låda eller skokartong kan duga, men arkivfolket rekommenderar syrafria arkivkartonger. Jag har själv investerat i tio sådana arkivkartonger, där den första innehåller »Genealogiska tidskrifter» (diverse tidskrifter, tidningar och medlemsblad), medan nummer två och tre innehåller »Släktforskningsbrev» (inkommande brev från diverse arkivmyndigheter, pastorsexpeditioner, museer, släktforskar- och hembygdsföreningar, släktforskare, avlägsna släktingar med mera). Man kan ordna sina handlingar på olika sätt, men undvik till varje pris plastfickor och tejp – det kan göra mer skada än nytta, och du vill väl bevara alla gamla brev och testamenten för kommande generationer?

Vi har väl alla massor med kort liggande i lådor eller prydligt insatta i album. Vissa av personerna och platserna på korten är identifierade, andra inte. I somras pratade jag med en av våra medlemmar som också är engagerad i sin lokala hembygdsförening, som omfattar fyra ganska små socknar. Hon nämnde då att hembygdsföreningen har ganska ont om gamla skol- och konfirmationsfoton. Min farmor och mormor växte upp i samma lilla socken någon mil utanför Nyköping och gick förstås i skolan där, medan min farfar växte upp i och gick i skolan i en närliggande likaledes liten socken. Socknarna utgör hälften av denna hembygdsförenings område, så jag hade ett ganska stort antal skol- och konfirmationskort. Korten låg mer eller mindre bortglömda i en låda i mitt vardagsrum, men numera har hembygdsföreningen fått scannade kopior.

b2ap3_thumbnail_Konfirmation-Ebba.jpg

Farmor Ebba är lätt att hitta på kortet då hon är den längsta av flickorna.

Jag är förstås inte ensam om att ha skol- och konfirmationskort från äldre generationer. Kolla med berörda hembygdsföreningar ifall de kan ha intresse av dina kort!

Om du själv är på jakt efter skolkort med äldre släktingar så ska du förstås börja med att fråga just den lokala hembygdsföreningen. Foton kan också finnas i skolarkivet, som sannolikt förvaras på stadsarkivet. För några år sedan var jag och en forskarbekant på Stadsarkivet här i Nyköping. Jag följde min morfars brors politiska karriär i kommunala handlingar (han var i många år kommunfullmäktiges ordförande), och hon studerade sin pappas skolgång. Närvarolistorna från hans skoltid var oerhört detaljerade, och hon hittade också ett antal skolkort.

Nu var det ett tag sedan jag skrev här. Jul och nyår är passerat och vi är nu inne på ett helt färskt släktforskarår. Ett år som förhoppningsvis kommer bjuda på många spännande upptäckter, lösningar på gamla problem och kontakt med nya släktingar! Mitt nyårslöfte är att bli bättre på att ta kontakt. Inte för att jag har varit dålig tidigare, men det finns så många äldre som jag vill på tag på innan tiden rinner ut. Personer som sitter på muntliga berättelser om gemensamma anor, fotografier, brev och allt annat man vill hitta till sin forskning.

Min jul- och nyårsledighet var inte särskilt ledig. Jag skrev en stor tenta för en vecka sedan och fick ägna större delen av helgerna till att läsa på. Nu undrar ni förstås hur jag kunde hålla mig borta från släktforskningen under så lång tid - och tyvärr får ni rätt - jag kunde inte hålla mig! Jag hade önskat att jag kunde skriva här att jag inte ens startade Arkiv Digital eller ögnade igenom mina släktanteckningar, men det gjorde jag, flera gånger om. Som avkoppling.

Faktum är att jag har haft ganska svårt att tänka på något annat under de senaste veckorna. Strax före jul fick jag ett mejl från en okänd släkting i Öttum som heter Lisbeth. Hon hade läst mitt tidigare blogginlägg om hur alla är släkt med varandra där, och ville berätta att vi också är släkt. Jaha tänkte jag, på hur många olika sätt då? När jag slog upp henne i min släktdatabas kunde jag se att vi i stort sett hade exakt samma anfäder. Inte de första generationerna, men lite längre tillbaka går allting ihop. Jag använder programmet MinSläkt, och det kan inte ens redovisa hur många olika sätt vi är släkt på.

Kontakten med Lisbeth och hennes make Tore har varit ovärderlig. Inte bara för att Lisbeth släktforskat mycket i Öttumtrakten, där jag har min farmors rötter, utan också för att hon sitter på en enorm kunskap om husen och gårdarna där och Tore har skannat av ett flertal gamla släktalbum som tillhör människor som bor eller har bott i Öttum. Jag har nu kunnat bidra med ytterligare tre album från min farmor, och vi har tillsammans under flera veckor försökt hjälpas åt med att jämföra fotografier och identifiera okända personer.

För egen del har jag fått många svar. Personer som varken jag eller min farmor hade en aning om vilka de var finns det plötsligt ett namn på. Jag tänkte dela med mig av några fina exempel.

b2ap3_thumbnail_2.jpg

Den här bilden föreställer Karl Gustav Karlsson (1849-1915) och hans hustru Betty Kristina Andersdotter (1853-1924). Gustav var kusin både till min fm ff och till min fm fm. Kristina var dessutom en syster till min fm m adoptivfar, som ev. var hennes biologiska farfar.

b2ap3_thumbnail_6.jpg

Nästa bild är på Sven Johan Johansson (1836-1914) och hans hustru Lena Kajsa Andersdotter (1837-1917). Sven var bl.a. kusin till min fm fm f och Lena var syster till Kristina på bilden ovan. Sven och Lena var Lisbeths farmors föräldrar.

Att gå igenom alla kort på nytt gör också att man ibland hittar nya detaljer som man inte tänkt på innan. Jag har t.ex. länge sökt svar på vilka som finns avporträtterade på två bilder som ser ut att vara de allra äldsta i albumen. Det ena är en man, det andra en kvinna. De verkar vara tagna samtidigt hos samma fotograf och på baksidorna finns samma lilla anteckning, "aftaget vid 58 års ålder år 1873". Personerna skulle alltså vara födda omkring 1815 för att det skulle stämma överens, men om åldern bara gällde den ena av dem eller båda visste jag inte. Albumet har tillhört min fm f föräldrar, så jag gissade att det var på någon från den sidan. Det jag låste mig vid var att jag var så övertygad om att det skulle vara en av mina anfäder, inte ett syskon eller någon annan släkting. När jag nu började dubbelkolla även syskongrenarna så kunde jag se att det fanns ett par där båda var födda 1815 och de levde dessutom vid fotograferingstillfället 1873. Mannen var en bror till min fm ff f Svante Janpettersson samt min fm fm m Anna Kajsa Janpettersdotter. Han hette Lars Janpettersson, men ändrade sitt namn till Jansson. Hustrun hette Stina Karlsdotter och kom från Trässberg. Hennes bror Svante Karlsson var gift med ett fjärde syskon till de övriga, Maja Stina Janpettersdotter.

kollage.jpg

Lars Jansson (1815-1892) och hans hustru Stina Karlsdotter (1815-1891). Den mittersta bilden är texten som finns skriven på baksidan av korten.

Just nu försöker jag och Lisbeth identifiera ett gammalt bröllopsfotografi med många gäster som jag fått kopia av från Gerd Johansson i Tråvad. Vi hoppas kunna ta reda på vilka personerna är som gifter sig, så att vi lättare kan identifiera gästerna. Tack vare att jag kan identifiera flera som mina egna släktingar har tidsutrymmet begränsats till tiden 1921-1931. Det verkar också som att brudens far är avliden. Kanske känner du igen någon och kan hjälpa till med gåtan?

Brllopsfoto1.jpg

1. August Alfred Svensson (1862-1942)
2. Selma Charlotta Svensson f. Svensdotter (1870-1964)
3. Inga Maria Svantesson f. Svensdotter (1860-1954). Änka 1921 efter Johan Petter Svantesson.
4. Sven Hilmer Wilson (1886-1931)
5. Ester Ellen Maria Wilson f. Jakobsson (1887-1958)
6. Anton Fredrik Florén (1860-1932). Lärare.
7 Emma Kristina Florén f. Johansson (1871-1948). Lärarinna.
8. Karin Margareta Svensson f. Andersson (1903-1992)
9. Agnes Charlotta Claesson f. Wahlén (1898-1987)

Jag vet att många tycker det känns helt hopplöst att lösa dessa oidentifierade fotografier, men när man tänker att det räcker med att hitta en person som har samma fotografi och vet vem det är så är det värt varje ansträngning. Låt det bli ditt nyårslöfte att identifiera några okända fotografier i år! Och har du fotografier från trakten kring Öttum, Saleby, Kvänum så hör gärna av dig till mig! Lycka till!

Som familjens och den närmaste släktens enda släktforskare är det oftast jag som får uppdraget att förvalta gamla handlingar, brev och fotografier när någon går bort. Det är ett stort ansvar inte bara för att man ska förvara dessa för eftervärlden, utan också för att man så snabbt som möjligt måste få svar på de frågor som materialet ger upphov till. Man vet aldrig när nästa person i den äldre generationen försvinner och ingen längre finns kvar att fråga.

Många kan nog känna igen sig i situationen att man där hemma sitter på både gamla fotoalbum och kartonger med lösa bilder, men man har ingen aning om vilka de avbildade personerna är. Ofta har man börjat gräva i saken för sent, kanske först när de egna föräldrarna är borta och tidigare generationer är försvunna sedan länge. Då är det inte så lätt, kanske rentav omöjligt i vissa fall att ta reda på hur det ligger till.

Åldersmässigt skiljer jag mig från den stora massan av släktforskare. Jag började redan när jag var 16 år, och har därför många gånger haft turen att kunna fråga mina äldre släktingar om både fotografier och andra handlingar. Problemet kvarstår dock i många fall, eftersom det är långtifrån alla gånger som ens mor- och farföräldrar har svaren. I mitt fall tillhör de ju samma generation som många av er som släktforskar i dag, vilket sätter mig i samma sits.

Det första fotoalbumet som jag fick var det som min farfar hade efter sina föräldrar. I samband med att jag började släktforska sommaren 2006 gick vi igenom albumet och jag antecknade medan farfar berättade om bilderna, platserna och personerna. Han var född 1928 i Holmestads socken i gamla Skaraborgs län, son till byggnadssnickaren Karl Vilhelm Larsson (1896-1972) och Helvy Maria Andersson (1896-1976). Föräldrarna var båda uppvuxna i Holmestad och träffades i skolan eftersom de var jämnåriga och hamnade i samma klass. Jag minns att farfar en gång berättade att deras bekantskap hade börjat med att Karl hjälpte Helvy att vässa hennes blyertspennor.

b2ap3_thumbnail_bild5.JPG

Min farfars fotoalbum innehåller strax över 200 bilder

Flera bilder kunde farfar identifiera - både personerna, gårdarna och den ungefärliga tidsperioden skrev jag ner. Det var dock bara ca hälften av fotografierna, så många frågetecken kvarstod. Av farfars två systrar var bara en kvar i livet, och oturligt nog var hon den av syskonen som var minst intresserad av "det gamla". Den avlidna systern Marianne var min föregångare - den som intresserade sig för de äldre släktleden och ansvarade för gamla släktklenoder. Det var hon som höll ihop släkten. Hon gick tragiskt bort 1990 i sviterna av cancer och jag var då bara några månader gammal, född samma år.

Det första jag gjorde i jakten på att identifiera de okända personerna var att försöka ta loss alla bilder som gick utan att skada något. De flesta var limmade och eftersom limmet hade torkat ihop under åren så var det inga problem. Jag kunde då se att baksidan i vissa fall hade en liten anteckning om vilka personerna var.

En annan sak jag försökte mig på var att hitta likheter mellan de redan identifierade personerna och de ännu okända. Det fanns t.ex. flera bilder på min farfars morföräldrar som min farfar inte hade kunnat peka ut. Är bilderna små kan man med fördel skanna dem och förstora i datorn, det kan göra stor skillnad. Då kan man också med olika bildredigeringsprogram förbättra färger och ljus så att det blir lättare att se, särskilt om korten har gulnat med åren.

Är man tveksam till om personer på olika bilder liknar varandra kan man ta hjälp av någon annan som får säga sin mening. Det är lätt att man tycker sig se likheter bara för att man så gärna vill att det ska vara så. Både på Rötters Anbytarforum och i de lika släktforskningsgrupperna på Facebook är det vanliga frågeställningar. Det som kan vara bra att tänka på när man identifierar kort är att titta på öron, mun och hårfäste. Har man kunskap om klädstilar under olika tidsperioder kan det också vara till god hjälp.

                                  b2ap3_thumbnail_209.jpg    b2ap3_thumbnail_vcm_s_kf_repr_597x870.jpg

Min farfars morbror Johan August Andersson är ett exempel på hur man kan identifiera okända personer genom att jämföra med sådana man redan känner till. Till vänster är han ensam, troligen nyanländ till Minneapolis, USA, och på den andra syns han med hustrun Hanna f. Seth

Många av korten var fortfarande oidentifierade när jag kom till nästa punkt. Jag insåg att jag behövde komma i kontakt med andra släktingar som kunde veta mera. Kanske fanns det någon där ute som hade likadana fotografier som jag, men med vetskapen om vilka personerna var? Eftersom jag inte hade en aning om var jag skulle börja så fick jag utgå från farfars föräldrar och arbeta mig utåt på syskongrenarna. Jag forskade i kyrkböcker, beställde bouppteckningar och hittade nu levande släktingar med hjälp av Befolkningsskivorna. Korten hade jag vid det laget skannat in, numrerat och lagt på en CD-skiva. I ett Word-dokument skrev jag ner det jag visste under varje nummer och la även detta på skivan. Denna kopierades sedan och skickades med ett brev ut till ett par utvalda släktingar.

Den första hjälpinsatsen kom från min farfars mosters gren i Stockholm. Hennes sondotter, syssling till min pappa, kunde berätta en hel del om bilderna som föreställde hennes sida av släkten. Min farfars mor var en av fyra syskon och det var bara denna syster i huvudstaden som blev kvar i Sverige, de två bröderna emigrerade till Amerika. Medan min egen gren bodde på landsbygden och inte hade så gott ställt, hade Stockholmsgrenen fina yrkestitlar och betydligt mer pengar på kontot. De var också tidiga med att inköpa en egen kamera, vilket innebar att många av de bilder jag har i albumet är tagna då farfars moster med familj kom på besök till Holmestad under somrarna. Kopior på korten skickades sedan till farfars mor och klistrades så småningom in i albumet.

Vissa av korten från Stockholm visade sig också vara från denna mosters makes sida. På baksidan av ett av dem fanns nämligen namnen på denne makes tvillingsystrar, som varken jag eller släkten i Stockholm hade hört talas om tidigare. Efter ytterligare lite detektivarbete hade jag fått kontakt med den ena systerns dotterdotter, som kunde bekräfta att jag var rätt ute och hjälpte mig med ytterligare några bilder.

Nästa undsättning kom från en avlägsen släkting nere i Västergötland som heter Berit. Hon är sondotter till min farfars farfars syster, Ida Maria Larsdotter (1868-1943). Ida gifte sig med snickaren Vilhelm Johansson och flyttade från Holmestad till Lerdala. Paret fick sju barn och står bl.a. som faddrar till min farfars yngsta syster vid dopet 1931.

En av bilderna i min farfars album föreställer en kvinna vid ett hus i trä med mycket vackra utsmyckningar. Berit hade fler bilder på huset, som visade sig vara det detsamma som Idas make hade byggt kort efter de hade gift sig. Det var en s.k. lägenhet som hette Lindsdal och låg under Muggeberg i Lugnås. Också flera andra kort kunde identifieras med Berits hjälp, bl.a. ett som enligt farfar var en av hans fars manliga kusiner, men han visste inte vilken. Berit visste förstås att det var hennes farbror Karl!

                                         b2ap3_thumbnail_109.jpg   b2ap3_thumbnail_Scan0005.jpg

Det vackra huset visade sig tillhöra min farfars farfars syster Ida. Hon och maken Vilhelm syns till höger och dottern Ester till vänster

Ibland hittar man fotografier i andra fotografier, t.ex. om de hängt inramade på någon äldre släktings vägg och hamnat i bakgrunden av ett nyare foto. Ett sådant har jag på min farfars sida. På bilden ser man min farfars far tillsammans med två bröder och föräldrar. Det är mest troligt taget i deras hem Rättaregården i Holmestad. På väggen i bakgrunden kan man se ett äldre fotografi föreställande en kvinna som för mig varit helt okänd. I en kartong hittade jag ytterligare några fotografier, tagna omkring 1950- eller 1960-talet och där fanns en bild på min farfars far och hans två äldre bröder i brödernas hem (de bodde ihop hela livet). Det var de som övertog Rättaregården efter föräldrarnas död, och i bakgrunden på fotografiet fanns återigen den gamla tavlan med kvinnan, nu med en inramad man bredvid som ser ut att vara från samma tidsperiod.

I somras var jag och hälsade på några avlägsna släktingar som fortfarande bor kvar i Holmestad. Mannen i familjen är jämngammal med min farfar och barnbarn till farfars farmors syster Amanda Natalia Persdotter (1868-1951). De hade flera gamla fotoalbum med bilder på personer som i många fall var helt okända för dem. Så plötsligt hittar jag originalen av bilderna som jag tidigare bara sett i bakgrunden av andra bilder. De var riktigt gamla, troligen tagna någon gång kring 1860-talet och kvinnan är ganska lik denna Amanda. Eftersom hon och min farfars farmor Hanna Matilda Persdotter (1865-1940) släktskap går via deras föräldrar Per Johansson och Britta Stina Svensdotter, som köpte Rättaregården omkring 1845, är jag övertygad om att det är de på korten!

   b2ap3_thumbnail_IMG_20140808_0113.tif.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_20140808_0056.tif.jpg
Tavlan i bakgrunden på den svartvita bilden trodde jag länge var en prästfru eller någon annan viktig person i bygden. När jag återfann den även på nyare bilder från samma familj förstod jag att det var en släkting

Även om man hoppas på att personerna på bilderna ska vara släktingar så har jag ofta fått inse att så inte alltid är fallet. Det kan vara skolkamrater, grannar och bekanta som  t.ex. skickat kort på sig själva vid olika tillfällen. Min farfars mor finns t.ex. på flera fotografier i sina ungdomsår med sin bästa vän Annie. Detta lärde jag mig med hjälp av min farmor för några år sedan. Farmor visste mycket väl vem hon var, eftersom hon hade haft en del kontakt med Annies sonhustru genom åren. Återigen letade jag fram levande släktingar och fick kontakt med Annies sondotter Ulla som bor i Götene. Jag skickade ett brev med några utvalda kort som fortfarande var oidentifierade och frågade om hon möjligtvis kände igen någon. Svar fick jag några veckor senare per snigelpost och ännu några frågetecken kunde suddas ut. Jag hade flera bilder på Annie, hennes make och föräldrar visade det sig och ett för oss okänt hus var Annies morföräldrars gård i Forshem!

                                        b2ap3_thumbnail_116.jpg    b2ap3_thumbnail_206.jpg

Min farfars mor tillsammans med sin bästa vän Annie syns till vänster. Tack vare Ulla i Götene kunde jag konstatera att också den högra bilden föreställer Annie, där tillsammans med make och son

Det finns såklart många vägar att gå för att identifiera sina gamla fotografier, men mitt råd är tänka "utanför boxen". Kontakta dina närmaste släktingar till att börja med, men fråga sedan de mer avlägsna och även helt andra personer. Det kan t.ex. vara sådana som bor i samma område idag eller nu levande släktingar till de som bott grannar till dina anfäder.

Andra hjälpmedel i letandet kan vara olika typer av porträttgallerier eller fotoarkiv hos kommunarkiv eller museer. Nu för tiden är mycket digitaliserat på internet och i de fall det finns någon information om fotot brukar det också vara sökbart. För egen del har jag hittat en hel del i Länsmuseet Gävleborgs bildsamlingar och på Västarvet.

Sveriges Släktforskarförbund har sedan många år tillbaka en särskild databas som heter Porträttfynd. Där kan man ladda upp sina egna ateljéfotografier och göra dem sökbara efter staden och fotografens namn. Har man tur kan man motsatsvis söka i databasen och hitta likadana bilder som man själv har och samtidigt få svar på vilka de föreställer. Porträttfynd har också en underavdelning med litteratur- och länktips, bl.a. en genväg till ett register med information om drygt 3.100 svenska fotografer. Man hittar också en förteckning över alla yrkesfotografer i Sverige 1899 och 1911. Med ledning av fotografens verksamhetsår kan man lättare tidsbestämma sina fotografier och kanske identifiera dem.

Ett sista tips är att läsa Stora boken om familjebilder, skriven av Björn Axel Johansson. Här finns mycket information om de olika typer av fotografier som använts sedan fotokonstens början, vilket kan vara bra att ha med sig när man ska identifiera fotografier från olika tidsåldrar. Kl. 18.00 i kväll (11/12) kommer författaren av boken till Genealogiska Föreningen i Solna för att berätta mer och ge tips - missa inte det om ni har möjlighet!