Så här i trettonhelgen ska jag roa er med lite kuriosa.

De allra flesta släktforskare fascineras nog, precis som jag, av ovanliga namn i husförhörslängderna. Vi kan knappast låta bli att stanna till när vi ser dem och tanken "hur kunde föräldrarna hitta på detta?" dyker upp. Ganska roligt kan det också vara. Framför allt är de sista decennierna på 1800-talet den tid då barn döptes till fantasifulla och påhittade namn. Men varför? Kanske för att försöka vara unik i en växande befolkning? Utblickar i omvärlden som gödde fantasin? Jag vet inte.

Vad sägs om Theolinda, Aldo och Sextor? Eller Kalla, Dorius och Botelia? Flickan Beda Cyrenia Elisabeth föddes i Högby 1893. Gerda Mandinna föddes 1888 i Tåssjö. Ottorina Amorina Elidora föddes 1872 i Gällared. Bara fantasin tycks sätta gränser.

På Gunnebo bruk, inte långt från där jag bor, arbetade många i verkstad och smedjor i slutet av 1800-talet. En del av dessa arbetare bytte bort sina patronymikon till andra efternamn. Det kan jag förstå för när det fanns flera Gustav Petersson och Anders Larsson, då var det nog lätt att blanda ihop folk. Och i flera bruksarbetarfamiljer hittade man också på ganska fantasifulla nya namn till barnen.


Adolf Fredrik Alström var kättingsmed på bruket och gift med Anna Charlotta Gustafsdotter. Deras barn fick heta Agelina, Serafia, Elliot, Nikana, Vitalis och Romanus. Som ni ser fick barnen andra namn också och förmodligen var det de mer vanliga namnen som var barnens tilltalsnamn. Elliot är ju ett väldigt modernt namn och kanske är det isnpirerat av någon amerikasläkting? Bildkälla: Arkiv Digital, Gladhammar (H) AI:21 (1891-1895) Bild 190 / sid 171.


I min egen hemsocken Ljungby i Halland bodde i början av 1900-talet en kvinna som hette Alma Betoria Hvederia, född 1872. Hon dog tio år innan min familj flyttade dit så jag vet inte vem hon var. Bildkälla: Arkiv Digital, Ljungby (N) AIIa:3 (1911-1929) Bild 140 / sid 4.


Apropå namn som känns moderna men användes förr så fanns det faktiskt en gosse döpt till Conny i brukssamhället Gunnebo 1883. Conny? Ett i mina ögon typiskt 50-talsnamn. Även dennes far var kättingsmed på bruket. Bildkälla: Arkiv Digital, Gladhammar (H) C:10 (1877-1888) Bild 83.

Det kommer garanterat att uppenbara sig många fler ovanliga namn. Frågan är om de var ensamma om dessa i våra ögon mycket udda namn. Kanske var det namn som spreds i släkten eller i bygden? Det har jag inte undersökt.


Till sist ska jag bjuda er på ett litet arkivfynd utöver det vanliga. I Grythyttans äldsta flyttlängd, på näst sista uppslaget, kan vi läsa det här citatet. På engelska! Flyttlängden sträcker sig till 1865 så man kan ju tro att det skrevs då. Men under står det skrivet Elisabeth 1880. Kyrkoherden Johan Conrad Schultz hade en dotter som hette Sofia Elisabeth Laurentia, född 1865. Det var hon som skrev detta när hon var 15 år. På sista uppslaget i flyttlängden har hon skrivet några översättningar av poesiverser. Bildkälla: Arkiv Digital, Grythyttan (T) B:1 (1828-1865) Bild 181.

Citatet:
A prosperous life passed at home has
little incident per narrative; it is only poor
devils, that are tossed about the world,
that are the true heroes of story!
Washington Irving

Julen närmar sig och vad ska en släktforskare önska sig i julklapp? Markus Gunshaga skriver i sitt förra blogginlägg vad han har på sin julklappsönskelista som släktforskare, vilket framför allt är nya register, en önskan jag ansluter mig till. Men det finns annat jag också väldigt gärna skulle vilja ha, men av lite annan karaktär.

1. Det första är mer tid. Tid att hinna slutföra forskningen om de släkttrådar jag just för tillfället håller på med och som tenderar att dra ut långt efter midnatt, trots att det är arbetsdag nästa dag. Tid att hinna fördjupa mig mer i sidogrenar i släkten. Tid att hinna leta i alla möjliga arkiv efter spår, inte bara i kyrkoarkiv, bouppteckningar, mönstringsrullor och gamla kartor. Tid som inte försvinner i ett nafs och är borta när jag lyfter blicken från datorns skärm.

2. Det andra är en bättre förmåga att läsa gamla handskrifter. Allt skrevs ju för hand förr, så att läsa handskrift är nödvändigt. Det är bara att traggla på och nöta in. Några genvägar finns inte. Men jag önskar mig förmågan att lära mig detta snabbare. 1800-talet är mer sällan problem, delar av 1700-talet är svårare medan delar av 1600-talet kan vara lite lättare. Men långt ifrån allt. Vissa bokstäver har jag svårt att se vad de ska vara. Jag har svårt att ändra tanken och förståelsen så att jag ser vad det står när det stavas på helt andra sätt än idag. Ibland får jag ljuda högt för att få ihop orden. Slarviga präster med ovårdad handstil, de kommer vi inte ifrån. Men de flesta skriver ju någorlunda läsbart, det är bara det att för mig på 2000-talet är det svårt att tolka. Ännu svårare antar jag att det är för de betydligt yngre släktforskarna.
När jag började släktforska 2010 fick jag helt enkelt hoppa över en del för att jag inte kunde läsa det, medan jag nu ser vad det står om jag återvänder till källan. Den erfarenheten tror jag många gör. Så framsteg gör jag, men vill snabba på. Jag vill kunna läsa allt.

Några exempel på i mitt tycke svårlästa gamla handstilar:
Många värre exempel finns. Jag önskar att jag direkt kunde läsa vad det står här, men det är knepigt även om en hel del går att stava sig fram till. (Dessa två är bara exempel jag tagit fram till blogginlägget och inget jag stött på i min forskning).


Bildkälla: Arkiv Digital, Göta Hovrätt - Advokatfiskalen Östergötlands län (E) EVIIAABA:708 (1728-1728) Bild 610.


Bildkälla: Arkiv Digital, Rådhusrätten-Magistraten i Visby stad (I) A1A:1 (1624-1631) Bild 270 / sid 24.

3. Så önskar jag att alla brunna och på annat sätt förstörda kyrkböcker plötsligt skulle uppenbara sig. Som till exempel i Sibbarps socken i Halland, där jag har en del släkt, och dessutom själv är född. Där saknas kyrkböckerna mellan 1761 och 1862. De försvann i en brand, och jag och många andra släktforskare tappar spåret efter våra gamla släktingar där. I Surteby socken på andra sidan gränsen till Västergötland har också en brand förstört kyrkböckerna och en släktgren slutar där i mitten av 1800-talet. Så himla trist. Fler sådana exempel finns.


Det är ett hopp i Sibbarps kyrkböcker mellan 1761 och 1862. Bild från Svar, digitala forskarsalen.


Surteby äldsta kyrkbok är dödboken som börjar 1842. Bild från Arkiv Digital, Surteby-Kattunga (P) F:1 (1842-1861) Bild 3.

Egentligen är jag mycket tacksam att jag lever i Sverige och har min släkt härifrån, eftersom det svenska folket är så väldokumenterat ända sedan 1600-talet. Tänker vi efter så är det ju fantastiskt att vi kan hitta våra anor så långt tillbaka, individer som levde för 400 år sedan, och kunna få veta var de bodde, när de var födda, hur många barn de hade och om de kom i tvist med någon eller blev utsatta för något brott. Denna historia på mikronivå, som uppenbarar sig genom arkiven, den upphör aldrig att fascinera mig.

Det lackar mot jul, och kanske är önskelistan skriven för länge sedan. En större TV? Senaste modellen av smartphone? Eller kanske årets julklapp, sådana där VR-glasögon? Ja, det finns mycket man kan önska sig julen 2016, men för oss släktforskare är det nog andra saker som lockar. DNA-test, någon av Släktforskarförbundets handböcker och CD-skivor eller ett abonnemang hos släktforskningsjättarna – ja, på släktforskarnas önskelistor finns stort som smått. Min egen önskelista denna jul är inget undantag, och jag tror inte heller att jag är ensam om att önska mig sådant som ännu inte finns. För visst hade det varit fantastiskt om man kunde önska sig något av nedanstående:

1) Ett register över alla porträtt i Sverige. Genom åren har många svenskar avporträtterats av konstnärer, och de flesta av dessa porträtt finns ännu bevarade. Exakt var porträtten finns idag är en annan femma, så därför hade ett nationellt register över alla porträtt i Sverige varit en välkommen klapp under granen. Denna önskan har dock delvis redan gått i uppfyllelse – Svenska Porträttarkivet (SPA) huserar nämligen sedan många år tillbaka på Nationalmuseum, och deras omfattande samlingar av svenska porträtt kan man främst botanisera i via bokverket Index över svenska porträtt 1500-1850 som utgavs i två delar på 1930-talet. Genom åren har samlingen utökats med nya porträtt och uppgifter, men SPA har de senaste åren drabbats av stora nedskärningar och tvingats lägga verksamheten på is. En snarlik verksamhet, som dock fokuserar på fotografiska porträtt, är Svenskt porträttarkiv. Detta projekt huserar främst på Facebook och är ett resultat av eldsjälen Omar Henrikssons mångåriga arbete med att indexera och skanna äldre svenska porträttmatriklar, till fromma för släktforskningen.

b2ap3_thumbnail_Bild-6.JPG

2) Ett bouppteckningsregister för hela Sverige. Det finns ju redan maskinskrivna bouppteckningsregister för de flesta härader och rådhusrätter, åtminstone längre bak i tiden då bouppteckningarna verkligen är oumbärliga i forskningen – så varför inte slå ihop rubbet till ett nationellt, digitalt sökbart register? Även i äldre tid rörde människor på sig, så förfäderna har inte sällan släkt, föräldrar eller barn i helt andra delar av Sverige – men hur ska man veta det när de flesta bouppteckningsregister hålls åtskilda som olja från vatten? För att bli riktigt användbart hade ett sådant nationellt register gärna fått innehålla samtliga personer som omnämns i ingressen – arvingar, tidigare avlidna makar, omyndiga barns förmyndare eller nära släktingar – samt de personer som omnämns bland boets skulder, för som jag tidigare bloggat kan detaljerna ibland vara huvudsaken.

b2ap3_thumbnail_Bild-2.jpg

Landsarkiven i Härnösand, Uppsala, Vadstena, Visby och Östersund har gemensamt skapat ett bouppteckningsregister för tretton svenska län, numera samlat i en databas hos SVAR – något att bygga vidare på för de övriga stads- och landsarkiven!

3) Ett register över alla likpredikningar och personverser i Sverige. Jag har tidigare bloggat om de uppgifter man kan hitta i äldre tryckta likpredikningar och personverser, men att finna detta källmaterial är inte alltid det lättaste. Gamla dammiga kortkataloger i all ära, men digitalt sökbara register slår högre. Själv har jag dessutom stött på norrländska likpredikningar på Lunds universitetsbibliotek och skånska personverser i Östersund, så det hade underlättat sökandet rejält om det fanns ett nationellt sökbart register över alla likpredikningar och personverser. 

b2ap3_thumbnail_Bild-3.jpgUr en tryckt bröllopsdikt från 1760 då klockaren Jöns Björk gifte sig med klockaränkan Elsa Christina Wittbaum i skånska Finja socken.

4) Ett namnregister till alla student- och skolmatriklar i Sverige. Ett annat källmaterial som hade mått bra av indexeras nationellt är de äldre student- och skolmatriklarna. De brukar nämligen oftast vara uppdelade på fakulteter, nationer, landskap och städer, men dåtidens skolelever och studenter kunde färdas långa sträckor för att utbilda sig – så hade det då inte varit en bra idé att indexera alla matriklar över dessa unga män och gossar?

b2ap3_thumbnail_Bild-5.JPGEgenhändiga namnteckningar ur 1709 års matrikel för filosofiska fakulteten vid Lunds universitet.

5) Fri tillgång till de svenska kyrkoböckerna. Man ska väl inte vara otacksam, men faktum kvarstår: i Norge är alla kyrkoböcker och bouppteckningar samt folkräkningarna 1801, 1865, 1900 och 1910 fritt tillgängliga via Digitalarkivet och RHD, de danska kyrkoböckerna kommer man åt lika fritt via ArkivalierOnline och i Finland har stora delar av kyrkoböckerna dessutom indexerats i Hiski. Varför ska då Sveriges släktforskare tvingas köpa dyra abonnemang från olika aktörer? Tack och lov är jag inte ensam om att hysa denna "otacksamhet", för idag lämnade nämligen regeringen en remiss till Lagrådet som bland annat ger Riksarkivet i uppdrag att tydliggöra vad som krävs för att databaserna och det digitaliserade källmaterialet hos SVAR ska bli tillgängligt utan kostnad. Redan nu har riksarkivarien Karin Åström Iko uttalat sig om att det "ligger en motsättning i Riksarkivets krav på abonnemang för användning av myndighetens digitala handlingar och det uppdrag myndigheten har att främja statliga myndigheters arbete med att tillgängliggöra data för vidareutnyttjande". Jag kan bara instämma i hennes ord, och håller tummarna för att denna punkt på min önskelista går i uppfyllelse så fort som möjligt!

b2ap3_thumbnail_Bild-4_20161208-164740_1.jpg

Idag blir det ett inlägg i avdelningen kyrkboksfynd igen. När en bläddrar så mycket i kyrkböcker som jag och många av er andra gör så är det oundvikligt att stöta på ett och annat som väcker ens nyfikenhet eller förargelse.

Först ett fynd som nog kan kännas som en katastrof för en släktforskare:


Detta är en flyttlängd från Glava socken i Värmland, utflyttade 1864. Bildkälla: Arkiv Digital, Glava B:4 (1861-1885) Bild 19 / sid 37 (AID: v6552.b19.s37, NAD: SE/VA/13154).

Den här prästen som skriver detta är inte särskilt meddelsam när han noterar vart församlingsborna flyttar. Till Västmanland, till Jämtland, till Norrland, till Örebro län... Vad gör man som släktforskare? De här människorna får en hoppas kan hittas på annat sätt. Som tur är har inte jag haft anledning att följa någon av dessa flyttare genom livet men jag känner djupt med den släktforskare som möter en sådan anteckning. Själv har jag hittat en anfader i mina barns fars släkt som kom till Jämshög i Blekinge från Småland tidigt under 1700-talet, utan angiven utflyttningssocken. De närmaste socknarna i Småland har jag letat i men utan framgång, och jag antar att en präst i Jämshög förmodligen skulle känna till dessa så att det står Småland tyder nog på att denne man kom mycket längre bort ifrån. Jag har fått lära mig leva med det, och kan acceptera det även om det gnager, det har ändå gått att få fram en hel del om den släktgrenen.

I Oppeby sockens ministerialbok CI:3 (i Östergötland) inleder prästen med något som är desto roligare för den personhistoriskt intresserade:


Series pastorum (lista över socknens präster) för Oppeby ända från 1343! Bildkälla: Arkiv Digital, Oppeby CI:3 (1811-1849) Bild 4 / sid 3 (AID: v39576.b4.s3, NAD: SE/VALA/00289).

Som ni ser börjar prästen med listan över präster i Oppeby redan på medeltiden. Det här är den sista boken (1811-1849) med series pastorum, senare böcker var standardiserade och lämnade uppenbarligen inte plats för sådana här utvikningar. Det börjar redan i CI:1 och har kopierats vidare. Men även senare års präster har fortsatt anteckningarna i just den här volymen, ända till 1890 då kyrkoherde Kernell avled. Series pastorum är inte helt ovanliga, det finns nog i många församlingar och jag har sett flera tidigare. Men sällan med så gamla uppgifter. Om de stämmer vet vi ju inte, men får väl anta det. Ju längre fram i tiden desto fylligare blir anteckningarna och om den sist antecknade prästen Samuel Erik Kernell skriver hans efterträdare (?) en och en halv sida. Och det måste väl vara Kernell själv som skrivit en sida om sin företrädare, den näst siste i denna lista. Det som gör dessa anteckningar kanske mer intressanta än herdaminnet är att de skrevs i sin samtid. För vissa finns det genealogiska uppgifter, för andra bara årtal och namn, så det varierar stort. En fantastisk gåva till framtiden, tycker jag.

En annan präst som tänkte på sina läsare och inte bara skrev för sin egen del är en präst i Östra Harg i Östergötland:


Här får vi veta hur prästen ordnat sin husförhörslängd. Bildkälla: Arkiv Digital, Östra Harg AI:1 (1763-1788) Bild 9 / sid 3 (AID: v26564.b9.s3, NAD: SE/VALA/00485).

Troligen är det vicepastorn magister Petrus Hertzman i Östra Hargs församling som skrivit instruktionerna om hur man ska läsa husförhörslängden. Han verkar vara nybliven präst här då, för i ministerialboken det året är det ny handstil. Att en präst skriver så här, för senare präster och framtida läsare, har jag aldrig sett i någon annan kyrkbok. Vicepastorn vill ju verkligen att kommande präster ska förstå och få hjälp i sitt arbete. Ganska trevligt är det, på något sätt också en hälsning ända från 1760-talet till oss nutida läsare.

Jag avslutar med ett par anteckningar som vi med dagens normer kanske stannar upp vid.


Det här är en soldat i Råby-Rönö socken i Södermanland som blivit avskedad 1835 "för liderlighet". Vi förstår ju vad det innebär. Bildkälla: Arkiv Digital, Råby-Rönö AI:9 (1835-1840) Bild 122 / sid 116 (AID: v60589.b122.s116, NAD: SE/ULA/11282).


Detta är en man som också är liderlig:


Prästen skriver: "Mannen super och håller sig till andra fruntimmer, enl hustruns uppgift och hustrun ber därför att han ej må få betyg". Det verkar ändå som om han fick det för han blir inskriven i Helsingborgs sjömanshus 1911 och då flyttar också familjen till Malmö. Bildkälla: Arkiv Digital, Lunds landsförsamling AII:4 (1908-1914) Bild 3360 / sid 331 (AID: v104817.b3360.s331, NAD: SE/LLA/13253).

Idag är det ju vars och ens privatsak om en person är promiskuös. På den avskedade soldatens tid var det ett brott, även om som i hans fall, en person var ogift. På 1900-talet var det väl knappast så längre, då hade ju till exempel Stockholmsäktenskapen blivit ganska vanliga, det vill säga att vara sambo. Men den förändringen i människors sociala normer hade sannolikt tagit lång tid och säkert var det många präster som långt in i vår tid hade svårt att acceptera de som levde utanför de borgerliga moralramarna. Men för en släktforskare ger ju sådana anmärkningar en hel del kött på benen i sökandet efter våra förfäders liv.

I bloggen om förfäder som skiljer sig lyfte jag fram att skilsmässor i äldre tid var vanligare än man kan tro, men faktum kvarstår – det var inte särskilt vanligt att man skilde sig förr i tiden. In i det längsta ville de världsliga och andliga myndigheterna bevara redan ingångna äktenskap, och endast extrema omständigheter var skäl nog till en skilsmässa. Sådana skäl kunde vara att den ene maken begått mord, stöld, hor eller tidelag, dolt epilepsi eller impotens när äktenskapet ingicks, eller att makarna fattat sådant hat till varandra att äktenskapet var bortom räddning. Den absolut vanligaste anledningen till skilsmässor i äldre tid tycks dock ha varit övergivande, och i mitt eget släktträd finns ett antal sådana skilsmässor. Den äldsta av dem skedde i Skåne 1692, och genom det bevarade källmaterialet får man en god inblick i hur en skilsmässa gick till för över trehundra år sedan.

Min anfader Jeppa Nilsson (ca 1616-1704) var bonde i Väsums by i Knästorps socken, strax utanför Lund, och jag härstammar från hans första gifte med Sissa Andersdotter (ca 1616-1690). Jeppa var som synes en bra bit över sjuttio år när han blev änkling, men det hindrade honom inte från att söka sig en ny maka. Valet föll på hustrun Karna Bengtsdotter (ca 1638-1717), och jo – hon var faktiskt hustru och inte änka, eftersom hennes make ännu var i livet då hon gifte sig med Jeppa. Den märkliga historien tar sin början i den vigselnotis som nedtecknades i Knästorps kyrkobok 1692:

b2ap3_thumbnail_Jeppa-Nilssons-vigsel-1692.jpg

»Anno 1692. Dom. Misericord. blef Jepp Nielßon en Enckling uti Wäsum ok Karen Bengtzd. hwars man (Knut Nilss) war bortrömd ifrån – och sedan effter Consistorij dom och sluut blef then förste qwitt och ingick Ecktenskap med then förra»; ur Knästorps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1661-1820), sid. 4 (bild: ArkivDigital).

Var hittar man då denna »Consistorij dom och sluut»? Ett konsistorium (av latinets consistorium, församlingsställe) är en typ av styrelse som man bland annat stöter på inom universitetsvärlden (consistorium academicum) och kyrkan (consistorium ecclesiasticum), och det var alltså det sistnämnda som utfärdade ett så kallat »skiljobrev» mellan Karna Bengtsdotter och Knut Nilsson. Dessa handlingar förvaras i Lunds domkapitels arkiv, dit Lunds stift konsistorium hörde. Konsistoriet hade dock inte myndighet att utdöma regelrätta skilsmässor på egen hand, utan man fick först gå via en världslig domstol som upplöste äktenskapets juridiska band, och sedan visa upp domstolens skillnadsdom för konsistoriet som i sin tur utfärdade ett skiljobrev som löste upp äktenskapets andliga band.

Vi återgår till Karna Bengtsdotter. Hennes äktenskap med Knut Nilsson hade ingåtts 1677, och parets vigselnotis finns faktiskt bevarad i Knästorps äldsta kyrkobok som tar sin början redan 1661. Där får man veta att Karna varit gift en gång tidigare, samt att Knut var tjänstedräng – antagligen i tjänst hos änkan Karna – och att paret vigdes tredje söndagen efter påsk: »Knudh Nielßon tienstdr. uthi Wäsum ok Karen Bengsd – S. Lasse Olß Effterleffuerske ibijd». Äktenskapet förblev barnlöst, men hur det såg ut i övrigt förtäljer inte historien – där är källorna ytterst knapphändiga. Efter tolv års samlevnad hände dock något som fick Knut att överge Karna och fly utomlands strax efter påsk 1689.

Lunds domkapitels arkiv ger många exempel på att man ibland väntade i åratal med att efterlysa en försvunnen maka, så i sammanhanget var Karna ovanligt kvick. Redan i januari 1690 begav hon sig nämligen till tingsplatsen i Dalby, där häradshövdingen Wickman Tigerschiöld lovade att inkalla Knut Nilsson till nästa ting. Den 13 juni 1690 infann sig Karna vid tinget, men Knut syntes inte till. Sedan sista tinget hade man dessutom resultatlöst efterlyst honom från alla predikstolar i Bara härad »på dhet om förbend. Perßon i häradet hemmeligen hoos någon wistandes», och vid detta ting ropade man upp honom hela tre gånger utan svar. Någon av de närvarande yppade att Knut eventuellt hade rymt till Danmark, och nu kunde inte häradsrätten göra mer än att remittera ärendet till Lunds domkapitels konsistorium med hänvisning till 16 kapitlets åttonde paragraf i 1686 års kyrkolag:

»Utom Hordoms Last, åtskilies Ächtenskapz Bandet, när en utan twång och rätta skiäl, af ondsko och illwilia, öfwergifwer och förloper sin ächta Maka, förblifwandes utrijkes, uti thet upsåt och mening, at eij mehra boo, och bygga Hionelag med dhen samma, eller bewijsan then plicht, hielp och bijstånd, som Ächtenskapz Ståndet fordrar; Tå skal then öfwergifne, af werldzlige Domare, offentelig Stämning på then afwijkne begära, och i lijka måtto af DomCapitlet, at han af Predikstolen, i sin Socknekyrckia och hela Probsteriet, må stämmas. Om han, efter then i Stämningen föresatte Tijdens förlopp, sig intet inställer, söker then öfwergifne Biskopen och Capitlet, och warde skild wijd then förrymde: Men öfwergifwer någon sin Maka, och blifwer doch quar i Rijket, och ther öfwer klagas, måste then werldzlige Domaren göra sitt Embete, och skaffa then öfwergifne rätt.»

Kanske hoppades Karna att Knut skulle återvända på egen hand, för hon väntade i över ett år innan hon anlitade Lunds domkapitel. Den 29 juli 1691 utfärdade domkapitlet med biskopen Christian Papke i spetsen en officiell citation som skulle tvinga fram Knut ur sitt gömställe:

»Consistorium wid DomCapitlet uti Lundh, giör härmed witterligit, hurusåsom hustruun Karin Bengtz dotter af Wäßheem Knästorpz Sokn, sig högl:n beswärat öfwer dig Knut Nilßon, att du den Echtenskapz troo och löffte som du henne in för Gud och H:s försambl: tillsagdt hade, sålunda i förgätenheet stält, att du uthan twång och rättan skiähl, af ondsko och illwillia henne öfwergifwit hafwer, lembnandes henne i armod och fattigdom, hwarutöfwer hon förmehnar att du med sådan din trolöösheet dig iche förhållit, som en redelig Echteman bordt hade; Och Ehuruwähl hon in Martio 1690. dig genom Consistorij Citation instämma låtit, dock såsom du då intet wehlat dig inställa, thy warder du nu, uppå Kongl: Mtz: Wår Allernåd: Konungz och Herres wägnar, effter dragande kall och Embethe, andra gången, och altså peremptorii citerat, till nästkommande d 9. Septemb: will Gud, här hos Consistorio I egen Persohn, att mötha, hafwandes då med dig, hwad skiähl och bewijß, som du förmehnar dig till godo kunna lända, då dett uthslag i saken skall skee, som Gudz ord och wår Christelige Kyrkiolag kan lijkmätigt wahra, hwilchet dig sålunda länder till hörsam effterrettelse.»

b2ap3_thumbnail_IMG_2961.JPG

Lunds domkapitels konsistoriums brevkoncept 1692, uppvisande Karna Bengtsdotters erhållna skiljobrev.

Äntligen syntes en strimma av hopp. I september 1691 hörde Knut av sig i ett brev, där han lovade att dyka upp vid konsistorium inom tre veckor och förklara sitt försvinnande – men ännu en gång svek han sin övergivna hustru. Tre veckor passerade utan att man hörde av honom, så den 26 november utfärdade konsistorium en tredje citation. Men veckorna övergick till månader utan att Knut dök upp, så till slut hade konsistorium inget annat val än att utfärda skiljobrev. Under tiden hade Karna ordnat ett intyg från häradsrätten som betygade hennes goda uppförande i motsats till Knuts trolöshet, så det var ingen tvekan om saken när Lunds domkapitels konsistorium den 10 februari 1692 bestämde sig för att

»för bem:te skiähl sampt i anledning af Kyrkiolagen, Cap. 16. §. 8, sagdt henne Karina Bengtz dotter härmed frij, ledig och lööß från bem:te Knut Nilßon, till annat gifftermåhl, när och hwar som helst henne sielf synes, och Gud rådh förelegger; hwilchet wederböranden särdeles Ven:do Ministerio till Effterrettelse länder.»

Två års kamp var till ända, och även om Karna Bengtsdotter kanske gärna hade sett Knut Nilsson återvända till Väsum var hon nu fri att välja en annan make. Valet föll som tidigare nämnts på min anfader Jeppa Nilsson, och äktenskapet med den gamle änklingen varade i hela tolv år – ända fram till makens död i september 1704. Källorna avslöjar ingenting om hur Karnas äktenskap med Jeppa tedde sig, men förhoppningsvis var det lyckligt – fyllt av den tro, trygghet, välgång och kärlek som Knut Nilsson inte vill ge henne.

För många år sedan upptäckte jag att min farfars mors kusin ännu var i livet, 99 år gammal. Jag skrev ett brev till den gamla damen, som svarade vänligt. Jag skrev då ett nytt brev eftersom jag kom på att hon kanske hade foton på sina farföräldrar. En tid senare fick jag ett brev från damens dotter som berättade att modern avlidit strax efter sin hundraårsdag, innan hon besvarat min fråga om fotografierna... Ja, som släktforskare kan man ibland tänka »men givetvis» eller »hur stora är oddsen?», när forskningen går åt skogen på det mest ironiska sätt. Jag brukar själv säga att den enda lag som saknar kryphål är Murphys lag, även känd som »lagen om alltings jävlighet», och ibland känns det onekligen som att denna »lag» styr med allsmäktig hand – släktforskningen inkluderad. Genom åren har jag råkat ut för otaliga sådana händelser, som jag tänkte dela med mig av i dagens blogg. Jo, jag...

...fick nys om ett testamente efter en adelsman som eventuellt kan bekräfta ett faderskap – bara för att upptäcka att testamentet ligger i ett förseglat kuvert.

...letade efter en viktig flyttningsattest från 1808 – och ni kan ju gissa vilket år som saknas i den annars fullständiga serien attester från 1784?

...lyckades till slut hitta en husförhörslängd som avslöjade att min anfader Per Nilsson föddes i juni 1768 i Kyrkheddinge församling – bara för att upptäcka att just den sidan i födelseboken är utriven.

b2ap3_thumbnail_Andreassen-Holm-Bolivar.jpg

...tog kontakt med en släkting som berättade att flera gamla fotoalbum fanns hos hennes faster – som visade sig vara en ilsken gammal dam som varken hade intresse av släktforskning eller lust att dela med sig av fotografierna.

...lyckades efter många års sökande hitta namnet på min anfader Per Perssons hustru i Norrvidinge socken, där kyrkoböckerna har brunnit – och upptäckte att hon hette Anna Andersdotter.

...fick veta att många intressanta dokument och fotografier ärvdes av gammelfarbror Rudolf – vars hus brann upp på 1930-talet.

b2ap3_thumbnail_Wadensten.JPG

...upptäckte att en intressant gammal dagbok förvaras hos en adlig godsägare – som nyligen hade blivit grovt förolämpad av en annan släktforskare.

...hittade farfars okända syssling, som hade ett vackert gammalt fotoalbum – men som började bli dement, och det fanns inte ett enda namn skrivet på varken fotografierna eller i själva albumet.

Det gamla ordspråket lyder ju som bekant »kärt barn har många namn», och sådana barn stöter man emellanåt på i släktforskningen – med en något annan betydelse än den gängse. Inte sällan sticker dessa barn ut ur barnaskaran eftersom deras syskon i regel fått färre namn, och därför blir den aldrig sinande uppräkningen av förnamn nästan absurd i sammanhanget. Ett sådant exempel finner man i Karlstad vid mitten av förra sekelskiftet. Bokhandlaren Karl Axel Nerman (1841-1914) hade i första äktenskapet fem barn med någorlunda vanliga namn, nämligen Hjalmar Axel (1875), Tyra Anna (1876), Asta Signe Anna (1880), Folke Axelsson (1884) samt Åke Pihlgren (1886), och med andra hustrun Zelma Julia Maria Olin (1871-1911) fick han sonen Eskil Axelsson 1894. Sex år därefter var det dags för tillökning igen, och den 13 mars 1900 nedkom hustrun med en liten dotter. När det var dags för dop en månad senare hade föräldrarna helt lämnat de gängse ett-tre förnamnen, för den lilla flickan döptes till Selma Maria Elisabet Thyra Asta Anna Constantia Agnes Gerda Ester Barbro Margareta. Som om inte de tolv namnen var nog förärades hon dessutom ett litet patronymikon, Axelsdotter, och för att kröna det hela blev tilltalsnamnet det näst sista namnet, Barbro.

b2ap3_thumbnail_Karlstad-1900.jpg

Ur Karlstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:13 (1895-1905), sid. 199 (bild: ArkivDigital).

Vilka tankar rörde sig i paret Nermans huvuden inför dopet? Det blev inga fler barn efter lilla Barbro, så kanske hon begåvades med alla de namn som betydde något för föräldrarna men som aldrig skulle hinna fördelas på en växande syskonskara? Antagligen var det i alla fall så min anfaders kusin Ingrid Christina Dahlman (1768-1853) och hennes make, komministern Johan Christian Hintze (1769-1833) i Lövestad tänkte när deras yngste son föddes 1809. Föräldrarna gifte sig ganska sent och hann bara få tre barn innan modern närmade sig fyrtioårsstrecket, och dessa döptes till Carl Gustaf (1801), Anna Helena (född och död 1804) och Anna Helena (1805). När så Ingrid blir gravid vid fyrtio års ålder insåg föräldrarna antagligen att detta skulle bli parets sista barn. När deras lille son döptes i Lövestad den 21 januari 1809 kan man nämligen läsa att han erhöll namnen Johan Göran Christian Christopher Lars Petter Michael. Personen som nedtecknade gossens namn i kyrkoboken har dessutom infogat små konstpauser i form av kommatecken mellan varje namn, och det är en syn man inte ser varje dag:

b2ap3_thumbnail_Lvestad-1809.jpg

Ur Lövestads kyrkoarkiv, vol. CI:3 (1759-1825), sid. 581 (bild: ArkivDigital)

De sju namnen finner man i föräldrarnas närmaste släktkrets, så föräldrarna tycks verkligen ha tagit i från tårna för att alla manliga släktingars namn skulle komma med – pappa Johan, farbror Göran, farbror Christopher, farfar Peter och morfar Mikael. Frågan är dock varifrån namnet Lars hämtats? Det är i varje fall inte tilltalsnamnet – detta blev Christian, och den lille gossen kallade sig som vuxen »Christian Johan». Kort och praktiskt – men inte ens i samma ordning som de sju namn som infördes i kyrkoboken 1809!

b2ap3_thumbnail_Vinslv-1831.jpg

Ur Vinslövs kyrkoarkiv, vol. CI:6 (1823-1848), sid. 147 (bild: ArkivDigital)

Långa namn må vara ovanliga i äldre tid, men inom samhällets högre skikt var de mer frekvent förekommande. De långa namnen fick där funktionen som social markör, och tre till fyra namn var inte ovanliga bland 1800-talets högre stånd. I sammanhanget finner man de mest extrema exemplen hos adeln, men även utanför adelsståndet finner man barn med ovanligt många namn. Exempelvis lät häradshövdingen och 1:e hovrättsnotarien August Falck och hans hustru Aurora Ekvall i skånska Vinslöv i augusti 1831 döpa en dotter till Anna Maria Constantia Magdalena Lovisa Fredrica Aurora Ulrica Helena. På hennes väg genom livet tycks dock namnen ha fallit bort ett efter ett, för i 1870-talets Lund finner man den mer måttliga mamsell »Anna Maria Constance Falck». Man kan undra vad Barbro, Christian och Anna, och alla de andra barnen tyckte om sina många förnamn? Antagligen lär vi varken få svar på detta eller veta vad föräldrarna tänkte, men vi kan åtminstone trösta oss med att kärt barn som bekant har många namn.

Idag blir det ett blogginlägg i avdelningen Kyrkboksfynd. Ni vet det där udda en ser i en kyrkbok när en egentligen letar efter något annat.

I Skärkinds socken i Östergötland letade jag för ett tag sedan i dödboken efter en person som dött 1867. Då fick jag ögonen på vad prästen skrivit om f d torparen Johannes Ericsson som dog den 28 november detta år. Det en längre anteckning om hans liv och bland annat att det torp (Wadet på Lundby ägor) där han bott tidigare ägts av hans förfäder "i 100 år". Det är ju intressant för en släktforskare att få veta. Dessutom skriver pastor Broman om hans karaktär (vilket inte är ovanligt i dödböckerna), att Johannes Ericsson var hederlig och ömsinnad, särskilt mot de fattiga. Han fick till och med medalj för borgerlig förtjänst, "den förste och ännu ende torpare som fått denna utmärkelse". Den här gamle torparen vill en ju gärna var släkt med.

Anteckning om torparen Johannes Ericsson. Bild från Arkiv Digital, Skärkind (E) F:1 (1861-1886) Bild 27.

Det här året, 1867, är det bara tre av de 32 döda under året som vi får veta lite mer om. En av de andra två är den som dör först, salpetersjudaren och skräddaren Johan Peter Skärqvist. Redan intill hans namn står det "en dålig karl". I anmärkningskolumnen skriver pastor Broman att den döde rymt från församlingen 1845 och uppehållit sig i Börrums kapellförsamling, men det prästbevis som skickades dit 1853 skickades tillbaka, så han var inte skriven där. Men han dog där den 3 januari och pastorsämbetet i Skärstad verkar ha skickat 2 kronor och 50 öre för hans begravning i Börrum. Den tredje Skärkindsbon som föräras en längre anteckning i dödboken är den fattiga pigan Cecilia Rosenqvist som dog den 23 juli, 41 år gammal, på korrektionsanstalten i Stockholm. Pastor Broman antecknar att hon är "mindre vetande" och att hon är född av en livstidsfånge på Kristianstd länshäkte, att hon varit fosterbarn och att hon skickats till korrektionsanstalten för sin elakhet.

Ett annat kyrkboksfynd från Skärkind finns i husförhörslängden 1739-1755, där hittar vi bonden Per Hansson och hustrun Kerstin Jacobsdotter i Härsberga på sidan 43 (89). Båda dör under perioden. Här har en sentida präst gjort ett tillägg i kanten och skrivit att detta är Wallenbergs stamfar och -mor. För en arkivanställd kan väl inte ha gjort detta? Hur som helst är det förstås intressant att få veta detta för den släktforskare som råkar få in dessa i sin släkt. Utan detta tillägg finns det ingen antydan om en kommande finanssläkt. Per Hansson och Kerstin Jacobsdotter levde i slutet av 1600-talet och början av 1700-talet. Så det lär vara åtskilliga generationer före den nuvarande finansmannen Jacob Wallenberg, som är född 1956.


Bild från arkiv Digital, Skärkind (E) AI:1 (1739-1755) Bild 52 / Sida 89.

Jag avslutar med en liten knorr från Fredsbergs socken i Västergötland. Det är i den första husförhörslängden, från 1813–1820. Där finns ett torp, eller är det kanske en backstuga, med namnet Säga-Té. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite när jag såg det för ett tag sedan. Jag undrar vad som låg bakom detta namn? I huset bodde änkan Cajsa Jonsdotter, född 1766. Hon är alltså i 50-årsåldern och kanske är det efter henne huset fått sitt namn? Jag föreställer mig henne som en barsk dam som kunde säga till. Eller var det i stället så att hon ständigt använde sig av detta uttryck? Nyfiken blir jag i alla fall.

Bild från Arkiv Digital, Fredsberg (R) AI:1 (1813-1820) sidan 127.

Det är bara sex år sedan jag började släktforska och ganska tidigt gav jag mig i kast med mina barn farmors släkt. I en släktgren i södra Småland kom jag inte vidare, det var vägs ände där och jag accepterade det och lät det bero. Men nu, lite mer erfaren, har jag kunnat komplettera den här forskningen.

Så här var det: En ana heter Ingrid Gustafsdotter och föds den 22 januari 1811 i Långasjö socken. Hennes mor Christina Månsdotter är ogift och prästen skriver att hon är piga från Grimsgöl. Men i husförhörslängden från denna tid finns ingen Ingrid Gustafsdotter i Grimsgöl, åtminstone inte vad jag kunnat hitta. Så jag kom inte längre.

Dottern Ingrid får själv ett barn som ogift 1834, sonen Johan August, och gifter sig sedan med torparen Johan Jonas Johansson. De får fyra barn och ett av dessa barn för släkten vidare till mina barn och barnbarn.

Jag minns att jag letade mycket efter Christina Månsdotter, stirrade mig blind på alla sidor med folk på Grimsgöl, men utan resultat. Jag har också letat en del i dödboken och vigselboken men det är en väldigt stor församling, så det kändes inte görligt. Hon kunde ju vara ung när hon fick barn och levt i 70 år till. Jag har till och med varit vid gården en gång för att se hur det ser ut där. Men ingen Christina. :-)

Någon mer uppgift om henne än hennes namn hade jag inte. Men för ett par veckor sedan kom jag på att jag skulle titta bland dopvittnena när hennes barnbarn föds. Och där fanns hon, med en bostadsort! Precis vad jag ville ha. Varför har jag inte tänkt på det förut? Då, för sex år sedan, tänkte jag i alla fall inte på det och hade nog inte så mycket kunskap om dopvittnenas betydelse. Senare har jag lärt mig att de kan vara lösningen på en del släktgåtor. Som i det här fallet.

När Christinas dotterson Johan August föds i Algutsboda socken 1834 är hon vittne och bor då i Tjockebo och har blivit hustru. Tjockebo ligger i Ljuders församling. I husförhörslängden finns hon i Tjockebo med sin make avskedade sjöartilleristen Johan Tipp. Här står det också att Christina är född den 3 oktober 1781 i Ljuder.

Födelseboken i Algutsboda där Christina Månsdotter är med som dopvittne. Bild från Arkiv Digital, Algutsboda C:4 (1816-1837) Bild 373 / Sida 735.

Husförhörslängden i Ljuder, där Christina Månsdotter bor i Tjockebo (Tjockeboda). Bild från Arkiv Digital, Ljuder (G) AI:8 (1831-1836) Bild 223 / Sida 209.

Man skulle kanske kunna tro att det sedan var en promenadseger bakåt till släktens tidigare generationer, men så blev det inte. Jag nöjer mig ju inte med att veta när hon föds och dör och vilka barn hon får, jag vill ju veta allt. Med lite möda har jag kunnat kartlägga de flesta åren av hennes liv men inte alla. Hon försvinner fler gånger men med lite flit har det gått att hitta henne igen, och i hennes släkt bakåt har jag kunnat komma vidare också, bland annat tack vare hjälp från en vänlig släktforskare i Kronoberg med tillgång till KGF:s databas. Det gav ett bra uppslag. Nu har jag kartlagt Christinas släkt bakåt i som mest fyra generationer.

Att jag inte tänkt på detta förut! Ibland har man hjärnsläpp... I forskning i andra släkter har jag ibland haft bra hjälp av att kolla dopvittnen så jag borde ha kommit på den här lösningen. Men jag hade lagt den här släkten åt sidan och gått vidare med andra och inte tänkt så mycket på det. Nu kom det upp för jag håller på att sammanställa en släktbok till mina barn och deras far (min exmake) om hans släkt.

Vem Ingrids far är har jag inte hittat någon ledtråd till. Kanske är det någon av er släktforskare där ute som vet något om det. Eller varför jag inte hittar Christina Månsdotter i Grimsgöl när dottern föds 1811. Är jag blind och hon finns där? Min tanke är att hon kan vara piga på ett torp under Grimsgöl men att det inte framgår av husförhörslängden att torpet hör dit.

Grimsgöl, när jag tog en titt där 2012. Har Christina Månsdotter gått här?

Dopet är ett av Svenska kyrkans sakrament. Denna viktiga tilldragelse när en ny själ upptogs i den kristna gemenskapen skulle enligt kyrkolagen 1686 detta noteras i en kyrkobok. Även vigslar och dödsfall skulle antecknas, vilket gällde fr o m 1688 som ju är startåret för många svenska kyrkböcker. Det finns även äldre kyrkböcker och de med rötter i församlingar där kyrkböckerna börjar vid 1600-talets mitt är bara att gratulera till vinstlotten i släktforskningens lotteri. Och vad gör man när födelseboken saknas?

I kyrkoarkiven återfinns födelseboken under signum C, medan vigselboken har signum E och dödboken signum F. Födelse- och dopböckerna kan se ut på lite olika sätt. Eftersom dopet var det viktiga kyrkliga händelsen är de äldsta födelseböckerna egentligen dopböcker, dvs de innehåller endast dopdatumet. I 1686 års kyrkolag fastslogs att dopet skulle ske senast åtta dagar efter födelsen. Var barnet inte döpt då fick föräldrarna böta. Undantag kunde göras om särskilda omständigheter förelåg, t ex om vädret var riktigt gräsligt. 1864 utökades tidsrymden för dopet från åtta dagar till sex veckor.

Det är relativt vanligt i de äldsta kyrkböckerna att födda, vigda, döda fördes i samma volym. Åtminstone i Södermanland kan de dessutom återfinnas blandat med en tidig husförhörslängd. Vanligast är att födelseboken är kronologiskt förd, dvs att barnen kommer i tidsföljd. I de äldsta födelseböckerna är uppgifterna oftast ganska sparsamma. Ibland anges dopdatum, faderns förnamn, barnets namn och födelseplatsen. Prästerna har löst dilemmat med att föra in födslar, vigslar och dödsfall i samma volym på ett flertal olika sätt. Det allra vanligaste är nog att uppgifterna förts separat, t ex att födda noterats först på sidorna 1- 75, vigda på sidorna 76- 92 och slutligen döda på sidorna 93- 125. Ibland föds fler barn är prästen räknat med och då finns en hänvisning till att födda fortsätter på sidan 126 osv. Eller så finns ingen hänvisning och man får desperat blada på jakt efter just den där notisen man behöver få fatt på.

En lösning som jag tycker är både estetiskt tilltalande och ger en god överblick, visas i volymen Bettna C:4 för åren 1811- 1840:

b2ap3_thumbnail_Bettna-C-4-1811-1840-Bild-24-sid-20_20160219-150550_1.jpg

Bettna C:4 sid 20. Bild från ArkivDigital

På uppslaget syns de nyaste församlingsmedlemmarna på vänstersidan. På högersidan finns de församlingsbor som vandrat vidare till den eviga vilan och de båda sidorna fogas samman längst ner där brudparen noterats.

De rörigaste böckerna är enligt min mening de där födda, vigda, döda förts i separata kolumner som t ex i Vagnhärad C:1:

b2ap3_thumbnail_Vagnhrad-C-2-1729-1803-Bild-5-sid-1.jpgVagnhärad C:1 sid 1. Bild från ArkivDigital.

I den första kolumnen finns barnets namn. I andra kolumnen namnges föräldrarna och födelseorten, i den tredje anges födelse- och dopdatum samt barnets faddrar. Kolumn nummer fyra innehåller brudpar och den femte kolumnen längst till höger de avlidna. Jag tycker att sådana här volymer är svåröverblickbara och är ganska tacksam över att de är relativt ovanliga i de församlingar där jag forskar.

Födda, vigda och döda kan också ha förts om vartannat i samma volym. Så är t ex fallet i Lerbo C:3 åren 1738- 1768. Volymen går fram till 1778 men de sista nio åren har vigda och döda förts i en egen volym, EI:1. Vid första anblicken är volymen ganska rörig men det finns ett knep för att orientera sig bland notiserna.

b2ap3_thumbnail_Lerbo-C-3-1738-1778-Bild-20-sid-17.jpgLerbo C:3 sid 17. Bild från ArkivDigital

Till höger syns tre streck, noterade i varsin kolumn. Överst är slutdelen av en födelsenotis från uppslagets högersida, över Lars Gustafssons och Katarina Larsdotters son Jakob i Ändebol, som föddes den 19 februari 1741 och döptes den 24 februari. Ett streck i första kolumnen anger alltså att notisen gäller ett dop.

Strecket i mittenkolumnen gäller vigseln mellan soldaten Nils Spongberg och änkan Brita Nilsdotter i Västra Vegreds soldatstuga den 24 februari 1741. Söker man efter en vigsel i volymen ska man alltså söka efter streck i mittenkolumnen. Framför allt om man söker på måfå efter en vigsel så snabbas sökandet alltså på om man bara letar efter streck i relevant kolumn och sedan snabbt skummar igenom notisen.
Nästa notis gäller den 82-årige Lars Andersson i Bohammar som avled den 11 mars 1741 och begravdes den 15 mars. Om hans barnbarnsbarn har jag bloggat här. Den tredje kolumnens streck gäller alltså avlidna. Det händer förstås att en notis har flera streck, för ett dödfött barn leder ju till streck både i kolumnen för födda och döda. Före 1860 fanns inga speciella direktiv för om dödfödda barn skulle skrivas in i födelse- eller dödboken eller i båda böckerna utan varje präst fick själv välja. Från 1860 skulle de dödfödda barnen föras in i födelseboken med notering om kön men inte tas upp i dödboken.

Stigtomtas första födelsebok är en udda fågel i sammanhanget. Församlingens första husförhörslängd innehåller noteringar om de barn som föddes i församlingen mellan 1723 och 1742. Ja, i alla fall de flesta, för volymen har skadats under årens gång och en hel del sidor saknas. Här gäller Murphys släktforskarlag nummer 1: om en sida saknas i volymen så är det givetvis just den sida där uppgiften du söker efter fanns noterad som nu saknas. Jag har muttrat några eder över luckorna under årens lopp... Men att volymen är defekt är inte det unika utan att födelseboken är topografiskt upplagd. Efter den egentliga husförhörslängden följer så gårdarna i Stigtomta i bokstavsordning. T ex i Hummelbol föddes Nils Jönsson 25 februari 1738, Margareta Jönsdotter 13 oktober 1739, Anna Andersdotter 5 november 1739 och Petter Jönsson 1 november 1741. Nils, Margareta och Petter var rimligen syskon, men hur passar då Anna in i familjen? För att pussla ihop familjebilderna får man slå upp Hummelbol i husförhörsdelen. Och sedan klia sig i huvudet för att pussla ihop de 37 personer som levde på Hummelbol under de 19 år volymen omfattar. Att kombinera Nils, Margareta och Petter med rätt föräldrar kräver ingen större tankemöda, med Annas föräldrar är svårare att identifiera. Var hon dotter till mågen Anders Eriksson eller till mågen Anders Persson? Och vilka var dessa mågar gifta med?

b2ap3_thumbnail_rla-C-3-1781-1804-Bild-38.jpg
Ärla C:3 bild 38. Bild från ArkivDigital.

Det varierar över tid och från plats till plats vilka uppgifter som tas upp i födelseboken. I framför allt de äldsta födelseböckerna, som ju alltså oftast endast är dopböcker, saknas oftast moderns namn. Notiser som "Den 18 juli döptes Karin Olofsdotter i Ekeby" är vanliga i dessa äldre volymer. Ibland saknas även en hemvist för familjen, särskilt i städerna. Då får man hoppas på en sidhänvisning till husförhörslängden men ibland får man blada densamma för att hitta föräldrarna. Från 1775 skulle barnaföderskornas ålder noteras i de statistiska tabeller som skickades in till Tabellverket. Oftast noterades moderns ålder vid tiden för nedkomsten, en uppgift som dock bör tas med en rejäl nypa salt emellanåt. Ibland angavs ett åldersintervall, t ex att modern var 30- 35 år. Som synes ovan valde prästen i Ärla att i stället ange moderns födelseår. Från 1894 var det obligatoriskt att ange både faderns och moderns födelsedatum i födelsenotisen.

Finns då alla barn med i födelseboken? Det är ju så att barn inte alltid föds när de ska. Ibland har de bråttom ut i världen och ibland inte alls lika bråttom. Emellanåt träffar vi väl alla på ett barn i födelseboken som fötts under föräldrarnas resa från x till y. Det hände också att modern begav sig till en annan ort för att föda mer obemärkt. Min anfader Carl Gabriel Sjöstedt angavs i husförhörslängderna vara född 1789 eller 1790 i Stockholm. Jag satt en stekhet vecka en sommar på Stockholms stadsarkiv och bladade mikrokort över huvudstadens födelseböcker. I många av församlingarna fördes de utomäktenskapliga barnen i separata böcker och jag visste från husförhörslängderna att Carl Gabriel var utomäktenskaplig så jag koncentrerade mig på dessa volymer i de församlingar där barnen var åtskilda efter äktenskaplig börd. Jag hittade inte Carl Gabriels födelse, men mer än 10 år senare, 2012, meddelade en forskare på Anbytarforum att Carl Gabriel Sjöstedt föddes i Sigtuna 22 maj 1790. I födelsenotisen anges modern Maria Sjöstedt vara "fr[ån] Stockholm".

Från 1859  kunde en präst i en annan församling än föräldrarnas hemförsamling få förrätta dopet. Följande år, 1860, fastslogs att om barnet döptes i en annan församling än moderns hemförsamling skulle den präst som förrättade dopet skicka en dopattest till hemförsamlingen, varpå dopnotisen skulle föras in i båda församlingarnas födelsebok.

Var vaksam om barnen är numrerade i födelseboken. Nedanstående uppslag lurade mig i ett par minuter.

b2ap3_thumbnail_Bettna-C-1-1688-1738-Bild-119-sid-115.jpgBettna C:1 sid 115. Bild från ArkivDigital.

Närmast inbindningen på vänster sida börjar årtalet med sekelsiffrorna 17. På nästa uppslag står det 24. Volymen omfattar födda åren 1688- 1739 så givetvis innehåller den barn födda år 1724. Fast här är står 24 för barn nummer 24 fött år 1721. Volymen är skadad och en liten rest av 1:an i 21 är allt som återstår av den inre delen av högersidan. Här är det därför lätt att förse en person med fel födelseår.

Men hur gör man om en födelsebok gått förlorad? Detta problem är tyvärr inte ovanligt att träffa på. Det ersättningskälla som alltid nämns är mantalslängden, dvs att man kan utgå från att ett barn i familjen fyllt 15 år när det dyker upp i mantalslängden. I de äldsta längderna är det inte ovanligt att barnen endast noteras som streck i kolumner utan angivande av namn så det man vet är att år 1717 mantalsskrevs en dotter i familjen. Om tidiga konfirmationslängder finns så ger dessa också en fingervisning om barnens ålder så att man åtminstone kan sätta dem i en korrekt åldersordning. Har man tur finns kyrkoräkenskaper bevarade och är utförligt förda. Det finns fyra händelser som ledde till att pengar skulle betalas till kyrkokassan och som därför kan ge ledtrådar till när den lyckliga tilldragelsen skedde:
barnafadern betalade när hustrun blev förlossad av barnsbörd
barnafadern betalade vid hustruns kyrkogång, vanligen sex veckor efter nedkomsten
efter dopet uppvaktade släkt och vänner familjen under ett barnsöl, där pengar till kyrkokassan samlades in
om barnet föddes lite väl snabbt efter vigseln kunde föräldrarna få böta för otidigt sängalag

Idag ska jag bara dela med mig av lite kuriosa från en kyrkbok. Alla ni som släktforskar, ni delar nog min erfarenhet av att göra fynd i kyrkböckerna. När man letar sida upp och sida ner efter ett namn eller en plats och så ser man plötsligt något udda, kanske bara i ögonvrån för att man egentligen är helt fokuserad på något annat. Själv kallar jag detta kyrkboksfynd.

Eftersom jag släktforskar på uppdrag är jag och rotar i de mest varierande socknar i hela landet. När jag ser något intressant brukar jag göra en liten anteckning inför just ett sådant här blogginlägg.

Många udda noteringar i kyrkböckerna gäller folk som dör eftersom vissa präster kan vara väldigt generösa med både upplysningar och värderingar i dessa eftermälen. Säkert trodde de att de bara skrev för sig själva, sin efterträdare och domkapitlet men knappast för oss efterlevande idag. Mer om detta senare. Idag ska det handla om en udda detalj.

För en tid sedan var jag i socknarna runt sjöarna Roxen och Glan i Östergötland och letade. I Gistad kunde jag stannat hur länge som helst för husförhörslängden AI:2 från 1759–1772 är rena fröjden för en släktforskare. Det är en präst med vacker och tydlig handstil och snyggt uppställt som skrivit. Han gör sina egna noteringar om folk här och där.

I byn Gärstad har jag haft anledning att leta efter folk från denna tid. När jag sökte efter möjliga föräldrar till en ung bonde bläddrade jag framåt och kom till Skogstorps backstuga. Om backstugusittaren Jon Jonsson och hustrun Lisken Nilsdotter skriver prästen "Båda brukade glasögon och hustrun hade fel på hörseln". (Sidan 93) Jag som trott att fattigt folk inte hade glasögon på den här tiden utan gick skumögda genom livet. Vad har ni trott? Jag kan inte påminna mig att jag ens på fotografier från andra halvan av 1800-talet sett kvinnor med glasögon. Kanske någon man någon gång, men då har det väl varit en präst eller annan studerad karl. Det här husförhöret hölls i mars 1760, mer än 250 år sedan.

Gistad AI:2 sidan 93, bild från Arkiv Digital.

Eftersom det här paret bor i en backstuga antar jag att de var fattiga, det finns i alla fall ingen yrkesbeteckning för denne Jon Jonsson, om han t ex skulle ha varit hantverkare av något slag. Det finns fler i den här socknen som använder glasögon, enligt prästens anteckningar. Men jag antar att det ändå var lite märkvärdigt eftersom han skriver upp det.

Ni som har anor i denna socken vid denna tid, ni kan vara glada, för den här prästen är väldigt generös med noteringar om sockenborna och annat. Jag får känslan av att han är en levnadsglad präst som tycker om och respekterar sina församlingsbor för han ger i stort sett aldrig omdömen (som många andra präster gör) utan det är mer konstateranden av olika omständigheter. I bedömningen av folks läs- och skrivkunnighet och kristendomskunskap är det förstås omdömen, det är ju hela husförhörets syfte, men inte i övrigt.

Om Lars Johansson på Klockaregården: "Kunde läsa väl, begynt skriva och spela på viol och klaver".
Om änkan Kerstin Jonsdotter i backstugan Grinden: "Gumman sörjde högt över sin dotter och kunde för gråt skull icke nästan stillas".
Om inhysedrängen Anders Jönsson: "Är född med fel på förståndet eller stollig kallad, men eljest på sitt sätt beskedlig. Besväras och plågas jämväl av fallandesot."
Om fattighushjonet änklingen Jonas Bengtsson: "Hade haft Bibel som i nödtvång blivit såld."
Om soldathustrun Cathrina Olofdotter: "Hon hade namn för åtskilliga odygder".

Det är kyrkoherden Olof von Wigius som för pennan här. Om sig själv skriver han att han har två svenska, en tysk, två latinska, två grekiska och en hebreisk bibel (sidan 25). Och på raden under skriver han med grekiska bokstäver men på svenska, om att han är magister, lektor och präst. Om hustrun Eleonora Sofia Planting skriver han att hon är "begåvad med gott förstånd och god kunskap". Hon kom från den adliga släkten Planting, född 1692 på Edeby, enligt www.adelsvapen.com. Olof var född 1705 och de gifte sig 1739, då hade hon först varit gift med en präst i Gamleby. Olof Wigius var tydligen kyrkoherde i Gistad redan när han gifte sig. Eleonora levde till 1770 och Olof till 1783.

Kanske var han en glad gamäng. På Svenska kyrkans hemsida om Gistad läser jag att under hans tid bedrev klockaren krog vid kyrkan och att Wigeus efterträdare Jonas Anders Carlström direkt tog itu med det utbredda superiet. Carlström mötte: "Ett vanvårdadt Herrens tempel, en hög grad förfallen prestegård, oordentliga räkenskaper och tomma cassor" och en "...försummad ungdom och en menighet, hvars sjelfsvåld invid sjelfa Helgedomen hade tillredt sig ett dryckenskapens näste" Kyrkböckerna hade Olof Wigeus i alla fall vårdat väl! Kanske låg sanningen om sockenborna någonstans mitt emellan och att de båda prästerna helt enkelt var diametralt olika i sin syn på menigheten. Det måste ha blivit en chock för sockenborna när Carlström tillträtt.

Gistad AI:2 sidan 25, bild från Arkiv Digital.

När hustrun dör skriver Olof Wigeus givetvis en längre nekrolog i dödboken (C:2 sidan 551) och noterar i kanten en hänvisning till sidan 403 och just den sidan är utriven. Jag undrar vad som stod där? På sidan 551 berättar han förstås vanliga personalia men skriver "gift 2a gången år 1739 d 25 febr med mig." Och att "en contrefait" (konterfej, alltså ett porträtt) upphängdes den 15 maj. Många andra präster skriver om sig själva i tredje person har jag sett i liknande noteringar eller t ex i födelseböcker. Men inte Olof Wigeus, han är med själv. Det här blir så personligt. Jag tror att han verkligen sörjde sin hustru. Kanske blev han hemfallen åt spriten efter hustruns död.

Olof Wigius kom från en prästsläkt från Östra Ed och Tryserum på 1600-talet. Kanske har han lagt till von i sitt namn sedan han gift sig med Eleonora. På sidan  bada.hb.se/bitstream/2320/11955/1/1996_13.pdf finns hans släkthistoria. Olof Wigius far var Nicolaus Nicolai Wigius, komminister i Östra Ed och kyrkoherde i Västra Ed. Farfar hette Nicolaus Andræ Wigius, komminister i Tryserum, och dennes far var bonde. (Källan är en digitaliserad version av magisteruppsatsen "Åbo-tryck i Linköping" av Veikko Jauhianen vid Högskolan i Borås 1996).

På www.froberg.se/disgen/0007/8422.htm läser jag att de två tidigare prästerna Wigius i Ed och Tryserum också ska ha haft redig handstil och skrivit små nekrologer om församlingsborna och om märkliga händelser. En tradition som uppenbarligen fördes vidare i släkten. Ja, man kan bara vara tacksam för detta.

Fler liknande inlägg kommer framöver. Det är kul att stanna upp ibland vid det som är lite udda. Jag tänker ibland på hur mycket jag lär mig om vardagslivet ute bland sockenborna förr genom dessa gamla anteckningar. Fattigt folk hade alltså glasögon på 1700-talet.

Ibland är det extra viktigt att se upp när man läser i arkivhandlingarna.

En sen natt för ett tag sedan satt jag vid datorn för att följa ett spår i kyrkböckerna. Då upptäckte jag att jag följt fel person bakåt i ett par generationer. Sådant kan lätt hända.

Så här var det:

I Vånga AI:10 (1850-1856) sid 56 (bild ovan från Arkiv Digital) finns Elna Nilsdotter och Nils Larsson på Vånga nr 18. Det här är i en skånsk by där gårdarna har nummer. Här står det att Elna är född i Oppmanna församling den 1 januari 1805. I födelseboken i Oppmanna (Oppmanna CI:4 (1767-1811) sid 221) finns en Elna född den 2 januari 1805, med föräldrarna Nils Åkesson och Ingar Nilsdotter på Oppmanna nr 11. Någon Elna född den 1 januari finns det inte, så jag tog för givet att det var hon.

Men det var fel. Den Elna jag sökte är en Elna född den 1 mars i stället. Det såg jag när jag följde den rätta Elna via flyttboken lite senare och såg att hon kom från Söndraby nr 4 i stället, med de rätta föräldrarna Nils Jönsson och Svenborg Nilsdotter. Så här kan det bli när timmen är sen...

Ett exempel till: I förra veckan letade jag efter en Nils Jonsson född i Gillberga församling den 8 oktober 1797. I födelseboken läste jag uppifrån på sidan och fann snart en Nils född på rätt datum i byn Gårdsvik med en far som hette Jon Nilsson. Jaha, där är han, tänkte jag förstås och förde in uppgifterna i mina anteckningar. Så skulle jag skriva upp dopvittnena och återvände till bilden i AD och då såg jag det! Det var två små gossar med namnet Nils som föddes i Gårdsvik den 8 oktober 1797 och båda hade fäder som hette Jon i förnamn.

Alltså, hur sannolikt är det att det föds två barn på samma dag i samma by och att de får samma namn?!

Gillberga CI:4 sidan 83, bild från Arkiv Digital. Här ser du också att det inte var nog med dessa två Nils i Gårdsvik denna oktober. Bara en vecka senare föddes ytterligare en Nils i byn.

Det var ju förbryllande men då gällde det att följa "min" Nils bakåt från vuxentiden och se i vilken familj jag hamnade. Och tur var det, för det visade sig vara det andra barnet, inte det första som jag först hade sett.

Så, kolla alltid! Allting är inte alltid vad det synes vara. Och hoppa inte över någon husförhörslängd för då kan du hamna fel. Hade jag gjort det, och där inte sett varifrån han kom som barn, då hade jag kommit in på fel spår.

I min släktforsknings barndom tog jag mig snabbt an farfars mormor Cecilias anor, och klättrade utan problem ner till hennes morfar Gustaf Jacobsson som sades vara född i Lund den 12 mars 1799. Detta bekräftades av Lunds stadsförsamlings födelsebok, som avslöjade att han var son till borgaren Jacob Dahlman och hans hustru Karna Lundgren. Längre än så kom jag dock inte, för Lunds första egentliga husförhörslängder börjar först under 1810-talet och i dem finns inga spår efter familjen Dahlman. Jag lade därför Jacob och Karna åt sidan, men många år senare hittade jag dem av en ren slump. Det visade sig att de hade flyttat från Lund till Hofterup där Jacob Dahlman tydligen var född, enligt husförhörslängderna, den 26 november 1761. 

b2ap3_thumbnail_Gustaf-D.-Hamilton-f-MG-2007-05-08.JPG

Gustaf David Hamilton (1699-1788); general, fältmarskalk, greve till Barsebäck och herre till Hofterup (porträtt på Barsebäcks slott; foto: undertecknad).

Jag letade fram Hofterups äldsta kyrkobok, och hittade mycket riktigt Jacobs födelsenotis 1761: »November. d: 26. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs son, som döptes Dom: 1. Adventus, och kallades Johan Jacob». Faddrar var komministern Nicolaus Hofverberg, trädgårdsmästaren And. Winckler, jungfrun Stina Bleckman samt jungfrun Rachel Hofverberg som bar barnet. Vad var detta för spännande familj? Jag bläddrade igenom Hofterups födelsebok på jakt efter fler barn till denne klockare, och fick en chock när jag hittade Jacobs äldre syster Johanna Jacobinas födelsenotis i oktober 1759:

»d: 13. föddes Klockarens Anders Dahlmans och hust: Anna Catharina Giötbergs dotter, som döptes Dom: 18. post Trinitatis, och kallades Johanna Jacobina. Faddrar. H:r Grefwe och Generalen Hamilton. H:r Häradshöfding Möllerheim. Högwälb:na Fröken Hedevig Hamilton bar barnet. Fröken Charlotta Hamilton.»

När äldre systern Margareta döptes 1757 var samma personer faddrar, förutom att fröken Hedvig var utbytt mot grevinnan Hamilton i egen hög person som bar barnet. Numera vet jag att det inte var helt ovanligt att adelspersoner närvarade som faddrar vid sockenbornas barndop, och Barsebäcks slott ligger dessutom bara ett stenkast från kyrkan, men på den tiden var jag eld och lågor. Vem var egentligen denne klockare Anders Dahlman, och varför var grevefamiljen Hamilton faddrar åt hans barn?

b2ap3_thumbnail_2015-08-10-15.57.55.jpg

Här, i den vackra medeltida dopfunten i Dalby kyrka, döptes Anders Dahlman den 13 november 1731 (foto: undertecknad).

Det visade sig att Anders var född den 6 november 1731 i Dalby socken, strax utanför Lund, som son till Jacob Dahlman och hans hustru Ingar Nilsdotter. Fadern var korpral vid Södra skånska kavalleriregementet, och hade suttit i rysk fångenskap i Alapaevsk sedan han tillfångatagits i slaget vid Poltava 1709, något jag bloggat om tidigare. Katekismilängderna för Dalby avslöjar att korpral Dahlman var en av få i socknen som både kunde skriva, läsa och förstå katekesen med spörsmål och huvudstycken, så antagligen undervisade han sönerna på egen hand – Anders blev ju som bekant klockare, medan yngste sonen Michael (1737-1820) slutade sina dagar som bokhållare och assessor i Stockholms stads inkvarteringskommission. Fadern avled 1744, och i februari 1748 skrevs Anders in som elev vid Helsingborgs skola där han fortsatte sina studier.

b2ap3_thumbnail_Barsebcks-kyrka-MG-2007-05-08_20151101-103947_1.JPG

Barsebäcks kyrka, där Anders Dahlman spenderade många arbetsdagar i klockarstolen och kyrktornet (foto: undertecknad).

Ingenting är känt om hans skoltid i Helsingborg, ej heller vad han gjorde under de kommande åren, men 1753 dyker han upp i Barsebäcks socken. Församlingens gamle klockare hade avlidit i januari detta år, och tydligen hade Anders sedan dess vikarierat i klockartjänsten. Uppenbarligen hade han gjort detta till sådant nöje att greve Gustaf David Hamilton, som innehade patronatsrätten till Barsebäcks församling, ville ha honom som ordinarie klockare. I ett brev till biskopen i Lund daterat november 1753 skriver greven att därför

»har iag nu i anseende till denne Anders Dahlmans under then tiden försporde stilla och skickeliga upförande, samt befundne goda Kundskap och erfarenhet uti läsande och skrifwande, att thermed kunna gå församlingens Barn och ungdom tillhanda, så mycket häldre welat antaga och lemna honom min kallelse till Klåckare syßlan wid Barsebecks och Hofftärups församlingar, som både herr Probsten Hofwerberg och samtelige församlingens ledamöter förklarat sig wara med honom mycket wähl nögde.»

Greven bad biskopen om en fullmakt på klockarsysslan i Barsebäck, vilket också skedde. Anders var nu tjugotvå år gammal, och kunde nog inte ana att han skulle sitta vid denna klockarlägenhet i hela sextio år. De första åren gjorde han inget väsen av sig, utan arbetade tyst och flitigt som en god klockare förväntades göra samt gifte sig 1754 med grevefamiljens kammarjungfru Anna Catharina Göthberg och fick i rask takt fyra barn, varav två avled i späd ålder. Efter femton års lugn skapade han dock sitt första (och enda) rabalder i stiftet. Våren 1769 uppstod nämligen oroligheter i Harjagers och Rönnebergs kontrakt, då häradsprosten Paul Klintberg anmälde till biskopen att klockaren Johan Åkerman i Örja hade innehaft ett cirkulärbrev som häradsprosten ansåg »till det minsta innebära en oordentlighet som förmodligen icke får tillåtas bland klockare». Biskopen inkallade genast klockaren Åkerman, som berättade att han haft ett möte med klockarna i Billeberga, Svalöv, Kvistofta och Barsebäck.

Det visade sig att det var den sistnämnde klockaren, Anders Dahlman i Barsebäck, som hade tagit initiativet till det otillåtna cirkulärbrevet mellan klockarna. Han hade velat diskutera »några ärender, som kunna röra dels deras egen dels deras hustruers wälfärds befordran», och föreslog då inrättandet av en änkekassa för klockaränkor, samt förbättringar av de skånska klockargårdarna och -lönerna, något han tänkte ansöka om hos riksdagens bondestånd. Anders hade alltså försökt starta en social reform som skulle förbättra villkoren för dåtidens lärarkår och deras änkor, men hans initiativ uppskattades inte av biskopen och domkapitlet som »dem strängeligen förmante, at noga taga sig till wara för dylika samlingar, som kunna gifwa anledning till sammansättning; hwilcket de och på det högsta lofwade efterkomma, med anhållan om tillgift uti hwad de härutinnan af enfalldighet och oförstånd kunna hafwa felat». Det blev alltså varken någon änkekassa eller förbättrade klockarlöner den gången, och klockaren Dahlman återgick till stillheten i sina lantkyrkor vid Öresundskusten.

b2ap3_thumbnail_Bouppteckning.jpg

Anders Dahlman hade liksom brodern Michael en oklanderlig handstil, och användes därför flitigt av häradsrätten för att kopiera bouppteckningar. Här är ett exempel ur husmannen Håkan Jönssons bouppteckning 1784, som är »Rätteligen Afskrifwit» (ur Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:3, bild 67 hos ArkivDigital).

Anders Dahlman skötte därefter klockarsysslan utan minsta anmärkning. Han sysselsatte sig med alla de vanliga klockargöromålen, och i Hofterup (där klockargården låg) undervisade han även barnen under större delen av året. Eftersom socknen  saknade skolhus skedde undervisningen i klockargården, och för detta besvär fick han årligen 3 daler och 32 öre. Lönen var som för de flesta klockare inget att ropa hurra för. Klockargården gav varje år blott 2 ½ tunna korn och råg samt 4-5 lass hö och torv som skulle täcka husbehoven, medan den ordinarie lönen (den så kallade helgonskylden) bestod av ungefär 29 tunnor korn. Eftersom Barsebäcks pastorat var ett så kallat substituteri tvingades klockaren dock lämna 25 1/3 av dessa tunnor till trivialskolan i Lund, och hade alltså endast i behåll 3 1/3 tunnor varav en tredjedel betalades i skatt. Vid de tre stora högtiderna (jul, påsk och pingst) fick han årligen 5 riksdaler specie sammanlagt, och under påsken skulle dessutom varje gård betala så kallad »påskmat» till klockaren. Om detta skriver kyrkoherden Hofverberg till biskopen 1780 att

»ett litet bröd, en så kallad tunnkaka, en half gåse-sida och ett halft tiog ägg, har han wäl i behåll; men måste så godt som tiggat och ofta gå miste deraf hos åtskillige wekudagsbönder, som sielfwa äro utfattige».

Det var uppenbarligen inte så lätt att få ekonomin att gå ihop som klockare. De övriga inkomsterna berodde helt på församlingarnas givmildhet vid bröllop, barndop, kyrkogång och så kallad likstol, då klockaren kunde få några ören som tack för väl förrättad tjänst. Anders Dahlman arbetade dock bra trots sina ringa lönevillkor, och i de ovan nämnda brevet 1780 skriver kyrkoherden Hofverberg vidare att Anders

»åderlåter med sådan skickelighet at folk af condition ej taga i betänckande, at wid förefallande behof dertil betiena sig af honom. Förstår äfwen med huscurer gå allmogen tilhanda. [Han är] kunnig i de stycken som höra till tiensten, äger en grundelig kundskap i salighets läran, är nykter, beskedelig och på tiensten upmärksam, så at iag ej lärer misstaga mig, om jag wågar säija, at han kan räknas bland de habilare substituter i stiftet. Han räknar och skrifwer ganska wäl».

Anders Dahlman tycks ha varit en vital gammal man. Han blev far sista gången vid sjuttiotvå års ålder, och fyra år senare reste han till Lund för att närvara som fadder vid yngste sonsonen Anders dop i juli 1807. Till skillnad från många andra klockare hade han aldrig någon medhjälpare i klockarsysslan, utan skötte alla bestyr på egen hand livet ut. Den 10 november 1813 skildes till slut den strävsamme gamle klockaren från de kyrknycklar som greve Hamilton hade lagt i hans hand 1753, och efter sextio års slit med barnundervisning, vaccinationer, gudstjänster och begravningar fick Anders Dahlman äntligen lägga sig till ro.

En sådan här helg tänker vi på de döda, de flesta av oss, tror jag.

På makens föräldrars grav brinner ljus sedan i förrgår men min mammas grav ligger över 30 mil härifrån så det blev inget besök där för mig. I stället gick jag en runda i skogen på allhelgonadagen igår och funderade över både livet och döden.

Min mamma gick bort sommaren 2009, efter en ganska kort sjukdomstid. Hon var då 84 år och jag hade alltid trott att hon skulle leva tills hon blev minst 100. Vi hann träffas på sjukhuset och mina vuxna barn var med. När barnen och jag åkte hem förstod vi ju att det kunde bli sista gången, även om jag planerade att åka tillbaka några veckor senare. Det blev sista gången jag träffade min mamma. Jag är tacksam att mina barn var med och fick träffa sin mormor då, sorgen blev lättare att bära tillsammans.

När mamma sedan lämnade oss kunde vi, pappa och mina syskon, ta farväl av henne på sjukhuset samma kväll. Det vår då den verkliga sorgeprocessen började. Fram till dess hade jag inte kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Att min mamma var död. Hon som alltid funnits.

Min mamma Gertrud. För över 60 år sedan med mig på armen en vinterdag och mina två äldre bröder
bredvid. Och så porträttet från ungdomen.

Vi begraver våra döda för att vi är civiliserade människor med en abstrakt föreställningsvärld och omsorg om våra anhöriga. Vi behöver våra ceremonier för att göra sorgen hanterlig, så tror jag. Men för mig blev inte begravningen det avsked det annars brukar vara, det vara bara en del av en mycket längre process. Så kanske det oftast är för den som är nära anhörig? Mitt avsked, det skedde mer på sjukhuset än vid begravningen. Eller snarare började där. Begravningen ser nog de flesta som en möjlighet att på något sätt avsluta sin relation med den döde, om det inte är en nära anhörig. Då är det annorlunda.

Det tog nog ett år, sorgeåret man talar om, innan vi vant oss vid att mamma inte fanns hos oss längre. Men de döda finns ju alltid kvar ändå, vi glömmer ju inte.

Det är ju så många döda som levt före oss. Eftersom jag släktforskar skulle jag kunna räkna ihop alla de jag känner till och vet namnen på. Men vad tjänar det till? Alla de döda före dem, hundratals och tusentals år tillbaka, dem vet jag ju inget om men de har också fört sina gener vidare till mig.

Jag kan sörja de döda jag kände, min mamma, mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar, morbröder, fastrar och farbröder, ett par kusiner, vänner, arbetskamrater som lämnat livet alldeles för tidigt.

När jag släktforskar kan döden tyckas prosaisk när jag läser korta noteringar om död och begravning i kyrkböckerna. Men så var det naturligtvis inte.

Alla dessa små barn som dog. Igår letade jag uppgifter om en familj med åtta barn, sju av dem dog före föräldrarna. Vilket tungt liv det måste ha varit för dem!

Ibland har döden varit så tragisk att prästen inte kunnat hålla sig utan ryckts med i känslostormen. I dödboken i Vamlingbo på södra Gotland kan vi läsa detta från 1827:

Källa: Vamlingbo CI:1 (1775-1840) Bild 2030 / sid 386, Arkiv Digital.

Den 25 september 1827 begav sig tre män ut i en båt för att fiska. Det var Lars Jacobsson från Bonsarve, hans äldste son Hans och grannen Botel Christensson i Austres. Sonen Hans är bara 23 år gammal, han är sergeant och har lagt till efternamnet Laurin. Prästen skriver i dödboken om Hans och hans hustru, den 21-åriga gravida Anna Severinsdotter att de: ”…voro endast tillsammans i nära 2 år, levde som makar, och nu går hon ensam qvar med en lika sörjande svärmor, hvilka bägge på en gång förlorade sina jordiska nöjen. Gud hugsvale och tröste dem!”.

Jag känner sorgen i hjärtat varje gång jag läser detta.

Far och son begravdes i en och samma grav. Lars Jacobsson och hans son finns i en sidogren i mina barns fars släkt. De är två av de många döda som levt före oss.

För många består släktforskningen av att kryssa mellan kyrkoböcker och husförhörslängder, för att i stora drag hitta namn och datum till släktträdet. Det är rejäla hopp och går ofta undan, men då är risken att man missar något väsentligt. Ibland kan det nämligen vara detaljerna som är huvudsaken, och oftare än man tror är det den där kryptiska förkortningen, det lilla ordet eller till synes obetydliga meningen som gör att du kommer vidare i forskningen.

Domböckerna kan till exempel ge många intressanta uppgifter, men det är inte bara regelrätta arvsärenden som ger viktig genealogisk information – ofta kan man få fram släktskap genom jäviga vittnen och liknande. Min anfader Ingemar Svensson från Grönhyltan anklagades exempelvis för att ha spytt i Virestads kyrka en söndag år 1734, och vid Allbo härads sommarting samma år får man veta att han angivits av Gunnar Jönsson, vars dotter anklagat honom för faderskap. Ingemar nekade till spyan, »jäfwandes witnen Oluf i Lycket och Jon i Elinsbäck, i anseende at den förras hustru och Gunnars i Grönhult hustru äro syskonebarn, samt Jons hustru lika närskyld wid Gunnar, den Länsman tilstår wara angifware». Vittnena kunde alltså inte godkännas, varpå Ingemar friades från den påstådda spyan i Virestads kyrka – och jag fick en hel del genealogiska uppgifter att spinna vidare på!

Ibland kan ett enda litet ord vara ovärderligt när man försöker spåra någons ursprung, och sådana ord hittar man emellanåt i oanade sammanhang. Under många år försökte jag till exempel spåra Samuel Lang (död 1721), akademiglasmästare vid Lunds universitet. Jag lyckades inte koppla ihop honom med övriga skånska Lang-släkter under 1600-talet, och hade nästan givit upp när en liten detalj i Lunds kämnärsrätts dombok 1701 gav svaret. Domkyrkoklockaren Magnus Risbeck hade anklagat borgaren Börje Persson för stöld av grus och sten föregående år, och eftersom Samuel Lang tydligen hade bevittnat anklagelsen ute på gatan ombads han att skriva under en attest som intygade vad som sagts. Kämnärsrätten var dock tveksam till om Samuel verkligen förstod attesten när han skrev under:

b2ap3_thumbnail_Samuel-Lang.jpg

»Q: om Attesten uplästes för honom innan han den underskref, och om han den wäll förstå kunde, som han är en Tysk man, R: ia att Attesten blef upläsen för honom, och mästa dehlen den förstå kunde» (ur Göta hovrätt - Advokatfiskalen Malmöhus län, vol. EVIIBAA:3953 (1701-1704), bild: ArkivDigital).

Samuel Lang var alltså tysk till börden, vilket förklarar varför jag inte hittade något släktskap med de övriga skånska Lang – och flera års fruktlöst sökande fick plötsligt sin förklaring i ett enda litet ord!

När det gäller bouppteckningar brukar ingresserna ge den viktigaste genealogiska informationen, men kloka släktforskare vet att man även ska studera boets skulder. Där kan man nämligen också hitta uppgifter om släktskap, som inte omfattas av ingressen. I bouppteckningen efter min anfader Reinhold Flinkenbergs första hustru Maria Asp i Ystad 1767 omnämns till exempel att magistraten hade förordnat skogvaktaren Levardt Sperl från Marsvinsholm att närvara å Reinholds och Marias omyndige son Johan Eriks vägnar, »såsom närmast anhörige här å orten med sonen [...], och gifft med des afledne moders syster». Jag lyckades dock inte hitta varken Levardt eller hans hustru, men bland boets skulder fanns en utgående post gällande »Förmynderskap för Bryggaren Flinckenbergs swägerska Jungfru Sophia Asp». Denna syster levde tydligen ogift i Ystad, och genom henne lyckades jag få fram att Reinhold Flinkenbergs hustru Maria Asp var född i Fulltofta 1731. Detta gav även förklaringen till varför jag inte fann skogvaktaren Sperls hustru »NN Asp» – hon hette nämligen Anna Christina Badee (ca 1714-1780), och var systrarna Asps halvsyster på mödernet.

b2ap3_thumbnail_Sophia-Asp.jpg

Ur Maria Asps bouppteckning 1767; Ystads rådhusrätt och magistrat, vol. FII:25 (1764-1767), sid. 300 (bild: ArkivDigital).

Att studera faddrar är A och O när man släktforskar, men om man har tur kan födelse- och dopböckerna även ge direkta uppgifter om släktskap – det finns alltså flera anledningar till varför man aldrig ska hoppa över en enda födelsenotis. När min anfader Nicolaus Silvius (ca 1697-1759), pipare vid Skaraborgs regemente, lät döpa sin son Mårten i Eggby kyrka 1718 hittar man till exempel bland barnets faddrar »Änckian Kirstin och dhes dotter Ingrid, item Systeren wid Barnets Fader». Jag har ännu inte lyckats lokalisera denna syster till Nicolaus Silvius, men med tanke på att hon närvarade vid dopet kan hon inte ha bott så långt därifrån.

b2ap3_thumbnail_Eggby-1718.jpg

Ur Eggby födelse- och dopbok 1718; Eggby kyrkoarkiv, vol. C:2 (1700-1754), sid. 67 (bild: ArkivDigital).

Husförhörslängderna är oslagbara när man släktforskar, men även här gäller det att inte missa detaljerna. När min farmors morfars mormor Karna Olsdotter föddes 1819 i Övraby var hennes föräldrar Ola Jönsson och Anna Nilsdotter skrivna i ett eget hushåll i husförhörslängden, men i efterföljande längd hittar man familjen skrivna tillsammans med husmannen Jöns Sassersson och hans hustru Boel Lassdotter. Det låter kanske inte så anmärkningsvärt, men om man tittar närmare ser man ett litet »MF:» framför Jöns Sasserssons namn, alltså »Mannens Fader». Övraby födelse- och dopbok 1788 bekräftar mycket riktigt att Jöns och Boel var Ola Jönssons föräldrar, så där besparade jag mig själv en hel del letande!

b2ap3_thumbnail_Jns-Sassersson.jpg

Ur Övraby husförhörslängd 1822-1826; Övraby kyrkoarkiv, vol. AI:2, sid. 27 (bild: ArkivDigital).

Om man har tid och ork ska man absolut plöja igenom mantalslängder år för år, för även där kan man hitta detaljer som ger viktiga genealogiska uppgifter. Ovannämnde Jöns Sassersson visade sig vara son till sockenskräddaren Sasser Andersson (ca 1716-1794) i Övraby, men jag kunde inte hitta Sasser i någon födelsebok i trakten och började därför gå igenom Övrabys mantalslängder. Det tog en liten stund, men i 1754 års mantalslängd hittade jag Sasser Andersson på Övraby Nr 12, med det underbara tillägget »Inhs. Fadren Anders Holmström»! Jag började leta efter denne Holmström i Övrabys kyrkoböcker, och fick fram att hans första hustru Karna Sassersdotter (!) hade dött 1746 samt att de gifte sig i det närbelägna Ullstorps socken 1715. Antagligen är Sasser född där trots att födelsenotisen tycks ha förkommit, så de där små orden i 1754 års mantalslängd blir plötsligt oerhört viktiga i sammanhanget.

b2ap3_thumbnail_vraby-1754.jpg

Ur Övraby mantalslängd 1754; Övraby MTL:1 (1742-1800) (bild: ArkivDigital).

När man släktforskar måste man som synes ta det lugnt – inte bara för att undvika fel i forskningen, utan även för att detaljerna kan vara huvudsaken. Om man hastar igenom källmaterialet är risken stor att man missar något viktigt, för kanske är det den där skuldposten i bouppteckningen, den kryptiska förkortningen i husförhörslängden eller lilla ordet i domboken som leder till det där genombrottet du hoppas på?

Min mormors farfar Claus Johansen (1869-1944) bodde i Fredrikstad i sydöstra Norge, men kom ursprungligen från Sverige. Enligt egen utsago var han född i Skara, och likt många andra svenskar på jakt efter arbete utvandrade han i slutet av 1800-talet till Norge. Han gav sig in i stenhuggarbranschen där han gjorde sig känd för gott hantverk och hårt arbete, så när blixten slog ner i ladugården på Thorsø herrgård i augusti 1917 fick Claus det prestigefyllda arbetet att återuppbygga ladugården. Det enorma byggnadsverket blev enligt godsägaren Kai Møller ett »underverk», och ryktet om den talangfulle svenske byggmästaren spred sig i trakten. När Fredrikstad drabbades av en rejäl översvämning 1918 var det därför många gårds- och husägare som anlitade Claus för husreparationer, och dessa arbeten gav så goda inkomster att han kunde köpa ett ståtligt hus i stadsdelen Elverhøi. Här spenderade Claus många avkopplande stunder i den stora fruktträdgården, och barnbarnen minns honom som en propert klädd man med stora händer, och skostorleken 46 antyder att han måste varit en respektingivande förman för de många stenhuggarna och murarna. Han hade dock ett hjärta av guld, och barnbarnen minns med värme hur han rensade ål, rökte cigarr eller skickade fram hushållerskan med varm choklad.

b2ap3_thumbnail_028---Claus---original.JPG

Det låter onekligen som en framgångssaga, men vem var egentligen Claus Johansen? Var han verkligen född i Skara, och hur såg hans bakgrund ut? Jag började mitt sökande i Norge, och hittade familjen i folkräkningen 1900. Då bodde de på Brochsgaten i Fredrikstad, och redan då kallas den 31-årige Claus »graastenmurer, mester» och anges dessutom vara ägare till hela huset. Folkräkningen avslöjar att huset var ett våningshus med tillhörande verkstad, och i fastigheten bodde sammanlagt tjugotvå personer. Som hyresgäster hade man en stuveriarbetare med hustru och fem barn, en svensk symaskinsreparatör med hustru och tre barn samt en skomakare med hustru och fem barn. Man får även veta att Claus var född i Skara 1869 och hade svenskt medborgarskap, så det som sagts i släkten tycktes stämma. Det tog dock stopp direkt eftersom jag inte hittade honom i Skaras födelsebok 1869, så jag återvände till de norska kyrkoböckerna för fler ledtrådar.

b2ap3_thumbnail_Lven-p-Thors-herregrd-foto-MG-020810.jpg

Hustrun Anne var född i Torsnes socken, så jag koncentrerade mitt sökande dit. Familjebibeln avslöjar att parets äldsta barn föddes 1897 så jag slog upp 1896 års vigselbok för Torsnes – och hittade dem direkt! Brudgummen »Klaus (Klas) Johansen» var då stenhuggare på Thorsö medan bruden Anne Andreasdatter Holm bodde på gården Basto på Hvaler, men hade tydligen återvänt till hembygden för att vigas i kyrkan där hon döptes. Det stod även att Claus var född i »Øglunda Sogn Skaraborg Len» den 10 september 1869, och var son till avlidne »Bygmester Johan Clausen». Uppgiften om Skara stämde alltså inte riktigt, även om Öglunda faktiskt ligger i Skara stift och sedermera hamnade i Skara kommun. Nu när jag hade mer exakta födelseuppgifter kunde jag påbörja mitt sökande i Sverige, och äntligen få grepp om hans bakgrund.

b2ap3_thumbnail_glunda-1869.jpg

Öglunda födelsebok 1869; lille Claes föddes mycket riktigt den 10 september 1869 i Öglunda socken, och var son till arbetaren Johannes Claesson och hans hustru Anna Lisa Andersdotter i Grangården (i födelseboken står felaktigt Johansdotter); ur Varnhems kyrkoarkiv, vol. C:4 (1850-1871), sid. 345 (bild: ArkivDigital).

Det visade sig att hans liv verkligen var en framgångssaga, för det hade inletts på sämsta tänkbara sätt. Föräldrarna Johannes Claesson (1809-1875) och Anna Lisa Andersdotter (1832-1875) avled när lille Claus precis hade fyllt sex år – fadern som avled den 7 oktober 1875 blev begravd den 12 i samma månad, och dagen efter begravningen avled även modern som följde sin make i graven fyra dagar senare. Dagen efter hennes begravning förrättades bouppteckningen, som ger en inblick i det lilla hemmet i Grangården. Där fanns en soffa och ett bord, en säng och två skåp, ett väggur och två grytor, en stekpanna och en »Kaffebrännare». Två speglar och några böcker, två liar och en spinnrock, två täljknivar, två saxar och en slipsten, några glaskärl och blomkrukor, samt fyra tunnor potatis och en skeppa rågmjöl. De tre sönerna fick dela på de 115 kronor och 10 öre som blev kvar efter föräldrarna, och kanske var det därför de till en början kunde bo kvar i Grangården – antagligen hos sin förmyndare, hemmansägaren Sven Johansson. Efter en tid tog troligen pengarna slut, för i Öglunda husförhörslängd 1881-1895 hittar man Claus och hans lillebror Anders Johan (1874-1911) i fattighuset. Det kan nog inte bli värre än så, två små föräldralösa gossar i socknens fattighus – så hur kunde egentligen Claus ta sig hela vägen till det ståtliga huset i Elverhøi?

b2ap3_thumbnail_Huset-p-Elverhy-2-foto-MG-020810.jpg

Jag följde honom framåt i tiden. I november 1884, alltså vid nyss fyllda femton år, lämnade Claus fattighuset och flyttade som »yngling» till Baggården i närbelägna Bergs socken. Här blev han dräng hos hemmansägaren Johannes Svensson, men flyttade redan året därpå till Melldala Håkansgård och 1886 till gården Lycke i annexförsamlingen Lerdala. Här var han dräng i två år, och höll sig än så länge i Västergötland, men 1888 tog den nittonårige Claus ett stort steg i livet – han lämnade hembygden och flyttade de dryga femtio milen till Forsa socken i Hälsingland. Här blev han arbetare i byn Harv, och även om det inte sägs rakt ut var det antagligen i Hälsingland som han fick upp ögonen för stenhuggarkonsten. Efter några år lämnade han Forsa socken utan att meddela vart han tog vägen, så prästen överförde Claus till den särskilda förteckningen i april 1895. Fem månader senare blev han dock kontaktad av Claus, som behövde ett ledighetsbetyg – kanske hade han redan nu träffat blivande hustrun Anne, min mormors farmor? – varpå prästen noterade i husförhörslängden »d. 12/9 95 ledighetsbetyg till Borge i Norge adr. Fredrikstad. adm – reste till Norge 1891». Han hade nu alltså officiellt flyttat till Norge, efter en sammanlagd resväg på över hundra mil.

b2ap3_thumbnail_029---Anne.jpg

Som jag tidigare berättat har den norska kyrkobokföringen varken husförhörslängder eller församlingsböcker, så jag har inte kunnat följa Claus Johansen år för år, men genom att studera kyrkoböckerna har jag ändå lyckats få en bild av hans yrkesverksamhet. Vid vigseln 1896 kallas han »stenhugger» på Thorsø herrgård, och 1897 i Basto på Hvaler-öarna. År 1898 är han stenhuggare i Sand på Hvaler, men i oktober 1899 bor familjen på Brochsgaten i Fredrikstad och Claus kallas nu fortfarande stenhuggare. I folkräkningen 1900 sägs han ju dock vara gråstensmurarmästare, något han är ännu i december 1902. I november 1905 har familjen dock flyttat till Fossumsgaten 4 i Fredrikstad, och här bor de kvar ännu i juli 1910 då Claus kallas »stenhuggerformand». Även när sonen John konfirmerades 1930 kallas fadern förman, precis som vid hustruns död 1932.

b2ap3_thumbnail_2014-08-09-11.06.06.jpg

Claus tycks därefter ha avvecklat byggverksamheten, och sina sista år njöt han av livet på Elverhøi tillsammans med barnen och barnbarnen. Han avled 1944 och begravdes bredvid sin älskade Anne i Østre Fredrikstad gravlund, alldeles intill den vackra Gamlebyen. Graven är numera bortplockad, men hans minne kommer leva för evigt – minnet av den föräldralöse lille gossen som växte upp i Öglunda fattighus, men som till slut kunde ge sina barn den trygghet han själv aldrig hade upplevt. 

Just nu pågår Släktforskardagarna, årets stora släktforskningshändelse som hålls i slutet av augusti varje år och som nu har landat i Nyköping. Årets tema »Ett gods – en värld» speglar det sörmländska herrgårdslandskapet, och sedan de första Släktforskardagarna hölls i Lund 1987 har släktforskare vallfärdat till många svenska landskap och städer – från Luleå i norr till Malmö i söder. Under dessa dagar, som årligen drar mellan 3000-5000 besökare, kan man besöka intressanta mässor och föredrag, delta i middagar och spännande utflykter eller lära känna arkiv och föreningar lite bättre. Släktforskardagarna har blivit ett av världens största släktforskararrangemang, och tack vare dem intar vårt avlånga land utan tvekan en särskild plats på den genealogiska världskartan. Sverige har dock alltid varit ett unikt land när det gäller släktforskning, och jag skulle vilja gå så långt som att utnämna Sverige till världens bästa släktforskningsland, av flera anledningar:

1) De svenska kyrkoböckerna är bland Europas (om inte världens!) ypperligaste. Bortsett från enstaka brunna kyrkoarkiv och förkomna volymer är kyrkobokföringen i princip komplett sedan slutet av 1600-talet, vilket gör att man kan följa sina svenska förfäder långt tillbaka i tiden. Kyrkobokföringen har sitt ursprung i Karl XI:s kyrkolag från 1686, som bland annat stadgade att prästerna skulle nedteckna uppgifter om »Alle Brudefolck, med dheras och Föräldrarnas Namn, samt underrättelse, hwadan de äro komne, och hwad Witnesbörd the haft hafwa. [...] Alle Barns, så ächtas, som oächtas, med dheras Föräldrars och Faddrars Namn, födelse- och döpelse Dag, så och Orten ther the födde äro. [...] The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äro begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder».

b2ap3_thumbnail_045-Mtta-Andersdotter.jpg

2) Husförhörslängderna och församlingsböckerna skiljer vårt land (och i viss mån även Finland) från resten av världen. Här samlas uppgifter om födelsedatum och födelseort, civilstånd och flyttningar, brott och andra anmärkningar, och tack vare denna unika källa kan man relativt enkelt följa Sveriges befolkning under hela 1800- och 1900-talet, och i många fall även under 1700-talet.

3) Digitaliseringen av det svenska arkivmaterialet har kommit långt, och i princip alla kyrkoböcker finns sedan länge tillgängliga via olika aktörer som i rask takt digitaliserar och indexerar nya källor.

4) Den svenska arkivlagstiftningen är en av de förnämsta i världen. I första hand är det Arkivlagen som stadgar arkivens skyldigheter gentemot oss släktforskare – arkiven skall inte bara bevara, ordna och vårda alla myndighetsarkiv samt tillgodose forskningens behov, utan även »organisera arkivet på ett sådant sätt att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas, […] upprätta dels en arkivbeskrivning som ger information om vilka slag av handlingar som kan finnas i myndighetens arkiv och hur arkivet är organiserat, dels en systematisk arkivförteckning [samt] skydda arkivet mot förstörelse, skada, tillgrepp och obehörig åtkomst». Våra rättigheter gentemot arkiven stadgas av Offentlighets- och sekretesslagen och Tryckfrihetsförordningen. Dessa båda lagar ser till att myndigheterna lämnar ut handlingarna så fort som möjligt samt att »rätten att ta del av allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen säkerställs samtidigt som sekretesskyddet upprätthålls», som det så vackert formuleras i Offentlighets- och sekretesslagens fjärde kapitel. Detta kapitel är för övrigt betydelsefullt för oss släktforskare eftersom det ålägger myndigheterna att »särskilt beakta [...] att enskilda bör ges goda möjligheter att söka allmänna handlingar» genom förteckningar, register och andra användbara sökingångar.

b2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.43.31.jpg

5) Folkbokföringen i Sverige är bland de bästa – om inte den bästa – i världen. Ingen som sett »Spårlöst» på TV har väl missat att många andra länders folkbokföring är både utspridd och svårtillgänglig – lite handlingar här, någon databas där, på något dammigt kontor ute på landsbygden. Den svenska folkbokföringen är däremot sedan länge datoriserad och åtkomlig från hela landet, tack vare Skatteverket.

6) Sveriges Släktforskarförbund är ett väldigt engagerat förbund som inte bara driver Anbytarforum, Wiki-Rötter och Rötterbokhandeln utan även bidrar till utgivningen av många värdefulla CD-skivor och register såsom Sveriges dödbok, folkräkningarna, emigrantskivorna och Begravda i Sverige – för att inte tala om alla databaser på Rötter, såsom Porträttfynd, Avrättade, Tillfällighetsfynd, Gravstensinventeringen och Barnhus-sök.

7) Släktforskarföreningar finns det många av i Sverige, och i skrivande stund är hela 171 stycken anslutna till släktforskarförbundet. Här kan man hitta inspiration, hjälp och stöd – eller varför inte avlägsna släktingar? Man kan läsa intressanta böcker och artiklar, gå på föreläsningar och lära sig mer om allt mellan himmel och jord när det gäller släktforskning. Man kan även hitta gemenskap i en släktforskarförening, och att man dessutom förlänger livet genom att vara aktiv i en förening är en bonus!

b2ap3_thumbnail_2014-07-30-11.58.52.jpg

Kanske uppfyller något annat land enstaka av dessa sju punkter, och kanske finns det något land som har liknande förutsättningar, men när allt kommer kring finns det bara ett land som Sverige – världens bästa släktforskningsland!

Att läsa gamla handstilar är inte helt lätt, och det faktum att släktforskare postar hundratals inlägg varje vecka på Anbytarforums avdelning Läshjälp talar sitt tydliga språk. Jag brukar själv besvara läshjälpsfrågor, inte bara för att det är kul att hjälpa andra släktforskare, utan även för att det håller ångan uppe. Det enda sättet att bli duktig på handskriftsläsning är nämligen att ständigt öva sig, och vad är då bättre än att slå två flugor i en smäll? Ibland känns det dock som en hel vetenskap, vilket det också är – bokstavligt talat. Det vetenskapliga namnet på läsning och tolkning av handskrifter är paleografi (från grekiskans παλαιός, »gammal», och γράφω, »skrift»), och denna vetenskap har i alla tider varit betydelsefull inom historie- och släktforskningen. Det skrivna ordet är ju faktiskt den viktigaste länken mellan oss och förfäderna så det är först när man bemästrar paleografins ädla konst som man kan förstå och tolka källorna på rätt sätt.

b2ap3_thumbnail_Jmfrelsen_20150820-070254_1.jpg

Ibland kan handstilen vara miserabel, och då hjälper inte all världens kunskaper i paleografi. Här ovan syns två exempel på att handstilar kan vara som natt och dag; överst har vi Ravlunda kyrkobok 1747 (Ravlunda kyrkoarkiv, vol. CI:1, sid. 209) och underst Svalövs kyrkobok 1774 (Svalövs kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 74), och det är inte utan att man önskar att alla handstilar såg ut som den från Ravlunda (bilder: ArkivDigital)

Den svenska handskriften har under de senaste hundrafemtio åren byggt på den latinska stilen, som både kan vara präntad (med fristående bokstäver) och kursiv (med sammanbundna bokstäver), men som vi alla vet är det själva handstilen som avgör hur lätt (eller snarare svårt) det är att läsa en skriven text. Det är emellertid den mer förrädiska tyska stilen (även kallad nygotiska eller svenska stilen) som är vanligast förekommande i de källor vi släktforskare nyttjar. Denna stil användes i Sverige fram till slutet av 1700-talet och en bit in på 1800-talet, så det är i regel den man möter i de äldre kyrkoböckerna och arkivhandlingarna. Den mer lättlästa latinska stilen började användas mer allmänt sedan Kungl. Maj:ts kansli infört den 1808, även om man redan i början av 1600-talet försökte införa denna stil för svenskspråkiga texter. Det gick dock inget vidare eftersom den tyska stilen tog över, och under de följande tvåhundra åren fyllde den allt från kyrkoböcker till brev. Men hur ser egentligen denna stil ut, och vad kännetecknar den? Vi tar några exempel:

b2ap3_thumbnail_1590_20150820-070306_1.jpg

»War skicket for oß thenne breffuiserske Citze Bents dotter, hindz fuldmyndige hederlig mand, her Oluff Nielßön j Mielby, huilken berette, huorledis nogen good tiid siden, haffde hindis Echte husbonde Lauritz Baad ij Löffuerby udj Mielby sogn, begaait ett Mandrab, for huilchit hand och strax er bortrömd.»

– Ur Lunds domkapitels dombok i äktenskapsmål den 19 januari 1590; Domkapitlets i Lund arkiv, vol. AIII:1 (1589-1597), sid. 15 (bild: ArkivDigital).

Vi börjar med 1500-talet, där handstilarna emellanåt kan vara mer lättlästa än 1700-talets snirkliga stilar. Bokstäverna är på något sätt renare, och även om de inte är särskilt detaljerade lär man sig snabbt hur varje bokstav ser ut. I exemplet ovan kan man notera krumelurerna över u, för att skilja dem från den snarlika konsonanten n. En sällan använd bokstav, som å andra sidan ofta förvirrar oss släktforskare, är x (se till exempel ordet »strax» i nedersta raden), som i det närmaste liknar ett märkligt format p. Lilla p förväxlas i sin tur lätt med vår tids y, som på den tiden liknar »ij» – i exemplet ovan ser man dock tydligt att »ij» har en mer böjd »nedåtsväng» (se »Baad ij Löffuerby» på näst sista raden), medan nedåtsvängen i y går mer rakt nedåt. Notera även det tyska dubbel-s i »oss» på första raden, som man finner i olika varianter i äldre texter och dokument.

b2ap3_thumbnail_1690_20150820-070317_1.jpg

»Aldenstundh Wälwijse Magistraten behagat hafwer gennom ett Remissorial för an låtha migh wijdare gå i Rätta medh den Cöppenhamska konan, huilcken in sessione publica & Senatu mit reedelige Nampn reedan så högt læderat och mit hiärta så diupt sargat hafwer, at Jagh then ogudacktiga Menniskian mehra än alla Hälfwetedz onda ander skyr och undanflyr, för hwilcka man sigh (men intet för hennes förbannade och lögnacktige ähreskänderska Tungo) signa kan».

– J. E. Donner till magistraten i Malmö, 8 februari 1690; Rådhusrätten i Malmö 1, vol. F1AA:10 (bild: ArkivDigital).

I nästa exempel har vi förflyttat oss hundra år framåt i tiden, till ett ilsket brev som ger många bra exempel på den tyska stilen. Brevskrivaren herr Donner har varit duktig och skrivit ut alla dubbla konsonanter, men i äldre texter ser man ofta ett streck ovanför bokstäverna m och n – detta är ett nasalstreck (fast det borde kanske hellre kallas »latstreck») som visar att konsonanten ska dubbleras. I brevet ovan skriver Donner också ut alla förkortningar, men det vanligaste är tyvärr att det kryllar av kryptiska förkortningstecken. Orden stycken och gammal / gammalt förkortas till exempel flitigt i äldre texter, liksom salig, herr, och slutledet -gård / -gården. Detta förkortningstecken brukar se ut ungefär som en nonchalant liten högersläng med pennan nedanför raden.

I Donners brev syns även exempel på att samma bokstav kan skrivas på flera olika sätt, till och med av samma person i ett och samma brev – notera till exempel hur k skrivs olika i »huilcken» på rad tre och »ogudacktiga» på rad fem. I äldre tid var det inte heller ovanligt att man smög in både franska, tyska och latinska lånord, något Donner gör när han beskriver hur den danska kvinnan har laederat hans redliga namn (från det latinska verbet laedo; att skada eller förolämpa). Notera också hur likt t och f är i »sargat hafwer» på femte raden – den enda skillnaden är egentligen att f når längre nedanför raden. Precis som i texten från 1590 får man här ett bra exempel på skillnaden mellan »ij» (»wijdare» på andra raden) och »y» (»skyr» och »undanflyr» på sjätte raden). Egentligen gäller det dock bara att tänka logiskt, för det heter väl ändå inte »wydare» och »undanflijr»? Man får även ett bra exempel på likheten mellan r och w – det som skiljer dem är att w är bredare, medan r är mer slutet.

b2ap3_thumbnail_1790_20150820-070330_1.jpg

»Åhr 1790 d 15 Junij lät hus mannen Nils Perßon i Moshaddinge med til kallade wärderings män nämde mannen walförståndige Hans Nilsson och åboen Hans Hanßon i Moshäddinge laga uptekning ock wärdering uppå afledna hustru Agda Jeppas dotters qwarlåtenskap som efter lämnat sig des i lifs tiden kära man Nils Perßon uti Moshäddinge samt 2ne dottrar Bengta Nils dotter 12 åhr ock Mätta Nils dotter 10 åhr gammal: å hwilkas wägnar här wid war närwarande deras morbroder Per Jeppßon i Örup».

– Ur bouppteckning från 1790; Bara häradsrätt FIIa:28, sid. 21 (bild: ArkivDigital).

Under de hundra år som passerat sedan Donner skrev sitt brev har det egentligen inte hänt så mycket, men i denna skånska bouppteckning från 1790 gäller det att se upp eftersom skrivaren både slarvar (han har glömt prickar och ringar över å, ä och ö) och stavar på sitt eget märkliga sätt. Det finns dock ännu värre exempel, där man kan fråga sig om bouppteckningarna har skrivits av femåriga barn. Notera det tyska dubbel-s, som även fanns i texten 1590 – det är fortfarande i bruk, trots att det gått tvåhundra år. Ingressen är för övrigt ett bra exempel på hur bokstaven s kunde skrivas på många olika sätt i den tyska stilen – ensamt i »Mosheddinge» och »samt», tillsammans med t i »förståndige» eller med k i »qwarlåtenskap», och när skrivaren plötsligt överger det tyska dubbel-s i »Hans Nilsson» ser man att han skriver två olika varianter av s bredvid varandra. 

b2ap3_thumbnail_1890_20150820-070350_1.jpg

»För misshandel på yrkan af kronolänsman O Roupé af Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Härads Rätt förklarad skyldig träda i häkte. [...] Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Härads Rätt, inför hvilken målet förevarit den 10 Februari 1890, då den tilltalade förklarats skyldig att träda i häkte och ransakningen uppskjutits till återföretagande vid urtima ting å Ransakningshäktet i Landskrona den 24 i denna månad».

– Fångvaktaren N. Lundqvist i Åkarp den 28 februari 1890; i Onsjö häradshäktes arkiv, vol. Ö:3 (bild 3450 hos ArkivDigital).

När vi förflyttar oss ytterligare hundra år framåt i tiden har det hänt desto mer, bland annat har den latinska stilen slagit igenom och det är denna stil vi känner igen från vår egen tid. Det som kan störa idyllen är individuella eller svårlästa sätt att skriva, liten storlek på bokstäverna och så vidare, men de flesta släktforskare har nog inga större problem med att läsa denna stil. Den är logiskt uppbyggd, följer enhetliga stavningsregler och bokstäverna är mer tydligt utformade.

Vad kan man själv göra för att bli bättre på handskriftsläsning? Att gå en kurs i paleografi är alltid en bra idé, men man behöver egentligen inte gå över ån efter vatten. Det bästa sättet att bli duktig på handskriftsläsning är att ständigt öva sig, att lära sig längs vägen genom att vara fantasifull men samtidigt tänka logiskt och ha ett öga för detaljer. Jag minns själv mitt första möte med äldre handstilar – jag hade rört mig fritt bland den latinska stilen i det sena 1800-talets husförhörslängder, och fick en chock när jag letade fram farfars farmors fars födelsenotis från 1815. Jag läste fel på både faderns efternamn och faddrarnas namn, men trots att varje ny text eller handstil gav upphov till nya bekymmer gav jag inte upp. Jag kämpade mig igenom de gamla kyrkoböckerna och katekismilängderna, för i slutänden är det du själv som måste ta dig förbi den till synes ogenomträngliga väggen av uråldriga bokstäver. Det är först då du kan förstå och tolka källorna på rätt sätt, och det är först då du har hittat nyckeln till förfäderna.

Länktips:

Lär dig läsa gammal handstil : Textprov från äldre tider (ursprunglig artikel av Håkan Skogsjö)

Litteraturtips:

Anderö, Henrik & Thorsell, Elisabeth, Läsebok för släktforskare : lär dig tyda och läsa gammal handstil (3., rev. uppl. 2004).

Ahlmark, Lilly, Övningsbok i gammal handskrift [Stockholm] : [Svensk stadsmiljö, Univ.], 1994.

Grafström, Margareta, Handskrifter med kulturhistoria : lär dig läsa och förstå! [Härnösand] : [Landsarkivet], [1989].

Svensson, Lars, Nordisk paleografi : handbok med transkriberade och kommenterade skriftprov, Lund : Studentlitt., 1979.

Åberg, Alf, Läsning av gamla handstilar (7. uppl.), Stockholm : Genealogiska föreningen, 1979.

På kyrkogården i Mörarp, min gamla hemsocken öster om Helsingborg, finns en vacker gammal gravsten alldeles intill grusgången vid östra kyrkomuren. Stenen täcks av uthuggna vinrankor och på toppen har det ursprungligen suttit ett numera försvunnet kors, antagligen i sten. På framsidan syns en medaljong i relief föreställande »Natten», en kopia av den danske skulptören Bertel Thorvaldsens konstverk »Natten og Dagen» (1815) som symboliserade dygnet som helhet. Precis som dagen inte kunde existera utan natten var döden en oundviklig del av livet, och i Thorvaldsens skildring är Natten (Nyx) en bevingad, omsorgsfull moder som bär sitt sovande barn över axeln, åtföljd av nattdjuret ugglan, som flyger utmanande mot betraktaren. Det är inte svårt att förstå varför man valde just detta motiv till gravstenen på Mörarps kyrkogård. Själva inskriptionen har utformats som en uppslagen bok, som berättar att det är rusthållaren Per Andersson (1778-1849) och hans hustru Pernilla Månsdotter (1791-1874) från Tollarps by som har sin eviga vila här. Gravboken avslöjar att även deras son Nils Persson (1823-1909) och hans hustru Ingar Martinsdotter (1835-1910) vilar i graven, som är upplåten till nyårsafton 2036. Vad som händer med graven därefter är ännu okänt, men man får hoppas att en så kulturhistoriskt värdefull gravsten bevaras åt eftervärlden.

b2ap3_thumbnail_IMG_9435.JPG

Mörarps skola ligger alldeles bredvid kyrkogården, och eftersom den östra kyrkogårdsgrinden är närmast skolan har jag gått förbi den gamla gravstenen otaliga gånger när klassen skulle lyssna på konserter eller bevista adventsgudstjänster. Det är ingen tvekan om att gravstenen är ett konstverk, men vem var egentligen Per och Pernilla från Tollarp, och varför fick de en så vacker gravsten? Hur bodde de, hur såg familjen ut? Och hur lyder egentligen psalmversen på stenen? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom ett litet släktforskningsmaraton. Hur mycket kan man egentligen få fram under en timme om man är väl förberedd, har tillgång till genealogiska resurser och vet var man ska leta? Jag satte timern på en timme och medan sekunderna tickade iväg tog jag mig genast an själva gravstenen, som kortfattat hänvisar till »PS. 360 V. 6». Jag gick till bokhyllan där jag förvarar diverse gamla biblar, psalmböcker och katekeser och hittade till slut en psalmbok från 1819. Där kunde jag snabbt konstatera att den sjätte versen i psalm 360, som skrevs av biskopen J. O. Wallin, är minst lika poetisk som Thorvaldsens medaljong:

»Med Simeon jag far i frid

Och mig till ro begiver,

Lik kärven, som i rättan tid

Från marken införd bliver.

Mig, Jesu, med det hoppet gläd,

Att bland din skörd, din goda säd,

Du mig ett rum ock giver».

Nu var det dags att undersöka arkivkällorna. Kanske är det lite »fusk» att Mörarp tillhör de församlingar som har registrerats i sin helhet i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS), för sådan tur har man sannerligen inte varje gång man släktforskar, men det underlättade i varje fall mitt lilla släktforskningsmaraton avsevärt. Det tog dock lite tid eftersom jag ville kontrollera alla DDSS-datum i originalkällorna, för som släktforskare får man aldrig slarva – inte ens under ett släktforskningsmaraton! Dödboken avslöjade att åboen Per Andersson på gården Tollarp Nr 2 avled av »rheumatism» den 16 oktober 1849 medan hans änka Pernilla Månsdotter slutade sina dagar på samma gård den 21 december 1874, utan angiven dödsorsak. Gravstenens datum stämmer alltså överens med uppgifterna i dödboken, så inget konstigt där. 

b2ap3_thumbnail_Skrivelse-1832.jpg

Per Anderssons namnteckning, daterad Tollarp den 11 augusti 1832; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Jag letade fram familjen i Mörarps husförhörslängd 1843-1848, där jag mycket riktigt hittade dem under Tollarp Nr 2. Per sägs vara född 1779 12/6 i Vesterby medan Pernilla anges vara född 1791 13/11 i Tollarp – den sistnämnda byn kände jag till, men Vesterby hade jag aldrig hört talas om. Jag kikade därför i C. M. Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige, men hittade varken Vesterby eller Västerby. Dock angav husförhörslängden att parets äldste son Anders föddes 1813 i Vesterby, så jag återvände till DDSS där jag hittade familjen. Vesterby låg tydligen i Mörarps moderförsamling Kropp, så nu var det mysteriet löst. När jag ändå klickade runt i DDSS letade jag upp föräldrarnas födelsenotiser, och kunde konstatera att uppgifterna i husförhörslängden och på gravstenen stämde – Per föddes 1779 i Kropp som son till Anders Persson och Hanna Pålsdotter i Vesterby by, medan Pernilla föddes 1791 i Mörarp som dotter till Måns Andersson och Kierstena Nilsdotter i Tollarps by. Jag hittade även vigseln i Mörarp 1812, där brudgummen sägs vara dräng och »insokne frälseåbo» i Westerby och bruden piga i Tollarp, samt att »giftes manen war Måns Andersson från Tollarp», alltså brudens far.

Eftersom Per Andersson först ska ha varit frälseåbo i Vesterby i Kropp men sedan rusthållare i Mörarp – kan han ha övertagit hustruns föräldrahem? Mörarps husförhörslängd 1818-1826 avslöjade att familjen flyttade från Kropp till Tollarp Nr 2 år 1819 och övertog gården från Pernillas mor Kjerstina, så det verkade stämma. Eftersom Per dessutom sägs vara rusthållare misstänkte jag att det kunde finnas uppgifter bland rusthållsförändringsförteckningarna, så jag letade fram 1811-1824 års förändringar (som hittas i Malmöhus läns landskontors arkiv, del 2, volym GIab:9). Till en början hittade jag inte ett dugg, och med tanke på att det nu redan hade gått tjugo minuter började jag nästan ge upp när jag äntligen hittade vad jag sökte. I en »Förteckning öfwer Åbo förändringar vid 2dra Majorens Esquadron och Kongl. Skånska Husar Regementet upgifne vid Städsmötet År 1820» fanns Tollarp Nr 2, som sades vara ett kronohemman om 1/6 mantal som »Kjersti Nils dotter öfwerlåtit till swärsonen Per Andersson och dess hustru för 258.12.6. 1818 den 21. December». Precis vad jag letade efter!

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1850.jpg

Ingressen till Per Anderssons bouppteckning 1850 10/1, i Luggude häradsrätts arkiv, vol. FIIa:105 (1850), sid. 25 (bild: ArkivDigital)

Jag övergick raskt till bouppteckningarna, som i Mörarps fall förvaras i Luggude häradsrätts arkiv. »Givetvis» finns det ingen bouppteckningsregister för den aktuella perioden så jag fick helt enkelt bläddra – inte helt optimalt när man är under tidspress, men jag hade inget val. Jag letade först fram 1849 års bouppteckningar, men när jag upptäckte att det i slutet av volymen fanns bouppteckningar från maj och juli 1849 – och Per Andersson avled ju i oktober 1849 – hoppade jag genast vidare till 1850 års bouppteckningar. Redan efter tjugofem sidor hittade jag vad jag letade efter, nämligen en »Laga Boupptekning efter Rusthållaren Per Andersson på N:o 2. Tollarp som med döden afled den 16 sistl. October», daterad den 10 januari 1850. Han ärvdes av änkan Pernilla Månsdotter och sönerna Anders och Nils i Tollarp samt döttrarna Elna, gift med åboen Per Nilsson i Filborna, Maria 30 år gammal och Johanna 17 år. På gården fanns varken kontanta penningar, guld eller silver, men däremot bland annat fyra kittlar, ett krus, en kaffekittel och en panna i koppar, ett stop, tre tallrikar och fem ljusstakar i tenn samt en kakelugn, två pannjärn, sex yxor, fyra sågar, fyra huggjärn, en bandkniv, fem spadar, tretton liar (!) och en hötjuva. Bland träföremålen hittade jag ett större skåp, två bord, sex stolar, en kista, två sängställen, en soffa, en mjölkista, ett baktråg, en handkvarn, fyra sädesmått, en karahylla, en vävstol med varpa och två tvättsäten, medan diverse föremål bland annat bestod av ett väggur, två skåp, en sadel, »2:ne bikupor med bi», ett gammalt baktråg, ett strykjärn, tre flaskor, en del lerkärl samt »1. del Böcker». Jag fick inte direkt intrycket av ett förmöget hem, så hur kunde de egentligen ha råd med en så vacker gravsten? 

Jag bläddrade vidare, och började äntligen hitta lite logik. Tre större vagnar med säten, två höstvagnar, en järnvagn, ett par kälkar, två plogar, en järnharv, en trumla, en hjulbör. Sex hästar, ett par oxar, fem kor, tre kvigor, fyra ungoxar, ett får, fyra svin och fyra gäss. Per Anderssons gångkläder bestod av en blå och tre grå rockar, en sämre rock, en gammal kapprock, två jackor, tre par byxor, tre par lin- och tre par skinnbyxor, en skinnpäls, fyra västar, fem par strumpor, en tröja, fyra större kläden, sex par vantar, två par stövlar, tre hattar, två mössor, åtta halskappor, fyra näsdukar samt två lärfts- och fjorton blångarnsskjortor. Det låter som att Tollarps by hade ett modelejon i början av 1800-talet? Gårdens grödor utgjordes av fyra tunnor utsådd råg, femton tunnor råg, tio tunnor korn, femtio tunnor havre, fem tunnor ärter och »20. tunnor potäter». Slutligen antecknades det att »Fastigheten Krono Skatte Rusthåls hemmanet N:o 2. 29/96 dels Mtl: Tollarp Enligt Skattebref af den 4 October 1838 upptages efter 1849. års Tackserings värde med 1,680», och när gårdens värde slogs ihop med lösöret och de futtiga skulderna på 40 riksdaler banko drogs av återstod hela 3030 riksdaler banko. En nog så ansenlig summa anno 1850, som utan tvekan täckte kostnaden för en konstnärligt utsmyckad gravsten med en Thorvaldsen-relief på toppen.

b2ap3_thumbnail_Tollarp-2.jpg

Karta från 1833 över gården Tollarp Nr 2 – en typisk Skånegård; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Nu hade jag fått fram vad som fanns på gården och vad som odlades, men hur såg själva gården ut? Jag kunde inte hitta Tollarp Nr 2 i bokserien Svenska gods och gårdar (del 5, »Malmöhus läns norra»), så jag vände mig istället till Lantmäteriets historiska kartor där jag till slut hittade en »Ägo-Beskrifning, Häfde-Förteckning och Taxerings-Längd öfver ägorne till Tollarps By, uti Malmöhus Län, Luggude Härad och Mörarps Socken, upprättad i och för Laga skifte den 1, 2, 4 och 5 Juni 1832» (Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14). Här kunde jag läsa att Tollarp Nr 2 utgjordes av 1/3 mantal, »hwaraf 29/96 mtl. krono, äges af Bonden Per Andersson», och innehade åkerjord i form av lerblandad mylla på grusbotten, sandmylla på sandbotten, svartmylla på grusbotten och sandblandad gul lera, en hage samt bördig äng bestående av svartmylla på sandbotten samt en »Tufvig Surstaggsäng». Detta hade jag aldrig hört talas om, men i Svenska Akademiens Ordbok kunde jag läsa att surstagg tydligen är stagg (ett ålderdomligt namn för lin) som växer på surmark. Där ser man!

Längre än så kom jag inte, för nu ringde timern och mitt lilla släktforskningsmaraton var över. Det förvånade mig hur mycket jag faktiskt fick fram under en timme, och det var riktigt intressant att få lära känna personerna bakom namnen på den vackra gamla gravstenen. Jag fick veta vilka deras föräldrar var, hur många barn de hade, hur deras gård såg ut och vad de odlade. Vad de ägde, vilka djur de hade, vad de åt och hur de klädde sig. Nästa gång du behöver en paus från ditt eget släktträd, men ändå är sugen på att släktforska – kör ett släktforskningsmaraton! Kanske lär du också känna någon som du alltid varit nyfiken på?

På söndag är det som bekant Norges nationaldag, en dag då norrmännen känner extra mycket kärlek för landet som »stiger frem, furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem», för att citera den storslagna nationalsången. Det är lätt att bli kär i Norge med sina fantastiska fjordar, vackra bunader och idylliska stabbur, men är det lika lätt att släktforska i detta vårt västra grannland? Eftersom jag själv har nästan hälften av förfäderna i Norge så har det genom åren blivit en hel del norsk släktforskning – och det finns utan tvekan stora skillnader jämfört med att släktforska i Sverige.

b2ap3_thumbnail_Johan-och-Elisabeth.jpg

Johan Ludvig Jensen Graarud (1852-1913) och hans hustru Elisabeth Svensdotter (1867-1937); fotografier i privat ägo.

Den första norska förfader som jag utforskade var min mormors morfar, gårdsbrukaren Johan Jensen från gården Graarud i Borge sogn, dryga tre mil från svenska gränsen. Inledningsvis visste jag inte så mycket om honom, utöver det min mormors moster Helga hade berättat om sin far. Han ska ha varit änkling då han ingick äktenskap med sin svenska hushållerska Elisabeth Svensdotter, som alltså blev min mormors mormor, och tillsammans fick de sju barn: Karl, Hans, Alf, Jenny, Anna, Hilma och minstingen Helga. Kort efter yngsta dotterns födelse ska Johan ha avlidit och lämnat kvar Elisabeth och de sju små barnen i stort armod. Äldste sonen Olaf, från första äktenskapet, hade nämligen krävt sin rätt till Graarud gård och löste ut styvmodern, som flyttade med sina barn till ett mindre torp på Begby, inte långt från Graarud. Där försörjde sig Elisabeth bland annat på att plocka blåbär som hon sålde på torget i Fredrikstad, och de sju barnen hjälpte modern efter bästa förmåga. 

Folketellingen 1900 

Det har alltid sagts att Graarud byggdes av Johan Jensens far, och gården intar utan tvekan en viktig plats i släktens historia. Det skulle senare visa sig att det faktiskt var Johans farfar som uppförde gården omkring 1820, och den senaste ägaren var Johans sonson och namne som avled i vintras, kort före sin 96-årsdag. Jag koncentrerade alltså mitt sökande kring Graarud, och eftersom den norska kyrkobokföringen helt saknar husförhörslängder är folkräkningarna, de så kallade folketellingene, ett viktigt hjälpmedel. Folketellingene 1865 och 1900 har registrerats i sin helhet (1875 och 1910 endast delvis) och är fritt tillgängliga hos Registreringssentral for historiske data (RHD), medan folketellingen 1801 finns hos Digitalarkivet (det är även här man hittar de norska kyrkoböckerna). Det dröjde inte länge innan jag hittade Graarud i folketellingen 1900, och äntligen fick den norska delen av släktträdet några årtal. Johan var alltså hela femton år äldre än hustrun, men så hade han ju också varit gift en gång tidigare. Hans två barn från första äktenskapet, Olaf och Johanne, arbetade på gården och hjälpte till i hemmet, och det noteras att hustrun Elisabet inte hade någon särskild inkomst (»uden særsk. erhverv») vid sidan av att sköta hushållet. Hon sägs dessutom vara född i »Sverige», ett öde hon tyvärr delar med många invandrade svenskar i de norska folketellingene. Borge vigselbok 1898 avslöjar emellertid att hon var född 1867 14/11 i »Högsæter Sogn, Elfsborg Len» som dotter till »Skomager Svend Larsen», en uppgift som visade sig vara helt korrekt – hennes anor har gått att spåra tillbaka till 1500-talets Dalsland.

b2ap3_thumbnail_Graarud-1900.jpg

Ur folketellingen 1900 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Gårdsmatrikkelen 1886 

Hos RHD hittar man även gårdsmatrikkelen 1886, som kan vara till god hjälp om man vill lokalisera personer i glappet mellan folketellingene 1865 och 1900. Johan Jensen hittar man mycket riktigt som brukare av Graarud, som anges ligga under den större matrikelgården Lilleby. Litteraturen avslöjar att Graarud – tidigare stavat Graarød – i äldre tid var en exercisplats under just Lilleby, och inte bebyggdes förrän Johans farfar Ole Jensen (ca 1790-1849) flyttade dit omkring 1820. I äldsta tid stavades det för övrigt Gràarrudt, och lär härröra från kvinnonamnet Grò.

b2ap3_thumbnail_Grdsm-1886.jpg

Ur gårdsmatrikkelen 1886 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll

De norska bouppteckningarna utgörs till stor del av så kallade skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll, och det är väldigt varierande vad man hittar i detta källmaterial. Johan Jensen dyker i varje fall upp i slutet av Borge lensmannskontors dødsfallsprotokoll 1913, så det stämmer att han avled samma år som dottern Helga föddes. Protokollet avslöjar att han avled i lungebetennelse (lunginflammation) den 13 oktober 1913, och dagen efter hade sonen Karl anmält dödsfallet till länsmannen. Man får även veta att han efterlämnade änkan Elisabeth, tre barn från första och sju barn från andra giftet, samt en viktig detalj för att komma vidare i släktträdet: »födt 30/4 1852 i Borge».

b2ap3_thumbnail_Skifte-1913.jpg

Ur dødsfallsprotokollet rörande Johan Jensen Graarud 1913; Borge lensmannskontor, Dødsfallsprotokoll 8 (1912-1915), oppb: Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1865

I folketellingen 1865 bodde Johan på Graarud tillsammans med fadern Jens Olsen, modern Anne Iversdatter samt bröderna Olaus och Hans. Födelseåren är emellertid helt uppåt väggarna, vilket förklaras av att folketellingen i original endast upptar personernas ålder, så de födelseår som anges hos RHD är alltså beräknade utifrån dessa åldersangivelser. Både fadern och sönerna anges vara födda i Borge, medan modern sägs vara född i Christiania – alltså i nuvarande Oslo. Folketellingen 1865 finns även skannad i original hos Digitalarkivet, och här finns uppgifter som saknas hos RHD. En kolumn upptar till exempel »Kreaturhold den 31te December 1865», och här får man veta att Graarud gård ägde en häst, två stora kreatur och ett får samt odlade en hel del havre och potatis, samt lite mindre vete och råg. 

b2ap3_thumbnail_Folket-1865.jpg

Ur folketellingen för Borge 1865 (bild: Registreringssentral for historiske data)

Ministerial- och klokkerbøker

Den norska kyrkobokföringen består till största delen av ministerial- och klokkerbøker som inte skiljer sig nämnvärt från de svenska kyrkoböckerna. I dessa hittar man fødte og døpte, ekteviede, døde og begravede samt inn- og utflyttede, men även utförliga längder över konfirmerade och vaccinerade som kan vara till stor hjälp när man har tappat spåret, för det är inte helt lätt att följa sina norska släktingar när husförhörslängder saknas. Johan Jensens födelse hittar man däremot utan problem i Borge ministerialbok 1848-1860, och han föddes mycket riktigt den 30 april 1852 med det ståtliga mellannamnet Ludvig. Detta var en överraskning för släkten, och det verkar inte som att Johan själv använde sig av detta mellannamn. Dopet dröjde till den 4 juli, och föräldrarna anges vara »Gaardeier Jens Olsen Graarud och Hstr Anne Marie Iversdr» – Johan var alltså född på Graarud.

b2ap3_thumbnail_Borge-fb-1852.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 5 (1848-1860), sid 55-56; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Föräldrarnas vigselnotis finns i Borge ministerialbok den 17 mars 1848, och brudparet kallas »Ungkarl Jens Olsen Graarud» och »Pige Anne Marie Iversd». De norska vigselböckerna under 1800-talet är i regel väldigt innehållsrika, och kan ge viktiga genealogiska ledtrådar. I Jens' och Annes vigselnotis får man till exempel veta att »Han födt paa Moum boer paa Graarud i Borge, Hun födt i Skjeberg boer paa Ulfeng i Borge». Vidare var brudgummen »34 Aar» och son till en Ole Jensen, medan bruden var »32 Aar» och dotter till en Iver Johannessen. Anne sägs alltså här vara född i Skjeberg sogn – tvärt emot vad som uppges i folketellingen 1865 – men i vigselbokens marginal kan man läsa att hon medförde en »Attest fra Sch... i Christiania d 25 Novb 1831 fr Prowst Randers af 12 Juni 1838». Efter mycket detektivarbete lyckades jag få fram att hon visserligen hade varit tjänstepiga på gården Ulfeng i Skjeberg men föddes i Oslo (Christiania), närmare bestämt 1816 på Grubbegaten i Akershus slottsmenighet som dotter till skräddaren Iver Johannessen och Lisbeth Petersdotter.

b2ap3_thumbnail_Borge-vb-1848.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 4 (1836-1848), sid. 284-285; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1801

Även den norska folketellingen 1801 finns som sagt registrerad hos Digitalarkivet, och trots att den är ganska kortfattad (födelseorter nämns till exempel aldrig) är den väldigt användbar, inte minst på grund av de intressanta anmärkningarna i högerkolumnen som kan ge information om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till civilstånd och släktskap. I Borge sogn hittar man till exempel Johan Jensens farmor Lisbeth Olsdatter med föräldrar och syskon på husmansplatsen Lurbakk under gården Kjølberg, och här får man veta att föräldrarna inte hade varit gifta tidigare samt att det i hushållet fanns en liten fosterdotter vid namn Maren Hansdatter.

b2ap3_thumbnail_Folket-1801-Kjlberg_20150514-151322_1.jpg

Ur folketellingen för Borge 1801 (bild: Digitalarkivet).

Norges äldre ministerialböcker är tyvärr väldigt kortfattade – själv har jag till exempel aldrig sett en enda biografisk dödbok – och ibland undrar man om det norska prästerskapet gjorde allt för att spara bläck? Prästerna hade dessutom den dåliga vanan att ofta utelämna både föräldrarnas och faddrarnas patronymikon i födelseböckerna, och istället anges bara deras gårdsnamn. Detta kan ju visserligen vara till hjälp, men eftersom husmännen ofta flyttade omkring i rask takt mellan husmansplatserna är till exempel »Christen Rød» en klen tröst när det under 1760-talet kan ha bott fyra husmän vid namn Christen under gården Rød.

De norska kyrkoböckerna brukar dessutom ta sin början ganska sent, men det finns vissa undantag, däribland Hvalers äldsta ministerialbok som räknar upp avlidna från och med 1654, eller som prästen så poetiskt uttrycker det: de som är »I Herren fra dette ælende Saligen Hensoffwede». Den tidigaste notisen handlar lustigt nog om en av mina förfäder, som tydligen begravdes samma dag som prästen installerades i sitt nya ämbete på Hvaler 1654. Han har i varje fall skrivit att »Dmca Rogate (som war den Söndag ieg uwærdig bleff indsat paa) er begraffwen Joen Oluffsön aff Nordre Sandöen som war en gammall mand». Jämfört med 1700-talets norska dödböcker är Hvalers äldsta ministerialbok ovanligt innehållsrik, och man kan läsa många intressanta människoöden från 1600-talets mitt. Den 13 december 1655 blev till exempel »begraffwen Anders Andersön aff Kaaltorp, som i sitt Alders 34 Aar aff en Ulyckelig hændelse bleff ihielslagen i ett bierg», och den 3 februari 1658 blev »begraffwen Citzell Tollis Daatter i sit Alders 80 Aar, hwar i beregnis 25 Aar, som hun hafde leffwedt i Echteskab. Een god Alder».

b2ap3_thumbnail_Hvaler-1654.jpg

Ur Hvaler Ministerialbok 1 (1654-1754), sid. 43 (bild: Digitalarkivet).

Bygdebøker

De så kallade bygdebøkene är en annan genealogisk resurs som gör norsk släktforskning ganska unik. Varje bygdebok behandlar en viss trakt eller socken, och innehåller uppgifter om invånarna långt tillbaka i tiden. Man kan hitta uppgifter om markinnehav, beskrivningar av gårdar och byggnader samt skildringar av sockenborna och deras ägodelar, många gånger med fotografier på både gårdar och människor. I de flesta bygdebøker kan man spåra sina förfäder tillbaka till sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal, och även om kvaliteten varierar är bygdebøkene en ovärderlig tillgång när man släktforskar i Norge. En socken där bygdebøkene håller mycket hög kvalitet är det tidigare nämnda Hvaler, där jag tursamt nog har en hel del förfäder. En av dem är den nyssnämnde Jon Olufsens svärson Ole Andersen från gården Botne, som återfinns på sidan 418 i Hvaler bygdebok : Gårder og slekter, band 1 (av Gudrun Johnson Høibo,  Hvaler, 1980):

»Ole (Oluf) Andersen Botne f. 1594, bgr. 3.2.1688, ca 94 år gl. (70 år 1664). Brukte Botne alene i hvert fall til 1666, fra 1678 sammen med sønnen Anders, men nevnes som medbruker lenge etter han var død. Var lagr.m. 1653, 1654, 1656, 1657, 1659-1662, 1664, 1669, 1673, 1674, 1677. Ole Botne og Kield Urdal ble i 1654 tiltalt for å ha hugget 3 tylfter hustømmer som hver av dem skal ha hugget i sine påboende gårders skog. De mente at da de hadde gård og skog i leie, måtte de kunne hugge så meget i skogen at de kunne kjøpe seg salt til husbehov for det. [...] Gift 1634 med Ragnild bgr. 17. tr. (17.9) 1676, 64 år gl., gift i 42 år. Dtr. av Jon Olufsen Sandø N.»

Att släktforska i Norge är som synes ganska olikt svensk släktforskning, och även om det framförallt är mycket svårare – på grund av att husförhörslängder helt saknas – så finns det olika sätt att ta sig vidare. Det gäller bara att utnyttja de resurser som finns, samt vara extra kreativ och envis om man vill spåra sina förfäder i det vackra Norge – furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem.

Länktips

De norska kyrkoböckerna

Digitalarkivet

Registreringssentral for historiske data

Gravminner i Norge

Skattejakt i slekta