I centrala Lund, alldeles invid centralstationen ligger Klosterkyrkan, en vacker 1300-talsbyggnad i rött tegel. Ursprungligen en del av nunneklostret Monasterium Sanctæ Mariæ et Sancti Petri Lundis revs de flesta av klosterbyggnaderna i samband med reformationen, men själva kyrkan fick stå kvar som sockenkyrka i den församling som kom att heta Sankt Peters Kloster. Under min livstid har jag passerat förbi denna kyrka tusentals gånger, men märkligt nog aldrig varit där inne – trots att min farfars farmors farfars mor Anna Olsdotter döptes i kyrkan den 18 december 1737.

b2ap3_thumbnail_IMG_3461.JPG

Häromdagen bestämde jag mig dock för att kika in, ett beslut jag inte ångrar. Där inne i det dunkla kyrkorummet rådde total tystnad, trots att kyrkan ständigt är omringad av bilar, bussar, tåg och jäktade studenter, och det var som att kliva rakt in i benediktinernunnornas vardag för hundratals år sedan. Medan jag sakta vandrade omkring där inne i kyrkorummet fick jag syn på en gammal gravsten i golvet, en klassisk 1600-talssten med änglar, hörnrundlar, bibelcitat och hela köret. Texten var fullt läsbar trots att stenen fört en hård kamp mot tidens tand, och när jag läste namnen blev det ännu ett genealogiskt glädjeskutt. Framför mig hade jag nämligen gravstenen till Jeppa Jönsson (död 1700), biskopens befallningsman som jag släktforskat en hel del kring. Familjens levnadsdata har dock blivit ganska knapphändig eftersom Lunds dödböcker börjar först 1703, och det enda jag kände till sedan tidigare var att bouppteckningen förrättades efter Jeppa Jönssons första hustru Catharina Eriksdotter den 11 maj 1693. Den illa åtgångna gravstenen i Klosterkyrkan gav dock nya uppgifter:

HER UNDER LIGGER BEGRAFUEN

DEN EHREBORNE OCH VELBETRODE

MAND JEPPE JÖNSON Hs HÖGHVYRDIGHETs

HER BISKOPPENS FULLMECHTIGE

SOM SL. AF THENNA VERLDENE AF

LED DEN                   MED

2. SINA FORDOM ÄLSKELIGE HUSTRUR

EHREBORNE GUDFRUHTIGE OCH DYGDE

SAMME MATRONER HUSTRU KARIN

ERICHs DOTER SOM SL. DÖDE DEN 20

NO[V]EMBER 1692 I HÄNNES ÅLDERs 56 ÅHR.

SAMT SOPHIA JÖNS DOTER SOM SL.

AFSOMNADE DEN                             

G[U]D F[Ö]RLÄNDE DEM MED ALLA CHRISTRO

GNE EN FRÖGDEFULL UPSTÅNDELSE PÅ

VÅRS HERRES JESUS CHRISTI TILKOMMELSES

DAGH.

Catharina Eriksdotters dödsdatum och ungefärliga födelseår – det är inte fy skam! Gravstenen väcker dock nya frågor. Att andra hustruns dödsdatum har uteslutits beror på att hon gifte om sig efter Jeppas död, men varför saknas hans dödsdatum? Glömde man att rista in dessa siffror, eller var det bara första hustrun som fick sitt vilorum under den ståtliga stenen i Klosterkyrkan? Ja, vissa frågor kommer kanske aldrig besvaras, men gravstenen är ändå ett bra exempel på släktforskningens märkliga förmåga att ge nya uppgifter när man tror att man inte kan hitta mer – inte sällan genom talande stenar!

b2ap3_thumbnail_IMG_3389.JPG

Kanske har Rötterbloggens ärade läsare uppmärksammat att jag har en förkärlek för klockare – denna fäbless beror inte bara på att jag sedan många år tillbaka utforskar alla klockare, kantorer och organister i Skåne, Halland och Blekinge, utan även på att jag har många klockare i antavlan. Om denna yrkesgrupp hittar man många intressanta uppgifter i arkiven, och mina förfäder är inget undantag. En av dem var Petter Dahlstedt (1691-1763), först vikarierande klockare i Dalby utanför Lund innan han erhöll ordinarie klockartjänst i närbelägna Stora Råby församling. Hans ursprung är dock ännu höljt i dunkel, men när han avlider den 8 december 1763 i Stora Råby anger dödboken den exakta åldern 72 år, 2 månader och 2 dagar. Om man räknar bakåt hamnar man alltså på den 6 oktober 1691, och med tanke på efternamnet Dahlstedt misstänker jag att han föddes i Dalby. Någon Petter eller Per föds dock inte där kring den 6 oktober – det närmaste är Per svarvares son Per som döps i Dalby den 13 september 1691, men nära skjuter ju som bekant ingen hare. Något som ytterligare försvårar identifieringen är att Petter Dahlstedt aldrig har något patronymikon i de skriftliga källorna, men genom att studera Dalbys kyrkoböcker, katekismi- och mantalslängder får man inte bara fram att Per svarvares son överlevde barndomen, utan även att hans hustru hette Elna – samma namn som Petter Dahlstedt gav sin äldsta dotter 1721.

b2ap3_thumbnail_516.JPG

Dalby kyrka (foto: undertecknad)

Åren 1706-1715 tappar jag spåret, men i mantalslängden för Lunds stad 1716 finner man en Petter Dahlstedt som varken syns till förr eller senare – förmodligen är detta vår klockare. Vad han i så fall gjorde i Lund framgår inte, men några år senare vistas han i Dalby. Församlingens klockare hade avlidit i september 1719, och när klockartjänsten nu stod ledig ryckte Petter tydligen in. I ett brev till biskopen i Lund strax före jul 1720 berättar nämligen prosten Thomas Laijngh att »...Pär Dahlstedt, som sig i Dalby församling uppå några års tid uppehållit, har dess emellan efter klockaren salig Joh. Agrells död och avgång uppehållit församlingarna med sång, samt socknebarnens information i Dalby; då han förut av högärevördige herr doktor Martin Hegardt var examinerad och till substitut efter min och församlingarnas begäran uppå ett halvt års tid antagen». Ännu i maj 1721 var Petter klockarsubstitut i Dalby, och när han tillträdde som klockare i Stora Råby på hösten samma år hade han tjänstgjort i Dalby i två år – dock bara som just substitut, eftersom han aldrig blev ordinarie klockare med fullmakt. Detta hindrade honom dock inte från att bete sig som en riktig klockare, något jag blev varse igår.

Förra sommaren besökte jag Dalby kyrka, och av någon anledning åkte jag dit igen under gårdagen. Kyrkan är fantastisk, med en historia som sträcker sig över tusen år och handlar om riddare och ärkebiskopar, pilgrimer och munkar – man känner verkligen historiens vingslag när man strosar runt i det vackra kyrkorummet. Förra sommarens besök blev tyvärr ganska kort, men igår hade jag längre tid på mig. Jag beundrade den ståtliga altaruppsatsen, de monumentala gravstenarna, gamla skulpturerna och minnestavlorna som hänger på kyrkans pelare. Plötsligt fick jag syn på något slags bänk framme vid altaret, matchande de vanliga kyrkobänkarna förutom att den var vänd ut mot församlingen. Jag kikade försiktigt in i bänken, och när jag upptäckte en massa ristade bokstäver, bomärken och namn på träplankorna förstod jag genast vad jag hittat – det var såklart klockarstolen!

b2ap3_thumbnail_426.JPG

Klockarstolen i Dalby, där Petter Dahlstedt satt och ledde psalmsången i kyrkan åren 1719-1721 (foto: undertecknad).

Jag började tyda ristningarna, och en efter en trädde de fram, de gamla klockarna i Dalby. Paulus Jacobi, Esaias Jani, »Andræas Severini Lundensis 1604», »Andreas Svenonis Hall 1614», »G C S 1670» – ja till och med Gustaf Fredrik Gernandt (1799-1844) hade ristat in ett litet »G. F. G. 1826» och Lars Peter Wahlström (1843-1907) ett bestämt »L. P. W. 1879». Min käre förfader var ju dock aldrig ordinarie klockare, så jag hade inte tanke på honom när jag studerade namnteckningarna och initialerna. Rysningen längs ryggraden blev därför desto större när jag en bit ner på träplankan kunde utläsa ett tydligt »P P S D S». Jag gick igenom klockarna en efter en i mitt huvud och kunde till slut konstatera att de där fem bokstäverna bara passade in på en enda, nämligen Petter Pers Son Dahl Stedt!

b2ap3_thumbnail_439.JPG

Uppgiften som saknas i de skriftliga källorna fanns alltså här, inkarvat på den gamla klockarstolen i Dalby för nästan exakt trehundra år sedan av huvudpersonen själv. Innebär detta att Petter Dahlstedt verkligen är identisk med Per svarvares son från Dalby? Nja, som släktforskare är jag inte helt övertygad, men dagens fynd var ändå en otrolig påminnelse om att viktiga uppgifter ibland dyker upp på det mest oväntade stället – kanske med lite hjälp från ovan?

Äldre tiders adliga begravningar var storslagna tillställningar med nästan kunglig ståt, där man med hjälp av »christelig Lijk-Predikan», »hederlig Process och Högförnämbligit Medföllie», fanor och begravningsvapen lyfte fram den dödes börd och anor när kistan fördes till familjegraven. Begravningsvapnen bestod av ett huvudbanér, som bars före den döde, samt anvapen som bars på ömse sidor om kistan. Antalet anvapen berodde på hur många anor den döde kunde räkna på fäderne och möderne, men vanligast var sexton anvapen. Huvudbanéret var ursprungligen ganska blygsamt, men det växte med tiden och nådde sin höjdpunkt omkring år 1700 – den bekante fältmarskalken Erik Dahlberghs (död 1703) huvudbanér var till exempel över två och en halv meter högt! Efter begravningsakten hängdes vapnen upp över den dödes grav eller i en annan kyrka med koppling till den döde, och i många kyrkor och museer förvaras ännu dessa begravningsvapen som minnen över adelns ståtliga likprocessioner.

b2ap3_thumbnail_Ehrenborg.jpg

Över norra porten i Lunds domkyrka hittar man ett sådant huvudbanér (ovan), som bars genom Lunds gator då Richard Ehrenborg (1655-1700) fördes till sitt sista vilorum. Han var professor i juridik men tillhörde även adliga ätten Ehrenborg, och som adelsman förärades han givetvis en ståtlig begravning. Huvudbanéret flankeras av två figurer som bär anvapnen, och i den gyllene kartuschen kan man läsa att »Hans Kongl. May:ts trotienare och Juris professor vid Kgl. Academien i Lund den Vellborne och Höglärde Herren Herr Richard Ehrenborg är född på Spannerup d. 2 Januarii åhr 1655 och blef död her i Lundh d. 27 Martii 1700». De flesta huvudbanér innehåller sådana genealogiska uppgifter, och kan därför vara en viktig källa för släktforskare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-16.24.41.jpg

Nu är det ju emellertid långt ifrån alla släktforskare som har adel i släktträdet, men i kyrkorna hänger även mängder av minnestavlor och epitafier (från grekiskans epi, »till», och taphos, »grav») över allt från präster och handelsmän till militärer och klockare. I Sankt Nikolai kyrka i Simrishamn lät till exempel rådmannen Petter Mörck (död 1710) år 1709 uppsätta ett epitafium över sina tidigare bortgångna hustrur, och eftersom Simrishamns kyrkoböcker börjar först 1724 är uppgifterna på epitafiet (bilden ovan) ovärderliga för släktforskare:

»Detta Epitafium Hafwer Fordom Ehreborne och wälförståndige H: Rådman Petter Petterson Mörck Låtit förferdiga uthi Set Lefwande Lif, Gudz Nampn Till ära, Gudz Huus Till Prydna, Sina Liffz Arfwingar Till Äro Minne för sig och sina 2ne Hustrur, och aflat med den Första Hustrun 2ne Sönner och en Dotter, och Med Den andra en Son som blef wid födslen dödh uthij des Moders 50de åhr, alle Theras Siällar äro uthi deras Frelsares Jesu Siöte Har intett dödz Qual rörer them, men deras Lekamen Huilar her i grafwen Till den yttersta Dommen, då theras återlösare Jesus skal them upwäckia Till Ewinnerligit Lijf. ANNO 1709:»

På de flesta epitafier finns även porträtt, utförda av mer eller mindre talangfulla konstnärer. Här nedan syns till exempel Anne Jacobsdatter (död 1675) tillsammans med sina makar Peter Uppendick (död 1654) och Jens Torsen (död 1686), båda borgare och handelsmän i Ystad, och de sammanlagt sex sönerna och tre döttrarna med bedjande händer och blomkransar i håret. Familjen fick sitt vilorum i Sankta Maria kyrka i Ystad där även epitafiet uppsattes på en pelare i mittgången, och i över trehundra år har familjen fromt blickat ner mot kyrkans besökare.

b2ap3_thumbnail_2015-08-03-11.46.29.jpg

I utkanten av mitt släktträd hittar man överstelöjtnanten och kommendanten Daniel Ramfelt (1634-1705). Han fick sin sista vila i Silvåkra kyrka där även huvudbanéret (se nedan) hängdes upp, men det har sedermera flyttats till Lunds universitets historiska museum. Tyvärr är inskriptionen sedan länge förstörd, och det är numera bara det ståtliga lejonet på vapenskölden som avslöjar att det tillhör ätten Ramfelt. Epitafier i Skåne och Blekinge kan emellertid kompletteras med hjälp av Lunds domkapitels arkiv, där serien FIIja (»Uppgifter i vissa ämnen insända av prostar och kyrkoherdar») innehåller »Kyrkornas märkvärdigheter». Detta är förteckningar som prästerna i Lunds stift sände in till biskopen, och som innehåller avskrifter samt mer eller mindre detaljerade beskrivningar av kyrkornas tillhörigheter anno 1830. I denna serie hittade jag en förteckning från kyrkoherden i Silvåkra, som berättade att det på kyrkans norra vägg hängde ett stort vapen »med många krigsinstrumenter utsiradt» och påskriften

»Konlig Majestetz Bestalter Öfverstelieut: aff Cavall:e vid Adelsfahnan och Commend: på Malmö Slott, Den välborne Herrn H:r Daniel Ramfelt, föd:de A:o 1634 d: 10: Jul: Dödde A:o 1705 d: 26: Jani: på Malm:o Slott, som har lefvat i 70 år 6 månad, och 10 dagar».

b2ap3_thumbnail_Ramfelt1.jpg

Hur ska man egentligen veta vilka begravningsvapen och epitafier som finns bevarade? En person som varit framsynt inom detta område är släktforskaren Jonas Magnusson. Sedan några år tillbaka driver han hemsidan Epitafier.se och Facebook-gruppen Svenska Epitafier, där tanken är att frivilliga krafter ska inventera och registrera de begravningsvapen, minnestavlor och epitafier som hänger i kyrkor, museer och slott runt om i Sverige. Jonas Magnusson utnämndes nyligen till Årets Eldsjäl 2015 av Sveriges Släktforskarförbund, bland annat med hänvisning till Epitafier.se, och det är inte svårt att förstå när man ser vilket jobb han lagt ner. Som han själv skriver på hemsidan är det emellertid användarna som står för den största arbetsinsatsen, för inventeringen sker inte av sig själv och dessutom är ju begravningsvapnen och epitafierna utspridda över hela landet. Det krävs därför gemensamma insatser för att ro projektet i land, och jag har själv spenderat åtskilliga sommardagar i kyrkor runt om i Skåne. Bidra du också, och hjälp årets eldsjäl med att bygga upp denna fantastiska genealogiska resurs!

Referenser:

»Begravningsvapen», i Kulturen : en årsbok till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, 1939.

Begravningsvapen (Wikipedia).

Epitafium (Wikipedia).