Släktforskning har nog aldrig varit hetare än idag, men i alla tider har människor varit genealogiskt intresserade. Det är dock svårt att begripa hur man kunde släktforska i en tid bortom ArkivDigital, Släktforskarförbundets CD-skivor och blixtsnabb e-post – men se, det kunde man! I många fall har dessa tidiga genealogers forskningsmaterial dessutom bevarats åt eftervärlden – till fromma för nutida släktforskare.

b2ap3_thumbnail_IMG_4954.JPG

Gustaf Sommelius (1726-1800), samtida siluett.

En av dessa tidiga genealoger var Gustaf Sommelius (1726-1800), bibliotekarie vid Lunds universitet. Som docent i österländska och grekiska språken hade han 1756 blivit rektor för Lunds skola och bevärdigades 1763 med professors namn, heder och värdighet. Från 1767 till sin död var han bibliotekarie vid Lunds universitet, en tjänst som krävde att han dessutom undervisade i lärdomshistoria. Undervisningen var krävande, men trots mängder av föreläsningar och över fyrahundra akademiska avhandlingar fann han tid till sin stora passion – släkt- och personforskning. Framförallt utredde han prästsläkter i Skåne och Blekinge till sitt omfattande verk om skånska prästerskapets historia, men forskningen förblev ofullbordad, antagligen på grund av undervisningsskyldigheten. Det enda som hann publiceras var Skånska clereciets historia (1763) och Lexici eruditorum Scanensium disputationibus (del 1-2, 1776-97), men det omfattande forskningsmaterialet finns ännu bevarat på Lunds universitetsbibliotek.

Det för släktforskare mest intressanta materialet är de fem volymer som kommit att kallas »Strödda lefvernesbeskrifningar och anteckningar över skånska kyrkoherdar». Som namnet antyder ligger tyngdpunkten på just skånska kyrkoherdar, men volymerna innehåller även blekingska präster och mycket annat intressant material – såsom släktträd, självbiografier, likpredikningar, korrespondens, avskrifter och teckningar av numera försvunna gravstenar och epitafier. Bland de bevarade släktträden finner man prästsläkter såsom Abelin, Albin, Findorf och Sorbon, men även denna förtjusande stamtavla över skånsk-blekingska släkten Wankif:

b2ap3_thumbnail_Wankif.JPG

Man stöter dock inte bara på regelrätta släktträd och stamtavlor, utan även mindre släktutredningar. En av dem gav mig svaret på vart klockaren Nils Månsson Rönnows dotter Anna Espman från Äspö tog vägen: »Dorothea Hobro gift med Klåckaren Nills Månsson Rönnow uti Espö, huilkas Barn kallade sig Espman; sonen Jöns Espman blef Kyrkoherde 1709 på Huen och 1715 i Tranås, Margareta gift med StallMästaren Jacob Hagerman på Wittskiöfle och Catharina gift med Quartermästaren Olof Lönquist fader till Kyrkoherde Niclas Olaus Lönquist i Bara […]. Anna gift med Strandridaren Daniel Svensson Ring i Silfwitsborg, döde båda i Pästen, lämnade efter sig sönerna Sven och Carl, som kalla sig Ringman». Samlingen innehåller dessutom många avskrivna likpredikningar, till stor del sådana som inte går att hitta på exempelvis universitetsbiblioteken. En av dem hölls över min anmoder Ingrid Sommars bror, häradsprosten Jöns Sommar (1675-1750) i Östra Hoby, och noggrant avskriven som den är innehåller den namn på både mor, far och morfar:

»Beträffande det förra: Så har salige Herr Probstens berömmeliga förda lefnadswandel tagit sin början den 24. Junii åhr 1675, då han uti Swenskiöps Sochn och Frosta Härad blifwit född till werlden. Fadren war för detta Kyrkioherden wid Swenskiöps och Huaröds Församlingar wälährewyrdige och Höglärde nu hos Gud salige Herr Daniel Sommar; Modren war wälähreborna och dygde-zirade Frun Fru Maria Frisdorf, förra Kyrkioherdens uti Huaröd wälährewyrdige och Höglärde Herr Petter Frisdorfs kjärälskeliga dotter.»

Man finner även många prästerliga självbiografier, flera av dem egenhändigt nedtecknade i korrespondens med professor Sommelius under 1700-talet, men också en och annan äldre levnadsberättelse – däribland kyrkoherden Niels Pedersen Quidings från mitten av 1600-talet:

b2ap3_thumbnail_Qwiding.JPG

»ANNO 1581. Den 6, Octobris, En Fredag Morgen tielig er Jeg födt i Qwiinge Præstegaard i Giönge Herredt aff Erlige Hæderlige æcte Förældre; Min Fader: Her Peder Nielßön, da Sognepræst till Qwiinge och Gryd. Min Moder Berete Peders daatter, som begge hwiler i Qwiinge Kircke och forwenter en ærefuld Opstandelse och it æwigt Liff.

Anno 1590. Wed Michaelis kom Jeg til Wæ schole, effter Jeg haffde lærdt min A. B. C. hiemme aff bemelte min S. Fader.»

Dokumentet vittnar om professor Sommelius’ jakt på originalhandlingar, något man finner många exempel på i samlingen. Ett av dem är brevet från prästänkan Karine salig Jacob Hansens, daterat Vinslöv den 17 april 1651, där hon tackar för hjälpen med hennes sjuke make, men förklarar att han inte behöver mer hjälp här på jorden:

»Herhoes giffuendes eder sörgeligen tilkiende, att efftersom Gud alleennest: effter sin welbehagelige willje oc urandsagelige wisdoms raad haffuer nu effter lang hiemsögelse hedenkaldet fra denne elendige werden, til sit himmelsche Rijge, min hiertekiere hosbonde nu S: med Gud, her Jacob Hanß Sogneprest til Winslöff oc Neflinge Sogner oc Proust offuer Giöngeherredt, da behöffuer samme S: Mennische intet meere end en Christelig begraffuelses Jordeferd.»

Något annat man finner mängder av i samlingen är de kyrkobeskrivningar som Sommelius tänkte använda i sin forskning, och som han antagligen uppmanat Lunds stifts prästerskap att sända in till honom. De är oftast väldigt detaljerade med både teckningar och avskrifter, och man kan därför hitta ovärderliga genealogiska och biografiska uppgifter från sedermera försvunna gravstenar. Kyrkoherden Gustaf Wisings gravsten i Hyby kyrka ger exempelvis både hans och hustruns födelsedata:

b2ap3_thumbnail_Hyby.JPG

»Här hvilar i Christo Högvällärd man sal. Mag. Gustaf Wising fordom Pastor och probst uti Högby. Barnfödt på Wisingsö i Småland d 1 Jan. åhr 1647. som i Gudi afsomnade d 15 Maj 1697. tillika med sin dygdrika K. Hustru Sal. Gundela Timberman, född i Stockholm d 29 Nov. 1636. och i Herranom afled d … år … med 2 theras kära Barn Sal. Herrman och Sal. Hermanna Wising. Gud förläne dem en frögdefull upståndelse på Herrans dag.»

Äldre tiders kyrkor kryllade dessutom av epitafier och begravningsvapen, varav de flesta numera är förkomna, men även dessa har bevarats åt eftervärlden tack vare de insända kyrkobeskrivningarna. Med tanke på att dessa personminnen var hotade redan då det begav sig är det lätt att förstå varför de inte bevarats till våra dagar, något prosten Sundius' brev den 19 oktober 1762 vittnar om:

b2ap3_thumbnail_Allerum.JPG

»Epitaphier öfwer prester äro i Fleninge kyrka inga, och här allenast 2ne: af hwilka det äldre, öfwer pastor Canutus Johannis, har warit, jemte en bröst-bild, stäldt med latinska versar uti samtal imellan den afledne och hans effterlefwande barn; men är så sönderfallit, och bokstäfwerne i denna fuktiga kyrkan så affallne, at man endast kunnat samla ett par stropher af begynnelsen, och platt ingen reda få på det följande och aldramästa. Det senare är öfwer pastores Nils Thulin och Palle Bång, af bägges deras enka upsatt, och innehåller allenast dessa mäns födelse, ämbets-tilträde och död; hwilka omständigheter jag meddelt tilförene. Håller altså för onödigt, at afskrifwa dessa epitaphier, men skall dock gjerna effterkommat, om så åstundas.»

Det är dock inte bara prästerliga personminnen som fångat skribenternas intresse, utan de flesta intressanta gamla föremål. Från Strövelstorps kyrka finns exempelvis en förteckning över medeltida adelsgravar, med detaljerade bilder på adliga vapensköldar och namn:

b2ap3_thumbnail_Strvelstorp.JPG

Korrespondensen i Sommelius’ samling innehåller även mer regelrätta brev, som både ger uppgifter om samtiden och forntiden. Dåvarande komministern Andreas Lanærus i Karlshamn berättar exempelvis i ett brev till Sommelius 1763 angående den blekingska prästsläkten Gullberg att

»Jag ärhindrar mig eljest at jag wid et tillfälle talade om denna slägten med magister Gullberg i CarlsCrona, som är son af wår Jöns Gullbergs cousin. Han sade att denna slägten är en märkwärdig prästeslägt och nämbde äfwen att hela slägtregisteret war till finnandes hos en flicka, som war, om jag mins rätt, brordoter af wår Gullberg, och skall wistas hos en klockare i Södra Hoeslöf, benembd Nobelius.»

och kyrkoherden Ivar Wandel förklarar i ett odaterat brev varifrån han tagit sitt släktnamn, något som avslöjar flera släktled bakåt:

»mitt tilnamn tagit af moderen emedan hon hetat Wandell och min fader Wanstad effter byen Wanstad i Färs Härad, när jag nu med åhren kom till at skrifwa mitt nampn tykte iag bättre om min moders nampn än faders och behölt sålunda den ena stafwelsen af fadrens men bägge af modrens nampn; beträffande eliest min moders nampn, så har hon det bekommit af sin fader klåckare fordom i Högzeröd, Jöns Wandell, hwilkens fader war lector i Lund, kort förän academien blef inauguerat och hetat Ifwar Wandell, effter hwilken iag fådt mitt dope-namn, denna lector Wandells fader har warit biskopp i Kiöppenhamn och hetat Jöns eller Johan Wandell.»

Detta var några av alla de genealogiska och biografiska skatter som gömmer sig i Gustaf Sommelius' efterlämnade forskningsmaterial, och om man har (präst)släkt i Skåne eller Blekinge finns det all anledning att studera materialet – det är lättöverskådligt tack vare den detaljerade förteckningen. Liknande samlingar finns på fler platser i Sverige, och det är en rörande tanke att man som nutida släktforskare kan komma vidare i forskningen – tack vare dessa tidiga släktforskare.

Släktforskning handlar om människor, väldigt många människor, och din uppgift som släktforskare är att binda samman dem, återskapa deras liv och finna så många uppgifter som möjligt om dem. Bland alla dessa människor finns dock en person som tyvärr alltför ofta hamnar i skymundan – och det är du, alltså släktforskaren själv. Det är inte utan grund som en amerikansk genealog lär ha yttrat att »many genealogists neglect telling their own stories, while in the midst of telling the stories about others», och handen på hjärtat – när du en dag lämnar jordelivet, hur många källor finns då bevarade som kan berätta din historia? Hur du var som person, vad du tänkte och gjorde, vilka dina drömmar var? Jag tror att alla släktforskare förbannar de förfäder som inte lämnat ett enda skrivet ord efter sig, bara en massa anonyma fotografier och frågetecken – så varför då göra samma misstag som de du förbannar? Nej, som släktforskare har du en plikt att bevara din egen historia – innan det är för sent.

Jag nämnde nyss anonyma fotografier, detta genealogiska gissel som plågat släktforskare i decennier. Plågan kommer växa sig större om även alla dina gamla barndomsbilder och semesterfoton möter samma öde som de mystiska fotografier förfäderna lämnat efter sig – så innan det är för sent, skriv på baksidan av varenda litet fotografi. Du vet att det där är mormors granne Svea, men om du låter den vetskapen dö med dig lär fotot hamna i glömskans land, kanske rentav på soptippen. Så skriv, snälla du, skriv namn och plats – och spara inte på uppgifterna! Både 70-talets polarider och 80-talets glansiga foton har gott om plats på baksidan.

b2ap3_thumbnail_Lindslkten---Karl-och-Hulda.jpg

När vi ändå har pennan i hand – skriv dagbok! Framtida anförvanters tacksamhet är inte det enda positiva med att du dagligen delar med dig av ditt liv, nej, det kan även vara terapeutiskt, en möjlighet att reflektera över livshändelser och förstå dig själv bättre. Sedan är det ju riktigt, riktigt kul att läsa sina gamla dagboksanteckningar och bli både nostalgisk och full i skratt. Själv började jag skriva dagbok som femtonåring, något jag fortsatt med i större eller mindre utsträckning genom livet. Under de fjorton år som passerat har det blivit många skildringar av dagshändelser, reflektioner, tankar och förhoppningar om förflutna och kommande levnadsdagar. Den 19 januari 2004 föll exempelvis snön över Helsingborg trots att väderprognosen hävdade motsatsen, den 14 oktober 2008 funderade jag kring stora förändringar och livsutveckling, den 4 juni 2012 beklagade jag människans dumhet och natten till den 8 september 2015 drömde jag en riktigt obehaglig mardröm om spöken. Det kan måhända kännas lite egocentriskt, men återigen – hade inte du uppskattat om någon av dina förfäder skrev dagbok?

b2ap3_thumbnail_IMG_1453.jpg

Vi behåller pennan i handen, och fortsätter skriva – memoarer. Genom åren har det skrivits otaliga memoarer, framförallt av mäktiga män som velat betona sin storhet eller försvara sin plats i samhällets topp. Sådana äreminnen kan dock bli både långrandiga och patetiska, men i grund och botten är memoarer hur intressanta som helst, ett ypperligt sätt att bevara sin egen historia. Tänk bara hur häftigt det hade varit om någon av dina förfäder efterlämnat memoarer! Själv är jag djupt tacksam över att min anfader Johan Carlberg (1794-1882) år 1875 tog sig tiden att nedteckna sina levnadsminnen, med en inledande skildring av hur han blir faderlös och växer upp hos sin morbror innan kriget kallar:

»Undertecknad är född i Carlskrona den 19 augusti 1794. Mina föräldrar voro Sjö-kaptenen A. Carlberg och Anna Regina Flinckenberg. 1801 i mars månad dog min fader och samma år emottogs jag av min halvmorbror Sven Ahlström i Hyby i vars hus jag vistades till den 28 februari 1812 då jag ingick som officer vid Södra Skånska Infanteriregementet med vilket regemente jag bevistade fälttåget i Tyskland, Nederländerna och Norrige 1813-1814 samt garnisonstjänsten å Fredrikshalds Fästning till april månad 1815 då regementet återtågade till hemorten.»

Om du tänker skriva dina egna memoarer – vänta inte! Med tiden blir dina minnen alltmer förvrängda och fragmenterade, så den bästa tiden att skildra din levnad i skrift är nu. Hur märkligt och pretentiöst det än känns skriver jag själv på mina memoarer, med framtida ättlingar och anförvanter i varm åtanke, och jag har till och med inspirerat min farfar till att nedteckna sina levnadsminnen. Efter min morfars död fann jag dessutom ett antal utkast till memoarer bland hans bevarade papper, med värmande skildringar av hur han träffade mormor i början av 50-talet – och hur de var så förälskade så att de struntade i att gå till jobbet utan badade och gick på bio istället. Dessa ögonblicksbilder från det förflutna hade för alltid gått förlorade om inte min morfar skrivit ner dem, så tack morfar! Tack för att du ville bevara en bit av din och mormors historia åt eftervärlden. Och till varje släktforskare där ute – släktforska, släktforska för allt vad ditt anteckningsblock eller dator är värd! Men glöm för all del inte dig själv, och din historia – för du är minst lika viktig som alla andra människor i släktträdet!

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender_20160922-205616_1.jpg

Den 29 november 1908 – det var en söndag, och antagligen låg snön tung på marken – hölls en något annorlunda gudstjänst i Vitabys ståtliga medeltidskyrka, vackert belägen på Österlens höjder. Det skulle nämligen lysas första gången för det unga paret Anna och Alfred inför deras tilltänkta äktenskap, och i predikstolen stod förmodligen kyrkoherden Emil Thulin, sedermera kontraktsprost i Ingelstorp. Lysningen skedde uppenbarligen utan problem, för kyrkoherden förkunnade att det inte fanns några äktenskapshinder varpå proceduren upprepades söndagen därpå. Inte heller då framkom några anmärkningar, så söndagen den 13 december hölls den sista lysningen för paret innan det var dags för bröllop. Dagen före nyårsafton 1908 sammanvigdes Anna och Alfred av kyrkoherden Thulin, och det antecknades i lysnings- och vigselboken att äktenskapet ingåtts med bådas muntliga begäran och samtycke samt att Annas mor, änkan Hanna Thorsson (som jag bloggat om tidigare), lämnade sitt skriftliga medgivande till äktenskapet.

b2ap3_thumbnail_022---Bild---Alfred-och-Annas-brllop.JPG

Alfred Lindh (1884-1952) och Anna Ellida Thorsson (1889-1962), antagligen fotograferade på bröllopsdagen 1908.

Det unga brudparet kom sedermera att bli min farmors morföräldrar, och jag har alltid undrat vad som döljer sig bakom de allvarliga minerna på bröllopsfotografiet (för övrigt det enda bevarade från släktens äldre generationer). Raderna ovan är mina gissningar kombinerat med kyrkoböckernas kortfattade uppgifter, men hur såg egentligen bröllopet ut? Var ägde vigseln rum, hur var prästen och hur såg bröllopsfesten ut? Eftersom lysnings- och vigselboken avslöjar att det var kyrkoherden Emil Thulin (1870-1961) som sammanvigde Anna och Alfred började jag mitt sökande i herdaminnet, i detta fall för Lunds stift:

»Reslig och rakryggad, myndig och vördnadsbjudande, med en vaken och vänlig blick under de buskiga ögonbrynen, svekfri och öppen, medmänsklig, folklig och humoristisk var E[mil] T[hulin], som prästman kongenial med gammalkyrklig fromhet, utan all trångsynthet el. förkonstling, en präst och själasörjare i sin prydno, en fader för sina förs. och kontraktister.»

Det måste varit något av en upplevelse att säga »ja» inför den reslige kyrkoherden med de buskiga ögonbrynen! (som för övrigt finns att beskåda på Södra Mellbys hemsida). Herdaminnet berättar vidare att Thulin »Med stark och ännu in i ålderdomen väl bevarad röst frambar [...] sin bibliska och centralt inriktade predikan, hade alltid ett ingångsord och det tysta Fader vår samt sen ett klart markerat ämne för predikan. Genom allvaret och strängheten lyste kärleken till själarna likt ett värmande solsken». Han kunde dock även vara sträng, för när en frikyrkoman menade att Thulin var alldeles för mild i sin förkunnelse lär en sockenbo ha utbrustit att »Han skulle bara ha hört han i söndes, för då ryste han själarna rejält från sin präkestol!»

Jag forskade vidare, och fick fram att Emil Thulins dagböcker finns på Universitetsbiblioteket i Lund. Tyvärr gav de ingenting eftersom de påbörjades kort efter att han lämnat Södra Mellby pastorat, några få år efter Annas och Alfreds bröllop. Jag upptäckte dock att Thulins levnadsminnen publicerades 1989 med titeln »Österlenprosten berättar», och till min stora glädje skriver han en hel del om sina tre år i Södra Mellby och Vitaby församlingar. Han berättar bland annat om bröllopsskicket i pastoratet under dessa år, och kanske kommer något av minnena från min farmors morföräldrars bröllop 1908:

»Dop förrättades mestadels i hemmen, vigslar i hemmen eller i prästgården, dit man »stassade», d. v. s. bröllopsföljet färdades i vagnar med brudparet i första åkdonet till prästgården. Man räknade noga vagnarnas antal och iakttog en viss rangordning, beroende på släktskap. Någon gång hände det, att bröllopsföljet bjöds på någon traktering i prästgården. [...]

Stora bröllopsfester förekom inte i regel. Skedde detta, så förrättades vigseln i hemmet. Tal brukade ej ifrågakomma. Jag visste inte detta utan höll tal till brudparet under middagen vid den första förrättningen av detta slag. Av kantorn fick jag efteråt den upplysningen, att detta stred mot gängse sed. Jag föresatte mig då att inte göra så oftare.

Emellertid hände det, att jag ej så länge därefter förrättade vigsel i ett annat hem, och då det tycktes som om jag inte skulle säga något till brudparet, bad mig brudens moder att till hennes dotter hålla samma »granna» tal som vid det förut omnämnda bröllopet. Nu var gärdet upprivet, och sedan blev det tal vid varje bröllopsfest. Jag vill minnas, att jag inte förrättade någon vigsel i kyrkan».

Vigseln skedde alltså inte i kyrkan utan i hemmet eller prästgården, och den vördnadsbjudande kyrkoherden höll ett tal till det unga brudparet, och eftersom Thulins skildring utspelar sig under det år som Anna och Alfred gifte sig kan man nog tänka sig att deras bröllop såg ut ungefär så. Jag funderade dock på om det fanns mer att hämta i källorna – kanske hade någon av församlingsborna efterlämnat källmaterial? Jag undersökte Folklivsarkivets manuskriptsamling i Lund, där jag gjort många intressanta fynd genom åren, och det dröjde inte länge innan jag gjorde ännu ett. Det visade sig att Folklivsarkivet hade intervjuat brudgummen Alfreds granne Nils Andersson (1862-1940), som berättade en hel del om bröllopssederna i Södra Mellby och Vitaby:

»Bröllopet hölls i brudens hem. När gästerna anlände till bröllopsgården stodo spelmän och spelade på trappan. Brudgummen kom något före gästerna. Han åkte och en dräng körde före honom. Vigseln försiggick merendels i prästgården, dit alla begåvo sig. Först red förridarna, sedan kom brudgummen i en vagn tillsammans med en ungkarl och bruden i en vagn tillsammans med en ogift flicka. Efter vigseln åkte brudgummen däremot med en gift karl och bruden med en gift kvinna. Sist åkte alla bröllopsgästerna. [...]

Förridarna voro två – den högre var en bror eller kusin till brudgummen, den vänstre en bror eller kusin till bruden. Dessa skulle stå fadder till första barnet. När förridarna kommo till prästgården skulle de öppna dörren och gå före brudparet. Fanns det spelemän redo de efter förridarna och blåste, när de kommo förbi någon by eller något samhälle, samt när de kommo fram till kyrkan eller prästgården. När brudföljet gick in i kyrkan eller prästgården gick man i följande ordning: förridarna, brudparet, de ogifta och sist de gifta. När man gick ut, gingo de gifta däremot före de ogifta.»

Jag kikade i födelse- och dopboken för att kontrollera Nils Anderssons uppgift om förridarna, och mycket riktigt var brudgummens femtonårige bror Rudolf fadder åt parets första barn 1909. Bruden Anna hade dock inga kusiner i trakten och endast en elvaårig lillebror som var för ung för att vara fadder, så ingen från hennes sida var faddrar vid dopet. Nils Andersson berättar vidare om bröllopsmiddagen:

»Vid måltiderna sutto karlarna vid ett bord och fruntimren vid ett annat. Brudparet, med bruden till höger om brudgummen, satt vid ena bordsändan vid karlarnas bord. Prästen satt till vänster om brudparet och klockaren till vänster om prästen. Först serverades smör, bröd, ost och korv, sedan en fiskrätt (torsk eller lutfisk) och därefter en kötträtt med bruna bönor eller makaroner, samt sist bjöds det på risingröt och syster- eller sockerkaka. [...]

Musik förekom ej under middagen. Både brud och brudgum voro svartklädda. [...] Bröllopet varade från fyra till sju dagar. Första dagen stod förridarna för trakteringen, andra dagen gjorde brudparet det. Gästerna hade förning med sig – allt efter huru många de voro från det stället – ett stekt lammlår eller en stekt gås, samt ett fat risingröt. Gudmorafolket till brud och brudgum skulle ha spätt-kaka med sig.»

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland_20151126-122929_1.JPG

Nils Roland (1850-1936) med sin hustru Eva Månsdotter (1858-1950), troligen fotograferade i samband med förlovningen 1879.

Om nu kyrkoherden Thulin sedermera alltid höll tal kan man ju undra vad han sade till Anna och Alfred, där han satt vid deras vänstra sida under bröllopsmiddagen? Det lär vi aldrig få veta, men i Folklivsarkivets manuskriptsamling gjorde jag ett annat intressant fynd angående bröllopssederna i Södra Mellby pastorat. Samtidigt som Folklivsarkivet intervjuade Nils Andersson hade man även talat med muraren Nils Roland, och han var inte vem som helst – han var nämligen kusin till Alfreds far! Nils Roland berättar följande om bröllopsfesterna i pastoratet:

»Brudparet skulle spisa ur en tallrik. Fruntimren 'lötte' bruden högt upp i vädret och karlarna 'lötte' brudgummen. Medan de höllo dem i vädret hällde de upp vin och skålade med dem. Brudparet kastade sedan glaset över huvudet i golvet, så att de gick sönder. Det skulle vara lyckosamt. [...] Det var förr en sed vid bröllopen att alla karlarna skulle dansa med bruden och alla kvinnorna med brudgummen. Över inkörseln till bröllopsgården satte ungdomarna upp en båge, som de klädde med grönt och blommor. På ömse sidor om trappan satte de granar eller enar. [...] Man dansade polka, polkett, polska, kadrill och vals.»

För mig handlar släktforskning om att lära känna förfäderna, att med hjälp av små fragment återskapa vem de var och hur de levde. Med lite fantasi kan man utan problem skönja historien bakom det svartvita bröllopsfotografiet från 1908, och hur Anna och Alfred färdas med häst och vagn till prästgården. Hur spelmännen står där på trappan, hur bröllopsgästerna avnjuter den utsökta bröllopsmåltiden – bruna bönor och makaroner, risgrynsgröt och sockerkaka, fisk och stekt gås – och hur den vördnadsbjudande prosten Thulin reser sig från bordet och håller ett strängt men kärleksfullt tal till det unga brudparet, som älskade varandra i nöd och lust tills döden skilde dem åt fyrtiofyra år senare.

Många släktforskare drömmer nog om att hitta brottslingar i släkten, av den enkla anledningen att de där ljusskygga figurerna är mer spännande än de skötsamma bönderna. Jag tycker själv att det är intressant att studera de människor som på olika sätt bröt mot samhällets normer, så därför är det kanske tur att jag har hittat allt från barnamord och stölder till kyrkobuller och dråp i släkten. Brottslingar är dock inte bara kuriösa inslag i släktträdet, utan kan även leda släktforskaren till intressant källmaterial såsom domstolshandlingar, förhörsprotokoll, fångrullor, fotografirullor, sjukjournaler, fängelsedirektörers dag- och samtalsböcker med mera. Även mindre brott kan bli värdefulla ingångar till detta material, och en liten anteckning i en husförhörslängd eller församlingsbok kan vända upp och ner på släktforskningen. Detta blev jag själv varse när jag upptäckte den märkliga historien om hur min farmors farmors far Anders Bergkvist (1848-1933), den skojfriske skräddaren från Nevishögs socken, år 1915 hamnade på Malmö centralfängelse på grund av säd, mjölk och foderkakor...

b2ap3_thumbnail_042---Kopia-av-Anders-o-Petronella-som-ldre.JPG

Anders och Petronella Bergkvist utanför huset i Grevie, Nevishögs socken 1922.

Det hela tog sin början på en marknad i Lund i februari eller mars 1915. Anders hade tillsammans med en bekant, Nils Nilsson, köpt fyra små grisar som lämnades hemma hos Anders, eftersom han erbjudit sig att passa och mata dem. Nils brukade dock besöka Anders' hem nattetid för att lämna säd till grisarna, något som skedde flera gånger. Nils brukade även hålla till i en inredd loge i Anders' fastighet, dit dörren alltid var öppen. Här hade Nils ställt den medhavda säden på golvet, och med denna säd hade Anders sedan matat grisarna. Nils hade också burit dit mjölk och foderkakor, som Anders hade matat sin ko med. Så småningom avslöjade Nils att säden, foderkakorna och mjölken var stöldgods, och det var nu som Anders begick sitt stora misstag - han anmälde inte stölderna till polisen. På poliskontoret i Arlöv berättade Anders att Nils hade avlämnat minst två tusen kilo säd, förutom mjölk och foderkakor till okänd vikt och antal. På grund av sitt vittnesmål sågs Anders nu som medskyldig, så kronolänsman Yngvar Persson bad honom att avge sin livsberättelse, som nedtecknades i  protokollet:

»Beträffande sina levnadsomständigheter berättade Bergkvist, att han vore född den 29 maj 1848, att hans föräldrar, smeden Nils Bäckström och dennes hustru Mätta Persdotter, vore döda, att han kunde läsa och skriva, att han är kyrkoskriven i n:r 15 Nevitshög, att han vid 23 års ålder gifte sig med Petronilla Andersson och har med henne [haft] 9 barn, av vilka 7 leva och äro vuxna, att han vistats i föräldrahemmet till han var 6 år gammal, att han därefter tjänat som vaktpojke hos olika lantbrukare i 6 år, att han vid 12 års ålder kom i skräddarelära hos Jöns Persson i Bara och vistades där i 2 1/2 år, att han därefter tjänade som dräng i 2 år, att han därefter fortsatte med skrädderiyrket samt att han ej förut varit för brott straffad».

För kronolänsmannen var detta kanske bara formalia, men för en släktforskare är dessa uppgifter ovärderliga. Kyrkböckerna avslöjar nämligen ingenting om att Anders tjänade som vaktpojke eller var i skräddarelära, och den tidigaste anteckningen i husförhörslängderna säger att han blev dräng först 1864. Att han blev vaktpojke vid så unga år hänger antagligen ihop med att fadern avled strax innan Anders fyllde sex år, så den lille gossen fick väl hjälpa till med försörjningen så gott han kunde. Persson antecknade vidare i protokollet att Anders var 169 cm lång, hade ordinär kroppsbyggnad, ovalt ansikte, kal hjässa, blå ögon samt rak och vanlig näsa. Med anledning av vad som framkom vid vittnesförhöret blev han »förklarad häktad för delaktighet i ovanberörda stölder, och kommer att införpassas till centralfängelset i Malmö för undergående av rannsakning inför Torna och Bara häradsrätt», som det står i protokollet, och dagen därpå anlände han till fängelset. Han bar inga pengar eller persedlar vid häktningen, men enligt fängelsets mottagningsjournal var hans kläder värda 13 kronor och 95 öre.

b2ap3_thumbnail_bild-1.JPG

Ur fångrullan för Malmö centralfängelse 1915.

Anders satt häktad i sammanlagt tolv dagar. Den 2 september 1915 inleddes rättegången, då advokaten Sandahl underströk den förmildrande omständigheten att Anders varit delaktig i tjuvnadsbrottet »utan att däraf hafva nämnvärd egen vinning», eftersom han ju själv hade lagt till omkring hälften av fodret åt de gemensamt ägda grisarna. Rätten beslöt därför att släppa Anders på fri fot samt att målet skulle uppskjutas för ny handläggning sju dagar senare. Anders var nu en fri man, och lämnade fängelset med anmärkningen »ostraffad» i fångrullorna. Det blev dock kort tid i frihet - när målet återupptogs påpekades något som blev till nackdel för Anders. Nils Nilsson hade nämligen även stulit varor hos en handlande i Staffanstorp, och Anders kände mycket väl till att dessa varor var stulna, något han själv hade erkänt genom sitt vittnesmål på Arlövs polisstation. Rätten slog därför fast att »svaranden Bergquist efter tillgreppen, med vetskap om den olofliga åtkomsten, omhändertagit det sålunda stulna, och med undantag af potatisen, däraf haft vinning».

Han dömdes därför den 9 september 1915 av Torna och Bara domsaga »såsom för första resan å olika tider och tillfällen begången stöld» till straffarbete i fyra månader, en dom som fastställdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 12 november samma år. Anders skulle dessutom ersätta målsäganden med 416 kronor för de stulna varorna samt betala vittnenas löner och biträdet med 30 kronor. Uppgifterna om att Anders hade blivit häktad nådde även kyrkoherden i hemförsamlingen Nevishög, som skrev in i församlingsboken: »vid Torna och Bara häradsrätt d. 9/9 1915 dömd för 1:a resans stöld – till 4 månader straffarbete. Besvärstiden utgick 29/9 1915, stadfäst af Hofrätt». Anders återvände nu alltså en andra gång till Malmö centralfängelse, och anlände två dagar före julafton 1915 där han samma dag överfördes till Centralfängelseavdelningen. Efter exakt fyra månaders straffarbete blev han frisläppt den 22 april 1916 och kunde nu återvända till hustrun i Nevishög som en fri man, efter avtjänat straff.

Brottslingar kan som synes leda oss släktforskare till mycket intressant källmaterial - även mindre brott hamnade i arkiven, och man vet aldrig vilka uppgifter man hittar. Själv fick jag veta mer om min farmors farmors fars kroppsbyggnad, ansiktsform och ögonfärg, vad han gjorde i barndomen, hur hans bostad såg ut, ja, till och med vad hans kläder var värda 1915 - hela 13 kronor och 95 öre!

Många med mig gillar att skriva, det vet jag. Som släktforskare träffar man på en del fantastiska historier som verkligen borde berättas, och inte bara stanna som en anteckning i ens släktforskningsprogram. Men hur kommer man igång?

"Write as you go along!" uppmanar oss Crista Cowan, anställd på amerikanska Ancestry som släktforskare. Hon har en blogg där och en videokanal på Youtube. I ett avsnitt tar hon upp detta ämne, att komma igång med att skriva sin släkthistoria.

Crista Cowan kommer att medverka på Släktforskardagarna i Karlstad, där hon berättar om sitt arbete.

Jag håller med henne, även om jag inte alltid tillämpar det. Vid det här laget har jag skrivit en hel del släkthistoria, både från min egen släkt och om släktforskningsresultat från andras släkter, inte minst ett antal artiklar i vår förenings medlemstidning.

Ett bra sätt att få inspiration är att läsa andras släktberättelser, menar Crista Cowan. Detta instämmer jag fullständigt i. Jag tycker att det är jätteintressant att läsa biografier baserade på släktforskning.

I sin videoblogg tipsar hon om några amerikanska böcker på detta tema (cirka 8 minuter in på filmen). Efter att ha sett inslaget i vintras skaffade jag två av böckerna (som båda är på engelska, men lättlästa). Boken The Sea Captain's Wife läste jag först. Den handlar om en vit kvinna i USA som gifte sig med en färgad man 1869. En mycket intressant historia.

b2ap3_thumbnail_Cowan.JPG

Nu har jag läst Crossing the borders of time. Den är så bra! En riktigt läsvärd berättelse.

Författaren Leslie Maitland, journalist i New York, skriver om sin mor Janine Gunsburger som är tysk jude och tvingas fly från Hitlers Tyskland via Frankrike 1942, 20 år gammal. I Frankrike lämnar hon sin stora kärlek, Roland Arcieri. Han är inte jude och hennes föräldrar motsätter sig äktenskap. När kriget är över bor familjen i New York och Janine och Roland lyckas inte få kontakt igen, bland annat för att hennes familj döljer hans kontaktförsök för henne.

Hon gifter sig med en amerikan, får barn, ser dem växa upp och så plötsligt är det slutet av 1980-talet. Janine har aldrig glömt sin Roland, han finns för evigt kvar i hjärtat och hon berättar för sina barn om honom. När dottern Leslie är vuxen spårar hon upp Roland och efter ett halvt sekel som åtskilda kan Janine och Roland återse varandra.

Detta är inte bara en romantisk kärlekshistoria utan även en stark berättelse om flykten från Tyskland och livet som emigrant, och om familjens historia flera generationer bakåt.

Det är lätt att känna igen sig i dotterns berättelse om hur hon följer i spåren efter hennes mors ungdomsår i Tyskland och Frankrike, och vad som hände med hennes släkt där. Några mördades i koncentrationsläger.

Båda de här böckerna handlar om kärlek med förhinder men som övervinns. Men som släktberättelser rymmer de så mycket mer än så.

I ett annat blogginlägg har jag samlat en lång rad tips på släktberättelser och biografier på svenska.

Om du också vill komma igång med att skriva din släktberättelse håller jag en kurs på Släktforskardagarna i Karlstad, som du kanske redan sett.

Släktforskning handlar inte alltid om skicklighet, ofta gäller det att ha tur också. För ett par år sedan försökte jag spåra en förfader, Johan Carlberg (1794-1882). Han var sergeant vid Södra skånska infanteriregementet, och hade kort efter återkomsten från napoleonkriget 1815 gjort sin morbrors tjänstepiga med barn. Den arma pigan fick ännu ett utomäktenskapligt barn några år senare, förblev ogift, och dog utfattig i Lyngby prästgård i Skåne. Johan Carlbergs vidare öden var dock länge ett mysterium, men till slut fick jag upp ett spår som ledde mig hela vägen till hans grav i Ängelholm.

Det visade sig att herr Carlberg var något av en entreprenör och mångsysslare, och han lyckades samla ihop en större förmögenhet genom att låna ut pengar, bilda bolag och handla med aktier. Sedan han avancerat till fanjunkare vid regementet lämnade han 1828 aktiv militärtjänstgöring, och var därefter syssloman vid Lunds lasarett samt inspektor på ett flertal skånska gods. Slutligen blev han förvaltare på det vackra godset Engeltofta i nordvästra Skåne. Vid sjuttioett års ålder, då de flesta kanske hade gått i pension, kastade sig den rastlöse mannen in i bankvärlden. Han lämnade lantlivet på Engeltofta och flyttade in till Ängelholm, där han deltog i grundandet av Engelholms och kringliggande Orts Sparbank. År 1865 blev han bankens kamrer, och året därpå tillträdde han som verkställande direktör för bankens avdelningskontor i Ängelholm. Först vid sjuttiosex års ålder gick han i pension - dock inte för att orken var slut, utan på grund av försvagad syn. Han levde i ytterligare ett antal år och slutade sina dagar först 1882, åttiosju år gammal.

b2ap3_thumbnail_Grav---Johan-Carlbergs-1-2006-08-17.jpg

Johan Carlbergs och hustrun Sophie Gröndahls gravsten, på Ängelholms gamla kyrkogård. Foto: Markus Gunshaga

Av ren nyfikenhet började jag spåra herr Carlbergs ättlingar. Sedan han fått två barn utom äktenskapet gifte han sig 1828 och fick sex barn inom äktenskapet. Det yngsta av dessa barn, sonen Axel Carlberg (1836-1899) fick fyra döttrar, varav tre förblev ogifta. Den yngsta dottern Hedvig Carlberg (1879-1967) gifte sig dock, och vid bouppteckningen efter en av de ogifta systrarna 1962 hade Hedvig företrätts av sin dotter. Denna dotter hade ett unikt efternamn, och efter en snabb sökning på internet kunde jag konstatera att hon fortfarande var i livet, nittiofyra år gammal! Jag tog genast kontakt med den gamla damen (som var min farmors farmors syssling), och inom en vecka satt jag på tåget mot Göteborg. Jag hälsades välkommen av den gamla damen, som även bjudit in sin dotter och svärson, så det blev en trevlig liten släktträff. Det visade sig att jag haft rejäl tur när jag kontaktade den gamle damen. Hon hade nämligen ärvt i princip allt som hennes morfar Axel ärvt efter föräldrarna, precis som jag hoppats. Bland de mer intressanta föremålen fanns ett silverskrin som tillhört Johan Carlberg själv, innehållande en självbiografi daterad 1875:

»Undertecknad är född i Carlskrona den 19 augusti 1794. Mina föräldrar voro Sjökaptenen A. Carlberg och Anna Regina Flinckenberg. 1801 i mars månad dog min fader och samma år emottogs jag av min halvmorbror Sven Ahlström i Hyby i vars hus jag vistades till den 28 februari 1812 då jag ingick som officer vid Södra Skånska Infanteriregementet med vilket regemente jag bevistade fälttåget i Tyskland, Nederländerna och Norrige 1813 1814 samt garnisonstjänsten å Fredrikshalds Fästning till april månad 1815 då regementet återtågade till hemorten...»

Det kändes som en dröm! Dock ägde den gamla damen inte så många fotografier, men hon berättade att hennes yngre syster eventuellt hade några. Hon lovade att undersöka saken, och jag återvände hem till Skåne. Där började jag leta efter litteratur om banken i Ängelholm, kanske där fanns fler uppgifter om herr Carlbergs verksamhet? Jag hittade en gammal jubileumsskrift från Ängelholms sparbanks 50-årsjubileum, och chocken blev stor när den lilla oansenliga jubileumsskriften inte bara innehöll uppgifter om Johan Carlbergs verksamhet, utan även ett fotografi på honom! Jag satt där med det bleknade häftet framför mig, och beskådade för första gången min farmors farmors mormors far. Jag hade precis hämtat mig, när jag plötsligt fick ett brev i brevlådan. Det var den gamla damen i Göteborg, som nu hade talat med sin yngre syster. Jodå, visst hade systern en del äldre fotografier - bland annat ännu ett fotografi på Johan Carlberg!

b2ap3_thumbnail_JCC.jpg

Inom loppet av ett par veckor hade jag alltså träffat min farmors farmors syssling, tagit del av min farmors farmors mormors fars självbiografi, samt fått två fotografier på honom. Släktforskning handlar alltså inte alltid bara om skicklighet - ofta gäller det att ha en gnutta tur också!