Varför gifte sig så många kring jul förr i tiden? På 1900-talet var pingst en populär bröllopshelg, idag är det kanske mer utspritt sommartid. Men på 1700-talet och in på 1800-talet var dagarna kring jul och nyår de populäraste bröllopsdagarna. Detta upptäckte jag nyligen vid forskning i några socknar i södra Värmland. Kanske var det en lokal eller regional tradition. Eller är det vanligt även på andra ställen i Sverige vid denna tid? Jag tror inte att jag sett det så tydligt förut, i alla fall inte som jag minns.

1755 i Silleruds socken. Nästan två sidor med vigslar i kyrkboken. Sju är vigda den 26:e december och sju den 28:e. Bild från Arkiv Digital, Sillerud CI:4 (1733-1756) Bild 28 / Sida 45.

1792 i Gillberga socken. Av årets 23 brudpar är 12 vigda 26-30 december, alltså mer än hälften. Bild från Arkiv Digital, Gillberga CI:4 (1789-1820) Bild 24 / Sida 39.

1825 i Långserud socken. Av årets 22 brudpar är nio vigda mellan jul och nyår. Bild från Arkiv Digital, Långserud EI:1 (1807-1846) Bild 22 / Sida 35. Ett av brudparen är Olof Andersson från Råtakan och Lotta Persdotter från Södra Björketjärn. En vecka senare kunde de gå på bröllop igen, för då vigdes Lottas far änklingen Petter Olsson med Olofs syster Katrina Andersdotter. Far och dotter gifter sig alltså med två syskon. Lotta blir både styvdotter och svägerska till Katrina, som blir svärmor till sin egen bror. Och Olof är både svåger och måg till Petter.

Varför var det så populärt att gifta sig vid denna tid på året? Var det för att släkten ändå samlades till kalas vid juletid och man då ville passa på? Slå två flugor i en smäll? Kanske var det sparsamhet, att det räckte med att ordna ett kalas? Jag kan ockå tänka mig att vår, sommar och höst var mer hektiska arbetsperioder i bondelivet, och därför svårare att hinna ordna med bröllop.

Kanske var det en mer lokal tradition, men som var väldigt stark. Det jag har sett sträcker sig ju över flera decennier, kanske hundra år.

Jag kan inte heller låta bli att fundera över det rent praktiska bekymret för prästen att hinna med alla dessa vigslar. Fem vigslar på annandagen 1825 i Långserud, sju på annandagen 1792 i Gillberga och lika många för prästen på annandagen 1755 i Sillerud. Inga vigslar den 27:e men många den 28:e. Varför inga vigslar den 27:e i Sillerud och Gillberga? Behövde prästen en vilodag den 27 december, efter sin hektiska arbetsdag dagen innan? Idag är det väl ingen som gifter sig på annandag jul?

Det måste ha varit vigslar på löpande band för prästen. Vigdes brudparen i kyrkan? Kanske alla vigdes efter högmässan i kyrkan, direkt efter varandra. Det måste ju ha tagit ett par timmar i alla fall, och blev en lång stund i kyrkan för kyrkbesökarna. Var gästerna med i kyrkan under vigseln? Då måste det ha varit knökfullt. Kanske kom gästerna bara till kalaset hemma på gården efteråt. På 1800-talet ska det ha blivit mer allmänt att man gifte sig i hemmet eller i prästgården. Men så kan det ju knappast ha varit vid denna tid. Prästen kan ju omöjligt ha hunnit fara runt till sju gårdar i socknen samma dag för att viga brudpar, inte med bara häst och vagn som transportmedel.

För dem som levde då måste det ju ha varit självklart med dessa speciella vigseldagar, men jag förstår det inte och undrar. Är det någon som vet?

Den 29 november 1908 – det var en söndag, och antagligen låg snön tung på marken – hölls en något annorlunda gudstjänst i Vitabys ståtliga medeltidskyrka, vackert belägen på Österlens höjder. Det skulle nämligen lysas första gången för det unga paret Anna och Alfred inför deras tilltänkta äktenskap, och i predikstolen stod förmodligen kyrkoherden Emil Thulin, sedermera kontraktsprost i Ingelstorp. Lysningen skedde uppenbarligen utan problem, för kyrkoherden förkunnade att det inte fanns några äktenskapshinder varpå proceduren upprepades söndagen därpå. Inte heller då framkom några anmärkningar, så söndagen den 13 december hölls den sista lysningen för paret innan det var dags för bröllop. Dagen före nyårsafton 1908 sammanvigdes Anna och Alfred av kyrkoherden Thulin, och det antecknades i lysnings- och vigselboken att äktenskapet ingåtts med bådas muntliga begäran och samtycke samt att Annas mor, änkan Hanna Thorsson (som jag bloggat om tidigare), lämnade sitt skriftliga medgivande till äktenskapet.

b2ap3_thumbnail_022---Bild---Alfred-och-Annas-brllop.JPG

Alfred Lindh (1884-1952) och Anna Ellida Thorsson (1889-1962), antagligen fotograferade på bröllopsdagen 1908.

Det unga brudparet kom sedermera att bli min farmors morföräldrar, och jag har alltid undrat vad som döljer sig bakom de allvarliga minerna på bröllopsfotografiet (för övrigt det enda bevarade från släktens äldre generationer). Raderna ovan är mina gissningar kombinerat med kyrkoböckernas kortfattade uppgifter, men hur såg egentligen bröllopet ut? Var ägde vigseln rum, hur var prästen och hur såg bröllopsfesten ut? Eftersom lysnings- och vigselboken avslöjar att det var kyrkoherden Emil Thulin (1870-1961) som sammanvigde Anna och Alfred började jag mitt sökande i herdaminnet, i detta fall för Lunds stift:

»Reslig och rakryggad, myndig och vördnadsbjudande, med en vaken och vänlig blick under de buskiga ögonbrynen, svekfri och öppen, medmänsklig, folklig och humoristisk var E[mil] T[hulin], som prästman kongenial med gammalkyrklig fromhet, utan all trångsynthet el. förkonstling, en präst och själasörjare i sin prydno, en fader för sina förs. och kontraktister.»

Det måste varit något av en upplevelse att säga »ja» inför den reslige kyrkoherden med de buskiga ögonbrynen! (som för övrigt finns att beskåda på Södra Mellbys hemsida). Herdaminnet berättar vidare att Thulin »Med stark och ännu in i ålderdomen väl bevarad röst frambar [...] sin bibliska och centralt inriktade predikan, hade alltid ett ingångsord och det tysta Fader vår samt sen ett klart markerat ämne för predikan. Genom allvaret och strängheten lyste kärleken till själarna likt ett värmande solsken». Han kunde dock även vara sträng, för när en frikyrkoman menade att Thulin var alldeles för mild i sin förkunnelse lär en sockenbo ha utbrustit att »Han skulle bara ha hört han i söndes, för då ryste han själarna rejält från sin präkestol!»

Jag forskade vidare, och fick fram att Emil Thulins dagböcker finns på Universitetsbiblioteket i Lund. Tyvärr gav de ingenting eftersom de påbörjades kort efter att han lämnat Södra Mellby pastorat, några få år efter Annas och Alfreds bröllop. Jag upptäckte dock att Thulins levnadsminnen publicerades 1989 med titeln »Österlenprosten berättar», och till min stora glädje skriver han en hel del om sina tre år i Södra Mellby och Vitaby församlingar. Han berättar bland annat om bröllopsskicket i pastoratet under dessa år, och kanske kommer något av minnena från min farmors morföräldrars bröllop 1908:

»Dop förrättades mestadels i hemmen, vigslar i hemmen eller i prästgården, dit man »stassade», d. v. s. bröllopsföljet färdades i vagnar med brudparet i första åkdonet till prästgården. Man räknade noga vagnarnas antal och iakttog en viss rangordning, beroende på släktskap. Någon gång hände det, att bröllopsföljet bjöds på någon traktering i prästgården. [...]

Stora bröllopsfester förekom inte i regel. Skedde detta, så förrättades vigseln i hemmet. Tal brukade ej ifrågakomma. Jag visste inte detta utan höll tal till brudparet under middagen vid den första förrättningen av detta slag. Av kantorn fick jag efteråt den upplysningen, att detta stred mot gängse sed. Jag föresatte mig då att inte göra så oftare.

Emellertid hände det, att jag ej så länge därefter förrättade vigsel i ett annat hem, och då det tycktes som om jag inte skulle säga något till brudparet, bad mig brudens moder att till hennes dotter hålla samma »granna» tal som vid det förut omnämnda bröllopet. Nu var gärdet upprivet, och sedan blev det tal vid varje bröllopsfest. Jag vill minnas, att jag inte förrättade någon vigsel i kyrkan».

Vigseln skedde alltså inte i kyrkan utan i hemmet eller prästgården, och den vördnadsbjudande kyrkoherden höll ett tal till det unga brudparet, och eftersom Thulins skildring utspelar sig under det år som Anna och Alfred gifte sig kan man nog tänka sig att deras bröllop såg ut ungefär så. Jag funderade dock på om det fanns mer att hämta i källorna – kanske hade någon av församlingsborna efterlämnat källmaterial? Jag undersökte Folklivsarkivets manuskriptsamling i Lund, där jag gjort många intressanta fynd genom åren, och det dröjde inte länge innan jag gjorde ännu ett. Det visade sig att Folklivsarkivet hade intervjuat brudgummen Alfreds granne Nils Andersson (1862-1940), som berättade en hel del om bröllopssederna i Södra Mellby och Vitaby:

»Bröllopet hölls i brudens hem. När gästerna anlände till bröllopsgården stodo spelmän och spelade på trappan. Brudgummen kom något före gästerna. Han åkte och en dräng körde före honom. Vigseln försiggick merendels i prästgården, dit alla begåvo sig. Först red förridarna, sedan kom brudgummen i en vagn tillsammans med en ungkarl och bruden i en vagn tillsammans med en ogift flicka. Efter vigseln åkte brudgummen däremot med en gift karl och bruden med en gift kvinna. Sist åkte alla bröllopsgästerna. [...]

Förridarna voro två – den högre var en bror eller kusin till brudgummen, den vänstre en bror eller kusin till bruden. Dessa skulle stå fadder till första barnet. När förridarna kommo till prästgården skulle de öppna dörren och gå före brudparet. Fanns det spelemän redo de efter förridarna och blåste, när de kommo förbi någon by eller något samhälle, samt när de kommo fram till kyrkan eller prästgården. När brudföljet gick in i kyrkan eller prästgården gick man i följande ordning: förridarna, brudparet, de ogifta och sist de gifta. När man gick ut, gingo de gifta däremot före de ogifta.»

Jag kikade i födelse- och dopboken för att kontrollera Nils Anderssons uppgift om förridarna, och mycket riktigt var brudgummens femtonårige bror Rudolf fadder åt parets första barn 1909. Bruden Anna hade dock inga kusiner i trakten och endast en elvaårig lillebror som var för ung för att vara fadder, så ingen från hennes sida var faddrar vid dopet. Nils Andersson berättar vidare om bröllopsmiddagen:

»Vid måltiderna sutto karlarna vid ett bord och fruntimren vid ett annat. Brudparet, med bruden till höger om brudgummen, satt vid ena bordsändan vid karlarnas bord. Prästen satt till vänster om brudparet och klockaren till vänster om prästen. Först serverades smör, bröd, ost och korv, sedan en fiskrätt (torsk eller lutfisk) och därefter en kötträtt med bruna bönor eller makaroner, samt sist bjöds det på risingröt och syster- eller sockerkaka. [...]

Musik förekom ej under middagen. Både brud och brudgum voro svartklädda. [...] Bröllopet varade från fyra till sju dagar. Första dagen stod förridarna för trakteringen, andra dagen gjorde brudparet det. Gästerna hade förning med sig – allt efter huru många de voro från det stället – ett stekt lammlår eller en stekt gås, samt ett fat risingröt. Gudmorafolket till brud och brudgum skulle ha spätt-kaka med sig.»

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland_20151126-122929_1.JPG

Nils Roland (1850-1936) med sin hustru Eva Månsdotter (1858-1950), troligen fotograferade i samband med förlovningen 1879.

Om nu kyrkoherden Thulin sedermera alltid höll tal kan man ju undra vad han sade till Anna och Alfred, där han satt vid deras vänstra sida under bröllopsmiddagen? Det lär vi aldrig få veta, men i Folklivsarkivets manuskriptsamling gjorde jag ett annat intressant fynd angående bröllopssederna i Södra Mellby pastorat. Samtidigt som Folklivsarkivet intervjuade Nils Andersson hade man även talat med muraren Nils Roland, och han var inte vem som helst – han var nämligen kusin till Alfreds far! Nils Roland berättar följande om bröllopsfesterna i pastoratet:

»Brudparet skulle spisa ur en tallrik. Fruntimren 'lötte' bruden högt upp i vädret och karlarna 'lötte' brudgummen. Medan de höllo dem i vädret hällde de upp vin och skålade med dem. Brudparet kastade sedan glaset över huvudet i golvet, så att de gick sönder. Det skulle vara lyckosamt. [...] Det var förr en sed vid bröllopen att alla karlarna skulle dansa med bruden och alla kvinnorna med brudgummen. Över inkörseln till bröllopsgården satte ungdomarna upp en båge, som de klädde med grönt och blommor. På ömse sidor om trappan satte de granar eller enar. [...] Man dansade polka, polkett, polska, kadrill och vals.»

För mig handlar släktforskning om att lära känna förfäderna, att med hjälp av små fragment återskapa vem de var och hur de levde. Med lite fantasi kan man utan problem skönja historien bakom det svartvita bröllopsfotografiet från 1908, och hur Anna och Alfred färdas med häst och vagn till prästgården. Hur spelmännen står där på trappan, hur bröllopsgästerna avnjuter den utsökta bröllopsmåltiden – bruna bönor och makaroner, risgrynsgröt och sockerkaka, fisk och stekt gås – och hur den vördnadsbjudande prosten Thulin reser sig från bordet och håller ett strängt men kärleksfullt tal till det unga brudparet, som älskade varandra i nöd och lust tills döden skilde dem åt fyrtiofyra år senare.