På 70-talet fjällvandrade jag varje år. Ett år strövade vi i Grövelsjöfjällen. På den tiden hade man ännu inte hunnit göra nya fjällkartor över området och det fanns ingen vandringsguide att köpa. Däremot hade jag tagit med mig den bok jag fick som premium i flickskolan, Linnés Dalaresa, för att komma lite i stämning. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det gick alldeles utmärkt att istället ha vår kanske störste och mest observante vetenskapsman som ciceron, trots att han tecknade ned sina råd och iakttagelser 1734. Bara ett exempel – vi närmade oss lunchtid och magen skrek på mat. Men vi behövde vatten till den frystorkade röran, dessutom var vi rejält törstiga. Nu brukar just vatten inte vara något problem på fjällvandring, annat än när det blir för mycket av den varan. Men just där vi befann oss fanns inget vatten alls, vi gick och gick och blev allt surare i takt med att blodsockret sjönk och törsten ökade. När vi väl, efter några timmar, funnit en bra rastplats slog jag upp Linné. Jovisst, han beskrev just detta område och talade om att det mycket riktigt saknade vattenkällor! Det skulle vi läst tidigare. Men - när man passerat så kom man till en plats där:

"Alla [källorna] förde ett vatten, vars like man aldrig smakat, så för dess klarhet och köld som för dess smak. Det vatten smakar rätt, som intet smakar."

Man kan också vandra med de gamla kartorna, en kulturskatt som finns bevarad i arkiven. På Släktforskardagarna i Karlstad fick jag en fin demonstration av Disgens kartfunktion, den kan man använda för att på samma sätt resa i historien genom att lägga en gammal karta på det område man vill studera. Många platser har ju förändrats ordentligt, men visst finns spåren kvar på en hel del ställen. I Disgens kartprogram använder man en enklare version av mjukvara, en av de professionella heter ArcGIS och är kanske mest känt för de som tittar på programmet ”Tidsresenärerna”, där kan man se animationer och analyser av utgrävningarna på bildskärmen. Det är också möjligt att göra kartöverlägg, dvs lägga en gammal karta över en modern och anpassa, rektifiera dem så att de täcker samma område i samma skala, manuellt med hjälp av genomskinlig kartfilm där man ritar in viktiga strukturer.

 Som examensuppgift i arkeologi för några år sedan gjorde jag kartöverlägg och analyser av landskapet i ArcGIS, området var trakten runt vår sommarbostad utanför Motala. Det har aldrig varit speciellt påverkat av de många skiftesförrättningarna eftersom det mest består av herrgårdar. Det blev en ny aha-upplevelse, man kunde faktiskt se spåren av 1600- och 1700-talssamhället om man tittade ordentligt i landskapet! Ibland var de oförändrade, ibland fanns det bara spår. Gamla vägar användes än, eller fanns som tydliga linjer i markerna. Små rester av gamla byar och torp kunde man hitta med hjälp av de gamla kartorna. Åkrarna låg där de hade legat i sekler men en del hus var flyttade. Med lite mer letande i Lantmäteriets arkiv fick jag till och med ett uttömmande svar på varför ängen framför huset heter Trätängen. Karteringsprojektet blev till ett äventyr under promenaderna i terrängen.

Historiska kartor finns inte bara på Lantmäteriet, man kan också finna mycket i Krigsarkivet och på Riksarkivet. Många går att få som fina utskrifter och som filer. 

Den 8 november har Genealogiska Föreningen ett arrangemang om kartor och Lantmäteriets arkiv. Där kan ni få veta mera, om arkiven och om hur man kan använda dem. Det kan bli början på just din vandring i historiens landskap.

Tips för resor med Linné:

http://www.linnaeus.se/se/download/18.56b8d98510eec17014d80002782/studiehandledning.pdf

http://www.dalanaturguider.se/Linneguide_nfd.pdf

En av de mest fascinerande aspekterna med släktforskning är att koppla ihop olika släktgrenar och följa mer eller mindre avlägsna släktingar när de finner kärleken, upplever lyckan att bli förälder och så småningom lämnar det jordiska.

För att hålla ordning på hur folk hänger ihop använder jag mig av Disgen. Där matar jag in mina egna släktingar, ingifta personer och de uppdragsforskningar jag gjort. Några år efter Anbytarforums tillkomst upptäckte jag allt oftare att jag kände igen personer jag forskade på men inte kunde hitta dem i min databas. Det visade sig att jag hade svarat på forumet och sedan slängt papprena. Att forska flera gånger i en familjekrets är ju rätt onödigt så numera när jag hjälpt till att utforska några generationer så matar jag in uppgifterna i en "slaskflock" i min databas.

Databasen växer år för år. Det väsentliga är förstås kvaliteten på de inmatade uppgifterna så det är ju egentligen rätt ointressant hur många personer som "lever" i ens dator. För några år sedan blev jag uppringd av en forskare som undrade hur många böcker jag skrivit av uppgifter ifrån, för det var ju viktigt att ha så många personer som möjligt inmatade. Då som nu tyckte jag att det är betydligt roligare att forska fram uppgifterna själv än att mata in andras uppgifter. Mitt svar väckte fasa i andra änden av telefonluren, men forskaren fortsatte med sitt egentliga ärende. Han hade svårt att läsa mina uppgifter i Disbyt. För att han skulle kunna få överblick ville han att jag skulle skriva om alla inmatade uppgifter med enbart versaler. Jag blev så perplex att jag inte ens kunde gapskratta åt förslaget utan stammade att jag har väldigt svårt att läsa texter med enbart versaler och eftersom det är min databas så är huvudsaken att jag kan läsa uppgifterna. Intressant nog kunde forskaren inte förstå varför jag prioriterade att själv kunna använda min databas...

b2ap3_thumbnail_99999A.jpg

Som sagt, hur många personer ens dastabas innehåller är egentligen inte särskilt intressant. Igår kväll passerade jag dock en gräns men har ännu inte bestämt hur jag ska sörja över att jag uppenbarligen inte har något bättre för mig än att ägna mig åt koppleriverksamhet mellan sedan länga avlidna personer.