Det gamla ordspråket lyder ju som bekant »kärt barn har många namn», och sådana barn stöter man emellanåt på i släktforskningen – med en något annan betydelse än den gängse. Inte sällan sticker dessa barn ut ur barnaskaran eftersom deras syskon i regel fått färre namn, och därför blir den aldrig sinande uppräkningen av förnamn nästan absurd i sammanhanget. Ett sådant exempel finner man i Karlstad vid mitten av förra sekelskiftet. Bokhandlaren Karl Axel Nerman (1841-1914) hade i första äktenskapet fem barn med någorlunda vanliga namn, nämligen Hjalmar Axel (1875), Tyra Anna (1876), Asta Signe Anna (1880), Folke Axelsson (1884) samt Åke Pihlgren (1886), och med andra hustrun Zelma Julia Maria Olin (1871-1911) fick han sonen Eskil Axelsson 1894. Sex år därefter var det dags för tillökning igen, och den 13 mars 1900 nedkom hustrun med en liten dotter. När det var dags för dop en månad senare hade föräldrarna helt lämnat de gängse ett-tre förnamnen, för den lilla flickan döptes till Selma Maria Elisabet Thyra Asta Anna Constantia Agnes Gerda Ester Barbro Margareta. Som om inte de tolv namnen var nog förärades hon dessutom ett litet patronymikon, Axelsdotter, och för att kröna det hela blev tilltalsnamnet det näst sista namnet, Barbro.

b2ap3_thumbnail_Karlstad-1900.jpg

Ur Karlstads stadsförsamlings kyrkoarkiv, vol. CI:13 (1895-1905), sid. 199 (bild: ArkivDigital).

Vilka tankar rörde sig i paret Nermans huvuden inför dopet? Det blev inga fler barn efter lilla Barbro, så kanske hon begåvades med alla de namn som betydde något för föräldrarna men som aldrig skulle hinna fördelas på en växande syskonskara? Antagligen var det i alla fall så min anfaders kusin Ingrid Christina Dahlman (1768-1853) och hennes make, komministern Johan Christian Hintze (1769-1833) i Lövestad tänkte när deras yngste son föddes 1809. Föräldrarna gifte sig ganska sent och hann bara få tre barn innan modern närmade sig fyrtioårsstrecket, och dessa döptes till Carl Gustaf (1801), Anna Helena (född och död 1804) och Anna Helena (1805). När så Ingrid blir gravid vid fyrtio års ålder insåg föräldrarna antagligen att detta skulle bli parets sista barn. När deras lille son döptes i Lövestad den 21 januari 1809 kan man nämligen läsa att han erhöll namnen Johan Göran Christian Christopher Lars Petter Michael. Personen som nedtecknade gossens namn i kyrkoboken har dessutom infogat små konstpauser i form av kommatecken mellan varje namn, och det är en syn man inte ser varje dag:

b2ap3_thumbnail_Lvestad-1809.jpg

Ur Lövestads kyrkoarkiv, vol. CI:3 (1759-1825), sid. 581 (bild: ArkivDigital)

De sju namnen finner man i föräldrarnas närmaste släktkrets, så föräldrarna tycks verkligen ha tagit i från tårna för att alla manliga släktingars namn skulle komma med – pappa Johan, farbror Göran, farbror Christopher, farfar Peter och morfar Mikael. Frågan är dock varifrån namnet Lars hämtats? Det är i varje fall inte tilltalsnamnet – detta blev Christian, och den lille gossen kallade sig som vuxen »Christian Johan». Kort och praktiskt – men inte ens i samma ordning som de sju namn som infördes i kyrkoboken 1809!

b2ap3_thumbnail_Vinslv-1831.jpg

Ur Vinslövs kyrkoarkiv, vol. CI:6 (1823-1848), sid. 147 (bild: ArkivDigital)

Långa namn må vara ovanliga i äldre tid, men inom samhällets högre skikt var de mer frekvent förekommande. De långa namnen fick där funktionen som social markör, och tre till fyra namn var inte ovanliga bland 1800-talets högre stånd. I sammanhanget finner man de mest extrema exemplen hos adeln, men även utanför adelsståndet finner man barn med ovanligt många namn. Exempelvis lät häradshövdingen och 1:e hovrättsnotarien August Falck och hans hustru Aurora Ekvall i skånska Vinslöv i augusti 1831 döpa en dotter till Anna Maria Constantia Magdalena Lovisa Fredrica Aurora Ulrica Helena. På hennes väg genom livet tycks dock namnen ha fallit bort ett efter ett, för i 1870-talets Lund finner man den mer måttliga mamsell »Anna Maria Constance Falck». Man kan undra vad Barbro, Christian och Anna, och alla de andra barnen tyckte om sina många förnamn? Antagligen lär vi varken få svar på detta eller veta vad föräldrarna tänkte, men vi kan åtminstone trösta oss med att kärt barn som bekant har många namn.

Det var verkligen en mycket passande dag hon föddes på, lokomotivputsarens dotterdotter. 8 mars 1897 anlände hon till världen i Nässjö. Modern Ida Elise Andersson (1874- 1945) hade ganska exakt ett år tidigare lämnat föräldrahemmet i Nässjö och flyttat ner till Malmö. Där råkade hon i olycka, som nog samtida olyckskorpar hade uttryckt det och återvände hem till föräldrarna för att föda. I födelseboken står det "Fader: Okänd". men helt okänd var han nog inte. I församlingsboken 1910- 1917 förses flickan med efternamnet Dahlström, och när hon blev till var Ida piga hos färgaren Per Persson Dahlström i Malmö Sankt Pauli. Hans familj inkluderade tre söner i barnalstrande ålder men jag har inte följt familjen vidare för att se om någon av männen vid något tillfälle anges vara barnafadern.

Den lilla flickans namn stavas på ett flertal intressanta sätt. I födelseboken (Nässjö, CI:8, sid 35) heter hon Ätty Digly Junis Aurora, i Nässjös församlingsbok (AII:2, sid 252) heter hon Ätty Dejly Junis Aurora och som vuxen stavas namnet Etty Daily Junis Aurora. Mamma Ida hade nog ärvt namnfantasin från sina föräldrar då hennes båda yngsta systrar ståtade med namnen Gerda Karolina Valdoma (1885- 1962) och Minni Allida (1888- 1972; hon verkar dock ha ändrat sitt namn till det något vanligare Mimmi), och en systerdotter hette Anna Lisa Serbina Bernavi (1907- 1961). Efter nedkomsten återvände Ida Elise till Malmö Sankt Pauli med dottern, men i mars 1898 flyttade hon till grannförsamlingen Malmö Sankt Petri, och skickade då dottern till föräldrarna i Nässjö. En tid senare återvände Ida hem till Småland. Hon fick ännu en dotter år 1900 och gifte sig samma år med skräddaren Frans Oskar Falkenström (1879- 1966). 1905 flyttade de till Nässjö men Etty var hela tiden skriven hos morföräldrarna. Hur mycket kontakt hon hade med modern Ida och sina halvsyskon är obekant. 

b2ap3_thumbnail_Nssj-CI-8-1895-1905-Bild-41-sid-35.jpg
I stället växte Etty upp som fosterdotter hos morföräldrarna, Emanuel Andersson (1841- 1913) och Johanna Brita Eriksdotter (1847- 1922) i stationssamhället Nässjö. Många av stadsborna fick sin försörjning genom yrken knutna till järnvägen, och en av dessa var Emanuel Andersson som ju hade den idag något bortglömda yrkestiteln lokomotivputsare eller lokputsare. För att putsa ett lok är det rätt bra om det står stilla och nog även att det inte är alltför hett, så en lokputsare hade vad vi i dag kallar obekväm arbetstid och jobbade huvudsakligen från sen kväll till tidig morgon med att skotta ur slagg, tömma ut sot, fylla på vatten och kol mm och så städa och putsa. Gissningsvis var arbetet både tungt och väldigt smutsigt. Emanuel dog av sockersjuka 1913 varvid Johanna Brita försörjde sig som vagnsstäderska.
Etty flyttade som 17-åring till Falköping där hon arbetade som handelsbiträde innan hon mötte sitt livs kärlek, den 13 år äldre stationskarlen Ernst Eriksson som var min morfars farbror. Jag har skrivit här om hans familj och deras liv som sörmländska statare. Vänner av ordning skulle nog påpeka att det där med barn och äktenskap inte kom i rätt ordning, men när paret 1916 slog ner bopålarna i Ängelholm var det som ett (ny)gift par. Med tiden fick de fyra barn, födda 1915, 1918, 1920 och 1925. 
Vid Ernsts frånfälle den 15 februari 1935 räknar dödboken upp olika kross- och skelettskador så det verkar sannolikt att släktskrönan om hur Ernst lämnade det jordiska är korrekt. Han dog i en arbetsplatsolycka, dvs ramlade ner från perrongen just när tåget kom och blev överkörd. Etty saknade yrkestitel i församlingsboken fram till hans död men tituleras strax därpå som barnavårdsman. Men hon hade sannerligen inte bara ägnat sig åt man och barn under äktenskapet utan var oerhört engagerad i politiska frågor. 1924 skymtar Fru Eriksson, dvs Etty, för första gången i protokoll från Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb. Ängelholmskvinnorna verkade för att gångvägen vid Skolgatan skulle skyltas med förbud mot cykeltrafik, önskade fria läroböcker i skolan, skrev till mejeristyrelsen med önskemål om mjölk och grädde till billigare pris samt anmodade disponenten på sockerbruket att i första hand anställa arbetslösa från Ängelholm. En fråga som kvinnoklubben drev resultatlöst i många år gällde att få skyddsnät vid stadens broar. Om denna hjärtefråga bottnade i att Ängelholmsbor emellanåt drullade av broar ofrivilligt eller ofrivilligt har jag inte undersökt. Etty Eriksson yrkade 1924 på hjälpinsatser till arbetare involverade i en blockad vid ättiksfabriken i Perstorp samt 1926 till arbetare som var involverade i slakterikonflikten i Ängelholm. Under en diskussion år 1926 om ifall den gifta eller ogifta kvinnans roll var viktigast i samhället, propagerade föga överraskande den gifta 4-barnsmodern Etty Eriksson för att den gifta kvinnan bäst fyllde sin plats i samhället. Idag skulle samma diskussion knappast anses vara särskilt rumsren.
Snart kom Etty Eriksson att profilera sig i barnavårdsfrågor så hennes yrkesval efter makens död var knappast överraskande för någon Ängelholmsbo. 1928 väckte hon frågan om gratis tandborstar och tandkräm till skolbarn. Under andra världskriget deltog Etty i Finlandskommittén och ordnade hem till först finska och sedan till norska krigsbarn. Hon var även lokalordförande i De Vanföras Riksförbund i Ängelholm.

På 1920- och 1930-talen cyklade Etty runt på den skånska landsbygden och höll tal. Åhörarna var till nära 100 % män. Etty inspirerade dem att övertala sina hustrur att utnyttja sin rösträtt samt förstås gärna också att engagera sig politiskt. Att det inte alltid var helt enkelt för kvinnor med familj att ägna sig åt politik visas av att Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb så sent som 1950 efterlyste medlemmar som kunde ställa upp som barnvakter under valdagen.
Den egna karriären var spikrak. Etty satt i distriktsstyrelsen för Skånes socialdemokratiska kvinnor åren 1929- 54, var i många år ordförande i Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb, satt i många år i Ängelholms stadsfullmäktige, var ordförande för socialdemokraterna i Ängelholm samt 1953- 1964 ledamot av riksdagens andra kammare. Hon var åtminstone den första socialdemokratiska kvinnan i Skåne att leda en lokalavdelning, och kanske i hela Sverige (formuleringen i minnesskriften över de skånska socialdemokratiska kvinnorna är en aning luddig). Man kan misstänka att Etty bidragit till devisen för Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb:

Gör din plikt - Kräv din rätt

Nog är det väl passande att Etty Erikssons födelsedag inföll på Internationella kvinnodagen!

I våra dagar händer det ofta att nyblivna föräldrar ger sina barn diverse fantasifulla namn, men faktum är att det redan för hundrafemtio år sedan skedde en veritabel namnboom i Sverige. Detta är något som märks tydligt när man släktforskar, då man emellanåt hittar diverse märkliga eller långa namn i födelse- och dopböckerna. Under 1800-talets andra halva ökade Sveriges befolkning från 3,5 till 5,1 miljoner, och denna stora folkökning i kombination med ökad rörlighet skapade ett behov av fler namn. Plötsligt kunde man välja mellan många olika namn, och de vanliga enkelnamnen kunde nu bli både två, tre eller fyra stycken. Även kreativiteten ökade, och många namn var så fantasifulla att de gränsade till det absurda. Jag har under flera år studerat denna namnboom, och kan konstatera att äldre tiders Anna, Karin, Anders och Johan kompenserades med råge under slutet av 1800-talet.

I takt med att kommunikationerna förbättrades märker man tydliga influenser från utlandet, särskilt från England och USA. Fotografen Nils Eriksson i skånska Vanstad antog således inte bara Plymouth som sitt släktnamn, utan döpte även sina barn under 1870-talet till Adina Zenobia Victoria, Sidney Julius Wellington och Rosa Eldora Florentina, medan pigan Augusta Granqvist från Motala under samma tid döpte sina båda söner till Brigham Young och Erastus Snow, givetvis uppkallade efter de båda mormonledarna med samma namn. Slaktaren Carl Hilmer Olsson i Uddevalla hade tre söner vid namn Harding, Turner och Washington, och det sistnämnda namnet tycks ha varit särskilt populärt - till exempel finner man Platon Thorild Washington Arnoldsson född 1871, Arthur Ismael Washington Jönsson född 1882, samt två gossar som döptes till George Washington 1880 och 1886. Även kändisar kunde påverka föräldrarnas namnval, och särskilt krigs- och frihetshjältar såsom Bismarck, Napoleon, Garibaldi och Bolivar tycks ha varit populära namn. Handlanden Victor Emanuel Wenster i Stockholm döpte till exempel sin son 1867 till Gustaf Imanuel Garibaldi Pius Napoleon Bismarck - antagligen uppkallad efter den italienske frihetskämpen Giuseppe Garibaldi (1807-1882), dåvarande påven Pius IX (1792-1878), Frankrikes dåvarande kejsare Napoleon III (1808-1873) och Tysklands kansler Otto von Bismarck (1815-1898). Snacka om att ha mycket att leva upp till...

En variant var att ge sina barn namn som började på en viss bokstav - detta är ju charmigt om man har tre eller fyra barn, men hos 1800-talets stora barnaskaror kan det se ganska lustigt ut. Vad sägs till exempel om lantbrukarparet Sven och Josefina Nilsson i den skånska byn Goentorp som döpte sina elva barn (födda mellan 1888 och 1909) till Ester, Ellen, Emmy, Einar, Ebba, Elly, Ella, Erner, Elvy, Erland och Estrid? Man undrar ju om de ens själva kunde hålla reda på sina barns namn... En som nog tyckte att de vanliga bokstäverna var lite tråkiga var bagaren Anders Petter Johansson i Timrå i Västernorrland, som döpte sina barn 1883-1890 till Zerner, Zefanius, Zulejda, Zerny, Zephyrius och Zachaeus. Bokstäverna Q, X, Y och Z tycks för övrigt ha varit särskilt populära när man skulle skapa fantasifulla namn, för bland kvinnonamnen finner man namn som Qvilina, Qvintilliana, Qvintina, Qvirentia, Qvittrina, Yelea, Yenny, Yfina, Ygdra Xandra, Xandria, Xaviora, Xenia, Zeraë, Zerafina, Zerudia, Zilma, Zipora, Ziretz, Zizzi, Zoraida och Zuleika, medan gossarna kunde heta Qvartus, Qvintinus, Qvirinius, Qlemantius, Qudaf, Ydorf, Xenofon, Xavier, Zigert och Zilatz.

b2ap3_thumbnail_Namnen.jpg

Sjötullsvaktmästaren Conrad Carlstedt lät 1864 döpa sin dotter till Xecia Yrsa Zefonia, en del av faderns alfabetiska idé (ur Helsingborgs stadsförsamlings födelse- och dopbok 1861-1872).

Ett fenomen som återfinns hos två barnaskaror i nordvästra Skåne är att döpa sina barn efter alfabetet. Det mest kända exemplet är skolläraren Johannes Holm i Höganäs, som kom på den smått vansinniga idén att skaffa sju barn som skulle tilldelas fyra namn var, efter alfabetets 28 bokstäver. Idén genomfördes utan undantag, och i tur och ordning föddes Albin Bertrand Carl David (1865), Evelyn Femi Gotton Henriette (1868), Imri Johan Knut Lamuel (1870), Maria Nanna Othilia Persi (1872), Quintus Rurik Sten Thure (1877), Uno Witus Xeriph Yngvar (1878) och Zebi Århild Ädla Ödevi (1883). År 1888 föddes så plötsligt en liten sladdis, och eftersom alfabetet ju hade tagit slut fick detta barn heta Per Uno Gustaf Walentin. Man tager vad man haver? Även sjötullsvaktmästaren Conrad Carlstedt i Helsingborg hade fått samma idé två decennier tidigare, och lyckades till slut beta av hela alfabetet 1849-1866. Barnen döptes till Axel Bernhard Conrad, Dagobert Edvard Frithiof, Gustaf Harald Julius, Knut Leonard Matildus, Nelly Olivia Paulina, Qwelia Rosalia Sofia, Theresia Urania Vilhelmina, Xecia Yrsa Zefonia och Åberta Ägir Östgötha. När barn nummer tolv och tretton föddes hade alfabetet tagit slut, så dessa båda fick helt enkelt heta Detolfta Johanna Maria och Bror Tretton Methodius.

I och med det fornnordiska svärmeriet blev även gamla hedniska namn populära, och en som tycks ha uppskattat dessa var handlanden och fabrikören August Edelfelt i västgötska Stenstorp, som döpte sina barn 1885-1892 till Torsten Yngve Östen, Ebba Alfhild Torborg, Elsa Tyra Åslög Ingeborg, Ingrid Ylva Katrina Margareta och Brynolf Erik Fjöner Sverker. En annan herre som lite oväntat föredrog hedniska namn var kyrkoherden i skånska Farhults socken, Janne Wallengren. Herdaminnet säger att hans prästerliga intresse inte var särskilt framträdande, så det kanske inte är så förvånande att hans barn 1861-1879 döptes till Ragnhild Thora Olofina, Ragnar Olof Ivar, Hans Thure Sigurd, Carl Axel Yngvar, Thorborg Alfhild Dagmar, Yngvar Sverker Hergeir, Einar Helge Fridleif, Brynhild Thyra Astrid, Gunhild Heidi Eilisif och Magnhild Audur Ingeborg.

Att namnge sina barn efter deras ordning i syskonskaran började också bli populärt, särskilt när man kom till det tionde barnet och uppåt, och man lekte ofta med ord och bokstäver. Vävlagaren Claes Herman Svensson i Mölnlycke skapade till exempel en lek med s-ljudet när han 1881 döpte sin dotter till Susanna Cecilia Zenobia, och kontorsföreståndaren Johan F. H. Oldenburg i Stockholm använde latinska räkneord när han döpte sina söner 1879, 1881 och 1883 till Carl Duodecimus, Edvin Tredecimus och Elimar Quartodecimus (tolfte, trettonde och fjortonde). Romarriket och antikens Grekland märks för övrigt lite här och där bland 1800-talets namn, så man finner både Aristoteles, Caesar, Cicero, Perikles, Sofokles och Zoroaster, men även mytologiska namn såsom Hercules och Zeus. Att sådana namn inte alltid uppskattades av sina bärare finner man exempel på hos telegrafkommissarien Gustaf Vilhelm Rääfs barn, som föddes i Stockholm på 1880-talet. Fadern älskade den antika grekiska kulturen, och döpte därför sina barn till Helios, Zetha, Alpha, Omega och Antropos. Zetha och Alpha behöll visserligen sina namn, men Helios kallades för Helis och Omega kallades Mega, som hon även bytte till formellt när hon blev äldre. Som synes var förfäderna minst lika fantasifulla som dagens föräldrar, om inte mer... (för vidare läsning om 1800-talets namnboom rekommenderas för övrigt Mats Karlssons artikel »Fantastiska förnamn åt folket», publicerad i Språktidningen 2009:6).

Idag infaller min namnsdag, något som fått mig att fundera kring detta med namn. Mina förfäder har i alla tider varit dåliga på att behålla eller skapa släktnamn. De flesta av dem var bönder, och använde således ständigt skiftande patronymikon, men även de förfäder som utan problem kunnat behålla släktnamnet har lagt av det eller skaffat ett nytt. Av den anledning har Silvius blivit Claesson, Appelqvist blev Danielsson, Lundsten blev Johansson, Löfgren blev Åkesson, Bockendahl blev Olsson och Beckström blev Bergqvist - listan kan göras lång. En del av charmen med släktforskning är ju att kunna skapa stamtavlor, rita upp vackra släktträd där man kan överblicka de ättlingar som burit ett visst släktnamn, men denna charm saknas till stor del i min egen släktforskning. Känslan av kontinuitet går liksom förlorad när släktnamn inte behållits längre än tre generationer, så jag brukar istället glädjas åt de förnamn som länkar samman generationerna i mitt släktträd.

Ett av dessa förnamn är mitt dopnamn Lars, som ärvts på farmors sida av i släkten i närmare trehundra år. När jag döptes i februari 1987 erhöll jag namnet Lars-Markus efter min pappa, som i sin tur är döpt efter sin morfars far, jordbrukaren Lars Larsson (1871-1945) i Nevishög. Denne döptes efter sin farfar, rusthållaren Lars Nilsson (1808-1845) i Hyby, som i sin tur var döpt efter sin farfar, rusthållaren Lars Andersson (1733-1785) i Görslöv. Längre bak än så har jag inte lyckats följa namnet Lars i släkten, men det känns nog så speciellt att kunna läsa namnet i en gammal skånsk dopnotis från 1733, och veta att denna lilla notis är direkt länkad till mitt eget namn.

b2ap3_thumbnail_Marcus-i-Krkstad_20140425-074717_1.jpg

Morfars farfars morfars födelsenotis i Kråkstads födelse- och dopbok den 26 maj 1738 – »deres Sön Marcus» – det hittills äldsta belägget för namnet Markus i släktträdet.

Mitt tilltalsnamn Markus kändes dock länge som släktens nykomling. Mamma kan inte riktigt förklara varför jag fick detta namn - det var rätt namn, helt enkelt. Jag ville så gärna hitta en genealogisk koppling till detta namn, så glädjen blev extra stor när jag hittade inte bara en utan två Markus bland min morfars förfäder i Norge - hans farfars morfar Markus Hansen (1738-1800) på gården Skinnerud i Hobøl socken, och hans mormors farmors far Markus Larsen (ca 1752-1810) i torpet Skabben under gården Lindhol i Eidsbergs socken. Min förhoppning om att namnet Markus spritts bland ättlingarna i sydöstra Norge grusades dock snabbt. Marcus Hansen fick visserligen två barnbarn uppkallades efter sig, men den ene dog barnlös och den andre fick själv inga barnbarn. Marcus Larsen fick å sin sida nio barn och trettioen barnbarn, men ingen av dessa förde namnet vidare, så där bröts kedjan ganska snabbt. Det är därför extra kul att jag fick bli den som efter sex generationers uppehåll åter fick bära detta ursprungligen romerska mansnamn, som lär betyda »stridsman». Det är kanske mindre troligt att namnet givit upphov till min förkärlek för marsipan (ordet kommer från latinets Marci panis, »Marcus' bröd»), men man vet ju aldrig? Idag ska jag i alla fall fira min namnsdag med en liten marsipanbakelse, och känna mig extra stolt - jag länkar ju faktiskt samman nuet med 1700-talet!