För att fördjupa insikten i våra förfäders liv finns många guldkorn i hembygdsföreningarnas skrifter och annan lokalhistorisk litteratur. En fördel med att ha sina rötter där man bor är att det inte är alltför svårt att hålla sig à jour med vad som sker i de lokala hembygdsföreningarna. Ibland besöker lokaltidningen deras aktiviteter, de annonserar själva om dessa aktiviteter och skriver om sin förening på Föreningssidan och så följer jag förstås intressanta föreningar via deras hemsidor hos Södermanlands hembygdsförbund. Dessutom finns hembygdsföreningarnas årsskrifter i den lokala bokhandeln och på biblioteket. I lokalhistoriska verk kan man hitta riktiga guldkorn om sina släktingar.

b2ap3_thumbnail_Mlsundet5.jpgSörmländsk idyll. Mälsundet vid sockengränsen mellan Bettna och Husby-Oppunda i maj 2015. Foto Camilla Eriksson

Vid ett besök på landsarkivet i Uppsala för många år sedan tog jag en paus från den brummande microficheläsaren och botaniserade bland den lokalhistoriska litteraturen. Jag fann en beskrivning över Ösmo socken som Axel Quist gav ut 1930. Min anfader Johan Lithander bodde i Ösmo mellan 1755 och 1779, och kanske kunde han finnas omnämnd i Quists verk.
Johan Lithander föddes vid middagstid 14 juli 1724 i Stenta i Stora Malm. Han var första barnet till Per Persson och Anna Olofsdotter, vilka gift sig 10 månader tidigare. Det var två unga föräldrar som nu fick ett litet gossebarn att omhulda: Per var inte fullt 22 år fyllda och Anna var 19 år ung. Därmed är det heller inte överraskande att barnaskaran växte de följande åren när ytterligare två söner och fem döttrar föddes. Strax efter dottern Kerstins födelse 1736 flyttade familjen tillsammans med Per Perssons föräldrar till Stensjö nära Stora Malms kyrka. Det var säkert bekvämt för farfadern, som också hette Per Persson, då han var kyrkvärd.

16 år gammal, 1740, begav sig Johan till gymnasiet i Strängnäs. Gossen hade läshuvud,, och kanske kunde han bli präst! Helt enkelt var det nog inte för en helt vanlig bondefamilj att försörja en son under den långa utbildning prästbanan innebar. Så kom våren 1743. Prästen i Stora Malm hade fullt sjå med att besöka sjuka i socknen, förrätta begravningar och sköta dödboken. Inom loppet av ett par månader dog först Johans mormor Anna Persdotter, därefter pappa Per och två veckor senare mamma Anna. Per hann inte ens fylla 41 och Anna var bara 38. Ensamma kvar var 19-årige Johan vid gymnasiet i Strängnäs och hemma i Stensjö fyra små flickor mellan 2 och 10 som nu placerades ut hos föräldrarnas syskon. Johan kunde ändå fortsätta att studera, och 1746 styrde han kosan mot Uppsala, där han givetvis studerade teologi. Bondsönerna hade ofta långa studiegångar med en del avbrott för att tjäna ihop till sitt uppehälle, och Johan var inget undantag. 1753 blev han så äntligen prästvigd och samma år kunde han titulera sig pastorsadjunkt i Näshulta. 1755 fick han en tjänst som huspräst vid Nynäs gods i Ösmo, en tjänst som han alltså innehade tills han 1779 blev komminister i Bettna. Tyvärr för Johan Lithanders del så var han inte bara huspräst. Han hade ytterligare en syssla, som han tycks ha avskytt. Om detta berättade Axels Quists sockenkrönika mer.

Komministern i Ösmo hette Nils Ljung och han inspekterade i mars 1764 den skola som Johan Lithander förestod.

"Nu, ehuru jag intet gjerna will öfwer Herr Scholae Mästaren Lithander anföra några beswär, nödgas jag dock för att fullgjöra min plickt, conservera mitt samvete, och undwika tilltal och answar framledes, hos Högwördige Herr Probsten, såsom min Förman, följande angifwa."

Jag är definitivt partisk när jag läser detta. Är inte Nils Ljung lite väl mån om att påpeka hur oerhört plikttrogen och samvetsgrann han är? Och han vill ju absolut inte tala illa om Johan Lithander, nej då, absolut inte!

"Infinner sig Herr Scholemästaren om morgnarna ej förr i Scholan än Klockan 9, ofta kl 10, och stundom äfven sednare, hvaraf skier, at Barnen ofta litet eller inte få läsa före middagen. Om aftnarne släpper han dem äfwen i god tid hem."

Jaha, Johan var lite morgontrött. Nils Ljung var förstås alltid glad och pigg som en lärka på morgonkvisten. Han försov sig nog aldrig. Och det var väl bra att barnen fick gå hem medan det var ljust ute så de tryggt kom hem och var raska nog att kunna hjälpa till lite hemmavid.

"Will Herr Paedagogus ej beqwäma sig at informera Barnen på det sätt, som honom blifwit anwist, utan gjör twert deremot. Man har befallt honom sättja Abc-boken i hand på dem, som wl hemma gådt henne igenom, men kunna ändå icke stafwa, utan säga alla ord galet. Sådant har han ännu med ingen enda fullgjort, ehuru man ofta yrkat deruppå. och äfwen utmärkt dem, som behöfwa at af Abc-boken blifwa handledde till en rätt stafning för at sedan desto bättre kunna lära sig redigt och rent innantill."

Gissa vem som var skolmästare före Johan Lithander och är den som gett honom alla dessa värdefulla pedagogiska tips? Nils och Johan tillhörde helt klart olika pedagogiska skolor och Nils vill tydligen klargöra för sin chef att han är bättre på Johans jobb än vad Johan är. Men bara för att han är samvetsgrann, förstås. 

"Man har ock sagt honom, det han sjelf, då Barnen läsa sina läxor för honom innantill, bör stå bredwid den läsande, och noga ser till, att ögonen följa med påpekade hjelpa till rätta, då något säges galit, och således vänja de mindre försigkomna at med ögonen gifwa uppmärksamhet på hwarenda stafwelse och ord, och ej slarfwa och gå förbi det ena efter det andra, som man wet Barn hjerna gjöra, då de få läsa efter egit behag. Men detta har Herr Paedagogus icke heller åtlydt, utan  brukar han sin commodite och antingen sittjande, eller spattserande på golfvet memoriter rättar den som ej gitter på att läsa rätt innantill."

Aha! Johan Lithander var smartare än Nils Ljung. Han hade i alla fall bättre minne och kunde memorera texter. Dessutom hade han bättre simultankapacitet: han kunde både lyssna och gå samtidigt. Vår samvetsömme Nils var nog en anings avundsjuk. Nils Ljung gnäller sedan över att eleverna inte lär sig lika mycket som när superpedagogen Nisse skötte undervisningen, dvs på den gamla goda tiden. Så laddar komminister Ljung för nästa salva:

"Är det alt för oförswarligt och samvetslöst, at Paedagogus så ofta af eget bewåg absenterar sig ifrån Scholan, stundom hela dagen, stundom hela veckor, då ScholaeBarnen intet få gå dit och njuta någon undervisning. Den 13 februari var Paedagogus hela dagen icke i scholan, och då war där ingen läsning, af hwad orsak wet jag ej; men det wet jag, at sjukdom ej hindrade honom."

Själv var Nils Ljung inte bara äckligt morgonpigg utan dessutom frisk som en nötkärna. Plus att han ju inte vara bara samvetsgrann utan också plikttrogen så han släpade sig minsann alltid till skolan. Alltid. Och i god tid. Men hur vet han att Johan Lithander inte alls var sjuk 13 februari? Försöker han inte tala lite illa om sina arme kollega?

Förut gnällde Nisse över att undervisningen ställdes in. Nu duger det inte att undervisning bedrivs heller. Som gammal lärare läser jag Lärartidningen regelbundet och elevledd undervisning är det allra senaste. Johan Lithander var en föregångare inom pedagogiken, men sorgligt nog insåg inte Nils hans storhet. Helt klart var Nils Ljung avundsjuk över att Johan Lithander roade sig med sockenborna. Nils Ljung däremot var en samvetsgrann och plikttrogen man som inte ägnade sig åt några nöjen eller umgicks med folk. Han var morgonpigg. Och frisk.

"Den 9 martii reste Herr Paedagogus en mil wäg bort i ett Socknebud till en sjuk, om hwilket Socknebud hwarken Pastor eller jag blefwo anlitta, ej heller wiste ett ord derutaf, förr än efteråth, sedan det war beställt. Paedagogus hade af den sjuke blifwit anmodad at öppna honom ådern, wid hwilket tillfälle han och tillika har communicerat honom. Således blef ingen läsning i Scholan den dagen."

Johan Lithander var så uppskattad bland Ösmoborna att de släppte honom lös att hacka med en kniv i de egna kroppsdelarna. Dessutom var han tydligen mer omtyckt än både chefen (pastor) och Nisse. Verkar inte vår samvetsgranne vän vara liiite avundsjuk?

"Hela nästförflutna wecka ifrån måndagen till och med lögerdagen absenterade Herr Lithander sig ifrån Scholan, då inga Barn där voro at blifwa undervista. Han har sjelf på eget bewåg gifwit dem lof och wist dem bort hela den weckan. Herr Scholaemästaren reste då, nemligen den 12 martii till ordinarie wintertinget i Wästerhaninge, och det utan att säga hwarken Pastor eller mig till ett enda ord derom. Icke det minsta wet jag han hade där att uträtta, aldeles ingen sak för egen räkning at drifwa, men torde hända väl för andra, som hans wahna i flera år har warit at åtaga sig advocaturer nästan vid hwarje ting, för att få wisa sig wara en stark jurist och tillika roa den mannen, och jag bör säga, behageligare än hans ämbetssysslor."

Jamen, jösses. Johan Lithander var helt enkelt före sin tid genom att ge eleverna lite ledigt så att de kunde återvända med nya friska krafter. Samtidigt ägnade han sig åt fortbildning på eget initiativ. Föredömligt! Eller så kanske det möjligtvis eventuellt nog faktiskt var så att Johan Lithander var en sällskaplig mångsysslare som fann uppgiften att lära ut läsning och rättstavning så enahanda att han hellre ägnade sig åt första bästa syssla som dök upp. Att Johan var en ointresserad och kass lärare är ganska uppenbart, men utan Axel Quists sockenkrönika hade jag aldrig fått en sådan inblick i min anfaders personlighet!

Nu ska jag berätta om hur roligt man kan ha tillsammans med släktforskare. I Tjust släktforskarförening har vi en skrivargrupp, som består av de deltagare jag hade på min första skrivarkurs i föreningen 2012, och så jag. Det har jag berättat om tidigare, om hur roligt det är att diskutera sitt skrivande och sina släktberättelser med andra släktforskare.

Vi träffas två gånger om året, vår och höst. Årets vårträff i torsdags blev en utflykt till Åtvidaberg, ett brukssamhälle några mil in i Östergötland och en lagom dagsetapp från Västervik.

Ett par av gruppmedlemmarna har sina rötter i trakten och vi har allesammans läst om dessa. I Åtvidaberg hade vi bokat besök på bruksmuseet (Brukskultur Åtvidaberg) och på ett kombinerat industri- och skolmuseum (ÅSSA industri- och bilmuseum) i byggnaden intill. Däremellan lunch och en promenad i samhället.

Låter det roligt? Ja, det var det verkligen.

Vi är en himla trivsam grupp, i blandad ålder men med släktforskningen som vårt stora gemensamma intresse. Då kan det inte gå fel. En hel dag med släktforskare.

ÅSSA i Åtvidaberg var en tillverkningsindustri som lades ner 1987. Samma år öppnades museet och drivs av ideella krafter. Även bruksmuseet drivs av en ideell förening men har minst en anställd. På bruksmuseet blev vi guidade av arkivarien Roy Andersson och han fick oss att inse vilken skatt ett bruksarkiv kan vara. I ett sådant finns det mycket uppgifter om bruksborna, men vad som arkiverats kan skilja väldigt mycket mellan olika arkiv. Jag önskar att jag hade förfäder i Åtvidabergstrakten, då hade jag vetat väldigt mycket mer om dem och deras levnadsvillkor nu.

Så mycket vi fick lära oss på museerna och så mycket vi hade att prata om, hela dagen. Så mycket ny energi jag fick av dessa samtal och skratt.

Utflyktsdagen avslutades med fika hemma hos ett par andra släktforskare som bor utmed vägen hem till Västervik. Vad tror ni vi pratade om? Gamla mord och barnhemsbarn och släktträd på nätet.


Arkivarien Roy Andersson berättade om Åtvidabergs brukshistoria. Efter lunchen besökte vi industrimuseet och sedan skolmuseet. Jag imponeras av alla dessa kunniga museimänniskor, ideellt arbetande såväl som anställda.


Många gamla hus finns kvar i Åtvidabergs samhälle, bland annat arbetarbostäderna från 1790-talet. Nu är de enfamiljsvillor, då bodde fyra familjer i varje, och senare sex familjer. På C J Gustafssons målning ser man hur brukssamhället såg ut 1889.

På bruksmuseet har man överfört husen på kartan från 1866 till dagens moderna karta och det ger en tydlig bild av samhället Åtvidabergs förändring. Så vill jag också göra i min släktberättelse.


Museiskylten berättar om gruvarbetarnas arbetsvillkor vid Bersbogruvan 1883. I skolmuseet finns en kista som bevarats efter en ambulerande lärare, innan alla socknar i häradet fått skolhus. Och så klart finns det en räknemaskin från Facit på industrimuseet i Åtvidaberg.

Så, ja, jag tror nog att det stämmer att man lever längre om man är föreningsaktiv.

Vi har väl alla massor med kort liggande i lådor eller prydligt insatta i album. Vissa av personerna och platserna på korten är identifierade, andra inte. I somras pratade jag med en av våra medlemmar som också är engagerad i sin lokala hembygdsförening, som omfattar fyra ganska små socknar. Hon nämnde då att hembygdsföreningen har ganska ont om gamla skol- och konfirmationsfoton. Min farmor och mormor växte upp i samma lilla socken någon mil utanför Nyköping och gick förstås i skolan där, medan min farfar växte upp i och gick i skolan i en närliggande likaledes liten socken. Socknarna utgör hälften av denna hembygdsförenings område, så jag hade ett ganska stort antal skol- och konfirmationskort. Korten låg mer eller mindre bortglömda i en låda i mitt vardagsrum, men numera har hembygdsföreningen fått scannade kopior.

b2ap3_thumbnail_Konfirmation-Ebba.jpg

Farmor Ebba är lätt att hitta på kortet då hon är den längsta av flickorna.

Jag är förstås inte ensam om att ha skol- och konfirmationskort från äldre generationer. Kolla med berörda hembygdsföreningar ifall de kan ha intresse av dina kort!

Om du själv är på jakt efter skolkort med äldre släktingar så ska du förstås börja med att fråga just den lokala hembygdsföreningen. Foton kan också finnas i skolarkivet, som sannolikt förvaras på stadsarkivet. För några år sedan var jag och en forskarbekant på Stadsarkivet här i Nyköping. Jag följde min morfars brors politiska karriär i kommunala handlingar (han var i många år kommunfullmäktiges ordförande), och hon studerade sin pappas skolgång. Närvarolistorna från hans skoltid var oerhört detaljerade, och hon hittade också ett antal skolkort.

Nu stundar 200-årsjubiléet av Europas ödesår 1815.  Året då Napoleon besegrades av Arthur Wellesley, hertig av Wellington vid Waterloo och kartan ritades om för alltid. Många av dagens nationer bildades just 1815. Kriget mellan USA och Storbritannien som varat sedan 1812 avslutades genom slaget vid New Orleans 8 januari, det krig där USAs kontinent invaderades för första och enda gången före 11 september 2001.

b2ap3_thumbnail_Lord_Arthur_Wellesley_the_Duke_of_Wellington.jpg

 Arthur Wellesley,hertig av Wellington (1769-1852)

Jag drar mig osökt till minnes vår jakt på Wellington för några år sedan. Släktforskning och den egna släkten är inte sambons största intresse, han är nog ganska less på att höra om mina fynd vid middagen. Däremot är han intresserad av historia, politisk historia och krig. Jag satt och forskade på hans släkt och hittar plötsligt ett känt namn – Wellington! Han hade en anfader som faktiskt hette Wellington, fast det mest stod Wellinton i kyrkböckerna. Jo, det var sant, jag hade inte läst fel. Sambons intresse för släktforskning vaknade plötsligt.

b2ap3_thumbnail_Blixtorp-torp.JPG

 Högby AI:2 (1806-1820) Bild 335 / sid 432

På ryttartorpet under Blixtorp i Högby socken utanför dagens Mjölby hittade vi Måns Persson från Rinna som antogs som livgrenadjär nr 36 år 1818, vid Skenninge kompani, med namnet Magnus Wellington. Förhoppningarna var nog stora på den nye grenadjären eftersom han fick det hjältenamn som var på allas läppar. Han är den ende i Soldatregistret med namnet, däremot finns det många Neij efter general Michel Ney som förlorade vid Waterloo och sedan arkebuserades. Namnet Wellington föll alltmer i glömska efter 1815, stavningen förvrängdes med tiden, när nya generationer tog vid. En del återtog patronymikon, andra emigrerade så att det fortfarande finns ”svenska” Wellingtons i USA. Vi kunde inte förstå hur man kan byta ett så nobelt namn mot Andersson, men det är vad de gjorde. Magnus arbetade sig upp från ryttartorpet till gårdsägare och bonde på Blixtorp Södergård, den som gav honom namnet visste vad han gick för.

Sagt och gjort, vi bestämde oss för att göra en utflykt till Högby. Enligt googlande skulle nämligen Magnus Wellingtons gravsten vara en av de två som fortfarande finns kvar på den gamla kyrkogården, som övergavs då den gamla romanska kyrkan revs på 1870-talet. Vi hade svårt att hitta till ödekyrkogården och började bli fikasugna. Då såg vi en skylt med ”hembygdsgård” där kaffe serverades just denna dag. En grundregel är att alltid försöka fika på hembygdsgårdar, det är prisvärt och trevligt. Dessutom kanske de skulle kunna visa oss vägen. Så vi svängde in.

Inne på hembygdsgården rådde febril aktivitet, alla verkade känna varandra. Vi hälsade och förklarade att vi var på jakt efter Wellingtons gravsten, eftersom sambon var ättling till honom. Vi fick ett verkligt varmt mottagande, det visade sig att man träffats för att arbeta med Högby hembygdsförenings bok om Högby socken (”Högby minnen”, kom ut 2011). I boken planerades ett helt kapitel om vår Magnus Wellington. Han motsvarade nämligen åter förväntningarna och tog kommandot över skiftet i socknen i mitten av 1800-talet. Och in i hembygdgården klev en äkta ättling till honom! Vi fick en riktigt trevlig eftermiddag, massor av uppgifter om vår eftersökte man och gott fika dessutom.

Slutsats: Det lönar sig att besöka hembygdsgårdar (även om man inte är släkt med Wellington).

Sambon funderar nu på om han kan byta namn till Wellington. Och vad äter vi på nyårsafton – Oxfilé Wellington förstås!

Bilder: Gravsten med tillstånd från Högby hembygdsförening (http://www.bygdeband.se/forening/435929/sverige/ostergotlands-lan/mjolby/hogby-hembygdsforening/). Wellington (hertig) från Wikimedia Commons