I ett hörn av kyrkogården i Borgeby, strax norr om Lund, ligger en gammal gravsten från 1700-talet. Den är antagligen gjord i sandsten och därför väldigt sliten och svårläst, men då den en gång stod upprätt berättade den historien om Sven Rasmusson och hans hustru Karna Bertilsdotter som för länge sedan brukade en gård i Borgeby socken:

»HER UNDER

HVILAR HEDERSAMME OCH

VÄLACTADE MANNEN

SWEN RASMUSSON

FÖD ÅR 1713

OCH DÖD ÅR 1791 DE 1 MAIJ

I HERRANS HAND

BEGROFS DEN 8 MAII 1787

BBOD No 21 

HERUNDER HVILAR

CATHARINA BERTELSDOTTER

FÖD ÅR 1710 OCH

DÖD ÅR 1787 DEN 18 MAII

AFLADT 9 BARN

JOB. 29:25.» 

Hedersam och välaktad, minsann – Sven Rasmusson låter som en hyvens karl! Hans ättlingar hade kunnat vara stolta över sin gamle anfader, om det inte var för att Borgebys ovanligt detaljerade död- och begravningsbok från samma tid finns bevarad. I den har nämligen prosten Severin Schlüter skrivit mindre biografier över de hädangångna församlingsborna, och de rader som beskriver Sven Rasmusson ger ett allt annat än hedersamt och välaktad intryck:

b2ap3_thumbnail_Borgeby_20161027-200314_1.jpg

»den 1 maj dog åbon, nu inhysmannen Sven Rasmusson på nummer 21. Var född 1713 här i församlingen, föga upplyst, och genom en i ungdomen begynt och hela tiden fortsatt uppsåtlig syndavana varuti han förhärdat sig, hans synder voro fylleri, bedrägeri i handel och vandel; en svärjare och försmädare; snål och orättfärdig i alla sina göromål, de fattigas sugare och underträngare; alla förmaningar gjorde ingen verkan. Ingen av mina åhörare har varit i ogudaktighet hans like; genom lögn och falska berättelser satte han ovänskap, emellan herrskapet och mig åstadkom han ovänskap, och förstörde den kostsamma påväxning jag gjort på tvenne dammars intäppning, så att jag miste den ena, varigenom den gjorda plantagen är bliven förstörd, fisken i dammarna dels uppäten av änder och dels bortstulna, även så stenarna av täppet [inhägnaden], om nattetid nedhögg han träden. Summa: gjorde allt det onda han kunde. Både enskilt och uppenbarligen sökte jag bringa honom till eftertanke, men han, han hade förhärdat sig för många år sedan. Han dog i yra, och gav föga hopp om en salig ändalykt. Begrovs utan likpredikan: hans hustru dog av slag, och begrovs även utan likpredikan: – hans ålder var 78 år.» (ur Borgeby kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 221; bild ArkivDigital).

Som släktforskare vill man ju lära känna förfäderna – men hur hanterar man två så motstridiga omdömen? Ett sätt är genom källkritisk analys, alltså att kritiskt granska källmaterialet och bedöma trovärdigheten av de påståenden som ges i källorna. Inom den vetenskapliga historieforskningen har ett flertal kriterier för källkritik vuxit fram, och många av dem går att applicera på fallet med Sven Rasmusson:

1) Identifikationen av källan – vem är källans författare, och i vilket syfte skapades källan? Det gäller att bedöma upphovsmannen, varför och i vilken situation källan skapades.

Gravstenens upphovsman har såklart varit de anhöriga, som inte bara velat föreviga den avlidne från sin bästa sida utan antagligen även som ett föredöme för andra sockenbor som kommer i kontakt med gravstenen. Man skulle alltså utan tvekan uteslutit mindre fördelaktiga karaktärsdrag – för vem vill läsa negativa omdömen på en gravsten? I officiella kyrkliga sammanhang var det till och med kutym att tona ner de avlidnas negativa sidor, och istället lyfta fram de positiva. Ett kyrkoordningsförslag från 1600-talet angående likpredikningar stadgade till och med att »Om några fel i livstiden haver varit hos den döde, och han likväl i sann omvändelse och tro är hädan skild, skola de ingalunda på predikstolen nämnas, utan med den kristliga kärlekens kjortel höljas». 

Uppgifterna i kyrkoböckerna skulle dock inte nå allmänhetens ögon, utan nedtecknades för prästerskapet och de återkommande biskopsvisitationerna. Varför har då prosten Schlüter skrivit så långa, inte sällan negativa dödsrunor om sina församlingsbor? Den åttonde paragrafen i 1686 års kyrkolags 24:e kapitel stadgade endast att kyrkoböckerna skulle innehålla »The aflednas Namn, som i Kyrckian eller på Kyrckiogården äre begrafne, med kort underrättelse om dheras Lägerställen, stånd, wilkor, lefwerne och ålder», men prosten har uppenbarligen nyttjat ett annat stycke i samma paragraf, nämligen att prästerna dessutom skulle nedteckna »Hwad sälsamt i Sochnen sig tildragit hafwer, bestående af ens eller annans synnerlige gode eller onde bedrift». Detta skulle alltså införas i kyrkoböckerna, uppgifter som prosten Schlüter infogat i respektive persons dödsruna.

Men vilket är då syftet med dessa negativa dödsrunor, Sven Rasmussons i synnerhet? Det är svårare att gissa, men man kan konstatera att prosten Schlüter var en ganska bråkig och hetsig man, som ofta fällde negativa omdömen om sina avlidna församlingsbor och inte sällan passade på att »ge betalt för gammal ost» i dödsrunorna. Å andra sidan var han »en arbetsam, vaksam och drivande man både i kyrkoherde- och prosteämbetet och isynnerhet i att befordra en god ordning i församlingarna», för att citera den samtida kyrkoherden Martin Elmgren, vilket för oss till...

2) Tendenskriteriet – är källmaterialet tendentiöst, alltså: har upphovsmannen haft intresse av att påverka opinionen i en viss riktning när han skapade källan?

Den nitiske prosten Schlüter hade nog all anledning att nedteckna Sven Rasmussons ogudaktiga leverne i kyrkoboken, som ett skräckexempel på hur en god kristen inte skulle agera, och som en brasklapp över hur prosten gjort allt i sin makt för att få Sven på bättre tankar. Å andra sidan hade prosten allt att vinna på att försköna Sven Rasmussons dödsruna – den är ju delvis ett bevis på prostens eget misslyckande som kyrkoherde och själavårdare – och i det avseendet känns det som att uppgifterna i dödsrunan mycket väl kan stämma. Gravstenens främsta intresse är å sin sida att förhärliga minnet av Sven Rasmusson, och bedömningen blir då att gravstenens tendens är större än dödsrunans.

3) Tidskriteriet – hur pass nära i tid och rum har upphovsmannen skapat källan i förhållande till den information källan förmedlar? Är det förstahandsuppgifter från ett ögonvittne eller en muntlig tradition?

Dödsrunan nedtecknades i Borgeby kort efter Sven Rasmussons död 1791, vilket är relativt nära de händelser som beskrivs i dödsrunan – även om inga årtal nämns. Gravstenen har antagligen samma förhållande till rums- och tidsaspekten, så i detta fall finns det nog inte så mycket mer att säga angående tidskriteriet.

4) Beroendekriteriet – går det att hitta andra trovärdiga källor, som oberoende av varandra säger samma sak?

I fallet med Sven Rasmusson har vi ju redan två olika källor, men eftersom de ju totalt motsäger varandra får vi ingen hjälp där. Möjligtvis skulle någon dombok kunna verifiera den information som ges i dödsrunan om trädskövlingen, den förstörda fiskdammen och fylleriet, men uppgifterna på gravstenen kan nog endast bekräftas av kyrkliga handlingar såsom flyttningsattester eller husförhörslängder – men sådant källmaterial finns inte bevarat från 1700-talets Borgeby.

Slutsats

Efter denna lilla källkritiska analys av motsättningen mellan Sven Rasmussons gravsten och prosten Schlüters omdöme i Borgebys kyrkobok lutar det åt att gravstenen är lite för snäll i sitt omdöme, tendentiös som den är i sitt syfte, medan prostens omdöme ligger närmare sanningen – trots den omvittnade bråkigheten och långsintheten. När allt kommer kring får man dock inte glömma att förfäderna var människor, precis som du och jag, med bra och dåliga sidor. I prostens ögon var Sven Rasmusson utan tvekan en ogudaktig plåga, men för familjen var han antagligen en hårt arbetande familjefar, och därför skulle man kanske kunna beskriva honom som – en hedersam och välaktad lögnare och fyllehund.

Referenser och länktips:

Bergkvist, Karl, Salig prosten berättar, Malmö, 1989.

Nilsson, Birgitta, »Severin Schlüter : prosten som inte snålade med sanningen», i Saxo 1991(7).

Källkritik på Wikipedia

Häromdagen forskade jag kring den skånska klockarsläkten Fougstedt, som i början av 1800-talet höll till i Kågeröd. Denna sockens kyrkoböcker 1689-1894 är sedan länge registrerade i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS) så det var inga problem att hitta födelse- och vigseldatum för klockaren Magnus Fougstedts döttrar, och en efter en föll uppgifterna på plats – förutom vigseldatumet för dottern Charlotte (1817-1888). Genom att gå bakvägen fick jag fram att hon gifte sig med vagnmakaren Johannes Friberg (1817-1905) från Södra Vrams by i Norra Vrams socken, dit hon flyttade 1858 från Kågeröd. Kanske äktenskapet ingicks efter att hon flyttat till Norra Vram?

Jag plockade fram Norra Vrams lysnings- och vigselbok 1853-1875 och började bläddra. Framlänges, och baklänges. Framlänges igen, och baklänges ännu en gång, men vigseln stod ej att finna. Var gifte de sig egentligen? Kanske var det ändå i Kågeröd? Men i så fall måste ju DDSS glömt att registrera vigseln i databasen? För att vara helt säker letade jag fram Norra Vrams inflyttningslängd 1858, där jag mycket riktigt fann Charlotte Fougstedt – inflyttad från Kågeröd som »Gift med wagnmakaren J. Friberg»!

Vigseln måste alltså ha skett innan hon flyttade till Norra Vram, så kanske låg det ändå nånting i vigseln missats i DDSS? Jag återvände till databasen, klickade fram de par som vigdes i Kågeröd under året 1858 och kontrollerade sedan registeranmärkningen. »Uppgifterna hämtade ur: Kågeröd E I:2 1844-1862» stod det, så jag plockade fram denna volym. Nej, vigseln hade tydligen inte missats i DDSS för bland 1857-1858 års vigda par fanns inte ett enda spår efter Charlotte och Johannes. Jag sökte vidare i Kågeröds kyrkoarkiv, och upptäckte en intressant volym – en lysningsbok för åren 1834-1862. Kanske där fanns någon ledtråd? Jag ögnade sakta igenom alla namn och datum, och efter en stund hittade jag denna notis bland 1858 års lysningar:

»Kågeröd. År 1858 den 8 October beviljades lysning till äktenskap emellan Enkl. Wagnmakaren Johannes Friberg från Södra Wram och Mamselle Charlotte Fougstedt från Bauseröd. Friberg var personligen tillstädes och företedde så väl intyg från PastorsEmbetet i Wram om hinderslöshet till det tilltänkta äktenskapet, som att vederbörligt arfskifte, å de omyndiges vägnar, godkändt af Joh: Friberg och Eskel Heljesson. Från Mamselle Fougstedt inlämnades skriftligt bifall till den begärda lysningen samt från Handlanden J. Fougstedt som äldste broder och förmyndare och N: Fougstedt yngste broder medgifvande till äktenskapet. Han 41 år. Hon 40.»

Detta var ju dock bara parets lysningsnotis, och huvudfrågan kvarstod – men denna notis måste ju innebära att paret faktiskt vigdes i Kågeröd. Så var fanns då vigselnotisen, om den inte fanns i vigselboken 1844-1862? Jag snokade vidare i Kågeröds kyrkoarkiv, och hittade ännu en volym, CI:8, som tydligen var en duplett för åren 1857-1873. Jag hade dock inget större hopp om att hitta vigselnotisen där, eftersom den ju saknades i den huvudsakliga vigselboken, så döm om min förvåning när jag bläddrade mig framåt från första lysningen den 8 oktober 1858 – och hittade parets vigsel, den 13 november 1858:

b2ap3_thumbnail_Vigseln-1858.jpg

»Vigdes i Stenestad vagnm: Enkl: Johannes Friberg i Vram och Mamsell Charlotte Fougstedt i Bauseröd» (Kågeröds kyrkoarkiv, vol. CI:8, 1857-1873, sid. 35. Bild: ArkivDigital).

Vigseln fanns alltså i Kågeröds kyrkoarkiv hela tiden, dock inte i vigselboken utan i duplettboken. Varför har vigseln missats? Har det att göra med att brudens bror Ola Fougstedt (1812-1876) var klockare i Kågeröd vid tidpunkten? Och varifrån kommer den märkliga uppgiften att vigseln ska ha skett i annexförsamlingen Stenestad, när bruden bodde i Bauseröd i Kågeröds socken? (tilläggas kan att vigseln inte finns antecknad i någon av Stenestads kyrkoböcker vid samma tid). Den lilla vigselnotisen väcker många frågor, men besvarar i varje fall en – frågan om var och när Charlotte Fougstedt gifte sig med Johannes Friberg – och är inte minst en viktig påminnelse om att uppgifter ibland bara finns i duplettböckerna.

I Gamla Testamentet berättas det som bekant om hur Mose fick tio budord från Gud, en befallning om hur människorna skulle förhålla sig till varandra och Gud. Dessa tio bud kom att bli kristendomens yttersta grundregler, och även om jag varken är Gud eller befallande så har jag sammanställt tio bud, som förhoppningsvis kan fungera som grundregler för oss släktforskare:

1) Du skall lära dig grunderna. Att släktforska utan grundläggande kunskaper i allt från källkritik och paleografi till äldre tiders namnskick och juridik är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt. Lika dödsdömt är det att försöka virka utan virknålar eller paddla kanot utan åror, så varför tror då så många att man kan släktforska utan tillgång till källmaterialet, med usla kunskaper i handskriftsläsning och oförstånd inför äldre tiders förhållanden? Visst lär man sig mycket på vägen, men grundläggande kunskaper är direkt nödvändiga för att undgå samma öde som den stackars fallskärmshopparen utan fallskärm.

2) Du skall vara noggrann. Om man vill förhindra att släktträdet knäcks på mitten gäller det att vara noggrann med källhänvisningarna, kontrollera datumangivelser, dubbelkolla uppgifter från litteraturen och följa förfäderna både framåt och bakåt i tiden. Risken att missa något viktigt ökar om man slarvar, så det är ingen tvekan om att en noggrann släktforskare är en bra släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland.JPG

3) Tänk på att inte begränsa dig. Man brukar ju säga att lagom är bäst, och även om det är viktigt att vara noggrann så gäller det att inte vara för noggrann när man släktforskar. Haka till exempel inte upp dig på namn eller datum, och till och med födelseår kan ha förvanskats när uppgifterna överfördes mellan olika källor. Födelseorter kan emellanåt bli helt uppåt väggarna, samma efternamn kan stavas på fem olika sätt, och ett barn som återfinns i dödboken kan plötsligt dyka upp i faderns bouppteckning – ingenting är omöjligt! Bonddottern Bengta kan bli Benedicta när hon flyttar in till stan, och kopparslagaren Hans Johan Bergström kan vara född som Hans Johansson, men har tagit faderns patronymikon som mellannamn och skapat ett helt nytt släktnamn när han blev hantverkare. I äldre tid fanns det varken några egentliga stavningsregler eller fasta namnformer, så Stina Jansdotter kan utan problem kallas Christina Johansdotter och en och samma person kan på kort tid kallas både Johan, Johannes, Jean och Jaen i kyrkoböckerna.

4) Du skall vara organiserad. För att optimera släktforskningen gäller det att organisera den väl genom att sortera gamla anteckningar, ordna släktmaterialet på bästa sätt och skriva namn på baksidan av alla släktfoton. Det ska vara lätt att överblicka och hitta i ditt material, och du vill väl ändå att dina anförvanter om hundra år ska glädjas åt din släktforskning, och inte se det som en hopplös röra av lösa kladdlappar, oidentifierade fotografier och obegripliga anteckningar om släktskap?

5) Visa aktning för källkritiken. Man vill ju gärna lita på det som står i kyrkböckerna, bouppteckningarna och litteraturen, men eftersom detta källmaterial har skapats av människor – och människan som bekant inte är felfri – måste man alltid vara källkritisk. Det gäller att kontrollera de uppgifter man hittar, och inte lita på allt som sägs i litteraturen. Författaren kan ha misstolkat källmaterialet, eller dragit felaktiga slutsatser om släktskap. Du ska inte heller avfärda de släktforskare som ifrågasätter dina uppgifter, utan istället vara tacksam för frågan »hur vet du det?», för i slutänden vill du ju faktiskt ha ett korrekt släktträd?

6) Du skall behålla barnasinnet. Frågan »hur vet du det?» leder osökt tankarna till de där frågorna som barn brukar ställa – »varför då?», »varför heter det så?» och »varför är det så?» – och faktum är att det är en stor fördel att behålla barnasinnet när man släktforskar. Att vara ständigt ifrågasättande, oerhört envis och ha rik fantasi är inte bara härliga egenskaper hos barn, det är även viktiga beståndsdelar om man vill bli en framgångsrik släktforskare.

b2ap3_thumbnail_incest.JPG

7) Du skall vara realistisk. Barnasinne i all ära, men att likt ett barn tro på sagor är inget en seriös släktforskare sysslar med. Hur sannolikt är det egentligen att norrlandspigans utomäktenskapliga barn var son till Oscar II? Är det verkligen realistiskt att sedermera riksrådets dotter gifte sig med en bonde? Och är ni verkligen släkt med den där stora filmstjärnan som faster Karin pratade om? Nej, sagor kan visserligen vara både vackra och tänkvärda, men de hör inte hemma i släktforskningens värld. 

8) Glöm inte att prata med släkten. Förfäderna må vara döda sedan länge, men det finns säkerligen många levande släktingar som inte bara äger intressanta handlingar och spännande fotografier, utan även besitter viktig kunskap om släkten och förfäderna. Det gäller dock att inte sluka allt som sägs med hull och hår – den mänskliga hjärnan har en tendens att spela oss ett spratt, och genom åren kan ett minne eller en släktberättelse ha förändrats och förvanskats både en och två gånger.

9) Du skall tänka annorlunda. Den ungerske fysikern Albert Szent-Györgyi (1893-1986) lär en gång ha sagt att »upptäckandet av en lösning består i att titta på samma sak som alla andra men tänka något annorlunda», och detta uttalande går utan tvekan att applicera på släktforskningen. Ofta hittar man svaret på släktträdets mysterier om man tar ett kliv tillbaka, funderar en stund, och sedan angriper problemet ur en helt ny vinkel. 

10) Tänk på att se bortom namn och datum. Släktforskning är så mycket mer än bara namn och datum, och så mycket djupare än en massa poster och relationer i en släktdatabas. Det handlar inte om hur långt tillbaka du lyckas spåra anorna, eller hur många namn du har i ditt släktträd, utan om hur mycket du lyckas ta reda på om dem. Hur såg de ut? Hur levde de? Vad åt de? Vilka händelser formade deras liv, och påverkade deras beslut? Det är ju tack vare förfäderna som vi vandrar här på jorden idag, så det minsta vi kan göra är att lära känna dem bättre!

b2ap3_thumbnail_2014-06-18-15.10.47.jpg

När jag släktforskar använder jag emellanåt de register som finns tillgängliga hos FamilySearch, och även om de publicerade släktträden måste tas med en rejäl nypa salt är samlingarna av indexerade dokument en värdefull sökingång till källmaterialet. Genom dessa register har jag spårat försvunna anförvanter, upptäckt avlägsna amerikanska släktingar och hittat nya förfäder, och för ett par år sedan lyckades jag lösa en släktforskningsgåta som uppenbarade många nya grenar i släktträdet.

b2ap3_thumbnail_Fam.jpg

I många år sökte jag efter föräldrarna till min förfader Daniel Appelqvist (1723-1778), som var hemmansåbo i Stora Råby och Knästorp utanför Lund och som även innehade burskap i staden. Jag hade inga problem med att hitta hans hustrus, Elna Christina Dahlstedts (1721-1807) familj - hon var klockardotter i Stora Råby, och det unga paret hade övertagit gården från hennes far, klockaren Petter Dahlstedt (1691-1763). Daniels ursprung var däremot ett stort mysterium, och jag hittade inte ett enda spår som ledde bakåt. En dag satt jag och sökte på måfå bland FamilySearchs register, och hade väl inga större förhoppningar när jag knappade in Daniel Appelqvist, född omkring 1720-1725 i Sverige. Förvåningen blev därför stor när jag plötsligt fick en träff på en person med detta namn, »Born about 1723 in Svenskop, Malmohus, Sweden» som son till en Lars Appelqvist och Ingiar Sommar!

Jag började genast plöja igenom Svensköps kyrkbok 1690-1739, men hittade ingen Daniel född omkring 1723. Kanske sökträffen hos FamilySearch bara var en sån där »kvalificerad gissning», som så ofta skickar oss släktforskare fel? Jag sökte vidare i Svensköps kyrkbok, och gjorde till slut ett fynd - i oktober 1728 föddes en flicka vid namn Elsa Maria »som tillhörde Hr Mantahls Commiszarien Ärborne och Wälbetrode Lars Appelqvist och däs Elskeliga Kiäraste Madamme Ingiär Danielzdotter Sommar». Eftersom jag sedan tidigare hade studerat Otto Lindbergs ypperliga bok Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917 (Malmö, 1919) visste jag att mantalskommissarier tjänstgjorde vid landsstaten, och alltså bör finnas i Lindbergs bok. På sidan 356 hittade jag mycket riktigt Lars Appelqvist:

b2ap3_thumbnail_Appelqvist-s-356.jpg

Ur Otto Lindbergs, »Landsstaten i Malmöhus och Kristianstads län 1719-1917» (bild: ArkivDigital)

Inte heller där fanns en son Daniel, så varifrån hade FamilySearch egentligen hämtat denna uppgift? Jag funderade på att ge upp, men med tanke på att Ingar ju var dotter till en Daniel så borde de fått en son med detta namn, och eftersom de gifte sig i juni 1722 - men enligt Lindberg inte fick sitt första barn förrän i augusti 1724 - så borde det ju få plats en liten Daniel däremellan. Min magkänsla sa åt mig att inte ge upp, så jag gjorde ett nytt försök och dök ner i Svensköps oerhört röriga och kladdiga kyrkbok. Till slut hittade jag det jag sökte! - »Anno 1723 d 19 Aprill blef till Wärlden födh et drengebarn på N:o 1 här i Swenskiöp som till hörde Hr Quartermästaren Lars Appelqvist och Madamme Ingiär Sommar, d 21 boret till döpelsen af fru Hr Magisterskan Madamme Catharina Preys i Huarydh och kallat Daniel Tåstarius».

b2ap3_thumbnail_Svenskp-1723.jpg

Ur Svensköps kyrkoarkiv, vol. CI:1 (1690-1739), opag. (bild: ArkivDigital).

Sedan dess har jag hittat fler bevis för att det faktiskt är rätt Daniel som föddes i Svensköp 1723, och det var verkligen en spännande släktkrets som trädde fram. Daniels mor tillhörde nämligen samma Sommar-släkt som författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), mer känd som »Ernst Ahlgren» - Daniel var kusin med Victorias farmors far, prosten Magnus Sommar. Eftersom dennes dotter Johanna gifte sig Bruzelius och hennes dotter Hedvig i sin tur gifte sig med biskop Petrus Muncks son David, så finns det en hel del anmärkningsvärda Bruzelius och Munck af Rosenschöld bland ättlingarna. Daniels mormors far, kyrkoherden Peder Fristrup (död 1686) blev för övrigt begravd i Huaröds kyrka, och en stor svart gravsten framme vid altaret markerar ännu hans sista vilorum.

Även om det tyvärr finns en hel del felaktigheter i FamilySearchs material kan det alltså vara en god idé att knappa in namn och årtal i deras sökregister. Fallet med Daniel Appelqvist är dessutom ett lysande exempel på att man inte heller ska lita blint på litteraturen, utan alltid undersöka originalkällorna, och framförallt vara envis. Förr eller senare hittar man den där saknade pusselbiten - kanske med hjälp av FamilySearch?

Det är inte ovanligt att man träffar på inkorrekta uppgifter i kyrkböckerna. Födelsedatum eller födelseförsamling har förvanskats och ibland har personens namn ändrats. Sådant är dock rätt enkelt att upptäcka men ibland är det knepigare att reda ut det faktiska förhållandet. Nästa bekymmer sedan är hur man behandlar uppgifter som är uppenbart orimliga.

Förra veckans blogg,  Dramatik i kyrkböckerna, illustrerades med ett foto av min morfars föräldrar, Konrad Eriksson och Signe Jonsson. Konrads morfars farfars morfars föräldrar, Olof Eriksson och Brita Jonsdotter, var bosatta i Säter i Runtuna socken några mil norr om Nyköping. Marie bebådelsedag 1710 stannade Brita hemma och vaktade gården medan Olof och sonen Per bevistade gudstjänsten. 

b2ap3_thumbnail_Runtuna-kyrka-6.JPG

Runtuna kyrka våren 2009.

När sonen Per Olofsson klev in i stugan efter kyrkbesöket möttes han av en förfärlig syn. På golvet satt hans vansinnige äldre bror Jon och åt gröt, till synes oberörd av sin omgivning. Bredvid honom låg modern Brita. Hon hade dödats med fyra yxhugg och köket var täckt av blod och hjärnsubstans. Utredningen som följde är en fascinerande mordgåta innehållande ung olycklig kärlek och mystiska ledtrådar kvarlämnade av mördaren. Men mer om det nästa vecka!

Den aktuella dödboken, Runtuna F:1, innehåller omfattande personalier där prästen berättar om den avlidnes levnad.

b2ap3_thumbnail_Runtuna-F-1-1689-1753-Bild-154-sid-257.jpg

Inledningen till personalien över Brita Jonsdotter, Runtuna, F:1. Bild från Arkiv Digital.

Uppgifterna om Brita Jonsdotter i personalien stämmer inte kronologiskt. Hon dog alltså 1710, uppges vara född 1630 och ha blivit gift på sitt 31:sta år i ett 38 årigt äktenskap. Samtidigt blev hon 70 år gammal. Det är rätt tydligt att prästen helt enkelt angett fel födelseår. Att det är födelseåret och inte åldersuppgiften som är fel, visas av det är tämligen osannolikt att en kvinna gifter sig vid 40 års ålder och hinner föda 6 barn i äktenskapet.

Jag letade i över 13 år efter min mormors farmors farmors far Jonas Anderssons födelsenotis. Enligt de husförhörslängder där han förekom, var han född 1767 18/5 i Tystberga socken. Han fanns dock inte noterad i socknens födelsebok. Av en slump hittade jag honom i födelseboken för Nyköpings Sankt Nicolai - och han var verkligen född i Tystberga! Han föddes vid ett besök hemma hos farföräldrarna. Hans farmors farfar Paul Paulsson bodde i Blindkällan i Tystberga. Enligt uppgifter i husförhörslängden var han finne. Han var definitivt en krutgubbe, som väl framgår av dödsnotisen:

b2ap3_thumbnail_Tystberga-C-2-1723-1759-Bild-147-sid-144.jpg

Tystberga, C:2. Bild från Arkiv Digital.

Hm. Om han dog 1729 och blev 118 år gammal så borde han vara född ungefär 1611. Problemet är att åldersuppgiften är orimlig. Paul Paulsson fick sonen Anders (min ana) 1666 i Håcksätter, Tystberga, och 1700 föddes dottern Maria. Med tanke på åldersskillnaden mellan barnen hade de knappast samma mor. 1706 gifte sig Paul Paulsson igen. 1708 föddes sonen Lars och 1712 sonen Per. Han skulle då ha varit över 100 år gammal vid Pers födelse! En tänkbar förklaring vore förstås att den Paul Paulsson som får barn 1700- 1712 är en son och namne till den åldrige Paul. Jag har dock inte hittat något som tyder på att det finns flera Paul Paulsson.

Åldersuppgiften måste vara rejält överdriven. Paul var säkert gammal, men snarare strax över 90 än 118. I min databas saknar Paul födelseår och i hans biografi resonerar jag kring varför den uppgivna åldern är orimlig.