Konkurser är inte något modernt påfund, de har funnits länge. I en konkurs görs en utredning av tillgångar och skulder. Den kan vara mycket noggrann och innehålla många uppgifter som vi annars inte haft tillgång till idag. Det var vanligt med konkurser, så vanligt att bland andra Bellman skrev sånger om det. Han gick själv i konkurs flera gånger.

På Stockholms stadsarkiv finns en databas som byggts upp i samarbete med Uppsala universitet. Den heter Tidigmoderna konkurser och handlar, som namnet anger, om just konkurser mellan 1687 och 1849. I databasen finns namn på den som gått i konkurs, men också namn på de övriga inblandade. Man hade ofta lånat pengar till varandra i ett utvidgat nätverk och en konkurs kunde drabba hela nätverket. Det görs en bouppteckning med alla tillgångar och skulder, dessutom får den drabbade redogöra för varför han hamnat  i trångmål och inte kunnat göra rätt för sig.

Just nu pågår digitalisering av originalhandlingarna, i framtiden ska det bli möjligt att läsa alla protokoll på nätet. De som ännu inte finns digitalt, finns på Stadsarkivet. Alla konkursakter finns inte bevarade och de kan vara lite krångliga att hitta, men arkivarierna hjälper gärna till. Den speciella terminologin i konkursärenden förklaras till en del på databasens hemsida.

På Facebook, i gruppen Släktforskning, pågår sedan före jul en intensiv diskussion om bruksinspektorn Johan Backmarks öde.  Diskussionen är initierad av en sentida ättling, Mattias Siwertz och hans bror Robert, den innehåller i skrivande stund 621 inlägg. Johan Backmark försvann omkring år 1795, ingen vet vart men ett intensivt letande pågår. Han flyttade runt i Dalarna, Hälsingland, Västernorrland, Värmdö, Ekerö med flera ställen. Bröderna har letat efter honom i många år.

En sökning i konkursdatabasen visade, att Backmark gjorde konkurs i Stockholm 1795. Här fanns en mängd uppgifter i originalet om honom. Flera orter och prominenta borgare på dessa orter var inblandade.  Uppgifterna om personerna och platserna som var inblandade ledde till fler fynd, i arkiv och tidningsnotiser till exempel. Många pusselbitar kunde läggas till i Backmarks kronologi. Men än är han inte återfunnen. Han verkar också ha en namne, som flyttar runt i samma områden, det komplicerar saken.

Diskussionen på Facebook är ett utmärkt exempel på hur man kan dammsuga arkiven efter ledtrådar. Förr eller senare kommer man in på de ”riktiga” arkiven och källor man måste lära sig att läsa. Domstolsprotokoll är inte alltid det lättaste!  Dessutom brukar de arkiv man behöver befinna sig på ett rejält geografiskt avstånd, Backmark verkar pendla mellan Stockholms stadsarkiv och Härnösands landsarkiv. 

Hela frågan om Johan Backmarks liv är ett utmärkt illustration till de snår vi hamnar i som släktforskare och ett exempel på hur man kan använda de mer ovanliga källorna, de som inte finns på nätet än. Om du har möjlighet, läs gärna diskussionen på Facebook!

Vet du förresten var Johan Backmark, född ca 1745-46 finns efter 1795?

Bild: Johan Backmark i konkursdiariet.

SSA, 0138, Magistraten och rådhusrättens arkiv, serie C5a, volym 07, sida 191.

Databasen: http://www.tidigmodernakonkurser.se/

För ett par år sedan besökte jag en avlägsen släkting i Göteborg, en rar liten dam som hade ärvt det mesta av släktens efterlämnade klenoder – fotografier och bouppteckningar, självbiografier, brev och foton. I hennes bokhylla stod ett litet förgyllt skrin, innehållande diverse gamla handlingar från 1800-talet, och bland dessa gulnade papper fanns ett testamente daterat Ängelholm den 11 april 1869. Det var upprättat mellan vår gemensamme förfader, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) och hans hustru Sofie Gröndahl (1801-1889), men eftersom jag tidigare hittat deras bouppteckningar trodde jag inte att det skulle ge något nytt. Följande rader i testamentet fångade dock mitt intresse:

»På grund af den stora förlust, som wår son Carl Josephs år 1862 iråkade obestånd förorsakat oss hvarigenom wåra öfrige barns efter oss tillkommande arf blifvit betydligt förminskadt, förordna Wi härmed att efter begges wår död skall af wårt oskiftade bo tillfalla wåra Söner Gustaf Fredrik och Axel Frithiof hvardera Tre Tusen Riksdaler Riksmynt och wår aflidna Dotter Anna Louises efterlemnade barn, tillsammans ett lika stort belopp, hvarefter wår återstående förmögenhet skall enligt lag fördelas emellan samtliga wåra barn och barna barn.»

När jag läste vidare insåg jag att Carl Joseph måste gjort sina föräldrar rejält förbannade. Testamentet stadgade nämligen att hans syskon skulle få 3000 riksdaler riksmynt vardera, medan Carl Joseph endast skulle få dela återstoden av arvet med sina syskon och syskonbarn. Om han klagade skulle han däremot fråntas all arvsrätt efter sina föräldrar, och istället skulle hans syskon tilldelas ytterligare 2000 riksdaler riksmynt vardera. Paret Carlberg hade dessutom testamenterat 50 riksdaler i årligt underhåll till makens två ogifta systerdöttrar i Blekinge, så Carl Joseph måste verkligen ha orsakat sina föräldrar en rejäl förlust. Hur hade egentligen detta »iråkade obestånd» uppstått? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Kyrkoböckerna avslöjade att Carl Joseph först varit handelsbokhållare i Landskrona, men i slutet av 1850-talet blev han handlande i Ängelholm. Redan 1862 lämnade han dock staden och begav sig till Östergötland, och det var nu jag började se sammanhanget. En handlande som råkar i obestånd 1862 och samma år flyttar till Östergötland, ett landskap han inte hade minsta koppling till. Om han nu lyckades förarga sina egna föräldrar, vilka andra personer hade han då inte förargat? De ekonomiska problemen måste såklart vara kopplade till handelsverksamheten – kan han ha gått i konkurs? Jag hade aldrig undersökt de så kallade konkursakterna, och ärligt talat tyckte jag att ordet »konkursakt» lät oerhört tråkigt och oinspirerande. Någon gång skulle väl bli den första, så jag besökte landsarkivet i Lund där jag letade fram arkivförteckningen för Ängelholms rådhusrätts och magistrats arkiv. 

b2ap3_thumbnail_Glimstedt-och-Carlberg.jpg

Ängelholms borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) och Carl Josephs far, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882); ur »Engelholms sparbank 1865-1915 : Minnesskrift utg. med anledning af sparbankens femtioårs-jubileum» (1917). Mellan dem syns Carl Joseph Carlbergs namnteckning; något känt fotografi eller porträtt på honom har ännu inte hittats.

I serien F IV finns konkurshandlingar för åren 1729-1947, så jag beställde fram volym nr. 30, som skulle innehålla konkursakterna 1861-1862. Bland dessa gamla akter låg mycket riktigt en bunt papper och brev, betecknade »Handlingar uti Handlanden Carl J. Carlbergs konkursmål» – han hade alltså gått i konkurs, som jag misstänkte! Konkursansökan hade inlämnats den 3 februari 1862, och två veckor senare hölls de första förhören vid Ängelholms rådhusrätt. Bland dokumenten fanns bland annat en lista på hela sextiosex (!) personer, som Carl Joseph var skyldig sammanlagt 42,768 riksdaler och 69 öre riksmynt – en enorm summa på den tiden. Man kan förstå att han lämnade Skåne sex månader senare, och hans föräldrar överdrev inte när de i testamentet använde formuleringen »stor förlust» – vid konkursen var sonen nämligen skyldig dem hela 21,500 riksdaler riksmynt! Stadens borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) utfärdade samma dag en skrivelse med följande ordalydelse:

»För att, i anledning af Handlanden C: J: Carlberg denne dag ingifne ansökning att få till sine borgenärer på en gång afträda all sin egendom, höras, äfvensom uppgifva beloppet och beskaffenheten af deras fordringar samt, så vidt ske kan, förete de handlingar hvarå dessa sig grunda, kallas till inställelse hos Rådstufvurätten Måndagen den 17de innevarande månad klockan XI föremiddagen».

Skrivelsen undertecknades på Ängelholms rådhus den 3 februari av borgmästare Glimstedt, Carl Josephs far fanjunkaren Carlberg, hans brors svåger arrendatorn Nils Secher Walsøe på Kelliehouse och lantbrukaren Gustaf Andersson (1835-1882) på Kärragården, som ett par månader senare gifte sig med Carl Josephs syster Louise. Den 17 februari klockan 11.00 påbörjade rådhusrätten sammanräkningen av handelsrörelsens tillgångar. Carl lämnade inledningsvis in två huvudböcker, en kassabok, en journal, två memorialer och en dagbok, och på varulagret fanns en stor mängd olika varor till ett sammanlagt värde av 14,116 riksdaler riksmynt och 78 öre, medan husgeråd och inventarier värderades till 2,974 riksdaler och 63 öre riksmynt. De utestående fordringarna uppgick till 8,138 riksdaler och 60 öre riksmynt, så tillgångarna var värda sammanlagt 25,230 riksdaler och 1 öre riksmynt. Han kunde alltså knappast betala av de omfattande skulderna, så det var nog med stor förtvivlan som han i slutet av konkursansökan intygade »Att ofvanstående uppgiffter äro öfverens stämmande med sannförhållandet och innefattar werkliga ställningen i mitt bo».

b2ap3_thumbnail_Karlshamn.jpg

För det flesta konkursakter gäller det att bläddra i arkivvolymerna och hålla tummarna, men i fallet med Carl Joseph Carlberg visste jag ju sedan tidigare vilket år det gällde. I vissa arkivförteckningar ser serien över konkursakter (F IV) till och med ut som ovan, i Karlshamns stadsarkiv: Rådhusrättens och Magistratens arkiv.

Av någon anledning återtogs konkursansökan så snart rådhusrätten räknat samman tillgångarna – kanske Carl Joseph trodde att han kunde rädda sin handelsrörelse trots allt? Det gick emellertid inte vägen, för den 10 mars skrev han ett nytt brev till borgmästare Glimstedt, »Enär accord af alla mina fordringsägare icke kunnat vinnas, hvilken förhoppning jag hade då jag den 17 februari återkallade min den 3 samma månad till RådstufvuRätten inlämnade cessions ansökning». Han var alltså tillbaka på ruta ett. Två veckor senare tog han dock tillbaka konkursansökan ännu en gång, »som jag nu fått uppgjort accord med alla mina creditorer», skriver han glatt i brevet till borgmästaren. Kanske man kan gissa att pappa fanjunkaren hade lättat på plånboken…? Det löste sig alltså till slut, men Carl hade nog förargat många människor i Ängelholm med omnejd – inte minst sina egna föräldrar. Flyttningen till Östergötland blev därför en nystart för Carl, som började arbeta som förvaltare och agent på diverse magasin i länet. Han hamnade till slut i Linköping, där han efter en längre tids sjukdom begick självmord den 17 juni 1895, något jag bloggat om tidigare.

I arkiven finns stora mängder källmaterial som vi släktforskare aldrig använder oss av – kanske är det svårt att överblicka, svårtillgängligt eller rent ut sagt tråkigt? Ordet »konkursakt» låter till exempel inte särskilt upphetsande, men som synes kan dessa akter ge svaret på släktträdets mysterier. I mitt fall fick jag förklaringen på varför fanjunkaren Carlberg hotade med att göra sin son arvlös, varför han flyttade till Östergötland och vad som egentligen dolde sig bakom det där märkliga testamentet i kusin Märtas förgyllda skrin.