Emellanåt träffar jag på en person i källorna som träder ut ur historiens dunkel och får mig att vilja veta mer. Vem var den här personen? Var kom han/hon ifrån? Hur reagerade hon/han på de hinder som dök upp under levnadsbanan? Några exakta svar är förstås svåra att finna utan hjälp av en självbiografi eller dagbok. En utförlig notis jag träffade på i förbigående i vigselboken för närkingska Ekeby midsommaren 1781 väckte min nyfikenhet på bruden Katarina Persdotter:

"Soldaten Anders Stenqvist [vigdes] med Soldatänkan Hustru Catharina Pehrsdotter på Åby ägor. Behörig laga afvittring Upteddes, författad af nämndemannen Anders Olofsson i Frogesta, hvaraf intogs, at enligt Inventarii summa bör den lefvande Dottrens arf vara efter fadren Två Riksdaler Trettjootta skilling, och efter Brodren, som sedan aflidit, Tre riksdaler trettjofyra skilling 7 runstycken; tilsammans Sex riksdaler Tjugufyra skilling 7 runstycken. Men som modren vid fadrens död var hafvande, och efter 3 månader födde Barn, hvars Däggjande och omvårdnad, jämte den andra späda Dottren, hindrade modren at mäst 1 ½ år kunna något förtjäna, så måste det lilla tilgripas til vinnande af lifsuppehälle och husrum. Var således vid ägtenskapets fullbordan betydande minskning i det lilla hushållet: så at ingen tilgång var til fulla summan, hälst barnet på 6te året tarfvade underhåll till kläder och föda. Stjuffadren utfäste sig derföre, nu i vittnens närvaro, at med kläder och föda framgjent förse sin stjufdotter, utan at bruka tiggarestafven, samt lära Henne läsa i bok och Christeligen upfostras; tils hon framdeles kunde med årstjänst sjelf försörja sig."

Vad får vi veta? Jo, Katarina Persdotter var änka efter en soldat. Vid hans död hade de en liten dotter och Katarina var havande med parets andra barn, en liten son som föddes postumt tre månader efter makens död. Med ett nyfött, diande spädbarn att sköta om kunde Katarina inte söka en pigtjänst utan hon fick vända på de få tillgångar som fanns i det lilla soldattorpet för att försörja sina barn. Den postumt födda lille gossen dog dock späd och hans andel av arvet efter fadern ärvdes av hans syster. Problemet var att arvet inte längre fanns kvar varför moderns nye make lovade att försörja sin styvdotter. Hon skulle inte ligga församlingen till last utan både få mat och kläder, få lära sig att läsa och uppfostras till en produktiv samhällsmedlem med kristliga värderingar.

Att barn blev tidigt faderlösa och att modern sedan gifte om sig var förstås allt annat än ovanligt vid den här tiden, särskilt som fadern var soldat. Att moderns nye make också var soldat var inte heller så konstigt, men ofta brukade i dylika fall soldaten gifta sig med företrädarens änka. Det var inte fallet här.
Jag blev nyfiken på Katarina med det lilla "däggjande" barnet och de knapa tillgångarna. Levde hon lycklig med sin nye man? Slapp hennes dotter att tigga för sina försörjning? Och fick hon fler barn med den nye maken?

Husförhörslängden för Ekeby berättade att Katarina Persdotter var född 18 september 1753 i Lindesberg. Hon var alltså ännu inte 28 år när hon stod brud för andra gången. Katarina var dotter till skräddaren Per Eriksson och Karin Eriksdotter på Björka ägor, och strax före midsommar 1775 trädde hon i äktenskap med 29-årige Petter Persson i Björkhyttan. Tre och en halv månad senare utökades familjen med lilla Katarina. Kristina föddes i maj 1777, men i början av augusti var tragedin ett faktum. Pappa Petter och mamma Katarina och lill-Katarina vaknade den där säkert ganska kvalmiga augustimorgonen, men inte Kristina. Dödboken avslöjar konturerna av tragedin: "af våda ihjellegad af modren".

Det måste förstås ha varit fruktansvärt. Jag har inte läst sockenstämmoprotokoll eller dombok som säkert ger mer detaljer kring dödsfallet. Noteringen "ihjällegad" betydde oftast inte att mamman somnat ovanpå barnet och kvävt detsamma. I många fall innebar det helt enkelt att barnet sovit hos föräldrarna i sängen, i många fall för att barnet var sjukligt eller oroligt, och när föräldrarna vaknade på morgonen hade barnet vandrat till den eviga vilan. Vanligtvis inspekterade några betrodda grannkvinnor barnet efter synliga blånader eller tecken på våld, och grannar och släktingar utfrågades om barnets hälsa. Det förekom att barnet verkligen kvävt till döds av modern i sömnen men allra vanligast var alltså att ett redan tidigare sjukt barn dog hos föräldrarna i sängen. Det straff som brukade utdömas var att modern fick sitta på pliktpallen i kyrkan under en gudstjänst.

Nio månader senare, i maj 1778, utökades familjen på nytt, nu med dottern Margareta Kristina. Redan i februari 1778 hade Petter Persson rekryterats som soldat nr 147 för Åby rote i Ekeby vid Livkompaniet och Närke och Värmlands regemente. Särskilt mycket får man inte veta om honom i generalmönsterrullan då Petter, därefter kallad Petter Ånn, tillträdde mellan två generalmönstringar och redan var död och ersatt med en annan soldat när nästa generalmönstring gjordes. Han kommenderades hösten 1779 till Karlskrona, där han dog den 13 september. Han blev bara 33 år.

Petter Ånn överlevde sin yngsta dotter med fem månader, då lilla Margareta Kristina dog av okänd sjukdom i april 1779, bara 10 månader gammal. Ungefär i samma veva blev alltså Katarina Persdotter gravid på nytt, med sitt fjärde barn. Enligt vigselnotisen ovan föddes sonen tre månader efter faderns död. Det är inte helt korrekt, då han föddes 21 november, alltså ungefär 9 veckor efter faderns död. Han döptes efter pappa, farfar och morfar till Petter men dog alltså 1,5 år gammal, 23 april 1781. Dödsorsaken var frossa och uppkastning
Katarina Persdotters andra make Anders Andersson var född 1756 i Sköllersta och alltså tre år yngre än henne. Han rekryterades 31 juli 1780 till soldat för Stensbo rote och fick då soldatnamnet Stenqvist, som vi ju träffat på i vigselnotisen. En vecka efter vigseln, 29 juni 1781, transporterades han till Torsta rote i Ekeby och bytte då namn till Anders Thorman. 1 februari 1790 bytte han åter rote och blev i stället soldat för Frogesta rote. Varför? Kanske bytte han upp sig till större och bättre soldattorp med frodigare täppor eller kanske fick han tvärtom finna sig i att flytta till små gistna stugor medan en präktigare knekt flyttade in i hans gamla soldattorp. Eller så kanske han inte kom överens med folk och fick flytta runt av den anledningen. En tid efter flytten till Frogesta rote följde han med regementet till Finland för att kriga mot ärkefienden ryssarna. Generalmönsterrullan informerar ganska lakoniskt om hans öden där: "dödskuten 30 Juni 1790".

b2ap3_thumbnail_Tre_knektar1.JPGKatarina Persdotter var nu änka igen, denna gång nästan 37 år gammal. Hennes nioåriga äktenskap med Anders Thorman var barnlöst och hemma i soldattorpet fanns bara hennes namne, den 15-åriga dottern från det första äktenskapet. När Katarina så gifte sig för tredje gången, 30 september 1791, berättar vigselboken följande:
"I stället för afvittingsbevis uptedde änkan ett Testamente af förra mannen, upvist vid Häradsrätten, redan förledne höst, och till Communication stälde med arfvingarne, som dem ej syntes eller troddes giöra åtal. Bör dock i all händelse anmerkas, at summan Inventarii var 16 riksdaler."

Även make nr 3 var soldat, 28-årige Henrik Persson From var bördig från Grythyttan och soldat för Frommesta rote i Ekeby. Makarna stryks sedan i Ekebys husförhörslängd utan notering om vart de tar vägen. Jag har inte bladat husförhörslängden efter dem eller gått igenom dödboken x år framåt för att leta rätt på deras fortsatta öden. Med tanke på att Anders Andersson Stenqvist Thorman bytte rote tre gången slog jag upp generalmönsterrullan för att se om även Henrik From transporterats till en annan rote. Återigen väcktes min nyfikenhet av noteringarna "Vanfrägdad. Casseras 21 januari 1794"

"Casseras" innebar att Henrik From fick avsked, eller som vi nog skulle säga idag; han fick sparken. Regementets straffrullor skulle kunna berätta mer om exakt vad han gjort, men dessa finns oftast bevarade först från 1800-talets början. Likaledes kan det finnas kommenderingsrullor över vilka soldater som kommenderats till olika byggnads- och underhållsarbeten. Petter Ånn var ju inte på semester i Karlskrona utan ditkommenderad i tjänsten för att bistå vid något militärt bygge. Troligen dog han i lägret i rödsot eller någon annan grasserande sjukdom. Jag har inte hittat någon dödsnotis i Ekebys kyrkbok eller i Karlskronas kyrkböcker. Möjligen kan det finnas en sjukrulla för regementet där dödsorsaken avslöjas.
Katarina Persdotters tre makar åskådliggör också bruket av soldatnamn. Petter Ånns patronymikon var ju Persson. Att detta var ett mycket vanligt patronymikon visas av att Katarinas patronymikon var den feminina formen, Persdotter, och att även make nr 3:s patronymikon var Persson. Alla tre hade alltså fäder som hette Per. Per och Petter var olika former av samma namn: Petter Ånn heter i de källor jag gått igenom i Lindesberg Per Persson, men efter flytten till Ekeby kallas han Petter i stället för Per. Kanske var Petter den vanligare namnformen i Ekeby. Soldatnamnen användes alltså vid regementena för att särskilja alla Anderssöner, Erikssöner, Perssöner osv. Soldanamnen var ofta kopplade till den socken eller rote som soldaten tjänstegjorde vid, och om man bytte rote så bytte man därmed också soldatnamn. Petter Ånn var ju soldat för Åby rote. Den första stavelsen i rotenamnet, Å-, gav soldatnamnet Ånn. Stensbo gav soldatnamnen Stenqvist och Torsta (då stavat Thorsta) soldatnamnet Thorman medan soldaten From tjänstegjorde vid Frommesta rote.
 

Katarina Persdotter var en alldeles vanlig kvinna. Hon var dotter till en skräddare och gifte sig med en torpare som sedan blev soldat. Hon blev änka ung och gifte om sig och när make nummer två stupade fann hon en tredje knekt. Att barnadödligheten förr var hög visas av att hon förlorade tre av sina fyra barn i späd ålder. Vi får också veta lite om spädbarnsvård och levnadsvillkoren för en fattig soldatänka vid 1700-talets slut genom uppgifterna i vigselboken 1781. Genom hennes makar får vi också glimtar ur soldaternas liv med rekrytering, transport till andra rotar, arbetskommenderingar och livet i fält. Ett besök på Krigsarkivet ka kanske sprida mer ljus över livet för Petter Ånn, Anders Thorman och Henrik From, för svaren på våra frågor finns ofta - det gäller bara att hitta rätt källa!

Det var verkligen en mycket passande dag hon föddes på, lokomotivputsarens dotterdotter. 8 mars 1897 anlände hon till världen i Nässjö. Modern Ida Elise Andersson (1874- 1945) hade ganska exakt ett år tidigare lämnat föräldrahemmet i Nässjö och flyttat ner till Malmö. Där råkade hon i olycka, som nog samtida olyckskorpar hade uttryckt det och återvände hem till föräldrarna för att föda. I födelseboken står det "Fader: Okänd". men helt okänd var han nog inte. I församlingsboken 1910- 1917 förses flickan med efternamnet Dahlström, och när hon blev till var Ida piga hos färgaren Per Persson Dahlström i Malmö Sankt Pauli. Hans familj inkluderade tre söner i barnalstrande ålder men jag har inte följt familjen vidare för att se om någon av männen vid något tillfälle anges vara barnafadern.

Den lilla flickans namn stavas på ett flertal intressanta sätt. I födelseboken (Nässjö, CI:8, sid 35) heter hon Ätty Digly Junis Aurora, i Nässjös församlingsbok (AII:2, sid 252) heter hon Ätty Dejly Junis Aurora och som vuxen stavas namnet Etty Daily Junis Aurora. Mamma Ida hade nog ärvt namnfantasin från sina föräldrar då hennes båda yngsta systrar ståtade med namnen Gerda Karolina Valdoma (1885- 1962) och Minni Allida (1888- 1972; hon verkar dock ha ändrat sitt namn till det något vanligare Mimmi), och en systerdotter hette Anna Lisa Serbina Bernavi (1907- 1961). Efter nedkomsten återvände Ida Elise till Malmö Sankt Pauli med dottern, men i mars 1898 flyttade hon till grannförsamlingen Malmö Sankt Petri, och skickade då dottern till föräldrarna i Nässjö. En tid senare återvände Ida hem till Småland. Hon fick ännu en dotter år 1900 och gifte sig samma år med skräddaren Frans Oskar Falkenström (1879- 1966). 1905 flyttade de till Nässjö men Etty var hela tiden skriven hos morföräldrarna. Hur mycket kontakt hon hade med modern Ida och sina halvsyskon är obekant. 

b2ap3_thumbnail_Nssj-CI-8-1895-1905-Bild-41-sid-35.jpg
I stället växte Etty upp som fosterdotter hos morföräldrarna, Emanuel Andersson (1841- 1913) och Johanna Brita Eriksdotter (1847- 1922) i stationssamhället Nässjö. Många av stadsborna fick sin försörjning genom yrken knutna till järnvägen, och en av dessa var Emanuel Andersson som ju hade den idag något bortglömda yrkestiteln lokomotivputsare eller lokputsare. För att putsa ett lok är det rätt bra om det står stilla och nog även att det inte är alltför hett, så en lokputsare hade vad vi i dag kallar obekväm arbetstid och jobbade huvudsakligen från sen kväll till tidig morgon med att skotta ur slagg, tömma ut sot, fylla på vatten och kol mm och så städa och putsa. Gissningsvis var arbetet både tungt och väldigt smutsigt. Emanuel dog av sockersjuka 1913 varvid Johanna Brita försörjde sig som vagnsstäderska.
Etty flyttade som 17-åring till Falköping där hon arbetade som handelsbiträde innan hon mötte sitt livs kärlek, den 13 år äldre stationskarlen Ernst Eriksson som var min morfars farbror. Jag har skrivit här om hans familj och deras liv som sörmländska statare. Vänner av ordning skulle nog påpeka att det där med barn och äktenskap inte kom i rätt ordning, men när paret 1916 slog ner bopålarna i Ängelholm var det som ett (ny)gift par. Med tiden fick de fyra barn, födda 1915, 1918, 1920 och 1925. 
Vid Ernsts frånfälle den 15 februari 1935 räknar dödboken upp olika kross- och skelettskador så det verkar sannolikt att släktskrönan om hur Ernst lämnade det jordiska är korrekt. Han dog i en arbetsplatsolycka, dvs ramlade ner från perrongen just när tåget kom och blev överkörd. Etty saknade yrkestitel i församlingsboken fram till hans död men tituleras strax därpå som barnavårdsman. Men hon hade sannerligen inte bara ägnat sig åt man och barn under äktenskapet utan var oerhört engagerad i politiska frågor. 1924 skymtar Fru Eriksson, dvs Etty, för första gången i protokoll från Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb. Ängelholmskvinnorna verkade för att gångvägen vid Skolgatan skulle skyltas med förbud mot cykeltrafik, önskade fria läroböcker i skolan, skrev till mejeristyrelsen med önskemål om mjölk och grädde till billigare pris samt anmodade disponenten på sockerbruket att i första hand anställa arbetslösa från Ängelholm. En fråga som kvinnoklubben drev resultatlöst i många år gällde att få skyddsnät vid stadens broar. Om denna hjärtefråga bottnade i att Ängelholmsbor emellanåt drullade av broar ofrivilligt eller ofrivilligt har jag inte undersökt. Etty Eriksson yrkade 1924 på hjälpinsatser till arbetare involverade i en blockad vid ättiksfabriken i Perstorp samt 1926 till arbetare som var involverade i slakterikonflikten i Ängelholm. Under en diskussion år 1926 om ifall den gifta eller ogifta kvinnans roll var viktigast i samhället, propagerade föga överraskande den gifta 4-barnsmodern Etty Eriksson för att den gifta kvinnan bäst fyllde sin plats i samhället. Idag skulle samma diskussion knappast anses vara särskilt rumsren.
Snart kom Etty Eriksson att profilera sig i barnavårdsfrågor så hennes yrkesval efter makens död var knappast överraskande för någon Ängelholmsbo. 1928 väckte hon frågan om gratis tandborstar och tandkräm till skolbarn. Under andra världskriget deltog Etty i Finlandskommittén och ordnade hem till först finska och sedan till norska krigsbarn. Hon var även lokalordförande i De Vanföras Riksförbund i Ängelholm.

På 1920- och 1930-talen cyklade Etty runt på den skånska landsbygden och höll tal. Åhörarna var till nära 100 % män. Etty inspirerade dem att övertala sina hustrur att utnyttja sin rösträtt samt förstås gärna också att engagera sig politiskt. Att det inte alltid var helt enkelt för kvinnor med familj att ägna sig åt politik visas av att Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb så sent som 1950 efterlyste medlemmar som kunde ställa upp som barnvakter under valdagen.
Den egna karriären var spikrak. Etty satt i distriktsstyrelsen för Skånes socialdemokratiska kvinnor åren 1929- 54, var i många år ordförande i Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb, satt i många år i Ängelholms stadsfullmäktige, var ordförande för socialdemokraterna i Ängelholm samt 1953- 1964 ledamot av riksdagens andra kammare. Hon var åtminstone den första socialdemokratiska kvinnan i Skåne att leda en lokalavdelning, och kanske i hela Sverige (formuleringen i minnesskriften över de skånska socialdemokratiska kvinnorna är en aning luddig). Man kan misstänka att Etty bidragit till devisen för Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb:

Gör din plikt - Kräv din rätt

Nog är det väl passande att Etty Erikssons födelsedag inföll på Internationella kvinnodagen!

Ett suddigt gruppfotografi. Ett medfaret skolbetyg. En vältummad dödsannons. En bouppteckning och ett foto av en numera försvunnen gravsten. Det är de fysiska spåren av ett kvinnoliv. Jag vet inte så mycket om henne utöver de dokument som finns bevarade och de spår som finns i kyrkböckerna. Hon hette Elna, och hennes äldsta dotter Ebba var min farmor.

b2ap3_thumbnail_Gustaf--Elna-Fors.jpgFoto från ca 1913. Elna sitter längst fram till vänster. Mannen i hatt bakom henne är hennes far Gustaf Leonard.

Elna Kristina Fors var dotter till grenadjären Gustaf Leonard Fors och Emma Kristina Jonsdotter i Holmstugan, Forssa. Hon föddes 9 maj 1888, knappt 7 månader efter föräldrarnas vigsel. Ändå var hon parets andra barn. Hennes tvillingbror Gustaf hade nämligen lite mer bråttom ut i världen. Tre år senare utökades familjen med lillebror Karl. Kanske var modern Emma sjuk redan då. Hon var en av alla lungsiktiga som vid denna tid fanns spridda runt om i vårt land. Idag kallas sjukdomen för TBC eller tuberkulos men vid den här tiden brukar dödsorsaken för de som dukade under av sjukdomen anges som lungsot. Emma Kristina Jonsdotter somnade in 29 mars 1897, sex veckor före sin 32-årsdag. Troligen fick hushållets enda kvarvarande kvinnliga medlem, den ännu inte 8 år fyllda Elna, ta ett stort ansvar för hushållet. Gustaf Leonard gifte aldrig om sig. Varför? Han var 42 år ung, hade sedan många år en trygg anställning som grenadjär och "bara" tre halvsmå barn hemma. Kanske befarade han att en ny hustru inte skulle behandla barnen väl. På något vis fick den lilla familjen vardagen att fungera.

1 mars 1895 började Elna i skolan. Hennes slutbetyg från 4 december 1899 är ett sprött dokument som bitvis spruckit och under det dryga sekel som förflutit sedan det utfärdades har fläckats av något så att det idag delvis är täckt av blå fläckar. Troligtvis är det en bläckpenna som har läckt. Elna var nog en ganska ordinär elev; en flitig och skötsam flicka utan större boklig begåvning. Under sin 5-åriga skolgång förkovrade hon sig i biblisk historia, katekesen, innanläsning, rättskrivning, räkning, välskrivning, teckning, sång, gymnastik samt trädgårdsskötsel och trädplantering. I samtliga dessa ämnen fick hon betyget "godkänd". Med släktforskarens inblick i familjens öden förvånar det sistnämnda betyget mest. Bara godkänd i trädgårdsskötsel? Var det ett ämne mer ämnat för gossar? Kanske uppmuntrades gossar att ägna sig åt växter och träd medan flickor skulle ägna sig åt husliga sysslor inomhus? Eller var det helt enkelt så att syskonen hade fallenhet för olika saker? Elnas bröder kom nämligen båda att bli trädgårdsmästare. Ett ämne som flickor kunde excellera i - snarare så förväntades de excellera i ämnet - var slöjd. Det var också Elnas bästa ämne, då hon var med nöje godkänd. Sämre gick det i geografi, historia och naturkunnighet där hon inte nådde godkänt. Kanske är det från Elna jag har ärvt mina obefintliga ornitologiska kunskaper: jag ser skillnad på en struts och en domherre men ungefär där slutar mina fågelkunskaper...
På baksidan av det slitna dokumentet finns ytterligare ett betyg. 1901 gick Elna i sex veckors ersättningsskola där hon undervisades i kristendom, modersmålet, räkning, geometri och teckning.

b2ap3_thumbnail_Morbror-Karl-Fors.jpg"Morbror Karl Fors" har farmor Ebba skrivit på baksidan.

Kyrkböckerna har inte så mycket att berätta om Elna. Hon levde med sin far fram till hans död 1931. Eller snarare så levde hon med honom fram tills att hon 1914 gifte sig med sin Axel, och därefter så levde pappa Gustaf med Elna och Axel. Jag har alltså bara ett kort av Elna men hela tre av Gustaf. Två av dem är tagna med hans arbetskamrater och det är på ett av dem som även Elna är med. Kanske är detta typiskt för tiden. Manliga arbetare var mer intressanta att föreviga. Eller så är det bara en slump. Jag har en knapp handfull bilder av Elnas make Axel så kanske var de helt enkelt inte så intresserade av att besöka fotografen.

b2ap3_thumbnail_Gustaf-Leonard-Fors.jpgGustaf Leonard Fors poserar stolt med sitt vrålåk.

Elna och Axel fick fem barn: Karl-Axel 1915, min farmor Ebba 1917, Erik 1919, Frida 1925 och följande år minstingen Knut. Farmor pratade inte så mycket om sin barndom eller sina föräldrar. En gång berättade hon om hur livet kunde vara i en helt vanlig lantarbetarfamilj i början av 1930-talet. Pappa Axel var ladugårdsförman/kusk/fodermarsk/ladugårdskarl (alla fyra beteckningarna anges i samma kyrkobok, Nykyrka, AII:4 (1921- 1936) sidan 155) vid Hormesta gård i Nykyrka någon mil utanför Nyköping. Även mamma Elna förutsattes hjälpa till på gården, bland annat med mjölkning morgon och kväll. Men Elna var liksom sin mor Emma lungsiktig. Hon var för sjuk för att hjälpa till, så det blev Ebba som redan innan hon blev tonåring fick sköta mjölkningen. När Elna togs in på Nyköpings sjukhem var Ebba 14 år gammal. Varje morgon gjorde hon frukost till pappa Axel och storebror Karl-Axel innan hon gick iväg för att mjölka gårdens kor. Sedan gick hon hem, fick upp de yngre syskonen och gjorde frukost till dem. Nu kunde hon nog också själv få lite mat i sig. Sedan diskade hon innan det var dags att bege sig till skolan. På lunchrasten skyndade hon hem och lagade lunch till pappa och storebror. Därefter fortsatte skoldagen innan det var dags att laga middag, sköta kvällsmjölkning och sedan diska och städa. Helgen ägnades åt tvätt m fl husliga sysslor.

"Efter långt lidande" avsomnade Elna 23 oktober 1934 på Nyköpings sjukhem. Hon begravdes i samma grav som sin far Gustaf Leonard. Bouppteckningen innehåller efter dagens mått inte många tillhörigheter. Det fanns inte ens en gaffel till varje familjemedlem och bara en säng. I ett hushåll med sju personer. Antagligen sov barnen på madrasser som finns upptagna under posten "Sängkläder". Tillgångarna i boet uppgick till 277 kronor. Begravningskostnaden var 285 kr plus 8 kr för bouppteckningskostnad.

b2ap3_thumbnail_Ebba3.jpg

Konfirmanden Ebba med de yngsta syskonen Frida och Knut.

Det finns alltså ytterst få världsliga minnen av Elna. Genom sina fem barn kom hon att få sex barnbarn och nio barnbarns barn. I dag finns även ett antal barnbarns barnbarn för vilka Elna aldrig kommer att bli annat än ett namn på en antavla och ett suddigt ansikte på ett dunkelt fotografi. Likt så många kvinnor i historien kan vi bara ana konturerna av hennes liv.