Att läsa gamla handstilar är inte helt lätt, och det faktum att släktforskare postar hundratals inlägg varje vecka på Anbytarforums avdelning Läshjälp talar sitt tydliga språk. Jag brukar själv besvara läshjälpsfrågor, inte bara för att det är kul att hjälpa andra släktforskare, utan även för att det håller ångan uppe. Det enda sättet att bli duktig på handskriftsläsning är nämligen att ständigt öva sig, och vad är då bättre än att slå två flugor i en smäll? Ibland känns det dock som en hel vetenskap, vilket det också är – bokstavligt talat. Det vetenskapliga namnet på läsning och tolkning av handskrifter är paleografi (från grekiskans παλαιός, »gammal», och γράφω, »skrift»), och denna vetenskap har i alla tider varit betydelsefull inom historie- och släktforskningen. Det skrivna ordet är ju faktiskt den viktigaste länken mellan oss och förfäderna så det är först när man bemästrar paleografins ädla konst som man kan förstå och tolka källorna på rätt sätt.

b2ap3_thumbnail_Jmfrelsen_20150820-070254_1.jpg

Ibland kan handstilen vara miserabel, och då hjälper inte all världens kunskaper i paleografi. Här ovan syns två exempel på att handstilar kan vara som natt och dag; överst har vi Ravlunda kyrkobok 1747 (Ravlunda kyrkoarkiv, vol. CI:1, sid. 209) och underst Svalövs kyrkobok 1774 (Svalövs kyrkoarkiv, vol. CI:2, sid. 74), och det är inte utan att man önskar att alla handstilar såg ut som den från Ravlunda (bilder: ArkivDigital)

Den svenska handskriften har under de senaste hundrafemtio åren byggt på den latinska stilen, som både kan vara präntad (med fristående bokstäver) och kursiv (med sammanbundna bokstäver), men som vi alla vet är det själva handstilen som avgör hur lätt (eller snarare svårt) det är att läsa en skriven text. Det är emellertid den mer förrädiska tyska stilen (även kallad nygotiska eller svenska stilen) som är vanligast förekommande i de källor vi släktforskare nyttjar. Denna stil användes i Sverige fram till slutet av 1700-talet och en bit in på 1800-talet, så det är i regel den man möter i de äldre kyrkoböckerna och arkivhandlingarna. Den mer lättlästa latinska stilen började användas mer allmänt sedan Kungl. Maj:ts kansli infört den 1808, även om man redan i början av 1600-talet försökte införa denna stil för svenskspråkiga texter. Det gick dock inget vidare eftersom den tyska stilen tog över, och under de följande tvåhundra åren fyllde den allt från kyrkoböcker till brev. Men hur ser egentligen denna stil ut, och vad kännetecknar den? Vi tar några exempel:

b2ap3_thumbnail_1590_20150820-070306_1.jpg

»War skicket for oß thenne breffuiserske Citze Bents dotter, hindz fuldmyndige hederlig mand, her Oluff Nielßön j Mielby, huilken berette, huorledis nogen good tiid siden, haffde hindis Echte husbonde Lauritz Baad ij Löffuerby udj Mielby sogn, begaait ett Mandrab, for huilchit hand och strax er bortrömd.»

– Ur Lunds domkapitels dombok i äktenskapsmål den 19 januari 1590; Domkapitlets i Lund arkiv, vol. AIII:1 (1589-1597), sid. 15 (bild: ArkivDigital).

Vi börjar med 1500-talet, där handstilarna emellanåt kan vara mer lättlästa än 1700-talets snirkliga stilar. Bokstäverna är på något sätt renare, och även om de inte är särskilt detaljerade lär man sig snabbt hur varje bokstav ser ut. I exemplet ovan kan man notera krumelurerna över u, för att skilja dem från den snarlika konsonanten n. En sällan använd bokstav, som å andra sidan ofta förvirrar oss släktforskare, är x (se till exempel ordet »strax» i nedersta raden), som i det närmaste liknar ett märkligt format p. Lilla p förväxlas i sin tur lätt med vår tids y, som på den tiden liknar »ij» – i exemplet ovan ser man dock tydligt att »ij» har en mer böjd »nedåtsväng» (se »Baad ij Löffuerby» på näst sista raden), medan nedåtsvängen i y går mer rakt nedåt. Notera även det tyska dubbel-s i »oss» på första raden, som man finner i olika varianter i äldre texter och dokument.

b2ap3_thumbnail_1690_20150820-070317_1.jpg

»Aldenstundh Wälwijse Magistraten behagat hafwer gennom ett Remissorial för an låtha migh wijdare gå i Rätta medh den Cöppenhamska konan, huilcken in sessione publica & Senatu mit reedelige Nampn reedan så högt læderat och mit hiärta så diupt sargat hafwer, at Jagh then ogudacktiga Menniskian mehra än alla Hälfwetedz onda ander skyr och undanflyr, för hwilcka man sigh (men intet för hennes förbannade och lögnacktige ähreskänderska Tungo) signa kan».

– J. E. Donner till magistraten i Malmö, 8 februari 1690; Rådhusrätten i Malmö 1, vol. F1AA:10 (bild: ArkivDigital).

I nästa exempel har vi förflyttat oss hundra år framåt i tiden, till ett ilsket brev som ger många bra exempel på den tyska stilen. Brevskrivaren herr Donner har varit duktig och skrivit ut alla dubbla konsonanter, men i äldre texter ser man ofta ett streck ovanför bokstäverna m och n – detta är ett nasalstreck (fast det borde kanske hellre kallas »latstreck») som visar att konsonanten ska dubbleras. I brevet ovan skriver Donner också ut alla förkortningar, men det vanligaste är tyvärr att det kryllar av kryptiska förkortningstecken. Orden stycken och gammal / gammalt förkortas till exempel flitigt i äldre texter, liksom salig, herr, och slutledet -gård / -gården. Detta förkortningstecken brukar se ut ungefär som en nonchalant liten högersläng med pennan nedanför raden.

I Donners brev syns även exempel på att samma bokstav kan skrivas på flera olika sätt, till och med av samma person i ett och samma brev – notera till exempel hur k skrivs olika i »huilcken» på rad tre och »ogudacktiga» på rad fem. I äldre tid var det inte heller ovanligt att man smög in både franska, tyska och latinska lånord, något Donner gör när han beskriver hur den danska kvinnan har laederat hans redliga namn (från det latinska verbet laedo; att skada eller förolämpa). Notera också hur likt t och f är i »sargat hafwer» på femte raden – den enda skillnaden är egentligen att f når längre nedanför raden. Precis som i texten från 1590 får man här ett bra exempel på skillnaden mellan »ij» (»wijdare» på andra raden) och »y» (»skyr» och »undanflyr» på sjätte raden). Egentligen gäller det dock bara att tänka logiskt, för det heter väl ändå inte »wydare» och »undanflijr»? Man får även ett bra exempel på likheten mellan r och w – det som skiljer dem är att w är bredare, medan r är mer slutet.

b2ap3_thumbnail_1790_20150820-070330_1.jpg

»Åhr 1790 d 15 Junij lät hus mannen Nils Perßon i Moshaddinge med til kallade wärderings män nämde mannen walförståndige Hans Nilsson och åboen Hans Hanßon i Moshäddinge laga uptekning ock wärdering uppå afledna hustru Agda Jeppas dotters qwarlåtenskap som efter lämnat sig des i lifs tiden kära man Nils Perßon uti Moshäddinge samt 2ne dottrar Bengta Nils dotter 12 åhr ock Mätta Nils dotter 10 åhr gammal: å hwilkas wägnar här wid war närwarande deras morbroder Per Jeppßon i Örup».

– Ur bouppteckning från 1790; Bara häradsrätt FIIa:28, sid. 21 (bild: ArkivDigital).

Under de hundra år som passerat sedan Donner skrev sitt brev har det egentligen inte hänt så mycket, men i denna skånska bouppteckning från 1790 gäller det att se upp eftersom skrivaren både slarvar (han har glömt prickar och ringar över å, ä och ö) och stavar på sitt eget märkliga sätt. Det finns dock ännu värre exempel, där man kan fråga sig om bouppteckningarna har skrivits av femåriga barn. Notera det tyska dubbel-s, som även fanns i texten 1590 – det är fortfarande i bruk, trots att det gått tvåhundra år. Ingressen är för övrigt ett bra exempel på hur bokstaven s kunde skrivas på många olika sätt i den tyska stilen – ensamt i »Mosheddinge» och »samt», tillsammans med t i »förståndige» eller med k i »qwarlåtenskap», och när skrivaren plötsligt överger det tyska dubbel-s i »Hans Nilsson» ser man att han skriver två olika varianter av s bredvid varandra. 

b2ap3_thumbnail_1890_20150820-070350_1.jpg

»För misshandel på yrkan af kronolänsman O Roupé af Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Härads Rätt förklarad skyldig träda i häkte. [...] Rönnebergs, Onsjö och Harjagers Härads Rätt, inför hvilken målet förevarit den 10 Februari 1890, då den tilltalade förklarats skyldig att träda i häkte och ransakningen uppskjutits till återföretagande vid urtima ting å Ransakningshäktet i Landskrona den 24 i denna månad».

– Fångvaktaren N. Lundqvist i Åkarp den 28 februari 1890; i Onsjö häradshäktes arkiv, vol. Ö:3 (bild 3450 hos ArkivDigital).

När vi förflyttar oss ytterligare hundra år framåt i tiden har det hänt desto mer, bland annat har den latinska stilen slagit igenom och det är denna stil vi känner igen från vår egen tid. Det som kan störa idyllen är individuella eller svårlästa sätt att skriva, liten storlek på bokstäverna och så vidare, men de flesta släktforskare har nog inga större problem med att läsa denna stil. Den är logiskt uppbyggd, följer enhetliga stavningsregler och bokstäverna är mer tydligt utformade.

Vad kan man själv göra för att bli bättre på handskriftsläsning? Att gå en kurs i paleografi är alltid en bra idé, men man behöver egentligen inte gå över ån efter vatten. Det bästa sättet att bli duktig på handskriftsläsning är att ständigt öva sig, att lära sig längs vägen genom att vara fantasifull men samtidigt tänka logiskt och ha ett öga för detaljer. Jag minns själv mitt första möte med äldre handstilar – jag hade rört mig fritt bland den latinska stilen i det sena 1800-talets husförhörslängder, och fick en chock när jag letade fram farfars farmors fars födelsenotis från 1815. Jag läste fel på både faderns efternamn och faddrarnas namn, men trots att varje ny text eller handstil gav upphov till nya bekymmer gav jag inte upp. Jag kämpade mig igenom de gamla kyrkoböckerna och katekismilängderna, för i slutänden är det du själv som måste ta dig förbi den till synes ogenomträngliga väggen av uråldriga bokstäver. Det är först då du kan förstå och tolka källorna på rätt sätt, och det är först då du har hittat nyckeln till förfäderna.

Länktips:

Lär dig läsa gammal handstil : Textprov från äldre tider (ursprunglig artikel av Håkan Skogsjö)

Litteraturtips:

Anderö, Henrik & Thorsell, Elisabeth, Läsebok för släktforskare : lär dig tyda och läsa gammal handstil (3., rev. uppl. 2004).

Ahlmark, Lilly, Övningsbok i gammal handskrift [Stockholm] : [Svensk stadsmiljö, Univ.], 1994.

Grafström, Margareta, Handskrifter med kulturhistoria : lär dig läsa och förstå! [Härnösand] : [Landsarkivet], [1989].

Svensson, Lars, Nordisk paleografi : handbok med transkriberade och kommenterade skriftprov, Lund : Studentlitt., 1979.

Åberg, Alf, Läsning av gamla handstilar (7. uppl.), Stockholm : Genealogiska föreningen, 1979.

I Gamla Testamentet berättas det som bekant om hur Mose fick tio budord från Gud, en befallning om hur människorna skulle förhålla sig till varandra och Gud. Dessa tio bud kom att bli kristendomens yttersta grundregler, och även om jag varken är Gud eller befallande så har jag sammanställt tio bud, som förhoppningsvis kan fungera som grundregler för oss släktforskare:

1) Du skall lära dig grunderna. Att släktforska utan grundläggande kunskaper i allt från källkritik och paleografi till äldre tiders namnskick och juridik är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt. Lika dödsdömt är det att försöka virka utan virknålar eller paddla kanot utan åror, så varför tror då så många att man kan släktforska utan tillgång till källmaterialet, med usla kunskaper i handskriftsläsning och oförstånd inför äldre tiders förhållanden? Visst lär man sig mycket på vägen, men grundläggande kunskaper är direkt nödvändiga för att undgå samma öde som den stackars fallskärmshopparen utan fallskärm.

2) Du skall vara noggrann. Om man vill förhindra att släktträdet knäcks på mitten gäller det att vara noggrann med källhänvisningarna, kontrollera datumangivelser, dubbelkolla uppgifter från litteraturen och följa förfäderna både framåt och bakåt i tiden. Risken att missa något viktigt ökar om man slarvar, så det är ingen tvekan om att en noggrann släktforskare är en bra släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland.JPG

3) Tänk på att inte begränsa dig. Man brukar ju säga att lagom är bäst, och även om det är viktigt att vara noggrann så gäller det att inte vara för noggrann när man släktforskar. Haka till exempel inte upp dig på namn eller datum, och till och med födelseår kan ha förvanskats när uppgifterna överfördes mellan olika källor. Födelseorter kan emellanåt bli helt uppåt väggarna, samma efternamn kan stavas på fem olika sätt, och ett barn som återfinns i dödboken kan plötsligt dyka upp i faderns bouppteckning – ingenting är omöjligt! Bonddottern Bengta kan bli Benedicta när hon flyttar in till stan, och kopparslagaren Hans Johan Bergström kan vara född som Hans Johansson, men har tagit faderns patronymikon som mellannamn och skapat ett helt nytt släktnamn när han blev hantverkare. I äldre tid fanns det varken några egentliga stavningsregler eller fasta namnformer, så Stina Jansdotter kan utan problem kallas Christina Johansdotter och en och samma person kan på kort tid kallas både Johan, Johannes, Jean och Jaen i kyrkoböckerna.

4) Du skall vara organiserad. För att optimera släktforskningen gäller det att organisera den väl genom att sortera gamla anteckningar, ordna släktmaterialet på bästa sätt och skriva namn på baksidan av alla släktfoton. Det ska vara lätt att överblicka och hitta i ditt material, och du vill väl ändå att dina anförvanter om hundra år ska glädjas åt din släktforskning, och inte se det som en hopplös röra av lösa kladdlappar, oidentifierade fotografier och obegripliga anteckningar om släktskap?

5) Visa aktning för källkritiken. Man vill ju gärna lita på det som står i kyrkböckerna, bouppteckningarna och litteraturen, men eftersom detta källmaterial har skapats av människor – och människan som bekant inte är felfri – måste man alltid vara källkritisk. Det gäller att kontrollera de uppgifter man hittar, och inte lita på allt som sägs i litteraturen. Författaren kan ha misstolkat källmaterialet, eller dragit felaktiga slutsatser om släktskap. Du ska inte heller avfärda de släktforskare som ifrågasätter dina uppgifter, utan istället vara tacksam för frågan »hur vet du det?», för i slutänden vill du ju faktiskt ha ett korrekt släktträd?

6) Du skall behålla barnasinnet. Frågan »hur vet du det?» leder osökt tankarna till de där frågorna som barn brukar ställa – »varför då?», »varför heter det så?» och »varför är det så?» – och faktum är att det är en stor fördel att behålla barnasinnet när man släktforskar. Att vara ständigt ifrågasättande, oerhört envis och ha rik fantasi är inte bara härliga egenskaper hos barn, det är även viktiga beståndsdelar om man vill bli en framgångsrik släktforskare.

b2ap3_thumbnail_incest.JPG

7) Du skall vara realistisk. Barnasinne i all ära, men att likt ett barn tro på sagor är inget en seriös släktforskare sysslar med. Hur sannolikt är det egentligen att norrlandspigans utomäktenskapliga barn var son till Oscar II? Är det verkligen realistiskt att sedermera riksrådets dotter gifte sig med en bonde? Och är ni verkligen släkt med den där stora filmstjärnan som faster Karin pratade om? Nej, sagor kan visserligen vara både vackra och tänkvärda, men de hör inte hemma i släktforskningens värld. 

8) Glöm inte att prata med släkten. Förfäderna må vara döda sedan länge, men det finns säkerligen många levande släktingar som inte bara äger intressanta handlingar och spännande fotografier, utan även besitter viktig kunskap om släkten och förfäderna. Det gäller dock att inte sluka allt som sägs med hull och hår – den mänskliga hjärnan har en tendens att spela oss ett spratt, och genom åren kan ett minne eller en släktberättelse ha förändrats och förvanskats både en och två gånger.

9) Du skall tänka annorlunda. Den ungerske fysikern Albert Szent-Györgyi (1893-1986) lär en gång ha sagt att »upptäckandet av en lösning består i att titta på samma sak som alla andra men tänka något annorlunda», och detta uttalande går utan tvekan att applicera på släktforskningen. Ofta hittar man svaret på släktträdets mysterier om man tar ett kliv tillbaka, funderar en stund, och sedan angriper problemet ur en helt ny vinkel. 

10) Tänk på att se bortom namn och datum. Släktforskning är så mycket mer än bara namn och datum, och så mycket djupare än en massa poster och relationer i en släktdatabas. Det handlar inte om hur långt tillbaka du lyckas spåra anorna, eller hur många namn du har i ditt släktträd, utan om hur mycket du lyckas ta reda på om dem. Hur såg de ut? Hur levde de? Vad åt de? Vilka händelser formade deras liv, och påverkade deras beslut? Det är ju tack vare förfäderna som vi vandrar här på jorden idag, så det minsta vi kan göra är att lära känna dem bättre!

b2ap3_thumbnail_2014-06-18-15.10.47.jpg

I augusti 1785 ställde sig notarien Wåhlin inför biskop Olof Celsius och de andra herrarna i Lunds domkapitels konsistorium, och läste upp ett brev som inkommit några veckor tidigare. Brevet var skrivet av konsistoriets amanuens Jacob Ahlman (1732-1799), som ödmjukt bad om att få avträda sin tjänst till skrivaren vid kronobränneriet, Nelander. Ahlman hade genom sitt »altid betygade wälförhållande och skickeliga lefwerne» tillträtt tjänsten 1752, men trettiotre år senare var situationen en helt annan. Wåhlin intygade att han sett Ahlman »stundom, då gickten angriper honom, wara så darrande att han eij förmår skrifwa en enda rad», och under flera månader hade han inte renskrivit domkapitlets protokoll. För att utgående expeditioner och brev inte skulle bli liggande hade Wåhlin på egen hand tvingats renskriva utdrag ur protokollen, skillnadsdomar, fullmakter och mängder av brev - emellanåt hade till och med hans unga skrivgosse fått syssla med renskrivning. Wåhlin tillstyrkte därför Ahlmans avskedsansökan, och »förmodar en sådan förändring bidraga till en större drift uti tjenstgöringen den man nu mera eij kan wänta af Ahlman, sedan han af några öfwer 30 års tjenst tröttnat och af fattigdom nödgas sysslosätta sig med göromål som äro honom hinderliga; då deremot det som uti renskrifningen kan wara eftersatt snarare skulle blifwa fullbordat derest twenne sig dermed sysslosatte». 

b2ap3_thumbnail_sp-1741_20140806-071745_1.jpg

Sista stycket av dödsnotisen över klockaren Per Svensson (1682-1741); ur Äspö kyrkbok 1677-1752 (LLA).

I 1700-talets Lund, denna lärdomens stad, kryllade det säkerligen av skivkunniga personer med mer eller mindre läslig handstil. Situationen med Ahlmans darrande händer kunde alltså enkelt lösas, men hur gjorde man ute på landsbygden? Kanhända var både kyrkoherden och klockaren åldriga och giktbrutna, varpå kyrkböckerna inte direkt hade högsta prioritet. När man släktforskar hamnar man där förr eller senare - framför den där eländiga kyrkboken som gör att man bara vill gråta. Handstilen är totalt oläslig, texten är en enda sörja, och man är helt säker på att personen som förde pennan bara har kladdat lite bläck på sidorna, för att det ska likna text. Text är det i varje fall inte, och ofta har jag mumlat tyst för mig själv »det är omöjligt tänkt att det där kladdet ska kunna läsas?».

b2ap3_thumbnail_1704_20140806-071823_1.jpg

Ur Lunds domkapitels protokoll 1704; Lunds domkapitels arkiv (LLA).

Många gånger tar det emot att läsa texten, trots att handstilen är prydlig och bläcket finns där det borde. Texten påminner om streck med prickar över, så att man genom logiskt tänkande eller uteslutningsmetoden får gissa sig till vilka bokstäverna är. Ibland kan texten vara pytteliten eller inklämd i kyrkbokens trånga kolumner, som emellanåt är så sneda så att det känns som en slalombana. I många fall är det själva kyrkböckerna det är fel på. De är kladdiga, bläcket har gått igenom pappret, sidorna är skadade av röta eller insekter - eller rentav brandskadade! Det finns många anledningar för oss släktforskare att gråta över eländiga kyrkböcker, fast å andra sidan skulle vi nog gråtit ännu mer om det inte hade funnits några kyrkböcker alls. Vi får helt enkelt vara tacksamma för alla de präster och klockare som plikttroget förde kyrkböckerna trots dåliga skivredskap, betungande arbetsbördor och darrande händer.

På tal om darrande händer - hur gick det för amanuensen Ahlman? Han tilläts inte avträda sin tjänst, utan fick arbeta ytterligare sex år innan biskopen till slut år 1791 erkände att domkapitlet nog behövde anställa en extra amanuens, »aldenstund ordinarie amanuensen Ahlman både af ålder och sjuklighet ofta icke är i stånd at sin tjenst bestrida» och då han »efter 40 förflutne tjensteår saknar med årens tilltagande den färdighet at skrifwa, som till Amanuens Tjenstens fullgörande ärfordras». Man tillsatte därför den tidigare nämnde skrivgossen, Christian Adolf Ahlstedt, som i flera år hade renskrivit alla utgående expeditioner och protokoll. Efter fyrtio års trogen tjänstgöring vid domkapitlet fick Ahlman dock behålla lönen livet ut, och han kunde nu äntligen få vila sina darrande händer.