Nu i påsk är det precis hundra år sedan hungerupproret. Det var här i Västervik det startade, det som blev upptakten till ett år av oroligheter.

Våren 1917 var det upprorsstämning i Sverige. Krigsåren hade lett till livsmedelsbrist, handelsblockaden under kriget innebar minskad import. I stället exporterades mycket av den mat som behövdes hemma i Sverige, för priserna var högre i andra länder. Kostnaderna steg under krigsåren men lönerna hängde inte med och arbetslösheten ökade. Potatisskörden, som var så viktig för de fattiga, hade förstörts av det dåliga vädret under vintern. Många svalt för att de inte hade råd att köpa mat medan andra skodde sig på livsmedelsbristen, de som av samtiden kallades gulaschbaroner. Ransonering infördes 1916, främst på bröd.

Lördagen den 14 april 1917 hade flera arbetare lämnat sina arbetsplatser i Västervik för att gemensamt uppvakta myndigheterna om förbättringar i tilldelningen av matransoneringskort. När det inte gav utdelning samlades de flesta av stans arbetare från fabriker och verkstäder vid lunchtid på måndagen den 16 april. Ett par tusen personer mötte upp på Stora torget i Västervik. De var hungriga och krävde mat till sina familjer.

Någon fick tag i en låda och på den ställde sig Frans Gustafsson, arbetare på Slipfabriken. ”Illa ställt är det med oss, de fattiga folkklasserna, sedan de lyckligt lottade kunnat förse sig bättre”, sa han. Röde Frans, som han kallades, manade till besinning och föreslog att de skulle utse en kommitté för förhandling med de lokala myndigheterna. Så blev det också. Förhandlingarna ledde till förbättringar. Därmed blev det ingen revolution, utan i stället reformer.

Kö för att köpa oransonerat paltbröd i hörnet av Storgatan och Brunnsgatan i Västervik under hungervåren 1917. Fotograf okänd.

Västerviks-Posten, som kom ut på eftermiddagen, rapporterade redan på måndagen om upproret: "Då tidningen presslägges hade folkmassorna samlat sig vid Stortorget, där tal höllos. Arbetet vid de flesta fabrikerna måste på e.m. inställas." Två dagar senare fortsatte rapporteringen: “I oordnade hopar rörde sig demonstranterna fram och tillbaka i gatorna. Äfven om upphetsningen i vissa fall gaf upphof till en smula hotfulla åtbörder och plumpa tillmälen, så aflopp dock det hela utan excesser."

Arbetarkommittén som valdes den 16 april presenterade raskt ett förslag på en rad krav till förbättringar. I kraven ingick gratis mark till potatisodling åt arbetarfamiljerna, att ett soppkök skulle inrättas och att mer potatis skulle köpas in och fördelas bland den behövande befolkningen. Kraven godtogs till stor del av stadens styrande. Lugnet kunde så småningom återgå.

16 aprilkommittén valde Frans Gustafsson till ordförande. De övriga ledamöterna var Erik Nilsson, Carl Zeilon, Gustaf Jansson och Albert Andersson. Fotograf okänd.

”Vi arbetare svalt och for illa då. Det är nog ingen som kan förstå nu hur det var då. Vi behövde mat för att äta oss mätta och en lön att leva på. Det krävde vi också”. Så sa Gustav Andersson när jag intervjuade honom 1987. Då var han vid 94 år gammal och berättade om händelserna i Västervik våren 1917. Han var själv en av dem som gick i spetsen för de svältande arbetarna, som ordförande i Fabriks- och Grovarbetareförbundets avdelning på Tändsticksfabriken. Röde Frans var anställd på Slip, en av de då närmare 1800 industriarbetarna i Västervik. Han var syndikalist, som hade ett starkt fäste här då. ”Frans Gustafsson var ingen märkvärdig man, en arbetare som vi andra” mindes Gustav Andersson. Efter upproret beskrevs Frans Gustafsson i Västerviks-Tidningen som "en begåvad, radikal men sansad man som hade ordet väl i sin makt".

Gustav Andersson 1987. Foto: Rolf Lavergren.

Gustav Andersson levde nästan till sin hundraårsdag. Han föddes den 15 oktober 1893 i Loftahammar och gick ur tiden den 4 april 1993. Jag glömmer honom aldrig. Han berättade att han hade byggt sig ett litet hus i stan till sig och sin begynnande familj. I trädgården planterade han många äppelträd, för att de skulle få äpplen till mat om tiderna blev svåra igen.

Arbetarna samlades i hörnet av Båtsmansgatan och Brunnsgatan på måndageftermiddagen för att få besked om livsmedelsnämndens ordförande kronofogde Lindeberg skulle gå med på deras krav. Fotograf okänd.

Hungervåren 1917. Västerviksborna stod i kö för att få tag på potatis till sina hungrande familjer. Bristen på mat var svår. Fotograf: Arvida Ljungqvist.

Hungerdemonstrationerna i april 1917 var början på ett hungeruppror som spred sig till stora delar av Sverige. Mellan den 19 och 29 april hölls demonstrationer på runt 80 platser, med totalt upp emot 250 000 demonstranter. Nyheterna från Västervik publicerades i arbetarrörelsens tidningar ute i landet. Resolutionen med krav spreds bland arbetarorganisationerna och antogs av flera. Senare under året fortsatte demonstrationsmötena på en del spridda håll.

1987, 70 år efter upproret, var första gången jag blev uppmärksam på vilken roll Västervik och folket här haft för vad som hände i Sverige 1917. Då hade det gått 70 år och en lokal teaterpjäs om hungerupproret fick mycket uppmärksamhet. Då levde ännu Gustav Andersson och kunde berätta om vad som hände.

Som släktforskare har jag förstås tagit reda på vem Frans Gustafsson var och varifrån han kom. Det har jag skrivit om i min andra släktforskarblogg. På så vis fick jag också kontakt med hans barnbarnsbarn Zandra Lindström i Motala och inför hundraårsdagen har jag intervjuat henne till vår släktforskarförenings medlemstidning. Det kändes mäktigt på något sätt, att komma så nära historien. Även i de stora skeendena är det människor som du och jag som varit delaktiga i händelser som efteråt blivit avgörande för utvecklingen, fast man inte visste det då.

Ett inlägg om de övriga i arbetarkommittén.

Ola Larsmo skriver den 16 april i DN  om hungerupproret.

Källor och boktips:
Ingvar Flink: Hungerrörelsen i Västervik (särtryck ur Arbetarnas Kulturhistoriska Sällskaps årsbok 1969)
Sune Garpenby: Hungerupproret i Västervik 1917 (särtryck ur Västerviks-Tidningen 1967)
Sigurd Klockare: Svenska revolutionen 1917–1918 (bok utgiven 1967)
Ola Larsmo: Himmel och jord må brinna (roman utgiven 1993)
Hans Manneby: Revolutionen i Västervik 1917 (artikel i Meddelanden från Arkivet för folkets historia, nr 3, 1977)
Hans Nyström: Hungerupproret 1917 (bok utgiven 1994)

Det var verkligen en mycket passande dag hon föddes på, lokomotivputsarens dotterdotter. 8 mars 1897 anlände hon till världen i Nässjö. Modern Ida Elise Andersson (1874- 1945) hade ganska exakt ett år tidigare lämnat föräldrahemmet i Nässjö och flyttat ner till Malmö. Där råkade hon i olycka, som nog samtida olyckskorpar hade uttryckt det och återvände hem till föräldrarna för att föda. I födelseboken står det "Fader: Okänd". men helt okänd var han nog inte. I församlingsboken 1910- 1917 förses flickan med efternamnet Dahlström, och när hon blev till var Ida piga hos färgaren Per Persson Dahlström i Malmö Sankt Pauli. Hans familj inkluderade tre söner i barnalstrande ålder men jag har inte följt familjen vidare för att se om någon av männen vid något tillfälle anges vara barnafadern.

Den lilla flickans namn stavas på ett flertal intressanta sätt. I födelseboken (Nässjö, CI:8, sid 35) heter hon Ätty Digly Junis Aurora, i Nässjös församlingsbok (AII:2, sid 252) heter hon Ätty Dejly Junis Aurora och som vuxen stavas namnet Etty Daily Junis Aurora. Mamma Ida hade nog ärvt namnfantasin från sina föräldrar då hennes båda yngsta systrar ståtade med namnen Gerda Karolina Valdoma (1885- 1962) och Minni Allida (1888- 1972; hon verkar dock ha ändrat sitt namn till det något vanligare Mimmi), och en systerdotter hette Anna Lisa Serbina Bernavi (1907- 1961). Efter nedkomsten återvände Ida Elise till Malmö Sankt Pauli med dottern, men i mars 1898 flyttade hon till grannförsamlingen Malmö Sankt Petri, och skickade då dottern till föräldrarna i Nässjö. En tid senare återvände Ida hem till Småland. Hon fick ännu en dotter år 1900 och gifte sig samma år med skräddaren Frans Oskar Falkenström (1879- 1966). 1905 flyttade de till Nässjö men Etty var hela tiden skriven hos morföräldrarna. Hur mycket kontakt hon hade med modern Ida och sina halvsyskon är obekant. 

b2ap3_thumbnail_Nssj-CI-8-1895-1905-Bild-41-sid-35.jpg
I stället växte Etty upp som fosterdotter hos morföräldrarna, Emanuel Andersson (1841- 1913) och Johanna Brita Eriksdotter (1847- 1922) i stationssamhället Nässjö. Många av stadsborna fick sin försörjning genom yrken knutna till järnvägen, och en av dessa var Emanuel Andersson som ju hade den idag något bortglömda yrkestiteln lokomotivputsare eller lokputsare. För att putsa ett lok är det rätt bra om det står stilla och nog även att det inte är alltför hett, så en lokputsare hade vad vi i dag kallar obekväm arbetstid och jobbade huvudsakligen från sen kväll till tidig morgon med att skotta ur slagg, tömma ut sot, fylla på vatten och kol mm och så städa och putsa. Gissningsvis var arbetet både tungt och väldigt smutsigt. Emanuel dog av sockersjuka 1913 varvid Johanna Brita försörjde sig som vagnsstäderska.
Etty flyttade som 17-åring till Falköping där hon arbetade som handelsbiträde innan hon mötte sitt livs kärlek, den 13 år äldre stationskarlen Ernst Eriksson som var min morfars farbror. Jag har skrivit här om hans familj och deras liv som sörmländska statare. Vänner av ordning skulle nog påpeka att det där med barn och äktenskap inte kom i rätt ordning, men när paret 1916 slog ner bopålarna i Ängelholm var det som ett (ny)gift par. Med tiden fick de fyra barn, födda 1915, 1918, 1920 och 1925. 
Vid Ernsts frånfälle den 15 februari 1935 räknar dödboken upp olika kross- och skelettskador så det verkar sannolikt att släktskrönan om hur Ernst lämnade det jordiska är korrekt. Han dog i en arbetsplatsolycka, dvs ramlade ner från perrongen just när tåget kom och blev överkörd. Etty saknade yrkestitel i församlingsboken fram till hans död men tituleras strax därpå som barnavårdsman. Men hon hade sannerligen inte bara ägnat sig åt man och barn under äktenskapet utan var oerhört engagerad i politiska frågor. 1924 skymtar Fru Eriksson, dvs Etty, för första gången i protokoll från Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb. Ängelholmskvinnorna verkade för att gångvägen vid Skolgatan skulle skyltas med förbud mot cykeltrafik, önskade fria läroböcker i skolan, skrev till mejeristyrelsen med önskemål om mjölk och grädde till billigare pris samt anmodade disponenten på sockerbruket att i första hand anställa arbetslösa från Ängelholm. En fråga som kvinnoklubben drev resultatlöst i många år gällde att få skyddsnät vid stadens broar. Om denna hjärtefråga bottnade i att Ängelholmsbor emellanåt drullade av broar ofrivilligt eller ofrivilligt har jag inte undersökt. Etty Eriksson yrkade 1924 på hjälpinsatser till arbetare involverade i en blockad vid ättiksfabriken i Perstorp samt 1926 till arbetare som var involverade i slakterikonflikten i Ängelholm. Under en diskussion år 1926 om ifall den gifta eller ogifta kvinnans roll var viktigast i samhället, propagerade föga överraskande den gifta 4-barnsmodern Etty Eriksson för att den gifta kvinnan bäst fyllde sin plats i samhället. Idag skulle samma diskussion knappast anses vara särskilt rumsren.
Snart kom Etty Eriksson att profilera sig i barnavårdsfrågor så hennes yrkesval efter makens död var knappast överraskande för någon Ängelholmsbo. 1928 väckte hon frågan om gratis tandborstar och tandkräm till skolbarn. Under andra världskriget deltog Etty i Finlandskommittén och ordnade hem till först finska och sedan till norska krigsbarn. Hon var även lokalordförande i De Vanföras Riksförbund i Ängelholm.

På 1920- och 1930-talen cyklade Etty runt på den skånska landsbygden och höll tal. Åhörarna var till nära 100 % män. Etty inspirerade dem att övertala sina hustrur att utnyttja sin rösträtt samt förstås gärna också att engagera sig politiskt. Att det inte alltid var helt enkelt för kvinnor med familj att ägna sig åt politik visas av att Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb så sent som 1950 efterlyste medlemmar som kunde ställa upp som barnvakter under valdagen.
Den egna karriären var spikrak. Etty satt i distriktsstyrelsen för Skånes socialdemokratiska kvinnor åren 1929- 54, var i många år ordförande i Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb, satt i många år i Ängelholms stadsfullmäktige, var ordförande för socialdemokraterna i Ängelholm samt 1953- 1964 ledamot av riksdagens andra kammare. Hon var åtminstone den första socialdemokratiska kvinnan i Skåne att leda en lokalavdelning, och kanske i hela Sverige (formuleringen i minnesskriften över de skånska socialdemokratiska kvinnorna är en aning luddig). Man kan misstänka att Etty bidragit till devisen för Ängelholms socialdemokratiska kvinnoklubb:

Gör din plikt - Kräv din rätt

Nog är det väl passande att Etty Erikssons födelsedag inföll på Internationella kvinnodagen!

Arkiv Digital har lagt in fler svenska utlandsförsamlingar! Det måste kollas, tänkte jag på påskafton. Visserligen sken solen och de första vitsipporna började glänsa i vårljuset, men ändå. Bara en liten titt innan hundpromenaden.

Jag tar fram Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin, HI:1,bilagor, kan vara kul, där brukar man hitta mycket godis. Nästan allra först i den stora volymen hittar jag något som får mig att stelna till – en maskinskriven begäran utfärdad 25 oktober 1938 från ”Reichsfilmkammer” om vigselbevis, moders dopbevis och mormoders dopbevis för en Fritz Wendel. På de båda senare bevisen, som insänts tidigare saknas just dopdatum, bara födelsedatum har angetts av de svenska prästerna. Brevet avslutas med hitlerhälsning och avsändaren, enheten för abstammungsnachweis, alltså härstamningsbevis.

Visst, det vet vi ju att nazisterna krävde bevis på arisk börd för att man skulle få arbeta och existera. Det har jag ju läst om och sett filmer om. Men att se det så här ”på riktigt” gör att galenskapen kommer närmare på något sätt. Det finns fler dokument, Fritz Wendel själv skriver till svenska pastorsexpeditioner och begär, ”av yrkesmässiga skäl”, bevis om sin mors och mormors kristna dop.

När jag bläddrar vidare hittar jag ett brev från 1936, ställt till en Ingrid Paulig från en Bezirkbürgermeister. Där får hon veta att hon hyr bostad av en jude och det är icke lämpligt, eftersom hon har understöd från det allmänna så ska hon se till att skaffa sig en annan bostad annars drar man in hennes ekonomiska stöd.

b2ap3_thumbnail_Ingrid.JPG

Jag vet inte varför dessa dokument finns i arkivet, men de fick mig att känna en mycket isande kall vind, galenskap på riktigt. Genom släktforskningen kan man få så mycket mer än bara släktträd, man kan få en förstahands inblick i historien.

Jag läser om den svenska församlingen i Berlin, prästen från 1929 hette Birger Forell, han ombads lämna landet 1942 på grund av sin omfattande hjälp till de som förföljdes av nazisterna. Hans två efterträdare gjorde sig också kända för att vara motståndare till nazismen.

Som släktforskare undrar jag ju också vem Fritz Wendel var, det är ett inte ovanligt namn. Den mest kände var testpilot för Messerschmidt, men den här arbetade tydligen för Reichsfilmkammer, den tyska propagandaindustrins flaggskepp. I handlingarna kan jag läsa att hans mor hette Anna Josefina Lundgren, född 12/12 1873 (fel i betyget) från Rödsli i Döderhults socken. Hennes flyttbetyg från 31/1 1893 finns bilagt, hon flyttar enligt detta till Amerika. Hon reser mycket riktigt till New York 3/2 1893 från Göteborg. Hur hamnade hon då i Berlin? Vad hände sedan?

Kan Ingrid Paulig vara Ingrid Paulig f Mårtensdotter, som utvandrar 1894 från Träne till Amerika och som avlider 1956 i Malmö? Gift med tyske affärsmannen Gotthold Paulig 1895 i St Paul, år 1900 finns bägge på ett sjukhus i Chicago som patienter. Skilsmässa 1910. Ett märkligt sammanträffande i så fall, två svenska flickor utvandrar till USA men återfinns decennier senare i Berlin.

Källor:

Svenska Victoriaförsamlingen i Berlin HI:1 (1887-1943)

Döderhult AI:19 (1883-1893) Bild 324 / sid 666

Emibas

Emigranten Populär

Sveriges Dödbok 1901-2013

Ancestry.com

På söndag är det som bekant val till riksdagen, denna urgamla svenska institution. Det var dock först under 1600-talet som det skapades specifika regler för riksdagen - man införde bestämmelser om när riksdagen skulle inkallas, och vilka personer som skulle kallas. Genom åren har mängder av ärenden behandlats vid riksdagarna, och nedtecknats i de omfattande riksdagsprotokollen. Delar av dessa protokoll har publicerats genom åren, med tillhörande ort- och personregister, och i skrivande stund har man tryckt och publicerat riksdagsprotokollen för Ridderskapet och adeln 1627-1779, Prästeståndet 1642-1786, Borgarståndet 1719-1756 och Bondeståndet 1720-1779 (man kan läsa mer om detta pågående arbete på Riksdagens hemsida). Ordet riksdagsprotokoll låter kanske inte särskilt spännande, men faktum är att man kan hitta uppgifter om både det ena och det andra i dessa protokoll. För oss släktforskare som har riksdagsmän i släktträdet är materialet särskilt intressant, eftersom protokollen ger en möjlighet att lära känna dem och följa deras verksamhet i diverse utskott och deputationer.

b2ap3_thumbnail_Assar-1778.jpg

»[1778] d 28 begrofs Nämbdemannen Atser Nilson uti Svenstorp, som dödde d. 7 Oct. af håll och styng uti sit 68de åhr» (ur Svedala kyrkoarkiv, vol. FI:1 (1757-1822), sid. 25)

När min förfader Assar Nilsson (1710-1778) avled i Östra Svenstorp, Svedala socken, antecknades det i dödboken att han var nämndeman. Detta är visserligen sant, han var nämndeman vid Vemmenhögs häradsrätt, men femton år tidigare hade han även varit riksdagsman för Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader, och deltog i riksdagarna 1760-1762 tillsammans med mer bekanta personer såsom talmannen Olof Håkansson (1695-1769) och riksdagsmannen Jon Bengtsson (1719-1797) från Ströby. Assars tid som nämnde- och riksdagsman kännetecknas av ett brinnande intresse för böndernas villkor, och han var inte rädd för att ta upp kampen mot överheten och de orättvisa villkor som bönderna levde under. År 1753 utnämndes han t. ex. till representant för kronobönderna i Svedala socken i striden mot friherre Carl Georg Siöblad på Marsvinsholm. Siöblad ville köpa alla Svedalas kronohemman från kronan, något bönderna inte ville gå med på, eftersom de själva ville köpa sina gårdar. Det hela blev en riksdagsfråga 1755, och avgjordes först 1761 när bondeståndet fick med sig präster och borgare på sin sida. I detta ärende reste Assar hösten 1760 upp till riksdagen i Stockholm med riksdagsfullmakt från Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader, och i bondeståndets riksdagsprotokoll 1760 18/10 kan man läsa att 

»I anledning af kongl. påbudet den 9 Martii 1757, som innehåller, at riksdagsmän böra swärja Konungen och riket deras trohetsed, efterfrågade Taleman, om det wore någre af ståndets ledamöter, som icke aflagt denne ed, hwarpå följande anmälte sig icke hafwa den aflagt».

Assar Nilsson klev fram och avlade trohetseden tillsammans med riksdagsmannen Anders Mattsson från Östra Skrävlinge, och det var nu problemen började. Det visade sig att Anders Mattsson sedan tidigare hade fullmakt från Oxie och Skytts härader, något som måste lösas innan Assar kunde få delta vid riksdagen. Utöver detta hade Assars gård nyligen köpts av ovannämnde Siöblads änkefru, och »emedan Assar Nilsson således icke är bofast utan allenast landtbo, ty fant ståndet sig icke kunna emot 7 § uti Riksdagsordningen lemna honom säte och stemma i ståndet [...], intill dess ståndet får se, huruwida det slut, som hos Riksens Ständer kan falla uppå Assar Nilssons ansökning om förmonsrätt till skattelösen å dess åboende hemman, kan föranlåta ståndet til ytterligare öfwerläggning om Assar Nilssons och Anders Mattssons rätt framför hwarannan at niuta säte och stemma i ståndet». Assar fick alltså kliva ner, och Anders Mattsson tog hans plats. Tiden gick, och först 1761 25/5 kom bondeståndets beslut. I protokollet kan man läsa att 

»likwäl som ståndet deriemte förbehållit sig at, på händelse Assar Nilsson skulle hos Riksens Ständer winna bifall uti förb:de sin ansökning at få lösa sitt åboende hemman til skatte, sig då ytterligare utlåta, huruwida Assar Nilsson må wara berättigad at som riksdagsman för ofwan:de härader niuta säte och stämma i ståndet. [...] I anledning hwaraf Talemannen således hemstälte til ståndets ompröfwande, om icke ståndet nu skulle finna godt at samtycka till Assars Nilssons ofwanb:de ansökning at blifwa i ståndet intagen som riksdagsman för Allmogen af Wemmenhögs härader i Malmöhus län och i följe deraf niuta säte och stämma i ståndet wid denna riksdag. Och som ståndet härtill biföll, så inkallades Assar Nilsson och härom af Talmannen underrättades; hwarefter, sedan han hos ståndet afsagt tacksäjelse för den honom härutinnan wiste justice och ståndets ledamöter lyckönskat honom, han intog sitt säte».

Assar Nilsson kunde nu äntligen tillträda sin plats i riksdagen - dock endast som riksdagsman för Vemmenhögs härad, eftersom Anders Mattsson ju redan hade fullmakt för de två andra häraderna. I protokollen kan man sedan följa hans verksamhet, framförallt rörande kronobönderna i Svedala socken och kampen mot baron Siöblads arvingar. Ärendet hamnade så småningom hos Urskillningsdeputationen som remitterade det till Adeln och ridderskapet, som i sin tur hänvisade det till Bondeståndet, som sedermera sände en deputation till Borgareståndet. De politiska kvarnhjulen har tydligen alltid snurrat sakta, och 1700-talets riksdagar var inget undantag. Assar satt även i diverse deputationer. I augusti 1761 utnämndes han t. ex., tillsammans med två riksdagsmän från Uppland och Närke, till ledamot av Expeditionsdeputationens »Särskilte Deputation, som kommer at granska och skärskåda Commercerådet Nordencrantz tryckte arbete under namn af Wördsam föreställning uti et omständeligit swar på wisse oförgripelige påminnelser». Det måste varit långa arbetsdagar med oändliga möten, men Assar fortsatte energiskt att deltaga vid riksdagarna.

Ännu i februari 1762 kämpade han för att några bönder i Börringe och Lemmeströ socknar skulle få lösa ut sina hemman till skatte från hovrättsrådet Joachim Beckfriis, och senare samma år underskrev han riksdagsbeslutet. Därefter upphörde hans verksamhet som riksdagsman. Han tycks inte ha deltagit i senare riksdagar under 1760- och 1770-talen, men i Svedala har Assar Nilsson gått till historien som socknens förste riksdagsman, och i en bok om Svedala socken kan man läsa att »hans envetna arbete medföljde att bygdens folk blev sina egna och man på ett helt annat sätt kunde planera inför framtiden». Det är inte utan att man blir lite stolt över sin förfader, nämndemannen från Östra Svenstorp som vågade sätta sig upp mot både amiral Siöblad och hovrättsrådet Beckfriis, och som gjorde livet lättare för bönderna i Vemmenhögs härad.