I arkiven finner man emellanåt oerhört tragiska människoöden, och som släktforskare lär man sig snabbt att det nästan alltid är samhällets baksida och normbrytarna som lämnar de mest spännande spåren efter sig. Rannsakningar, domböcker och förhörsprotokoll dignar av intressanta personuppgifter, och genom detta källmaterial finns goda möjligheter att lära känna sina anförvanter lite bättre. Ett exempel på sådant källmaterial finner man i arkivet Kriminalpolisen i Malmö, där volym D4:1 bär den något uppseendeväckande titeln »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor jämte alfabetiskt personregister [...] 1874-1902». Förteckningen är en enda lång uppräkning av Malmökvinnor i olika åldrar som tvingats till prostitution i slutet av 1800-talet, och man finner många föräldralösa unga kvinnor som vistats hos släktingar och försökt försörja sig själva, men istället blivit »förförda» och därefter hamnat i prostitution. Den unga Anna Jönsson, en av alla kvinnor man möter i detektiva polisens förteckning, sägs till exempel ha blivit »förförd i December månad sistl. år af en Jernvägsbokhållare å Svenstorps Jernvägsstation», och det finns många andra exempel på män i olika samhällsställningar som lockat Malmös unga kvinnor i fördärvet.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-IMG_20150702-211558_1.jpg

I förteckningen har polisen noterat kvinnornas smeknamn, och även om det finns en mörk underton är många av dem ganska komiska. Bland de mer charmiga finner man till exempel »Krull», »Knytet», »Nallen», »Sillen», »Gula hönan», »Mormors katt» och »Positivhalerskan», medan de mer fräcka lyder såsom »Fy för satan», »Fröken Wrede», »Garvaretösen», »Obertyskan», »Svarta Anna», »Röda Lovisa» och »Limhamns-Bothilda». Nilla Fredrika Petersson kallades till och med »Tjocka Rika», så man hymlade nog inte om hennes kroppsvikt. En hel del av kvinnornas smeknamn lämpar sig dock inte skrift, men jag nämner ändå tre namn som antyder varthän det barkar: »14-åringen», »Det gungande skeppet» och »Warma franskbröd». De charmiga smeknamnen till trots var det ett hårt liv för kvinnorna, och många av dem slutade sina dagar i unga år på något sjukhus, i regel i sviterna av någon könssjukdom. Carolina Larsdotter Centner sägs till exempel ha varit »förpassad till Kurhuset för venerisk smitta», och kvinnorna tycks överlag ha varit flitiga besökare hos läkarkåren.

b2ap3_thumbnail_Bielstens-barn-1872.jpg

Den 1 februari 1872 framfödde den då 18-åriga Ida Albertina Bielsten en dödfödd son, sedan hon blivit »förförd». Detta kom att bli inledningen till flera års prostitution, men om detta avslöjar den lilla notisen i Malmö Caroli födelse- och dopbok ingenting; ur Malmö Caroli kyrkoarkiv, vol. CI:12 (1871-1875), sid. 130 (bild: ArkivDigital).

Av ren nyfikenhet gick jag igenom »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor», och eftersom jag inte förväntade mig att hitta något av genealogiskt intresse blev förvåningen extra stor när jag upptäckte att två kvinnor i mitt eget släktträd fanns med i förteckningen! De var i ungefär samma ålder, men gick helt skilda öden till mötes. Ida Albertina Bielsten (1853-1890) hade egentligen en ganska stabil bakgrund – fadern Sven Bielsten var handlare i Malmö och äldre brodern Carl Ivar (1846-1882) korpral, sedermera poliskonstapel i Malmö under 1870-talet. Höjden av ironi är därför att hans yngre syster vid samma tid var en av stadens prostituerade... Officiellt försörjde hon sig som sömmerska, och hade även i tidigare arbetat som sjuksköterska på Nya sjukhuset, men under större delen av 1870-talet ägnade hon sig åt prostitution. År 1877 togs hon in på förhör av detektiva polisen i samband med den ovan nämnda förteckningen över lösaktiga och prostituerade kvinnor, och genom de rader som då nedtecknades får man lära känna den unga kvinnan:

»5 ft 3 tm hög, stark kroppsbyggnad, rundlagdt fylligt ansigte, liten mun med röda fylliga läppar, rödt hår, små plirande gråblå ögon, små ljusa ögonbryn [...]. Hvistades i föräldrahemmet tills hon vid 15 års ålder konfirmerades, tjenade derefter hos prosten Förgren i Fosie 2 år, å Nya Sjukhuset 2 år; flyttade derefter till föräldrahemmet och sysselsatte sig med klädsömnad; blef vid 18 års ålder förförd [af ...] och har sedan dess fört ett lättsinnigt lefverne; har framfödt 3ne oäkta barn, alla döde. Säger sig ej för brott hafva varit tilltalad».

Något fotografi finns inte bevarat, men tack vare dessa korta rader kan man se Ida framför sig – den rödhåriga, korta kvinnan med de fylliga läpparna och de små plirande, gråblå ögonen. Året efter förhöret födde hon ännu ett barn, en dotter som likt de tre tidigare avled späd. Därefter födde Ida inga fler barn, och i detektiva polisens förteckning noteras det att hon 1879 blivit befriad från plikten att inställa sig. Ida hade tydligen lyckats ta sig ur prostitutionen, och började nu åter arbeta som sjuksköterska. Under 1880-talet tjänstgjorde hon i Köpenhamn, antagligen på Kommunehospitalet, och det var också där hon slutade sina dagar. Åren som prostituerad hade satt sina spår, och hon led sedan många år tillbaka av syfilis. Sjukdomen utvecklades så småningom till bukhinneinflammation, och den 20 april 1890 somnade Ida Albertina Bielsten in på Kommunehospitalet i Köpenhamn, blott trettiosju år gammal.

b2ap3_thumbnail_Lina-Willman.jpg

Akten över Lina Hedvig Willman (1858-1915); ur Kriminalpolisen i Malmö, vol. D4:1 (1874-1902), sid. 53 (ArkivDigital).

Den andra kvinnan i mitt släktträd som hamnade i detektiva polisens förteckning var Lina Hedvig Willman (1858-1915). Från åtta till fjorton års ålder hade hon varit intagen på barnhemmet i Malmö, och tjänade därefter som piga och fabriksarbeterska. Redan som sextonåring hade hon dock blivit »förförd» (en formulering som återkommer i de flesta av detektiva polisens akter), och då börjat prostituera sig. Detektiva polisen förhörde henne 1876, och i förteckningen kan man läsa följande rader:

»stark kroppsbyggnad, långlagdt fylligt ansigte, blågrå ögon, något svängd näsa, mörkblondt hår och ögonbryn. [...] Förförd i September 1874 af Kammarskrifvare N..., har sedan dess lefvat lättsinnigt. Har i Juli innevarande år [1876] varit intagen å Kurhuset för Syfilis. Hon har innevarande år [1876] haft tjenst hos en Kramhandlare Braun i Köpenhamn hvarest hon blifvit straffad för stöld från husbonde med 5 x 5 dagars fängelse vid vatten och bröd (Hade tillgripit omkr. 200 kronor ur penninglådan)».

Det noterades att hon varit intagen på kurhuset sommaren 1875, två gånger under hösten 1876 och slutligen sommaren 1877, men från oktober 1878 befriades hon från vidare besiktning eftersom hon flyttat samman med en urmakare i staden. Denne var änkling sedan 1870, och sägs i en tidningsartikel i Svenska Dagbladet 1955 ha härstammat från »en malmöitisk urmakaredynasti som i nära hundra år vårdat och ansat borgarfamiljernas och regementsofficerarnas väggur, Malmö församlings tornur och skilda Malmöföretags tidmätare». Antagligen är detta förklaringen till att att den framstående urmakaren och den tidigare glädjeflickan inledningsvis bara bodde ihop, och att Lina endast sägs vara hans »hushållerska» i husförhörslängderna. I rask takt födde hon dock flera utomäktenskapliga barn, hela sex stycken 1882-1893, som i födelseboken sägs ha okänd fader.

Inte förrän 1895 gifte sig Lina med urmakaren, varpå deras gemensamma barn legitimerades och tog faderns efternamn. Efter vigseln föddes ytterligare två barn, och man får nog säga att det gick väldigt bra för familjen. Äldste sonen fick möjlighet att studera till ingenjör, och utnämndes sedermera till riddare av Vasaorden – inte illa för en son till en gammal glädjeflicka! Jag kan dock inte låta bli att tänka på Ida, som delade sitt grymma öde med många andra av Malmös glädjeflickor – hur hade deras liv sett ut om de inte blivit förförda? Det är antagligen en fråga utan svar, men tack vare »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor» kan man i varje fall få en inblick i samhällets baksida i slutet av 1800-talet, och lära känna kvinnor som Anna Jönsson, Nilla Fredrika Petersson, Lina Hedvig Willman och Ida Albertina Bielsten – glädjeflickan med de plirande ögonen.

Den här helgen befinner jag mig på Gotland. Det gillar jag. Här har jag släktforskat en del för här har mina barn sina rötter genom sin far.

Just nu är det väninnehelg i Slite och kulturkväll på Fårö som gäller. Mycket trevligt.

I Fårösund fanns det förr ett stort militärområde där det numera nedlagda KA3 tidigare låg.  I utkanten av området finns ett litet militärmuseum, som nu håller på att avvecklas. Intill museibyggnaden finns en minnessten över koleraepedemin i Fårösund för 160 år sedan, och ett antal gravstenar.

På minnesstenen kan man läsa "Anno 1854" och längre ner "Kolera".

Det här blev jag förstås nyfiken på och ville veta mer om. Tyvärr finns det ingen dödbok före 1860 bevarad för Bunge församling. Men på www.tjelvar.se läser jag att det var 15 personer som drabbades av kolera här 1854. De som drabbades var både engelska sjömän och Fårösundsbor. Enligt informationen ska Fårösund då ha varit en bas för engelsk-franska flottan under Krimkriget. På Fårö finns en engelsk kyrkogård.

Huset som KA3:s museum i Fårösund ligger i byggdes ursprungligen som kolerasjukhus.

Även i Lärbro socken dog folk av koleran som engelsmännen kom med. Arbetaren Jacob Nordahl i Hammars var med i vaktstyrkan som spärrade av Fårösund vid koleraepidemin där. Han smittades själv och dog hemma den 10 september, efter att ha varit sjuk bara en dag. Han var då 44 år. Hemma hade han hustru och fyra små barn. Hustrun Anna Catharina hade också smittats och dog ett par dagar senare men det upptäcktes inte förrän den 14 september. Men de fyra barnen klarade sig. Lars Persson i Kajlungs hade hjälpt familjen när de var sjuka och smittades också av koleran. Han dog den 20 september.

Dessa tre offer för koleran i Lärbro socken ligger begravda på en liten begravningsplats vid vägen ut till Asunden utanför Slite. Kolerakyrkogården är skyltad från vägen och här finns också en minnessten för de tre gravarna.

Vi kan läsa om de tre första noterade dödsoffren för kolerna i Lärbro socken i dödboken. Källa: Lärbro CI:2 (1840-1860) Bild 1160 / sid 291 Arkiv Digital

Två till av dem som ingick i vaktstyrkan i Fårösund smittades av kolera och dog. Lars Petter Höglund i Kajlungs dog samma dag som Jacob Nordahl, "efter 12 timmar svårt lidande i cholera". Anders Petter Lerbom i Nordervange fick kolera men den övergick i tyfus och han dog den 8 oktober.

Kolera drabbade Sverige vid flera tillfällen och kolerakyrkogårdar finns på många orter. Den senaste epidemin ska ha varit just på 1850-talet. (Det stämmer inte, senare epidemier har också förekommit. Se kommentar nedan.)

Gotland är som regel väldigt bra att forska i som släktforskare. Här har jag oftare än på fastlandet hittat kyrkböcker som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. Jag har nästan bara forskat i socknar söderut, så om detta gäller hela Gotland vet jag inte.

Förra året åkte jag runt och letade upp en del av de gamla släktgårdar som jag forskat om. Det var fantastiskt roligt att se dem på riktigt, inte bara på kartan och i kyrkböckerna. Och jag träffade på många trevliga människor, en del av dem släkt på mycket långt håll.

Stale gård i Rone socken. Här föddes Christina Pedersdotter 1635 och hon är en av de äldsta personerna som jag känner till i mina barns fars gotländska släkt. Gården var i släktens ägo i minst sex generationer, fram till början av 1800-talet.

Alva sockenkyrka. Gotland har 99 kyrkor, om jag är rätt underrättad. Intill den här kyrkan ligger Gudings gård, där den här släkten bodde i ungefär 250 år. En av anorna är Barthold Hansson, född 1704. En annan är Hilda Elisa Gardell, född 1854. Bartholds två år äldre bror Jacob blev skolmästare i Alva, precis som brödernas far.

Gotland besöker jag då och då, fast jag egentligen inte har någon egen släkt där, utan bara genom mina barns far. Men Gotland är så himla fint. Stränderna, maten, husen, landskapet... Ja, ni som varit där vet vad jag menar.

Fiskebodarna i Herrvik. Kanske en typisk gotländsk vy. På Gotland finns många gamla hus kvar, man vårdar sitt historiska arv på ön.

Kalkstenshus i Katthammarsvik. Säkert har folk förr bott i sådana här dragiga stenhus. Idag är det bara en bod av något slag.