Förra sommaren bloggade jag om mina förfäder Reinhold Flinkenberg och Ingrid Berlin som 1760 dömdes till att aldrig få gifta sig med varandra, eftersom Ingrid redan hade ingått äktenskap i juridisk mening med en annan man. Domböckerna gav visserligen klarhet i vad som hade hänt, men lämnade ändå många frågor obesvarade. Varför ville Johan Staffansson vänta med bröllopet i just två och ett halvt år? Föddes deras barn verkligen för tidigt? Vad sysslade Ingrid med i Lund, och vad hette den sjuka fastern som hon vistades hos sommaren 1747? Jag bestämde mig för att undersöka de inneliggande handlingarna till lagtima ting (serie FIa) i Frosta häradsrätts arkiv, som förvaras i 280 volymer daterade åren 1664-1915. Handlingarna till 1748 års dombok ligger i volym FIa:47, och eftersom de är märkta med både datum och ärendenummer var det inte svårt att hitta rätt. Den första handling som dök upp var det skriftliga äktenskapslöftet som saboterade bröllopsplanerna mellan Reinhold och Ingrid, och bland annat förklarade den märkliga tidsfristen:

b2ap3_thumbnail_2015-07-06-11.18.50.jpg

»I den Helga Trefaldighets namn haver jag nu undertecknade Johan Staffensson ifrån Lund ingått ett kristligt och kärligt äkta förbund, med denna skrifts havande piga Inger Olsdotter från Södra Rörums socken och by i Frosta härad, vilket vårt gudeliga och kristliga påbegynte äktenskap jag genom Guds nåd fullborda skall två och ½ år efter detta dato med kopulation, men förr kan det icke ske, av orsak, att jag givit mig i lära till att lära det lovliga timmermans hantverket, och ingen lärodräng å den professionen får gifta sig innan hans läroår äro ändade, men så snart jag har utlärt skall vårt äktenskap med behöriga ceremonier och kyrkans band fullbordat bliva;

Och som vi nu under detta vårt kärliga och kristliga påbegynte verk, med varandra plägat och haft köttsligt umgänge, så att denna min käraste Inger Olsdotter är havande med barn, så är detta min fullkomliga vilja samt påstående, att så snart bemälte Inger Olsdotter föder barnet, vartill Gud sin välsignelse giva vill, är jag påstående att barnet för äkta må få kristendom, och hon sedan därefter för äkta må bliva kyrkotagen som äkta hustru, eftersom vi icke varandra övergiva innan döden oss åtskilja. Till fullkomlig säkerhet bekräftat jag detta med egenhändig underskrift. Lund d. 5 Augusti 1747.

Johan Stafanson».

Johan skulle alltså lära sig hantverk innan han kunde gifta sig med Ingrid, något som inte alls framgår i domboken. Man får även veta att han var timmerman, medan både domböckerna och domkapitlets protokoll endast omnämner honom som artillerist. Resten av mina frågor besvarades i ett brev från borgmästaren Sommelius i Lund, »varutinnan äskas underrättelse av Ingar Nilsdotter, huruvida dess brorsdotter Ingar Olsdotter från Södra Rörums socken för midsommartiden förlidet år här uti staden vistats, vid vilken tid hon berättat sig av timmermansgossen Johan Staffensson, under äktenskaps löfte blivit lägrad; i anledning varav Ingar Nilsdotter inkallades och berättade sig vara syster till Olof Berlin uti Södra Rörums by, vilken haver en dotter vid namn Ingar». Den sjukliga fastern i Lund, som är namnlös i domboken, hette alltså Ingar Nilsdotter, och borgmästaren berättar även att »hennes sjukdom, med vilken hon nu dragits uti 13 års tid, är av den beskaffenheten att när den angriper henne har hon varken minne eller sans». Arma kvinna... Brevet bekräftar även att Ingrid Berlins barn mycket riktigt föddes för tidigt, och ger förklaringen till varför hon stannade kvar i Lund: »hon är amma hos handelsmannen Appelberg och har ett så ganska litet och spätt barn».

b2ap3_thumbnail_Inneliggande-domkap.jpg

Nästa material jag beställde in var de inneliggande handlingarna till Lunds domkapitels protokoll juli-december 1702 (Domkapitlets i Lund arkiv, volym FIa:33). Jag letade egentligen efter ett brev från kommendanten Daniel Ramfelt i Malmö, men hittade en hel del intressanta uppgifter till min forskning om skånska klockare. I ett brev sägs till exempel vikarierande klockaren Nils Hård i Gärdslöv vara »gift och har till äkta klockaren Hans Bengtssons egen hustrus syster», medan klockaren Christian Hoborg i Kyrkheddinge själv berättar att han »på andra sidan på Seländska orten är barnfödd av gudfruktiga och ärliga föräldrar, varande fadern tullskrivare i Köpenhamn Hans Hoborgh». I Lunds domkapitels protokoll får man visserligen veta att klockaren Pål Jönsson i Ivö hade avlidit under året 1702, men varken när eller hur. Svaret på dessa frågor finner man istället i de inneliggande handlingarna, där häradsprosten Blanxius beskriver hur den arme klockaren slutade sina dagar (vilket även förklarar varför han saknas i död- och begravningsboken – det fanns helt enkelt ingen kropp att begrava):

»Genom detta är jag förorsakad giva tillkänna det beklagliga tillfället och särdeles olyckliga händelse klockaren till Ivö och Kiaby församlingar Pål Jönsson är uti råkat på Ivö sjö, förliden vecka, då han med en annan som honom haver hjälpt att hämta något bränneved ifrån andra sidan om sjön uti en hastig storm, vilken dem oförmodligen åkom mitt på sjön, är drunknad bliven; veden är funnen somliga trä vid Gualöv, men merendels vid Bromölla, men personerna intet sporda eller igenfunna, fast åtskilliga gånger efter dem sökt är».

Inte en enda av alla dessa intressanta uppgifter omnämns i domkapitlets protokoll, precis som Frosta häradsrätts dombok 1748 utelämnar väsentlig information rörande Ingrid Berlin och Johan Staffansson. Man ska alltså inte lita på att uppgifterna i protokoll och domböcker alltid är kompletta, utan ha som grundregel att det ligger ideligen i det inneliggande!

I arkiven finner man emellanåt oerhört tragiska människoöden, och som släktforskare lär man sig snabbt att det nästan alltid är samhällets baksida och normbrytarna som lämnar de mest spännande spåren efter sig. Rannsakningar, domböcker och förhörsprotokoll dignar av intressanta personuppgifter, och genom detta källmaterial finns goda möjligheter att lära känna sina anförvanter lite bättre. Ett exempel på sådant källmaterial finner man i arkivet Kriminalpolisen i Malmö, där volym D4:1 bär den något uppseendeväckande titeln »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor jämte alfabetiskt personregister [...] 1874-1902». Förteckningen är en enda lång uppräkning av Malmökvinnor i olika åldrar som tvingats till prostitution i slutet av 1800-talet, och man finner många föräldralösa unga kvinnor som vistats hos släktingar och försökt försörja sig själva, men istället blivit »förförda» och därefter hamnat i prostitution. Den unga Anna Jönsson, en av alla kvinnor man möter i detektiva polisens förteckning, sägs till exempel ha blivit »förförd i December månad sistl. år af en Jernvägsbokhållare å Svenstorps Jernvägsstation», och det finns många andra exempel på män i olika samhällsställningar som lockat Malmös unga kvinnor i fördärvet.

b2ap3_thumbnail_Copy-of-IMG_20150702-211558_1.jpg

I förteckningen har polisen noterat kvinnornas smeknamn, och även om det finns en mörk underton är många av dem ganska komiska. Bland de mer charmiga finner man till exempel »Krull», »Knytet», »Nallen», »Sillen», »Gula hönan», »Mormors katt» och »Positivhalerskan», medan de mer fräcka lyder såsom »Fy för satan», »Fröken Wrede», »Garvaretösen», »Obertyskan», »Svarta Anna», »Röda Lovisa» och »Limhamns-Bothilda». Nilla Fredrika Petersson kallades till och med »Tjocka Rika», så man hymlade nog inte om hennes kroppsvikt. En hel del av kvinnornas smeknamn lämpar sig dock inte skrift, men jag nämner ändå tre namn som antyder varthän det barkar: »14-åringen», »Det gungande skeppet» och »Warma franskbröd». De charmiga smeknamnen till trots var det ett hårt liv för kvinnorna, och många av dem slutade sina dagar i unga år på något sjukhus, i regel i sviterna av någon könssjukdom. Carolina Larsdotter Centner sägs till exempel ha varit »förpassad till Kurhuset för venerisk smitta», och kvinnorna tycks överlag ha varit flitiga besökare hos läkarkåren.

b2ap3_thumbnail_Bielstens-barn-1872.jpg

Den 1 februari 1872 framfödde den då 18-åriga Ida Albertina Bielsten en dödfödd son, sedan hon blivit »förförd». Detta kom att bli inledningen till flera års prostitution, men om detta avslöjar den lilla notisen i Malmö Caroli födelse- och dopbok ingenting; ur Malmö Caroli kyrkoarkiv, vol. CI:12 (1871-1875), sid. 130 (bild: ArkivDigital).

Av ren nyfikenhet gick jag igenom »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor», och eftersom jag inte förväntade mig att hitta något av genealogiskt intresse blev förvåningen extra stor när jag upptäckte att två kvinnor i mitt eget släktträd fanns med i förteckningen! De var i ungefär samma ålder, men gick helt skilda öden till mötes. Ida Albertina Bielsten (1853-1890) hade egentligen en ganska stabil bakgrund – fadern Sven Bielsten var handlare i Malmö och äldre brodern Carl Ivar (1846-1882) korpral, sedermera poliskonstapel i Malmö under 1870-talet. Höjden av ironi är därför att hans yngre syster vid samma tid var en av stadens prostituerade... Officiellt försörjde hon sig som sömmerska, och hade även i tidigare arbetat som sjuksköterska på Nya sjukhuset, men under större delen av 1870-talet ägnade hon sig åt prostitution. År 1877 togs hon in på förhör av detektiva polisen i samband med den ovan nämnda förteckningen över lösaktiga och prostituerade kvinnor, och genom de rader som då nedtecknades får man lära känna den unga kvinnan:

»5 ft 3 tm hög, stark kroppsbyggnad, rundlagdt fylligt ansigte, liten mun med röda fylliga läppar, rödt hår, små plirande gråblå ögon, små ljusa ögonbryn [...]. Hvistades i föräldrahemmet tills hon vid 15 års ålder konfirmerades, tjenade derefter hos prosten Förgren i Fosie 2 år, å Nya Sjukhuset 2 år; flyttade derefter till föräldrahemmet och sysselsatte sig med klädsömnad; blef vid 18 års ålder förförd [af ...] och har sedan dess fört ett lättsinnigt lefverne; har framfödt 3ne oäkta barn, alla döde. Säger sig ej för brott hafva varit tilltalad».

Något fotografi finns inte bevarat, men tack vare dessa korta rader kan man se Ida framför sig – den rödhåriga, korta kvinnan med de fylliga läpparna och de små plirande, gråblå ögonen. Året efter förhöret födde hon ännu ett barn, en dotter som likt de tre tidigare avled späd. Därefter födde Ida inga fler barn, och i detektiva polisens förteckning noteras det att hon 1879 blivit befriad från plikten att inställa sig. Ida hade tydligen lyckats ta sig ur prostitutionen, och började nu åter arbeta som sjuksköterska. Under 1880-talet tjänstgjorde hon i Köpenhamn, antagligen på Kommunehospitalet, och det var också där hon slutade sina dagar. Åren som prostituerad hade satt sina spår, och hon led sedan många år tillbaka av syfilis. Sjukdomen utvecklades så småningom till bukhinneinflammation, och den 20 april 1890 somnade Ida Albertina Bielsten in på Kommunehospitalet i Köpenhamn, blott trettiosju år gammal.

b2ap3_thumbnail_Lina-Willman.jpg

Akten över Lina Hedvig Willman (1858-1915); ur Kriminalpolisen i Malmö, vol. D4:1 (1874-1902), sid. 53 (ArkivDigital).

Den andra kvinnan i mitt släktträd som hamnade i detektiva polisens förteckning var Lina Hedvig Willman (1858-1915). Från åtta till fjorton års ålder hade hon varit intagen på barnhemmet i Malmö, och tjänade därefter som piga och fabriksarbeterska. Redan som sextonåring hade hon dock blivit »förförd» (en formulering som återkommer i de flesta av detektiva polisens akter), och då börjat prostituera sig. Detektiva polisen förhörde henne 1876, och i förteckningen kan man läsa följande rader:

»stark kroppsbyggnad, långlagdt fylligt ansigte, blågrå ögon, något svängd näsa, mörkblondt hår och ögonbryn. [...] Förförd i September 1874 af Kammarskrifvare N..., har sedan dess lefvat lättsinnigt. Har i Juli innevarande år [1876] varit intagen å Kurhuset för Syfilis. Hon har innevarande år [1876] haft tjenst hos en Kramhandlare Braun i Köpenhamn hvarest hon blifvit straffad för stöld från husbonde med 5 x 5 dagars fängelse vid vatten och bröd (Hade tillgripit omkr. 200 kronor ur penninglådan)».

Det noterades att hon varit intagen på kurhuset sommaren 1875, två gånger under hösten 1876 och slutligen sommaren 1877, men från oktober 1878 befriades hon från vidare besiktning eftersom hon flyttat samman med en urmakare i staden. Denne var änkling sedan 1870, och sägs i en tidningsartikel i Svenska Dagbladet 1955 ha härstammat från »en malmöitisk urmakaredynasti som i nära hundra år vårdat och ansat borgarfamiljernas och regementsofficerarnas väggur, Malmö församlings tornur och skilda Malmöföretags tidmätare». Antagligen är detta förklaringen till att att den framstående urmakaren och den tidigare glädjeflickan inledningsvis bara bodde ihop, och att Lina endast sägs vara hans »hushållerska» i husförhörslängderna. I rask takt födde hon dock flera utomäktenskapliga barn, hela sex stycken 1882-1893, som i födelseboken sägs ha okänd fader.

Inte förrän 1895 gifte sig Lina med urmakaren, varpå deras gemensamma barn legitimerades och tog faderns efternamn. Efter vigseln föddes ytterligare två barn, och man får nog säga att det gick väldigt bra för familjen. Äldste sonen fick möjlighet att studera till ingenjör, och utnämndes sedermera till riddare av Vasaorden – inte illa för en son till en gammal glädjeflicka! Jag kan dock inte låta bli att tänka på Ida, som delade sitt grymma öde med många andra av Malmös glädjeflickor – hur hade deras liv sett ut om de inte blivit förförda? Det är antagligen en fråga utan svar, men tack vare »Detektiva polisens Förteckning öfver Lösaktiga och prostituerade kvinnor» kan man i varje fall få en inblick i samhällets baksida i slutet av 1800-talet, och lära känna kvinnor som Anna Jönsson, Nilla Fredrika Petersson, Lina Hedvig Willman och Ida Albertina Bielsten – glädjeflickan med de plirande ögonen.

På kyrkogården i Mörarp, min gamla hemsocken öster om Helsingborg, finns en vacker gammal gravsten alldeles intill grusgången vid östra kyrkomuren. Stenen täcks av uthuggna vinrankor och på toppen har det ursprungligen suttit ett numera försvunnet kors, antagligen i sten. På framsidan syns en medaljong i relief föreställande »Natten», en kopia av den danske skulptören Bertel Thorvaldsens konstverk »Natten og Dagen» (1815) som symboliserade dygnet som helhet. Precis som dagen inte kunde existera utan natten var döden en oundviklig del av livet, och i Thorvaldsens skildring är Natten (Nyx) en bevingad, omsorgsfull moder som bär sitt sovande barn över axeln, åtföljd av nattdjuret ugglan, som flyger utmanande mot betraktaren. Det är inte svårt att förstå varför man valde just detta motiv till gravstenen på Mörarps kyrkogård. Själva inskriptionen har utformats som en uppslagen bok, som berättar att det är rusthållaren Per Andersson (1778-1849) och hans hustru Pernilla Månsdotter (1791-1874) från Tollarps by som har sin eviga vila här. Gravboken avslöjar att även deras son Nils Persson (1823-1909) och hans hustru Ingar Martinsdotter (1835-1910) vilar i graven, som är upplåten till nyårsafton 2036. Vad som händer med graven därefter är ännu okänt, men man får hoppas att en så kulturhistoriskt värdefull gravsten bevaras åt eftervärlden.

b2ap3_thumbnail_IMG_9435.JPG

Mörarps skola ligger alldeles bredvid kyrkogården, och eftersom den östra kyrkogårdsgrinden är närmast skolan har jag gått förbi den gamla gravstenen otaliga gånger när klassen skulle lyssna på konserter eller bevista adventsgudstjänster. Det är ingen tvekan om att gravstenen är ett konstverk, men vem var egentligen Per och Pernilla från Tollarp, och varför fick de en så vacker gravsten? Hur bodde de, hur såg familjen ut? Och hur lyder egentligen psalmversen på stenen? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom ett litet släktforskningsmaraton. Hur mycket kan man egentligen få fram under en timme om man är väl förberedd, har tillgång till genealogiska resurser och vet var man ska leta? Jag satte timern på en timme och medan sekunderna tickade iväg tog jag mig genast an själva gravstenen, som kortfattat hänvisar till »PS. 360 V. 6». Jag gick till bokhyllan där jag förvarar diverse gamla biblar, psalmböcker och katekeser och hittade till slut en psalmbok från 1819. Där kunde jag snabbt konstatera att den sjätte versen i psalm 360, som skrevs av biskopen J. O. Wallin, är minst lika poetisk som Thorvaldsens medaljong:

»Med Simeon jag far i frid

Och mig till ro begiver,

Lik kärven, som i rättan tid

Från marken införd bliver.

Mig, Jesu, med det hoppet gläd,

Att bland din skörd, din goda säd,

Du mig ett rum ock giver».

Nu var det dags att undersöka arkivkällorna. Kanske är det lite »fusk» att Mörarp tillhör de församlingar som har registrerats i sin helhet i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS), för sådan tur har man sannerligen inte varje gång man släktforskar, men det underlättade i varje fall mitt lilla släktforskningsmaraton avsevärt. Det tog dock lite tid eftersom jag ville kontrollera alla DDSS-datum i originalkällorna, för som släktforskare får man aldrig slarva – inte ens under ett släktforskningsmaraton! Dödboken avslöjade att åboen Per Andersson på gården Tollarp Nr 2 avled av »rheumatism» den 16 oktober 1849 medan hans änka Pernilla Månsdotter slutade sina dagar på samma gård den 21 december 1874, utan angiven dödsorsak. Gravstenens datum stämmer alltså överens med uppgifterna i dödboken, så inget konstigt där. 

b2ap3_thumbnail_Skrivelse-1832.jpg

Per Anderssons namnteckning, daterad Tollarp den 11 augusti 1832; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Jag letade fram familjen i Mörarps husförhörslängd 1843-1848, där jag mycket riktigt hittade dem under Tollarp Nr 2. Per sägs vara född 1779 12/6 i Vesterby medan Pernilla anges vara född 1791 13/11 i Tollarp – den sistnämnda byn kände jag till, men Vesterby hade jag aldrig hört talas om. Jag kikade därför i C. M. Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige, men hittade varken Vesterby eller Västerby. Dock angav husförhörslängden att parets äldste son Anders föddes 1813 i Vesterby, så jag återvände till DDSS där jag hittade familjen. Vesterby låg tydligen i Mörarps moderförsamling Kropp, så nu var det mysteriet löst. När jag ändå klickade runt i DDSS letade jag upp föräldrarnas födelsenotiser, och kunde konstatera att uppgifterna i husförhörslängden och på gravstenen stämde – Per föddes 1779 i Kropp som son till Anders Persson och Hanna Pålsdotter i Vesterby by, medan Pernilla föddes 1791 i Mörarp som dotter till Måns Andersson och Kierstena Nilsdotter i Tollarps by. Jag hittade även vigseln i Mörarp 1812, där brudgummen sägs vara dräng och »insokne frälseåbo» i Westerby och bruden piga i Tollarp, samt att »giftes manen war Måns Andersson från Tollarp», alltså brudens far.

Eftersom Per Andersson först ska ha varit frälseåbo i Vesterby i Kropp men sedan rusthållare i Mörarp – kan han ha övertagit hustruns föräldrahem? Mörarps husförhörslängd 1818-1826 avslöjade att familjen flyttade från Kropp till Tollarp Nr 2 år 1819 och övertog gården från Pernillas mor Kjerstina, så det verkade stämma. Eftersom Per dessutom sägs vara rusthållare misstänkte jag att det kunde finnas uppgifter bland rusthållsförändringsförteckningarna, så jag letade fram 1811-1824 års förändringar (som hittas i Malmöhus läns landskontors arkiv, del 2, volym GIab:9). Till en början hittade jag inte ett dugg, och med tanke på att det nu redan hade gått tjugo minuter började jag nästan ge upp när jag äntligen hittade vad jag sökte. I en »Förteckning öfwer Åbo förändringar vid 2dra Majorens Esquadron och Kongl. Skånska Husar Regementet upgifne vid Städsmötet År 1820» fanns Tollarp Nr 2, som sades vara ett kronohemman om 1/6 mantal som »Kjersti Nils dotter öfwerlåtit till swärsonen Per Andersson och dess hustru för 258.12.6. 1818 den 21. December». Precis vad jag letade efter!

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1850.jpg

Ingressen till Per Anderssons bouppteckning 1850 10/1, i Luggude häradsrätts arkiv, vol. FIIa:105 (1850), sid. 25 (bild: ArkivDigital)

Jag övergick raskt till bouppteckningarna, som i Mörarps fall förvaras i Luggude häradsrätts arkiv. »Givetvis» finns det ingen bouppteckningsregister för den aktuella perioden så jag fick helt enkelt bläddra – inte helt optimalt när man är under tidspress, men jag hade inget val. Jag letade först fram 1849 års bouppteckningar, men när jag upptäckte att det i slutet av volymen fanns bouppteckningar från maj och juli 1849 – och Per Andersson avled ju i oktober 1849 – hoppade jag genast vidare till 1850 års bouppteckningar. Redan efter tjugofem sidor hittade jag vad jag letade efter, nämligen en »Laga Boupptekning efter Rusthållaren Per Andersson på N:o 2. Tollarp som med döden afled den 16 sistl. October», daterad den 10 januari 1850. Han ärvdes av änkan Pernilla Månsdotter och sönerna Anders och Nils i Tollarp samt döttrarna Elna, gift med åboen Per Nilsson i Filborna, Maria 30 år gammal och Johanna 17 år. På gården fanns varken kontanta penningar, guld eller silver, men däremot bland annat fyra kittlar, ett krus, en kaffekittel och en panna i koppar, ett stop, tre tallrikar och fem ljusstakar i tenn samt en kakelugn, två pannjärn, sex yxor, fyra sågar, fyra huggjärn, en bandkniv, fem spadar, tretton liar (!) och en hötjuva. Bland träföremålen hittade jag ett större skåp, två bord, sex stolar, en kista, två sängställen, en soffa, en mjölkista, ett baktråg, en handkvarn, fyra sädesmått, en karahylla, en vävstol med varpa och två tvättsäten, medan diverse föremål bland annat bestod av ett väggur, två skåp, en sadel, »2:ne bikupor med bi», ett gammalt baktråg, ett strykjärn, tre flaskor, en del lerkärl samt »1. del Böcker». Jag fick inte direkt intrycket av ett förmöget hem, så hur kunde de egentligen ha råd med en så vacker gravsten? 

Jag bläddrade vidare, och började äntligen hitta lite logik. Tre större vagnar med säten, två höstvagnar, en järnvagn, ett par kälkar, två plogar, en järnharv, en trumla, en hjulbör. Sex hästar, ett par oxar, fem kor, tre kvigor, fyra ungoxar, ett får, fyra svin och fyra gäss. Per Anderssons gångkläder bestod av en blå och tre grå rockar, en sämre rock, en gammal kapprock, två jackor, tre par byxor, tre par lin- och tre par skinnbyxor, en skinnpäls, fyra västar, fem par strumpor, en tröja, fyra större kläden, sex par vantar, två par stövlar, tre hattar, två mössor, åtta halskappor, fyra näsdukar samt två lärfts- och fjorton blångarnsskjortor. Det låter som att Tollarps by hade ett modelejon i början av 1800-talet? Gårdens grödor utgjordes av fyra tunnor utsådd råg, femton tunnor råg, tio tunnor korn, femtio tunnor havre, fem tunnor ärter och »20. tunnor potäter». Slutligen antecknades det att »Fastigheten Krono Skatte Rusthåls hemmanet N:o 2. 29/96 dels Mtl: Tollarp Enligt Skattebref af den 4 October 1838 upptages efter 1849. års Tackserings värde med 1,680», och när gårdens värde slogs ihop med lösöret och de futtiga skulderna på 40 riksdaler banko drogs av återstod hela 3030 riksdaler banko. En nog så ansenlig summa anno 1850, som utan tvekan täckte kostnaden för en konstnärligt utsmyckad gravsten med en Thorvaldsen-relief på toppen.

b2ap3_thumbnail_Tollarp-2.jpg

Karta från 1833 över gården Tollarp Nr 2 – en typisk Skånegård; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Nu hade jag fått fram vad som fanns på gården och vad som odlades, men hur såg själva gården ut? Jag kunde inte hitta Tollarp Nr 2 i bokserien Svenska gods och gårdar (del 5, »Malmöhus läns norra»), så jag vände mig istället till Lantmäteriets historiska kartor där jag till slut hittade en »Ägo-Beskrifning, Häfde-Förteckning och Taxerings-Längd öfver ägorne till Tollarps By, uti Malmöhus Län, Luggude Härad och Mörarps Socken, upprättad i och för Laga skifte den 1, 2, 4 och 5 Juni 1832» (Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14). Här kunde jag läsa att Tollarp Nr 2 utgjordes av 1/3 mantal, »hwaraf 29/96 mtl. krono, äges af Bonden Per Andersson», och innehade åkerjord i form av lerblandad mylla på grusbotten, sandmylla på sandbotten, svartmylla på grusbotten och sandblandad gul lera, en hage samt bördig äng bestående av svartmylla på sandbotten samt en »Tufvig Surstaggsäng». Detta hade jag aldrig hört talas om, men i Svenska Akademiens Ordbok kunde jag läsa att surstagg tydligen är stagg (ett ålderdomligt namn för lin) som växer på surmark. Där ser man!

Längre än så kom jag inte, för nu ringde timern och mitt lilla släktforskningsmaraton var över. Det förvånade mig hur mycket jag faktiskt fick fram under en timme, och det var riktigt intressant att få lära känna personerna bakom namnen på den vackra gamla gravstenen. Jag fick veta vilka deras föräldrar var, hur många barn de hade, hur deras gård såg ut och vad de odlade. Vad de ägde, vilka djur de hade, vad de åt och hur de klädde sig. Nästa gång du behöver en paus från ditt eget släktträd, men ändå är sugen på att släktforska – kör ett släktforskningsmaraton! Kanske lär du också känna någon som du alltid varit nyfiken på?

I dagarna är det tio år sedan jag tog studenten från Nicolaiskolan i Helsingborg, detta vackra gamla landmärke med grönt koppartak som uppfördes i slutet av 1890-talet på stadens höjder. Skolan kan emellertid räkna sina anor tillbaka till det gamla munkklostret Sankt Nicolai som revs 1556, och de efterföljande århundradena hölls undervisningen på olika håll i staden innan man flyttade in i den nya skolbyggnaden 1898. I början av 2000-talet fick skolan flytta ännu en gång, men jag hade den stora lyckan att ingå i den sista kull studenter som under glada hurrarop rusade ut från den klassiska gamla skolbyggnaden i rött helsingborgstegel. Länge trodde jag att jag dessutom var släktens förste elev på skolan – tills jag plöjde igenom den äldsta bevarade skolmatrikeln och hittade min anfader Anders Dahlman (1731-1813), som tydligen hade inlett sina studier vårterminen 1748. Han blev sedermera klockare i Barsebäck på rekommendation av fältmarskalken Gustaf David Hamilton, som i sitt kallelsebrev 1753 berättar att Anders inte bara uppförde sig stilla och skickligt, utan även uppvisade goda kunskaper och erfarenheter i läsande och skrivande. Kanske hade han förvärvat dessa kunskaper under åren vid Helsingborgs skola?

b2ap3_thumbnail_Anders-Dahlman.jpg

Den 8 februari 1748 inskrevs min anfader Anders Dahlman, »Corporals son ifrån Dalby», som elev vid Helsingborgs skola – samma skola som jag själv blev elev vid 254 år senare; ur Gossläroverkets i Helsingborg arkiv, vol. DIa:1 (1708-1821), sid. 118 (bild: ArkivDigital)

De gamla skolmatriklarna är ofta fullspäckade av genealogiska och biografiska uppgifter, men eftersom det inte finns något heltäckande personregister är det inte helt lätt att hitta sina förfäder i dem. Oftast vet man inte ens att de har studerat vid någon skola, och det var en ren tillfällighet att jag själv hittade Anders Dahlman i Helsingborgs skolas matrikel. Just denna matrikel innehåller för övrigt oerhört detaljerade uppgifter om eleverna, och många gånger får man följa deras öden långt efter att de lämnat skolan. År 1710 hittar man till exempel Johannes Slyter, »RådMans son af H:borg, med föräldrar i kriget öf:rgången til Danmarck, Capitain på danska flåttan», och 1713 Christianus Borgström, »Färgemans son af H:borg, hänsatt til privat Præceptor i staden, skomakare Gesell. Mästare här i staden; bodde sedan i Lund». Kan det egentligen bli mycket bättre för en släktforskare?

Större delen av eleverna i Helsingborg studerade inte vidare på universitetsnivå, och det är intressant att läsa rektorns noteringar om de gossar som av olika anledningar lämnade skolan. Om vintapparen Büttners son Olaus, sedermera klockare i Härslöv, sägs det till exempel att han »af sielfswåld war förderf:at, och hade förlorat all lust till boken, ty lät jag honom gå d: 13 Aprilis A:o 1740», och den tolvårige skräddarsonen Olaus Linnerius från Munka-Ljungby »Römde från Scholan wijd Bartholomæi tijd åhr 1740. wetandes man icke ännu, hwaräst han sig upehåller». Kanske var lärarna för stränga, eller undervisningen för tråkig? Oavsett vilket så återvände Olaus fyra år senare, för matrikeln avslöjar att han »Är igienkommen till sch: 1744, sedermehra substitut i Qwistofta». Förvånansvärt många av eleverna tycks för övrigt ha ägnat sig åt praktiska yrken sedan studierna avslutats, och det var långt ifrån alla som blev klockare eller kaptener. År 1742 inskrevs till exempel Bengt Lind, »Rusthållare son från Hildeshög by utj Härslöf sockn, 15 åhr gammal. Gaf sig hem till sina föräldrar att tiena för bonde dräng A:o 1743 – Ryttare i Hilleshög».

b2ap3_thumbnail_Daniel-Sommar.jpg

Examenskatalog för Malmö skolas 3:e klass 1657, där man som femte namn skymtar min anfader Daniel Ingvarsson Sommar. Man får veta att han detta år studerade katekesen, latin, etymologi, syntax och vältalighet – inte illa för en tioårig gosse! Ur Malmö högre allmänna läroverk för gossar, vol. D2A:1 (1652-1689) (bild: ArkivDigital).

Helsingborgs skolas matrikel må vara Skånes mest intressanta, men den är långt ifrån äldst – Malmö skolas examensprotokoll dateras till 1652. En av de gossar man finner i dessa protokoll är min anfader Daniel Ingvarsson Sommar, sedermera kyrkoherde i Huaröds pastorat. Ironin är påtaglig när man läser 1655 års examensprotokoll, som avslöjar att den då åttaårige gossen var fullständigt okunnig i katekesen (»In Catecheseo Nihil»). Man kan sedan följa Daniel och hans skolkamrater under hela 1650-talet, ett decennium som mot slutet förmörkades av det stora kriget – katalogen avslöjar till exempel att kantorn Nicolaus Stampius' musikundervisning blev inställd i november 1657 på grund av de oroliga tiderna.

b2ap3_thumbnail_Kristianstad-1753.jpg

På konung Adolf Fredriks namnsdag 1753 dirigerade Kristianstads skolas kantor en konsert av pukor, trumpeter, violiner och flöjter, uppförd av fjorton skolgossar utklädda till herdar som hade »i handen en herdestaf, på hwilcken sielfwe skoffelen war af polerad stål och staken blå färgad med wijn ranckor omlindad, på hatten en grön band-Ros med en därwid fäst hwit jonquille»; ur Högre allmänna läroverket i Kristianstad, vol. AI:1 (1693-1823), sid. 91 (bild: ArkivDigital).

I jämförelse med de övriga skånska skolmatriklarna står sig Kristianstads skolas matrikel ganska slätt, men det finns ändå en hel del intressanta uppgifter att hämta här, särskilt när det gäller det dagliga livet vid undervisningsanstalten. Skolans nye rektor uppmanade till exempel eleverna år 1722 att visa behörig flit och aktsamhet i sina studier, samt att infinna sig i skolan klockan 6 varje morgon för en »bön och den Högstes åkallan om wällsignelse». Vidare skulle eleverna alltid tala latin i skolan, »flitigt och andrächtigt» bevista alla predikningar och bönestunder samt i »musiquen dageligen i scholan öfwas». Skoldagarna i Kristianstad bestod emellertid inte bara av idoga studier, det förekom även mer lättsamma inslag såsom på konungens namnsdag 1753. Dagen högtidlighölls med pompa och ståt, något som beskrivs ingående i skolans matrikel, och man kan riktigt se framför sig de fyrtiosex skolgossarna, uppklädda till tänderna:

»Scholæ-Piltarne, 46 till antalet, hade stadsens ogifte fruentimber, klädt som herdar, alla efter ett upwist mönster, med hwita fina manchette-sjortor uti wek lagde ifrån kragen nedåt; mitt om lifwet war bundit ett grönt band af quarters bredd, knutet i Ros; på twänne ställen på armarne såges gröna band bundne; bröstet hade ett Riddare-band, som gick från högre till wänstre sidan, [...]. Håret war efterlåtit bundit med ett grönt band, och en grön cachet täckte hufwudet, med en bouquet wid wänstra sidan».

De gamla skolmatriklarna ruvar som synes på många intressanta uppgifter, både genealogiska och biografiska, men man får nog säga att de hittills har visats föga intresse och är därför ganska svåröverskådliga. Det bästa hade varit om vi släktforskare med gemensamma krafter kunde förenkla tillgången till detta intressanta och värdefulla källmaterial – kanske i form av ett generalregister?

I onsdagens blogg berättade Camilla Eriksson om 1690-talets stora hungersnöd, en förfärlig tid som även har satt sina spår i de skånska arkiven. Sedan äldsta tid var sjuk- och fattigvården ett ärende för den så kallade sockenstämman (något jag bloggat om tidigare), men när missväxten och svälten bredde ut sig över landet insåg myndigheterna att insatserna måste samordnas på ett högre plan. I december 1695 utfärdades därför ett kungligt brev som befallde skånska guvernementet och biskopsämbetet i Lund att gemensamt upprätta förteckningar över alla fattiga änkor, faderlösa barn samt gamla, sjuka och hemlösa personer i socknarna. Som man kunde läsa i onsdagens blogg var det alltid samhällets svagaste som drabbades hårdast i tider av missväxt och farsoter, så guvernören Otto Vellingk och biskopen Matthias Steuchius inledde omedelbart den stora kartläggningen av de mest nödlidande i Skåne och Blekinge.

b2ap3_thumbnail_Untitled.jpg

I Lunds domkapitels arkiv (volym FIIja:3) hittar man bland annat en »Förteckning på dhe aldrafattigaste, armaste och Bräckligaste som nu in Augusti A:o 1696 i Åsums sochn äro befundne», och dessa förteckningar är en smärtsam påminnelse om 1690-talets stora lidande (bild: ArkivDigital). Till vänster ses Otto Vellingk (1649-1708), guvernör i Skåne 1693-1698, som tog sig an den mödosamma uppgiften att rädda skåningarna och blekingarna undan svält och elände (porträtt i Krigsarkivets porträttsamlingar).

De insända förteckningarna från 1696 finns ännu bevarade i Skånska guvernementskansliets respektive Lunds domkapitels arkiv, och ger en ovanligt detaljerad inblick i samhällets baksida under 1690-talet. I förteckningarna finner man inte bara detaljerade beskrivningar av de nödlidandes sjukdomar, handikapp och arbetsförmåga, utan även i många fall fullständigt namn, ålder samt biografiska och genealogiska uppgifter. Det kan därför vara en god idé att studera detta källmaterial om man har släkt och förfäder i Skåne och Blekinge under slutet av 1600-talet, och jag har själv hittat en och annan stackars medlidsam anförvant i dessa förteckningar. Volymen DIIIg:4 i Skånska guvernementskansliets arkiv innehåller guvernörens förteckningar, där man till exempel i Gärdslöv, Önnarp, Lemmeströ och Börringe hittar flera personer som sägs vara »gamble och bräklige stackarle och tiggare», medan det i Källstorps pastorat bodde en eländig hustru som gick på kryckor, en fattig, halvdöv kvinna, en gammal skröplig och halvblind dräng samt en gosse som var »beröfwat alt förstånd», och det skär verkligen i hjärtat när man läser om den eländige gossen i Södra Åby som »kryper [...] på hender och fötter». 

b2ap3_thumbnail_Till-Vellingk-1696.jpg

En av förteckningarna, daterad Önnarp den 20 juli 1696, innehåller »Förslagh uppå sochnernes fattiga, huru mycket till deras hußerom tarfwas, hwad som redan deraf upbygd är och ännu fattas, sampt huru mycket till deras åhrlige underholdh och beklädningh behöfwas» i Skytts, Vemmenhögs och Oxie härader. Antagligen är det en befallningsman som så tjusigt har adresserat förslaget, på klingande franska, till guvernören Otto Vellingk; ur Skånska guvernementkansliets arkiv, vol. DIIIg:4 (1696), sid. 777 (bild: ArkivDigital)

I min egen hemsocken Mörarp hittar man fem nödlidande personer år 1696: en liten piga i Hjortshögs by som »har warit i 9 åhr borttagen och kraftlöß», gossen Per som var »förderfwat i bennen går i kring i sochnen», tolvårige gossen Johan som var »Tokig», Troen Olufs som var »födt i Ströfwelstorp sochn 80 åhr siuk och skröpl.» och kvinnfolket Ingeborgh som var »kommen ifrån Jönkiöpping 70 åhr siuk och skröpl.». Förhoppningsvis fick dessa fem stackare flytta in i en av de sjukstugor som guvernören planerade att bygga runt om i Skåne, för att sedan skötas på socknens bekostnad. På flera håll fanns redan sjukstugor men under nödåren uppfördes även många nya, däribland i Sankt Olofs socken där man hade

»Upsatt Timmer till en siukstuga i S:t Olufz by, 100 alnar ifrån Kyrckiomuren bestående i längd af 5. wäggerum [...], och emedan siuukstugan ännu intet är fullferdig äro socknemännen blefne eense; sine fattige att försöria med 1 upmålt skieppa Råg till bröd om månaden, [...] sågel af kiött eller åhtskillig slagz annat, och förmena att hwad som dem af ståcken i Kyrckan kan tillfalla, sampt på den ena taflan som 3 gånger om åhret går omkring, till dricka åht dem anwendas kunde».

Biskopsämbetet tycks främst ha fokuserat på sjukstugornas skötsel och mänskliga förhållanden – volym FIIja:3 i Lunds domkapitels arkiv innehåller i varje fall »Handlingar om Soknarnes Hospitaler» daterade 1696. Dessa handlingar ger väldigt detaljerade uppgifter om de nödlidande, både biografiska och genealogiska, och är därför en guldgruva för släktforskare. I Asmundtorps socken bodde till exempel »Karena Raßmuß dotter Barnfödd i Rönnebergz Härad Aßmuntorp Sochn och By är 60 åhr gammal och elliest behäftat med Fallene siukan haf:r warit Inhyses hoos Oluff Anderßon i Aßmundtorp. [...] Tillijka med hennes dotter Kiersten Måns dotter, hwilcken är wärckbruten och älendigh i sin rygg och 12 åhr gammal», och från Båstads socken insändes en förteckning på »Fattige okk Tiggare uthi Båstad försambling, som intet kunna sin ährliga föda, mindre kläder, och hwad till Hus, el:r hemwist och wärme fordras, förtiäna, uthan måste dertill tigga», där man bland andra får lära känna änkan Johanna Åkesdotter:

b2ap3_thumbnail_Johanna-kesdotter.jpg

»Enkjan Johanna Åkesd:r sahl. Börge Månsons, in emot 60. åhr gl. Enkia blifuen i Kriget. Född här i Häradet Wäst: Karups S:n och Erichstorp. Mannen förlåuad Ryttare barnfödd i Suärrige. Förjagad åt Suärrige af Snapphanarne der han dödde. Sehn hon tiänt här i församblingen så länge hon orkadt, nu skröpelig och suag af ålder och siukdom. Orkar intet arbete drifua för wärk i högre armen; spinner stundom, då hon orkar, och hahr något samantigdt till födan» (bild: ArkivDigital)

Man kan alltid hoppas att biskopens och guvernörens samordnade insatser lyckades mildra de arma stackarnas hårda liv, men man inser att nödåren var långt ifrån över 1696 om man studerar mantalslängderna 1698-1700. Dessa innehåller mängder av marginalanteckningar av samma slag som i guvernörens och biskopens förteckningar, med den stora skillnaden att det nu uppenbart är »vanligt folk» som drabbades av fattigdom och svält. Lidandet tycks ha nått sån kulmen under året 1698, för om man studerar 1699 års mantalslängd finner man dessa marginalanteckningar på nästan varje sida. I Hyby socken var till exempel ett par »i armod och ålderdom», där fanns en »tiggiare Enckia», en familj »i armod utan bruk» och en hustru som befriats från skatt eftersom hon var »elendig i fattigdom», medan Daniel Olsson och hans hustru i Tejarp var befriade från skatt eftersom »han fiskare på Klågerup, hon sitter i armod med en hoop små barn».

I närbelägna Bara socken finner man flera husmän som ensamma betalade skatt eftersom »för deras ålder och armod skull kan hustrurna slippa», och flera andra personer sägs vara »förarmad», »i fattigdom» eller »i armod». Nöden behöll tydligen även sitt grepp om Barsebäcks socken, där man bland andra finner Anders Borkerssons hustru som sägs vara »elendig sängligg:de», Nils Mickelsson som levde »i armod och uselhet» och hans granne Sissa Per Larssons som kallas »fattig stackars Enckia». En familj sägs vara »i armod med en heel hoop små barn», medan tre andra familjer lever »i armod och uselt tilstånd». Som Camilla nämner var det inte helt ovanligt att människor begav sig iväg från hemtrakten när nöden var som värst, och en av dem tycks ha varit ladufogden på Barsebäcks slott – om hans hustru Marna sägs det i varje fall att hon »sitter i armod och mannen römbd från henne».

Det tog många år innan människorna kunde återgå till ett liv bortom fattigdom, hunger och sjukdomar, och det är nästan ofattbart att föreställa sig hur vardagen såg ut under sådana förhållanden. Man kan emellertid få en fascinerande inblick i deras livssituation om man studerar de bevarade arkivhandlingarna – dessa smärtsamma påminnelser om förfädernas liv under i slutet av 1690-talet.

Idag är det Lillejulafton. Min pappa som var göing i förskingringen firade alltid denna dag, den var nästan viktigare än själva julafton. Framåt kvällen satte vi oss och tog det lugnt, det var dopp i grytan och en liten julklapp. Lillejulafton var en tid av eftertänksamhet och frid. Granen tändes för första gången och allt pynt var färdigt. Maten stod och väntade i kyl och skafferi. Sedan lyssnade vi varje år till pappas berättelser om julen i ett skånskt småbrukarhem på 1910-20-talen. Om slakten och tillredningen av alla godsaker från den speciellt uppfödda julgrisen och om farmors stökande i köket. Djuren skulle skötas ändå, men de fick något extra gott i foderbingen. Varje år fick vi också höra hur de åkte till morbror i Limhamn på annandagen och åt lutfisk, morbror hade lyckats bra i livet så det var extra mycket delikatesser för de ganska fattiga barnen från landet. Där inträffade det otänkbara – pappa föråt sig på lutfisk julen 1928, 12 år gammal. Därför var lutfisk förbjudet på vårt julbord ända till 1970-talet då pappa kom fram till att det var nog gott ändå. Vi fick också höra om alla de skånska specialiteter som på den tiden inte fanns att uppbringa i det okultiverade Nordsverige (=Uppsala). Kavringen, leverkorven, farmors äggakaka, brunkålen. För att inte tala om äppelkakan, den som i etnologisk litteratur heter släbosnus, men som i studentikos yra, bland alla skånska emigranter vid Lantbrukshögskolan på Ultuna döptes till ”Kattskit i sandhög”. Viss experimentell verksamhet förekom under dagen, där rätterna skulle återskapas. Det blev aldrig riktigt som när pappa var liten.

Lillejulafton är en specifikt skånsk sed, läser jag. Dick Harrison skriver i sin historieblogg att seden kan spåras tillbaka till 1700-talet. Den är inte förknippad med några religiösa tankar i Sverige, men däremot firas denna dag Torlaksdagen i västra Norden, som Island och Färöarna, till minne av en isländsk biskop, Thorlákr, Islands skyddshelgon. I andra länder finns termen lillejul om andra helger, i t ex Finland, är lillejul första advent. Jag fick lillejulshälsningar från mina finska vänner, det kändes till en början lite förvirrande för en halvskåning.

Lillejulafton lever i allra högsta grad i Skåne, om man googlar på ordet får man massor av träffar på olika lillejulsfester, alla i just Skåne. Mitt minne av lillejulafton är att det var det bästa på hela julen.

Bland min farmors fars efterlämnade saker fanns ett gammalt fotografi, sannolikt taget julen 1942. Det visar familjens julfirande i Nevishög, och sittande vid bordet ser man farmors far Evan själv, hans syster Esther samt deras föräldrar Lars och Matilda Larsson med barnbarnet Lars-Einar mellan sig. Närmast julgranen står Esthers äldre barn Allan och Astrid, och bakom svärföräldrarna står min farmors mor Anna-Greta. Esthers make Ivan saknas, så antagligen är det han som tagit kortet. Förutom att jag alltid tyckt att fotot är ganska märkligt - varför tittar de inte in i kameran? - så är det en intressant skildring av 1940-talets julfirande i Skåne. Flaggorna och glittret i julgranen, den kritvita linneduken och de röda stearinljusen på bordet. Det serverades tydligen kaffe (riktigt eller surrogat?), bröd, juläpplen, mandelmusslor och klenäter, och framför gamle Lars skymtar ett fat med pepparkakor. Familjen Larsson tycks ha haft en riktigt mysig jul, trots att det var mitt under andra världskriget!

b2ap3_thumbnail_020---Bild---Familjen-Larsson.JPG

De senaste jularna har jag sökt mig bort från blinkande ljusslingor i blått, rött och gult, bort från masstillverkade struvor, moderna julkort och själlöst julgranspynt. Jag har drömt om en jul i förfädernas spår - en sån där klassisk jul som familjen Larsson firade 1942, och som så ofta skildras i Jenny Nyströms tomtebilder och 1930-talets julsånger. Jag har införskaffat både struvjärn och glaskulor till julgranen, och i år har jag till och med hängt upp svenska flaggor i julgranen, precis som farmors farmor Matilda gjorde på sin tid. Men hur såg egentligen julfirandet ut när hon och farmors farfar var barn, vad hade de tagit med sig in på 1900-talet, och vad har hängt med in i 2000-talet? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Eftersom båda var födda i Bara härad i Skåne inledde jag mitt sökande i Folklivsarkivets digra manuskriptsamling i Lund, dit jag ofta återvänder när jag vill veta mer om svunna tider. Där fanns en hel del källmaterial om julfirande i äldre tid, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter - uppgifter om 1870- och 80-talets julfirande i Bara härad. När Lars och Matilda växte upp var julen utan tvekan årets största högtid, och man brukade säga att »de e ente jul mer än en gång om åred!». Förberedelserna var omfattande. Minst fjorton dagar innan jul började man stöpa ljus, därefter kom stortvätten och sedan slaktade man julgrisarna. Man smorde in den stora ugnen med stenkolsolja, och under tiden bakade mor i huset flera sorters kakor såsom mandelmusslor, rosor, klenor och gorån.

Det tog ett par dagar att brygga julölet, och minst lika lång tid att baka de många brödsorterna - grovbröd, möllesiktat, sursött, kavring och vetebröd. På vissa ställen bakade man så mycket bröd så att det räckte till påsk, för under tiden efter jul ville man kunna »göra gärning», alltså vävnad och annat handarbete. Man blankskurade hemmets tenn-, malm- och mässingsföremål, och i stakarna sattes ljus som omvirats med krusat papper. Dan före dopparedan åt man vanligtvis så kallat »mulljebröd», skivor av grovt bröd som doppats i det spad där man kokat saltmatssovlet (tillbehör såsom kokt skinka, rökt fårkött och rullpölsa). Denna dag kom många tiggare och bad om »en bid i Goss namn», och till en gård i Bara härad kom vid ett tillfälle hela nitton tiggare som var och en fick ett stycke fläsk och en liten brödkaka av en desserttallriks storlek - är det jul så är det!

b2ap3_thumbnail_DSC00545.JPG

Kanske var det ungefär såhär barndomens jular såg ut för Lars och Matilda? Interiör från Lillarydsgården på Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg (foto: undertecknad).

På julaftons morgon plockade man fram hemmets »drätter» och »gynnen», de vackert vävda täcken som skulle pryda stugan under julen. Man sopade rent golvet, som bestod av lera eller tegelsten, och beströdde det med vit strandsand och hackat enris. Sysslorna med kreaturen skulle avslutas så tidigt som möjligt, och djuren fick extra mycket hö under julen. Korna fick vanligtvis bara halm, men före jul fick de hö för att man skulle få mer mjölk till jul. Man släppte även loss gårdens hund, och sedan man tagit på sig sina finaste kläder var man reda att fira jul, och överallt hördes glada »Go' jul! Go' hälsa å allt va' som kärt e'!». I en uppteckning i Folklivsarkivets manuskriptsamling skildrar Per Andersson (1869-1952) hur en julafton kunde se ut i hans barndomshem i Hässleberga i Lyngby socken på 1880-talet:

»Julbordet stod dukat med dräjelsduk och porslin och tända ljus, med flera sorters bröd, smör, ost och korv, fyllda ölkrus och brännvinsflaskan vid fars plats, fast han ej smakade derav. Julklappar brukades ej hos oss, blott en gång kan jag minnas att vi hade gran. Mor hade, far ovetande, skickat bud med en svåger till Lund och han kom väl med den största gran han kunnat finna, den nådde väl upp på halva taket, men toppen sågades av och dugde till julgran och blev enkelt prydd. [...] Så bjöds till bords. Far och mor satte sig vid övre bordändan. Drängarna bakom bordet efter rang, sist vaktepojken och tröskemannarna. Vi ungdomar framom bordet och någon inbjuden släkting eller god vän, samt pigorna, som denna dag fingo sitta till bordes, i vanliga fall skulle de stå och äta för att vara till hands att passa upp. Något av husets barn eller yngre tjänare skulle »lesa ti bors», man läste »Gud med nödtorftig spis du oss styrker här i livet, låt oss njuta vad du givet måttligt och ditt namn till pris». Rätterna var lutfisk, risgröt och kakor, vanligast »klenor». En generation längre tillbaka stod på nedre bordändan »saltmatsfatet», ett svarvat träfat med kokt skinka, rökt fårkött och rullepölsa, detta skulle stå kvar hela julen att jämte bröd, smör och ost bjudas tillfälliga gäster. På bordet var placerat ett tregrenaljus i bästa staken, samt på övre bordändan tvenne vanliga ljus, ett för far och ett för mor.»

b2ap3_thumbnail_Klenor.jpg

Medan jag själv friterar klenor och hänger upp flaggor i julgranen till tonerna av Harry Brandelius' »Julens vackra stjärna» slår det mig hur mycket som är sig likt sedan farmors farföräldrar firade jul i Bara härad på 1880-talet. Julgranen och julklapparna har visserligen blivit standard sedan dess, men kavring, ost, korv, kokt skinka, lutfisk och risgröt är samma som då. Inte heller julkakorna har förändrats under de senaste hundratrettio åren, och jag brukar själv baka både mandelmusslor, klenor och gorån - precis som min farmor gjorde före mig, och hennes farmor före henne. Jag tror att de flesta drömmer sig tillbaka till barndomens jular, något man nog gjort i alla tider. Redan på 1930-talet spelades till exempel låten »Julminnen» in av sångerskan Ulla Billquist (som lustigt nog var 6-männing med min farmors far), och textraderna sammanfattar så vackert varför julfirandet inte har förändrats särskilt mycket sedan 1800-talet, och varför jag själv drömmer om en jul i förfädernas spår:

»När julens alla klockor ringa, tankarna vill gå till flydda barndomsdar' hos mor och far; ty aldrig lyste juleljusen klarare än då, en sagovärld blev hemmets härd när skymningen föll på. [...] Ack, underbara juletid för länge, länge sen', på svunnen romantik du var så rik!».

På söndag är det som bekant val till riksdagen, denna urgamla svenska institution. Det var dock först under 1600-talet som det skapades specifika regler för riksdagen - man införde bestämmelser om när riksdagen skulle inkallas, och vilka personer som skulle kallas. Genom åren har mängder av ärenden behandlats vid riksdagarna, och nedtecknats i de omfattande riksdagsprotokollen. Delar av dessa protokoll har publicerats genom åren, med tillhörande ort- och personregister, och i skrivande stund har man tryckt och publicerat riksdagsprotokollen för Ridderskapet och adeln 1627-1779, Prästeståndet 1642-1786, Borgarståndet 1719-1756 och Bondeståndet 1720-1779 (man kan läsa mer om detta pågående arbete på Riksdagens hemsida). Ordet riksdagsprotokoll låter kanske inte särskilt spännande, men faktum är att man kan hitta uppgifter om både det ena och det andra i dessa protokoll. För oss släktforskare som har riksdagsmän i släktträdet är materialet särskilt intressant, eftersom protokollen ger en möjlighet att lära känna dem och följa deras verksamhet i diverse utskott och deputationer.

b2ap3_thumbnail_Assar-1778.jpg

»[1778] d 28 begrofs Nämbdemannen Atser Nilson uti Svenstorp, som dödde d. 7 Oct. af håll och styng uti sit 68de åhr» (ur Svedala kyrkoarkiv, vol. FI:1 (1757-1822), sid. 25)

När min förfader Assar Nilsson (1710-1778) avled i Östra Svenstorp, Svedala socken, antecknades det i dödboken att han var nämndeman. Detta är visserligen sant, han var nämndeman vid Vemmenhögs häradsrätt, men femton år tidigare hade han även varit riksdagsman för Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader, och deltog i riksdagarna 1760-1762 tillsammans med mer bekanta personer såsom talmannen Olof Håkansson (1695-1769) och riksdagsmannen Jon Bengtsson (1719-1797) från Ströby. Assars tid som nämnde- och riksdagsman kännetecknas av ett brinnande intresse för böndernas villkor, och han var inte rädd för att ta upp kampen mot överheten och de orättvisa villkor som bönderna levde under. År 1753 utnämndes han t. ex. till representant för kronobönderna i Svedala socken i striden mot friherre Carl Georg Siöblad på Marsvinsholm. Siöblad ville köpa alla Svedalas kronohemman från kronan, något bönderna inte ville gå med på, eftersom de själva ville köpa sina gårdar. Det hela blev en riksdagsfråga 1755, och avgjordes först 1761 när bondeståndet fick med sig präster och borgare på sin sida. I detta ärende reste Assar hösten 1760 upp till riksdagen i Stockholm med riksdagsfullmakt från Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader, och i bondeståndets riksdagsprotokoll 1760 18/10 kan man läsa att 

»I anledning af kongl. påbudet den 9 Martii 1757, som innehåller, at riksdagsmän böra swärja Konungen och riket deras trohetsed, efterfrågade Taleman, om det wore någre af ståndets ledamöter, som icke aflagt denne ed, hwarpå följande anmälte sig icke hafwa den aflagt».

Assar Nilsson klev fram och avlade trohetseden tillsammans med riksdagsmannen Anders Mattsson från Östra Skrävlinge, och det var nu problemen började. Det visade sig att Anders Mattsson sedan tidigare hade fullmakt från Oxie och Skytts härader, något som måste lösas innan Assar kunde få delta vid riksdagen. Utöver detta hade Assars gård nyligen köpts av ovannämnde Siöblads änkefru, och »emedan Assar Nilsson således icke är bofast utan allenast landtbo, ty fant ståndet sig icke kunna emot 7 § uti Riksdagsordningen lemna honom säte och stemma i ståndet [...], intill dess ståndet får se, huruwida det slut, som hos Riksens Ständer kan falla uppå Assar Nilssons ansökning om förmonsrätt till skattelösen å dess åboende hemman, kan föranlåta ståndet til ytterligare öfwerläggning om Assar Nilssons och Anders Mattssons rätt framför hwarannan at niuta säte och stemma i ståndet». Assar fick alltså kliva ner, och Anders Mattsson tog hans plats. Tiden gick, och först 1761 25/5 kom bondeståndets beslut. I protokollet kan man läsa att 

»likwäl som ståndet deriemte förbehållit sig at, på händelse Assar Nilsson skulle hos Riksens Ständer winna bifall uti förb:de sin ansökning at få lösa sitt åboende hemman til skatte, sig då ytterligare utlåta, huruwida Assar Nilsson må wara berättigad at som riksdagsman för ofwan:de härader niuta säte och stämma i ståndet. [...] I anledning hwaraf Talemannen således hemstälte til ståndets ompröfwande, om icke ståndet nu skulle finna godt at samtycka till Assars Nilssons ofwanb:de ansökning at blifwa i ståndet intagen som riksdagsman för Allmogen af Wemmenhögs härader i Malmöhus län och i följe deraf niuta säte och stämma i ståndet wid denna riksdag. Och som ståndet härtill biföll, så inkallades Assar Nilsson och härom af Talmannen underrättades; hwarefter, sedan han hos ståndet afsagt tacksäjelse för den honom härutinnan wiste justice och ståndets ledamöter lyckönskat honom, han intog sitt säte».

Assar Nilsson kunde nu äntligen tillträda sin plats i riksdagen - dock endast som riksdagsman för Vemmenhögs härad, eftersom Anders Mattsson ju redan hade fullmakt för de två andra häraderna. I protokollen kan man sedan följa hans verksamhet, framförallt rörande kronobönderna i Svedala socken och kampen mot baron Siöblads arvingar. Ärendet hamnade så småningom hos Urskillningsdeputationen som remitterade det till Adeln och ridderskapet, som i sin tur hänvisade det till Bondeståndet, som sedermera sände en deputation till Borgareståndet. De politiska kvarnhjulen har tydligen alltid snurrat sakta, och 1700-talets riksdagar var inget undantag. Assar satt även i diverse deputationer. I augusti 1761 utnämndes han t. ex., tillsammans med två riksdagsmän från Uppland och Närke, till ledamot av Expeditionsdeputationens »Särskilte Deputation, som kommer at granska och skärskåda Commercerådet Nordencrantz tryckte arbete under namn af Wördsam föreställning uti et omständeligit swar på wisse oförgripelige påminnelser». Det måste varit långa arbetsdagar med oändliga möten, men Assar fortsatte energiskt att deltaga vid riksdagarna.

Ännu i februari 1762 kämpade han för att några bönder i Börringe och Lemmeströ socknar skulle få lösa ut sina hemman till skatte från hovrättsrådet Joachim Beckfriis, och senare samma år underskrev han riksdagsbeslutet. Därefter upphörde hans verksamhet som riksdagsman. Han tycks inte ha deltagit i senare riksdagar under 1760- och 1770-talen, men i Svedala har Assar Nilsson gått till historien som socknens förste riksdagsman, och i en bok om Svedala socken kan man läsa att »hans envetna arbete medföljde att bygdens folk blev sina egna och man på ett helt annat sätt kunde planera inför framtiden». Det är inte utan att man blir lite stolt över sin förfader, nämndemannen från Östra Svenstorp som vågade sätta sig upp mot både amiral Siöblad och hovrättsrådet Beckfriis, och som gjorde livet lättare för bönderna i Vemmenhögs härad.

För ett par månader sedan bloggade jag om gamla dagstidningar, ett källmaterial som kan ge värdefulla uppgifter om förfäderna. Man kan hitta lite allt möjligt, såsom utförliga minnesrunor, detaljerade beskrivningar av rån, mord, självmord och olyckshändelser, personer som förärats medaljer - ja, listan kan göras lång! Sakta men säkert digitaliseras detta material, och en glädjande nyhet för oss släktforskare är att Kungliga Biblioteket (kort efter att jag skrev mitt förra inlägg på samma ämne) släppte en betaversion av sin nya söktjänst för digitaliserade dagstidningar. Här kan man fritextsöka i dagstidningar från 1800-talet och fram till våra dagar, och än så länge ingår hela Aftonbladets och Svenska dagbladets utgivning.

Det material som är äldre än 150 år når man i sin helhet via internet, medan det yngre materialet däremot är upphovsrättsskyddat. Man kan filtrera sökningen på flera sätt, och jag märkte själv att man får vara lite kreativ i sina sökningar, samt använda + mellan orden för att få mer exakta sökresultat. Inledningsvis testade jag att söka på »Carlberg + Engelholm», och hittade genast en minnesruna över min förfader fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) i Ängelholm, publicerad i Aftonbladet den 11 juli 1882. På grund av upphovsrätten är detta material dock inte tillgängligt online, men nu vet jag i varje fall att minnesrunan finns samt var jag kan hitta den. Däremot fann jag ett par andra notiser, publicerade före 1864, och därmed fritt tillgängliga online.

b2ap3_thumbnail_S-G-von-Troil-Portrttsamlingen-Tottie-Trozelli2.JPG

Landshövding Samuel von Troil (1804-1880); ur Krigsarkivets porträttsamlingar (foto: M. Gunshaga).

I Aftonbladet den 7 augusti 1855 kan man till exempel läsa att herr Carlberg närvarade på lantbruksmötet i Ängelholm det året. Mötet öppnades av Hushållningssällskapets ordförande major Stjernswärd, varpå man utsåg prisdomare till tävlingarna - Carlberg ansvarade tydligen för bedömningen av smör och ost. Under mötet diskuterades bland annat inrättandet av en högre skola för agrikulturkemi, förslag om teckning för export av fetboskap till England, samt uppresandet av en minnesvård över den avlidne major Stjernswärd, »den förste som i Skåne införde engelska plogen, genomdref enskiftet samt uppoffrade sig för rön, hvilket kommit den nu lefvande generationen till nytta». Bland besökarna syntes bland andra den omtyckte landshövdingen Samuel von Troil, de skånska järnvägarnas fader.

b2ap3_thumbnail_1855-08-07.jpg

Ur Aftonbladet den 7 augusti 1855 (Kungliga Bibliotekets samlingar).

Ett par år senare blev Carlberg tydligen bestulen på stora mängder vete - Aftonbladet skriver den 18 maj 1858 att »Disponenten af Engeltofta, hr fanjunkaren Carlberg, märkte redan i Julas att en del hvete, cirka 35 tunnor, bortkommit. Ehuru föga troligt, var det dock möjligt att detta parti kunnat torka in; men då helt nyligen af samma förråd saknades ytterligare omkring 70 tunnor, så var det påtagligt att saken icke hängde rätt samman». Tjuvarna greps senare på bar gärning, och eftersom man inte kunde skönja något yttre våld på magasinsbyggnaden misstänkte man att tjuvarna hade assisterats av någon anställd på Engeltofta gård. Man kan ju bara ana vad den gamle fanjunkaren ansåg om sådant svek från sitt eget tjänstefolk...

Den mest intressanta notisen finner man dock i Aftonbladet den 26 oktober 1860, då man kan läsa hur herr Carlberg indirekt gav upphov till ett helt nytt prejudikat för apotekare i Sverige. Kungliga sundhetskollegium hade nämligen under en visitation på apoteket i Ängelholm upptäckt att apotekaren A. Norén, enligt ett av skvadronshästläkaren E. O. Kullberg meddelat recept, hade sålt fyra drachmer arsenik till Carlberg, som vid tidpunkten var förvaltare på Engeltofta gård. Problemet var bara att Norén inte hade avkrävt Kullberg ett fullständigt kvitto samt en styrkt rekvisition med Carlbergs tillstånd, trots att mängden arsenik »befanns större än som rimligen kunde ifrågakomma att begagnas såsom medicin för tillfället», för att citera Aftonbladet.

b2ap3_thumbnail_174---Kopia-2-av-Johan-Carlberg_20140814-164752_1.jpg

Fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882); foto i privat ägo.

Sundhetskollegium anmälde saken till justitiekanslern, som krävde att rådhusrätten i Ängelholm skulle döma Norén för den anmärkta förseelsen. Carlberg intygade att arseniken hade uthämtats av Kullberg själv samt använts av honom för att behandla gårdens sjuka kreatur. Även Kullberg intygade att han själv hade hämtat arseniken på apoteket, och inte utlämnat det till någon. Apotekaren Norén anförde att Kullberg dessutom enligt en kunglig kungörelse 1830 »...haft rättighet att, såsom skett, för kurativt ändamål ordinera arsenik; att läkaren, som eger bestämma giftets bruk, måste antagas vara qvalificerad att hafva giftet i förvar; att Norén ej egde döma om den ordinerade qvantitetens storlek; samt att det förefallit honom orimligt att fordra, det Kullberg, utom receptet, skulle [...], lemna skriftlig reqvisition, underteckna den och sedan derå teckna förbindelse att varsamt umgås med giftet och ej deraf meddela åt andra...». Ängelholms rådhusrätt tog dock inte hänsyn till de förmildrande omständigheterna; man ansåg att Norén inte borde lämnat ut giftet utan kvitto från köparen, och dömde honom därför till 75 riksdaler riksmynt i böter, samtidigt som domen blev prejudicerande för de svenska apotekens hantering av arsenik.

De gamla dagstidningarna är som synes en värdefull källa för oss släktforskare, och möjligheterna att hitta intressanta uppgifter ökar i takt med att materialet digitaliseras och blir sökbart via internet. Det gäller bara att vara envis och kreativ när man söker - till slut kanske man gör det där fyndet som ger släktforskningen extra kött på benen!

De senaste dagarna har varit olidligt varma, men inte ens värmeböljor stoppar en envis släktforskare. Sedan länge hade jag nämligen bestämt mig för att besöka kyrkogården i Landskrona just den 24 juli, så igår tog jag bussen genom det skånska landskapet. Genom fönstret kunde jag skåda fiskeläget Råå där farfars morfars farmors far Anders Löfgren var den förste att avlida i koleraepidemin 1850, vi körde genom Hilleshögs dalar där släkten bott sedan urminnes tider, förbi Rya kvarn där mina förfäder var mjölnare under 1600- och 1700-talet och så vidare. Det var första gången jag såg dessa platser så det blev en liten släktforskningssafari, för att använda Eva Johanssons klockrena uttryck från lördagens blogg. Det var även första gången jag besökte kyrkogården i Landskrona, så jag måste sett ut som en riktig turist när jag försiktigt tassade in på kyrkogården med en karta i näven. 

Jag började vandra längs med kyrkogårdsmuren, och läste på de gamla gravstenarna som rests till minne av landskroniter som levde för länge sedan; fabrikörer och fiskare, musiklärarinnor och sjökaptener. Kyrkogården var vacker och välskött, med lummiga alléer och välkrattade grusgångar, och eftersom kvarteren var skyltade hade jag inga problem med att hitta de gravar jag letade efter. Jag fick snabbt syn på  farmors systers grav, men gravstenarna efter farfars morfars fastrar Carolina och Petronella var däremot bortplockade. Lite tråkigt, men jag antar att de varken var särskilt unika eller intressanta ur ett historiskt perspektiv. Däremot hade deras lillebror Emanuel Möllers (1859-1940) grav blivit kulturgrav, så den lär finnas kvar ett tag till. Farmors föräldrars och brors gravstenar fanns också kvar, och längst i söder på kyrkogården fanns en liten dunge omgärdad av buxbom, där jag hittade den stora familjegraven efter farmors farmors mormors bror Gustaf Carlberg, rådman i Landskrona och filosofie jubeldoktor vid Lunds universitet.

b2ap3_thumbnail_B-W-Hallbergs.jpg

T. v.: B. W. Hallbergs gravsten på Landskrona kyrkogård. T. h.: B. W. Hallberg (foto i privat ägo).

När jag nådde tjugonde kvarterets ena hörn skymtade jag plötsligt namnet Hallberg, och insåg att jag stod framför en gammal bekants grav - musikdirektören Bengt Wilhelm Hallberg (1824-1883), klockare, kantor och organist i Landskrona. Under flera år har jag utforskat hans levnad, så det kändes extra speciellt att få beskåda hans gravsten. På stenens fundament kunde jag läsa att »Wänner och beundrare af tonkonsten reste wården», så det fanns uppenbarligen någon som uppskattade Hallbergs musikaliska alster, trots att Svenskt Biografiskt Lexikon beklagar den »torftiga tematiken» och understryker att han »hör inte till de mest betydande sv tonsättarna under 1800-talet». När jag stod där i det gassande solskenet framför den gamle klockarens grav kom jag att tänka på ett stycke ur hans dagbok, som skildrar hans vistelse i Italien sommaren 1871:

»Stod länge och glodde i mitt fönster på den wackra och warma dagen, som war stor fest här och således en fridag för mig. Kassan bedröflig. Har fått 140 francs från hemmet sen jag kom hit, har warit här en månad i morgon och behöfver minst fem francs om dagen; räkna sjelf, du efterverld! Kl. 11 gick jag ut; köpte pommidorio, skinka och aprikoser, förtärde detta jemte ½ foglietta win i »Valle» och mådde utmärkt väl.»

Kanske var den där dagen i Rom lika varm som gårdagens Landskrona? De stela bokstäverna på gravstenen avslöjar ingenting om doften av aprikoserna och vinet, eller hettan den där varma sommardagen. En utomstående kanske bara ser en gammal gravsten på Landskrona kyrkogård, men jag som släktforskare ser så mycket mer. Jag ser den familjekäre klockaren som älskade Beethoven och Chopin, som kämpade mot depressioner men fann trösten i religionen, jag ser körledaren som hade ett litet musiksällskap i Landskrona, och som åt skinka och aprikoser den där sommaren i Rom år 1871. Jag ser historien bakom namnet. 

När man släktforskar kan man i princip hitta information om allt som rör ens förfäder - från matvanor och kläder till folktro och läsvanor, det gäller bara att veta vilka källor man ska leta i. Såhär i midsommartider blev jag lite nyfiken på hur mina förfäder firade midsommar - kunde jag känna igen mitt eget firande i deras? Eftersom de flesta av dem bodde i Skåne började jag mitt sökande på Folklivsarkivet i Lund, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter.

b2ap3_thumbnail_Lyngby-Brringe-Hyby.jpg

Fr. v.: midsommarstänger från Lyngby, Börringekloster samt Hyby.

I de gamla uppteckningarna fanns inte bara levande beskrivningar av midsommarfirandet i många gamla skånska socknar, utan även vackra bilder över de midsommarstänger som förfäderna dansade kring. Jag fann genast en midsommarstång från Lyngby, där farmors far Evan spenderade sina första år. Kanske denna typ av midsommarstång var den första han såg i sitt liv? På Börringekloster i Börringe socken, där farmors farmors morfars far Lars Nilsson (1776-1850) växte upp, restes den lite ovanliga midsommarstången i mitten, och den till höger kommer från Hyby, den socken där farmors farfar Lars föddes 1871. I Folklivsarkivets uppteckningar kan man läsa att »Enligt hvad flera personer i trakten berättat har man i Hyby haft och har ännu en majstång som vidstående. Den del, som förbinder den lodräta stångens topp med den vågräta tvärslåns ändpunkter, utgöres af ett rep, hvilket i likhet med de öfriga delarna kläddes med allehanda slags blommor». Allehanda slags blommor låter väldigt somrigt, och bland de sex midsommarstängerna på bilderna är ju den från Hyby utan tvekan mest lik den »klassiska» svenska.

b2ap3_thumbnail_Markie-Stora-Rosltt-och-Hckeberga.jpg

Fr. v.: midsommarstänger från Markie hage, Stora Roslätt samt Häckeberga.

Midsommarstången ovan till vänster kommer från Markie hage i Anderslövs socken där den ovannämnde Lars Nilssons hustru Pernilla Nilsdotter föddes 1773. Där var även hennes far Nils Claesson skogvaktare, och man kan läsa att »Om pingst och midsommar brukade man förr å Markiehage ha en majstång som vidstående. Stången, som mätte 8 meter i höjd, restes sista gången år 1876». Kanske skogvaktarens döttrar hjälptes åt att samla blommor till denna midsommarstång? Till höger syns den midsommarstång som ännu på 1880-talet restes i Häckeberga i Genarps socken, farmors farmors mormors mor Elnas hemsocken, och Folklivsarkivets uppteckningar beskriver hur »den var klädd med såväl skogsgrönt som åker- och trädgårdsblommor». Midsommarstången i mitten restes i Roslätt i Svedala socken, där min farmors farmors morfar Anders Larsson föddes och växte upp i början av 1800-talet, och där även hans föräldrar, de ovan nämnda Lars Nilsson och Pernilla Nilsdotter, var husmansfolk. Det var ägaren till Roslätts herrgård, majoren och greven Thor Thott (1797-1880) som stod för midsommarfirandet i Roslätt, och husaren Hans Ström (1842-1927) beskriver byns midsommarfirandet vid mitten av 1800-talet:

»Dagen före midsommarafton gingo husmansbarnen ut i skogarna och samlade allsköns blommor och grönt till midsommarstången. Vid 11-12-tiden på midsommarafton slutade gårdskarlarna upp med arbetet för dagen och hjälpte husmanstöserna med att i kostallet kläda majstången och pryda den med pioner och åkannor. Stången var 18 alnar lång, hade i toppen en spira med en rörlig mölla och två rörliga gubbar. När stången var färdig att resas, togo karlarna sig hvardera en stor sup af den kanna brännvin, som godsherren hade anslagit till resningsarbetet. Spelmännen kommo, och under musik restes stången. Ofta var det tre spelmän, två med fiol och en med en slags trumma. När resningen var färdig, gjorde man slut på det anslagna brännvinet, och sedan gick man hem, åt middag och klädde sig.

Klockan två på eftermiddagen började dansen, kadrilj, vals, polska och mazurka, kring stången, som stod på planen framför herrgårdsbyggnaden. Till förtäring hade godsherren lämnat två tunnor öl, fördeladt på tvenne fat, hvilka stodo ute på gårdsplanen samt 15 kannor brännvin. Klockan fem på eftermiddagen bjöds på smörmada, så stora att de hvardera vägde en 3-4 skålpund. Till bakandet af detta bröd åtgick två tunnor råg. Två karlar voro sysselsatta en hel dag med att skära upp det. Efter smörgåsutdelningen började man dansa igen. Spelmanstallriken bars omkring. På denna hade utbölningarna att lägga en tolfskilling. Spelmännen nöjde sig med några riksdaler, och det som blef öfver användes till att köpa brännvin för till midsommardagen. Klockan 12 på natten slutade dansen och man begaf sig hem följd ett stycke af godsherren.»

Visserligen innehåller mitt eget midsommarfirande varken trummor. smörmada eller öltunnor, men jag inser att det faktiskt inte har hänt särskilt mycket sedan 1800-talet - och kanske är det just charmen med midsommarafton, att det är som det alltid varit? Idag ska jag i alla fall ha förfäderna i åtanke, när jag tittar på midsommarstången och inser att den liknar den min farmors farfar dansade kring i Hyby på 1880-talet, och att de blommor jag plockar är samma sorter som farmors farmors morfars mor plockade i trakten kring Roslätt på 1840-talet. 

Idag infaller årets enda fredagen den trettonde, en dag då somliga nog är lite extra försiktiga. Min egen försiktighet beror på att jag i femte klass råkade falla av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder under pågående lektion, just på fredagen den trettonde, och sedan dess har jag inte vågat fresta ödet. Av samma anledning undviker jag även att gå under stegar, jag säger »tvi» tre gånger när en svart katt går över vägen och jag fäller aldrig upp ett paraply inomhus. Vi skrockfulla och vidskepliga tillhör nog ett utdöende släkte, men annat var det förr i tiden. Då hade skrock och vidskepelse en given plats i samhället, och både kyrkliga förmaningar och världsliga lagar hade svårt att stävja denna djupt rotade folktro. I våra dagar är den vidskepliga variationen inte särskilt stor, men förfäderna kunde däremot välja och vraka bland olika vidskepliga uppfattningar, praktiska åtgärder och magiska tillbehör. Detta har jag själv hittat många exempel på i de gamla arkiven, särskilt i domkapitlens protokoll, rättsinstansernas domböcker och folklivsarkivens samlingar, som dignar av källmaterial som beskriver förfädernas utbredda folktro. En stor del av de fall jag studerat handlar om barn; förfäderna ville hålla sina barn friska eller bota deras sjukdomar genom att på olika sätt använda vidskepelse och magi. År 1734 finner man till exempel hustrurna Bolla Isacsdotter och Elna Svensdotter i Söderto, som instämts vid Frosta häradsting eftersom de

»öfwadt signerije och widskeppelse, medelst det, at den förra efter den senares inrådande, till sine barns curerande som wore siuka, nästl. åhr wid Påsketiden, sammanbundit 2ne linna klutar och therutj lagt hår och naglar af thess siuka barn, hwilka klutar hon hängt utj et trä wid Per Håkanssons i Söderto gård, dem en af Per Håkanssons barn hittadt, som derefter blifwit ganska illa siuck och straxt dödt; äfwen ock skall des andra barn några månader derefter på samma sätt siucknadt och aflidit.»

Tingsrätten ansåg visserligen att de så kallade klutdockorna inte hade orsakat barnens död, och friade därför från hårdare straff, men dömde samtidigt de båda kvinnorna till att sitta två söndagar i stocken vid Lyby kyrka. Deras kyrkoherde skulle dessutom varna dem, så att de »för slick förseelse sig yttermehra till wara taga». Även kyrkliga föremål kunde användas för att bota barn; 1723 hade hustrun Barbro Hans Påls och hennes dotter Marna i Södra Sandby försökt bota husmannen Per Bengtssons svårt sjuka dotter Gertrud, genom att använda prästens mässkjorta. Torna härads tingsrätt beskriver hur »Barbro och Marna hemligen utur Kyrckan taget mässesärcken och brukat at lägga på den siuka, under widskiepelig mening som skulle det hielpa, om den siuke råkat för de så af gemene mann kallade elfwer el:r annat skare». Lilla Gertrud avled trots prästens mässkjorta, och de båda kvinnorna dömdes till fyra dagars fängelse på vatten och bröd. Domen ogillades dock av hovrätten, som istället menade att kvinnorns vidskepelse »blott af okunnoghet i deras Christendomb härkommit», och beordrade att deras själasörjare skulle varna samt undervisa dem i kristendomen. Att mässkjortor tycks ha varit särskilt populära finner man även ett exempel på i Lunds domkapitels protokoll 1749, då hospitalspredikanten Jöns Cronander i Landskrona för andra gången anklagades för att ha lånat ut hospitalets mässkjorta till personer på landsbygden, som ville använda den för att »bruka widskiepelse».

b2ap3_thumbnail_Bild-235.jpg

Ingressen till hovrättens dom över Lucretia Planck 1734; ur Göta hovrätt : huvudarkivet, vol. BIIA:38 (brottmålsutslag 1734), VaLA.

Det är tydligt att förfäderna ansåg att allt som hade förbindelse med kyrkan besatt särskilda krafter. Pastor Faxe anmälde till exempel för domkapitlet att hustrun Kerstina Jönsdotter från Skabersjö strax före påsk 1733 hade gått in i Skabersjö kyrka och med en käpp nedtagit spindelväv, i avsikt att bota ett sjukt barnbarn. Kerstina erkände inför domkapitlet men ångrade sig djupt, och bedyrade att hon »ingen annan tanka der wid haft än hon i sin ungdom hördt sådant en del brukas», varpå domkapitlet beordrade pastorn att förhöra henne i kristendomen samt inför församlingen förmana henne att aldrig mer utöva sådan vidskepelse. Samma år besökte även guldsmedsänkan Lucretia Planck i Kristianstad sin kyrka, för att tillreda ett »widskieppeligit läkemedel». Hon tog sand tre gånger vid altaret, tre gånger innanför samt tre gånger utanför kyrkodörren, och lade sanden i ett glas vari hon hällde vatten från ån nedanför kyrkan. Även i detta fall var det ett litet barn som skulle botas, något varken rådhusrätten eller hovrätten hade överseende med. Lucretia dömdes till fyra dagars fängelse, medan barnets moder dömdes till 5 daler silvermynts böter. Ett annat populärt kyrkligt tillbehör för vidskepelse var nattvardsbrödet. Till exempel anmälde kyrkoherden Corvin i Bosarp för domkapitlet 1747 att bonden Niklas Månsson i vittnens närvaro hade erkänt att han tagit brödet orört från munnen och gömt det i sin näsduk, dock utan att erkänna att han tänkt använda det till någon vidskepelse. Kyrkoherden visste dock bättre, och ansåg att

»det syns troligit af det han sig sedermera företagit, i thet han icke allena skall sökt en klok qwinna, som han henne kallat, hemma i Ljungby socken och by samt Bahra härad af hwilken han skall fått lära, huru han skulle bära sig åt, at komma i förbund med den onda anden genom en nisses fästande till sin tjenst, utan ock warit hos en klok man uti Giöinge härad Wisseltofta sockn och Boaltshus som äfwen skall haft med honom sina lusus diabolicos warandes eljest förenemde». 

Domkapitlet fördömde kraftigt försöket att komma i kontakt med den onde anden genom att ha en nisse i sin tjänst, och bestämde att Niklas skulle häktas i väntan på tingsrättens utredning. Bruket att använda nattvardsbrödet till vidskepelse tycks ha överlevt länge i Skåne. I Folklivsarkivets samlingar finns nämligen en berättelse om hur flickan Ingrid, som skulle konfirmeras i Grevie kyrka någon gång på 1850-talet, gråtande berättade för prästen att hennes mamma hade försökt övertala dottern »att då hon kom fram till nattvardsbordet och hon fick brödet och vinet, hon då skulle med en näsduk låtsa torka sej om munnen, men i stället få något av vinet och brödet, om än aldrig så litet, i näsduken och gömma det hem till modern. Denna skulle bruka det som trolldomsmedel». Den skärrade prästen utbrast »Tacka Gud, mitt barn, att han bevarat dig för att begå en svår synd!».

Många varianter av vidskepelse handlade om att man ville förhindra sjukdom, men det finns även exempel på att man ville framkalla något - till exempel kärlek. Från Västra Göinge härad berättas 1728 om pigan Svenborg Larsdotter som blivit lägrad av bonden Truls Persson, och därför hade övertalat dennes tjänstegosse Per Tullsson att skaffa fram några av sin husbondes kläder. Svenborg tänkte gå till en klok man, som genom dessa kläder skulle kunna se till så att »Truls Person henne derefter till hustro begära skulle». Svenborg hade bett tjänstegossen att lägga kläderna i en anvisad buske, men gossen skvallrade för sin moder och syster. När Svenborg dök upp vid busken var alltså gossens familj redan där, och förde henne raka vägen till kronolänsmannen. Tingsrätten dömde Svenborg till 10 daler silvermynts böter eller åtta dagars fängelse vid vatten och bröd, och gossen till 5 daler silvermynt eller fyra dagars fängelse, men båda friades helt av hovrätten.

Att studera förfädernas vidskepelse ger verkligen ett helt nytt perspektiv på ens egen skrock. Att jag själv undviker att gå under stegar känns ganska harmlöst jämfört med att ge spindelväv till små barn, och jag skulle aldrig drömma om att komma i kontakt med onda andar genom att ha en nisse i min tjänst. För våra förfäder var vidskepelse utan tvekan ett sätt att ha kontroll, man ville känna att man kunde påverka sitt öde och de högre krafterna. Och kanske är det så jag själv känner, när jag undviker att fälla upp paraplyn inomhus, eller ser till att inte lägga nycklarna på bordet? En sak är i alla fall saker - jag tänker inte fresta ödet nu, och för säkerhets skull är jag extra försiktig idag, precis som jag varit varje fredagen den trettonde sedan den där gången då jag föll av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder.

Lantmäteriets webbtjänst »Historiska Kartor» ( http://historiskakartor.lantmateriet.se/ ) ger tillgång till en stor mängd äldre kartmaterial, och det är ingen tvekan om att själva kartorna är konstverk i sig, men de gamla akterna innehåller dessutom ofta uppgifter som är av största intresse för oss släktforskare. Jag har själv hittat uppgifter om släktskap och gårdsköp, vem som hade fruktträd, vem som ägde bikupor och så vidare, man kan verkligen hitta allt möjligt. Om man klickar sig vidare till »Avancerad sökning» kan man leta sig fram till den socken eller by man är intresserad av, och min erfarenhet är att de mest intressanta akterna finns i antingen Lantmäteriets arkiv eller Lantmäteristyrelsens arkiv.

b2ap3_thumbnail_174-Johan-Carlberg2.JPG

Inspektor Johan Carlberg (1794-1882); fotograferad ca 1860

En av de personer man lär känna i de gamla akterna är min fm fm mm f Johan Carlberg (1794-1882), som jag har bloggat om tidigare (under rubriken Tur och skicklighet). Under åren 1832-36 var han inspektor på det vackra slottet Vittskövle i Skåne, som på den tiden ägdes av bankiren och generalkonsulen i Paris, Jonas Hagerman (1774-1839). Eftersom denne bodde i Frankrike hade han utsett sin äldre bror, handelsmannen Gustaf Hagerman (1770-1839) till förvaltare, men i realiteten var det inspektor Carlberg som styrde slottet och egendomarna. Ett exempel på detta ägde rum i februari 1834, då en kommissionslantmätare skickades till Vittskövle socken för att uppgå och rörsätta rågångarna kring Vittskövle prästgård. Förrättningen hade i god tid tillkännagivits i en kungörelse, som dessutom hade lästs upp i kyrkan en månad tidigare, men trots att slottets ägor gränsade till prästgården anlände inget ombud därifrån. I lantmäteriets handlingar får man veta mer:

»För ledning till denna åtgärd efterfrågades om någon Charta öfwer Prästegårdens redan Enskiftade ägor, vore att tillgå, utom hvilken denna Förrättning icke kan wärkställas, då Herr Kyrkoherden Olin Tillkännagaf, att någon sådan icke fans till Prästegården, men som Herr Kyrkoherden med säkerhet wiste, att ett sådant Document fans på Widsköfle Gård, så anmodades de vid Förättningen biträdande Gode män, att besöka Inspectoren Carlberg, på besagde Gård, för att, dels få utlåna nemde Charta emot ansvar att den samma återställa i lika skick, för att vid tillfället gagnas, och dels göra sig underrättade huru vida något Ombud för Gården ankommo; då Herr Inspectoren svarade, att han ansågo sin närwaro icke wore behöfwelig och att han icke haft en så beskaffad Charta.»

Kommissionslantmätaren fick helt enkelt vända i porten med outrättat ärende, och hela förrättningen blev inställd. Först sexton månader senare kunde förrättningen genomföras, sedan inspektor Carlberg blivit ombud för slottet genom fullmakt från handelsman Hagerman i Ystad. Denna episod och mycket annat kan man läsa mer om bland Lantmäteriets historiska kartor, där man alltså inte bara kan beskåda vackra gamla kartor - man kan även lära känna sina förfäder lite bättre.

Som släktforskare stöter man förr eller senare på begreppet »oäkta» i födelseböckerna, och har man otur innebär detta lilla ord ett rejält stopp i forskningen. Beroende på vilken tidsperiod det gäller finns det dock olika sätt att komma vidare, och med en gnutta kreativitet och tålamod kan man i bästa fall lösa gåtan. Domböckerna är ett givet alternativ, men i vissa fall kan man hitta namnet på fadern i mer oväntade källor. Jag har själv hittat flera exempel där faderns namn helt saknas i födelseboken, men där han istället finns omnämnd i kyrkoarkivens husförhörslängder, församlingsböcker och inflyttningsattester - ja, till och med i Folklivsarkivets manuskriptarkiv! 

En av de kvinnor som födde barn utom äktenskapet var min farmors farmors mormors mor, pigan Elna Holgersdotter (1787-1839) i Hyby socken. Hon förblev ogift och levde sina sista år i Lyngby prästgård, men blev mor till två döttrar - vid den äldsta dottern Johannas födelse 1816 uppges faderns namn i födelseboken. När yngre dottern Anna föddes 1819 står det däremot bara i Lyngby församlings födelsebok att »detta barn är afladt och döpt i Hyby – men modren vistades utan medhafvande PrestSedel, hos föräldrarna i Trellekilla», och i Hyby kyrkobok kan man ännu mer kortfattat läsa att »Barnet döptes på begäran». Fadern omnämns alltså inte i någon av dessa båda födelseböcker, men bland Lyngby församlings inflyttningsattester 1811-1826 råkade jag hitta en märklig skrivelse som inte bara avslöjar namnet på fadern, utan även förklarar omständigheterna kring dopet:

b2ap3_thumbnail_Attesten-och-Erichsson_20140403-230606_1.jpg

»Pigan Elna Holjersdotter 31 år gammal, som nu hos sin moder i Lyngby Socken framfödt ett flickebarn, har afsändt det med nämde sin moder hit för att få det befordrat till dop och Christendom, med föregifvande att detta blifvit vägradt i Lyngby, hvilket måtte vara en grof osanning. Barnet föddes d. 4 Junii 1819, döptes den 5 ejusdem af undertecknad och kallades Anna. M: f. SnickareGesellen Pehr Pettersson i Hästhagen. Q. f. Hustru Ingeborg Pehrsdotter i Damhuset eller Trellekilla i Lyngby Sn som framhafde barnet till dopet - Pigor Laurina Alström samt Anna Sophia Antonsdotter bägge i Hyby by. Vid tillfället angafs barnfader vara Ispektor Anders Lindström på Hyby gård. Emedan barnet är födt i Lyngby församling, så kan det icke blifva inskrifvit i Hyby församlings dopbok, såsom stridande emot orning och Lag. Dopet kan likväl, utan att fela mot ordning eller bryta mot Lag, förättas af hvilken prästman, som derom blir anmodad, då ingen förmån fråndrages prästerskapet der barnet är födt –, och dopsedel aflämnas. Hvad som enligt Lag för en slik förrättning kan ärhållas bör således i Lyngby erläggas, då denna dopsedel uppvisas och barnet införas i Lyngby församlings dopbok. Hyby d. 5 Maj 1819. A,Erichsson P. L.»

Det skedde alltså många egendomligheter i samband med detta dop. Elna lät döpa barnet i Hyby, trots att det borde skett i Lyngby, något som motiverades med en lögn. Dopet infördes dessutom i Hyby födelsebok, trots att pastor Erichsson skriver i attesten att detta inte fick ske. Han undertecknar dessutom med fel månad - han skriver ju själv att dopet skedde i juni, men undertecknar ändå med maj månad. Det mest egendomliga är nog ändå att skrivelsen avslöjar namnet på fadern - namnet har ju utelämnats i födelseböckerna, trots att Elna uppenbarligen berättade vem fadern var i samband med dopet. Man får alltså vara tacksam för Elna Holgersdotters lögn. Hade hon inte farit med »grof osanning» och gått till Hyby för att döpa barnet, då hade aldrig pastor Erichsson knåpat ihop skrivelsen som sedan hamnade bland inflyttningsattesterna i Lyngby, den skrivelse som ju avslöjar namnet på fadern - inspektor Anders Lindström på Hyby gård.

Förra fredagens blogginlägg handlade om gravstenar, och jag tänkte delvis dröja mig kvar vid detta ämne. Idag infaller nämligen Världspoesidagen, en dag som inrättades 1999 med syfte att uppmuntra människor till att läsa, skriva, undervisa och publicera mer poesi. Världspoesidagen fyller därför en viktig funktion för dagens människor, men hur såg det egentligen ut förr i världen, hur var våra förfäders relation till poesi? Utan tvekan var poesin ett vanligt uttryck för sorg och saknad, man finner nämligen poesi i allt från gravdikter och dödböcker till familjebiblar och på gravstenar. Ibland är poesin mer allmänt hållen, i regel med religiösa inslag, och ofta fungerar den som en kombinerad klagan över den döde och tröst för de sörjande. I min egen forskning har jag hittat ett antal sådana dikter som jag tänkte dela med mig av, Världspoesidagen till ära.

För ett par år sedan besökte jag Tåstarps kyrka i Skåne, där en stor gravsten finns inmurad i ena långväggen. Den låg ursprungligen i golvet framför altaret, men flyttades då kyrkan reparerades. Stenen lades över graven till löjtnanten vid Norra skånska kavalleriregementet, Per Persson Larf (död ca 1701) och hans välborna fru Emmerentia von Kahlen (ca 1645 - ca 1709), som bebodde säteriet Kärragårda. När gravstenen flyttades under 1900-talet öppnade man även kistorna under kyrkgolvet, och fann då att kroppen efter löjtnant Larf var illa åtgången av tidens tand. Fru Emerentias kropp och hennes blå sammetsklänning var däremot förvånansvärt välbevarade, liksom hennes långa blonda hår. På gravstenen syns diverse visdomsord, och längs med kanten kan man läsa följande rader:

b2ap3_thumbnail_Bild-089.jpg

»Är wäl min maka god och så kiär, barnen såta,

hwi gråter I för mig, hwad kan det eder låta.

Ack frögdas heller nu ty iag är sluppen väl,

från denna falska werld, til himbla glädiens sal.»

Världen var nog särskilt falsk för en gammal löjtnant, som trots fyrtio års trogen tjänst i armén ändå fick tigga hos guvernören sedan hans »fattiga hustru ähr råkat för ehn långligh Siukdom och Swaghet, att hon på andra åhret hållit widh sängen, och intet kan sigh sielf hielpa», samtidigt som han själv led »dageligh dagz» av tilltagande skröplighet och svaghet »af förre Uthstådde Travallia», enligt ett brev daterat 1692. Man kan lätt förstå att himlaglädjens sal framstod som extra fröjdefull i en så påfrestande levnadssituation.

Alla dödsfall är sorgliga, men särskilt stor är sorgen då unga människor går bort. När fältprosten Johan Karlssons hustru Augusta Agrell (1800-1826) i Kviinge avled i lunginflammation utmynnade sorgen i många vackra strofer; i dödboken kan man till exempel läsa att »Bröstet var för ömt för jordens tunga luft; Hjertat för rent för verldens flärd; själen pröfvad och för Himlen mogen befunnen. Till återseendet rinna för Henne saknadens tårar». Till minne av den unga prostinnan författade hovpredikanten Ström en magnifik gravskrift, vars avslutande del lyder som följer:

»Lätt Hon seglar nu den flydda uppå himlens vågor blå 

och dess Farkost är den skönsta stjerna, 

som i qvällens stund vår blick så gerna, söker till att Nå. 

Himlens nya gäst se neder från den sälla verld du fick, 

se till dem som sorgerna än Skaka, 

Se till älskad Far och Barn och maka, 

med din hulda blick.»

Löjtnant Larf och prostinnan Karlsson tillhörde de högre samhällsskikten, men det var inte bara »fint folk» som förärades poetiska eftermälen förr i världen. På Södra Åsums kyrkogård fanns länge en gravsten, rest till minne över mjölnaren Per Hansson (1744-1804) och hans hustru Kjerstina Nilsdotter (1754- ) i Omma mölla. På stenen kunde man läsa en längre dikt, där upphovsmannen på ett elegant sätt vävde samman poesi och biografiska uppgifter (de sistnämnda har jag dock utslutit här):

»Hör jordens bröl och dig besinna, du trampar på en ålders grift

En hedersman en dygdeqvinna, ett par, som länge lefvat gift

8 k: barn fått skåda, som lyckans skiften tåligt rönt.

Uttröttnade här hwila båda, och wänta få sin trohet lönt. [...]

Så sofven nu sött, er werlden nog mött,

dess brusande haf sin wågår må ställa mot denna graf.

När tiden är all, gör Jesus er sälla bland Helgonens tal.

Ligg stilla sten och tolka mina fäder, dem vist den högste Guden glädje,

du tala bör till tidens sista bryn, då samloms wi när Herren uti skyn».

För den hårt arbetande allmogen väntade alltså belöningen på andra sidan om man varit hederlig och dygdig på jorden, något uppenbarligen Per och Kjerstina varit, om man lyssnar till deras poetiska gravsten. Ett annat par som skulle belönas på andra sidan, i form av en krona från Gud, var gästgivaren Nils Hobro (1725-1778) och hans hustru Magdalena Löfberg (1732-1810) i Skivarp. Norr om predikstolen placerades en gravsten, vars strofer skulle påminna läsaren om livets korthet:

»Si tiden viker bort som sand ur glaset rinner,

Vår lifstid är helt kort och döden oss påminner.

Att skiljas härifrån till evig sällhets fröjd.

Der vi en Krona få hos Gud i evighet.»

För våra förfäder fyllde alltså poesin en viktig funktion, som ett uttryck för sorg och saknad. De vackra stroferna på gravstenarna skulle inte bara trösta de sörjande och minnas de döda, utan även påminna människor om belöningen som väntade efter jordlivet - om man fört ett hederligt och dygdigt leverne, det vill säga. De gamla dikterna är oavsett syfte små konstverk i sig, som förtjänar att lyftas fram såhär på självaste Världspoesidagen.

Sten är kanske inte det första man tänker på inom kategorin livfulla material, men för en släktforskare kan just gravstenar bli den mest levande länken till förfäderna. På grund av den svenska begravningslagen har tyvärr många gravstenar försvunnit genom åren, men har man tur finns anornas gravstenar bevarade. Jag bestämde mig en dag för att leta reda på mina förfäders gravar, så jag sökte systematiskt på www.gravar.se. Jag bockade av ana efter ana, men i de flesta fall hittade jag ingenting trots att jag sökte så realistiskt som möjligt - vilka förfäders gravar kunde rimligtvis finnas kvar? Jag började nästan ge upp, men bestämde mig för att utvidga sökningen. Jag gick ytterligare en generation bakåt, och fick plötsligt en träff! Jag dubbelkollade namn och datum, och visst stämde det - det var farmors farfars farföräldrar, rusthållaren Lars Nilsson (1809-1845) och hans hustru Ingar Nilsdotter (1807-1890), som tydligen fortfarande vilade på Hyby gamla kyrkogård.

b2ap3_thumbnail_DSC05294.JPG

Lars Nilssons (1809-1845) och Ingar Nilsdotters (1807-1890) gravsten på Hyby gamla kyrkogård, närmast kameran. Gravstenen snett bakom t. h. tillhör Ingars bror med hustru, rusthållaren Mårten Nilsson (1804-1884) och Elna Larsdotter (1806-1879).

Lars Nilsson var rusthållare på gården Vismarlöv Nr 1 i Hyby socken, och som ensambarn hade han övertagit gården efter föräldrarna. Lars och Ingar har inte lämnat särskilt många spår efter sig i arkiven. Åren 1843-44 figurerade de dock vid häradsrätten, sommaren 1843 blev de nämligen instämda för utebliven betalning av varor som inköpts i Malmö. De hade bland annat köpt tio kannor brännvin, salt, sex famnar bastrep, hamptåg, snus och en fjärding sill, men delvis struntat i att betala. Lars och Ingar dök upp under den första rättegångsdagen, men vid nästa tillfälle kunde kronolänsmannen konstatera att de »woro sängliggande sjuke», varpå målet uppsköts. När målet återupptogs två månader senare dök varken käranden eller svarandena upp, varpå målet avskrevs helt. Under samma period pågick dessutom en parallell tvist, Lars hade blivit instämd av en rusthållare i byn sedan han struntat i att betala en skuld. Lars vägrade fortsatt betala, varpå ärendet hamnade hos landshövdingen, och förutom att han envist satte sig på tvären dömdes han till böter sedan han inte dykt upp vid förhandlingarna. Sedan Lars avlidit 1845, endast trettiofem år gammal, levde Ingar som änka i många år. Sina sista levnadsår satt hon på undantag, och dog 1890. Vid sin död ägde hon bland annat fem kjolar, fem tröjor, fem par strumpor, tre överliv, fem sjalar, en nattröja, sex stycken förkläden och två huvudkläden, en tebricka och ett väggur. I huset fanns även ett stycke fläsk samt »en korg med potäter». På banken hade hon 81 riksdaler, och hon måste varit en sparsam gammal gumma eftersom boets tillgångar på 1278 riksdaler vida översteg skulderna på 53 riksdaler.

Förutom de uteblivna betalningarna framstår Lars och Ingar alltså som ovanligt lugna och skötsamma, precis som sina förfäder. Deras respektive anor består av idel skånska bönder inom Bara härad, och inte ens den mest avvikande anan är särskilt spännande. Ingars farmors morfar, femmänningsryttaren Christen Olsson Grönskoug (ca 1678-1735) i Vismarlöv lyckades nämligen med konststycket att bli sjuk ett par veckor före det ödesdigra slaget vid Helsingborg i februari 1710. Under tiden han låg sjuk i Växjö passade dessutom hans häst på att rymma med en del av utrustningen, så det blev aldrig någon ärofylld batalj för ryttaren Grönskougs del. För mig var det dock spännande nog att ha lokaliserat graven, att släktforska behöver inte vara mer komplicerat än så. Det är en häftig känsla att kunna ta klivet ut ur kyrkoböckerna, in i verkligheten, tack vare en gammal gravsten. 

b2ap3_thumbnail_DSC05291.JPG

Lars Nilssons (1808-1845) och Ingar Nilsdotters (1807-1890) gravsten. 

En vacker vårdag i april klev jag på bussen som tog mig de dryga sex milen till Hyby, den socken där mina förfäder bott sedan urminnes tider. När bussen stannade upptäckte jag att Hyby ligger uppe på en höjd, utsikten var magnifik och jag förstod genast hur socknen ursprungligen fått sitt namn - det stavades i äldre tid »Højby» (1400) eller »Høgeby» (1523). Jag promenerade genom den lilla byn i riktning mot gamla kyrkogården, och det kändes nästan lite nervöst att äntligen få besöka graven. Det tog en liten stund att hitta gravstenen, det var nämligen ett tjockt lager mossa på stenens framsida. Jag skrapade bort mossan, och kunde till slut läsa »RUSTHÅLLAREN LARS NILSSON *28/12 1808 † 17/3 1845 HUSTRUN INGAR NILSSON * 1/10 1807 † 22/4 1890». Det var en mäktig känsla, det kändes som att cirkeln slöts. När jag stod där vid mina förfäders grav blev det så tydligt att den gamla gravstenen blev som en länk till rusthållaren Lars och hans hustru Ingar i Vismarlöv - det där paret som köpte brännvin, salt och snus i Malmö i februari 1843, men som inte vill betala för varorna.

När man släktforskar i Skåne är man inte direkt bortskämd när det gäller mer utförliga biografiska död- och begravningsnotiser; de kyrkoböcker som innehåller sådana kan nog räknas på handens tio fingrar. Ett av dessa undantag är död- och begravningsböckerna för pastoratet Borgeby-Löddeköpinge. Det var kyrkoherden Christopher Adam Junghans (1681-1743) som påbörjade denna tradition, som sedan fortsattes av svärsonen, kyrkoherden Severin Schlüter (1716-1797). De utförliga notiserna och deras upphovsmän (i synnerhet den sistnämnde) är så märkvärdiga att de gav upphov till ett flertal artiklar och böcker mellan 1989 och 1994, och när jag för ett par år sedan läste en kurs om Skånes historia vid Lunds universitet ingick det att studera delar av notiserna. De ger inte bara en intressant inblick i dåtidens demografi, religiositet, sjukdomar, seder och bruk, utan är även ovärderliga för de släktforskare som har anor i Borgeby och Löddeköpinge. Jag tillhör själv denna skara släktforskare, och har dessutom anor i båda församlingarna under 1700-talet. Två av notiserna gäller min farfars mormors mormors farföräldrar, skräddaren Håkan Persson (1707-1779) och Ingeborg Thomasdotter (1716-1784):

b2ap3_thumbnail_Ldde-ddbok-1779.jpg

»Decembr: d: 19 Dödde Skräddaren Håken Pehrsson, född i Hofterup 1707. Hadde lärdt lässa i Book, och förstod väl sin Christendom: gift 1741 i Saxtorp, haft 9 barn af hvilcka 6 lefva. Sin mästa tijd haft en god helsa, men på 10 åhr varit svag, hvilken altmehr tiltog, i så högt mått, att han förlorade sitt förstånd, derföre har han icke på flere åhr kunnat begå den Heliga Nattvarden: och i sådant tillstånd afled han wid 72 åhrs ålder. uti sin välmackt war han en förnuftig och Christelig man. Gud bevare wårt förstånd!».

Man kan undra hur Håkan hade diagnostiserats idag; kanske var han senildement, eller hade han drabbats av en psykisk åkomma? Det sistnämnda verkar troligt, om man läser hustruns dödsnotis. Håkans öde blev i alla fall en påminnelse för församlingsborna om hur viktigt förståndet är, och man ser tydligt hur någon, antagligen Schlüter, i efterhand har lagt till ett utropstecken efter »Gud bevare wårt förstånd». Hade Ingeborg möjlighet att på egen hand sköta sin make, eller var hon alltför plågad av den gikt hon led av sedan många år? Hon överlevde i varje fall sin make med strax över fyra år, och avled 1784:

»Jan: d: 10 Dödde änkan Ingebor Håkens född 1716 i Saxtorp, der städes gift 1742 med Skräddaren Håken Persson ifrån Hofterup: bekom hemman i Södra Möinge, bodde der i 5 åhr, flytte till LyddeKiöpinge och bekom der huus, råkade i siukdom som betog honom förståndet och dödde i stort elände 1769. Haft 9 st: Barn af hvilka 6 lefva. denna äncka var väl uplyst, och lefde Christ:, i många år plågad af gickt, drog sin börda med tolamod. hennes ålder var vid 68 år».

Tyvärr stämmer inte födelseuppgifterna för Ingeborg, och Hofterups kyrkoböcker före 1716 har gått förlorade, men i annat hade dessa notiser kunnat föra mig vidare i forskningen bakåt. Det är emellertid de där andra uppgifterna som är så ovärderliga. Tack vare dem kan man måla upp en bild i sina tankar, bilden av det strävsamma gamla paret, den giktbrutna hustrun och hennes åldrige make som har förlorat förståndet. Om ändå alla död- och begravningsnotiser kunde vara lika utförliga...

Jag brukar ibland fundera över de där mystiska anförvanterna i släktträdet, de som försvann spårlöst. Då tänker jag inte på de där personerna som man tappar bort i kyrkoböckerna, utan på de som gav sig av och aldrig återvände. I mitt släktträd finns några sådana personer, däribland två förfäder. Den närmaste är min morfars farfars farfar, skräddaren Jens Larsen Graf (född 1813). Han bodde i Oslo och var gift med Maren Pedersdatter (född 1812), som han fick två barn med, min morfars farfars far Peter Lauritz 1840 och yngre systern Amalie Nicoline 1842. Sedan upphör plötsligt barnafödslarna, men i augusti 1846 föddes en flicka i Oslo, Josephine Albertine Emilie. Hon anges vara utomäktenskaplig dotter till »Anders Svendsen Malmström, Ungkarl og Skredder og Maren Pedersdatter», och föselsenotisen hade varit ganska oskyldig om det inte vore för tillägget att modern var »hustru af Skreddersvend Jens Larsen Graf, der for en Tid af 4 3/4 Aar siden forlod hende uden at hun senere har hördt fra ham». Alla spår efter Jens slutar alltså i december 1841, då Jens blir som uppslukad av jordens yta.

Att människor försvann hörde nog till ovanligheten, men av förklarliga skäl ökade antalet försvinnanden i krigstid. Antagligen var det lättare för ryttare och soldater att försvinna bland massorna, i det kaos som uppstod ute på slagfältet och under de långa fälttågens strapatser. Även i fredstid kunde det dock hända att krigsmän försvann spårlöst, och en av dessa rymlingar var min mormors mormors morfars farfar, soldaten Hans Segolsson Dahlros vid Västgöta-Dals regemente. Han hade blivit antagen i krigstjänst 1789, och kastades genast in i hetluften under Gustaf III:s ryska krig 1788-1790. Han infann sig därefter plikttroget vid generalmönstringarna, senast i juni 1798 då kompaniet mönstrades på Nygårdsängen vid Vänersborg. När det var dags för generalmönstring i juli 1802 kunde dock generalmajor Carpelan bara konstatera att roten var vakant, eftersom soldat Dahlros var »rymd den 22 Maij 1801». Kvar satt hustrun Märta med fyra små barn i Hugeryrs soldatstom, i största fattigdom.

En annan person i släktträdet som försvann spårlöst var hantlangaren vid artilleriet, Ola Stenström. Han hade gift sig omkring 1754 med min farfars farmors mormors mormor, den då blott sextonåriga Margareta Jöransdotter (1738-1788). De fick tillsammans två barn i Holmby socken i Skåne, men redan när Margareta var havande med den yngsta dottern 1757 övergav Ola sin unga hustru. I tre långa år väntade Margareta innan hon gick till häradsrätten, som i maj 1760 efterlyste den förrymde maken. Häradsrätten beslutade att Ola måste ge sig tillkänna under det kommande året, men när sommartinget 1761 var över hade han fortfarande inte hört av sig. Vid hösttinget samma år dömde därför Frosta häradsrätt till skillnad i äktenskapet mellan Ola och Margareta, eftersom 

»...det wäl ålegat handtlangaren wid artilleriet Ola Stenström [...] at nu wid sist öfwerståndne laga Sommar Tinget härstädes stånda henne Margaretha Jörans doter til genmäle för det han på så otilbörligt sätt sig mot henne förhållit men som han icke gittadt åtgärda de här utinnan utgångne Kundgörelser och utfärdade anslag på Tings stugu dörren: så begär meranämda Margaretha Jörans doter, at från denna dess man blifwa lagl: skild. Och aldenstund denna hennes begäran finnes grundad i Lagens stadgande [...]; altfördenskull och emedan ingen underrättelse kunnat inlöpa och denne Stenströms tilhåll han öfwer natt och åhr uteblifwit honom lagl. förelagd; ty dömes härigenom til laga skilnad uti detta hjonelag; til följe hwaraf Margaretha Jörans doter komer at wid högwördiga domCapitlet i Lund denna författning upwisa til undfående af behörigt skiljo bref». 

Lunds domkapitel utfärdade skiljobrevet i november 1761, och en månad senare kunde Margareta gifta om sig. Men vad hände egentligen med Ola, och vart tog skräddaren Graf och soldaten Dahlros vägen? Varför försvann de? Hade de tröttnat på sitt gamla liv, och hur kunde de ta beslutet att överge sina gravida hustrur och små barn, och lämna dem i fattigdom med en osäker framtid? Flydde de landet, bildade de ny familj? Gifte de sig med en prinsessa i främmande land och fick halva kungariket, eller bosatte de sig på en söderhavsö? Antagligen lär man aldrig få veta vad som hände dem, men det är ändå fantasieggande att fundera kring deras vidare öden - de där som försvann spårlöst.

Att forska i domböcker är nog bland det mest tidskrävande en släktforskare kan göra, men å andra sidan blir man så mycket gladare när man väl gör ett fynd. Det är en stor fördel om man har många förfäder i ett visst härad, för då ökar givetvis chanserna att man hittar något. Mina anor tycks ha haft en förkärlek för de tre skånska häraderna Torna, Bara och Harjager, så när jag bläddrar igenom dessa häraders domböcker brukar jag hitta släktingar och förfäder på var och varannan sida. Oftast handlar det om småsaker - skulder till någon granne, någon som huggit av en grantopp, ett kränkande ord vid fel tillfälle. Ibland hittar man dock godbitarna, de där målen som handlar om släktskap, och som för forskningen framåt (eller ska man säga "bakåt"?). 

Ett sådant domboksmål hittade jag av en slump i Harjagers häradsrätts dombok 1699. Jag fick plötsligt syn på bonden Anders Hansson (1657-1708) i Barsebäck, äldre bror till min farfars mormors mormors mormors farmor Mätta Hansdotter (1666-1712), och hoppades att jag funnit en godbit. Mycket riktigt var det en godbit, av den bästa sorten - målet visade sig handla om ett släktskap som sträckte sig ner till slutet av 1500-talet... Den 7 mars 1699 hade Anders Hansson instämt två bönder, 74-årige Lars Thorsson i Barsebäck och 72-årige Jöns Thorsson från Hänkelstorp. Anders ville att de skulle avlägga vittnesmål och berätta vad de visste om salige Per Jönsson Barsebeck, som hade bott och avlidit i Köpenhamn. Anders menade att han borde få ärva denne Per, såsom avlägsen släkting, och Lars Thorsson berättade därför vid tinget 

"...att gamble Hans Larßon i Barsebäck och Per Jönßon i Kiöpenhambn war retta syskone barn, Per Jönsons fader heeth Jöns Pärßon ladfougde som bode och döde i Barßebäck, hans Moder heet Kirstina Rasmus dotter, som flytte ifrån Barsebäck till Malmö, och hade een lijten bod på Lilla Torget, dhenna dheras sohn Per Jönßon lärde Bakare handtwärck i Malmö hoos Christen Emanuelss: som sedan begaf sigh heruthaf Rijket".

b2ap3_thumbnail_Barsebck-slkt.jpg

Det släktträd som framträder i Harjagers häradsrätts dombok 1699; det framgår dock inte om släktskapet finns på Per Jönssons möderne eller fäderne, men sannolikt på mödernet.

De båda bönderna underströk att den avlidne Per Jönsson Barsebeck inte hade några närmare arvingar än Anders Hansson och dennes syskon, som var avlade av Hans Larsson i Barsebäck. Anders Hansson ville dock bekräfta släktskapet ytterligare, så vid påföljande ting (den 5 juni 1699) instämde han bönderna Hans Persson och Rasmus Håkansson i Barsebäck, till att avlägga vittnesmål angående släktskapet. De båda bönderna intygade att

"...bem:te Anders Hanßon och des syskon Nembl: Brodren Lars Hanßon och Systrarna Kirstina, Metta och Karna Hans döttrar, tillijka medh Marna Lars dotters 4 Barn wid Nampn Lars Rasmusson, Lucie Rasmus dotter, Karna och Elna Rasmus döttrar äro Peder Jönson Barsebäckz, som uthi Kiöpenhambn dödh är, rätta och ändaste arffwingar, som Attesten wijdare Exprimerar...".

Det oväntade fyndet i Harjagers häradsrätts dombok 1699 avslöjar alltså släktkopplingar som sträcker sig över hundra år, och antyder att släkten måste ha varit bofast i trakten av Barsebäck åtminstone sedan tidigt 1600-tal. Det är just sådana fynd som är så svåra att hitta, men som skänker så mycket större glädje när man väl lyckas - efter åtskilliga timmar med näsan i domböckerna.

Ibland kommer man sina gamla anförvanter riktigt nära, ofta genom oväntade arkivfynd. Ett sådant fynd gjorde jag nyligen i Kristianstads kämnärsrätts dombok 1796, som tillsammans med handlingar i Lunds domkapitels arkiv avslöjade en hjärtskärande berättelse om kärlek, otrohet och mänskliga brister. I september det året hade den unga hustrun Dorothea Boldt inlämnat ett brev till kämnärsrätten i Kristianstad, där hon berättade att "ett gående rykte som jag av flera omständigheter, funnit äga grund, har äntligen övertygat mig att min man färgaren Johan Erik Flinckenberg begått otrohet i äktenskapet, och med en okänd kvinnsperson haft köttslig beblandelse. För detta brott, anhåller jag att bemälte min man må inför lovl. kämnärsrätten mig till laga ansvar stånda, i vilket avseende å honom anhålles om laga stämning...".

b2ap3_thumbnail_Dorothea.jpg

Inledningen av Dorotheas brev till Kristianstads kämnärsrätt.

Denne Johan Erik Flinkenberg var min farmors farmors mormors farmors halvbror, och han hade ingått äktenskap med Dorothea i oktober 1792 i Kristianstad. Han var född 1761 i Ystad, och tycks ha varit en rastlös själ. Vid bouppteckningen efter fadern i Ystad 1790 uppges han vara färgare i staden Deutschbrudt i Böhmen, två år senare dyker han plötsligt upp i Kristianstad där han erhåller burskap som färgare, och gifter sig två månader senare med den unga Dorothea. Äktenskapet tycks redan från början ha varit problematiskt. Dorothea var mycket sjuklig, provinsialmedikus d:r Ludvig Tillke intygar till exempel i oktober 1796 "att hon [lider av] åtskilliga bräckligheter och sina hysteriska plågor - av vilka hon är mycket svag och lättrörd vid sinnesrörelser, och flera tillfällen lider svåra anfall". Doktorn rekommenderade därför att hon helst inte skulle ge sig ut på längre resor, eftersom hon annars "kan ådraga sig obehageliga följder för sin hälsa". Makarna började sakta glida ifrån varandra, och blev allt oftare osams. Man kan lätt tänka sig att den rastlöse Johan Erik och den lättrörda Dorothea inte gick så bra ihop, särskilt inte i ett äktenskap. Så småningom lämnade Dorothea också det gemensamma hemmet, och flyttade in hos sina föräldrar. Den äktenskapliga osämjan hamnade till slut hos Göta hovrätt, som krävde att Dorothea skulle flytta tillbaka till sin make för att låta den "äkta sammanlevnaden fortsätta", en uppmaning som var förgäves. Dorothea vägrade, och Johan Erik tycks ha känt sig alltmer ensam. Så småningom blev de "köttsliga begären" allt för svåra att motstå, som Johan Erik själv uttryckte det, och han begick äktenskapsbrott. I juli 1796 skriver han därför ett brev till hustrun, där han utan omsvep erkänner sitt snedsteg:

"Min kära hustru. Den oro som hos mig uppkommit över vårt frånskilda levnadssätt har varit för mig mycket besvärande, och mest smärtar mig de omständigheter som under tiden inträffat. Då jag muntligen ej kan berätta sådant, får jag med pennan skriftligen söka lättelser för mitt betryckta hjärta. En sak som du, min äkta maka, kanske hört omtalas av några, måste jag nu uppriktigt tillkännagiva, att jag för någon tid sedan av lusten verkligen varit dig, min vän, otrogen i äktenskapet, och övat köttslig beblandelse med ett okänt fruntimmer som sade sig vara hemma lång väg från denna staden, och velat att övertala till att gå in till mig i mitt rum där jag bor. Du häpnar väl över denna berättelse, men betänk, vi äro alla svaga till att motstå de köttsliga begären. Jag ber att du, min vän, denna gång mig förlåter, hade det hänt dig, mitt hjärta, jag skulle dig visserligen ej tillräknat. Svara mig några ord härpå, helst jag är i mycken oro, och ehuru jag härigenom gjort dig min vän mycket emot, skall jag likväl aldrig upphöra att älska dig ömt, och att vilja vara din, min kära hustrus, ömma maka i nöd som lust i bleka döden."

b2ap3_thumbnail_J-E.jpg

Slutet av Johan Eriks brev till hustrun.

Dorothea tänkte dock inte förlåta sin makes snedsteg, utan sände genast brev till Kristianstads kämnärsrätt där hon begärde skilsmässa. Hon hade länge misstänkt att Johan Erik var otrogen, och när han nu dessutom själv erkände otroheten fanns det ingen återvändo. Hon bifogade även makens erkännande, eftersom hon ansåg att detta brev skulle styrka hennes begäran om skilsmässa, och skriver att

"Jag förmodar icke att min man inför rätta söker neka det brott han skriftligen erkänt; i denna förmodan är det och som jag härmed vill förklara, att jag för detta brott ej hatar honom eller önskar honom ont, men att förlåta det i den mening, att vårt äktenskap skulle kontinuera, därtill kan jag omöjlig förmås; varemot jag härigenom lämnar honom tillstånd, att träda i annat gifte och önskar honom därvid bättre lycka, än hans uppförande i det första äktenskapet förvållat".

Fallet var solklart, så kämnärsrätten dömde Johan Erik för horsbrott till 26 riksdaler och 32 skilling i böter till lika delning mellan kronan, staden och hans hustru. Han skulle dessutom betala 1 riksdaler och 16 skilling till stadens kyrka, samt undergå hemlig skrift och avlösning. Eftersom Dorothea ju inte heller ville förlåta maken dömde kämnärsrätten till skilsmässa mellan de äkta makarna den 17 september 1796, och den 12 oktober samma år utfärdade Lunds domkapitel det slutgiltiga skiljobrevet. Det fyraåriga äktenskapet var över, och den rastlöse Johan Erik Flinkenberg försvinner in i historiens mörker - det sista spåret efter honom finner man i Kristianstads borgarematrikel, som nämner att han "Afrest från Staden - rymd".