Varifrån kom Olof Ljungberg och Anna Svensdotter? Det är ett problem som jag brottas med just nu.

I sommar har jag ett släktforskarprojekt som innebär att jag ska göra en släktutredning åt en god vän, som tack för att jag fått så mycket hjälp. Det är en släkt som företrädesvis kommer från Dalsland och norra Bohuslän, i närheten av där min farfars släkt fanns en gång i tiden.

Nu har jag fastnat i min gode väns farfars släktgren. Hans farfars farmors föräldrar var Olof Ljungberg och Anna Svensdotter och de bodde i Forshälla socken i Bohuslän. Enligt husförhörslängderna var Olof född 1798 och Anna 1806, Olof den 6 eller 16 maj men Anna har inget födelsedatum. När hon dör i april 1865 uppges hon vara 59 år och 1 månad, så hon kan vara född i mars 1806.

I de äldre längderna finns inte födelseförsamling inskrivet men i en av de senare ska Olof vara född i Ljung och Anna i Herrestad. Men ingen av dem finns i dessa församlingars födelseböcker på rätt år. En enda Anna Britta föds i Herrestad 1806, men i juni, och när jag tittat på hennes familj i husförhörslängderna verkar det vara fel person.

Olof och Anna verkar ha gift sig i Uddevalla 1829, så vitt jag kan bedöma är det troligen rätt par jag hittat där. Han är då dräng på Kvarnliden i Uddevalla men jag hittar inte varifrån han kommit dit. På Kvarnliden finns också en änka Catarina Ljungberg, född i Örby 1763, och som jag funderar på om det kan vara Olofs mor. Där finns också ett par Ljungbergare till, kanske hans syskon? (Uppdatering: Anna har fel namn i Uddevalla vigselbok, där kallas hon Persdotter. Frågan är om det är rätt par ändå. Att folk fick fel namn har ju hänt fler gånger, det är inte så ovanligt. Olof Ljungberg på Kvarnliden är i alla fall samma Olof Ljungberg som i Forshälla men frågan är om det fanns en till med samma namn i Uddevalla och som gifte sig där 1929.)

Men, som sagt, jag kommer inte vidare bakåt. Vad är det jag inte ser? Vad är det jag missar? Varför hittar jag dem inte? Jag får ändå en känsla av att det borde gå att hitta dem, att det är något jag missat.

Här är familjen i en av husförhörslängderna, bosatta som inhyse på torpet eller backstugan Udderöd i Hässleröd. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag har bläddrat en hel del i kyrkböckerna och försökt tänka kreativt. Jag har också gjort sökningar i Släktdata, men alltså utan resultat. Jag har även sökt här på Anbytarforum.

När jag först stötte på Olof Ljungberg tänkte jag att det borde gå att hitta en person som har ett lite ovanligare namn, men det är alltså tvärtom. Kanske hette inte hans far Ljungberg? Först kändes det ju rimligt att tro att han skulle kommit från Ljung, med efternamnet Ljungberg, men det verkar alltså inte så. Vid dottern Inger Majas födelse kallas han Jönsson, men någon Jöns Ljungberg har jag inte hittat i dessa trakter.

Det finns naturligtvis en förklaring, frågan är var. Känner du igen den här familjen från din egen släkt? Tipsa mig gärna om var jag kan hitta dem och deras familjer så att jag kan komma på rätt spår igen.

Källor (Arkiv Digital):
Uddevalla (O) C:7 1812-1860 Bild 330 / Sida 623 (fel par)
Uddevalla (O) AI:5 (1825-1834) Bild 254 / sid 501 (fel personer)
Forshälla (O) C:7 1832-1843 Bild 15 / Sida 25
Forshälla (O) AI:7 1831-1833 Bild 72 / Sida 131
Forshälla (O) AI:8 1834-1840 Bild 145 / Sida 139
Forshälla (O) AI:8 1834-1840 Bild 330 / Sida 324
Forshälla (O) AI:8 (1834-1840) Bild 165 / sid 159
Forshälla (O) AI:11 (1861-1867) Bild 165 / sid 159
Forshälla (O) C:8 1844-1862 Bild 1340 / Sida 261
Forshälla (O) AI:7 1831-1833 Bild 66 / Sida 119

Känner du till Kråken och DDSS? Det är databaser med uppgifter från delar av de svenska kyrkböckerna.

Vi släktforskare använder nog databaser allt mer i vår forskning, inte minst sedan Arkiv Digital utökat sitt utbud med flera nya register, alltså sökbara databaser. De flesta av dessa ingår i allt-i-ett-abonnemanget.

Men det finns flera databaser som är gratis och fritt tillgängliga på nätet, utover de som ingår i det som tidigare var Svar. Här ska jag presentera ett par av dem, som jag tror att många av er redan känner till. De gäller för norra Sverige och södra Sverige. Känner du till större databaser för området där emellan? Berätta gärna om det i en kommentar.

DDSS är Landsarkivet i Lunds databas för födda, vigda och döda i många församlingar i Skåne, Blekinge och Halland (mest från Skåne). Dessutom ingår flyttuppgifter från vissa skånska socknar, Karlskrona sjömanshusdatabas och Sveriges skeppslistor samt öknamn från Örkeneds socken. Om du använder Arkiv Digital kan du se att det ibland står noterat att register finns i DDSS.

Nästan 1,7 miljoner poster ingår i DDSS. Nya tillkommer då och då. När du får träff på en sökning kan du via en knapp komma direkt till kyrkboken på rätt sida. Denna databas har funnits i många år och har varit gratis hela tiden, när betalabonnemang krävts för att kunna använda Svar.

Ett exempel från DDSS: Jag har sökt på en vigsel för Hanna Andersdotter som gifte sig i Fleninge socken 1824. Här ser du träffen i DDSS. Och så här ser det ut i kyrkboken som är länkad till träffen:

Hanna Andersdotter gifte sig med den manhaftige husaren nr 78 Pål Pryts den 29 oktober 1824. Bild från Riksarkivet, källa: Fleninge kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/LLA/13090/C I/3 (1800-1836), bildid: C0064722_00105.

Kråken är en stor databas gjord av släktforskaren Sven-Erik Johansson med hjälp av andra släktforskare. Den har funnits i ganska många år, jag minns inte när jag såg den första gången. I Kråken ingår uppgifter från norrländska kyrkböcker i, enligt presentationen, "från Örnsköldsvik upp mot Skellefteå och från Bottenhavet till norska gränsen". Den är tillgänglig för sökning på nätet men finns också på cd/usb. Har du anor i det området kan det vara en guldgruva att söka information om. I databasen ingår 455 000 personer.

Exempel på en sökning: Jag sökte efter Magdalena Larsdotter född i Lycksele:

Så här ser träffen ut i Kråken. Fem träffar på namn + församling. Jag klickar på den som jag bedömer är rätt och då öppnas den undre rutan med uppgifter.

I kyrkboken är det sedan lätt att hitta henne. Källa: Arkiv digital.

Precis som med alla databaser gäller att kontrollera uppgifterna i kyrkböckerna. Glöm inte det!

Släktforskning kan vara ett trevligt samtalsämne i de mest skiftande situationer. Just nu har jag hängt upp utskriften av min fars släktträd i hallen och det kan inte undgås att ses av dem som kommer hem till oss. I veckan som gick hade vi besök av en hantverkare och när han fick ögonen på släktträdet så tog han genast upp ämnet. Det visade sig att hans far är en hängiven släktforskare och att det finns en släktgåta i familjen. Hantverkarens mormors morfar tros vara gamle kungen Gustav V.

Utskriften av mitt ena släktträd har tillfälligt förpassats till hallen här hemma.

Ja, det här med historier om förmodade kungaättlingar stöter vi ju på ibland, vi som släktforskar. Sådana historier kan vara orsaken till att någon börjar släktforska. I de flesta fall visar det sig väl inte stämma. Hade äldre manliga medlemmar i kungahuset varit fäder i den utsträckning som antas så hade de allt fått ligga i, misstänker jag. Och det kanske de gjorde, vad vet jag?

I det här fallet berättade hantverkaren att hans mormors mormor faktiskt hade varit piga eller jungfru av något slag på kungliga slottet vid den tid hon blivit gravid. Om det var under Gustav V:s tid som kung eller som kronprins minns jag inte.

Hantverkaren sa att han tog sin längd som en indikation på att ryktet kanske stämmer. Och det kunde jag hålla med om. Min make är normallång (drygt 1,80) men tedde sig liten bredvid hantverkaren som nog var runt två meter lång. Och Gustav V var ju lång. Plus att en annan manlig släkting ska var porträttlik den gamle kungen.

På båda dessa bilder ser vi att kungen Gustav V var påtagligt lång jämfört med många andra. Precis som vår hantverkare. Övre bilden från Örebro Läns Museum, undre bilden från Nordiska Museet.

För att få möjlighet att belägga eller förkasta ryktet föreslog jag DNA-test och det nappade han på. Han verkade genuint intresserad av att kunna få vetskap om hur det verkligen förhåller sig och bad faktiskt om råd.

Hur det går med detta återstår att se och kanske får jag veta om vi får anledning att träffas igen. Men det var roligt att prata släktforskning en stund. Annars brukar jag hålla igen numera och avvakta tills den jag talar med tar upp tråden på något sätt. "Varav hjärtat är fullt talar munnen" som ni vet, så det blir lätt så att jag gärna pratar om släktforskning i alla möjliga situationer.

Själv har jag inga som helst tecken på att jag skulle vara någon kungaättling, utan har nästan bara torpare och bönder i släktträdet. Och glad är jag för det, även om de som regel var skötsamma och inte gjorde så stort väsen av sig.

Näst sista dagen på året, så visst är det väl dags för ett litet bokslut, som min bloggarkollega Mats Ahlgren konstaterade här om dagen. Men också se framåt på det kommande året.

Min farmor Gerda (1889-1982) är kvinnan längst till höger, hennes far Kristoffer Johansson (1850-1947) står snett till höger bakom henne och min farfar John (1884-1972) står snett till vänster bakom henne. Kvinnan i mitten är farmors syster Alma (1881-1977). I knäet har farmor sin näst äldste son, min farbror Gottfrid och mellan farmor och Alma står min äldste farbror Erik. Mannen längst ner till höger är farmors bror Oskar (1894-1984). Övriga är grannar och bilden är tagen i slåttern sommaren 1919. Det har vi listat ut med hjälp av barnens ålder. Erik är född i februari 1916 och alltså tre och ett halvt år då. Gottfrid är född i december 1917 och därmed ett och ett halvt år. Nästa barn föddes i november 1919 och han är ju inte med här. Alla på bilden är nu döda.

Släkten på min mammas sida tre år senare. Bilden är från min mormors och morfars bröllop sommaren 1922. Morfar Gottfrid (1893-1977) var då 30 år och mormor Alida (1904-1996) var 18 år. Ni ser att de flesta kvinnor i den då äldre generationen har mörka långa klänningar men mormor och morfars syster Albertina (i ljus klänning fjärde från höger längst fram) och några till har den nya lite kortare längden.

Året som gått har varit fyllt av släktforskning för min egen del och på flera sätt. Inte bara arkivforskningen utan också att förmedla forskningsresultat i olika former. Jag är glad för möjligheten jag fick att skriva en handbok om sjömansforskning, utgiven till Släktforskardagarna. När de hölls i Halmstad var jag nästan på hemmaplan eftersom jag är uppvuxen i grannkommunen Falkenberg och har en stor del av min släkt där. Därför är jag extra glad för boklanseringen just i Halmstad, som också är en gammal hamnstad.

Jag tror att jag kan konstatera att intresset för släktforskning har ökat mycket under året. Är det tv-programmen som gör det? "Det sitter i väggarna" och "Allt för Sverige", som gör att släktforskning får uppmärksamhet i media? Eftersom jag forskar på uppdrag åt kunder så märker jag detta ökande intresse i en mer än fördubblad ström av förfrågningar, framför allt under hösten. Under mina fyra-fem år som uppdragsforskare har jag aldrig upplevt något liknande och jag misstänker att förhållandet är detsamma för andra uppdragsforskande kollegor. Det är verkligen roligt att många som inte vill eller kan släktforska själva ändå vill ta del av sin släkts historia.

Forskningen om min egen släkt har delvis fått stå tillbaka, men inte helt. Då och då har jag gjort nedslag och i ett fall kunde jag lösa ett knivigt problem som gäckat mig några år. Det glädjer jag mig åt.

Jag har två söner och båda har fru/sambo och egna barn. Givetvis släktforskar jag om mina barnbarns övriga släkter och har nu gjort släktutredningar för min äldste sons svärföräldrar. Mina barnbarn ska naturligtvis få möjlighet att läsa om sin släkt på alla håll, inte bara sin farmors och farfars utan även sina morföräldrars. Så nästa etapp blir yngste sonens svärföräldrars släkt. Det ser jag fram emot.

Något som jag alltmer uppskattar är det gemensamma släktforskandet med min ene bror och hans fru. Inte så att vi sitter och slår våra kloka huvuden ihop, för vi bor långt ifrån varandra, men vi delger varandra då och då nya rön och funderingar. Min bror är mer eftertänksam än jag, och han ger sig inte förrän han hittar det han letar efter. Om det går att hitta. Vi har båda två lärt oss att vara noga med källhänvisningar och det är jag tacksam för. Den kvalitetssäkring som Mats Ahlgren nämner är viktig och hade jag inte från början lärt mig att alltid, alltid, alltid anteckna källan, då hade jag fått se över allting igen. När jag lärde mig släktforska 2010 valde jag att läsa på distans på Mittuniversitetet, först A-kursen och sedan B-kursen. Där ingick att alltid redovisa källor, utan pardon. Jag förstod efterhand varför. Tack för det!

Min gamle far gick bort i våras och släktforskningsmässigt innebär det att jag inte längre kan fråga honom om allt det där som var före mig och som han kom ihåg. För frågat honom har jag gjort de här sista åren sedan mamma gick bort och jag först då förstod hur viktigt det var att inte vänta med de frågor jag hade. Jag är glad att pappa och jag ändå hann prata så mycket som vi gjorde om släkten. Bland det sista som hände innan han blev akut sjuk i januari var att jag kunde visa honom ett foto på hans farfars föräldrar, som han aldrig tidigare sett men som jag fått av en DNA-släkting. Det väckte minnen som slumrat.

DNA-forskningen har också tagit ett steg framåt i år, efter att två av mina bröder testat sig och att vi fått matcher med förhållandevis nära men tidigare okända släktingar. DNA har blivit en spännande del av släktforskningen och kommer säkert att leda till nya upptäckter.

Så här i ett bokslut vill jag också säga att jag är väldigt glad för alla de kontakter jag fått med andra släktforskare, något som bara ökar och som ger ny energi.

Blicka framåt ska jag också göra och det stora för 2018 är givetvis att Riksarkivets Svar blir avgiftsfritt. Jag tror att det kommer att öka intresset för släktforskning ännu mer. Dessutom är jag helt övertygad om att det kommer att gå bra för Arkiv Digital, vilket jag tidigare skrivit om.

Min personliga förhoppning inför 2018 är att i alla fall hinna med en del av allt det jag vill göra inom släktforskningens ram. Hur det går med det får vi se om ett år.

Ett riktigt Gott Nytt Släktforskarår önskar jag er alla!

Min mammas släktträd, som det ser ut just nu.

Min pappas släktträd. Här har vi mer att göra, min bror och jag.

För ett tag sedan letade jag efter uppgifter om min farfars farfars farfar soldaten Lars Larsson Lind. Sedan tidigare hade jag en uppgift att han föddes 1765 i Västra Tunhems socken i Älvsborgs län. Jag vet också att han var soldat i Gärdhems socken som vuxen. Men fick han fler barn än sonen, min ana Lars Larsson som föddes 1792? Och när dog Lars Lind och hans hustru Maria Jonsdotter?

Lars Linds födelsenotis 1765. Bild från Arkiv Digital.

Eftersom det inte finns någon husförhörslängd i Västra Tunhem eller Gärdhem före 1813 har jag använt mig av databasen Släktdata för att söka efter mina gamla släktingar. Det är ett ypperligt hjälpmedel men givetvis gäller att alltid gå till kyrkboken och kolla varje uppgift. Glöm inte det!

Tack vare ett syskons vigselnotis i kyrkboken kunde jag nysta upp vad som hände familjen.

Flera sökningar hos Släktdata ger mig följande resultat:
- Soldaten Lars Larsson Lind gifte sig den 1 november 1791 med pigan Maja Jonsdotter.
- Den 15 juni 1792 föddes sonen Lars, min ana, vilket jag visste sedan min tidigare forskning. De bodde då i Bastorp.
- Den 26 juli 1795 föddes Beata och den 20 mars 1798 föddes Anna Stina i Bastorp och båda hade samma föräldrapar som Lars. Så rimligtvis är detta syskon till min ana Lars.
- När jag sökte efter Lars Linds vigsel med Maria fick jag också en träff på en vigsel mellan änkemannen avskedade soldaten Lars Lind från Baggården och Anna Andersdotter från Bohl den 5 juli 1806 i Gärdhems socken. Är detta min ana? Första hustrun var i så fall död före 1806.
- En Maria Jonasdotter med rätt ålder (40 år) dog den 22 januari 1805 i Gärdhems socken, men hemmahörande på Sölte (troligen Sylte) Vaktekullen.
- Men hur länge levde Lars själv? En torpare med namnet Lars Lindh dog den 3 maj 1809 i Gärdhems socken.

I kyrkböckerna hittade jag och kunde kontrollera samtliga träffar. En sökning i Centrala Soldatregistret berättar att Lars Lind antogs som soldat i Västgöta Dals regemente 1791 och fick avsked 1802. Än har jag inte kollat generalmönsterrullorna men ska göra det.

Barnen föddes ju i Bastorp men vid Marias död 1805 ska de ha bott i Sylte. Vid Lars omgifte 1806 bodde han i Baggården och den torpare med namnet Lars Lindh som dog 1809 bodde i Fåstorps hage och var 46 år, enligt Gärdhems dödbok. Är det han? Jag är inte 100 procent säker men det förefaller rimligt. Åldern stämmer nästan, han skulle varit 44 år gammal i stället. Men någon annan Lars Lindh hittar jag inte i dödboken inom den tid han borde ha dött.

Det är nämligen så att hans änka, andra hustrun Anna Andersdotter, gifte om sig 1811, vilket jag senare fick veta och som jag tar som en bekräftelse på att denne Lars Lindh är den rätte även om han bodde på ett ställe jag inte tidigare stött på.

När jag hittat denne döde Lars Lindh ville jag ta reda på vad som hände med barnen. De var ju ganska små när de blev föräldralösa, åtminstone flickorna. Jag följde min egen ana, sonen Lars, bakåt så långt det gick i husförhörslängderna. Jag kom till den näst första i Gärdhem, A:I2, där han finns på sidan 11 då han var dräng på Galltorp när han gifte sig 1819. Där står det att han är inflyttad 1819 från R. R??!! Vad betyder det? Jag kollade i Rustorp där han senare bodde men hittade honom inte. I stället för att söka planlöst på alla ställen på R följde jag hans syster Anna Stina i husförhörslängderna bakåt för att se varifrån hon kom. 1813 var hon ju fortfarande ett barn och borde ha bott i en fosterfamilj, kanske ihop med de äldre syskonen.

Sonen Lars Larsson gifte sig 1819 med Ingrid Olofsdotter, då han var dräng i Galltorp. Bild från Arkiv Digital.

Ganska snart såg jag att Anna Stina gifte sig i november 1831 med Anders Bengtsson. I vigselboken står det att hennes giftoman var fosterfadern Johannes Jonsson i Hökemossen. Bingo! Och när jag hittade henne i husförhörslängden där står det att hon var hans styvbarn och att hustrun var Anna Andersdotter, som alltså egentligen var syskonens styvmor och hade gift om sig. Dessutom fanns en styvson Andreas Larsson, född den 28 november 1807. I födelseboken står det att Andreas föräldrar var Lars Larsson och Anna Andersdotter i Artorp. Alltså ytterligare ett nytt boställe. Men Annas nya äktenskap bekräftade att Lars Lind måste ha dött mellan 1807 och 1810 (Anna hade gift om sig den 1 januari 1811).

Vigselboken när Anna Stina gifte sig berättar att hon hade en fosterfar som hette Johannes Jonsson och bodde i Hökemossen. Bild från Arkiv Digital.

Jag var först lite skeptisk till om torparen Lars Lindh i Fåstorps hage kunde vara den rätte. Men soldat var han ju inte efter 1802, att han blev torpare är väl sannolikt. Och uppenbarligen hade de flyttat runt en del eftersom yngste sonen fötts i Artorp. Senare hittade jag även en dödsnotis för flickebarnet Larsdotter Lind, död den 2 mars i Artorp och tolv år gammal. Om hon är dottern Maria vet jag inte säkert, men Maria fanns i alla fall inte med i Annas nya hem på Hökemossen. Familjen skulle i så fall ha flyttat mellan den 2 mars och 3 maj, när Lars Lindh dog, vilket de så klart kan ha gjort.

Storebror Lars, som är min farfars farfars far, fanns inte på Hökemossen, så honom får jag leta efter någon annanstans. Men jag har ju i alla fall sett att de yngre syskonen blev omhändertagna. Lars var nästan 17 år när hans far dog så han var nog redan ute och tjänade dräng.

Kör du fast? Glöm inte kolla alla vägar, till och med syskonens vigselnotiser.

Det här är min pappas farbror Karl Irenes. Han föddes den 5 april 1881 på Nyborg i Västra Tunhems socken i Västergötland. Alltså bror till min farfar, storebror till och med.

När jag växte upp visste jag inte särskilt mycket om farfars släkt. De var avlägsna eftersom de bodde så långt bort, i närheten av Vänersborg, och vi bodde i mellersta Halland. Så långt reste vi inte på 50-talet och utan bil.

Men Karl Irenes lade jag på minnet för jag tyckte att det var ett så konstigt namn. Irenes. Jag hade en klasskamrat som hette Irene, det var inget märkvärdigt. Men Irenes. Och en man! Det kändes väldigt egendomligt. Så att han fanns, det visste jag långt innan jag började släktforska. De andra av farfars syskon kände jag inte till, eller kom inte ihåg fast jag kanske hört deras namn nämnas någon gång.
Farfar hade tre systrar också, Ida, Anna och Emma.

I mina öron låter Irenes alltså som ett mycket ovanligt namn, men det var det inte. En sökning i Arkiv Digitals folkregister 1860-1920 ger 2379 träffar. Det är ju inte så många personer som har det namnet eftersom de flesta förekommer i ett antal husförhörslängder och församlingsböcker. Men säkert är det några hundra. Och flera av de är kvinnor! Irenes var alltså ett namn som gavs till både pojkar och flickor. Men mest verkar det förekomma som pojknamn, och användningen var spridd i hela landet. 16 av dem heter Karl Irenes, precis som farfars bror. De allra flesta av dessa är födda på 1890-talet, fast en så tidigt som 1823. Men ingen har döpt sitt barn till Karl Irenes efter 1898.

I Sveriges dödbok finns det 162 män med namnet Irenes.

Min farfars far hette Anders Johan Olausson och han har aldrig kallats något annat än Johan, vad jag vet. Min farfar heter Johansson efter sin far, det är det namn jag ännu bär. Men hans bror Karl Irenes valde sin fars namn Anders och kallade sig Andersson när han flyttade hemifrån och blev dräng på en gård i socknen. Då var han 17 år. Sedan övergick han till Johansson när han flyttade till Göteborg 1905. Där kallas han månadskarl i Gamlestadens församlingsbok. Så vitt jag förstått ska det vara ett begrepp som användes just i Göteborg och innebar att han var arbetare anställd en månad i taget. Alltså som en daglönare men med längre anställningstid. Det ska också kunna ha betytt gårdskarl. Jag tror att fotot här är från den tiden i Göteborg, när han var lite drygt 20 år gammal.

Några år senare följde farfar efter sin storebror till Göteborg. Han var också månadskarl en del av sin ungdomstid där. Sedan blev båda bröderna droskkuskar några år.

Karl Irenes gifte sig 1908 med Johanna Karlsdotter från Dagsås. I Göteborg hann de få två barn, min pappas kusiner, innan familjen flyttade hem till Västra Tunhem 1911, hem till Nyborg. Min farfars far var änkling sedan 1895 och bodde kvar i hemmet med dottern Emma. Karl Irenes bytte efternamn till Åström och arbetade som emballerare, förmodligen på Vargöns bruk, men det vet jag inte säkert.

Karl och Johanna fick fem barn men tre av dem dog i förtid. Ellen dog innan hon hunnit fylla ett år, Nils blev 17 år och Maria hann fylla 22. Att mista tre av sina fem barn var förstås inte helt ovanligt, men detta var in på 1930-talet. Vilken sorg! Maria dog av lungsot på Kroppfjälls sanatorium 1931. Nils hade hjärtfel och dog året efter.

Maria och Nils, som gick bort så tragiskt i ungdomen.

Kanske hann min pappa träffa sina kusiner innan de dog, pappa var född 1926. Men i så fall kom han nog inte ihåg dem. Han har aldrig någonsin talat om dessa kusiner som dog. I stället tror jag att man inte talade om dem i släkten. Så var det ofta förr i tiden, att man inte skulle nämna de som dött i förtid, man skulle inte väcka sorgen.

Karl Irenes levde till 1967 och hade då varit änkling i tolv år.

Stockholms Stadsarkiv är en verklig guldgruva för släktforskare. Inte bara själva arkivet utan också det som gjorts tillgängligt på webben. Har du släkt i Stockholm men ännu inte hittat alla godbitar så ska jag ge dig lite tips här.

Rotemansarkivet är nog välbekant för de allra flesta, en sökbar databas med uppgifter om folk som bott i Stockholm under åren 1878-1926. Den finns i två versioner: dels en som kan köpas på cd eller usb, dels en gratisversion på Stockholms Stadsarkivs hemsida.
Köpversionen innehåller över 6,3 miljoner poster och gratisversionen ungefär 4,3 miljoner. Den senaste köpversionen, Rotemannen 3, kom ut i augusti och är nu komplett. Något som är en stor förbättring med de senaste versionerna av Rotemannen är dels att den nu finns på usb så att vi med moderna datorer utan cd-fack kan använda den, dels att den också numera är konverterad för Mac. Ett stort steg framåt.
Rotemansarkivet är i stället för husförhörslängder och församlingsböcker och innehåller ungefär samma uppgifter. Det bodde så mycket folk i Stockholm och de flyttade ofta så det lär ha blivit för mycket för pastorsämbetena att hålla reda på alla. I stället inrättades rotemanskontoren.
Idag lördag presenteras Rotemannen på Stockholms stadsarkiv, ser jag.

Rotemansexpeditionen i rote 13, Stadsgårdsroten på Södermalm med rotemannen Carl August Lundberg till vänster. Fotografiet är taget under perioden 1908-1926, det är en gåva av Brita och Fredric Bedoire och finns på Stadsarkivet. Licens: CC-BY.

Om du söker någon före 1878 är det fortfarande kyrkoarkiven som gäller. Men Stockholm var stort redan då och många släktforskare har nog hamnat i situationen där en inflyttad förfader i en landsbygdssocken bara uppges komma från Stockholm, utan att någon församling finns angiven. Då får man leta... Ett bra alternativ kan då vara att använda sig av tillgängliga register över kyrkböcker plus mantalslängder och register till dessa. Det kan underlätta mycket. Sådana register finns på Stockholms stadsarkivs webbplats. På hemsidan finns samlat information om alla sökbara register. Det är här du har nyckeln till de många olika arkivhandlingarna och databaserna.
Länkarna finns också samlade i alfabetisk ordning.
Själv har jag mest använt mig av registren till kyrkböckerna och mantalslängderna. Arkivhandlingarna är inte heltäckande, det finns en del luckor och i vissa fall finns bara register, inga handlingar. Men då kanske du via registret kan hitta rätt person i rätt församling.
Det här måste du bekanta dig med om du har anor som bott i Stockholm.

Allt i Stockholms stadsarkiv är inte personrelaterat. T ex en mängd kartor som visar Stockholms förändring och hur det såg ut när förfäderna bodde där. Du kanske har en adress till en ana men adressen har ändrats, då går det att hitta i ett register här.

Bland signalementsfotografier på efterlysta 1869-1920 kan bilder på släktens kriminella finnas. Det går också att söka i polisunderrättelser, men ingen direktlänk till själva utgåvan.

Letar du efter bilder från platser där anorna bott, då kan du söka i Stockholmskällan. Det är en söktjänst för Stockholms historia med bland annat mängder av fotografier och målningar, litteratur och broschyrer om t ex olika stadsdelars framväxt.

Stadsarkivets karttjänst är imponerande. Här ser vi var rotemanskontoret låg för rote 13 (droppen på kartorna). Överst är en karta från 1909, alltså vid tiden för rotemanskontorets verksamhet. Underst är en karta från samma område 1828, före järnvägen och när sjön Fatburen fanns kvar. Idag är järnvägen borta här och i stället ligger Fatbursparken intill Medborgarplatsen. Kartorna är hämtade här.

Bild från signalementsfotografierna 1869-1920. Anna Regina Carlsson, född 1875 i Ytterenhörna i Södermanland, straffades 1893 för stöld från husbonde.

Mantalslängden från 1870. Här finns en hel del uppgifter om fabriksarbeterskan Anna Andersotter, född 1845 och som bodde i Maria församling.Vi får t ex veta var hon arbetade. Sådana uppgifter brukar inte finnas i husförhörslängderna.

Mantalslängderna är sökbara. Så här ser den ut 1810 sidan 40, med extra kyrkodrängen Johan Jansson och hans familj.

Utöver allt det som du kan hitta fram till på webben så finns förstås alla arkivhandlingar i hyllorna, Stockholms Stadsarkiv fungerar som landsarkiv för Stockholms stad och län. Foto: Arkivarie Mats Hayen, bild från Wikipedia, licens CC 3.0.

Tillägg:

Rotemannen 3 (köpversionen) kan köpas från Rötterbokhandeln och från Riksarkivet.

Arkiv Digital och Svar:

Jag vill avsluta med att påminna om ett par andra saker i arkiven som ni inte bör missa.

Hos Arkiv Digital finns avfotograferade mantalskort från åren 1926-1939, alltså som tar vid efter Rotemansarkivet. Det gäller människor som flyttat mellan församlingar eller som dött. De finns under Överståthållareämbetet i menyn Arkivtyp.

Både Arkiv Digital och Svar har flyttlängderna från Stockholmsförsamlingarna. Efter att rotemansorganisationen införts har prästerna i flera fall gjort en del anteckningar i flyttlängderna i stället, t ex hänvisningar till födelsebok eller vigselbok, men ibland också en del andra anteckningar. Det kan vara idé att titta i flyttlängderna, framför allt inflyttningslängderna, även om du hittar den du söker i Rotemansarkivet.

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Erland Ringborg – ordförande i Sveriges Släktforskarförbund. I dag pratar vi om vårt globala arv, att framhålla det nationella ligger inte i tiden. Annat var det förr, då rasbiologiska idéer färgade flera forskningsområden. Inte minst släktforskningen.

I vårens proposition om kulturarvspolitik framhåller kulturministern att kulturarvet är globalt, summan av de materiella och immateriella värden och traditioner som skapats under årtusenden. Och självklart är det så. Men samtidigt finns det naturligtvis ett kulturarv som är kopplat till nationalstaten Sverige. I en proposition 1990 talade en tidigare kulturminister, Bengt Göransson, om ”det för en kulturnation självklara i att bevara minnet av sin utveckling”. I detta bevarande har släktforskningen en given roll genom de bilder av människor, miljöer och samhällsförhållanden som den förmedlar. På det sättet bidrar släktforskningen definitivt till det nationella kulturarvet. Att det inte har något att göra med nationalism eller med att främja något slags svenskhet eller nordiskhet är nog alla överens om idag. Men så har det inte alltid varit.

I en tidskriftsartikel för ungefär 100 år sedan skrev en Uppsalaprofessor att han betraktade släktforskning som en sant fosterländsk gärning. Det var den svenska rasbiologins centralgestalt, Herman Lundborg, som med hjälp av uppgifter i kyrkoböcker och mätningar av skallar ville bevisa olika rasers och individers över- eller underlägsenhet. De idéerna fanns det stöd för i Sveriges regering och riksdag ända in på 1930-talet, och en sammanslutning, Skandinaviska Släktstudiesamfundet bildades 1920 med ändamålet att bedriva nordisk släktforskning på biologisk grund.

Att de rasbiologiska idéerna inte dött ut får vi en antydan om i Klas Östergrens roman Twist från 2014. Östergren beskriver där en släktforskare i läsesalen på länsmuseet i Karlskrona, som säger sig ha som uppgift att ”kolla upp det genealogiska, åt familjer som vill veta att de är klara, att de inte har något skräp i släkten, orena låga raser”. Jag hoppas att detta är en rent litterär skapelse. Seriösa släktforskare låter sig självklart inte styras av vare sig nationalistiska, rasistiska eller andra syften. Med DNA:s inträde på släktforskningsarenan har ju också de föreställningar som låg till grund för det rasbiologiska tänkandet skjutits i sank, och vi har fått en fördjupad bild av mänsklighetens ursprung och spridning över världen och av sambanden mellan olika befolkningsgrupper. Det är en ödets ironi att detta som vi kallar genetisk genealogi har gett dödsstöten åt det som en gång kallades släktforskning på biologisk grund.

I en kulturnation bör alla ha rätt att söka sina rötter med de källor och metoder som står till buds. I Sverige ser vi inga problem med det. Men i Frankrike är DNA-tester förbjudna enligt en lag från 1994. Den lagen är grundad på rädslan för att en uppsjö av okända fäder ska avslöjas. Och kanske finns det större sådana risker i Frankrike än i andra länder. Men många franska medborgare vill i alla fall veta sanningen om sitt ursprung och då kringgår de förbundet genom att låta testa sig hos DNA-företag i andra länder. Kanske inspirerade av president Macrons engagemang för vetenskap och förnyelse har genealoger i Frankrike nu startat ett upprop mot 1994 års lag. Vi ska hoppas på framgång för det, inte bara av principiella skäl utan också därför att det faktiskt ligger i alla släktforskares intresse. För ju fler fransyskor och fransmän som testar sig, desto lättare blir det för släktforskare i andra länder att belägga eller upptäcka anor med anknytning till Frankrike. Här har vi väl en illustration så god som någon till att släktforskningen, med sin givna nationella förankring, i dag har en internationell dimension, långt ifrån alla fosterländska ideal.

När jag börjat släktforska på uppdrag åt andra insåg jag ganska snart hur viktigt det kan vara att lösa släktmysterier och få svar på släktgåtor. De förfrågningar och uppdrag jag får har mer och mer den karaktären, alltså inte bara en allmän önskan om att få veta mer om sin släkt. Kanske är det släktforskningsprogrammen i tv som drivit fram detta. De presenteras ju ofta som att de löser släktmysterier.

Det kunderna i flera fall har nämnt är att de vet så lite om sin släkt och undrar varför. Varför berättade aldrig pappa om sin mor? Varför träffar morfar aldrig sina syskon, jag vet ju att han har fem systrar och en bror. Min mamma vet ingenting om sina morföräldrar, varför? Vilka hemligheter är det som döljer sig i släkten? Det är det som många vill få uppdagat. Och när jag väl kommit igång med släktforskningen åt kunden kan det ganska snart uppenbarat sig vad som ligger bakom. Eller snarare vad som är en rimlig förklaring.

Att få växa upp med båda sina föräldrar, eller ens en av dem, var inte alla barn förunnat. Det skapade säkert trauman för livet i många fall och kanske en ovilja att tala om sitt ursprung med efterlevande. Foto: Anna Wilhelmina Hedström. Bild från Örebro Läns Museums bildsamling på Digitalt Museum.

En kund ville ha sin morfars släkt utforskad. Hon uppgav att han var ensambarn och hennes mor kände inte till något alls om sina farföräldrar. Morfar var död sedan flera år så de hade ingen att fråga. Det visade sig att morfar var ett av flera barn som hans mor fött i ett mångårigt förhållande med en gift man. I sitt äktenskap fick fadern barn parallellt med de utomäktenskapliga och jag tror att det totalt finns 17 eller 18 hel- och halvsyskon till kundens morfar. Så det kan jag första varför detta inte talades om i den släkten.

En annan kund hade ungefär samma utgångspunkt, en morfar som inte tycktes ha någon egen familj innan han bildade familj själv. Det visade sig att den här morfadern var den yngste i en lång rad av syskon födda på 1880- och 90-talen. När han var omkring ett år gammal hade hans mor dött. Fadern och de äldsta syskonen emigrerade till Amerika, några av de yngre syskonen kom till fosterhem men kundens morfar och en syster kom till fattighuset och fick växa upp där. Jag gjorde ingående efterforskningar för att se om någon av de vuxna på fattighuset var släkt med barnen, men hittade ingen sådan koppling. Efter drygt 15 år kom fadern hem från Amerika och systern och några syskon till följde med honom tillbaka men inte kundens morfar. Jag tänkte när jag såg detta att kanske kände han sig sviken och övergiven och aldrig kom över det.

Ett litet barn vid ingången till fattigstugan i Broddetorp. Foto: Karl Fredrik Andersson. Bild från Falbygdens Museums bildsamling på Digitalt Museum.

Så mycket tragik som kan uppdaga sig i arkiven.

Det där med gammaldags moral har ju ställt till det för så många i släkter där barn lämnats bort som fosterbarn eller senare för adoption. Ett exempel från min uppdragsforskning är en ung kvinna som bara 16 år gammal fick barn med en något år äldre pojke. Han var placerad på en uppfostringsanstalt och därifrån utlånad till en bonde i trakten för att hjälpa till med arbetet under sommaren. På våren året efter födde bondens dotter en dotter. Bonden var nog en ganska välbärgad storbonde för det var en stor gård, och därmed kanske extra stor social skam. I kyrkboken skrev prästen vem som var far till barnet men de nutida släktingarna var inte släktforskare och visste inte var de skulle leta för att få veta detta, därför vände de sig till mig. Dottern födde barnet som lämnades bort på fosterhem. Själv flyttade hon direkt därefter hemifrån till en släkting och återvände aldrig. Enligt barnets nutida barnbarn hade mormodern aldrig fått veta vilka hennes verkliga föräldrar var. Nu vet i alla fall barnbarnen.

Att bli mor i tonåren var så klart en mycket svår situation och många tvingades lämna bort sina barn, troligen många gånger för att inte vara en skam för familjen. Foto: Johan Johansson. Bild från Bohusläns museums bildsamling på Digitalt Museum.

Har du Amerikaemigranter i din släkt är Familysearch en guldgruva. Väldigt mycket information finns att hämta i mormonernas databaser. De är dessutom gratis. Under mina år som släktforskare har jag hittat mycket uppgifter om emigranter där, både i min egen släkt och åt kunder. Databaserna fylls hela tiden på med nytt innehåll, så hittade du inget för något år sedan kan det vara idé att söka igen.

Med hjälp av amerikanska dokument kan det gå att följa en person genom livet, även om det inte ger en lika fyllig bild som våra svenska husförhörslängder och församlingsböcker. Det går att hitta inresor via passagerarlistor (många reste flera gånger) eller något annat dokument. Inkallelseorder för första och andra världskriget finns för många Sverigefödda män. Giftermålslicencer, dödsbevis, passansökningar och ansökningar om medborgarskap finns också. Detta är de vanligaste dokumenten. Dessutom kan det bli träff i folkräkningarna, som gjordes vart tionde år.

Har din emigrant ett vanligt namn blir det svårare, för då kan det vara svårt att urskilja vilken Anna Swanson i Chicago det gäller. Då får du pussla med olika uppgifter. Kanske står födelsedatum i en handling och inresedatum i en annan och båda uppgifterna i en tredje. Med ett ovanligt namn är det naturligtvis lättare.

Med några exempel här ska jag visa vad man kan hitta:


Ett exempel på inresa som inte sker via Ellis Island (som du bäst söker i på Ellis Islands databas): Arvid Broms lämnade Sverige den 14 juli 1905 har jag sett i passagerarlistan från ångfartyget Calypso som då avgick från Göteborg till Hull. I England bytte han till en ny båt men kom inte till New York som de flesta andra utan till Quebec i Kanada, troligen till staden Montreal. Därifrån har han passerat gränsen till USA vid St Albans i Vermont för detta inresekort har som källa arkivet Vermont, St. Albans Canadian Border Crossings, 1895-1954. Vi får veta att han kommer från Söderfors i Sverige och att han tänker bege sig till Chicago där hans bror Charley bor på 2612 Wayne Avenue. På fickan har han 8 dollar och 50 cent och hans avsikt är att stanna i USA.


Den emigrant som tänkte stanna i USA ansökte troligen om amerikanskt medborgarskap. Det gjorde Selma Maria Swanson, född den 8 januari 1883 i Sverige (jag tror att det är den Selma Maria Svensdotter som föds i Väne Åsaka församling detta datum). Hon bor på 3303 Balmoral Avenue i Chicago och inreste via Boston den 20 oktober 1910. Den 13 juli 1928 blir hon amerikansk medborgare. Källa: Illinois, Northern District Naturalization Index, 1840-1950.


Carl Gustaf Peterson inkallades som soldat i amerikanska armén under första världskriget. Om han tjänstgjorde som soldat framgår inte, bara att han blev inskriven den 12 september 1918. Han bodde med sin hustru Anna på 622, 11th Avenue i Duluth i Minnesota. Här får vi veta att han arbetar som joiner, vilket jag tror betyder ungefär finsnickare, och är anställd på McDougall Duluth Co i Riverside i Duluth. Han är född den 27 februari 1881 och kan vara den pojke med samma namn som föds detta datum i Stora Skedvi församling. På baksidan ser vi att han är av medellängd, har blå ögon och brunt hår. Källa: United States World War I Draft Registration Cards, 1917-1918.


Även under andra världskriget gjordes inkallelser av amerikanska män och det verkar framför allt ha skett 1942. Oscar Wilhelm Holmstrom, född i Heljum i Sverige den 6 april 1885 är en av dessa. Han var alltså redan 57 år och behövde troligen inte tjänstgöra i kriget. Han bodde på 10166, N W St Helens Road i Portland, Oregon och arbetade hos Clark & Wilson Lumber Co (alltså ett skogshuggarföretag). Vi får inte veta något om hans eventuella amerikanska familj men han uppger Christine Hazlett i Kalifornien som närmast anhörig. Kanske kan det vara en dotter? Källa: United States World War II Draft Registration Cards, 1942.


Vigselbevis kallas marriage license på engelska. Här är det de svenska emigranterna John Helgesson och Anna Lindstrom som gifter sig den 7 juni 1902. De kommer från Ramsey County i Minnesota. Vittnen är Edwin Helgeson och Lina Dickmann. Prästen som viger dem verkar också vara emigrant från Sverige, han heter Hjalmar Sundquist. I en del andra vigselbevis har jag sett att även makarnas föräldrars namn finns noterade, vilket är en hjälp att identifiera att det rör sig om rätt personer. Källa: Minnesota, County Marriages, 1860-1949.


Dödsbevis skrevs för dem som dog. Här är det Anna P Swanson som avlidit på julafton 1919, 35 år gammal. Dödsorsaken är puerperal septicemia vilket jag tror är blodförgiftning vid förlossning. Hon är född i Sverige den 18 januari 1884, föräldrarnas namn är Petter Peterson och Anna Sköld. Maken heter Peter Swanson och de bor i Troy i Idaho. Vilken sorglig jul det blev det året! Källa: Idaho Death Certificates, 1911-1937.

En verklig skatt är de passansökningar där det också finns foton bifogade. Nu får ni scrolla ordentligt för det är långa bilder:


Algot Verner Theodor Carlsson och hans hustru Alma Carlsson ansöker om pass den 17 april 1922. Han är född den 27 januari 1890 i Sverige och han kom med fartyget Baltic från Liverpool till USA den 22 juli 1910. Den 1 juni 1918 blev han amerikansk medborgare och det ser ut som om han bor i Moline i Illinois. Hans handstil är lite svårläst men han verkar ha skrivit labourer, dvs arbetare, som yrke. Makarna ska resa från New York med S/S Stockholm den 18 april. Källa: United States Passport Applications, 1795-1925.


Nästa sida av Verner Carlssons passansökan. Vi får en beskrivning av hans utseende med blå ögon, brunt hår, kort näsa mm. Passansökan har intygats av Olaf Hooker som känt honom i två år. Längst ner finns fotografier på de båda makarna.


Verner Carlsson har också skickat med ett brev där han ber att passet skickas till New York eftersom det är bråttom inför resan.


Bilderna här är i betydligt större storlek i Familysearch databas och går att ladda ner till din hårddisk.


När du söker på Familysearch hemsida kan du välja att begränsa sökningarna till vissa typer av dokument. Gör du inte det och får många träffar kan du efter sökningen välja att titta i träffarna för vissa dokument, t ex bara militära handlingar eller bara ansökningar om medborgarskap (naturalization). Till vänster ser du hur du kan avgränsa din sökning, detta finns i vänsterkanten på söksidan under sökformuläret. Till höger ser du exempel på hur du kan filtrera de resultat du fått vid en bredare sökning. Detta finns också till vänster under sökformuläret, lite längre ner.

Det finns också tillgång till flera av de amerikanska folkräkningarna på Familysearch, men de ska jag berätta mer om en annan gång.

Sedan 2010 har jag grottat ner mig i släktforskning. Innan dess var mitt intresse för släktens historia förhållandevis ljummet men absolut inte obefintligt. Jag har växt upp med stora släkter, både på mammas och pappas sida, men med mest kontakt med mammas släkt som bodde närmast.

Sedan min mamma gått bort 2009 kom jag förstås på allt möjligt jag önskat att jag frågat henne om men inte längre kunde. Som tur är har hon de flesta av sina syskon fortfarande i livet, nu i åldern 75-95 år. Och så min pappa. Det var nog först efter mammas död som jag insåg att en dag skulle han inte heller vara kvar. Honom har jag ställt många frågor till sedan dess. Jag lärde mig att fråga innan det blev för sent. För nu är min pappa död. Han blev 90 år gammal och somnade in den 2 mars. Igår begravdes han.

Pappa har berättat mycket om sin barndom och uppväxt, senast för några månader sedan fick jag veta sådant som överraskade mig och som satt djupa spår i hans liv. Jag har fått veta mycket jag inte väntat mig.

Släktutflykterna vi gjorde tillsammans i somras, trots hans tunga steg och att orken börjat sina, de visade mig en 90-årig pappa som aldrig gav upp, som fortfarande ville vara med på nya äventyr. När jag åkte hem efter en veckas besök i augusti, och utflykter varje dag, sa han att ”nu är jag trött, men det har varit så roligt och jag kan vila sedan”. Det är jag innerligt glad för idag, att min pappa så gärna berättade och ville följa med till ställen i släktens historia och på besök hos äldre släktingar, både i hans egen och i mammas släkt. Och genom detta lärde jag känna min pappa på ett helt annat sätt än när jag växte upp.

Nu är en port till min barndom stängd för alltid. Men det finns fler som fortfarande står öppna genom hans syskon och mammas syskon, och mina egna syskon.

Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att du som släktforskar talar med dina äldre släktingar innan de är borta.

Pappa och jag tog en fikapaus på Öströö mellan Falkenberg och Varberg en dag i somras efter att vi sett oss om i trakten.

I somras besökte vi bland mycket annat en plats högt uppe på ett skogklätt berg där morfars förfäder bott på 1600-talet. Pappa gick med, i sin egen takt och så långt han orkade.

Pappa med syskon och föräldrar, troligen 1937 eller 1938. Pappa är yngst av bröderna och tredje från vänster. Två syskon lever fortfarande. Farmor och farfar hette Gerda Kristoffersson och John Johansson. Min pappa hette Yngve Johansson. Han föddes 1926 i Obbhult i Rolfstorps församling utanför Varberg och växte upp där. Min släkt på farmors sida kommer från Rolfstorp och grannsocknen Grimeton. Farfar kom från Vänersborgstrakten.

Här om veckan kom brevet om att förhandsbeställa årets upplaga av Släktforskarnas årsbok. Det lovar gott – många intressanta ämnen. Jag utgår från att dessa åtta texter är de åtta som nu är klara för medverkan och att fler kommer att finnas med när boken väl kommer ut. Och förhoppningsvis är de återstående författarna kvinnor.

Ola. Johannes. Ulf. Lars-Olov. Erik. Olof. Claes. Michael. Åtta kunniga och kompetenta släktforskare, arkivarier och historiker som alla kommer att ge oss ny kunskap. Jag ser verkligen fram emot att ta del av det de delar med sig av.

Men varför finns det ingen Maria, Kristina, Ulla-Karin, Anna, Maj-Britt eller Åsa bland de medverkande författarna? Eller något annat kvinnonamn?

Naturligtvis har det ingen betydelse i sak om det är en man eller en kvinna som skriver, det är ju innehållet som är viktigt. Det är väl så det gått till när kvinnorna blivit märkligt förbisedda i historieböckerna i alla tider. Man försvarar sig med att könet är oviktigt, det är vad människor gjort eller inte gjort som är det viktiga. Ändå visar det sig att det finns massor av kvinnor som bidragit till samhällsutvecklingen och spelat en stor roll i historien, fast de inte nämnts just för att de var kvinnor. Vi har inte räknats.

Kvinnor i min släkt.

Vi utgör ju bara hälften av mänskligheten. Så varför inte hälften av årsboksförfattarna? Beror det på att släktforskande kvinnor inte tror sig om att bli publicerade utan bortvalda i jämförelse med bidrag från män? Kanske det. Är det så, då är min uppmaning att skriva. Skriv! Berätta om det du kan så bra och som andra kan dra nytta av! Det är så lätt att tänka "inte ska väl jag...". Strunta i det!

Under mina tre år som årsboksredaktör har jag erfarit att det inte alls är svårt att hitta kvinnor som skriver intressanta artiklar för släktforskare. När jag tog över redaktörskapet 2013 var bland det första jag märkte att tidigare årsböcker hade en påtaglig brist på kvinnor bland författarna. Men när jag började leta skribenter bland släktforskare, arkivarier och historiker fick jag kontakt med en hel del och ännu fler till nästa och nästnästa bok. Jämvikten återställdes. Förra året var antalet kvinnor 10 av 17 författare. Så brist på kvinnor som vill skriva är det inte, om en letar.

Vi gråter inte, vi forskar och skriver.

Men skriv själv då, om det är så viktigt, kanske du tycker. Ja, det gjorde jag också, i förra årets årsbok om fängelsearkiven. Vad jag fått veta har den artikeln lästs med intresse av flera släktforskare.

Mitt intryck är att mer än hälften av släktforskarna i Sverige är kvinnor. Minst hälften och kanske till och med lite fler. Den slutsatsen drar jag om jag ser på vilka jag stöter på under möten, diskussioner på nätet, kurser och i tidskrifter. Vi finns alltså. Och inte tror jag att det är annorlunda bland de professionella, bland historiker och arkivarier.

Nej, vi ska inte låta "gubbsen" ta över arenan, det blir ingen glad av. Forska och skriv! Det finns plats för både kvinnor och män. Vi ska inte låta oss särbehandlas och undanskuffas, alla är lika viktiga.

(Mitt inlägg i samma ämne 2014)

Jag minns ännu mina första trevande steg som släktforskare, kring millennieskiftet. Genom pastorsexpeditionen i Västra Karaby hade farfar fått fram födelseuppgifter för sin farmor Anna Svensson, som tydligen var född Jönsdotter i Lomma socken den 30 mars 1866. Detta var på den tiden då alla kyrkoböcker mellan 1895 och 1991 ännu låg kvar ute hos församlingarna, och då SVAR var allenarådande om man ville släktforska utanför landsarkivens tjocka väggar. Jag fick alltså vända mig till SVAR för vidare forskning bakåt, en procedur som kändes evighetslång för en fjortonårig novis i släktforskning. På tal om novis så hade jag ju hört talas om de där fadersnamnen, patronymikonen, men det kändes ändå lite overkligt att hitta sin första anmoder som var född med ett sådant och inte ett sonnamn. Men tillbaka till SVAR.

Kyrkoböcker på mikrokort kunde man som sagt endast beställa från SVAR, med hjälp av pappersblanketter i stadsbibliotekets källare. Dessa fylldes noggrant i och sändes sedan iväg till Ramsele, varifrån man så småningom fick hemskickat de beställda mikrokorten tillsammans med en faktura. Jag som inte hade egen mikrokortläsare fick dessutom snällt återvända till stadsbibliotekets källare, där det oftast var kö till mikrokortläsarna – det var fler än jag som ville spåra sina förfäder. Trots denna eviga väntan, detta hopplöst omoderna system och krångliga sätt att forska minns jag mina första trevande steg inom släktforskningens värld som magiska. Och det är denna magi, denna innerligt passionerade känsla som ännu efter sexton år är lika stark som då det begav sig.

b2ap3_thumbnail_2016-12-15_20161229-115130_1.JPG

Släktforskning för mig är verkligen allt – min hobby, min lycka, min avkoppling och passion. Men rubriken på dagens blogg ska inte bara utläsas ”släktforskning för mig”, utan även ”släktforskning för mig”. Ty släktforskningen har verkligen fört mig dit jag aldrig trodde att jag skulle hamna, till kunskaper om sådant jag inte ens visste fanns. Under dessa sexton år har jag lärt mig om rättshistoria och geografi, kungalängder och äldre tiders namnskick, om allmogens vanligaste bruksföremål under 1800-talet och 1700-talets värderingar, valuta och priser – visste ni till exempel att det kostade en hel riksdaler att reparera en peruk i Ystad år 1790?

För att inte tala om allt jag fått uppleva under dessa år! Jag har lyssnat på min mormors mormors fars fiolspel, beskådat min farfars farfars farfars stövlar, spårat släktingar över hela USA, besökt min farmors farmors syssling och rotat runt i peruanska kyrkoböcker – det är inte klokt vad snabbt man lär sig begrepp som defunciones, testigo och inscripciones tardías de nacimientos! Jag har hittat fotografier på förfäder födda på 1700-talet, gråtit över en anfaders initialer i en klockarbänk från 1500-talet, funnit släktskap med författare, artister och hollywoodstjärnor, och läst brev från alla möjliga kungligheter. Jag vet att man inte borde, men jag tog av mig de vita handskarna och lät försiktigt fingret glida över Karl XII:s egenhändiga namnteckning i ett brev från 1716...

Ja, släktforskningen är verkligen fantastisk, och man vet aldrig var man hamnar – det vet jag inte ens nu, när jag lämnar Rötterbloggen efter tre år. Något jag däremot vet är att dessa år har varit fantastiska, inspirerande och lärorika, och jag är så ödmjuk och tacksam till släktforskarförbundets dåvarande ordförande Barbro Stålheim, som hösten 2013 frågade om jag ville blogga i Släktforskarförbundets nya blogg. Jag är även väldigt tacksam för alla roliga, trevliga och lärorika kommentarer, tankar och åsikter från Er, kära läsare. Kanske ses vi någonstans där ute, men tills dess – ta hand om er, fortsätt släktforska och tack för dessa tre år!

Igår blev jag ganska nervös för min dator började krångla. Flera program hängde sig och jag fick tvångsavsluta, stänga av och starta på nytt några gånger. Kanske har jag fått in något virus som virusprogrammet inte tagit bort.

Att datorn skulle krascha är bland det värsta jag kan tänka mig. Det är i datorn jag har all min släktforskning. Allt. Sedan jag började släktforska 2010 har jag bara fört mina anteckningar i textfiler i datorn och byggt släktträden i mitt släktforskarprogram. Det är i datorn jag har alla inscannade bilder och allt jag skrivit om släkten. Skulle datorn ge upp skulle det vara en katastrof för min släktforskning.

Utskrifter gör jag aldrig. Jag vet att många släktforskare har pärm efter pärm med utskrivna ansedlar mm, och anteckningar på papper. Men inte jag. Hur gör du? Är det bara jag som inte skriver ut min släktforskning på papper?

Jag tycker att datorn är ett fantastiskt hjälpmedel, men egentligen är det ju bara en hög med metall och plast.


2011 ordnade jag en släktträff på min pappas sida. Till den gjorde jag utskrifter på hans släktträd och klistrade upp på kartong, så att alla skulle kunna se. Det hänger sedan dess på ena väggen i vardagsrummet.


Det jag i övrigt har i pappersväg är tre tidskriftsamlare med diverse papper, plus en hög med annat. På ett usb-minne har jag filer jag fått av en moster och som inte är kopierade till datorns hårddisk.

I tidskriftsamlarna har jag delat upp det som hör ihop med mammas släkt för sig och pappas släkt för sig. Den tredje (längst till vänster) är papper som rör min nuvarande makes släkt och mina barns fars släkt. Båda dessa har jag släktforskat om. I högen är det framför allt anteckningsblock jag haft med mig när jag pratat med min pappa (min mamma gick bort 2009) och andra släktingar om släkten. Dessutom är det gamla brev, några kassaböcker, kvitton och några fotografier som ännu inte är insorterade i mammas och pappas släkt.

Givetvis gör jag backuper. Jag har två externa hårddiskar som jag gör backup på varje kväll. På så sätt är jag säker, men är det virus som spökar så finns ju det också på backupen eftersom jag gör backup på hela hårddisken (alla nya filer sedan sist) varje gång. För två år sedan kraschade hårddisken i min förra dator och jag var mitt uppe i en större släktutredning åt en kund. Katastrof! Men jag hade mina backuper och när den nya datorn kom efter två dagar var det bara att installera allt och jobba vidare. Det jag förlorade var ett par timmars arbete på förmiddagen, men det var lätt att göra om. Så jag är tacksam att jag skaffat mig den vanan att göra backup varje dag.

Jag borde förstås använda mig av molntjänster också, för säkerhets skull. Kanske får det bli så i fortsättningen.

Datorn är min bäste vän. Jag använder släktforskarprogrammet Macfamilytree, här är det släktträdet för min mammas släkt.

Det här med sociala medier, har en egentligen tid med det som släktforskare? Bloggar, Facebook, Twitter, Instagram, diskussionsforum och allt det där. Det är ju så modernt och vi lever ju i det förgångna. Eller hur? Och hur ska man hinna med allt? Jag hinner ju knappt städa och laga mat sedan jag började släktforska.

Kanske känner du igen dig?

Men jag ska erkänna att jag verkligen gillar sociala medier. Många kanske tycker att det där med Facebook och sådant är lite tramsigt och inte riktigt på riktigt. Men det håller jag inte med om. I min släktforskning har Facebook ibland varit till stor nytta. Där finns många grupper för släktforskare och vi är många som är med i dessa. Kattfilmer och folk som kör som galningar kan andra få titta på men släktforskare har jag gärna kontakt med på sociala medier. Dessutom går det ju faktiskt att få kontakt med avlägsna och tidigare okända släktingar via Facebook, inte minst emigrantättlingar som du kanske inte ens skulle kunnat hitta på annat sätt. En av min fars två morbröder som emigrerade för mer än hundra år sedan har barnbarn som jag hittat tack vare Facebook och ett ovanligt efternamn. Hon växte upp hos sin farfar (min fars morbror) och farmor och har berättat massor som arkivhandlingarna aldrig kan ge besked om. Sådana historier tror jag att det är många fler släktforskare än jag som kan berätta om.

I dag är vi så många som släktforskar i Sverige (är vi 50 000? 100 000?) och det finns alla sorters människor bland oss. Fast ibland kan jag få för mig att vi kanske är lite mer sociala än många andra. Vi delar gärna med oss av vår kunskap och byter anor med varandra, eller snarare utbyter information. På våra lokala medlemsmöten är det alltid glada miner och gott humör och väldigt roligt att pratas vid om det vi gillar så mycket, att släktforska. Så varför skulle vi inte vara sociala i sociala medier?

Jag passar på att rikta ett stort tack till alla er som hjälper både mig och andra på Anbytarforum och i Facebookgrupper!

En invändning som ibland låter sig höras är att det sprids så mycket fel på nätet. Visst stämmer det, att släktforskare införlivar andras resultat i sitt eget utan förbehåll och utan att ens kontrollera det i källorna. Men sådant får förstås var och en ta ansvar för själv. Det finns säkert fel i en del äldre litteratur också, konstigt vore det annars, men på nätet sprids information så mycket mer. Men i diskussionsforum, som Anbytarforum, och i släktforskargrupper på Facebook kan fel också rättas tack vare att vi diskuterar med varandra.

Eftersom jag har mina rötter i Halland är jag med i denna Facebookgrupp.

Den största (tror jag) svenska släktforskargruppen på Facebook.

Flera stora släktforskargrupper finns på Facebook, sök på "släktforskning" och andra lämpliga ord.

Det finns en släktforskargrupp för varje svenskt landskap (jag tror alla landskap är med). Sök på "My ancestors are from" + landskapets namn. Trots att gruppnamnet är på engelska skrivs det mesta på svenska men en del släktforskande emigrantättlingar är också med och skriver då på engelska.
För många andra områden finns också släktforskargrupper, t ex gruppen "Rötter i Tjust", "Skånska rötter", "Vallonättlingar", "Torpinventeringar" och mycket annat. Och flera grupper för svenskamerikansk forskning där även vi svenskar kan få hjälp att hitta våra emigrerade släktingar.
Vissa grupper är slutna, då ser bara medlemmarna de olika inläggen. Andra grupper är öppna och dina inlägg där kan ses av andra än gruppmedlemmarna.

Här ska ni få ett bra tips för att hitta släktforskargrupper på Facebook. Grupperna gäller USA, Sverige och många andra länder:
https://socialmediagenealogy.com/genealogy-on-facebook-list/

Fler exempel:

Igår kom hösten till oss, och sommaren kanske är förbi nu. Bra, tycker jag, som gillar hösten. Klar och sval luft, svamp och lingon i skogen och äpplena mognar. Kanske blir det lite tid för släktforskning också.

Sommaren försvann i ett nafs, som vanligt. I början av augusti tog jag en semestervecka och hälsade på min gamle far på västkusten. Det blev en vecka med släktforskning också, men inte i arkiven utan ute i skogen och i möten med släktingar. Fantastiskt roligt, ska ni veta.

Min pappa fyllde 90 en vecka senare och jag hade inte väntat mig att han skulle orka följa med så mycket som han gjorde. Vi gjorde släktutflykter varje dag, mer eller mindre planerade, och han hängde med och tyckte det var så roligt, trots lite ålderdomskrämpor. När jag åkte hem efter en vecka var han trött, men mycket nöjd.

Aldrig har jag lärt mig så mycket om släkten som under denna vecka! Inte minst vid möten med mer avlägsna släktingar som jag inte träffar så ofta. Bland andra ett par kusiner till min mamma (som inte lever längre), släktingar som jag inte kan minnas att jag någonsin mött tidigare. Men de är lika intresserade av släkthistorien som jag, och tillsammans kan våra pusselbitar ge en rikare bild av släktens gemensamma historia.

En av dagarna hade jag bokat tid med hembygdsföreningens ordförande i Askome socken. Han hade lovat att visa mig platsen för en ödegård där min släkt på morfars sida bodde på 1600- och 1700-talet, plus ett par gårdar dit de kom senare. Min moster följde med på utflykten tillsammans med pappa.

Vi började med att leta upp Bökås långt inne i skogen högt uppe på ett berg. Gården övergavs i slutet av 1800-talet. Idag är de gamla husruinerna överväxta men synliga. Det var verkligen en kick att se var de bott, de som levde för 300 år sedan och som jag härstammar från. Det är sådan skillnad att ha sett en plats med egna ögon mot att bara ha läst om den i kyrkböckerna. Jag är så tacksam för denna guidning, på egen hand hade vi nog aldrig hittat dit.

Vi stannade också vid gården Myckilt, där min släkt också bott för länge sedan. Myckilt var granngård till Bökås och en anfader född på Bökås flyttade till Myckilt. Idag ligger ruinerna efter huset de bodde i inne skogen vid sidan om vägen. Vi såg lämningar efter både huslängor och gamla gärdsgårdar, till stor del intakta. Det var häftigt att upptäcka och se spåren efter dem.

Ruinerna efter förfädernas gård Myckilt låg och väntade på oss inne i skogen.


Djupt inne i skogen låg Bökås och den sista halvkilometern fick vi gå. Min far följde med så långt han orkade.

En dag besökte vi Sundhult, en släktgård i min mors släkt som jag bloggat om tidigare. Gården ligger i Gunnarps socken norr om Ullared i Halland. Hit kom min släkt 1698, eller kanske redan under dansktiden före 1658. Men sedan 1698 är den i vår släkt, och ägs idag av en tremänning och hennes familj. Jag har varit där ett par gånger tidigare sedan jag började släktforska men den här gången tog vi oss tid att gå igenom gamla dokument som hör till gården.


Sundhult i Gunnarps socken.

Därefter körde vi till min mammas kusin Allan i grannsocknen Gällared. Målet var också att se Huslyckan, som förr var ett torp, där min mormor föddes 1904. De första i vår släkt på torpet var min mormors farmor Anna Brita Mattiasdotter och farfar Johannes Torsson. Om besöket där bloggade jag för några veckor sedan. På vägen hem från min far stannade jag vid Gällareds kyrka och hittade deras grav på kyrkogården. Huslyckan ägs idag av Allans son med familj, som alltså är sjätte generationen där, om jag räknat rätt.


Min mormors farmor och farfar Anna Brita Mattiasdotter och Johannes Torsson och deras grav på Gällareds kyrkogård.

Nästa dag hade jag stämt träff med en DNA-träff. I början av sommaren fick jag matchning på FTDna med en släktforskare som visade sig vara min tremänning. Hon är barnbarn till min farmors syster, hennes och min far är kusiner och han gladde sig åt att träffa sitt kusinbarn. Vi tog med henne till den gård där hennes och min farmor (och min pappa) växte upp i Rolfstorps socken och där min faster och min kusin med familj nu bor. Så roligt det var att träffas, det tyckte också min pappa och min faster. Den eftermiddagen gick snabbt. Vi såg oss omkring och gick igenom gamla fotoalbum.


Släktgården Knalla på ett foto från mitten av 1900-talet i min fasters album. Fotot är taget från den bortre sidan av gården och visar uthusen.


De gamla husen är så välhållna och det är så fint på släktgården. Det här huset är det mittersta på bilden ovanför.

På väg till ett släktbesök stannade vi vid Ätraforsdammen och min moster visade mig den lilla markbit från morfars hem som finns kvar ovanför vattenlinjen. Gården i Gällsås i Okome socken där han föddes 1893 dränktes under vattnet när Ätraforsdammen blev anlagd i början av 1900-talet. Morfar, hans föräldrar och en syster flyttade till en äldre bror som köpt en gård lite längre bort i byn. Dammen ligger på gränsen mellan Okome och Askome socknar.


Det här är den återstånde biten mark från morfars föräldrahem, några meter upp från Ätraforsdammens vatten.


Gården som morfars storebror köpt i Gällsås var nästa mål och den ägs idag av ett par kusiner till min mamma. Den ene av kusinerna träffade vi där, delade släktinformation och tittade på gamla fotografier. Där fick jag också se ett litet skåp, troligen gjort av min mormors farfars far eller farfar. I den släktgrenen var de duktiga snickare.


Hit till storebrors gård i Gällsås fick morfar flytta när hemmet las under vatten. Då var huset annorlunda, det hade halmtak och låg några meter längre bort.

En dag tog pappa och jag en tur bort till det hus där vi bodde när jag föddes. Det ligger i Sibbarps socken och heter Sörlunda. Ett gammalt torp som nog inte var i toppskick när vi kom dit i början av 50-talet. Min far byggde om och moderniserade en del, men det var fortfarande vatten från en brunn på gården när jag var liten. Vi bodde där till 1958 och jag har bara fragmentariska minnen av det. Idag är det en tysk familj som äger det, och vi pratades vid en stund. Det var roligt att se, även om det växt igen mycket kring huset mot när vi bodde där. Där mamma odlade morötter och potatis är det skog nu.


Här bodde jag mina första år i livet.

Med det här blogginlägget vill jag bara inspirera er andra släktforskare att ge er ut och leta upp spåren efter platser där släkten bott och ta kontakt med släktingar som kan berätta om det du inte vet.

Ett stort tack till alla släktingar och andra som tog emot mig och pappa och berättade så mycket!

»Jag kände en man, hvilken ägde detta säregna forskarintresse, som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom, med andra ord en boren forskare, och det var min far. Jag har träffat på ytterst få människor, som ägt ett så lefvande forskarintresse, som han.»

Så beskriver Malmös förste stadsarkivarie Anders Ulrik Isberg d. y. (1867-1940) sin far, Anders Ulrik Isberg (1826-1900) i inledningen till första delen av Malmö stads krönikebok (1911). A. U. Isberg d. ä. var till yrket järnvägskamrer men ägnade fritiden åt person- och historieforskning kring Malmö i äldre tid. Han spenderade otaliga timmar i stadens äldre arkiv, något som inte bara resulterade i Bidrag till Malmö stads historia (1895-1897) utan även den omfattande »Isbergs biograficasamling», bestående av mängder av anteckningar om personer, släkter och släktskap i Malmö under 1500- till 1800-talet. Isberg var en sann forskarpersonlighet, och det är inte utan att man som släktforskare känner igen sig i sonens beskrivning av faderns säregna forskarintresse. Man kan dock konstatera att en googling på ordet »forskarpersonlighet» ger 370 träffar, medan sökordet »släktforskarpersonlighet» inte ger en enda träff. I dagens blogg tänkte jag därför lyfta fram denna ypperliga beteckning, för jag är nog långt ifrån ensam om att  ha en utpräglad släktforskarpersonlighet.

b2ap3_thumbnail_Picture-048.jpg

Anders Ulrik Isberg (1826-1900), porträtt på Malmö stadsarkiv (foto: undertecknad).

Så länge jag kan minnas har jag i varit väldigt intresserad av släktforskning. När vi i grundskolan studerade bibeln fascinerades jag mest av de detaljerade släkttavlorna som berättar om hur Jesus var son till Josef, som var son till Eli, son till Mattat, son till Levi, son till Melki, och sedan en väldig massa lustiga namn tillbaka till Adam och Eva. Så småningom började jag släktforska på Disney-karaktärerna och genom att använda Kalle Anka-tidningarna som källor försökte jag reda ut alla luddiga släktkopplingar, men det var inte helt lätt att placera in Långbens farbror Bläckben, kusin Trögben och faster Mittbena i sammanhanget. Det var emellertid Kalle Ankas släktträd (1994) som blev det egentliga startskottet för min släktforskarbana, och därefter var jag fast.

Några år senare fick jag möjlighet att utforska mina egna förfäder, och sedan har det rullat på i rasande fart. I snart sjutton år har jag forskat bakåt och framåt, i sidled, och sedan bakåt igen, utrett förfäder och ättlingar, upprättat antavlor och stamtavlor och fyllt släktdatabasen med tiotusentals namn. Jag har kikat på ingifta morbröders släkter, utforskat alla mina lärares förfäder (det visade sig att jag var avlägset släkt med flera av dem), undersökt diverse kändisars antavlor – ja, inte ens husdjuren har lämnats ifred. När min bror skaffade en hund, den vackra Golden retrievern Lily, kunde jag givetvis inte låta bli att undersöka om hon var släkt med familjens gamla Golden retriever Heidi – och jodå, Heidi var syssling med Lilys mormors mor.

b2ap3_thumbnail_Kopia-2-av-img060.jpg

De flesta av mina böcker handlar om släktforskning, eller släktingar, eller platser där mina förfäder och släktingar bott. Nästan alla program på datorn har med släktforskning att göra, väggarna är fyllda med fotografier på förfäder, och jag tänker jämt och ständigt på släktforskning. »Ett sån’t intressant namn den nya grannen har, undra varifrån han härstammar?». »Den där artisten är riktigt talangfull, var har hon sitt påbrå?». »I eftertexterna till senaste biofilmen skymtade en produktionsassistent med ett visst efternamn, är det samma släkt som på mormors sida?». Ja, så länge det finns något att forska på lär jag fortsätta släktforska. Kan man kalla det besatthet? Eller en släng av galenskap? Nejdå, för att återknyta till A. U. Isbergs inledande ord är det bara ett sånt där säreget (släkt)forskarintresse som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom – helt enkelt en släktforskarpersonlighet!

b2ap3_thumbnail_Picture-352.jpg

Igår besökte jag Arkivcentrum Syd i Lund, en plats jag reser till alltför sällan med tanke på hur många lyckliga stunder jag haft där. Det blev många volymer att undersöka, och medan jag satt där i forskarsalen funderade jag över hur det hela startade för mig, när jag började släktforska för sexton år sedan. Då gällde det att skynda sig in i landsarkivets forskarsal när de öppnade klockan 9, annars var risken stor att man inte fick plats. När jag besökte Arkivcentrum Syd igår lunkade jag in vid klockan 11, och tyckte att det var ovanligt många besökare i forskarsalen – då var ändå nitton av de tjugofyra forskarplatserna lediga!

b2ap3_thumbnail_2_20160407-180439_1.jpg

Vad betyder egentligen arkiven i dagens digitaliserade värld, där allt går i en rasande fart? Hur många av de som börjar släktforska idag kommer aldrig någonsin sätta sin fot på ett arkiv? Hur vänder vi denna trend, och hur kan arkiven bli populära igen? På vilket sätt kan man förhindra att arkiven blir något som ska digitaliseras sönder och sedan glömmas bort? Arkiven svämmar nämligen över av spännande register, databaser och källmaterial som ännu inte har (och kanske aldrig kommer att) digitaliseras, och den släktforskare som aldrig besöker ett arkiv går utan tvekan miste om härliga upplevelser.

b2ap3_thumbnail_1_20160407-180503_1.jpg

Vid ett av mina senaste besök på Arkivcentrum syd plöjde jag domböcker som ännu inte blivit digitaliserade. Jag letade efter min utomäktenskapliga anmoder Johanna Johansdotters (1816-1883) föräldrar i Hyby, men tyvärr höll de sig undan. I Bara häradsrätts dombok 1815 fick jag dock reda på att Johannas farmors bror Sven Ahlström (1769-1823) tydligen slapp betala skatt eftersom han var blind. Hur han då kunde vara församlingens organist övergick mitt förstånd, men i Hybys sockenstämmoprotokoll 1813 läste jag sedan att »Sven Ahlström är anförd såsom blind, men är endast svagsynt eller mycket närsynt». Där ser man...

I 1817 års dombok upptäckte jag dessutom att min anmoder Karna Nilsdotter (1768-1828) i Vismarlöv tydligen tröttnade på att hennes ägor »ofta ofredas af vanartigt folk» och därför krävde böter för alla som vistades där olovligt, samtidigt som hennes dotters blivande svärfar Nils Larsson (1772-1846) i samma by hade det dåliga omdömet att dyka upp berusad vid hösttinget 1818. Häradsrätten ansåg att »alldenstund synbarligen märkas kunde, att bemälte Nils Larsson war drucken, fördenskull [...] varder han Nils Larsson, för första resan fylleri [inför Domstol] pliktfäld [...] och tillsades närvarande Kronofjerdingsman, att honom i förvar taga, intill dess han blifver nyckter». Många intressanta uppgifter till släktträdet, uppgifter som jag aldrig hittat om jag inte besökt ett arkiv.

b2ap3_thumbnail_3_20160407-180524_1.jpg

På arkiven finns inte bara arkivhandlingar, utan även mängder av böcker. Forskarsalens bokhyllor på Arkivcentrum Syd dignar av referenslitteratur av stort intresse för släktforskaren, såsom Lunds stifts herdaminne, Svenskt Biografiskt Lexikon, Hugo Samzelius' Kongl. skogs- och jägeristaten : biografiska studier 1539-1898 och Gustaf Upmarks Guld- och silversmeder i Sverige 1520-1850 – bara för att nämna några av dessa biografiska och genealogiskt intressanta titlar!

b2ap3_thumbnail_4_20160407-180546_1.jpg

Datorerna på Arkivcentrum Syd innehåller många spännande databaser och register, såsom Blekinge båtsmansregister, Bräkne härads dombok 1700-1750, Lunds landsarkivs bouppteckningsregister för diverse härads- och rådhusrätter, Svalövsbygdens födda-döda 1895-1936, Skråhandlingar och mycket annat spännande. Vad mer kan en släktforskare begära?

b2ap3_thumbnail_5_20160407-180609_1.jpg

Långt ifrån alla register har lagts in i datorn. I pärm efter pärm utanför forskarsalen trängs bouppteckningsregister ända fram till nutid, däribland över Halmstad 1900-1955, Eslövs tingsrätt 1984-2001, Karlshamn 1950-1984, Klippans tingsrätt 1980-1994 och Kristianstads rådhusrätt 1936-1966. Den som söker skall finna!

b2ap3_thumbnail_6_20160407-180635_1.jpg

Hur många av de som börjar släktforska anno 2016 kommer aldrig fylla i en sån här beställningsblankett? Troligen allt för många, vilket är synd eftersom dessa små filurer är en viktig nyckel till arkivens underbara värld. Här beställde jag själv fram Simrishamns dombok 1766, som mycket riktigt bekräftade att min anfader Reinhold Rasmusson (1766-1823) i Södra Mellby socken var son till skräddargesällen Rasmus Reinholdsson (1745-1827). Fadern erkände inte bara faderskapet frivilligt, utan ville dessutom betala tio daler silvermynt årligen till sonens uppfostran – bra jobbat, Rasmus!

b2ap3_thumbnail_8_20160407-180729_1.jpg

Att bläddra i de gamla handlingarna i forskarsalens lugna vrå bjuder alltid på en stunds meditation, långt bort från jäkt och stress. En möjlighet att sakta drömma sig tillbaka i tiden, och lägga all fokus på de människor som vandrat på jorden före oss. För vi måste komma ihåg att det är just människor vi forskar kring, något som ibland är lätt att glömma – men som man lika lätt påminns om på arkiven. En sådan påminnelse fick jag själv vid senaste besöket på Arkivcentrum Syd – den 15 maj 1724 krånglade någons fjäderpenna, så bland Lunds domkapitels brevkoncept samma år hamnade ett tydligt fingeravtryck i bläck. Den känsla jag fick av det lilla fingeravtrycket var obeskrivlig, och plötsligt kände jag mig verkligen som en länk mellan nutid och dåtid. De 292 år som passerat sedan fingeravtrycket hamnade där kändes plötsligt som ingenting, och denna fantastiska upplevelse fick jag vara med om – tack vare ett arkivbesök.

Mannen som berättade sitt livs historia. Viola med sina muntra dragspelslåtar. Släktforskaren som jag haft mailkontakt med om en alldeles speciell släktgren men som jag aldrig tidigare träffat. Kvinnan som jag träffade för ett par år sedan men inte nu kunde komma på namnet på, vilket inte hindrade ett glatt samspråk. Claes från Vadstena och Leif från Jönköping och Margareta från Nässjö. Och så min reskamrat och föreningskompis Ing-Marie. Alla var vi i Hovmantorp igår.

Gårdagen tillbringade jag med andra släktforskare, från morgon till kväll. Släktforskarföreningarna i Blekinge, Kronoberg, södra Kalmar län och Oskarshamn ordnade gemensamt en släktforskardag i Hovmantorp i södra Småland, med KGF (Kronobergs Genealogiska Förening) som huvudarrangör. Ing-Marie Åkerö och jag var där för Tjust Släktforskarförening. Dagen kallas Släktforskning i Sydost och hölls förra året i Ronneby i Blekinge.

Det var väldigt roligt och givande. Det som är så kul och att man kommer hem med ett glatt hjärta och ny energi är att träffa folk. Hur kommer det sig att släktforskare är så trevliga? Alla dessa intressanta samtal! Vi släktforskare har verkligen något att prata om när vi träffas. "Varav hjärtat är fullt talar munnen" sägs det ju. Ni som varit med på de årliga Släktforskardagarna eller på andra liknande arrangemang vet vad jag menar.

Jag gillar det här, spontana möten med människor jag inte känner men där man kan ha ett långt och givande samtal utan att veta vem den andre är. Som på tåg.

Mässhallen öppnade vid tio och nästan på en gång kom ganska många besökare och fram till tidig eftermiddag var det en strid ström. När det var som mest hektiskt hann jag inte springa runt och fotografera men några bilder blev det från dagen:


Hallands Släktforskarförening, som ordnar Släktforskardagarna 2017, var förstås på plats. Det här är en av de föreningar där jag är med eftersom jag har mina rötter i Halland.


DIS Småland och KLGF (Kalmar Läns Genealogiska Förening) på rad. Närmast är det KLGF:s ordförande Gullan Olsson till vänster som pratar med en släktforskare.


Viola EK är redaktör för KGF:s medlemstidning men också dragspelare och en person som förgyller tillvaron för oss andra. Om det är ett dragspel eller ett durspel eller ett instrument som egentligen heter något annat vet jag inte, men spelade vackert på det gjorde hon. Så Viola, om du läser detta skriv gärna i en kommentar vad det är du spelar.


Björn Lippold är mannen bakom Centrala Soldatregistret och som jag och många andra släktforskare med soldater i släktträden ofta tänker på med tacksamhet. Igår fick vi anledning att pratas vid en stund.


KGF var huvudarrangör, en förening som jag också är medlem i eftersom jag släktforskar på flera släktgrenar i Kronobergs län. Tack för ett fint arrangemang!


Claes Westling från landsarkivet i Vadstena och hans kollegor på Landsarkivet i Lund hade mycket att prata om med de besökande släktforskarna.


Många föreningar sålde böcker, både lokala och allmänna, och själv kom jag hem med några nya fynd. Jag har haft mycket glädje av bland annat hembygdsböcker i min släktforskning och det är jag knappast ensam om.


Jag blev lite imponerad av Ekeberga hembygdsförenings arkiv. En äldre föreningsmedlem (nu avliden, tror jag) har samlat mängder av information om sockenfolket och ett stort klipparkiv från tidningar, och allt är katalogiserat. En av föreningens medlemmar idag berättade för mig om detta imponerande arbete, men vårt samtal avbröts av en akut fråga från annat håll och när besöksströmmen sedan minskat lite glömde jag gå tillbaka och ställa frågan om vem samlaren är. Mitt minne är bra men kort.


Så här såg det ut hos oss från Tjust framåt eftermiddagen. Högen med vår medlemstidning hade minskat betydligt och godiset började sina. Då hade vi svarat på frågor om båtsmän i Tjust kompani, om Västra Eds socken, om en familj i Hjorted med mera.


Min reskompis Ing-Marie Åkerö från Västervik, som hade varit förutseende nog att ta med lite påskgodis till besökarna men det tog snart slut. Tack för sällskapet, Ing-Marie! Det här gör vi gärna om.

Många fler utställare var med, både stora föreningar och företag i branschen, och mindre organisationer. Nu ser jag fram emot Släktforskardagarna i Umeå i augusti.

Vi har dem alla, de där stoppen i antavlan som verkar vara hopplösa att komma förbi. Jag brukar vanvördigt kalla sådana mystiska anor för utomjordingar: de dyker bara upp utan minsta ledtråd till deras bakgrund, som om de liftat till sin nya boplats med ett flygande tefat. Att brottas med dessa stopp känns emellanåt tämligen tröstlöst så jag brukar låta dem vila ett antal år mellan försöken att finna deras ursprung.
Härom dagen plockade jag fram ett av stoppen i antavlan, min anmoder Brita Andersdotter i Blacksta nedergård i Bergshammar Jag vet inte mycket om henne. Hon var gift med Anders Nilsson, som i början av deras äktenskap var ryttare för Blacksta rote och då hade det passande soldatnamnet Blackman. Anders Nilsson föddes 4 januari 1700 just i Blacksta nedergård i Bergshammar och var son till dåvarande ryttaren och sedermera rusthållaren Nils Håkansson och Gertrud Olofsdotter. Anders Nilsson Blackman var alltså ryttare för sin fars rusthåll och övertog detsamma år 1737. Hans bakgrund var ganska enkel att kartlägga, särskilt som flera av hans anor hamnade i trubbel med både grannar och rättvisan och fick stå till svars för sina gärningar inför tinget.

Brita Andersdotter är betydligt mer gåtfull. När hon dog 9 januari 1765 uppges hon vara 73 år gammal, vilket skulle ge födelseåret 1692. Kanske stämmer detta eller så är hennes ålder något överdriven. Jag har inte återfunnit makarnas vigsel trots idogt letande i vigselböcker för de omgivande socknarna. Anders Nilsson Blackman noteras vara gift i mantalslängden 1728. Bergshammar har bevarade husförhörslängder från 1725 och där dyker sonhustrun Brita upp 1727. Den uppgiften är dock något osäker, då uppgifter uppenbarligen fyllt på efter hand fram till 1735. Det är alltså möjligt att Anders Nilsson Blackman varit gift tidigare och gift med sig med Brita Andersdotter först i början av 1730-talet. I så fall saknas hans eventuella första hustru i dödboken, så troligtvis är Brita den sonhustru som kommer till Blacksta 1728.
Två barn föddes i äktenskapet: min ana Anders Blackman år 1733 och så dottern Katarina 1736. Förutsatt att dödbokens åldersuppgift är korrekt skulle Brita alltså vara 41 respektive 44 år när barnen föds. Det är en fullt plausibel ålder, men lite märkligt är det om det skulle dröja fem år från vigseln till dess att första barnet föddes. Visserligen var maken Anders Nilsson Blackman fortfarande ryttare när barnen föddes men Sverige befann sig inte i krig så han borde vara hemmavid mesta delen av tiden och därmed också kunna ägna sig åt barnalstrande. Dock verkar han ha varit frånvarande vid husförhören åtminstone 1736 till 1740 men måhända var han inte alltför kyrklig av sig. Fast han blev förstås kyrkvärd med tiden...

b2ap3_thumbnail_Moln1.jpgUpp i det blå går jakten efter den gåtfulla Britas ursprung.

Barnen, eller snarare deras faddrar, borde ge ledtrådar till Brita Andersdotters härkomst. Så vilka var då faddrar till sonen Anders 1733?

"Mäster Christiarn i Kottorp, kyrckiowärden Lars Eriksson i Östergården, hustro Catharina i Mellangården sampt hustru Maria i Torp i Thuna socken"

Kottorp var boställe för hovslagaren vid Kungliga Livregementet till häst, samma regemente som fadern Anders Nilsson Blackman red för och farfadern Nils Håkansson var rusthållare för. Både Anders och Nils hade alltså rimligen mycket kontakt med mäster Christian, vars fulla namn var Christian Messenberg eller Mössenberg. Han var gift med Sara Stare, som rimligtvis borde vara identisk med dottern med samma namn till kornetten Sven Stare från Åby i Bergshammar. Åby ligger ett stenkast från Blacksta och Anders Nilsson Blackmans morbror Per Persson Frimodig var gift med Sara Stares syster Brita Svensdotter Stare. Här rör det sig dock om två namnar, då Sara Stare från Åby dog i Stockholm 1718, medan Sara Stare från Kottorp avled i Nyköping 1741 och efterlämnade ett stort antal syskonbarn nere i Småland. Kopplingen med mäster Christian torde ändå gå via Anders Nilsson Blackman då de borde ha haft mycket med varandra att göra å yrkets vägnar.

Östergården ska utläsas som Östergården i Bergshammars by, även den belägen ett stenkast från Blacksta och gränsande till Bergshammars kyrka, vilket förstås var bekvämt för en kyrkvärd. Lars Eriksson var gift med Nils Håkanssons syster Kerstin Håkansdotter. Han ingår alltså i släktkretsen runt fadern Anders Nilsson Blackman och ger ingen ledtråd till Brita Andersdotters bakgrund,

Hustru Katarina bodde i Mellangården i Bergshammars by, som likaledes låg nära Blacksta. Hennes fulla namn var Katarina Håkansdotter, och även hon var syster till Nils Håkansson. Inte heller hon har alltså någon direkt koppling till mamma Brita.

Slutligen hustru Maria i Torp. Det faktum att en fadder kom från grannsocknen Tuna var kittlande. Kanske fanns här en ledtråd till Britas ursprung. Det fanns två gårdar i Torp och vid den här tiden hette hustrun i båda gårdarna Maria. Så vem var då faddern; Erik Perssons hustru Maria Svensdotter eller Erik Johanssons hustru Maria Nilsdotter? Tja, den sistnämnda kom från Blacksta. Hon var dotter till Nils Håkansson och syster till den nyblivne barnafadern och det var förstås hon som stod fadder åt sin nyfödde brorson.

De fyra faddrarna var alltså en kollega till barnafadern, hans ingifta farbror, faster samt syster. Brita Andersdotter verkar inte ha någon släkt alls. Nåväl, Katarinas faddrar 1736 borde ge någon ledtråd till Brita Andersdotters ursprung i alla fall!

De var "Comministern Herr Daniel Trautzel, BefallningsMan Erik Wahlberg, ryttaren Thunbergs hustru Beata Andersdotter och pigan Annika Jakobsdotter uti Östergården Bergshammars by"

Att prästen är fadder till vissa barn är vanligt men något släktskap med endera föräldern torde inte föreligga här. Inte heller Erik Wahlberg verkar ha någon koppling till någon av föräldrarna. Annika Jakobsdotter var kusin till lilla Katarina, då hennes mor Annika Andersdotter var dotter till Kerstin Håkansdotter i Östergården via dennas första gifte. Men Beata Andersdotter hade ju samma patronymikon som modern Brita Andersdotter - kunde det till och med vara hennes syster?

Jakten på Beata Andersdotter började. Änkan Beata Andersdotter gifte sig 1740 i Bergshammar med ryttaren Anders Åman. Kunde detta vara den Beata jag försökte få fatt på? Så visade sig vara fallet, och ganska snabbt kom jag fram till att ryttaren Thunberg hette Olof. Beata Andersdotter gifte sig 1727 i Tuna med Olof Olofsson (alltså senare ryttare med namnet Thunberg), och fick sex barn med denne. I äktenskapet med Anders Åman fick hon en dotter. Anders Åman och Beata Andersdotter flyttade 1767 till Enstabergastugan i Tuna, och där dog Beata 1784 och Anders 1786. I Tunas dödbok anges att Beata Andersdotter föddes 1703 i Tuna by. Tunas födelsebok börjar först 1710. Med hjälp av täta fadderförbindelser gick det dock att placera in henne som dotter till skräddaren Anders Andersson och Sigrid Jonsdotter i just Tuna by. Dessa gifte sig 1702, så det var inte troligt att de fick en dotter redan 1692. Men kanske kunde "min" Brita Andersdotters ålder ha överdrivits i dödboken? Jag känner till sju barn till Anders Andersson och Sigrid Jonsdotter, och det finns en lucka i barnaskaran, men först runt 1707. Ett fel på 15 år verkar lite väl osannolikt. Dessutom kollade jag dopnotiserna för Beata Andersdotters sju barn samt elva av hennes syskonbarn. Brita Andersdotter och Anders Nilsson Blackman var inte faddrar någon gång. I nuläget lutar jag åt att Beata Andersdotter var fadder för att hennes make Olof Olofsson Thunberg var kollega till Anders Nilsson Blackman. Hon är inte syster till Brita Andersdotter. Möjligen skulle Brita kunna vara syster till Beatas far, skräddaren Anders Andersson, men då borde jag återfinna Brita Andersdotter och Anders Nilsson Blackman i Tunas vigselbok. Samt att någon av dem någon gång borde stå fadder i den stora familjen vid ett dop i Tuna kyrka, men så är inte fallet.
Nästa steg var att lusläsa faddernotiserna i Tunas födelsebok från 1726 till 1740. Antal gånger Brita Andersdotter stod fadder: 0. Jag återvände till Bergshammar och gick igenom även den födelseboken för samma period. Antal gånger Brita Andersdotter stod fadder: 0. En sak stod i alla fall klar: hon var inte särskilt omtyckt. Men varifrån kom hon? Sannolikt var hon ingen utomjording utan kom från det här solsystemet men närmare hennes ursprung än så har jag inte kommit. Än. Men det är väl därför den här sysselsättningen kallas för släktforskning, för att det krävs en hel del pusslande för att lösa vissa stopp i släktträdet. Jag har bara inte hittat rätt pusselbit ännu.