Nu ska jag bjuda er på lite släktforskarfika. Eller snarare släktfika. Trekaffet igår eftermiddag drack vi i makens farmors koppar. Vi åt kakor efter min mammas gamla recept och kakorna låg på assietter från makens mors hemland. Duken på bordet har min faster gjort. Är det så här hos er också? Att ni har släkten närvarande i vardagslivet?


Trekaffet i släktens kaffeservis, på fasters duk, med mammas kakor på svärmors assiett. Servettstället till vänster har min pappa gjort och ljusstakarna i bakgrunden kommer från min andra svärmor Maj. Jag har haft tre svärmödrar, bara den första är ännu i livet. (Karin, skulle du råka läsa detta så vinkar jag lite till dig.)

Min makes farfar var rättare på Helgerums gård, där vi nu råkar bo, för ungefär hundra år sedan. Han dog 1935 och några år senare flyttade farmodern härifrån. Kanske var det då hon packade ner kaffeservisen. Eller gjordes det kanske när hon dog 1954? Den las i alla fall i en kartong som knöts om med snören och någon skrev "Farmors koppar från Helgerum" på kartongen. Min mans båda föräldrar är döda så vi vet inte riktigt när detta skedde. Vi använder inte den här kaffeservisen så ofta men ibland kommer den fram.


För några år sedan hittade vi ett gammalt bleknat fotografi bland min svärfars bilder där kaffekopparna står på bordet. Kanske någon gång på 40-talet?

Kakorna bakar jag lite då och då. Receptet kommer från min mamma, som hade det nedskrivet från när hon var piga i mitten av 40-talet på Bockagården i Rolfstorps socken i Halland. Kakorna heter Hunnestadbullar och jag trodde länge att receptet kom från min farmor, som bodde i Hunnestad när jag var barn. Men det har jag fått veta på senare år att det inte är så. Receptet fick mamma av sin arbetsgivare, frun på Bockagården. Frun hette Herdis Carlsson och kom från Hunnestad (en socken lite närmare Varberg) och därav kommer namnet. Min mamma bakade de ofta när jag växte upp och sedan mamma gick bort 2009 har jag börjat baka dem. Ibland har jag tagit med när jag hälsat på min pappa, men nu lever inte han heller längre.


Nybakat. Mammas kökshandduk i linne, där hon broderat sina initialer G J, får tjäna som bakduk.

Hunnestadbullar är en lättbakad sort och kanske kallas de något annat i andra sammanhang. Här är receptet:
Antal: c:a 50 st (två bakplåtar, och det går med fördel att halvera receptet)
225 gr smör
2,25 dl socker
2 äggulor
1 knivsudd hjorthornssalt (eller en tesked bakpulver)
6 dl vetemjöl
Rör ihop smör och socker, tillsätt äggulorna, sedan mjölet blandat med hjorthornssaltet. Forma till små bullar som penslas med äggvita och doppas i hackad mandel och pärlsocker. Gräddas i 170-180 grader.
Mamma har inte angett hur lång gräddningstid det ska vara och nu kan jag ju inte fråga henne, så jag har provat mig fram. 12-15 minuter är lagom, men håll koll på ugnen. De ska vara lite gyllenbruna.


Herdis Carlsson och hennes makes grav på Rolfstorps kyrkogård för några år sedan. Min mamma arbetade hos henne ett par år.

Min mamma bakade allt och det gör jag också. Både matbröd och kaffebröd. Hembakt är bäst. När mamma var hemmafru på 50- och 60-talet skulle det ju vara sju sorters kakor på kalasen. Så många sorter brukade hon inte ha men tre eller fyra sorter fanns alltid. På vardagar fick vi vetebröd till fika och på söndagar alltid flera sorters kakor. Hon bakade havreflarn, nötkakor, kokoskakor, sockerkaka, sandkakor, bondkakor, chokladsnibbar, havrekakor med russin, snedskurna längder, korintkakor, kardemummaskorpor och en del andra sorter också. Mormor, farmor, mostrar och fastrar, alla bakade hemma då.


Efter mammas död tog jag hand om hennes bok "Sju sorters kakor", som är sönderläst sedan länge. Den är från 1951. Själv har jag en från 70-talet och använder båda. Den andra kakreceptboken kommer från min svärmor nummer två som hette Maj. Maj bakade en hel del men inte lika ofta som min mamma. Mamma var hemmafru men Maj förvärvsarbetade.


Mammas exemplar av "Sju sorters kakor" är välanvänt.

Assietten på vårt kaffebord är en av ett dussin som vi tog hand om när min svärmor Helene gick bort 2011. Helene var född i Lübeck i Tyskland och kom till Sverige 1951, som invandrad arbetskraft tillsammans med en av sina systrar. Jag tror inte att hon hade med sig assietterna då utan de är nog inhandlade vid något senare besök hemma i Lubeck, så vitt vi vet. Vi använder dem varje dag.

Duken på bordet har min faster Gulli gjort. Hon bodde också i Hunnestad och var mycket duktig på att sy, brodera, väva och allt sådant och försörjde sig på det. Hon var en riktig finlirare. Både Gulli, min pappa och alla deras syskon föddes i Rolfstorp. Gulli blev hemmadotter och när mina farföräldrar efter sin pension sålt gården och flyttade till Hunnestad flyttade Gulli med. Efter några år gifte hon sig där men fick inga barn och arbetade med sömnad. Nu är det snart tre år sedan hon gick bort och eftersom hon var barnlös blev det syskonen och syskonbarnen som delade på kvarlåtenskapen. Den här duken valde jag för att den är vacker och passar vårt bord och påminner väldigt mycket om vem hon var. 



Faster Gulli som ung och fotograferad på sin 50-årsdag 1974.

Det är nog allom bekant att jordens befolkning var mycket mindre förr i tiden, samtidigt som rörligheten inte alls var lika stor då som nu. De flesta lämnade aldrig hemtrakten, och många sökte dessutom aktivt äktenskapspartners inom släkten – allt för att komma åt någon förmögenhet, framgångsrik bondgård eller lukrativ affärsrörelse. Ett av mina första inlägg här i Rötterbloggen handlade exempelvis om hur min farfars morfars farföräldrar, som var halvkusiner, gifte sig 1837 och därigenom krönte en över hundraårig trasslig släkt i nordvästra Skåne. Bland annat var brudgummens faster svärdotter till sin egen fasters förste make som tillika var hennes tillkommande svägerskas morbror, samtidigt som brudens styvmormor var syssling till sin dotters styvdotters svärmor. Jag blir fortfarande lika yr när jag försöker reda ut dessa trasliga släktgrenar, men frågan är om inte de britter som omnämns under rubriken »Owanlig Slägtskap» i Lunds Weckoblad den 24 mars 1819 tar priset:

b2ap3_thumbnail_1819-03-24.JPG

»I Lancashire nära Oldham i England har genom 2:ne ej länge sedan ingångne ägtenskap en owanlig Slägtskap tillkommit. Händelsen är följande: en man gifter sig med ett fruntimmer, hwars bror kort derefter blir gift med hennes mans dotter af förra giftet. Begge partierna få barn, det första en dotter, det andra en son. Den förstnämda frun är således mor till sin bror, syster till sin dotter och mormor till sin brorson. Widare är hennes lilla dotter systerdotter till sin syster, moster till sin cousin och syster till sin morbror. Den yngre mannen är widare bror till sina föräldrar, son till sin syster, morbror till sin hustru och bror till sin systerdotter. Hans hustru är syster till sina föräldrar, dotter till sin syster, systerdotter till sin man och moster till sin syster. Slutligen är den lille gossen sin fasters, den äldre fruns, barnbarn, och cousin till sin moster, den lilla flickan.»

Jag har sagt det förr, och det tål att upprepas – släkten är värst.

»Jag kände en man, hvilken ägde detta säregna forskarintresse, som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom, med andra ord en boren forskare, och det var min far. Jag har träffat på ytterst få människor, som ägt ett så lefvande forskarintresse, som han.»

Så beskriver Malmös förste stadsarkivarie Anders Ulrik Isberg d. y. (1867-1940) sin far, Anders Ulrik Isberg (1826-1900) i inledningen till första delen av Malmö stads krönikebok (1911). A. U. Isberg d. ä. var till yrket järnvägskamrer men ägnade fritiden åt person- och historieforskning kring Malmö i äldre tid. Han spenderade otaliga timmar i stadens äldre arkiv, något som inte bara resulterade i Bidrag till Malmö stads historia (1895-1897) utan även den omfattande »Isbergs biograficasamling», bestående av mängder av anteckningar om personer, släkter och släktskap i Malmö under 1500- till 1800-talet. Isberg var en sann forskarpersonlighet, och det är inte utan att man som släktforskare känner igen sig i sonens beskrivning av faderns säregna forskarintresse. Man kan dock konstatera att en googling på ordet »forskarpersonlighet» ger 370 träffar, medan sökordet »släktforskarpersonlighet» inte ger en enda träff. I dagens blogg tänkte jag därför lyfta fram denna ypperliga beteckning, för jag är nog långt ifrån ensam om att  ha en utpräglad släktforskarpersonlighet.

b2ap3_thumbnail_Picture-048.jpg

Anders Ulrik Isberg (1826-1900), porträtt på Malmö stadsarkiv (foto: undertecknad).

Så länge jag kan minnas har jag i varit väldigt intresserad av släktforskning. När vi i grundskolan studerade bibeln fascinerades jag mest av de detaljerade släkttavlorna som berättar om hur Jesus var son till Josef, som var son till Eli, son till Mattat, son till Levi, son till Melki, och sedan en väldig massa lustiga namn tillbaka till Adam och Eva. Så småningom började jag släktforska på Disney-karaktärerna och genom att använda Kalle Anka-tidningarna som källor försökte jag reda ut alla luddiga släktkopplingar, men det var inte helt lätt att placera in Långbens farbror Bläckben, kusin Trögben och faster Mittbena i sammanhanget. Det var emellertid Kalle Ankas släktträd (1994) som blev det egentliga startskottet för min släktforskarbana, och därefter var jag fast.

Några år senare fick jag möjlighet att utforska mina egna förfäder, och sedan har det rullat på i rasande fart. I snart sjutton år har jag forskat bakåt och framåt, i sidled, och sedan bakåt igen, utrett förfäder och ättlingar, upprättat antavlor och stamtavlor och fyllt släktdatabasen med tiotusentals namn. Jag har kikat på ingifta morbröders släkter, utforskat alla mina lärares förfäder (det visade sig att jag var avlägset släkt med flera av dem), undersökt diverse kändisars antavlor – ja, inte ens husdjuren har lämnats ifred. När min bror skaffade en hund, den vackra Golden retrievern Lily, kunde jag givetvis inte låta bli att undersöka om hon var släkt med familjens gamla Golden retriever Heidi – och jodå, Heidi var syssling med Lilys mormors mor.

b2ap3_thumbnail_Kopia-2-av-img060.jpg

De flesta av mina böcker handlar om släktforskning, eller släktingar, eller platser där mina förfäder och släktingar bott. Nästan alla program på datorn har med släktforskning att göra, väggarna är fyllda med fotografier på förfäder, och jag tänker jämt och ständigt på släktforskning. »Ett sån’t intressant namn den nya grannen har, undra varifrån han härstammar?». »Den där artisten är riktigt talangfull, var har hon sitt påbrå?». »I eftertexterna till senaste biofilmen skymtade en produktionsassistent med ett visst efternamn, är det samma släkt som på mormors sida?». Ja, så länge det finns något att forska på lär jag fortsätta släktforska. Kan man kalla det besatthet? Eller en släng av galenskap? Nejdå, för att återknyta till A. U. Isbergs inledande ord är det bara ett sånt där säreget (släkt)forskarintresse som uppslukar alla andra intressen, som genomtränger personen och sätter sin särskilda prägel på honom – helt enkelt en släktforskarpersonlighet!

b2ap3_thumbnail_Picture-352.jpg

En fråga som ställdes på Anbytarforum igår rörde betydelsen av ordet mosterman. Vi har förhållandevis gott om ord för att beteckna släktskap i svenskan: brylling, måg, sondotter, plastfarfar - ja, listan kan göras lång även om det sistnämnda är ett ganska modernt tillskott. Men varför har vi så många ord för att definiera graden av släktskap? Jo, helt enkelt för att vi har haft behov av att kunna redogöra för hur vi är släkt i ganska många led, till exempel för att kunna göra anspråk på arv efter barnlösa avlägsna släktingar.
För nära 20 år sedan läste jag kulturantropologi i Uppsala där en av delkurserna handlade om släktskapssystem och definitioner av släktskap. Tyvärr sorterade jag ut kurskompendierna för några år sedan och kommer därför inte ihåg de exakta detaljerna från den för en redan då inbiten släktforskare intressanta kursen. Vi studerade patrilinjära och matrilinjära samhällen, där de förstnämnda föga överraskande är betydligt vanligare. I patrilinjära samhällen räknas släktskap endast på manssidan och i matrilinjära samhällen endast på kvinnosidan. I det matrilinjära samhälle vi studerade var fadern en bifigur i familjen som i praktiken enbart fungerade som spermadonator. Kärnfamiljen utgjordes av modern, barnen och moderns bror. Det var morbroderns uppgift att försörja systerns familj, medan fadern i stället försörjde sin systers familj. För att röra till det hela praktiserade man dessutom syskonbyte, så att morbrodern var gift med faderns syster och männen i praktiken försörjde varandras familjer, samt att kusingifte följde i nästa generation. Släktträden blev helt enkelt väldigt hoptrasslade då de äkta makarna alltså var dubbelkusiner och genpoolen blev alltmer endogamisk för varje generation.

b2ap3_thumbnail_Lngs-Nykpingsn2e.jpg

Kanske början på ett invecklat släktträd, längs Nyköpingsån i juli 2015.

Det jag framför allt slogs av när jag läste kulturantropologi var de enorma skillnader som fanns i definitioner av kvinnliga släktingar: det finns exempel på en kultur där alla kvinnliga släktingar har en specifik benämning (har man t ex nio kvinnliga kusiner finns det en specifik benämning för varje kusin unikt just för den äldsta, näst äldsta osv kusinen) och även en kultur med en ett enda ord för kvinnlig släkting. Oavsett om man diskuterar sin farfars morfars moster eller dotterns styvdotters svärmor så var benämningen densamma. I svenskan har vi alltså relativt många definitioner för släktskap och jag blir ibland lite förvirrad när jag ska beskriva släktskap just på grund av det stora utbudet. Johan Anell lanserade för en tid sedan begreppen ansyster, anbroder och ankusin för de som liksom jag lätt går vilse i släktträdets förgreningar.  En ansyster eller anbroder är förstås syster respektive bror till någon ana, medan en ankusin är en något mer avlägsen släkting. Nog är det väldigt användbara släktskapsord!  

Bouppteckningar är en ypperlig källa när man släktforskar, och genom åren har det upprättats många namnregister som är till stor hjälp när man söker en specifik förfaders eller släktings bouppteckning. Det finns dock otaliga bouppteckningar som vi släktforskare inte ens vet att vi letar efter, och många gånger är det dessa som döljer de mest intressanta fynden. Det kan därför löna sig att plöja igenom bouppteckningar en efter en, och chansen att göra fynd är självklart större i städer eller härader där släkten har bott under lång tid. Själv har jag väldigt många anor och anförvanter i Rönnebergs, Luggude, Harjagers, Torna och Bara härader i Skåne, så när jag plöjde igenom dessa häraders bouppteckningar dröjde det inte länge innan jag gjorde ett rejält fynd. I en bouppteckning från 1760 i Bara häradsrätts arkiv fanns nämligen en mindre släktutredning, där jag genast fick syn på flera bekanta namn:

»Anno 1760 den 24 Maji blef efter Åboen Jöns Anderssons begäran i Stora Mölleberga laga inwentering och wärdering företagen efter Enckan Ellna Jeppas dotter, som dödde d:   sidstl. Maji i Stora Mölleberga, Therwid woro tillstädes den afl:s Systerbarn

1mo den aflednas half syster Anna Claes dotters barn

1mo sonen Pehr Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

2do sonen Klas Mattisson ifrån Stora Bjellerup.

3tio Anna Claes sonason Lars Mattissons son Lars Larsson ifrån Wästra Kattarp 16 år g:

4to Metta Mattis dotter gift med Nils Persson i Lilla Bjellerup.

5to Hanna Mattis dotter gift med Olof Persson i Östra Odaslöf.

2do den aflednas hehl syster Hanna Jepps dotters barn

1:mo Marna Ols dotter gift med Nils Andersson i W: Kattarp.

2:do Bengta Olsdotter gift med Lars Christensson i Bara,

3tio Ellna Ols dotter gift med Per Persson i Häsleberga.

3tio den aflednas hehl-syster Bengta Jepps dotters barn

1mo sonen Simon Andersson i Näfwitshög,

2do sonen Lars Andersson ibm.

3tio sonen Jöns Andersson i Stora Mölleberga,

4to dottren Ellna Anders gift med Anders Bengtsson i Näfwitshög.

5to sonen Jeppa Andersson Ryttare för Rusthållet No 105 i Winninge.

4to den aflednas hehlsyster Sissa Jeppas dotters son Jöns Hansson i Malmö Hospital.»

Den avlidna kvinnans halvsyster Anna Clausdotter (ca 1680-1741) var gift med en av mina förfäder på farmors farfars sida, Mattis Nilsson (ca 1661-1741) i Bjällerup, samtidigt som de båda kvinnornas systerson Simon Andersson (ca 1718-1799) i Nevishög är en förfader på min farmors farmors sida. Hur hängde detta ihop? När jag jämförde den detaljerade ingressen med tidigare släktforskningshypoteser föll pusselbitarna sakta men säkert på plats, för med hjälp av bouppteckningen kunde jag skönja konturerna av äktenskap och släktskap som sträckte sig över hundra år tillbaka i tiden.

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1760_20160121-195537_1.jpg

En släkttavla baserad på de uppgifter som framkommer i Elna Jeppsdotters bouppteckning 1760.

Genom mantalslängder och jordrevningsprotokoll fick jag fram att bouppteckningens gemensamma nämnare var en kvinna vid namn Mätta, som bebodde hospitalshemmanet Stora Mölleberga Nr 6 i Mölleberga socken i slutet av 1600-talet och en bit in på 1700-talet. Hon hade först varit gift med en Claus Persson, som i ett tidigare gifte hade barnen Truls Clausson (ca 1658-1702) och Mätta Clausdotter (ca 1665-1738) i Bjällerup, den sistnämnda en anmoder till mig. Tillsammans fick Mätta och Claus den tidigare nämnda Anna Clausdotter omkring 1680. Jag hade tidigare gissat att Truls, Mätta och Anna var syskon, dock att Anna troligen var en halvsyster eftersom hon var ganska mycket yngre – en gissning som bekräftas av bouppteckningen där varken Truls' eller Mättas barn nämns som arvingar. Claus Persson dog i slutet av 1680-talet varpå Mätta gifte om sig med Jeppa Nilsson (död på 1710-talet) med vilken hon fick de fyra döttrarna Bengta, Elna, Hanna och Sissa.

Det är alltså en av dessa fyra döttrar, Bengta Jeppsdotter, som blev mor till min anfader Simon Andersson i Nevishög, och bouppteckningen bekräftar även min tidigare hypotes om att Simon var bror till Elna Andersdotter (ca 1717-1785), Jöns Andersson (ca 1721-1777), Lars Andersson (ca 1722-1784) och Jeppa Andersson Winberg (ca 1729-1804), samtliga boende i Nevishög. Än så länge känner jag ju dock bara till namnet på deras mor och har inte lyckats identifiera deras far »Anders», men en vacker dag träder förhoppningsvis även dessa två fram ur historiens mörker. Till dess ska jag fortsätta plöja bouppteckningar, för ibland är de bästa fynden som synes de man inte ens vet att man letar efter.

Så var det då över. För de flesta en intensiv helg fylld med släktforskning: föredrag, många spännande utställare, massor med nya skivor och böcker och så mängder med gamla och nya vänner att träffa i vimlet. För oss i Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening har året varit fyllt med förberedelser inför Släktforskardagarna, men nu är det alltså över. Ett stort tack till alla besökare, utställare, föredragshållare och funktionärer!

För de som inte hade möjlighet att gå på föredragen, så kommer en del av dem att sändas i Kunskapskanalen framöver. Håll utkik! De föredrag som filmats är

• Karin Bojs, Min europeiska familj i 54 000 år

• Kalle Bäck, Torpare och backstugusittare

• Bodil Jönsson, Tid för det meningsfulla

• Ulrika Knutson, Medborgarskolan på Fogelstad

• Kathinka Lindhe, Elvira Madigan & Sixten Sparre

• Karin Lindvall, Ett gods- en värld

• Peter Sjölund, DNA - Genetisk genealogi

• Joachim Östlund, Saltets pris - svenskar blev slavar

b2ap3_thumbnail_Blomma6_Nyns150723_20150902-045352_1.jpg

Jag var ju funktionär och hjälpte huvudsakligen nybörjare att komma igång i SläktSök. Det är oerhört roligt att vara med när de fångas av släktforskningens tjusning! Mest minnesvärt för egen del var nog den första besökaren jag hjälpte. Jag hade nämligen promenerat genom mässhallen med en annan funktionär på väg till mitt pass, där jag skulle avlösa någon av mina kollegor. När vi kom fram till SläktSök gick vi direkt och hälsade på en av besökarna som fick hjälp. Funktionären som jag hade sällskap med var min mamma, och besökaren var hennes syssling Christina. När jag så började mitt pass så blev det just Christina som jag fick fortsätta att hjälpa. Christinas mormor och mammas morfar var syskon, men den person som Christina fastnat på var sin morfars far. Enligt hfl skulle han vara född i Bärbo, men där saknades han i födelseboken. Vi började följa honom bakåt för att se när och var församlingen ändrades, men jag tyckte att han verkade bekant på något vis. Efter en stund var Christina tvungen att gå till en föreläsning så vi stämde träff igen på söndagen och jag lovade att kolla min databas för att se om jag hade forskat något på hennes morfars far. Tja, min släkt är ju både väldigt hemkär och rätt förtjust i att hitta partners som finns på någon annan plats i släktträdet, så visst hade jag det Hennes morfars far, som i själva verket föddes i Nyköpings Sankt Nicolai, var yngre bror till min farfars farfar, så Christina är alltså syssling till min mamma och brylling till min pappa.

Nästa år äger Släktforskardagarna rum i Umeå, och Södra Västerbottens Släktforskare önskas lycka till med arrangemanget!

I alla tider har människor intresserat sig för släktskap och förfäder, och genom åren har det sagts mycket klokt, roligt, klockrent och tänkvärt om dessa ämnen. Under lång tid har jag samlat på sådana citat, både från litteraturen och internet; vissa av dem saknar upphovsman, andra är välkända, och många av dem är översatta från engelskan. I dagens blogg delar jag med mig av trettio sådana citat, som förhoppningsvis kan tjäna som inspiration, tankeväckare eller bara ge ett gott skratt som inledning på släktforskningsåret 2015:

b2ap3_thumbnail_Ola.jpg

»Kom ihåg att hedra släkten som har kommit och gått före dig, eftersom de bidrog till att forma den du är.» 

– Okänd.

»Det finns ingen kung som inte haft en slav bland sina förfäder, och ingen slav som inte haft en kung bland sina.» 

– Helen Keller (1880-1968), amerikansk författare.

»Varje släktträd producerar ett par citroner, några nötter och en del ruttna äpplen.» 

– Okänd.

»Om du inte känner till historien, då känner du inte till någonting. Du är ett löv som inte känner till sin del av ett träd.» 

– Michael Crichton (1942-2008), amerikansk författare.

»Jag sitter fast i mitt släktträd och kan inte komma ner!». 

– Okänd.

»Avlägsna släktingar är den bästa sortens släktingar, och ju avlägsnare desto bättre.» 

– Frank McKinney Hubbard (1868-1930), amerikansk journalist och serietecknare.

»Om du vill leva ett långt liv måste du välja dina förfäder noga.» 

– Okänd.

»På alla tänkbara sätt är släkten en länk till vårt förflutna, en brygga till vår framtid.» 

– Alex Haley (1921-1992), amerikansk författare.

»Om du skakar om ditt släktträd, se upp för fallande nötter!». 

– Okänd.

»Det bästa med släktforskning är att söka efter förfäder och hitta vänner.» 

– Lawrence Dillard, amerikansk genealog.

b2ap3_thumbnail_2014-11-26-11.22.35.jpg

»Genealogi utan källor är mytologi.» 

– Okänd.

»Släktträdets torra grenar bär många behagliga och märkvärdiga frukter för de som vet hur man söker efter dem.» 

– Henry Ward Beecher (1813-1887), amerikansk författare.

»Du lever så länge du är ihågkommen.» 

– Ryskt ordspråk.

»Släktforskning, n. En redogörelse av ens härkomst från en man som inte var särskilt noga med att spåra sin egen.» 

– Ambrose Bierce (1842-ca 1914), amerikansk författare och journalist.

»Om du utgår från att det går tjugofem år på en generation, då har 1,048,576 personer under femhundra års tid varit involverade i att skapa dig.» 

– Okänd.

»Den som skryter om sin härstamning är som potatisen - det bästa hos honom vilar under jord.» 

– Franskt ordspråk.

»Släktens ansikten är som magiska speglar. När vi beskådar människor som tillhör oss, då ser vi dåtiden, nutiden och framtiden. Vi upptäcker saker om oss själva, och om dem.» 

– Gail Buckley (f. 1937), amerikansk författare.

»Om du tror att din släkt är normal, då är du troligen inte släktforskare!» 

– Okänd.

»Historien minns bara de berömda, släktforskning minns dem alla.» 

– Laurence Overmire (f. 1957), amerikansk poet och författare.

»Mina vänner förstår inte min besatthet av släktforskning - och jag vill inte slösa värdefull forskningstid på att försöka förklara». 

– Okänd.

b2ap3_thumbnail_Elna-Persdotters-bpt-1751-innel-handl-Catharina-Broman-och-Maria-Lundsten.jpg

»Att vara okunnig om vad som hände innan du föddes är att ständigt förbli ett barn. För vad är en människas liv värt, om det inte är invävt i våra förfäders liv genom de historiska källorna?» 

– Marcus Tullius Cicero (106 f. Kr.-43 f. Kr.), romersk statsman och filosof.

»Ett släktträd kan vissna om ingen sköter dess rötter». 

– Okänd.

»Varför slösa pengar på att undersöka ditt släktträd? Engagera dig bara politiskt, så kommer dina motståndare att göra det åt dig.» 

– Mark Twain (1835-1910), amerikansk författare.

»Om vi vet var vi kommer från, kan vi bättre förstå var vi ska gå. Om vi vet vem vi kommer från, kan vi bättre förstå vilka vi är.» 

– Okänd.

»Våra avlidna är aldrig döda för oss, förrän vi har glömt dem.» 

– George Eliot (1819-1880), brittisk författare.

»Alla mina vänner postar foton och väderuppdateringar på Facebook, och här sitter jag och bara »Hurra! Jag hittade nyss min morfars farmors mormors flicknamn!»». 

– Okänd.

»Plötsligt är alla mina förfäder bakom mig. Var stilla, säger de. Titta och lyssna. Du är resultatet av tusentals' kärlek.» 

– Linda Hogan (f. 1947), amerikansk författare.

»Att glömma sina förfäder är som att vara en bok utan en upphov, ett träd utan rot.» 

– Kinesiskt ordspråk.

»Att släktforska utan grundläggande kunskaper är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt».

– Markus Gunshaga (f. 1986), svensk genealog.

»Ge mig sinnesro att acceptera de förfäder jag inte kan hitta, modet att hitta de jag kan, och förstånd att dokumentera ordentligt.» 

– Okänd.

För några år sedan blev jag ombedd att göra en släktutredning åt någon så närstående som min farbrors svägerskas exmakes nye svärfar Sven med anledning av en instundande födelsedag som slutade med en nolla. Denna present var dock lite sent påtänkt så jag hade mindre än en vecka på mig, men tack och lov bestod halva veckan av novemberlovet. Efter att ha forskat intensivt hela helgen skrev jag nästan tusen omdömen på måndagen och bestämde mig för att ta ledigt från forskningen under kvällen. När jag kom hem möttes jag dock av en ringande telefon och en ivrig forskarkollega i andra änden. Att vi var släkt visste vi redan: jag hade några år tidigare deltagit på en släktträff för hans närmaste släkt och då hållit ett föredrag om våra gemensamma anor, men nu hade han via Disbyt konstaterat att vi hade gemensamma anor på ytterligare en gren. Det var bara att slå sig ned vid datorn och plocka fram släktgrenen ifråga medan vi diskuterade personerna. När vi var färdiga stönade jag lite för dessa anor bodde i Kila. Jag hade ju tänkt att få en ledig kväll men när jag slutade uppdragsforskningen kvällen innan hade jag precis hittat en ana som var född just i Kila. Eftersom jag nu hade socknen framme kunde jag ju i alla fall kika på anan. Någon minut senare blickade jag storögt på dataskärmen och fnissade för mig själv. Den där familjen jag just diskuterat på telefon var fortfarande centrumpersoner i Disgen. Den person jag just kollat upp i Svens släktträd var systerson till pappan i den familjen! Besvärligare var att räkna ut hur Sven och jag var släkt. På den här grenen bestod min släkt av många korta generationer och Svens släkt av nästan lika många långa generationer.  

Vad menas då med korta respektive långa generationer? Korta generationer innebär att föräldrarna är relativt unga när barnet föds. Ofta härstammar man också från det äldsta eller näst äldsta barnet i barnaskaran. Långa generationer förekommer framför allt på svärdssidan och kanske huvudsakligen när fadern varit gift flera gånger och härstamningen går via något av de yngre barnen i det sista giftet.

b2ap3_thumbnail_Slktschema2-Camilla-Sven.jpg

Så hur var vi då släkt, Sven och jag? Vi inledde i Kila med en barnaskara på sju barn. Eftersom vi snabbt hamnar skevt i generationerna vore det förstås rimligt om vi härstammade från det äldsta respektive yngsta barnet men jag härstammar från barn nr 4 Anders, född 1701, och Sven från barn nr 5 Maria, född 1703. Sedan kommer glappet: Maria får sitt yngsta barn 1745 och samma år blir Anders morfar och det är de barnen vi härstammar ifrån. Det här är Svens raka fädernehärstamning och flera av männen var lite äldre när de blev fäder medan min härstamning till största delen går via kvinnor och dessutom via äldsta eller näst äldsta barnet i de flesta fall. Sven är i samma generation som min mf fm trots att hon var 67 år äldre än honom!

I somras bloggade jag i "Åh, vi är ju släkt" om hur knepigt det ibland kan vara att lista ur släktskap. På det foto som illustrerar bloggen äter mina morföräldrar frukost tillsammans med morfars bror Yngve. Fotot bör därmed ha tagits av Yngves hustru Margareta. Margareta är huvudpersonen i ett exempel på korta generationer som lokaltidningen Folket skrev om 1984.

b2ap3_thumbnail_Tidningsurklipp-Folket-1984.jpg

Artikeln har i 30 år legat hopvikt i min mormors klippbok och jag lyckades tyvärr inte släta ut den helt trots assistans från några kokböcker i tungviktarklass. Artikeln handlar om Margareta som 56 år gammal blivit mormors mor. Hon hoppades få uppleva ytterligare en generation men gick bort 1999, några år innan den lilla flickan ovan bildade familj. Det går säkert att hitta exempel på yngre mormors mödrar men det är onekligen korta generationer på den släktgrenen!

Vi som släktforskar är utan tvekan speciella människor. Vi blir eld och lågor av gamla brev och fotografier, vi tycker att kyrkogårdar är härliga, och ord som »ejusdem», »anförlust» och »katekismilängd» är vardagsmat för oss. Det finns vissa saker som bara en släktforskare skulle förstå och känna igen sig i, och i dagens blogg har jag samlat trettio exempel på sådant. Du vet att du är släktforskare när...

1) ...du inleder de flesta av dina meningar med »min farmors morfars mor...» eller något liknande.

2) ...du har sjukanmält dig eftersom du fick upp ett hett spår i forskningen och inte ville avbryta.

3) ...din ultimata teknikpryl skulle vara en tidsmaskin, så att du kan åka tillbaka i tiden och prata med dina förfäder och få alla dina frågor besvarade.

4) ...du är mer intresserad av vad som hände 1714 än 2014.

5) ...din enda utomhusaktivitet är besök på kyrkogården.

6) ...du måste köpa en ny hårddisk eftersom din nuvarande är proppfull av släktforskningsfiler.

7) ...du går direkt till hyllorna K (Historia), L (Biografi med genealogi), M (Etnografi, socialantropologi och etnologi) och N (Geografi och lokalhistoria) när du besöker biblioteket.

8) ...din perfekta semester inkluderar besök på ett bibliotek, ett par kyrkogårdar och minst ett arkiv.

9) ...din familj vet att »jag ska bara kika i en kyrkobok till» betyder »mamma / pappa lagar inte mat idag, beställ pizza».

10) ...du flyttar till ett nytt hus, och genast undersöker husets historia och utforskar de familjer som tidigare bott i huset.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender.jpg

11) ...du försovit dig eftersom du suttit uppe hela natten och släktforskat.

12) ...du har utforskat ditt husdjurs förfäder.

13) ...du tycker att en avrättad förfader 1703 är mycket mer intressant än dubbelmordet som ägde rum i ditt kvarter i förra veckan.

14) ...du kör förbi en kyrkogård, och din första tanke är »undra om någon släkting eller förfader ligger begravd där?».

15) ...du äger en laptop som du bara använder vid arkivbesök.

16) ...du frågar varje person du möter om deras far- och morföräldrars efternamn.

17) ...din läkare frågar om din familjebakgrund, och du svarar »hur många generationer bakåt?».

18) ...de flesta av dina semesterbilder har tagits på kyrkogårdar.

19) ...du kommer ihåg vilket datum din farmors morfars mor föddes, men glömmer din partners födelsedag.

20) ...du har knackat på hos en främling och frågat om du får kika runt i deras hus, eftersom en av dina förfäder har bott där för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG_6089.JPG

21) ...du äger fler böcker om släktforskning än det lokala biblioteket.

22) ...du har löst en släktforskningsgåta som du fick reda på genom din lokala dagstidning.

23) ...du kan räkna upp alla härader i ett visst landskap, trots att du aldrig har bott där.

24) ...du kan identifiera gamla sjukdomar och deras nutida motsvarigheter.

25) ...du utforskar ovanliga, ickerelaterade släktnamn för skojs skull.

26) ...du, efter att ha spenderat hundratals kronor och flera års forskning, inser att din gammelmoster hela tiden visste svaret på släktgåtan, men du bryr dig inte eftersom du ändå tycker att själva jakten är roligast.

27) ...du blir avundsjuk på personer som har familjebiblar, gamla brev och andra släktklenoder i sin ägo.

28) ...du utforskar chefens, grannens, kändisens och flickvännens kusins anor, med motiveringen »jag var nyfiken».

29) ...du vet mer om dina förfäder än de äldre släktingar som faktiskt har träffat dem.

30) ...du sitter uppe halva nätterna på Anbytarforum och läser inlägg som inte har minsta koppling till din egen släktforskning.

Camilla Eriksson skrev igår om släktskap i sin blogg Släkt eller inte. Hon konstaterade att alla har sina egna definitioner av begreppet och att man kan ha olika syn på vad det innebär att vara släkt med någon och vilken krets av personer som omfattas. Det är ett mycket intressant ämne, och det fick mig att fundera kring det omvända - vilka är jag inte släkt med?

I söndags när jag släktforskade kom jag fram till att jag är avlägset släkt med maken till en kvinna som jag sitter i samma styrelse som i Genealogiska Föreningen. Vi härstammar båda från en Erik Larsson (1682-1751) bosatt på Gamlebodarna i Forshem, Skaraborgs län. Han var min fm ff ff fm f. Jag härstammar från hans son Jonas Eriksson, f. 1717, och kvinnans make från sonen Lars, f. 1727. Att vi skulle stöta på varandra, närmare 300 år senare, känns ganska otroligt!

En liknande händelse utspelade sig för bara några veckor sedan. Jag hade som vanligt fortsättningskurs i släktforskning under en torsdagskväll med en grupp personer från Uppsalatrakten. En kvinna berättade då att hon hade en anfader från Öttum i gamla Skaraborgs län, där min farmor har sina rötter. Ganska snabbt visade det sig att vi också var släkt. Kvinnans ff mf Sven Jonsson (1819-1905) var son till Jonas Jansson och Katarina Svensdotter. Denna Katarina var i sin tur en syster till min fm fm ff, Per Svensson (1807-1837) som var född på Vallen i Öttum. Med andra ord vet man aldrig vem man har framför sig - det kan vara en avlägsen släkting!

Kanske är det just detta att hitta gemensamma nämnare som gör att jag tycker det är så kul att släktforska på bredden. Till skillnad från många andra finner jag det mycket roligare än att komma så långt bakåt som möjligt i tiden. När man letar på bredden får man en helt annan förståelse för familjekonstellationerna i bygden, hur starkt kopplade man var till varandra mellan gårdarna och hur litet urvalet var när man valde partner. Många gånger fanns det nog dessutom en tanke bakom att man gifte sig inom släkten, t.ex. för att hålla kvar fastigheter och liknande.

Släktkopplingen till Öttum har gjort att jag under den senaste veckan fokuserat på att kartlägga alla syskonen till ovannämnde fm fm ff Per Svensson (1807-1837). Hans föräldrar var rusthållaren Sven Bryngelsson (1763-1817) och Britta Persdotter (1764-1838). De fick totalt tio barn, varav sex uppnådde vuxen ålder - Katarina, Kajsa, Maria, Lena, Per och Bryngel. Jag följde varje barn från vaggan till graven och noterade äktenskap och barn.  Till sist följde jag upp även makarna för att se var de kom ifrån och om jag eventuellt hade någon koppling till dem också.

Att Öttum var otroligt litet inser man ganska snabbt när man forskar där. Alla är mer eller mindre släkt med alla. Ett tydligt exempel på det är t.ex. att min farmors farföräldrar var kusiner.  De hade i sin tur varsin bror och syster som också var gifta, varför min farmors pappa fick s.k. dubbelkusiner.

b2ap3_thumbnail_IMG_5658.JPG

Min farmors farföräldrar, August Svensson (1862-1942) och Selma Svensdotter (1870-1964), var kusiner. Här vilar de tillsammans på Öttums gamla kyrkogård. Foto: Fredrik Mejster.

Jag forskade vidare. Systern Katarinas make hade jag ingen koppling till vad jag kunde se. Nästa att leta upp blev systern Kajsa. Hon gifte sig med Per Pettersson från Lassegården, Öttum och denne visade sig vara Kajsas kusin! Hans far, Petter Persson, var bror till Kajsas mor Britta Persdotter.

Systern Maria gifte sig med Anders Larsson från Lassegården. Där fanns ingen koppling vad jag kunde se.  Hennes syster Lena gifte sig med Johannes Janpettersson Jungkvist från Mörkagården i Öttum, och inte heller där verkade finns någon koppling. Efter lite letande så insåg jag dock att han var en avlägsen släkting till mig. Johannes morfar, Lars Månsson, var min fm fm fm ff bror!

Slutligen kom jag till brodern Bryngel. Han gifte sig 1834 med ingen mindre än min anmoder Anna Stina Andersdotter (1792-1865) från Stora Jonstorp. Hon var min fm ff mm och detta var hennes andra gifte. Vid tiden för vigseln med Bryngel var hon änka efter Johannes Nilsson och hade fem barn, bl.a. min fm ff m, Inga Lena Johansdotter (1827-1881). Bryngel och Anna Stina fick tillsammans ett enda barn, en son som fick heta Sven Johan Bryngelsson.  Han blev således både min fm ff m halvbror OCH min fm fm ff brorson. Hänger ni med?

Min släkt på farmors sida är, som ni ser, ett enda stort och trassligt spindelnät. För varje generation man kommer bakåt, desto fler kopplingar hittar man mellan människorna på de olika gårdarna. Ni har säkert egna exempel på detta om er släkt kommer från små församlingar på landsbygden. Att man har en gemensam anfader på 1700-talet är inte så konstigt. Konstigare blir det om man blir kvar i samma församling under flera generationer och giftermål inom släkten upprepas. Så var det minst sagt i Öttum. Om man följer ovannämnda syster Katarina Svensdotters familj framåt i tiden så hittar man allt fler släktkopplingar. Hennes dotter Maria Katarina gifter sig med Johannes Jansson, som var barnbarnsbarn till min fm ff ff ff f OCH fm fm mf ff f, Johan Bryngelsson Sandin (1695-1749). Deras son, Janne Johansson, gifte sig med Alma Vilhelmina Larsson, vilken jag är släkt med på minst fem olika sätt. Deras gemensamma söner och döttrar är jag således släkt med åtminstone åtta gånger!!

b2ap3_thumbnail_slktskap_20141113-004406_1.JPG

Så här ser det ut i släktforskningsprogrammet MinSläkt när jag frågar hur jag är släkt
med Janne Johanssons och Alma Vilhelmina Larsdotters son Knut Valter Johansson.

Även om exemplet ovan är ganska extremt, så är vi ju alla släkt på något sätt från början.  Var man väljer att dra gränsen för släktskap bestämmer man själv, men jag gör det enkelt och kallar alla för "kusiner". Frågan är inte om man är släkt utan hur!

Vad innebär det att vara släkt? Kan man bli släkt? När upphör man att vara släkt med någon? Alla har nog egna definitioner på dessa inledande frågor. Det som är självklara svar för mig kanske någon annan tycker är fullständigt uppåt väggarna. För några år sedan diskuterade jag med en kollega som blev oerhört upprörd över att jag kallade min moster för min moster. Min mamma har två bröder och min moster är gift med den äldste av dessa. Eftersom hon inte är syster till min mamma menade min kollega att hon "bara" är min morbrors fru. Vi enades om att den andras definition av ordet "moster" var rätt märklig.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918p2.jpg

_{Här slutade Sveriges mest ökända släktträff. Hertigarna Erik och Valdemar låstes}

_{enligt Erikskrönikan in i fängelsehålan efter Nyköpings gästabud 1317}

Min lokaltidning, Södermanlands Nyheter, innehöll i förra veckan en tankeväckande artikel om vänskap och släktskap. En kvinna i 30-årsåldern flyttade till Nyköping för några år sedan och träffade en ungefär 20 år äldre kvinna. De blev omedelbart väldigt nära vänner. Den yngre kvinnan blev faderlös i väldigt unga år och började söka efter faderns rötter. Sökandet efter hans ursprung försvårades av att han var adopterad. Efter att ha fått fatt på sin biologiske farfar ringde hon och pratade med honom. Hon var dock väldigt nervös inför att möta honom, varför väninnan erbjöd sig att följa med på besöket. Hennes föräldrar bodde ju i samma stad som den nyfunne farfadern. Besöket blev dock aldrig av, och en tid senare avled väninnans pappa. Bodelningsmannen meddelade väninnan att hon haft en dittills okänd avliden bror, och några dagar senare hörde han av sig igen, nu med nyheten att den okände brodern hade efterlämnat en son och en dotter. Märkligt nog hade dottern samma namn som hennes yngre väninna. Samt samma födelsedatum, för de var förstås faster och brorsdotter!

Släktskap är känsligare att diskutera när man kommer in på adoption. Ted Rosvall har i sina bloggar om TV-programmet Spårlöst berört att adopterade ibland kan känna en rotlöshet och vilja söka efter sina biologiska rötter, med mångahanda TV-mässiga tårar som följd. Nyligen träffade jag en släktforskare som var adopterad. Han fick på kort tid tre olika telefonsamtal som alla inleddes med orden "Hej, jag är din syster". Det var kittlande men samtidigt nervöst för han visste ju inte hur många syskon han hade. Att finna nya syskon i vuxen ålder innebär att ens känslor kastas in i en virvelvind, där nyfikenhet, glädje och sorg blandas om vartannat. Denna virvelvind är förstås en del av det vissa kallar livet.

Så var det äntligen dags! Nu på söndag den 19 oktober kl. 20.00 är det säsongsstart för TV-programmet "Allt för Sverige". Den nya säsongen är den fjärde i ordningen och visas som vanligt på SVT1 med Anders Lundin som programledare. Tio utvalda svensk-amerikaner med olika bakgrund kommer till Sverige med förhoppningar om att få lära sig mer om vårt land och sina svenska släktingar.

Tillsammans med deltagarna och programledaren slussas vi mellan olika platser i Sverige för att få veta mer om svensk kultur och kutym. Vackra naturlandskap varvas med historia och udda tävlingsgrenar. En efter en får deltagarna åka tillbaka till USA, bara en blir kvar och får priset - en släktträff med den svenska släkten.

Under våren 2014 fick jag beskedet att jag fått en av släktforskartjänsterna inför den kommande säsongen. Tillsammans med Leif Mörkfors, som fick huvudansvaret, skulle jag samla ihop det material som så småningom blev till en levande berättelse i TV. Redan innan jag satte igång förstod jag att det var ett enormt arbete, men det visade sig vara ännu större än jag trodde!

Den första månaden på mitt nya jobb ägnades åt att kontrollera att de som ansökt till programmet verkligen hade svenska anor. Programmet har en egen hemsida där man fyller i ett formulär med ett stort antal frågor, bl.a. kring vad man vet om den svenska släkten, och utifrån den informationen började jag mitt sökande. I vissa fall fanns det mycket upplysningar, men oftast var det ganska knapert. Vissa hade far- eller morföräldrar som emigrerat, andra hade en farfars farfars far som gjort samma sak 50 år tidigare. Varje fall var unikt och hade sin problematik.

En första gallring gjordes av de castingansvariga genom intervjuer på telefon och Skype. Därefter valdes ett 40-tal personer ut för att träffa castingteamet  i USA innan det slutgiltiga beskedet kom. Vid valet av deltagare var det i första hand deras personlighet som spelade in, men vi ville även ha personer med släkt från spännande (och nya) platser och med spännande släkthistorier.  

När deltagarna var valda började nästa del i arbetet, nämligen att generation för generation följa deras svenska emigrants släkt bakåt i Sverige och hitta spännande information. Både jag och Leif ville hitta det där lilla extra om varje person för att göra berättelserna mer levande, så det blev ett intensivt forskande, både i kyrkoarkiv och andra handlingar. Parallellt med det började vi också forska framåt i tiden för att hitta levande släktingar till en ev. släktträff. Eftersom vi inte visste vem som skulle vinna var vi tvungna att förbereda alla tio!

b2ap3_thumbnail_Allt-fr-Sverige.jpg

Troy, John, George, Nick, Leslie, Courtney, Nate, Jennette, Katie och Amanda
- de tio deltagarna i fjärde säsongen av "Allt för Sverige". (Foto: SVT)

Programmets kärna, som särskilt intresserar oss släktforskare, är de s.k. "skatterna", där deltagarna ensamma får åka iväg till sin svenska släkts hembygd och lära sig mer om hur livet var för dem innan de emigrerade. På en stubbe, sten eller annan upphöjning i naturen får deltagarna öppna en skattkista, vilken innehåller ett brev och ett urval av fotografier och andra dokument som kastar ljus över deras för länge sedan avlidna förfäder.

Det är spännande, lärorikt och känslosamt. Många tror kanske att det "bara är TV", och att man genom omtagning efter omtagning tvingat fram en tår eller två, men så är verkligen inte fallet.  Jag deltog även under inspelningarna och ansvarade då för de ovannämnda "skatterna". Till min förvåning blev flera av deltagarna mycket berörda av det de fick veta om sin släkt, och många gånger resulterade det i att även vi i inspelningsteamet fällde en tår - särskilt när deltagaren läste sitt brev högt. En av anledningarna till att det är så väldigt laddat är för att breven också anknyter till deltagaren och dennes livserfarenheter. Man kan t.ex. hitta likheter mellan deltagaren och någon av hans eller hennes förfäder. Det förstår man tyvärr inte alltid i TV, eftersom större delen av materialet har klippts bort.

I andra fall är tyngdpunkten i berättelsen istället varför deltagarnas släktingar valde att lämna Sverige. Genom kyrkböcker och andra källor kan man måla upp en bild av hur vissa levde i svår fattigdom och inte hade något annat val än att emigrera. I vissa fall kan man också hitta mer konkreta avtryck från deltagarnas förfäder, t.ex. genom brev som skickats från USA hem till Sverige.

Kanske handlar det i slutändan om att äntligen få en slags bekräftelse, både för sin egen skull och för sina närmaste borta i USA. Man har pratat i flera generationer om den svenska man eller kvinna som tog sitt pick och pack och lämnade Sverige, men man vet inget namn och inget om personens bakgrund.  Plötsligt får man allting svart på vitt och en av livets pusselbitar är på plats. I likhet med många adopterade, tror jag att amerikaner känner en viss rotlöshet. Till skillnad från oss i Sverige, som ofta kan följa vår släkt i flera generationer inom ett begränsat område, är alla mer eller mindre inflyttade till USA.

Jag kan redan nu utlova en väldigt spännande programserie med många intressanta släkthistorier! Hoppas ni tycker det är lika kul som oss att få följa med på de tio svensk-amerikanernas fantastiska resa. Vem vet - kanske är ni också en del av de berättelser som skildras i programmet och har gemensamma anor med deltagarna!!

Forskning kring emigranter har länge varit det som intresserat mig mest. Att följa dem och deras familjer och se hur livet förändrades är fascinerande. Många lämnade ett hårt liv bakom sig - fyllt av fattigdom, svält och död. Andra åkte för att det utlovades lycka, frihet och gratis mark "over there". Oavsett vad orsaken var till att de lämnade Sverige så kan man ofta föreställa sig ett motiv när man bläddrar i de olika kyrkböckerna och ser födelse och död om vartannat.

Jag har väldigt många emigranter i min släkt. Min farfars två morbröder åkte runt 1906 och farmors pappa hade flera kusiner som reste några år tidigare. Morfars morfars fem syskon och morfars mormors två halvsyskon gjorde likadant. I de flesta fall har det gått att få fram vad som hände dem, men vissa är svårfunna, hur mycket jag än letat i både svenska och amerikanska arkiv har jag gått bet. Kanske bytte de namn när de kom fram, eller så dog de på överfarten. En annan släktforskare brukade alltid berätta om hennes släkts enda emigrant och hur hon förgäves försökt hitta honom i USA. Det visade sig till slut att han aldrig hade kommit iväg, utan hade ramlat ner i ett dike på vägen till hamnen och dött. Han fanns inskriven i grannförsamlingens död- och begravningsbok och hade alltså bara kommit några hundra meter på sin resa. Vilket öde.

För att öka chansen till att hitta de där försvunna emigranterna, eller snarare för att de ska hitta mig, har jag lagt ut mitt släktträd på flera hemsidor på nätet. Med lite tur söker någon släktforskare i andra änden efter sin svenska farfars far eller liknande och hittar mina uppgifter!

Precis så gick det till häromdagen. Jag fick ett mejl från en kvinna som letade efter sin farfars farfar Sven Jonsson som skulle vara född 1814 i Götene, en församling i gamla Skaraborgs län beläget mellan Mariestad och Skara. Just Götene ligger mig varmt om hjärtat eftersom en stor andel av mina anor på min farfars sida kommer just från den trakten. Där växte min pappa upp och där bor min farmor fortfarande. Det är heller inte särskilt stort, så börjar man forska på bredden inser man snabbt att man är mer eller mindre släkt med alla.

Födelseuppgifterna på kvinnans släkting Sven matchade de jag hade för en person i mitt släktträd. Han var född 1814-09-27 i Götene på ett torp under Backgården som hette Mullbrotorp. Föräldrarna var torparen Jonas Jonsson och Maria Svensdotter, och denna Maria var en syster till min farfars farfars farmors mor. Jag skickade tillbaka ett mejl och frågade om kvinnan hade några fler uppgifter som kunde bekräfta att det var denne Sven det handlade om. Till svar fick jag uppgifter om Svens son, Anders Johan Svensson, som skulle ha emigrerat 1882 med hustru och en son. Informationen var ny för mig eftersom jag inte följt upp min egen Sven tidigare, men det visade sig snart att det rörde sig om samma person. Vi var släkt! Avlägset visserligen, men ändå!

b2ap3_thumbnail_IMG_6955.JPG

Götene kyrka uppfördes på 1100-talet. Här döptes kanske Sven Jonsson 1814. (Foto: Fredrik Mejster)

Eftersom familjen i USA inte hade alla uppgifter började jag leta vidare för att följa Sven genom hans liv. Där fanns mycket tragik. Hans far dog redan i oktober 1818, när Sven bara var fyra år gammal. Modern uppfostrade ensam Sven och hans äldre bror Johannes på det lilla torpet. Hon gifte aldrig om sig och dog på samma ställe 1840 till följd av ålderdom.

Som 18-åring flyttar Sven för första gången hemifrån och arbetar som dräng på granngården. De närmast följande åren bestod troligtvis av mycket hårt arbete. Han har tjänst hos flera hemmansbrukare i området och blir kvar ungefär ett år på varje ställe. Bl.a. vistas han en tid hos sin äldre bror Johannes, som nu har blivit torpare på Martorp i Husaby församling och skaffat familj.  Där träffar Sven sannolikt sin blivande hustru Anna Andersdotter, som var dotter till en annan torpare på Martorp. Det blir ett vinterbröllop som går av stapeln den 16 december 1845 och därefter följer en hel radda med barn - tio st!

Förhållandena i det lilla torpet var troligtvis inte de bästa för en barnfamilj - man kan tänka sig hur trångt, smutsigt och fattigt det måste ha varit. Bara fyra av barnen uppnådde vuxen ålder, de flesta dog i kikhosta eller mässlingen. Just därför såg kanske sönerna Anders Johan och August ingen anledning att vara kvar i Sverige, utan tog sina tillhörigheter och emigrerade i början på 1880-talet i hopp om ett bättre liv - bättre än det hårda torparliv som både deras far och farfar före dem kämpat med.  Av barnen blev Niklas och Eva Matilda de enda som stannade. Niklas tog över torpet när föräldrarna gick bort i slutet på 1800-talet och skaffade sig en hustru. Han var den enda som förde familjen vidare i Sverige - systern Eva Matilda dog 1906, ogift och utan barn.

b2ap3_thumbnail_Niklas-Svensson-home-Sweden.jpg

Torpet i Martorp som innehades av Sven Jonsson och sonen Niklas. (Foto: Mike Wedell)

Jag har nu fått kontakt med släktingar till både Anders Johan, August och Niklas. De flesta bor i USA, men några finns kvar i Sverige. Under de senaste dagarna har vi bytt bilder och berättelser med varandra och en vacker dag kanske jag får träffa dem alla här i Sverige. Oavsett om vi är nära släkt eller inte finns det fortfarande något som binder oss samman - och det är en häftig känsla tycker jag.

Släktforskarporr. Det brukar jag kalla riktigt gedigna släktutredningar och olika typer av matriklar som jag läser mer för nöjes skull och för att njuta av den förträffliga forskarinsatsen än för att jag egentligen hittar så mycket som berör min egen släkt. Herdaminnen från olika stift är alltid garanterat stimulerande läsning. Det allra första herdaminnet utkom 1785 och omfattade mitt absoluta favoritforskningsområde: Strängnäs stift och Södermanland (andra delen av stiftet, Närke, beskrivs i J. A. Folléns herdaminne från 1817). Mannen bakom det första herdaminnet, som också döpte hela genren, var konrektorn i Strängnäs, Nils Aurelius (1715- 1789). Hans far, Samuel Nicolai Aurelius, var kyrkoherde i Gåsinge och farfadern, Nicolaus Olai Aurelius, kyrkoherde i Stigtomta.

En gren av släkten blev kvar just i Stigtomta. I Slika kreatur berättade jag om komministern Lars Thunmans huvudbry vid värderingen av kusinen Karl Palmgrens kvarlåtenskap. Kusinernas mormor, Margareta Aurelia (1665 ca- 1746) var dotter till Nicolais Olai Aurelius. Hon var först gift med rusthållaren Nils Tyresson Stenström i Goglunda, Stigtomta och trädde efter ett decenniums änkestånd i ett nytt äktenskap med skogvaktaren, fjärdingsmannen och rusthållaren Olof Gabrielsson, vars syster Margareta Gabrielsdotter är min ff ff mf fm fm.

b2ap3_thumbnail_Brandkrr3a.jpg

Tre barn till Margareta Aurelia och Nils Tyresson Stenström är kända: Anna Katarina, Kristina och Nils.
Anna Katarina Stenström var gift med rusthållaren Per Thunman i Noheden, Råby-Rönö socken.
Kristina Nilsdotter Stenström (d 1769) var först gift med sin styvbror Erik Olofsson och sedan med Anders Karlsson, vilka båda var rusthållare i Goglunda. I första giftet hade hon bland annat sonen Nils Eriksson (1726- 1757), som blev fiskare och omkom i en jaktolycka. Hans änka Katarina Olofsdotter blev i sitt andra gifte min ff ff mm mm.

I Kristina Nilsdotter Stenströms andra äktenskap föddes ovannämnde Karl Palmgren, vars far, Anders Karlsson, hade två halvsystrar. Halvsystern Anna Andersdotter gifte sig med Margareta Gasbrielsdotters son Gabriel Persson, och hon är alltså min ff ff mf fm m. Annas dotterson Gabriel Persson Staberg gifte sig med sin syssling Magdalena Andersdotter, vars mormor, min ff ff mf mm m Kerstin Andersdotter, också var halvsyster till Anders Karlsson.

Nils Stenström (1701 ca- 1781) var gördelmakare i Nyköping och skråets ålderman 1759- 70. Hans första hustru, Margareta Mårtensdotter Swahn, var syster till min fm ff mf mm m Katarina Mårtensdotter Swahn.

Jag är inte släkt med herdaminnesskaparen Nils Aurelius. Men våra släktgrenar korsas alltså på ett antal olika sätt varför han är ett gott exempel på att det kan vara mödan värt att forska på bredden, dvs att utforska en släktkrets man själv inte tillhör för att klarlägga släktskap mellan diverse ingifta individer. Fast lite snurrig kan man bli på köpet!

Vad innebär det att vara släkt? Är man född in i en viss släktkrets? Hur långt tillbaka bör släkttrådarna sammanstråla för att man ska känna en släktsamhörighet? Kan man upphöra att vara släkt? De här frågorna går knappast att besvara utan varje person har sannolikt en egen definition.

b2ap3_thumbnail_Svea-Stig--YngveA.jpg

Min mormor Svea och morfar Stig till vänster. Till höger morfars bror Yngve.

Jag är född och uppvuxen i Oxelösund, en liten ort där alla kände alla och Systembolaget låg vägg i vägg med hälsokostbutiken. När jag gick på lågstadiet undervisade min klasskamrat Thomas' mamma Margareta i klassrummet bredvid vårt. Varje fredag besökte Margaretas mammas Märta först sin dotters klass och kom sedan till oss. Hon umgicks en stund med Thomas och hans vänner innan hon avslutade visiten med att samtala med mig. Vecka efter vecka upprepades detta. När jag berättade för min föräldrar om Märtas regelbundna utfrågningar, sade mamma:
"Åh, vi är ju släkt. Det är därför hon pratar med dig".

Dagen efter berättade Thomas att han hade frågat hemma varför Märta bara samtalade med mig och inte med någon annan flicka i klassen. Svaret han fått?

"Åh, vi är ju släkt."

Ingen kunde dock svara på hur vi var släkt. Ett par gånger per år dröjde Thomas och jag oss kvar i klassrummet när de andra eleverna gick ut på rast. Sedan ritade vi upp våra släktträd på svarta tavlan och försökte begripa hur släktskapet såg ut. Tidigt luskade vi ut att vi delade ett antal sysslingar eftersom min morfars bror Yngve och Thomas' mormors syster Greta var gifta. Både min mormor och Märta hävdade att de inte syftade på dessa gemensamma släktingar utan att vi var släkt på något annat vis, men de kunde som sagt inte förklara hur.

b2ap3_thumbnail_Slktskap.jpg

Släktskapsdefinitioner. Bild från WikiRötter

På ett sätt var förstås förvirringen kring släktskapet med Thomas nyttig, för jag kartlade alltså min närmaste släkt grundligt redan innan jag gick ut grundskolan. När jag släktforskat i några år kikade jag så på Thomas anor för att en gång för alla slutligen reda ut hur vi egentligen var släkt. Med facit i hand är det förståeligt att vi inte fick ihop grenarna när vi plitade upp släktträden på svarta tavlan. Min mf fm fm mf mf och hans mm mf ff ff f var bröder, så Thomas och min mamma är alltså 10-männingar. På min pappas sida är vi på två olika grenar 9-männingar. Eftersom en av kopplingarna går via en gren där jag har flera anförluster så är han faktiskt släkt med min farfar, farmor, morfar och mormor. Dessa släktskap är dock så avlägsna att ingen kan ha haft koll på dem. För hur många av oss kan rabbla upp våra egna anor 7 generationer tillbaka utan hjälp av diverse hjälpmedel?

WikiRötter innehåller mycket matnyttig information inte minst vad gäller släktskapsbenämningar.

Detta tror vi är lille Erik Andersson, född 1918. Fotografiet fann vi när vi tog hand om kvarlåtenskapen efter mina barns farfar, som gick bort 2012. Erik var bror till barnens farfar.

Alternativet är deras farfars far, men han var född 1888 och jag gissar att fotografiet är yngre än så. Gungstolen fanns kvar i familjen och kanske kan den vara omkring hundra år gammal.

Någon notering finns inte på baksidan av fotoramen.

Så här är det ju ofta för oss släktforskare, att man har en massa gamla bilder på människor som ingen längre vet vilka de är. Men oavsett om vi kan identifiera den här lille gossen eller inte så är bilden betydelsefull, och en viktig del i släktkedjan.

Helgen har jag tillbringat hos mina barn med familjer i Stockholm. Jag har två barnbarn, en ettåring och en på snart tre månader. Jag kan förstå nu varför nyblivna pensionärer flyttar för att komma närmare barn och barnbarn. Drygt 30 mil till Stockholm känns långt nu.

Ettåringen är i ungefär samma ålder som pojken på bilden, inte så mycket äldre i alla fall. De är mycket lika varandra. I mina ögon är de extremt lika. Ansiktet, munnen, minen, blicken. Även på mitt yngsta lilla barnbarn kan man se att de kommer från samma släkt som den snart hundraårige pojken, som är död sedan 18 år tillbaka.

När det föds nya barn i en familj så pratar man ju ofta och gärna om vilka de är lika mest. Mamma, pappa, morfar, farmor... Varför gör vi det? Det spelar ju ingen roll egentligen. Eller är det så att vi undermedvetet vill befästa släktleden, att vi inte bara vill veta utan också kunna se att vi hör ihop, att vi kommer från samma släkt?

Jag tycker att det här gamla fotografiet är underbart fint och fascinerande att se på idag. Det är så väldigt tydligt att detta är en liten gosse som är besläktad med mina egna söner och deras barn.

Dagens barn är kanske de mest dokumenterade någonsin. Vi fotograferar dem och filmar dem i tid och otid. Varje gång jag träffar barnbarnen kommer jag hem med mobilen full med nya bilder och filmer.

Erik, om det nu är han, blev kanske fotograferad några få gånger som barn. Han var sina föräldrars första barn och kanske är detta taget till ettårsdagen? Sedan kanske det dröjde tills han gick i skolan innan nästa bild togs. Men det vet jag inte.

Han kom från en familj med järnvägare. Hans far och farfar arbetade vid järnvägen. De flyttade med när västra stambanan byggdes. Eriks bror och brorson blev också järnvägare. Vad kommer mina barnbarn att bli? Kanske väljer de yrken som inte ens finns än, som ingen i släkten haft.

Här är en bild på mitt äldsta barnbarn ett halvår gammal.

Den 12 augusti 1990 avled min mormors farmors syssling Anna Kjelsås på ålderdomshemmet i Torsnes, i sydöstra Norge. Att en gammal dam avlider är kanske inte så märkligt - lite mer ovanligt är det faktum att hon var född den 22 mars 1885, och således blev hundrafem år gammal... Anna var utan tvekan den person i släkten som blivit äldst, men hon var i gott sällskap - modern Josefine blev 87 år, och av syskonen blev Hanna 88, Anette 85, Hans 84 år, och Johan och Borghild hann båda uppnå 91 års ålder. Men vilka är egentligen orsakerna till att vissa människor blir så väldigt gamla? Är det deras livsstil, eller kanske miljön? Har de en extra positiv syn på livet, eller handlar det snarare om »bra gener», som man så fint brukar säga?

Forskarna har länge tvistat om de exakta orsakerna till hög ålder - i ena stunden säger till exempel Sahlgrenska akademin i Göteborg att det är den egna livsstilen, snarare än dina gener, som påverkar livslängden, och i nästa stund säger forskare i USA att det tvärtom är generna, snarare än hur hälsosamt vi lever våra liv, som styr hur gamla vi blir. När det gäller den genetiska aspekten besitter ju faktiskt vi släktforskare värdefull information; är det möjligt att genom släktforskningen se mönster som på något vis bekräftar tesen om genernas betydelse? Jag bestämde mig för att kika närmare på mitt släktträd, och de släktingar som uppnått högst ålder.

Inom den närmaste släkten finns farfars mors kusin Signe (1903-2004), hur gamla blev hennes föräldrar och syskon? Precis som i fallet med Anna Kjelsås nådde även dessa relativt höga åldrar - modern Agnes blev 87 år, och bland syskonen blev Gunnar 86, Ture 83, John 86 och Elsa 88 år gamla. Däremot är det lite förvånansvärt att släktens näst äldsta person genom tiderna, farmors fars kusin Hjördis (1910-2012) nådde så hög ålder - fadern blev nämligen 67 år gammal, modern blev endast 36 år, och hennes två bröder blev 82 respektive 83 år. Inga direkt anmärkningsvärda åldrar, så kanske Hjördis tillhörde gruppen med god livsstil?

b2ap3_thumbnail_Bjllerup-1785.jpg

Karna Larsdotters dödsnotis i Bjällerups dödbok 1785

Hur ser det ut om man klättrar ännu längre bak i släktträdet? En av de mer extrema är min fm ff fm mf mm Karna Larsdotter, som enligt Bjällerups dödbok 1785 ska ha avlidit »af ålderdom, 102 åhr [8 månader] gamal». Åldern är dock i överkant, även om hon nådde en på den tiden förvånansvärt hög ålder - i den bevarade födelseboken för Görslövs församling kan man nämligen läsa att hon föddes den 26 januari 1692, och blev således »endast» 93 år gammal. Om man studerar hennes närmaste familj ser man samma mönster som i fallet med Anna Kjelsås och kusin Signe - fadern Lars Persson anges vara 87 år gammal då han begravdes 1739 i Görslöv, och halvbrodern Jöns Larsson anges vara 89 år då han avled 1765 i Uppåkra. Även om det är sannolikt att dessa åldrar stämmer går de inte att verifiera i någon födelsebok, men en ålder som däremot går att verifiera är lillasyster Ingeborgs. Görslövs kyrkoböcker avslöjar att hon döptes den 30 juli 1693 och avled den 9 mars 1789, och således blev nästan 96 år gammal...

När det gäller hög ålder är min farfars fars sida av släkten särskilt anmärkningsvärd, jag brukar till och med kalla den »80-årssläkten» eftersom nästan alla ättlingar till min ff fm mf fm Hanna Persdotter (1737-1822) blir över åttio år gamla. Farfars far Samuel blev åttiofem, därefter har vi i rakt led tillbaka till Hanna hans mor Anna Jönsdotter (1866-1952), hennes mor Anna Nilsdotter (1826-1915), hennes far Nils Persson (1794-1877) och slutligen hans far Per Christensson (1765-1850) i Lomma, som var son till nämnda Hanna Persdotter. Bland Per Christenssons övriga barn finner man även Jacob (1797-1884), Christen (1811-1892), Hans (1817-1898) och slutligen Hanna (1819-1915). Vidare finner man Hans' dotter Margareta Hansdotter (1845-1940) och hennes son Anders Persson (1870-1965), samt Jacobs dotter Anna Jacobsdotter (1828-1914) och fem av hennes sex barn, som blev 91, 81, 85, 83 och 84 år gamla. Slutligen kan man nämna brodern Nils Perssons äldsta dotterdotter Anna Persdotter (1847-1934) och hennes barn Nils (1876-1964), Olof (1879-1969) och Anna (1882-1982).

Går det egentligen att dra några slutsatser utifrån dessa uppgifter? Kanske inte. Kanske är det en kombination av gener och livsstil, kanske det kvittar? Jag kan ju alltid önska att jag ärvt de uppenbart goda generna från »80-årssläkten», eller att jag blir lika gammal som farfars mor (87 år), farmors farmor (86 år) eller morfars far (91 år). I grund och botten handlar det ju dock som bekant inte bara om att fylla livet med år - man måste även fylla åren med liv.

Innan Sverige fick sin första namnlag 1901 var det enkelt att byta efternamn. Man gick till prästen och berättade att man i fortsättningen ville heta Bergström, Hedlund, Lindgren eller något annat namn som föll en i smaken.

145 981 personer bär i dag efternamnet Eriksson, som är Sveriges femte vanligaste efternamn. De 17 vanligaste efternamnen är s k patronymikon, d v s bildade av ett manligt förnamn + son. I toppen för Andersson och Johansson en hård kamp om att vara vanligast förekommande.

 b2ap3_thumbnail_Ebba-Arne-Holger--Alf1.jpg

Ebba och Holger Eriksson cirka 1947 med barnen Arne och Alf.

Mitt efternamn kommer från min farfars farfars farfar, Erik Palmlöf (1793- 1867), vars tre söner samtliga valde att kalla sig Eriksson i stället för Palmlöf som sin far och farfar. Den troligaste anledningen var att namnet hade en dålig klang: Erik Palmlöf misslyckades med det mesta i livet. Även om det inte finns några noteringar om detta i husförhörslängderna förefaller det rimligt att han var alkoholiserad och därmed oförmögen att ens försörja sig själv. Efter sitt giftermål övertog Erik svärfaderns gård i Bärbo. Efter sju år blev han i stället torpare, men fick lämna torpet efter några månader. Samma sak på nästa torp. Därefter hankade han sig fram på olika ströjobb under något år innan han fick anställning som dräng på en gård. När hustrun dog något år senare var familjen så utblottad att socknen fick bekosta begravningen. Knappt hade hustrun hunnit i jorden förrän Erik stack sin kos och lämnade de sex barnen i åldrarna 2- 12 som utackorderas i olika familjer. I sockenstämmoprotokollen framkommer sockennämndens frustration i sökandet efter Erik Palmlöf.

I 25 år drev Erik Palmlöf omkring utan fast jobb eller bostad. 1860 knackade han så på hemma hos äldste sonen Erik Eriksson (1825- 1907) i Ekebytorp, Helgona, och krävde att denne skulle ta hand om honom på ålderdomen. När sonen fem år senare flyttade lämnade han kvar fadern.

b2ap3_thumbnail_Ekebytorp.jpg

Hästen Eliana vilar framför Ekebytorp. Torpet brukades från 1940 av min morfars föräldrar.

Min farfars farfar Karl Johan blev båtsman för Sjöändan i Helgona och fick båtsmansnamnet Sjökarl. Hans sex söner tyckte att Sjökarl var ett besynnerligt namn, och bytte tillbaka till Eriksson.

Karl Johans kusin Karl Oskar bytte i stället namn till Palmlöf, och såg sedan till att de 11 barnen fick ett gediget Palmlöfs-påbrå genom att gifta sig med Karl Johans enda dotter Elin.

Att mitt efternamn är så vanligt stör mig inte särskilt mycket. Då är jag mer bekymrad över att den Erik det hänvisar till var en så oansvarig typ. Min mammas flicknamn är ett vanligt förekommande patronymikon härstammande från hennes farfars farfar som var en komplett normal karl som själv uppfostrade sina barn.

Allra enklast vore nog att byta till mammas flicknamn. Det är förstås lite krångligt att fylla i papper, och kostar dessutom en slant, så i stället förkunnar jag nu att jag formellt bytt till mammas flicknamn. Härmed kallar jag mig Eriksson. 

Läs mer om byte av efternamn genom tiderna här: http://riksarkivet.se/Sve/Arkivhistorier/dokbilder/2003/surnames.pdf

Intressant namnstatistik: http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Befolkning/Amnesovergripande-statistik/Namnstatistik/

Vi släktforskare är inte direkt kända för att förringa släktskap, oavsett hur avlägset man hittar den gemensamma anfadern i släktträdet. Det finns dock en kategori som är särskilt populär att vara »släkt med», nämligen kändisarna. De många kändisantavlor som har publicerats genom åren talar sitt tydliga språk, och på senare år har framgångarna varit stora för TV-program såsom »Who do you think you are?» och dess svenska motsvarighet »Vem tror du att du är?». Som släktforskare får jag emellanåt frågan »är du släkt med någon kändis då?», och tack vare en kombination av tur och nyfikenhet har jag hittat både artister, författare, konstnärer och hollywoodskådisar. Vissa gånger har jag råkat hitta kändisantavlor när jag googlat mina egna förfäders namn, andra gånger har jag hittat bekanta namn när jag släktforskat och letat efter något helt annat. Av ren nyfikenhet har jag även undersökt olika kändisars anor, särskilt skånska kändisar eller sådana jag vet har skånskt påbrå (de flesta av mina förfäder hittar man i Skåne).

b2ap3_thumbnail_Vicky.JPG

Författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888)

Genom en gnutta tur och en stor dos nyfikenhet har jag på så vis upptäckt att min farmors far var åttamänning med skådespelaren Edvard Persson (1888-1957) och sexmänning med sångerskan Ulla Billquist (1907-1946), medan farmors farmors mor var femmänning med tonsättaren Alice Tegnér (1864-1943). Min mormors farmors far var femmänning med den norske konstnären Edvard Munch (1863-1944), och min farfar är tiomänning med artisten Siw Malmkvist (f. 1936) samt femmänning med författaren Håkan Nesser (f. 1950). Farfars mormors far var femmänning med författarinnan Victoria Benedictsson (1850-1888), och min pappa är femmänning med komikern David Batra (f. 1972), sjumänning med skådespelerskan Mona Seilitz (1943-2008) samt slutligen tiomänning med skådespelerskan Uma Thurman (f. 1970). Om man vill hitta släktskap med kändisar är mitt råd alltså att vara nyfiken, ruska om släktträdet riktigt rejält och hoppas att du har turen på din sida - kanske hittar du också en hollywoodskådis bland släktträdets grenar?

I lördags anordnades Släktforskningens dag runtom i landet. Som vanligt hade Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening ett samarbete med Sörmlands museum och likaledes som vanligt kom många intresserade för att få hjälp att komma i gång eller förbi stopp i forskningen samt för att prata om olika källor.

Frågorna var som sagt många. Hur försörjde sig den pensionerade soldaten? Vilka skattelängder fanns före mantalslängderna? Hur följer man folk i Stockholm i början av 1900-talet?

En kvinna hade dock två specifika frågor. Hennes pappa hade alltid pratat om att hon och hennes sambo sedan över 40 år var nära släkt. Nu var det dags att reda ut hur familjerna hängde ihop!

Hon hade ett papper med några namn som startpunkt när vi dök in i arkiven. Raskt flyttade vi oss mellan socknarna utanför Nyköping innan vi hamnade i Husby-Oppunda socken några mil bort. Där fann vi kopplingen och jag kunde rita upp ett summariskt schema över släktskapet mellan de samboende fyrmänningarna.

 b2ap3_thumbnail_Svrta-AIIa-5-1924-1929-Bild-10.jpg

Många släktingar gömmer sig i dylika volymer. Här Svärtas församlingsbok 1924- 29, AIIa:5. Bild från Arkiv Digital.

Sedan var det dags att ta tag i den andra frågan. Kvinnans 81-åriga halvsyster var född utom äktenskapet. Deras mor hade alltid vägrat att prata om barnafadern, så allt systern visste var att han hette Sven och var rödhårig.

Ibland gäller det att ha tur. Sökandet efter rödhårige Sven var över när vi plockat fram Svärtas födelsebok, för där stod faderns namn och hemvist prydligt angiven. Men lite förbryllande var det att de båda ogifta föräldrarna hade samma efternamn, särskilt med tanke på att Sven var född i Stockholm. En titt i Rotemansarkivet visade att han var född utom äktenskapet och flyttade till Svärta någon månad gammal, där han togs om hand av sina morföräldrar. Något år senare återvände modern, som tydligen flyttat till Stockholm enbart för att föda mer anonymt, och strax därefter gifte hon sig med Svens biologiske far. Sven fick därmed hans efternamn. Samma efternamn bar faderns bror, som 20 år senare blev morfar till sin brorsons barn.

När vi fått fram uppgifterna om Sven och om kusinskapet, ringde kvinnan till sin syster. 81 år gammal fick hon veta den rödhårige Svens fulla identitet. Att påstå att hon blev överlycklig är en underdrift, och i telefonen hördes ett glatt rop åtföljt av: "Jag sätter på en kopp kaffe, så kom över genast!".

Jo, släktforskning kan både ge en nya släktingar och tätare samvaro med den närmaste släkten.