Ibland snubblar man över notiser i kyrkböckerna som väcker ens nyfikenhet. I sörmländska Bälinge träffade jag på följande notis i volymen C;4 med noteringar om födda, vigda, döda och absolverade mellan 1809 och 1835:

"År 1811 d. 9 Junii undergick Gårdsdrängen vid Nynäs Anders Larsson uppenbar kyrkopligt, enligt Höglofl. kongl. Svea Hofrätts dom af d. 3 sistledna april, för föröfvad stöld vid Nynäs, samt drängarna Anders Larsson i Stora Onsjö, Gustaf Gustafsson i Lilla Onsjö, Westerljungs Sockn och Eric Fredricsson i Bygd, Eric Andersson i Lisselby Westerljung, såsom medbrottslingar i samma band, enskild skrift och aflösning i Bälinge Sacristia.
D. 16 Junii för medbrottslighet i samma tjufveband undergingo Bonden Jan Jansson i Stensätter och Drängen Olof Olsson i Nyckelby Westerljung samt Drängen Anders Ersson i Hunshälla, hemligt kyrkostraff och absolverades likaledes Drängen Eric Ersson i W. Segersta d 23 Juni 1811."

b2ap3_thumbnail_Nyns12.jpgNynäs i Bälinge en regntung julidag 2015. Foto Camilla Eriksson

Vad innebar då dessa straff som medbrottslingarna dömdes till?

De hade stulit, ett brott de alltså dömdes för både av häradsrätten och Svea hovrätt. De bröt då också mot det sjunde budet och var alltså även syndare i kyrkans ögon. För detta behövde de förlåtas, dvs bli avlösta eller få absolution. Fram till 1855 kunde de som brutit mot kyrkans lagar dömas till uppenbar eller enskild skrift. Uppenbar skrift var det hårdaste straffet. Anders Larsson, som med sin lokalkännedom förefaller ha varit den drivande vid brottet, fick stå på en pall i kyrkan under gudstjänsten medan den övriga församlingen tisslade och tasslade om hans brott. Det var alltså ett skamstraff, och när han klev ner från pliktpallen ansågs han vara avlöst eller absolverad och kunde återgå till att vara en vanlig församlingsmedlem. Enskild skrift var alltså ett mildare straff, och kallades även hemlig skrift då syndaren inte absolverades inför hela församlingen utan kyrktogs i sakristian i närvaro av prästen och några kyrkliga förtroendemän, rimligen kyrkvärdarna och kanske ett par sexmän. 

9 personer var alltså inblandade i en stöld. Brottet begicks vid Nynäs i Bälinge, en stor herrgård nära kusten med många underlydande gårdar. Ja, alla inblandade kom faktiskt från arrendegårdar under Nynäs: Bygd, Hundshälla och Väster Segersta i Bälinge samt Litselby, Nyckelby, Lilla och Stora Ogensjö och Stensätter i grannsocknen Västerljung. Bälinge och Västerljung gränsade visserligen till varandra men tillhörde olika härader. Bälinge ligger i Rönö härad och Västerljung i Hölebo härad. Så vid vilken häradsrätt togs då stölden upp? Grundregeln var att utgå från brottsplatsen, och då Nynäs ligger i Bälinge var det alltså Rönö häradsrätt som fick reda ut de säkerligen trassliga turerna med så många medbrottslingar. Jag har inte letat rätt på dombokshandlingarna, men kanske kan kyrkböckerna ge ledtrådar om medbrottslingarna i tjuvbandet?

Anders Larsson var gårdsdräng vid Nynäs mellan 1808 och 1811. Föga överraskande lämnade han sin tjänst kort efter stölden och flyttade så långt bort han kunde, närmare bestämt till Salem. I Bälinges husförhörslängd har prästen noterat "lagl. för tjufnad dömd och undergick här uppenbar kyrkopligt". Han flyttade enligt samma längd in 1808 från Västerljung, där han föddes 1785. Vid tiden för stölden var han alltså 25- 26 år gammal. I Västerljung föddes två pojkar år 1785 vars fäder hette Lars: Lars Larssons och Maria Andersdotters son i Hillsta västergård 7 augusti samt Lars Anderssons och Kerstin Larsdotters son i Stockvik 19 oktober. Lilla Anders från Hillsta dog i mässling 2 mars 1786 och kunde därmed uteslutas. Anders Larsson från Stockvik blev 1805 dräng i Litselby norrgård och flyttade så 1808 till Bälinge. Därmed är Stockvik-Anders den Anders Larsson som kom att spela en huvudroll i tjuvbandet.

Anders Larsson i Stora Ogensjö, Västerljung, var son i gården. Han föddes i Litselby 23 november 1784 och var son till Lars Andersson och Maria Olofsdotter. De både Anders Larssönerna torde ha känt varandra väl, för Ogensjö-Anders gifte sig 14 november 1811 i Västerljung med pigan Ingrid Larsdotter från Nynäs. Hon arbetade visserligen vid Nynäs i Bälinge men kom även hon från Västerljung, närmare bestämt från Stockvik där hon föddes 3 april 1789. Nynäs-Anders var hennes bror. Även om Ogensjö-Anders är noterad som "son" i kyrkböckerna så var han säkerligen åtminstone delvis den som skötte jordbruket. Fadern Lars Andersson fyllde 50 två månader efter sonens vigsel och var alltså inte särskilt gammal, men han var sjuklig och dog i pleuresie i maj 1813. Anders Larsson övertog då gården och kunde glädja sig åt dottern Maria Kristinas födelse strax före jul samma år. Lyckan blev dock kortvarig. Först dog den 84-årige farfadern Anders Larsson av lungsot i april 1814 och tre veckor senare, 3 maj 1814, var det dags för nästa dödsfall i Stora Ogensjö. "Böld" anges som dödsorsak för Anders Larsson, som dog 6 månader före sin 30-årsdag. Annandag jul 1816 gifte den unga änkan Ingrid Larsdotter om sig med drängen Anders Jonsson. Makarnas första barn, döpt efter Ingrids båda makar till Anders, föddes 9 månader senare, 13 september 1816. Ingrid var därmed barnlös i ett dygn, för dagen innan drunknade lilla Maria Kristina, 2 år och 9 månader gammal.

Gustaf Gustafsson i Lilla Ogensjö var också son i gården, född 29 april 1787 i Dalvik i Bälinge. Han var alltså runt 24 år när stölden begicks. 21 november 1811 gifte han sig i Bälinge med 19-åriga dottern Brita Stina Persdotter i Skyttorp. En kuriositet här är att hennes far, Per Persson (1757- 1831) var väl bekant med Nynäs då han var rättare på godset vid 1780-talets mitt. Gustaf Gustafsson var måg i Skyttorp till 1815 och 1815- 17 torpare i Aspvreten i Bälinge innan flyttlasset gick till Mosstorp i Västerljung. Familjen bestod då av Gustaf och hustrun Brita Stina samt den späde sonen Per Gustaf. Makarnas förstfödda, dottern Anna Sofia, blev bara sju månader gammal. I Mosstorp utökades familjen mellan 1819 och 1834 med tre söner och tre döttrar. 1825 flyttade även Gustafs far och styvmor till Mosstorp. Fadern Gustaf Persson dog 1827, 75 år gammal. I den följande husförhörslängden anges den nu knappt 40-årige Gustaf Gustafsson vara "ofärdig" och i nästa husförhörslängd uppges styvmodern Brita Larsdotter såsom "utfattig". I längden därpå tituleras hon "fattighjon", och i nästa längd, år 1845, flyttade hon till fattighuset. Gustaf Gustafsson dog av lungsot 21 januari 1845 och den bouppteckning som gjordes en knapp vecka senare är en deprimerande läsning, då tillgångarna var 42 riksdaler banco och skulden 65 riksdaler banco. 

Drängen Erik Fredriksson i Bygd kom dit 1810 från Stora Fröda och flyttade 1811 till Västerljung. Även han har fått en notering i husförhörslängden: "För tjufnad hemlig kyrkopligt". Vid Stora Fröda anges han vara född 1787 medan födelseuppgiften har preciserats vid Bygd, där han uppges vara född 1788 i Ludgo. Kanske är han identisk med pigan Maria Persdotters utomäktenskaplige son Erik, född 3 mars 1787 vid Selberga i Ludgo.

Erik Andersson föddes 18 september 1790 i Litselby sörgård, Västerljung som son till Anders Olofsson och Maria Jonsdotter. Vid tiden för stölden var fadern nämndeman vid Hölebo häradsrätt så Eriks brott gav säkerligen upphov till skvaller och rykten i trakten. Liksom Anders Larsson i Stora Ogensjö var Erik Andersson troligen delaktig i skötseln av gården då föräldrarna var sjukliga. Båda avled senhösten/vintern 1812 varvid Erik fick överta gården. 1815 har prästen noterat i husförhörslängden "NB Flyttar 1815". Det är förstås en bra notering. Men jag är en girig person, så jag skulle förstås gärna se att prästen även bemödat sig om att ange vart Erik tog vägen...

Jan Jansson efterträdde fadern Johan Nilsson som bonde vid Stensätter en tid efter att han 1803 gift sig med pigan Anna Olofsdotter på Nynäs. Jan Jansson föddes 1776 31/10 vid Stockvik men födelseplatsen till trots har jag inte hittat några släktband till Anders Larsson. Stölden ändrade nog familjens liv: Jan Jansson hade levt vid Stensätter sedan 1780, men 1812 fick han lämna gården. Flyttlasset, med hustru och tre barn i åldrarna 1- 7, gick till Hillsta nedergård. Året därpå rullade flyttlasset igen, denna gång till Ryssland. Där utökades barnaskaran med ytterligare en dotter innan familjen 1815 begav sig till Östra Fågelö i grannsocken Trosa landsförsamling. Där föddes 1817 makarnas femte barn. Sex år senare, flyttade de igen, denna gång till Trosas grannsocken Hölö. Kanske tvingades Jan Jansson att lämna Stensätter efter sin inblandning i stöldhärvan, eller kanske kände han själv en så stark skuld att han inte kunde hantera att behöva besöka Nynäs eller ha kontakt med rättaren.

Drängen Olof Olofsson i Nyckelby mellangård föddes 3 juli 1777 i Klacka i Västerljung som son till Olof Jönsson och Kerstin Larsdotter. Han var vid Nyckelby 1809- 1811. Ingen ny bostadsort är angiven i husförhörslängden och jag har inte kunnat spåra honom vidare.

Drängen Anders Eriksson i Hundshälla var född 1775 i Floda. 1797 flyttade han från Tystberga till Hundshälla. Även han har fått en notering i husförhörslängden: "För tjufnad, hemlig kyrko-pligt". 1811 flyttade han till Stora Fröda, 1812 till Fageräng i Tystberga och så 1813 till Holmby i Bälinge. Han gifte sig 1815 med pigan Maja Cajsa Andersdotter i Holmby. Sonen Johan Erik föddes fem veckor före vigseln. Sonen Anders föddes 1819 strax innan familjen splittrades. Anders Eriksson anges ha flyttat till Vagnhärad medan hustrun och de båda sönerna blev kvar i Bälinge. Följande år anges de ha föyttat till Edeby i Hölö, där de saknas i husförhörslängden. familjen var åter samlad när de 1825 flyttade till Nora mellangård i Vagnhärad. Sedan följde årliga flyttar: 1826 till Trosabro, 1827 till Löftet och 1828 till Ängstugan . Där dog yngste sonen, 10-årige Anders, av slag 30 juni 1829. Samma år flyttade familjen vidare till Fagerhult i Trosa landsförsamling. Anders Eriksson hade sedan 1827 titulerats som inhyses och nu noterar prästen att han är "nästan döf och blind". Anders Eriksson dog i lungsot 11 december 1832.

Erik Eriksson i Väster Segersta var född 25 maj 1781 i Siundadal i Vårdinge. Han flyttade 1809 från Vårdinge till Väster Segersta, och återvände 1811 till sin födelsesocken. Även han har försetts med noteringen "För tjufnad dömd till hemlig kyrkopligt" i husförhörslängden. 

b2ap3_thumbnail_Brnneriet2.jpg

Bränneriet är idag vandrarhem. Foto: Camilla Eriksson

Stöldligan bestod alltså av 9 män. En var gift och de övriga åtta ogifta,  En hade ett eget hemmansbruk, tre var hemmasöner och fem tjänstedrängar. Fyra av de nio får anteckningar i husförhörslängden om stölden och kyrkoplikten. Alla fyra är tjänstedrängar. Kanske är det en ren slump, eller så är det ett utslag för att de socialt var mindre respekterade än en bonde eller hemmaboende bondson. Noteringarna verkar inte ha förts in i flyttattesterna och heller inte följt personerna i fortsatts husförhörslängder för de som blev kvar i hemsocknen. Brottet "försvann".

Det verkar som om de inblandade inte var frihetsberövade. Den första instansen för frihetsberövande under utredning av brottet och avvaktan på rättegång vid först häradsrätten och därefter hovrätten, var vid denna tid häktet på Nyköpingshus. Detta var beläget i porthuset och hade knappast plats för mer än 3 personer. 9 personer kunde absolut inte få plats där samtidigt.

Men vad stal de om de inte dömdes till frihetsberövande eller kroppsstraff utan endast till uppenbar eller hemlig kyrkoplikt? Jag har en teori. Kanske är den helt tokig och, ska erkännas, den är en aning fördomsfull. Missdådarna var ju nio förhållandevis unga män. De lär inte ha stulit värdesaker inne på herrgården för då hade brottsrubriceringen blivit inbrott och de hade blivit frihetsberövande. De stal knappast boskap för det vore ganska ohanterligt - och antagligen en ganska blodig historia - att dela upp några höns eller en ko på nio personer. Så vad kan de då ha lagt rabarber på? Nynäs är ett ganska utspritt godskomplex med skogsdungar mellan en del byggnader. Om man passerade huvudbyggnaden ner mot Rundbosjön några hundra meter ner, gick man först förbi en kvarn och sedan en stenbeklätt skogsparti. Alldeles nere vid Rundbosjönsviken uppfördes 1801 ett vitt stenhus som fram tills husbehovsbränningen avskaffades 1854 var godsets bränneri. Idag kan vi ha svårt att föreställa oss de mängder brännvin som producerades: år 1817 t ex brändes över 4000 liter brännvin bara i Nynäs bränneri!Ett hemligt uppenbart tjuvebandEtt nio Bränneriet låg alltså avsides och var lättillgängligt om man kom sjövägen. Mycket behändigt om man blev törstig. Eller så stal de något helt annat... 

Ett suddigt gruppfotografi. Ett medfaret skolbetyg. En vältummad dödsannons. En bouppteckning och ett foto av en numera försvunnen gravsten. Det är de fysiska spåren av ett kvinnoliv. Jag vet inte så mycket om henne utöver de dokument som finns bevarade och de spår som finns i kyrkböckerna. Hon hette Elna, och hennes äldsta dotter Ebba var min farmor.

b2ap3_thumbnail_Gustaf--Elna-Fors.jpgFoto från ca 1913. Elna sitter längst fram till vänster. Mannen i hatt bakom henne är hennes far Gustaf Leonard.

Elna Kristina Fors var dotter till grenadjären Gustaf Leonard Fors och Emma Kristina Jonsdotter i Holmstugan, Forssa. Hon föddes 9 maj 1888, knappt 7 månader efter föräldrarnas vigsel. Ändå var hon parets andra barn. Hennes tvillingbror Gustaf hade nämligen lite mer bråttom ut i världen. Tre år senare utökades familjen med lillebror Karl. Kanske var modern Emma sjuk redan då. Hon var en av alla lungsiktiga som vid denna tid fanns spridda runt om i vårt land. Idag kallas sjukdomen för TBC eller tuberkulos men vid den här tiden brukar dödsorsaken för de som dukade under av sjukdomen anges som lungsot. Emma Kristina Jonsdotter somnade in 29 mars 1897, sex veckor före sin 32-årsdag. Troligen fick hushållets enda kvarvarande kvinnliga medlem, den ännu inte 8 år fyllda Elna, ta ett stort ansvar för hushållet. Gustaf Leonard gifte aldrig om sig. Varför? Han var 42 år ung, hade sedan många år en trygg anställning som grenadjär och "bara" tre halvsmå barn hemma. Kanske befarade han att en ny hustru inte skulle behandla barnen väl. På något vis fick den lilla familjen vardagen att fungera.

1 mars 1895 började Elna i skolan. Hennes slutbetyg från 4 december 1899 är ett sprött dokument som bitvis spruckit och under det dryga sekel som förflutit sedan det utfärdades har fläckats av något så att det idag delvis är täckt av blå fläckar. Troligtvis är det en bläckpenna som har läckt. Elna var nog en ganska ordinär elev; en flitig och skötsam flicka utan större boklig begåvning. Under sin 5-åriga skolgång förkovrade hon sig i biblisk historia, katekesen, innanläsning, rättskrivning, räkning, välskrivning, teckning, sång, gymnastik samt trädgårdsskötsel och trädplantering. I samtliga dessa ämnen fick hon betyget "godkänd". Med släktforskarens inblick i familjens öden förvånar det sistnämnda betyget mest. Bara godkänd i trädgårdsskötsel? Var det ett ämne mer ämnat för gossar? Kanske uppmuntrades gossar att ägna sig åt växter och träd medan flickor skulle ägna sig åt husliga sysslor inomhus? Eller var det helt enkelt så att syskonen hade fallenhet för olika saker? Elnas bröder kom nämligen båda att bli trädgårdsmästare. Ett ämne som flickor kunde excellera i - snarare så förväntades de excellera i ämnet - var slöjd. Det var också Elnas bästa ämne, då hon var med nöje godkänd. Sämre gick det i geografi, historia och naturkunnighet där hon inte nådde godkänt. Kanske är det från Elna jag har ärvt mina obefintliga ornitologiska kunskaper: jag ser skillnad på en struts och en domherre men ungefär där slutar mina fågelkunskaper...
På baksidan av det slitna dokumentet finns ytterligare ett betyg. 1901 gick Elna i sex veckors ersättningsskola där hon undervisades i kristendom, modersmålet, räkning, geometri och teckning.

b2ap3_thumbnail_Morbror-Karl-Fors.jpg"Morbror Karl Fors" har farmor Ebba skrivit på baksidan.

Kyrkböckerna har inte så mycket att berätta om Elna. Hon levde med sin far fram till hans död 1931. Eller snarare så levde hon med honom fram tills att hon 1914 gifte sig med sin Axel, och därefter så levde pappa Gustaf med Elna och Axel. Jag har alltså bara ett kort av Elna men hela tre av Gustaf. Två av dem är tagna med hans arbetskamrater och det är på ett av dem som även Elna är med. Kanske är detta typiskt för tiden. Manliga arbetare var mer intressanta att föreviga. Eller så är det bara en slump. Jag har en knapp handfull bilder av Elnas make Axel så kanske var de helt enkelt inte så intresserade av att besöka fotografen.

b2ap3_thumbnail_Gustaf-Leonard-Fors.jpgGustaf Leonard Fors poserar stolt med sitt vrålåk.

Elna och Axel fick fem barn: Karl-Axel 1915, min farmor Ebba 1917, Erik 1919, Frida 1925 och följande år minstingen Knut. Farmor pratade inte så mycket om sin barndom eller sina föräldrar. En gång berättade hon om hur livet kunde vara i en helt vanlig lantarbetarfamilj i början av 1930-talet. Pappa Axel var ladugårdsförman/kusk/fodermarsk/ladugårdskarl (alla fyra beteckningarna anges i samma kyrkobok, Nykyrka, AII:4 (1921- 1936) sidan 155) vid Hormesta gård i Nykyrka någon mil utanför Nyköping. Även mamma Elna förutsattes hjälpa till på gården, bland annat med mjölkning morgon och kväll. Men Elna var liksom sin mor Emma lungsiktig. Hon var för sjuk för att hjälpa till, så det blev Ebba som redan innan hon blev tonåring fick sköta mjölkningen. När Elna togs in på Nyköpings sjukhem var Ebba 14 år gammal. Varje morgon gjorde hon frukost till pappa Axel och storebror Karl-Axel innan hon gick iväg för att mjölka gårdens kor. Sedan gick hon hem, fick upp de yngre syskonen och gjorde frukost till dem. Nu kunde hon nog också själv få lite mat i sig. Sedan diskade hon innan det var dags att bege sig till skolan. På lunchrasten skyndade hon hem och lagade lunch till pappa och storebror. Därefter fortsatte skoldagen innan det var dags att laga middag, sköta kvällsmjölkning och sedan diska och städa. Helgen ägnades åt tvätt m fl husliga sysslor.

"Efter långt lidande" avsomnade Elna 23 oktober 1934 på Nyköpings sjukhem. Hon begravdes i samma grav som sin far Gustaf Leonard. Bouppteckningen innehåller efter dagens mått inte många tillhörigheter. Det fanns inte ens en gaffel till varje familjemedlem och bara en säng. I ett hushåll med sju personer. Antagligen sov barnen på madrasser som finns upptagna under posten "Sängkläder". Tillgångarna i boet uppgick till 277 kronor. Begravningskostnaden var 285 kr plus 8 kr för bouppteckningskostnad.

b2ap3_thumbnail_Ebba3.jpg

Konfirmanden Ebba med de yngsta syskonen Frida och Knut.

Det finns alltså ytterst få världsliga minnen av Elna. Genom sina fem barn kom hon att få sex barnbarn och nio barnbarns barn. I dag finns även ett antal barnbarns barnbarn för vilka Elna aldrig kommer att bli annat än ett namn på en antavla och ett suddigt ansikte på ett dunkelt fotografi. Likt så många kvinnor i historien kan vi bara ana konturerna av hennes liv.

Så här i helgtid är det inte fel med lite tankegympa. För några veckor sedan hittade jag en uppgift mina elever fick brottas med för många år sedan. Varför inte komplettera med några mer genealogiskt inriktade frågor och fundera på hur jag själv skulle besvara frågorna, så sagt och gjort! Många fruktansvärda händelser har förstås inträffat i världshistorien, så jag har valt att begränsa mina val till sådant som direkt påverkat befolkningen i Sverige. Hur skulle DU svara? b2ap3_thumbnail_God-jul1a.jpg

Motivera dina val bland nedanstående:

• Om du kunde förändra en historisk händelse, vad skulle du vilja ändra? Hur?
• Vilken historisk händelse skulle du vilja ha upplevt?
• Vilken historisk person skulle du vilja träffa?
• Nämn en historisk händelse som du inte vill ändra utgången av!
• Nämn en historisk händelse som du definitivt inte skulle vilja vara med om.
• Vilken händelse påverkade dina förfäder mest? Varför?
• Du får möjlighet att träffa en av dina anor. Vem väljer du? Vad vill du diskutera med honom/henne?

Om du kunde förändra en historisk händelse, vad skulle du vilja ändra? Hur?

Ganska enkelt val för en självupptagen släktforskare. Arkivbränder är ju ett gissel, så mitt val faller nog på slottsbranden på slottet Tre Kronor 1697 då en stor del av dåvarande Riksarkivet blev lågornas rov.

Vilken historisk händelse skulle du vilja ha upplevt?

Jag har från barnsben varit intresserad av teknikhistoria, vilket säkerligen är en följd av att vara uppvuxen i en bil- och transportokig familj. Även om jag inte begriper så mycket av de mekaniska finesserna är det ändå fascinerande med alla dessa tekniska prylar som förändrat sättet vi färdas på. Så jag skulle nog allra helst vilja ha varit med den dagen den första järnvägslinjen öppnade i Sverige. Det måste ha varit en både skrämmande och omvälvande upplevelse att se dessa stora järnvagnar färdas framåt i en överväldigande hastighet!

Vilken historisk person skulle du vilja träffa?
Den person som nog haft störst inflytande på Nyköpings historia är hertig Karl, mer känd som Karl IX. Det vore förstås väldigt spännande att få träffa honom, men mitt val faller på hans utomäktenskaplige son, Karl Karlsson Gyllenhielm. Det som framför allt fascinerar mig är de över tio år han tillbringade under svåra umbäranden i polsk fångenskap, hos sin kusin Sigismund. Med bojor som band hans händer och fötter i en iskall fängelsehåla fyllde han  dagarna med att översätta psalmer, och när han väl blev frisläppt förefaller han inte ens ha varit bitter över hur han behandlats. Tvärtom behöll han de bojor han burit i över ett decennium, och de pryder också hans gravplats i Strängnäs domkyrka. Innan fångenskapen hade han fått en ädlings uppfostran, besökt stora delar av Europa och som skulle kunna berätta om dåtidens krigskonst och sina intryck av 30-åriga kriget. Plus säkert en hel del smaskigt hovskvaller för den som är lagd åt det hållet!

Nämn en historisk händelse som du inte vill ändra utgången av!

Hm, det beror lite på definitionen av "historisk händelse". Jag behöver nog blicka utanför Sveriges gränser för att besvara frågan. För 70 år sedan tilldelades Alexander Fleming tillsammans med Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey Nobelpriset i fysiologi eller medicin för upptäckten av penicillinet. Det började med slarv i Flemings laboratorium varefter Chain och Florey hjälpte till att "rena" penicillinet för medicinskt bruk. Utan penicillin skulle nog inte den här bloggen ha blivit skriven så mitt själviska val faller på upptäckten av en stundtals livräddande medicin.

Nämn en historisk händelse som du definitivt inte skulle vilja vara med om.

Det är inte helt lätt att välja. Jag har aldrig känt mig lockad av tanken att uppleva digerdöden eller någon efterföljande pestepidemi. Häxhysterin på 1600-talet var säkert både förvirrande och skrämmande. Om jag stannar kvar i mitt kära Sörmland så drabbades landskapet inte särskilt svårt av pestepidemin 1710- 1711, och inte heller av häxhysterin några decennier tidigare. Däremot härjade hungersnöd på 1690-talet, så det blir också mitt val.

Finns det någon historisk person som du inte skulle vilja träffa? Vem?

Jag vet faktiskt inte. Med ett internationellt perspektiv finns mängder av verkligt otrevliga typer. De vore säkert intressanta att studera ur ett psykologiskt perspektiv men jag skulle verkligen inte vilja träffa dem. Jag betvivlar att Karl XII och jag skulle ha särskilt mycket att prata om, och skulle vi ses fick det väl ske i något spartanskt fältläger vilket låter rätt kallt och eländigt. Fast det kunde samtidigt vara ganska intressant att få veta hur han faktiskt var, om nu ett kort möte skulle kunna visa det. Bara jag slipper frysa häcken av mig på köpet.

Vilken historisk händelse påverkade dina förfäder mest? Varför?

Den händelse som troligen var mest skrämmande var säkerligen när ryssarna anföll stora delar av Östersjökusten sommaren 1719. Enligt Runtunas vigselbok snabbades en vigsel på så att socknens män kunde bege sig in till Nyköping och hjälpa till med stadens försvar. När ryssarna väl jagades bort från staden återstod bara tre byggnader och spåren efter härjningarna syns i många år i källorna.
Fast egentligen bör väl även här några medicinska upptäckter inta ledande positioner, och nummer ett torde vara införandet av smittkoppsvaccinationer.

Du får möjlighet att träffa en av dina anor. Vem väljer du? Vad vill du diskutera med honom/henne?

Det är ett alldeles för enkelt val att plocka ett av de mer intrikata stoppen i antavlan. Mitt val faller i stället på en ana som jag vet tillräckligt mycket för att kittla min nyfikenhet. Egentligen var han nog en ganska tråkig individ, men Olof Persson borde kunna berätta om livet på den sörmländska landsbygden.
Olof Persson döptes 2 januari 1670 i Speteby, Lerbo, och var son till Per Olofsson (1641 ca- 1708) och Brita Eriksdotter (1646 ca- 1713). 1693 blev Olof dräng hos Erik Olofsson och Karin Larsdotter i Banninge i Floda. Det är här det blir en aning förbryllande. Olofs föräldrar ägde sin gård i Speteby, och hans arbetsgivare ägde flera gårdar och gårdsandelar: i domböckerna byter Erik och Karin andelar fram och tillbaka. Det är ganska burgna bondefamiljer det handlar om, så varför fick Olof ingen lön under de fyra år han var dräng i Banninge? Löneförhandlingar var nog inte hans starka sida, men efter fyra års lönlöst slit vann han prinsessans hand. Prinsessan i det här fallet hette Brita Eriksdotter och var dotter i Banninge. Fick Olof ingen lön för att visa hur pålitlig han var? Blev de kära i varandra eller var det ett resonemangsparti för att de kom från jämbördiga familjer?
Nåväl, Olof Persson och Brita Eriksdotter gifte sig 7 november 1697 i Floda och fick fyra barn i ganska snabb följd, vilket tyder på att Brita inte var purung vid vigseln. De levde till synes en helt vanlig stillsam tillvaro på den sörmländska landsbygden. Men i domböckerna framträder deras kaotiska vardag: Britas bror Olof Eriksson var en rättshaverist med klara sociopatiska drag vars livsuppgift var att krossa Olof Persson och ensam få allt arv efter föräldrarna. Han var ju trots allt ende sonen. Ende överlevande sonen i alla fall, och Olof mindes nog heller inte så mycket av den äldre brodern Lars som drunknande som 15-åring år 1692 när Olof bara var 6 år gammal. De fem systrarna var ju flickor och inte värda ett vitten, tyckte Olof E. Speciellt inte Brita och hennes make Olof.
Olof P levde efter vigseln 1697 med sina svärföräldrar och flyttade 1702 med dem från Banninge till Österby. 1720 sålde han sin andel i fädernegården Speteby till brodern Per Persson och gav som den plikttrogne svärson han var pengarna till sina svärföräldrar. De använde pengarna till att köpa en större andel i Karin Larsdotters släktgård i Söder Granhed, och gav sedan hemmanet i Söder Granhed till sonen Olof E. Detta var inte tillräckligt för Olof E som ju menade att han borde få ärva allt; både gården i Söder Granhed och gården i Österby samt allt lösöre. För att bevisa att han hade rätt försökte han övertala föräldrarna att vittna för hans sak. Han hotade dem, och både Olof E och hans hustru Karin Olofsdotter slog föräldrarna flera gånger för att få dem att göra som Olof E ville. Konflikten hade nog flera bottnar:
"Lades ad acta en förlikning upprättad emellan bonden Erik Olofsson i Österby och Floda socken samt dess son Olof Eriksson hvilkens begärda äktenskap med Olof Larssons dotter i Julesta Karin Olofsdotter föräldrarna sökt hindra, men nu omsider giva därtill samtycke, önskandes sonen lycka och välsignelse uti dess äktenskap.
Resolverades: I så beskaffat mål kan Olof Eriksson i herrans namn efter föregången lysning träda i äktenskap med pigan Karin Olofsdotter så framt icke något annat är som deras giftermål är till förfång och hinder" (Strängnäs domkapitel, Protokoll med bilagor, AI:17 1708-09-23 § 20, sid 280. I protokollet kallas Karin för Larsdotter).

De åldriga föräldrarna var förtvivlade. 1727 blev situationen akut. Föräldrarna satt på undantag och Olof E hade lovat att försörja föräldrarna med spannmål. Eftersom de inte gjorde som han ville, struntade han i överenskommelsen och lät föräldrarna svälta. För att bevisa att han var den rätta och ensamme arvingen pepprade Olof E Oppunda häradsrätt med dokument som skulle bevisa hans ståndpunkt. Gång efter gång blev han överbevisad med förfalskningar men fortsatte att bråka och släpade Olof P eller föräldrarna till i stort sett varje ting i 40 års tid. Det är förstås en genealogisk guldgruva men måste ha varit en mardröm för den inblandade familjen. Fadern Erik Olofsson dog 1732 och modern 1734 men tvisten fortsatte. När så Olof Persson föll av en yr häst och bröt nacken 24 november 1735 blev Olof E överlycklig. Det är här han framstår som en verklig sociopat, för när han träffar systern Brita beklagar han inte sorgen över hennes makes hastiga frånfälle, utan viskar hånfullt i hennes öra att om hon inte gör som han vill så kan hon gå samma öde till mötes som sin make.

Det jag framför allt vill diskutera med Olof Persson är om hans svåger Olof hade några goda sidor över huvud taget. I domboken framträder bilden av en mycket sjuk människa. Hur var det att leva med denne hatiske och våldsamme man i familjen? Varför skrev svärföräldrarna ett testamente 1720 där de överlämnade huvuddelen av sina tillgångar till Olof Persson och Brita Eriksdotter? Och varför arbetade han i flera år utan lön? Varför fick svärföräldrarna hans arv? Var det en muta till hans sociopatiske svåger Olof E? Även fast jag känner till grunddragen i Olof Perssons liv finns det alltså flera frågor jag aldrig lär få något svar på. Det är en av anledningarna till att släktforskning är så fascinerande!

I förra veckan fyllde min morbror 70 år, och jag håller på och går igenom hans (och alltså min mammas) antavla för att ta ett nytt nappatag med gamla hopplösa tvärstopp i densamma. En sak har blivit uppenbar under min genomgång: notera alltid avvikande information och lösa ledtrådar i biografin!
Ett av stoppen i antavlan gällde paret Olof Hansson och Kerstin Hansdotter vilka gifte sig ungefär 1689 i Runtuna, vars vigselbok tyvärr börjar först 1705. Kerstin var änka vid vigseln och medförde den knappt årsgamla dottern Brita från sitt första äktenskap. Olof Hansson, som kom från Egersta, bosatte sig i Kerstins föräldrahem Österberga och där föddes tre döttrar och en son åren 1691- 1701. Därefter försvann familjen från Österberga, och som det verkade även från Runtuna. Min vidare härstamning går via dottern Kerstin Olofsdotter (1697- 1772), som runt 1722 gifte sig med bonden Nils Andersson i Nunsberga, Bogsta. 1723 flyttade de vidare till Sandbäcken i Bogsta och 1726 till Åbro i Svärta. Inga av Kerstins syskon föreföll återfinnas bland barnens faddrar.
Men faddrar ger ju ofta viktiga ledtrådar både för att hitta våra gäckande anors bakgrund men även vad det blir av spårlöst försvunna släktingar. Olof Hanssons yngre bror Anders Hansson blev kvar i föräldrahemmet Egersta, och bland faddrarna till hans äldste son Per 1707 fanns Olof Hansson i Kallmyra, Spelvik. Kunde detta vara "min" Olof Hansson? Enligt Spelvik LIa:1 begravdes den 13 november 1715 Olof Hansson i Lilla Kallmyra i en ålder av 63 år, vilket ger det ungefärliga födelseåret 1652. Så mycket hade jag noterat i Olof Hanssons biografi fram till förra veckan.
Det verkade nämligen röra sig om en annan person, fast just den här familjen är knepig att utforska. Hemsocknen Runtuna har utförliga personalier över många sockenbor, vilka är fantastiskt givande och ger intressanta tidsbilder. Ett blad i volymen har dock lossnat och bands in på måfå vid en ny inbindning. Något dödsår är inte angivet i den lösa personalien, som handlar om Olof Hanssons far Hans Olofsson. Prästen uppger sällan så många årtal i biografierna utan nämner att personerna bott x år här, y år där och z år där. När dessa tidsangivelser kan jämföras med annat källmaterial slår de ofta fel på ganska många år. Den stora osäkerheten när det gäller Hans Olofsson är hans dödsår: dog han 1704 eller 1714? Här kan den frågan lösas ganska enkelt då hans hustru Karin Olofsdotter vid sin död 1712 anges vara änka varför hans dödsår bör vara 1704. Men enligt de olika tidsangivelserna i biografin gifte sig makarna 1658, så en man född 1652 torde knappast kunna vara deras son. Inte deras gemensamme son i alla fall, men både Hans Olofsson och Karin Olofsdotter anges bara ha varit gifta en gång.
Nu bestämde jag mig för att ta reda på mer om Olof Hansson i Lilla Kallmyra, Spelvik och hans familj. Vad hände med familjen efter hans död? Spelviks husförhörslängder börjar först 1773, så jag plockade i stället fram mantalslängderna på ArkivDigital. I 1717 års mantalslängd fann jag: "Kallmyra Olofs Enkia flött till Åbro i Swärta och sitter inhyses. Fatt[ig]".

Jag var nog på fel spår ändå, för det var ju först 1726 som Nils Andersson och Kerstin Olofsdotter flyttade till Åbro. Jag hade kartlagt både Olof Hanssons och Kerstin Hansdotters familjer utan att hitta några kopplingar till Svärta. Bådas fäder hette Hans Olofsson och var inflyttade till Runtuna; Olofs far härstammade från Svanvik i Nyköpings Sankt Nicolai och Kerstins far kom från Valla i Sköldinge. Men vilka bodde då i Åbro anno 1717? Enligt mantalslängden flyttade Anders Joensson och hans hustru dit samma år från Hagen i Råby, som här ska utläsas som Råby-Rönö. Råby-Rönö har en samtida husförhörslängd som dock är sporadiskt förd, och av familjen fanns inga spår i Hagen. Men två söner återfanns i födelseboken 1713 och 1716 och då framgår att Anders Joenssons hustru hette Brita Andersdotter. Det verkade vara ett villospår. Men det gnagde i bakhuvudet på mig, för det var konstigt om en fattig änka kunde bli inhyses hos en familj i en annan socken då sockenborna inte direkt brukade jubla över tanken på att behöva försörja en troligtvis mindre arbetsbör äldre dam utan egen försörjning. Någon koppling borde Olofs änka alltså ha till Anders Joensson och hans hustru, men vilken? Polletten trillade ner dagen därpå när jag beskrev dilemmat för en forskarkollega och plötsligt hörde mig själv säga. "Ja, och så har hon ju varit gift tidigare. Hon hade en dotter Brita i det giftet. Brita Andersdotter".

Efter att ha blivit änka för andra gången flyttade alltså Kerstin Hansdotter till sin dotter i första giftet, Brita Andersdotter, som nog var den enda av hennes barn som hade möjlighet att försörja henne. När så Anders Joensson och Brita Andersdotter 1726 flyttade från Åbro till Förola övertog Britas halvsyster Kerstin Olofsdotter och svåger Nils Andersson Åbro. Och Olof Hanssons ålder är uppenbarligen överdriven i dödboken. Han var snarare född 1659/1660 än 1652. Eller så är de kronologiska uppgifterna om föräldrarna uppåt väggarna. 

b2ap3_thumbnail_Bogsta-kyrka-6c-140717.jpgBogsta kyrka sommaren 2014. Foto Camilla Eriksson

Härom dagen föll så min blick på Anna Eriksdotter i den aktuella antavlan. Hon ingår i en anförlust då det är på en gren där mina morföräldrar var ganska nära släkt så jag var förstås extra intresserad av att lösa hennes ursprung. Det är bara något år sedan jag slutligen knäckte frågan om hennes make Erik Jonssons anor. Han härstammade från Nygård i Bogsta och gifte sig till Stora Ekeby i Tystberga. Efter första hustrun Maria Ramundsdotters död gifte han om sig ca 1719 med Anna Eriksdotter, och de fick 4 döttrar och 2 söner mellan 1724 och 1738. Faddrarna ger inga ledtrådar till Anna Eriksdotters bakgrund. Hon dog 2 november 1777 i Stora Ekeby och anges då vara 82 år gammal, alltså född 1695 ca.
Så mycket visste jag fram till i måndags. I Annas biografi hade jag noterat att en hustru Karin Mosesdotter, född 1657 ca, dog 1740 i Stora Ekeby. Både Erik Jonssons och hans första hustrus familjer var kartlagda utan att Karin Mosesdotter föreföll vara släkt med någon av dem. Kunde hon kanske vara mor till Anna Eriksdotter? Jag fnös lite över den ganska långsökta hypotesen och övervägde att radera den omgående, men bestämde mig sedan för att en sista gång kolla runt lite efter tänkbara Anna Eriksdöttrar i Tystbergatrakten. Med lite tur kanske en av dem hade en mor som hette just Karin Mosesdotter. Och så var det. 24 september 1696 föddes Erik Jönssons och Karin Mosesdotters dotter Anna i Bogsta by, Bogsta. Av faddrarna att döma verkar familjen närmast komma från min nuvarande hemsocken Helgona, vars kyrkböcker börjar först 1735. Förutom Annas födelse finns inga spår av familjen i Bogstas svårt skadade kyrkböcker. Fast jag är rätt glad bara över att ha funnit födelsenotisen så att få död på pappa Erik får bli ett senare projekt.

Medan jag plöjde Bogsta C:1 i det som skulle visa sig vara en resultatlös jakt efter ytterligare notiser om Erik Jönsson och Karin Mosesdotter, ringde telefonen. Det var min forskarbekant som löste frågan om vad förkortningen "H H" på en gravsten betydde. Som vanligt under våra samtal började vi diskutera en släktkrets och hamnade sedan i en vittförgrenad familj i Vreta, Kila. Den här gången ägnades samtalet åt de äldsta generationerna. Gästgivaren Anders Hanssons hustru Elisabeth Jönsdotter var dotter till Jöns Andersson i Råsta mellangård i Kila. Bara för att förvirra sentida ättlingar gifte sig Elisabeths bror Anders Jönsson med hennes svärmor Kerstin Persdotter. Det var knöligt nog att förklara för min forskarbekant, och jag övervägde om jag skulle ta upp att jag hittat ytterligare en Jöns Andersson i Råsta som levde där samtidigt som "vår" Jöns Andersson men som ca 1662 flyttade till Gårdsnäs i Sankt Nicolai. Samtalet gick vidare utan att jag nämnde något om namnen i Råsta. Några timmar senare satt jag med ett annat stopp i mammas antavla, där jag med hjälp av faddernotiser identifierat två syskon till min anmoder. Syskonen var födda runt sekelskiftet 1700 och borde rimligtvis kunna återfinnas i någon födelsebok. Ett av bekymren var att jag inte hade något födelseår för systern Maria och bara visste att hon var änka vid vigseln 1718. Det var vad jag hade noterat i hennes biografi. En ny titt i vigselboken visade att hon faktiskt inte angavs vara änka utan "båtsmansänka". Det gick sedan ganska snabbt att hitta hennes första vigsel 1714. Maken anges vara båtsman när makarnas andre son föddes 1716. Han återfinns inte i Runtunas dödbok men dog sannolikt "i tjänst". Efter ytterligare pusslande kunde jag så konstatera att den där andre Jöns Andersson i Råsta som jag valde att inte nämna under telefonsamtalet tidigare, var farfar till den syskonskara jag höll på med. Att deras far Erik Jönsson i Sörbylund uppges ha "älskat wänskap" är en hjärtinnerlig liten julkrydda till antavlan, liksom att morfadern Olof Larsson i Eneby anges ha blivit 104 år gammal och ända till sitt sista levnadsår "aldrig minnatz sig hafwa warit siuck".
Så skriv alltid ner de där notiserna som inte riktigt kan placeras in i familjebilden: med lite mer kött på benen kan det vara just den udda pusselbiten som gör att alla bitarna plötsligt faller på plats!

Ibland kan man hitta märkvärdiga händelser noterade i kyrkböckerna. Längst bak i Björkviks första vigsel- och dödbok, EI:1 (1686- 1758) finns 13 sidor med skildringar av livet i socknen från 1690 till 1875. Det inleds med tre berättelser jag kommer att fokusera på idag så mer om dem senare, och följs av två märkliga barn som såg dagens ljus år 1691, därefter en skildring av det förfärliga året 1709 med svår missväxt och slaget vid Poltava, peståren 1710- 1711, ett svårt missbildat barn fött år 1777 samt utförliga beskrivningar av väderleken åren 1779- 1789. 1794 föll kyrkklockan under en begravning, lyckligtvis utan att vare sig klockan eller någon människa kom till skada. 1869 brann Björkviks kyrka ner och idag finns bara en ruin kvar på platsen. En ny kyrka byggdes nära Vedeby år 1875 och en kortfattad redogörelse av dess invigning är den sista noteringen i volymen.

b2ap3_thumbnail_16000_461356103999883_2960621091737240386_n1_20151201-122329_1.jpgBjörkviks ödekyrka, ruin sedan branden 1869. Foto av Christin Söderblom.

"Anno 1690 war en gumma Brita som hennes Nåde fru Mertha Berendes på sin gård Hoffsta lång tijd födt, och warit blind all sin lijfstijd ifrån sin födelse, då hon war wijd pass 50 åhr, fick hon sin syyn igen, att hon sig wäl icke allenast leeda kunde, utan och igenkänna alla till sitt ansichte som hon förre på talet kände och andra små sysslor förrätta. Men efter den synen war henne owahn, war hon och int synnerligen med den Guds gåfwan förnöjd. Ty efter ½ åhrs förlopp blef hon död."

Jag har inga större medicinska kunskaper så jag kan inte yttra mig om sannolikheten för att en person som varit blind i hela sitt liv efter 50 års levnad plötsligt kan se igen. Däremot är det väl inte särskilt konstigt om hon identifierade de personer vars röster hon var väl bekant med, för de måste ju ha pratat med henne även efter att hon återfått synen. Eller så var det ett tillfälligt folknöje i Björkvik under 1690 att slå vad om vilka eller hur många av sina bekanta hon kunde identifiera utan att de sade ett knyst. I själva dödboken finns ingen lämplig kandidat bland 1690 års döda. Här kan det röra sig om en slarvig tidsangivelse, för 8 december 1689 begravdes "en Tiggerska död i Hoffstadh". En handikappad kvinna som försörjts på nåder av en välvillig adelsdam hela sitt liv och först under sitt sista halvår i livet kunnat utföra lättare sysslor kan nog tituleras som en tiggerska. Eller så är det en helt annan arm kvinna, förstås. Det måste ha varit en mycket märkvärdig händelse när Brita plötsligt återfick synen efter ett helt liv som blind. Men tre år senare inträffade det igen:

"Anno 1693 War thesslijkest en Gumma om några 80 åhr uti Espudden, som uti 2 år warit blind, men 3 dagar före hon blef död fick hon sin syyn igen som en ung menniskia."

Prästen har kluddat vid angivelsen av hur länge den gamla damen var blind. Kanske står det en 8 i stället. Hon finns inte heller med i dödboken och det är tveksamt om hon var gift med Halsten i Äspudden. Han dog faktiskt 1693, och begravdes 10 december, men i husförhörslängden Björkvik AI:1 som inleds 1688 saknar han hustru varför han sannolikt var änkling. En kuriositet är att Halstens svärson Erik Henriksson var farbror till ett av de märkliga barn som föddes i socknen 1691, varför Erik Henriksson  alltså kan kopplas till två av de märkvärdiga händelserna i socknen vid den här tiden. Även Eriks bror Jon Henriksson får ett särskilt omnämnande i dödboken. Jon Henriksson dog vid 85 års ålder 21 mars 1719. Nio dagar senare, 30 mars 1719, avled hans hustru Karin Eriksdotter efter att ha levat i 75 år. Makarna begravdes tillsammans den 5 april, och i dödboken kommenterade prästen: "Är märkeligit at the lefwat tillsamman uti 54 åhr, skiljdes ej heller åth uti döden". Notisen står dock i den ordinarie dödboken och inte bland de märkvärdiga händelserna i slutet av volymen.

Lite underligt är det att bland de märkliga händelserna inget nämns om något av det mest dramatiska som inträffat i Södermanland. Kanske glömdes ryssanfallet 1719 bort för att ryssarna inte härjade i socknen. Fjärdingsmannen Simon Nilsson i Bokulla ledde en lokal bondehär som lyckades skrämma ryssarna på flykt. Även om socknen alltså klarade sig utan mänskliga eller materiella förluster så kan jag ju tycka att en så dramatisk händelse vore värd att omnämna. Kanske fick det räcka med att en Bokullabo nämndes bland socknens kuriositeter:

"1706 War en gammal hustru Karin Pädersdåtter från Bookulla som på några åhr intet sedt någon bookstaf läsa i Book. Men några Weckor för sin död fick hon så klaar syyn att hon uthan glaasögon kunde läsa den all[r]a grannaste stijhl, det hon kunde giöra in till dödsstunden och war lijkwähl 98 åhr gammal."

Karin Persdotter, som var mor till modige fjärdingsmannen Simon Nilsson, finns noterad även i den vanliga dödboken. Hon dog 31 oktober 1706 och begravdes 11 november. Hennes ålder anges till 98 år, 7 månader och 3 veckor. Troligen är hennes ålder överdriven då sonen Simon anges vara född ca 1664 och det är möjligt med en 46-årig barnaföderska men betydligt mindre sannolikt med en 56-årig dito.

Inom loppet av sexton (eller möjligen sjutton) år återfick alltså tre äldre kvinnor synen för en kort period i slutet av livet. Visst var det ett mirakel att Brita som levde på nåder kunde se för första gången i tämligen mogen ålder. Och visst var det ett mirakel när den gamla kvinnan i Äspudden kunde se igen efter flera års blindhet fastän denna nåd bara varade i tre dagar. Karin Persdotter i Bokulla hade troligen bara nedsatt syn innan hon plötsligt kunde läsa igen, men även hon måste ha upplevt det som ett mirakel att själv kunna läsa Herrens ord igen på sitt yttersta!

För att fördjupa insikten i våra förfäders liv finns många guldkorn i hembygdsföreningarnas skrifter och annan lokalhistorisk litteratur. En fördel med att ha sina rötter där man bor är att det inte är alltför svårt att hålla sig à jour med vad som sker i de lokala hembygdsföreningarna. Ibland besöker lokaltidningen deras aktiviteter, de annonserar själva om dessa aktiviteter och skriver om sin förening på Föreningssidan och så följer jag förstås intressanta föreningar via deras hemsidor hos Södermanlands hembygdsförbund. Dessutom finns hembygdsföreningarnas årsskrifter i den lokala bokhandeln och på biblioteket. I lokalhistoriska verk kan man hitta riktiga guldkorn om sina släktingar.

b2ap3_thumbnail_Mlsundet5.jpgSörmländsk idyll. Mälsundet vid sockengränsen mellan Bettna och Husby-Oppunda i maj 2015. Foto Camilla Eriksson

Vid ett besök på landsarkivet i Uppsala för många år sedan tog jag en paus från den brummande microficheläsaren och botaniserade bland den lokalhistoriska litteraturen. Jag fann en beskrivning över Ösmo socken som Axel Quist gav ut 1930. Min anfader Johan Lithander bodde i Ösmo mellan 1755 och 1779, och kanske kunde han finnas omnämnd i Quists verk.
Johan Lithander föddes vid middagstid 14 juli 1724 i Stenta i Stora Malm. Han var första barnet till Per Persson och Anna Olofsdotter, vilka gift sig 10 månader tidigare. Det var två unga föräldrar som nu fick ett litet gossebarn att omhulda: Per var inte fullt 22 år fyllda och Anna var 19 år ung. Därmed är det heller inte överraskande att barnaskaran växte de följande åren när ytterligare två söner och fem döttrar föddes. Strax efter dottern Kerstins födelse 1736 flyttade familjen tillsammans med Per Perssons föräldrar till Stensjö nära Stora Malms kyrka. Det var säkert bekvämt för farfadern, som också hette Per Persson, då han var kyrkvärd.

16 år gammal, 1740, begav sig Johan till gymnasiet i Strängnäs. Gossen hade läshuvud,, och kanske kunde han bli präst! Helt enkelt var det nog inte för en helt vanlig bondefamilj att försörja en son under den långa utbildning prästbanan innebar. Så kom våren 1743. Prästen i Stora Malm hade fullt sjå med att besöka sjuka i socknen, förrätta begravningar och sköta dödboken. Inom loppet av ett par månader dog först Johans mormor Anna Persdotter, därefter pappa Per och två veckor senare mamma Anna. Per hann inte ens fylla 41 och Anna var bara 38. Ensamma kvar var 19-årige Johan vid gymnasiet i Strängnäs och hemma i Stensjö fyra små flickor mellan 2 och 10 som nu placerades ut hos föräldrarnas syskon. Johan kunde ändå fortsätta att studera, och 1746 styrde han kosan mot Uppsala, där han givetvis studerade teologi. Bondsönerna hade ofta långa studiegångar med en del avbrott för att tjäna ihop till sitt uppehälle, och Johan var inget undantag. 1753 blev han så äntligen prästvigd och samma år kunde han titulera sig pastorsadjunkt i Näshulta. 1755 fick han en tjänst som huspräst vid Nynäs gods i Ösmo, en tjänst som han alltså innehade tills han 1779 blev komminister i Bettna. Tyvärr för Johan Lithanders del så var han inte bara huspräst. Han hade ytterligare en syssla, som han tycks ha avskytt. Om detta berättade Axels Quists sockenkrönika mer.

Komministern i Ösmo hette Nils Ljung och han inspekterade i mars 1764 den skola som Johan Lithander förestod.

"Nu, ehuru jag intet gjerna will öfwer Herr Scholae Mästaren Lithander anföra några beswär, nödgas jag dock för att fullgjöra min plickt, conservera mitt samvete, och undwika tilltal och answar framledes, hos Högwördige Herr Probsten, såsom min Förman, följande angifwa."

Jag är definitivt partisk när jag läser detta. Är inte Nils Ljung lite väl mån om att påpeka hur oerhört plikttrogen och samvetsgrann han är? Och han vill ju absolut inte tala illa om Johan Lithander, nej då, absolut inte!

"Infinner sig Herr Scholemästaren om morgnarna ej förr i Scholan än Klockan 9, ofta kl 10, och stundom äfven sednare, hvaraf skier, at Barnen ofta litet eller inte få läsa före middagen. Om aftnarne släpper han dem äfwen i god tid hem."

Jaha, Johan var lite morgontrött. Nils Ljung var förstås alltid glad och pigg som en lärka på morgonkvisten. Han försov sig nog aldrig. Och det var väl bra att barnen fick gå hem medan det var ljust ute så de tryggt kom hem och var raska nog att kunna hjälpa till lite hemmavid.

"Will Herr Paedagogus ej beqwäma sig at informera Barnen på det sätt, som honom blifwit anwist, utan gjör twert deremot. Man har befallt honom sättja Abc-boken i hand på dem, som wl hemma gådt henne igenom, men kunna ändå icke stafwa, utan säga alla ord galet. Sådant har han ännu med ingen enda fullgjort, ehuru man ofta yrkat deruppå. och äfwen utmärkt dem, som behöfwa at af Abc-boken blifwa handledde till en rätt stafning för at sedan desto bättre kunna lära sig redigt och rent innantill."

Gissa vem som var skolmästare före Johan Lithander och är den som gett honom alla dessa värdefulla pedagogiska tips? Nils och Johan tillhörde helt klart olika pedagogiska skolor och Nils vill tydligen klargöra för sin chef att han är bättre på Johans jobb än vad Johan är. Men bara för att han är samvetsgrann, förstås. 

"Man har ock sagt honom, det han sjelf, då Barnen läsa sina läxor för honom innantill, bör stå bredwid den läsande, och noga ser till, att ögonen följa med påpekade hjelpa till rätta, då något säges galit, och således vänja de mindre försigkomna at med ögonen gifwa uppmärksamhet på hwarenda stafwelse och ord, och ej slarfwa och gå förbi det ena efter det andra, som man wet Barn hjerna gjöra, då de få läsa efter egit behag. Men detta har Herr Paedagogus icke heller åtlydt, utan  brukar han sin commodite och antingen sittjande, eller spattserande på golfvet memoriter rättar den som ej gitter på att läsa rätt innantill."

Aha! Johan Lithander var smartare än Nils Ljung. Han hade i alla fall bättre minne och kunde memorera texter. Dessutom hade han bättre simultankapacitet: han kunde både lyssna och gå samtidigt. Vår samvetsömme Nils var nog en anings avundsjuk. Nils Ljung gnäller sedan över att eleverna inte lär sig lika mycket som när superpedagogen Nisse skötte undervisningen, dvs på den gamla goda tiden. Så laddar komminister Ljung för nästa salva:

"Är det alt för oförswarligt och samvetslöst, at Paedagogus så ofta af eget bewåg absenterar sig ifrån Scholan, stundom hela dagen, stundom hela veckor, då ScholaeBarnen intet få gå dit och njuta någon undervisning. Den 13 februari var Paedagogus hela dagen icke i scholan, och då war där ingen läsning, af hwad orsak wet jag ej; men det wet jag, at sjukdom ej hindrade honom."

Själv var Nils Ljung inte bara äckligt morgonpigg utan dessutom frisk som en nötkärna. Plus att han ju inte vara bara samvetsgrann utan också plikttrogen så han släpade sig minsann alltid till skolan. Alltid. Och i god tid. Men hur vet han att Johan Lithander inte alls var sjuk 13 februari? Försöker han inte tala lite illa om sina arme kollega?

Förut gnällde Nisse över att undervisningen ställdes in. Nu duger det inte att undervisning bedrivs heller. Som gammal lärare läser jag Lärartidningen regelbundet och elevledd undervisning är det allra senaste. Johan Lithander var en föregångare inom pedagogiken, men sorgligt nog insåg inte Nils hans storhet. Helt klart var Nils Ljung avundsjuk över att Johan Lithander roade sig med sockenborna. Nils Ljung däremot var en samvetsgrann och plikttrogen man som inte ägnade sig åt några nöjen eller umgicks med folk. Han var morgonpigg. Och frisk.

"Den 9 martii reste Herr Paedagogus en mil wäg bort i ett Socknebud till en sjuk, om hwilket Socknebud hwarken Pastor eller jag blefwo anlitta, ej heller wiste ett ord derutaf, förr än efteråth, sedan det war beställt. Paedagogus hade af den sjuke blifwit anmodad at öppna honom ådern, wid hwilket tillfälle han och tillika har communicerat honom. Således blef ingen läsning i Scholan den dagen."

Johan Lithander var så uppskattad bland Ösmoborna att de släppte honom lös att hacka med en kniv i de egna kroppsdelarna. Dessutom var han tydligen mer omtyckt än både chefen (pastor) och Nisse. Verkar inte vår samvetsgranne vän vara liiite avundsjuk?

"Hela nästförflutna wecka ifrån måndagen till och med lögerdagen absenterade Herr Lithander sig ifrån Scholan, då inga Barn där voro at blifwa undervista. Han har sjelf på eget bewåg gifwit dem lof och wist dem bort hela den weckan. Herr Scholaemästaren reste då, nemligen den 12 martii till ordinarie wintertinget i Wästerhaninge, och det utan att säga hwarken Pastor eller mig till ett enda ord derom. Icke det minsta wet jag han hade där att uträtta, aldeles ingen sak för egen räkning at drifwa, men torde hända väl för andra, som hans wahna i flera år har warit at åtaga sig advocaturer nästan vid hwarje ting, för att få wisa sig wara en stark jurist och tillika roa den mannen, och jag bör säga, behageligare än hans ämbetssysslor."

Jamen, jösses. Johan Lithander var helt enkelt före sin tid genom att ge eleverna lite ledigt så att de kunde återvända med nya friska krafter. Samtidigt ägnade han sig åt fortbildning på eget initiativ. Föredömligt! Eller så kanske det möjligtvis eventuellt nog faktiskt var så att Johan Lithander var en sällskaplig mångsysslare som fann uppgiften att lära ut läsning och rättstavning så enahanda att han hellre ägnade sig åt första bästa syssla som dök upp. Att Johan var en ointresserad och kass lärare är ganska uppenbart, men utan Axel Quists sockenkrönika hade jag aldrig fått en sådan inblick i min anfaders personlighet!

I Södermanland med dess många herrgårdar finns det också gott om dagsverkstorp. Torpare vid dessa utförde dagsverken vid godsen samtidigt som de skulle sköta sitt eget torp, och ibland krockade dessa intressen.

Erik Persson föddes 1675 vid Sjölöten i Husby-Oppunda socken och övertog runt 1702 torpet efter sin far Per. Ungefär samtidigt gifte sig Erik Persson med Kerstin Eriksdotter, och under det följande decenniet fick de unga tu tre barn. Sjölöten var ett frälsetorp under Husby gård som vid denna tid ägdes av översten och baronen Christer Horn. Frälsefogden Anders Ahlgren hade hand om den dagliga skötseln av godset och dess underlydande ägor.
Vilken sorts dagsverke utförde då Erik Persson vid Husby gård? Detta tiger källorna om, men en inte alltför vågad gissning är att han skötte om gårdens byggnader och bättrade på mureriarbeten. Både hans far Per och sonen Per Eriksson anges vid olika tillfällen vara murarmästare och det är rimligt att anta att yrkeskunskaperna gick i arv från far till son i flera led.
I augusti 1726 avled Erik Perssons far Per och två månader senare, den 26 oktober, hölls en husesyn vid Sjölöten. En husesyn var en genomgång av skicket på byggnader och ägor när en arrendator eller torpare avträdde sitt boställe. Regelbundna husesyner hölls också t ex vid militära boställen. Den här husesynen sköttes av frälsefogden Anders Ahlgren tillsammans med nämndemannen Per Andersson från Gråsta. En i vanliga fall ganska stillsam tillställning blev så dramatisk att händelserna avhandlades vid Oppunda häradsrätt den 20 januari 1727.

b2ap3_thumbnail_Husby-Oppunda-kyrka_7a.jpgHusby-Oppunda kyrka

Husesynen inleddes med att "träta yppats emellan fogden och torparen". Osämja rådde ännu när de vandrade runt på ägorna, och under inspektion av torpets äng muttrade Erik Persson att han minsann ville "sätta yxan uti den som efter honom torpet tillträda skulle". När de så kom tillbaka till torpet ställde sig Erik Persson på backen för att hugga några timmerstockar. Rimligtvis var han upprörd vid tanken på att lämna det enda hem han kände till och ville avreagera sig med fysiskt arbete. Anders Ahlgren anmärkte att det var slöseri på timmerstockar att hugga ved av dem, men Erik Persson svarade att han behövde använda timret för att åtgärda en del byggnader efter husesynen samt att han huggit stockarna på Ösby ägor.

När de därefter skulle gå in i torpstugan utbröt ett nytt bråk. Dörren in till stugan hade en tendens att slå igen av egen kraft, och Erik Persson ville hålla upp dörren åt de andra. Anders Ahlgren tyckte att Erik borde gå in först, men Erik svarade "ära den som ära bör", alltså att fogden borde gå före. Bomboksprotokollet fortsätter så "uppå nämndemannens anmodan har fogden stigit in före". Det är lätt att föreställa sig att nämndemannen, Per Andersson i Gråsta, vid det här laget var rejält trött på kivet mellan Anders Ahlgren och Erik Persson och ville slutföra husesynen så snabbt som möjligt. De behövde då gå in i stugan för att besikta densamma och det spelade ingen större roll vem som gick in först, påpekade säkert en något irriterad Per Andersson. Anders Ahlgren klev in först och hade alltså ryggen mot de andra. Bakom honom kom Erik Persson som fortfarande höll i yxan som han huggit timmer med. Över dörren satt en klinka som var lite skev, och den effektive Erik Persson ville nu passa på att fixa till den när han ändå gick förbi med rätt redskap i handen. Han kastade därför yxan med full kraft mot klinkan och lyckades böja till den. Att Anders Ahlgrens huvud befann sig någon decimeter från samma klinka när Erik kastade yxan var helt enkelt en ren tillfällighet, hävdade Erik Persson inför häradsrätten. Märkligt nog trodde inte rättens ledamöter på hans logiska förklaring. Omedelbart efter denna hårresande händelse arresterades Erik Persson och satt fängslad i tio dygn på slottet i Nyköping. Han dömdes av häradsrätten till ytterligare åtta dygns häkte samt att böta sex daler silvermynt till Anders Ahlgren.

Varför var då Erik Persson så gramse på fogden? Jo, Anders Ahlgren hade två olika roller under husesynen. Han var inte bara markägarens representant utan även den tillträdande innehavaren av Sjölöten. Husesynen sköttes alltså inte av någon opartisk part utan som nästa innehavare var Ahlgren förstås intresserad av att mark och byggnader var i perfekt skick så att han inte behövde göra några kostsamma investeringar. Att fogden själv skulle överta Sjölöten indikerar dessutom att både Erik Persson och hans far Per med sina utmärkta murerikunskaper också hade vårdat torpet och dess ägor väl.

På Släktforskardagarna i Nyköping hölls två föredrag om torparnas tillvaro. Det ena av dessa, Kalle Bäcks föredrag om torpare och backstugusittare under 1800-talet, sänds idag på Kunskapskanalen.

Vi har dem alla, de där stoppen i antavlan som verkar vara hopplösa att komma förbi. Jag brukar vanvördigt kalla sådana mystiska anor för utomjordingar: de dyker bara upp utan minsta ledtråd till deras bakgrund, som om de liftat till sin nya boplats med ett flygande tefat. Att brottas med dessa stopp känns emellanåt tämligen tröstlöst så jag brukar låta dem vila ett antal år mellan försöken att finna deras ursprung.
Härom dagen plockade jag fram ett av stoppen i antavlan, min anmoder Brita Andersdotter i Blacksta nedergård i Bergshammar Jag vet inte mycket om henne. Hon var gift med Anders Nilsson, som i början av deras äktenskap var ryttare för Blacksta rote och då hade det passande soldatnamnet Blackman. Anders Nilsson föddes 4 januari 1700 just i Blacksta nedergård i Bergshammar och var son till dåvarande ryttaren och sedermera rusthållaren Nils Håkansson och Gertrud Olofsdotter. Anders Nilsson Blackman var alltså ryttare för sin fars rusthåll och övertog detsamma år 1737. Hans bakgrund var ganska enkel att kartlägga, särskilt som flera av hans anor hamnade i trubbel med både grannar och rättvisan och fick stå till svars för sina gärningar inför tinget.

Brita Andersdotter är betydligt mer gåtfull. När hon dog 9 januari 1765 uppges hon vara 73 år gammal, vilket skulle ge födelseåret 1692. Kanske stämmer detta eller så är hennes ålder något överdriven. Jag har inte återfunnit makarnas vigsel trots idogt letande i vigselböcker för de omgivande socknarna. Anders Nilsson Blackman noteras vara gift i mantalslängden 1728. Bergshammar har bevarade husförhörslängder från 1725 och där dyker sonhustrun Brita upp 1727. Den uppgiften är dock något osäker, då uppgifter uppenbarligen fyllt på efter hand fram till 1735. Det är alltså möjligt att Anders Nilsson Blackman varit gift tidigare och gift med sig med Brita Andersdotter först i början av 1730-talet. I så fall saknas hans eventuella första hustru i dödboken, så troligtvis är Brita den sonhustru som kommer till Blacksta 1728.
Två barn föddes i äktenskapet: min ana Anders Blackman år 1733 och så dottern Katarina 1736. Förutsatt att dödbokens åldersuppgift är korrekt skulle Brita alltså vara 41 respektive 44 år när barnen föds. Det är en fullt plausibel ålder, men lite märkligt är det om det skulle dröja fem år från vigseln till dess att första barnet föddes. Visserligen var maken Anders Nilsson Blackman fortfarande ryttare när barnen föddes men Sverige befann sig inte i krig så han borde vara hemmavid mesta delen av tiden och därmed också kunna ägna sig åt barnalstrande. Dock verkar han ha varit frånvarande vid husförhören åtminstone 1736 till 1740 men måhända var han inte alltför kyrklig av sig. Fast han blev förstås kyrkvärd med tiden...

b2ap3_thumbnail_Moln1.jpgUpp i det blå går jakten efter den gåtfulla Britas ursprung.

Barnen, eller snarare deras faddrar, borde ge ledtrådar till Brita Andersdotters härkomst. Så vilka var då faddrar till sonen Anders 1733?

"Mäster Christiarn i Kottorp, kyrckiowärden Lars Eriksson i Östergården, hustro Catharina i Mellangården sampt hustru Maria i Torp i Thuna socken"

Kottorp var boställe för hovslagaren vid Kungliga Livregementet till häst, samma regemente som fadern Anders Nilsson Blackman red för och farfadern Nils Håkansson var rusthållare för. Både Anders och Nils hade alltså rimligen mycket kontakt med mäster Christian, vars fulla namn var Christian Messenberg eller Mössenberg. Han var gift med Sara Stare, som rimligtvis borde vara identisk med dottern med samma namn till kornetten Sven Stare från Åby i Bergshammar. Åby ligger ett stenkast från Blacksta och Anders Nilsson Blackmans morbror Per Persson Frimodig var gift med Sara Stares syster Brita Svensdotter Stare. Här rör det sig dock om två namnar, då Sara Stare från Åby dog i Stockholm 1718, medan Sara Stare från Kottorp avled i Nyköping 1741 och efterlämnade ett stort antal syskonbarn nere i Småland. Kopplingen med mäster Christian torde ändå gå via Anders Nilsson Blackman då de borde ha haft mycket med varandra att göra å yrkets vägnar.

Östergården ska utläsas som Östergården i Bergshammars by, även den belägen ett stenkast från Blacksta och gränsande till Bergshammars kyrka, vilket förstås var bekvämt för en kyrkvärd. Lars Eriksson var gift med Nils Håkanssons syster Kerstin Håkansdotter. Han ingår alltså i släktkretsen runt fadern Anders Nilsson Blackman och ger ingen ledtråd till Brita Andersdotters bakgrund,

Hustru Katarina bodde i Mellangården i Bergshammars by, som likaledes låg nära Blacksta. Hennes fulla namn var Katarina Håkansdotter, och även hon var syster till Nils Håkansson. Inte heller hon har alltså någon direkt koppling till mamma Brita.

Slutligen hustru Maria i Torp. Det faktum att en fadder kom från grannsocknen Tuna var kittlande. Kanske fanns här en ledtråd till Britas ursprung. Det fanns två gårdar i Torp och vid den här tiden hette hustrun i båda gårdarna Maria. Så vem var då faddern; Erik Perssons hustru Maria Svensdotter eller Erik Johanssons hustru Maria Nilsdotter? Tja, den sistnämnda kom från Blacksta. Hon var dotter till Nils Håkansson och syster till den nyblivne barnafadern och det var förstås hon som stod fadder åt sin nyfödde brorson.

De fyra faddrarna var alltså en kollega till barnafadern, hans ingifta farbror, faster samt syster. Brita Andersdotter verkar inte ha någon släkt alls. Nåväl, Katarinas faddrar 1736 borde ge någon ledtråd till Brita Andersdotters ursprung i alla fall!

De var "Comministern Herr Daniel Trautzel, BefallningsMan Erik Wahlberg, ryttaren Thunbergs hustru Beata Andersdotter och pigan Annika Jakobsdotter uti Östergården Bergshammars by"

Att prästen är fadder till vissa barn är vanligt men något släktskap med endera föräldern torde inte föreligga här. Inte heller Erik Wahlberg verkar ha någon koppling till någon av föräldrarna. Annika Jakobsdotter var kusin till lilla Katarina, då hennes mor Annika Andersdotter var dotter till Kerstin Håkansdotter i Östergården via dennas första gifte. Men Beata Andersdotter hade ju samma patronymikon som modern Brita Andersdotter - kunde det till och med vara hennes syster?

Jakten på Beata Andersdotter började. Änkan Beata Andersdotter gifte sig 1740 i Bergshammar med ryttaren Anders Åman. Kunde detta vara den Beata jag försökte få fatt på? Så visade sig vara fallet, och ganska snabbt kom jag fram till att ryttaren Thunberg hette Olof. Beata Andersdotter gifte sig 1727 i Tuna med Olof Olofsson (alltså senare ryttare med namnet Thunberg), och fick sex barn med denne. I äktenskapet med Anders Åman fick hon en dotter. Anders Åman och Beata Andersdotter flyttade 1767 till Enstabergastugan i Tuna, och där dog Beata 1784 och Anders 1786. I Tunas dödbok anges att Beata Andersdotter föddes 1703 i Tuna by. Tunas födelsebok börjar först 1710. Med hjälp av täta fadderförbindelser gick det dock att placera in henne som dotter till skräddaren Anders Andersson och Sigrid Jonsdotter i just Tuna by. Dessa gifte sig 1702, så det var inte troligt att de fick en dotter redan 1692. Men kanske kunde "min" Brita Andersdotters ålder ha överdrivits i dödboken? Jag känner till sju barn till Anders Andersson och Sigrid Jonsdotter, och det finns en lucka i barnaskaran, men först runt 1707. Ett fel på 15 år verkar lite väl osannolikt. Dessutom kollade jag dopnotiserna för Beata Andersdotters sju barn samt elva av hennes syskonbarn. Brita Andersdotter och Anders Nilsson Blackman var inte faddrar någon gång. I nuläget lutar jag åt att Beata Andersdotter var fadder för att hennes make Olof Olofsson Thunberg var kollega till Anders Nilsson Blackman. Hon är inte syster till Brita Andersdotter. Möjligen skulle Brita kunna vara syster till Beatas far, skräddaren Anders Andersson, men då borde jag återfinna Brita Andersdotter och Anders Nilsson Blackman i Tunas vigselbok. Samt att någon av dem någon gång borde stå fadder i den stora familjen vid ett dop i Tuna kyrka, men så är inte fallet.
Nästa steg var att lusläsa faddernotiserna i Tunas födelsebok från 1726 till 1740. Antal gånger Brita Andersdotter stod fadder: 0. Jag återvände till Bergshammar och gick igenom även den födelseboken för samma period. Antal gånger Brita Andersdotter stod fadder: 0. En sak stod i alla fall klar: hon var inte särskilt omtyckt. Men varifrån kom hon? Sannolikt var hon ingen utomjording utan kom från det här solsystemet men närmare hennes ursprung än så har jag inte kommit. Än. Men det är väl därför den här sysselsättningen kallas för släktforskning, för att det krävs en hel del pusslande för att lösa vissa stopp i släktträdet. Jag har bara inte hittat rätt pusselbit ännu. 

Det är alltid trevligt att hitta små notiser om hur den äktenskapliga samvaron mellan äkta makar såg ut förr. Fast många äktenskap ingicks inte för att parterna var förälskade utan ibland av mer praktiska orsaker.

Runtuna i Södermanland har utförliga personalier i dödboken från 1690-talets början till 1753. Standardfrasen är att den avlidna efterlämnar en i sorgen bedrövad make eller maka, men ibland är prästen mer beskrivande. Olof Nilsson och Kerstin Eriksdotter i Inneberga var ett riktigt praktpar som väl förestått sitt hus och uppfostrat sina barn lika väl, men så levde de också "ährligt och fröjdsamt i sitt ächtenskap".
Kerstin Eriksdotter dog 1699. Hon överlevde maken med ett år och sonen Nils Olofsson i Skarpåker med blott nio dagar. Nils var bara 36 och 3/4-dels år gammal och efterlämnade förutom hustrun Karin Persdotter tre små döttrar efter en 11-årig samvaro "i mycket äktenskaplig fröjd och kärlek".

Tongångarna ekade ungefär likadant när Karin Persdotters mor Sigrid Persdotter i Glottra södergård dog sju år tidigare, 1692. Den 47-åriga Sigrid dog i barnsäng efter 28 års äktenskap i "rätt ächta fröjd och kärlek".  Maken Per Jonsson lämnades nu ensam med åtta barn, även om de allra flesta var redan mer eller mindre vuxna. Minstingarna i barnaskaran var sjuårige Per och den nyfödde Lars (de var också de enda barnen som kom att lämna hemsocknen: Per Persson blev bonde i Aspåker i grannsocknen Råby-Rönö medan Lars tog sig namnet Söderberg och blev bagare i Stockholm). Att sköta ett spädbarn och en gård på egen hand var förstås omöjligt, eller, som prästen noterade vid Per Jonssons frånfälle 1709: "som dess hushåld ej tåla kunde att han så allena vara måtte" så fick han efter ett års sorgetid hitta en ny hustru. Tursamt nog föll hans val på trotjänarinnan Maria Persdotter i Täckhammars kvarn i närliggande Bärbo socken. Hon var ärbar och gudfruktig och "för sine [dvs Per Jonssons] små barn en god och huld moder som sina styfbarn bewist all den godhet som en naturlig moder någonsin kan åstadkomma, det och nu tillika med barnen kan hwar redeligen betyga". När Maria våren 1745 kände krafterna tryta bevistade hon nattvarden och förberedde sig sedan för den eviga vilan: "sedan hon tagit afskied af sina Barn, och tackat dem för all huldhet och omwårdnad the hafft för henne under hennes ålderdom, wände sig åt wäggen i sängen och sachtmodeligen upgaf sin anda, sedan hon mätt af lefnad, här i werlden räknat 89 åhr". Jo, Per Jonsson gjorde nog ett gott val när han sökte efter sin nya livskamrat.

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-4-1790-1835-Bild-325-sid-602.jpgFödelsenotisen för Kristina Elisabeth Hellström. Bälinge, C:4. Bild från ArkivDigital

I fjol bloggade jag om hur jag av en tillfällighet fick reda på Simon Hellströms förehavanden efter att han lämnat hembygden när en tillfällig förbindelse visat sig få tämligen varaktiga följder. Simon hamnade alltså i Uppland men hans bröder Nils och Karl blev båda inspektorer i Bälinge: Nils Hellström vid Nynäs och Karl Hellström vid Hånö. Vid Hånö mötte Karl Hellström hushållerskan Anna Greta Sundbom och sedan ljuv musik uppstått föddes så  Kristina Elisabeth 1794. Men hon finns inte bland de vanliga barnen i födelseboken, utan är skamligt nog införd på slutet i Bälinge C:4 där prästen förde in de utomäktenskapliga barnen för sig. Det var ett omen om vad som komma skulle.
Karl Hellström och Anna Greta Sundbom gifte sig nämligen först 1804, när dottern var 10 år gammal. Fem år senare dog Karl Hellström, och han fick därför aldrig möta sitt första barnbarn Elisabeth Charlotta som föddes 1817. Även hon är införd i slutet av volymen, med oangiven fader. 1821 stod så Kristina Elisabeth Hellström brud och flyttade till Nyköping där hennes nyblivne make Karl Fredrik Frischenfeldt var sockerbagare. Arton månader senare var hon tillbaka i Bälinge för sonen Karl Gustafs födelse. Även han fördes in bland de där barnen i slutet av volymen. Kristina Elisabeth var "i säng och säte skild ifrån sin man" och någon barnafader anges inte. Fler detaljer framkom vid Anna Lovisas födelse 1829: "Modern Stina Lisa Hellström i Fårgåla, gift med Sockerbakaren Frischenfeldt i Nyköping, från hvilken hon egenvilligt skildt sig, och icke med honom sammanlefver". Arton månader senare, 2 december 1830, var skilsmässan uppenbarligen äntligen klar, för då gifte sig den nu 36-åriga Kristina Elisabeth Hellström med den 21-årige Gustaf Olsson Sillén. De hade redan en nyfödd liten son hemma och ytterligare fyra barn följde.
När Kristina Elisabeth Hellström dött i lungsot år 1845 så var det även för Gustaf Olsson Sillén svårt att sköta gård, hushåll och barn på egen hand. Han letade dock inte rätt på en ny hustru utan nöjde sig med en hushållerska, nämligen 30-åriga Maria Kristina Eriksdotter som året innan fått sonen Erik August utan att någon fader angivits i födelseboken. Två år senare, 1847, utökades familjen med lille Karl Johan. Även han anges som "oägta" utan angiven fader men det skulle föga överraskande visa sig att husbonden Gustaf haft ett finger (eller kanske någon annan kroppsdel) med i spelet. Ungefär samtidigt som den blandade familjen 1850 flyttade till Sättersta socken utnämndes Gustaf Olsson Sillén till nämndeman vid Rönö häradsrätt. Att han var sammanboende med och hade barn med en kvinna utan att de var gifta var tydligen inget hinder för ett sådant hedersuppdrag. Så småningom gick dock de båda mogna turturduvorna till prästen och knöt hymens band. De hade då levt tillsammans i 27 år. Samboförhållanden var inte helt ovanliga i städerna och var ju så vanliga i huvudstaden att företeelsen kallades för "Stockholmsäktenskap", men på landsbygden var det vid den här tiden betydligt mer sällsynt.

Vi kommer allt närmare årets Släktforskardagar i Nyköping för varje dag som går. Det går i ytterligare några dagar att förhandsboka biljetter till föredrag i de båda mindre föreläsningssalarna, och så kan man förstås även beställa lunchbiljetter för lördag och söndag samt biljetter till fredagens kvällsbuffé och lördagens bankett. 

Temat för Släktforskardagarna är Ett gods - en värld, men egentligen fanns ju flera världar samtidigt vid de stora godsen. Nog skilde sig livet en hel del mellan herrgårdssalongerna och statarlängorna.

När lantbruket rationaliserades vid 1700-talets slut behövdes en mer rörlig arbetsstyrka som snabbt kunde avhysas vid ändrade produktionsvillkor. Antalet torpare och frälsebönder minskade och i stället tillkom en ny kategori med mer rörliga lantarbetare, s k statare. Dessa avlönades på stat, dvs de fick en låg kontantlön mot att arbetsgivaren höll med en bostad och avlönade dem med livsmedel. I gengäld skulle även statarens hustru och halvvuxna barn arbeta: statarhustrun var oftast mjölkerska men kunde också få arbeta ute i jordbruket. Bostadsstandarden var låg, och man hade varken något skydd vid sjukdom eller någon pension. Livet som statare var slitsamt, och många drömde om bättre villkor. Det var därför vanligt att flytta ofta - på 1920-talet flyttade en genomsnittlig statarfamilj tre gånger på 5 år, dvs de bodde i snitt ungefär 18 månader på varje ställe. Statsystemet, som var särskilt vanligt i slättbygden med storjordbruk eller större gods, avskaffades 1945.

I herrgårdslandskapet Södermanland fanns det förstås många statare och de flesta av oss har nog också stött på Ivar Lo-Johanssons berättelser om de sörmländska statarnas strävsamma tillvaro. Merparten av mina anor var sörmlänningar så min antavla bör förstås innehålla ett antal statarfamiljer. Egentligen rör det sig om två familjer, vars tillvaro ändå skilde sig åt en hel del och samtidigt visar samhällets omvandling.
Min mm f Gustaf Adolf Gustafsson föddes 1891 i Ludgo. Han var näst yngst i en femfaldig barnaskara, och när han föddes var fadern Adolf Vilhelm måg hos modern Johannas föräldrar i Värlund. Året efter Gustafs födelse flyttade familjen och sedan kuskade de Södermanland runt i över 30 år. Adolf Vilhelm anges omväxlande vara ladugårdsdräng, arbetare, ladugårdsförman, statdräng, kodräng, kördräng och ladugårdskarl medan han flyttade 26 gånger på 47 år. Varför flyttade då familjen så ofta? I släkten berättas att Adolf Vilhelm agiterade för att lantbrukarna skulle organisera sig fackligt, något som sågs med oblida ögon och oftast ledde till avsked. Jag har inte hittat några belägg för att denna släktskröna är sann. Sant är däremot att Johanna inte var fullt arbetsför. En statares hustru förväntades ju arbeta, och om Johanna noteras i många år att hon har fallandesot. Någon medicinering fanns knappast vid denna tid så hon var säkerligen ofta oförmögen att utföra de sysslor hon var ålagd. Kanske var det också ett riktigt svårt epilepsianfall som ledde till att hon från 1920 i stället angavs vara sinnessjuk. Hon togs in 1922 på Sankta Annas hospital i Nyköping och dog där i januari 1924.
Vad hände då med de fem barnen? De tre döttrarna gifte sig och bildade familjer. Det är den korta versionen. Den långa versionen är att äldsta dottern Ida tjänade som piga i några år innan hon gifte sig vid 21 års ålder med en byggmästarson som strax därefter övertog fädernegården. Mellandottern Hanna tjänade piga i ett par år innan hon flyttade hem till föräldrarna och i 12 års tid flyttade med dem. Troligtvis var det hon som skötte de sysslor som modern var för sjuk för att kunna utföra. En månad efter att modern tagits in på hospitalet gifte hon sig, och kanske blev modern intagen just för att Hanna skulle kunna lämna föräldrahemmet. En månad efter vigseln blev hon nämligen själv mor. Maken, som var lantbruksarbetare, dog som 29-åring i blindtarmsinflammation och lämnade Hanna med en 4-åring och en 2-åring. Hanna levde som änka de återstående 56 åren av sitt liv. Båda sönerna såg ut att gå i faderns fotspår. De arbetade i drygt ett decennium som statdrängar innan de blev arrendatorer. Detsamma gällde yngsta systern Ulrikas make. Han var först statdräng och blev sedan arrendator. Barnens öden åskådliggör att statarsystemet var på väg att avvecklas.

b2ap3_thumbnail_Slkttrff-Konrad1.jpgMin mf fm Anna Charlotta omgiven av sina barn. Av blomsterhyllningarna att döma firades här hennes 85-årsdag.

Även min mf ff Johan Erik Eriksson var statdräng. Han tillbringade dock nästan hela sin yrkesverksamma tid på en enda gård, då han från 1888 till 1926 arbetade vid Skavsta i Nyköpings Sankt Nicolai. Med hustrun Anna Charlotta hade han åtta barn, sex söner och två döttrar, födda mellan 1883 och 1899. Äldste sonen Gustaf lämnade Södermanland. Han var en man med många talanger som i ungdomen var först trädgårdsdräng, sedan maskinist och därefter husar innan han så fann sitt kall som stationskarl. Han fann också en stationsförman med en stor familj och en särdeles tilltalande dotter. Tack vare arbetet vid järnvägen flyttade familjen långa sträckor: de möttes i halländska Tjärby, flyttade sedan till Gamlestad i Göteborg, därifrån till Sjösa utanför Nyköping, sedan till östgötska Kimstad och därefter till Älvsjö. Gustafs yrkestitlar hade gradvis förändrats och han anges slutligen vara kontorist. Även Ernst var husar i Malmö en kort period innan han blev stationskarl. Också han träffade sin hjärtans kär genom järnvägen, då hans Etty växte upp hos sina morföräldrar i järnvägsknuten Nässjö. Hennes morfar var lokomotivputsare och mormodern var vagnsstäderska. Sönerna Johan Emil och min mf f Konrad var båda arrendatorer medan Karl Ejnar var telegrafarbetare. Edit tjänade i ett antal år som piga så långt hemifrån som i Hällefors innan hon återvände hem till Nyköpingstrakten i ett par år. Hon hade dock mött sin blivande make under tiden i Hällefors. han var då valsverksarbetare men blev sedan bruksinspektor. Sonen Nils Gunnar är något av ett mysterium för mig. Han var jordbruksarbetare och stalldräng innan han 1918, som 22-åring, blev skriven på församlingen. Samtidigt anges han vara inskriven vid Nyköpings Sjömanshus så troligtvis var han till sjöss. 1930 anges han plötsligt ha emigrerat, närmare bestämt till Malmkontoret i Narvik i Norge. Så småningom återvände han till Sverige och Nyköping, för han avled här 1969. Yngst i barnaskaran var Anna. Hon utbildade sig först till sjuksköterska och sedan till sjukgymnast, varefter hon flyttade till Linköping och gifte sig med en kollega.

Några av barnen fick alltså sin försörjning genom jordbruket, men de flesta fann nya yrkesvägar såsom anställda vid järnvägen, telegrafarbetare och som sjukgymnast.

Källor:
Sten Carlsson, Rationalisering inom jordbruket 1970- 1920. Den svenska historien 13. Stockholm, 1982  

Livet måste ha tett sig som en mardröm för en stor del av befolkningen i 1690-talets Sverige, men framför allt Finland. Tiderna var oroliga och mynnade innan seklets slut ut i ett krig som kom att vara i två decennier och innebar slutet på det svenska stormaktsväldet. Vädret var också osedvanligt kylslaget, vilket ledde till att skörden slog fel flera år i rad. 1691- 1693 drabbades stora delar av landet av missväxt, men värre skulle det bli. 1696 slog frosten till tidigt och förstörde en stor del av skörden, framför allt i Finland men också i Norrland, Dalarna och Mälarlandskapen. Givetvis gjordes försök att hindra den oundvikliga hungersnöden: man blandade tallbark i brödet för att dryga ut det, men den bistra vinterkylan gjorde det svårt att lossa barken från träden. Man åt också agnar och gräsrötter, tömde lagren av spannmål i socken- och kronomagasin och under 1697 importerades en halv miljon tunnor spannmål från Livland till Stockholm. Hungern drev folk från hemorterna. Många drev omkring på huvudstadens gator i sin jakt på föda, vilket med tanke på den stora mängden importerat spannmål förstås inte var så tokigt tänkt. I kringliggande socknarnas dödböcker återfinns under de här åren många döda tiggare. Åtminstone i Södermanland var dessa ofta barn. Kanske lämnade de hemorten när föräldrarna svultit ihjäl.
b2ap3_thumbnail_Blinge-kyrkogrd-1a-140717.jpg

^{Bälinge kyrkogård sommaren 2014}

Hungersnöden nådde sin kulmen åren 1695- 1697. Det exakta antalet döda går nog inte att fastställa, men det rörde sig om ofattbara mängder, kanske så många som 100 000 personer. Vilka avtryck lämnade då denna katastrof i kyrkböckerna? Eftersom mitt kära Södermanland var ett av de hårdast drabbade områdena borde spår finnas i desamma, så jag har gått igenom dödböckerna för församlingarna i Rönö härad i Södermanland samt några kringliggande socknar för att se vilka avtryck svälten lämnade. Bälinge, Ludgo, Runtuna och Tystberga förefaller ha drabbats hårdast. Kanske är det mest en synvilla då de också hade den största folkmängden. Markant är att mortaliteten ökade kraftigt redan 1697 i de undersökta socknarna med undantag för Spelvik och Sättersta, men 1698 var katastrofen ett faktum. I Bälinge och Tystberga pastorat begravdes 35 personer under 1695, men 1698 avled mer än fem gånger så många: 196 personer

b2ap3_thumbnail_Tabell-ddbcker-1695--1699.jpg^{u. s. = uppgift saknas. Helgona, Lästringe, Råby-Rönö och Torsåker saknar helt dödböcker}

I tider av missväxt och farsoter strök de svagaste med, varför dödstalen åren närmast efteråt brukar vara markant lägre. Så var även fallet här, då 13 respektive 26 personer dog under 1699 i Bälinge och Tystberga pastorat. I Ludgo dog 98 personer 1698 men året efter endast 8 personer. Att uppgifterna även med bevarade dödböcker inte avslöjar svältens hela omfattning, framgår av Hölös dödbok. Där begravdes 1698 96 personer "men många blefo och döde annorstädes som gingo från församblingen att aldeles till Etthundrade och 20 dödde i detta åhr aff församblingen. De mästa aff hunger."

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-1-1688-1712-Bild-233-sid-229.jpg

^{Missväxten lämnade spår i kyrkböckerna, här i Bälinge år 1698. Bälinge C:1 inleddes 1694 och den löpande numreringen till vänster visar antalet döda totalt sedan volymens början.}

Lika tungt som 1600-talet hade avslutats, lika mödosamt inleddes det nya seklet. Landet befann sig i krig, Sverige - i första hand Skåne - drabbades 1708- 1709 åter av missväxt, och 1710- 1712 härjade pesten. Även i skånska arkiv har denna förfärliga tid lämnat spår. Om några av dessa berättar Markus Gunshaga mer.
Frost och kyla vid 1690-talets mitt ledde till att skörden slog fel och därmed hungersnöd. Vädret var förr alltså en livsviktig angelägenhet. Jag bloggade i fjol om Vädrets makter och om de väderleksförhållanden som beskrivs i de statistiska tabellerna. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Karl-Magnus Johansson mer om i vilka källor vi hittar uppgifter om väder förr och om Sveriges väderlekshistoria.

Kosläpp, lövsprickning och lyckligt kvittrande återvändande fåglar hör alla våren till. Under våren eller försommaren mångdubblas också antalet kyrkobesökare som vill delta när någon närstående ungdom begår sin första nattvard i samband med konfirmationen. Detta sakrament - ett av de två som vi har kvar i Svenska kyrkan - innebar förr en övergång från barndomen in i vuxenvärlden. Jag fann bland handlingar från Strängnäs domkapitel följande beskrivning av hur konfirmationsundervisningen i Råby-Rönö församling gick till år 1764:

Med dem, som första gången wilja gå till herrans heliga nattward förhålles alltid på följande sätt:
I Påskhelgen lyses på: det de, som nästa år wilja begå första gången herrans nattward, angifwa sig nästa Söndag: då de med deras ålder uptecknas. Deras föräldrar eller husbönder följa dem åt, at säga deras hemseder. Derefter komma de hwar Söndag morgon i Sacristian at få lexor af klåckaren, som fortfar dermed hela året emellan ringningarna. De bortowarande antecknas hwar gång. I fastlagen underwisas de af Presterskapet och när de pröfwas giltiga, förhöras de i hela församlingens närwaro om Söndagsmorgonen, innan skriftermålet skier; hwilcket så wäl som Communionen, hålles den dagen för dem allena. Sedan blifwa de ståendes under gudstiensten på hwar sin sida i choret; och när Communion Bönen läses, påminnas församlingen at tacka och bedia Gud för denna sin ungdom, at de nu äro så långt komna i kunskapen om sitt förbund med Gud och at Gud måtte hafwa sin hand öfwer dem och wälsigna deras år med förkofring i kunskap och dygd, at sin werld lyckligen genomgå och med sina föräldrar samlas i Guds rike. Ifrån predikstolen siunges psalmen No 330 och derpå mässan. 

Psalmboken har reviderats under åren men den psalmbok som användes fram till 1819 var var 1695 års psalmbok. Efter lite letande hittade jag så psalm 330 som alltså sjöngs i Råby-Rönö efter ungdomarnas första nattvardsgång:

Under 1700-talet infördes offentliga förhör med de ungdomar som ville begå sin första nattvard. Innan 1811 års Kyrkohandbok fanns dock inga föreskrifter för hur konfirmationsundervisningen skulle bedrivas. Under höstens husförhör skulle de som ville konfirmeras till våren anmäla detta, varefter undervisningen kunde ta sin början. Konfirmationen innebar ju formellt att dopet bekräftades och att man fick delta i nattvarden men var även en övergång från barndomen till att vara en ung vuxen. I de delar av Sverige där ungdomarna ägnade sig åt nattfrieri eller nöjen som dansar och lekar så var deltagandet reserverat för de ungdomar som var konfirmerade och därmed hade lämnat barndomen. Någon exakt åldersgräns fanns inte. I längden över nattvardsungdom i sörmländska Ripsa år 1869 anges både ungdomarnas födelsedatum men även betyg i innanläsning, bibliska historier och katekesen. Just det här året var det en stor åldersskillnad mellan konfirmanderna, som var födda åren 1851- 1854, dvs mellan 15 och 18 år gamla. En intressant notering är att de äldre nattvardsungdomarna också har de lägsta betygen. Inlärningssvårigheter fanns även förr i tiden. Att det var en grannlaga uppgift att hantera de ungdomar som inte var som andra, framgår inte minst i längden över nattvardsungdom i Råby-Rönö år 1716:

b2ap3_thumbnail_Rby-Rn-AI-1-1688-1688-Bild-24-sid-17.jpgRåby-Rönö, AI:1 [1688- 1723], sid 17. Bild från ArkivDigital 

Längden omfattar enligt rubriken Dhe som A:o 1716 första gången willia begå herrans h: nattward. Den sista av konfirmanderna var tjänsteflickan Chierstin Månsdotter i Stockholmstorp, som "är mycket swag i sin Christendom. men som hon wijsat sig hiertel: längta dereffter, kunde iag henne icke förwägra att begå herr: h. nattward fastän hon har något fehl på sitt förstånd". 

Åtminstone i Södermanland fördes längder över nattvardsungdomen sällan i särskilda volymer. När de förs enskilt återfinns de under signum DI: i kyrkoarkiven. I stället återfinns längder över konfirmanderna i början eller slutet av husförhörslängderna eller i ministerialböckerna. Innehållet i längderna skiftar också. Namn och bostadsort anges förstås, ofta även ålder eller födelsedatum och ibland ett omdöme eller betyg. Emellanåt bjöd prästen oss sentida släktforskare på guldkorn genom att ange födelseort eller faderns namn. Om födelseboken är bristfällig kan detta vara information som annars är svårfunnen. I Vårdinge AI:1 har prästen Johannes Rosander antecknat bostads- och födelseort för nattvardsungdomarna åren 1709- 1723. De allra flesta var förstås födda i Vårdinge men till exempel 1723 var tre ynglingar födda i (Söder-)Tälje, Huddinge respektive Finland.

b2ap3_thumbnail_Vrdinge-AI-1-1709-1718-Bild-3040-sid-307.jpg

Vårdinge, AI:1 [1709- 1718] ,sid 307. Bild från ArkivDigital

Längderna kan också hjälpa till att åldersbestämma en barnaskara. Om denna mest består av döttrar är inte mantalslängderna till någon större hjälp då döttrar där mest framträder som namnlösa streck. Om det då finns längder över nattvardsungdom där det framgår i vilken ordning barnen konfirmerades så bör det förstås vara så att den äldsta begår nattvarden först. Om en familj flyttar till en församling som saknar inflyttningslängd så tar det ibland emot att blada husförhörslängden, särskilt om församlingen är stor. I 10 genvägar i forskningen tipsade jag om att ett sätt att hitta familjen utan att blada är att gå igenom födelseboken i 5 år. Detta går förstås bara om hustrun i familjen är i barnafödande ålder. Men om hon nu är lite för gammal för att det ska vara sannolikt att familjen utökas, så är ju samtidigt barnen också äldre. Om det då finns längder över nattvardsungdom så lönar det sig oftast att gå igenom dessa under de år som något av barnen kan tänkas bli konfirmerade. Det har hjälpt mig några gånger - och det är alltid skönt att slippa blada en hel husförhörslängd!

Sommartider hej hej. Det känns lite tidigt ännu att börja nynna på Gyllene Tiders slagdänga men i söndags ställde vi om klockan till sommartid och går alltså mot ljusare tider. Att anpassa arbetstiden efter dagsljuset är inget nytt påfund. Ett första försök att införa sommartid gjordes 1916 men rann snart ut i sanden, framför allt efter klagomål från lantarbetarna. Hur såg då dessas arbetsdagar ut?
Sörmland, som ju är känt som herrgårdslandskapet, ståtar följaktligen med en stor mängd herrgårdar. Dessa kunde dock inte fungera som ekonomiska enheter utan arbetskraft och det fanns därför dagsverkstorpare, lantarbetare, smeder, tegelslagare och andra yrkesgrupper representerade vid godsen.  En av dessa herrgårdar är Nynäs i Bälinge socken mellan Trosa och Nyköping, vars gårdsarkivet idag förvaras på Riksarkivet. I Nynäsarkivet finns många intressanta handlingar, bland annat ett dokument just från 1916 som visar hur arbetstiden växlade över året så att dagsljuset kunde utnyttjas maximalt.

b2ap3_thumbnail_Arbetstid-Nyns3.jpg

Arbetstid vid Nynäs gård 1916. Källa: Riksarkivet, Nynäsarkivet, Nynäs gårds arkiv, volym 21.

Som framgår av tabellen varierade arbetstiden från 7 timmar om dagen (december och första halvan av januari) till som mest 10,5 timme per dag (andra halvan av april till första halvan av september). Sannolikt var arbetstiden reglerad på liknande sätt på de flesta större gods. Även om lunchuppehållet kan förefalla generöst var det ändå fråga om långa dagar.

Nynäs ska inte förväxlas med det andra Nynäs i Södermanland, vilket är beläget i Ösmo socken och kom att namnge Nynäshamn. Nynäs i Bälinge är känt sedan tidigt 1300-tal och innehades vid 1300-talets slut av Bo Jonsson Grip. Det gick sedan i arv i släkten Grip innan det genom giftermål övergick till ätten Gyllenstierna. Huvudbyggnaden byggdes om på 1600-talet och på planschen av Nynäs i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua syns en halv byggnad.

b2ap3_thumbnail_Nyns-Suecia-Antiqua.jpgNågot beskuren bild från Erik Dahlbergs Suecia Antiqua et hodierna

På 1700-talet fortsatte restaurationen och moderniseringen av den ståtliga huvudbyggnaden. 1984 inköptes Nynäs med omgivande marker av Landstinget Sörmland och Nationalmuseum. Godset är idag museum och rekreationsområde. På Nynäs finns ett i det närmaste komplett herrskapshem och även stora mängder textilier av skilda slag kärleksfullt bevarade. Nynäs, som även besöktes av deltagarna i senaste upplagan av Allt för Sverige, är ett självklart resmål för den bussutflykt Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening arrangerar fredagen 28 augusti i samband med årets Släktforskardagar. Bussutflykten fortsätter sedan till Ludgo kyrka. Vid ingången till kyrkogården står två runstenar från 1000-talet och inne i kyrkan finns två 1400-talsskulpturer av Johannes Döparen och Jungfru Maria samt något så unikt som en karolineruniform från 1718. Det finns idag tre bevarade karolineruniformer, vilka tillhörde Karl XII, Fredrik I samt då denna tredje, som bars av den 19-årige löjtnanten Carl Wilhelm Drakenhielm från Östermalma i Ludgo. Egentligen borde hans öde ha ändrat den svenska historien. Han stack nämligen upp huvudet från löpgraven vid Fredrikshald och träffades av en fiendekula. Detta borde ju ha manat till viss försiktighet, men dagen efter gjorde en viss Karl exakt samma sak på samma plats och vi vet ju hur det gick.

Hur såg en gård egentligen ut förr? Frågan går förstås inte att besvara exakt utan det såg säkert olika ut i olika trakter. I Södermannalagen reglerades att kyrkoherdeboställena skulle omfatta minst sju byggnader. Dessa var stuga, stekarehus, lada, sädesbod, visthus, sovstuga och fähus. Så här står det i Byggningabalken i 1734 års lag:

I prestegård skal vara stufva med två kamrar, kök, brygghus med bakugn, bod med dubbel botn och loft, visthus, lada med tu golf och loga, fähus och stall, alle til then storlek, som särskilt therom stadgadt är. Thessa hus, och ej flera, äga soknemän med tak och innanredet Kyrkioherden färdiga antvarda, och vare han sedan skyldig, at hålla them vid macht med egen kostnad.

När Olaus Bröms tillträdde som kyrkoherde i Björkvik i södra Södermanland år 1673 skrevs ett synesprotokoll över kyrkoherdebostället, som låg i Valla by nära den dåvarande kyrkan. Bostället omfattade dock inte ynka sju byggnader utan tjugotre: bagarstuga, kök, visthusbodar, badstuga, logar och lador, stall, fä-, får- och svinhus, 'bokekammaren', där prästen hade sitt bibliotek samt 'socknens nattstugu'. Prästgårdarna fick ofta tjäna som gästgiverier och husera förbipasserande. Här fanns alltså en särskilt byggnad för detta ändamål. 

23 byggnader fanns det knappast på särskilt många "vanliga" bondgårdar, men byggnaderna var fler än vi oftast föreställer oss. Funktionen för de flesta är nog ganska uppenbar, men vet du verkligen vad en visthusbod, ett transformatorhus, ett oxhus, ett pörte, ett brygghus eller en loftbod användes till?

b2ap3_thumbnail_Lind.-Jordkllare.JPGByggnaderna vid godsen är ofta utsmyckade. Denna dörr vid Lindö i Runtuna leder till en jordkällare. Foto Camilla Eriksson

Huvudtemat för årets Släktforskardagar är Ett gods - en värld. Herrgårdarna är ju mångtaliga i herrgårdslandskapet Södermanland och manbyggnader, flyglar och alléer är vanliga syner när man färdas på den sörmländska landsbygden. Ekonomibyggnaderna vid godsen är också imponerande skapelser. Men det behövdes förstås arbetskraft till dessa ekonomibyggnader, och det finns därför gott om arrendegårdar och arrendetorp inom gångavstånd från herrgårdarna.

Alla föreläsare till Släktforskardagarna är bokade och kommer efter hand att presenteras. Inledningstalare är Karin Lindvall från Sörmlands museum som pratar just kring temat Ett gods - en värld. 

Litteratur:

Lantbrukets byggnader - bebyggelse på den sörmländska landsbygden. Eskilstuna, 2005

Schnell, Björkviks socken, Nyköping 1963, s 21f.

Sveriges Rikes Lag 1734, faksimil 1984.

"Det fanns inga stora slätter som i Skåne och Östergötland och inga stora, sammanhängande skogstrakter som i Småland, utan det var en blandning av allt möjligt. "Här har de tagit en stor sjö och en stor älv och en stor skog och ett stort berg, hackat dem i stycken, blandat dem om varandra och brett ut dem på jorden utan någon ordning", tänkte pojken, för han såg ingenting annat än små dalar och små sjöar och små kullar och små skogsdungar. Ingenting fick lov att riktigt breda ut sig. Så snart som en slätt höll på att växa sig stor, kom en kulle och ställde sig i vägen, och om kullen ville länga ut sig till en ås, tog slätten vid igen. Så snart en sjö blev så stor, att den tog sig något ut, smalnade den av till en å, och ån fick inte heller flyta lång sträcka, förrän den blev utvidgad till en sjö. Vildgässen flög fram så pass nära kusten att pojken kunde se ut över havet, och han såg, att inte heller havet fick breda ut sin vida yta, utan att den bröts sönder av en mängd öar, och öarna fick inte heller bli särdeles stora, förrän havet tog vid igen. Det var ständigt ombyte. Barrskog bytte om med lövskog, åkrar med mossar och herrgårdar med bondstugor."

Det är över 100 år sedan Selma Lagerlöf lät Nils Holgersson beskriva Sverige sett från en gåsrygg. Hennes beskrivning av Sveriges lustgård Södermanland stämmer fortfarande väl in. Landskapet är omväxlande och oerhört vackert på de allra flesta håll. Inte undra på att mina förfäder var hemkära när deras omgivning var både varierande och tilltalande! Trivdes man inte på sin födelseort väntade helt andra livsbetingelser runt hörnet så de flyttade sällan längre sträckor.

b2ap3_thumbnail_Sdermanland-collage3.jpg

^{På övre raden en stadsvy i Nyköping, Halla kyrkogård och ett torp i Runtuna.}

^{På nedre raden en torparfamilj i Svärta,hembygdsgården i Malmköping samt en sågarbetare i Vrena.} 

Precis som landskapet är omväxlande skilde sig också livsbetingelserna för sörmlänningarna. Herrgårdsherrskap, torpare, soldater, gruvarbetare, stadsbor och hantverkare levde ofta sida vid sida under helt olika villkor. Under det gångna året har jag i ett antal bloggar berättat om olika sörmländska levnadsöden: mannen med träbenet, slaktarsonen vars liv egentligen ändade i en skyttegrav på västfronten, en förtvivlad änka och en vanmäktig minuthandlare. Det finns förstås massor med fascinerande historier kvar att förtälja!

Har du också sörmländska rötter? Skriv din släktberättelse och delta i den berättartävling som arrangeras av Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening och Södermanlands Nyheter. Berättelsen, som ska ha förankring i Södermanland, får vara max 12 000 tecken och ska förstås ha anknytning till släkt- eller hembygdsforskning. Fem vinnare i tävlingen tillkännages på Släktforskardagarna i Nyköping 29- 30 augusti. För tips om hur du kommer igång med skrivandet, läs gärna Eva Johanssons blogg Skriv för släkten!