Vad är ett torp och vad är en backstuga? Är ett torp större och en backstuga mindre? Är en backstuga ett litet hus ingrävt i en backe? En sådan föreställning är ganska spridd. Här ska jag reda ut begreppen.

Torpet Sörlunda under gården Risen i Sibbarps socken i Halland, numera fritidsbostad åt en tysk familj. Här bodde jag de första fem åren av mitt liv. Eget foto 2016.

Gränsen mellan torp och backstuga är inte glasklar men i princip är ett torp ett mindre hus med odlingsbar mark och en backstuga är ett mindre hus utan odlingsbar mark. Backstugan kallas backstuga för att den står på bar backe, det vill säga utan mark. En liten kålgård kunde höra till backstugan och kanske så mycket mark som vi idag har till en normal villatomt eller ett radhus. Grönsaker odlade backstugusittaren som regel intill hemmet men potatis kunde odlas hos en bonde i byn.

Husen stod på ofri grund. Det var först vid slutet av 1800-talet som torparna fick möjlighet att börja köpa ut sina torp som då kunde bli egna småbruk, bostäder eller sommartorp.

Torpen fanns i flera olika varianter:
1. Kronotorpen var torp på allmänningar i de norra delarna av Sverige och torparen fick betala skatt. Kronotorp uppodlades från 1500-talet och in på 1900-talet.
2. Nybyggen på enskild mark, som är det vanligast förekommande torpet sedan 1700-talet, framför allt i södra och mellersta Sverige. Torparen fick odla upp mark som tillhörde en gård och betalning skedde med dagsverken eller pengar. Någon skatt betalades inte, marken var inte friköpt utan torparen hade bara nyttjanderätt.

Dessutom fanns det undantagstorp, förpantningstorp, bördetorp och soldattorp. Undantagstorpet var ett litet hus, ibland med lite mark att odla, där en gårds ägare fick bo efter försäljningen av gården. Förpantningstorp betalades inte med dagsverken utan med en pant och kontraktet gällde på en bestämd tid som oftast var 49 år. Villkoren för återlösning var svåra och kostsamma så i praktiken blev det oftast på livstid. Bördetorp var torp som avsattes för de arvingar som inte fick ärva gården när man inte ville klyva hemmanet. Soldattorpen byggdes av rotebönderna till rotens knekt, ryttare eller båtsman.

Vid mitten av 1800-talet fanns det ungefär 100 000 torp i Sverige, bebodda av omkring en halv miljon människor, eller en sjundedel av invånarna.

Backstugorna byggdes som regel på en bys allmänning, det vill säga mark som inte odlades av en enskild gård utan i stället kunde vara betesmark för byns kreatur. I Skåne kallades de gatehus. I de flesta fall betalade backstugans boende inte någon hyra för marken och stugan fick man bygga själv eller överta en befintlig stuga.

Det var inte bara de fattiga som bodde i backstugorna, här kunde också hantverkare bo och ibland ganska välbärgade sådana. Så tro inte att det bara var fattigt folk i backstugorna.

Ett torp kunde förvandlas till backstuga om gårdsägaren tog tillbaka torpmarken. En backstuga kunde utvecklas till ett torp om backstugusittaren fick möjlighet att uppodla jord kring stugan. Detta finns det åtskilliga exempel på i husförhörslängderna.

Står det ett T eller ett B i husförhörslängden betyder det som regel torp eller backstuga. Många hus som vi idag skulle kalla villor kallades förr backstuga och senare lägenhet. Det var hus som bara byggdes för att vara bostad åt till exempel en lönearbetare som inte bodde på sin arbetsplats. Detta blev vanligt under industrialiseringen.

Många backstugor försvann vid laga skiftet, för då togs byns allmänningar bort och byns mark fördelades på de enskilda gårdarna. Den bonde som tilldelades mark där backstugan stod kanske inte ville ha ett hus där eller ville ha ersättning som backstugusittaren inte kunde betala.

Källa till uppgifterna om torp och backstugor är boken Torp, torpare och torpinventeringar utgiven av Sveriges Hembygdsförbund 2015. En mycket intressant bok som berättar om både husen och människorna, torparkontrakten och hur man gör en torpinventering.

Blandade torp och backstugor:

Torp med okänt namn i Östergöl i Älmeboda socken i södra Småland. Eget foto 2012.

Soldattfamiljen utanför soldattorpet Fröset i Hånger socken i Småland. Soldaten hörde till Östbo kompani vid Jönköpings regemente. Fotograf okänd, från Miliseums bildsamling.

Klasatorpet i mitten med sin undantagsstuga till vänster. Torpet ligger i Långasjö socken och det var här Karl Oskar och Kristina bodde i Vilhelm Mobergs utvandrarfilm. Eget foto 2012.

Torp under gården Melltorp, Hova socken i Västergötland. Torparen Carl Olson med sin hustru och barnen Hilding och Ester. Foto: Gustav Heurlin, bild från Nordiska museet.

Torpet Nyhägn under Kilmare i Gladhammars socken. Detta hade jag som sommartorp i några år, 2004-2009. Eget foto 2005.

Torpet Skogen i Borsna i Ryssby socken i västra Småland. Här bodde min svärfars fars familj en tid. Numera verkar det vara en vanlig familjebostad eller en mindre gård. Eget foto 2013.

En backstuga. Dalskogen vid Lysekil 1899. Foto: Hugo Hallgren, bild från Bohusläns museum.

Backstugan Olofstorpsstugan, Herrljunga. Foto: Erik Björnänger, bild från Vänersborgs museum.

Så här kunde en backstuga också se ut. Backstuga vid Storeklev, Västra Tunhem. Foto: Vänersborgs museum.

I Södermanland med dess många herrgårdar finns det också gott om dagsverkstorp. Torpare vid dessa utförde dagsverken vid godsen samtidigt som de skulle sköta sitt eget torp, och ibland krockade dessa intressen.

Erik Persson föddes 1675 vid Sjölöten i Husby-Oppunda socken och övertog runt 1702 torpet efter sin far Per. Ungefär samtidigt gifte sig Erik Persson med Kerstin Eriksdotter, och under det följande decenniet fick de unga tu tre barn. Sjölöten var ett frälsetorp under Husby gård som vid denna tid ägdes av översten och baronen Christer Horn. Frälsefogden Anders Ahlgren hade hand om den dagliga skötseln av godset och dess underlydande ägor.
Vilken sorts dagsverke utförde då Erik Persson vid Husby gård? Detta tiger källorna om, men en inte alltför vågad gissning är att han skötte om gårdens byggnader och bättrade på mureriarbeten. Både hans far Per och sonen Per Eriksson anges vid olika tillfällen vara murarmästare och det är rimligt att anta att yrkeskunskaperna gick i arv från far till son i flera led.
I augusti 1726 avled Erik Perssons far Per och två månader senare, den 26 oktober, hölls en husesyn vid Sjölöten. En husesyn var en genomgång av skicket på byggnader och ägor när en arrendator eller torpare avträdde sitt boställe. Regelbundna husesyner hölls också t ex vid militära boställen. Den här husesynen sköttes av frälsefogden Anders Ahlgren tillsammans med nämndemannen Per Andersson från Gråsta. En i vanliga fall ganska stillsam tillställning blev så dramatisk att händelserna avhandlades vid Oppunda häradsrätt den 20 januari 1727.

b2ap3_thumbnail_Husby-Oppunda-kyrka_7a.jpgHusby-Oppunda kyrka

Husesynen inleddes med att "träta yppats emellan fogden och torparen". Osämja rådde ännu när de vandrade runt på ägorna, och under inspektion av torpets äng muttrade Erik Persson att han minsann ville "sätta yxan uti den som efter honom torpet tillträda skulle". När de så kom tillbaka till torpet ställde sig Erik Persson på backen för att hugga några timmerstockar. Rimligtvis var han upprörd vid tanken på att lämna det enda hem han kände till och ville avreagera sig med fysiskt arbete. Anders Ahlgren anmärkte att det var slöseri på timmerstockar att hugga ved av dem, men Erik Persson svarade att han behövde använda timret för att åtgärda en del byggnader efter husesynen samt att han huggit stockarna på Ösby ägor.

När de därefter skulle gå in i torpstugan utbröt ett nytt bråk. Dörren in till stugan hade en tendens att slå igen av egen kraft, och Erik Persson ville hålla upp dörren åt de andra. Anders Ahlgren tyckte att Erik borde gå in först, men Erik svarade "ära den som ära bör", alltså att fogden borde gå före. Bomboksprotokollet fortsätter så "uppå nämndemannens anmodan har fogden stigit in före". Det är lätt att föreställa sig att nämndemannen, Per Andersson i Gråsta, vid det här laget var rejält trött på kivet mellan Anders Ahlgren och Erik Persson och ville slutföra husesynen så snabbt som möjligt. De behövde då gå in i stugan för att besikta densamma och det spelade ingen större roll vem som gick in först, påpekade säkert en något irriterad Per Andersson. Anders Ahlgren klev in först och hade alltså ryggen mot de andra. Bakom honom kom Erik Persson som fortfarande höll i yxan som han huggit timmer med. Över dörren satt en klinka som var lite skev, och den effektive Erik Persson ville nu passa på att fixa till den när han ändå gick förbi med rätt redskap i handen. Han kastade därför yxan med full kraft mot klinkan och lyckades böja till den. Att Anders Ahlgrens huvud befann sig någon decimeter från samma klinka när Erik kastade yxan var helt enkelt en ren tillfällighet, hävdade Erik Persson inför häradsrätten. Märkligt nog trodde inte rättens ledamöter på hans logiska förklaring. Omedelbart efter denna hårresande händelse arresterades Erik Persson och satt fängslad i tio dygn på slottet i Nyköping. Han dömdes av häradsrätten till ytterligare åtta dygns häkte samt att böta sex daler silvermynt till Anders Ahlgren.

Varför var då Erik Persson så gramse på fogden? Jo, Anders Ahlgren hade två olika roller under husesynen. Han var inte bara markägarens representant utan även den tillträdande innehavaren av Sjölöten. Husesynen sköttes alltså inte av någon opartisk part utan som nästa innehavare var Ahlgren förstås intresserad av att mark och byggnader var i perfekt skick så att han inte behövde göra några kostsamma investeringar. Att fogden själv skulle överta Sjölöten indikerar dessutom att både Erik Persson och hans far Per med sina utmärkta murerikunskaper också hade vårdat torpet och dess ägor väl.

På Släktforskardagarna i Nyköping hölls två föredrag om torparnas tillvaro. Det ena av dessa, Kalle Bäcks föredrag om torpare och backstugusittare under 1800-talet, sänds idag på Kunskapskanalen.

Forskning kring emigranter har länge varit det som intresserat mig mest. Att följa dem och deras familjer och se hur livet förändrades är fascinerande. Många lämnade ett hårt liv bakom sig - fyllt av fattigdom, svält och död. Andra åkte för att det utlovades lycka, frihet och gratis mark "over there". Oavsett vad orsaken var till att de lämnade Sverige så kan man ofta föreställa sig ett motiv när man bläddrar i de olika kyrkböckerna och ser födelse och död om vartannat.

Jag har väldigt många emigranter i min släkt. Min farfars två morbröder åkte runt 1906 och farmors pappa hade flera kusiner som reste några år tidigare. Morfars morfars fem syskon och morfars mormors två halvsyskon gjorde likadant. I de flesta fall har det gått att få fram vad som hände dem, men vissa är svårfunna, hur mycket jag än letat i både svenska och amerikanska arkiv har jag gått bet. Kanske bytte de namn när de kom fram, eller så dog de på överfarten. En annan släktforskare brukade alltid berätta om hennes släkts enda emigrant och hur hon förgäves försökt hitta honom i USA. Det visade sig till slut att han aldrig hade kommit iväg, utan hade ramlat ner i ett dike på vägen till hamnen och dött. Han fanns inskriven i grannförsamlingens död- och begravningsbok och hade alltså bara kommit några hundra meter på sin resa. Vilket öde.

För att öka chansen till att hitta de där försvunna emigranterna, eller snarare för att de ska hitta mig, har jag lagt ut mitt släktträd på flera hemsidor på nätet. Med lite tur söker någon släktforskare i andra änden efter sin svenska farfars far eller liknande och hittar mina uppgifter!

Precis så gick det till häromdagen. Jag fick ett mejl från en kvinna som letade efter sin farfars farfar Sven Jonsson som skulle vara född 1814 i Götene, en församling i gamla Skaraborgs län beläget mellan Mariestad och Skara. Just Götene ligger mig varmt om hjärtat eftersom en stor andel av mina anor på min farfars sida kommer just från den trakten. Där växte min pappa upp och där bor min farmor fortfarande. Det är heller inte särskilt stort, så börjar man forska på bredden inser man snabbt att man är mer eller mindre släkt med alla.

Födelseuppgifterna på kvinnans släkting Sven matchade de jag hade för en person i mitt släktträd. Han var född 1814-09-27 i Götene på ett torp under Backgården som hette Mullbrotorp. Föräldrarna var torparen Jonas Jonsson och Maria Svensdotter, och denna Maria var en syster till min farfars farfars farmors mor. Jag skickade tillbaka ett mejl och frågade om kvinnan hade några fler uppgifter som kunde bekräfta att det var denne Sven det handlade om. Till svar fick jag uppgifter om Svens son, Anders Johan Svensson, som skulle ha emigrerat 1882 med hustru och en son. Informationen var ny för mig eftersom jag inte följt upp min egen Sven tidigare, men det visade sig snart att det rörde sig om samma person. Vi var släkt! Avlägset visserligen, men ändå!

b2ap3_thumbnail_IMG_6955.JPG

Götene kyrka uppfördes på 1100-talet. Här döptes kanske Sven Jonsson 1814. (Foto: Fredrik Mejster)

Eftersom familjen i USA inte hade alla uppgifter började jag leta vidare för att följa Sven genom hans liv. Där fanns mycket tragik. Hans far dog redan i oktober 1818, när Sven bara var fyra år gammal. Modern uppfostrade ensam Sven och hans äldre bror Johannes på det lilla torpet. Hon gifte aldrig om sig och dog på samma ställe 1840 till följd av ålderdom.

Som 18-åring flyttar Sven för första gången hemifrån och arbetar som dräng på granngården. De närmast följande åren bestod troligtvis av mycket hårt arbete. Han har tjänst hos flera hemmansbrukare i området och blir kvar ungefär ett år på varje ställe. Bl.a. vistas han en tid hos sin äldre bror Johannes, som nu har blivit torpare på Martorp i Husaby församling och skaffat familj.  Där träffar Sven sannolikt sin blivande hustru Anna Andersdotter, som var dotter till en annan torpare på Martorp. Det blir ett vinterbröllop som går av stapeln den 16 december 1845 och därefter följer en hel radda med barn - tio st!

Förhållandena i det lilla torpet var troligtvis inte de bästa för en barnfamilj - man kan tänka sig hur trångt, smutsigt och fattigt det måste ha varit. Bara fyra av barnen uppnådde vuxen ålder, de flesta dog i kikhosta eller mässlingen. Just därför såg kanske sönerna Anders Johan och August ingen anledning att vara kvar i Sverige, utan tog sina tillhörigheter och emigrerade i början på 1880-talet i hopp om ett bättre liv - bättre än det hårda torparliv som både deras far och farfar före dem kämpat med.  Av barnen blev Niklas och Eva Matilda de enda som stannade. Niklas tog över torpet när föräldrarna gick bort i slutet på 1800-talet och skaffade sig en hustru. Han var den enda som förde familjen vidare i Sverige - systern Eva Matilda dog 1906, ogift och utan barn.

b2ap3_thumbnail_Niklas-Svensson-home-Sweden.jpg

Torpet i Martorp som innehades av Sven Jonsson och sonen Niklas. (Foto: Mike Wedell)

Jag har nu fått kontakt med släktingar till både Anders Johan, August och Niklas. De flesta bor i USA, men några finns kvar i Sverige. Under de senaste dagarna har vi bytt bilder och berättelser med varandra och en vacker dag kanske jag får träffa dem alla här i Sverige. Oavsett om vi är nära släkt eller inte finns det fortfarande något som binder oss samman - och det är en häftig känsla tycker jag.