Rötterbloggen
Rötterbloggen

På båten....

Marskryss-004

På söndag lägger båten ut för årets Släktforskarkryssning! Med bland annat undertecknad ombord....

Fick mig att börja fundera på det här med båtliv i största allmänhet.

Sverige är ju ett land med mycket kust och många sjöar. Och därmed har båtar alltid varit en viktig del av svenskens vardag. Från de enkla urholkade trästockar som stenåldersmänniskan fångade fisk från med sina djurbensharpuner, via vikingarnas fruktade drakbåtar, som med sina breda platta bottnar gick att framföra även på ganska grunda floder och åar, och dessutom var lätta att dra över landtungor. Fortsättande med stormaktstidens ståtliga krigsskepp (även om det mest praktfulla, Vasa, ganska snopet och prestigesänkande försvann i djupet redan på premiärturen) fram till det livliga 1800-talets många barkar, briggar och slutligen ångbåtar. Men för forna tiders båtägare eller båtmänniskor handlade det ju blott och bart om försörjning. Fiske, handel, erövring av rika provinser, utskeppning av skog eller järn som skulle säljas utrikes...

De flesta av oss är väl på något sätt släkt med en sjöman, båtsman eller skeppare.

Själv härstammar jag på fädernet från flera generationer sjökaptener Nordbäck i Gävle. Min farfars farfar, Erik Nordbäck, for vida omkring på de sju haven, och visst ger det en extra poäng när man i sin hand får en kopia på ett kvitto som han undertecknade när han kommit i hemmahamn med båten 'Amazon' efter att ha varit i Australien och levererat en last med träplankor. Vad han hade med sig tillbaka framgick tyvärr inte. Amazon gick senare på grund och blev ganska rejält tilltygad, men då var det inte min farfars farfar som var kapten! Bara så ni vet.

Idag är ju sjöfarten här i Sverige mest ett folknöje, oavsett om man ror ut med lilla ekan eller kliver ombord på en tolv våningar stor färja.

Men tänk om alla våra sjöar, älvar och havsvikar kunde tala! Vad allt skulle de inte berätta om enkla fiskare, dånande sjöslag och stillsamt romantiska roddturer! Ibland har jag undrat hur det började. Var det en slump, råkade någon kliva ut på en trästock och upptäckte att den höll sig flytande? Eller visste man redan när inlandsisen smälte att det gick att hålla sig kvar på ett isflak även om det drev med vattnet? Vem byggde egentligen den allra första båten?

 

Lite spridda båtreflexioner bara. Själv hoppas jag att det inte blåser för mycket på söndag/måndag. Har dessvärre anlag för sjösjuka, vilket mina skepparförfäder säkert skulle skämmas om de hörde.

Kanske tur att de inte vet om det...

Bilden: Af Chapman, en typ av båt.

 

 

Fortsätt läs mer
  1408 Träffar
  0 Kommentarer
1408 Träffar
0 Kommentarer

En till

begär ordet. Det uppkommer ibland frågor när jag läser olika inlägg, här på Rötter eller i andra forum och när jag läste Teds senaste blogg om förslag för undvikande av feldisponerad tid vid årsmöten så dök det upp idéer och funderingar.

Men först, jag kan inte låta bli att berätta utifrån bilden, i Teds inlägg, på den ensamma kvinnan i ett möte, hon var inte lätt att upptäcka men fanns där. Jag vet inte vilket år det var men jag har efterfrågat information och vet faktiskt hur det såg ut på Genealogiska Föreningens senaste årsmötet. I salen på Nordiska Museet speglades vårt samhälles könsfördelning ganska väl.  

 

b2ap3_thumbnail_rsmte1.jpgb2ap3_thumbnail_rsmte1.jpg

 

 


Vi som var med fick veta att det fanns 160 röster när årsmötet började.  Oavsett hur man räknar, de som var fysiskt närvarande eller summan av de närvarande och de fullmakter som inlämnats, så var det en majoritet av kvinnor som deltog i årsmötet. Inte stora skillnader, men det visar på en förändring och det måste anses som en intressant utveckling att det blivit betydligt mer jämställt inom föreningen än vad den tidigare bilden visar.  Jag undrar vad männen på Teds bild sagt om de fått veta att ”nästa” årsmöte som beskrevs har fler kvinnor än män som deltagare. Kanske hade de skakat på huvudet, men vi vet, det finns klart beskrivet i röstlängden.

När föreningen nu nått ”målet” med könsfördelning så kommer nästa utmaning, förändring på åldersfördelningen. Där är inte förändringen inte lika uppenbar, även om jag såg en hel del yngre på mötet, för fördelningen är som den är inom släktforskarrörelsen och den kräver ett eget blogginlägg.


b2ap3_thumbnail_rsmte2.jpgb2ap3_thumbnail_rsmte2.jpg

 

Det finns olika sätt att arrangera årsmöten, olika storlek på lokaler, olika lämplighet på tider och innehåll och mycket mer före, under och efter årsmötet.

Kanske inte alla föreningar frågar efter medlemsnummer men någon form av registrering behövs, och då får man det nödvändiga i handen, vare sig det är röstkort eller något annat. Tänk om föreningsrepresentanten samtidigt lämnar över en lathund i hur man gör på ett årsmöte. Det finns en del regler, som vissa vana deltagare anser vara självklara. Regler som de då anser att mötesledningen inte ska behöva upplysa om, men andra kanske inte uppfattar dessa som självklara, kanske är det första årsmötet eller att man av olika orsaker har en avvikande åsikt om hur ett årsmöte ska gå till.

Det är inte alltid lätt att förstå när man ska begära ordet och tala om ett visst ämne, under vilken punkt i dagordningen ska jag framföra mina synpunkter eller åsikter. Är det lika bra att ta tjuren vid hornen och säga det jag vill på första punkten, eller ska jag vänta till ett senare tillfälle, innebär det en risk att jag inte blir hörd om jag väntar? Det kan vara svårt att förstå vissa ord som används, vad är till exempel propositionsordning som en ordförande talar om, och andra delar som kort kan beskrivas i ett dokument.  Det kan låta överdrivet med en handledning i årsmötesgenomförande, sett ur deltagarens synvinkel, men upplevelsen är att det behövs.

Att det ska stå att man följer ordförandens anvisningar, att man inte sitter och kommenterar högt det som sker, att man inte applåderar, avbryter en talare eller stör på annat sätt kan upplevas som onödig information men eftersom det finns tillfällen sådant sker så kan även det behövas påpekas.  


En fundering är om det genom förbundets försorg kan skapas en ”handledning för årsmötesdeltagare” med ovanstående som delar av innehållet och att denna läggs upp på Rötter, så att varje förening kan skapa en egen utgåva inför sitt årsmöte och dela ut.

 Bilderna ovan inte relaterade till GF
Fortsätt läs mer
  1994 Träffar
  0 Kommentarer
1994 Träffar
0 Kommentarer

Medlem 2190 begär ordet

GF-rsmte_20180416-101654_1

I lördags morse kl 05.55 satte jag mig i bilen för den långa resan upp till Stockholm i och för Genealogiska Föreningens årsmöte kl 11.00. Jag hade en rad andra ärenden också, annars hade det sannolikt blivit tåget (och då hade jag förmodligen kommit för sent ... tåget tar man inte längre till viktiga möten!). Man kan undra varför en riksförening väljer att ha sitt årsmöte så tidigt på dagen. Kan det handla om en kvardröjande 08-arrogans, eller ska vi tro att det mera handlar om att göra som vi alltid har gjort ...? 

Årsmötet var förlagt till Nordiska Museet på Djurgården, en oerhört pampig miljö. Jag hade inte besökt detta palatsliknande museum på mer än 30 år och hunnit glömma den magnifika stora salen, som är som en Kölnerdom eller två. Uppkommen för stora trappan möts man av en majestätiskt tronande Kung Gösta, som får en att inse hur liten och obetydlig man egentligen är ...  Mötet var emellertid förlagt till den undre våningen, en aulaliknande lokal med plats för många och långa rader av fällbara och därmed lätt slamrande stolar. Eftersom det bara fanns en ingång till varje stolsrad skulle detta visa sig vara ett problem. Potentiella talare hade, för undvikande av sega och tröttsamma förflyttningar, behövt sätta sig längst ut. Ljudsystemet passade också på att konstra - är det någon som blir förvånad - varför lokalen på intet sätt kan sägas ha varit idealisk. 

När jag skulle anmäla min närvaro och föras in på röstlängden, fick jag den ovanliga frågan: Vilket är ditt medlemsnummer? Käre värld, vem kommer ihåg sådant? Har vi inte nog med alla port-, SIM-, bensin-, abonnemangs-, bank- och SWISH-koder som vi behöver hålla i huvudet? Lustigt nog kunde jag mitt. Dagen innan hade jag för säkerhets skull kollat att jag betalat min medlemsavgift i laga ordning (det hade jag), och därvid kunnat konstatera att mitt medlemsnummer är

2190

Va? sade funktionären. Hur kan du ha ett så lågt nummer? Jo, för att jag redan som 16-åring gick med i Genealogiska Föreningen. Året var 1968, och för den som kan räkna innebär det att jag i år firar jubileum. 50 år av troget medlemskap i den äldsta och mest anrika (!) av alla släktforskarföreningar i detta land. Undrar just om jag denna dag möjligen kan ha varit "nestor" i församlingen ... ålderspresident var jag förvisso icke!

Programmet för dagen såg ut på följande sätt:

  • 11.00   Årsmötesförhandlingar
  • 12.30   Lunch
  • 13.30   Föreläsning om och visning av Nordiska Museets arkiv och bibliotek.

Så skulle det inte bli ... Redan efter en timme insåg alla, inklusive styrelsen, att tidsplanen inte skulle hålla. Lunchen flyttades successivt fram med en halvtimme i stöten. Till sist skickade en desperat kökschef bud om att om vi ville ha någon mat så fick vi faktiskt vara så goda och omedelbart masa oss dit. Efter det tre timmar långa och bitvis stökiga mötet, samt den forcerade måltiden, var det många, inklusive jag själv, som var tvungna att avvika. Jag förmodar att det till sist bara blev en liten tapper skara som hade möjlighet att ta del av föreläsningen och visningen.

Det här lyfter fram ett kardinalfel i all årsmötesplanering. Det tycks råda konsensus om att förhandlingarna alltid måste placeras först i programmet, så att man blir av med dem - och det skall väl inte ta så lång tid ... Detta är ett feltänk, som allt för ofta förorsakar irritation och frustration, både hos styrelsen och hos besökarna. För att inte tala om den stackars föreläsaren. Ack, hur mycket bättre är det inte att börja med programmet/föreläsningen, fortsätta med mat eller fika, och sedan avsluta med årsmötesförhandlingarna, som då kan få ta den tid som krävs. Detta är också en demokratisk grundpelare, att var och en ska få tillfälle att tala till punkt och att man inte ska behöva stressa sig igenom dagordningen. Om detta predikade jag redan den 31 oktober 2016 i ett blogginlägg med rubriken

Handbok för föreläsare och arrangörer

Läs hela texten här: https://www.genealogi.se/blog/entry/handbok-foer-foerelaesare-och-arrangoerer - Ur denna blogg, sprängfylld med erfarenheter, goda råd och kloka tankar, hämtar jag följande avsnitt:

 

KONKURRENSEN. Ofta tänker sig arrangören hinna med lite fler aktiviteter, information kanske och i värsta fall ett årsmöte, som kan dra ut på tiden precis hur länge som helst, med det resultatet att halva publiken lagom till talarens entré på scenen reser sig och går.

 

För att inte tala om alla dessa förfärliga lotterier, som svensk föreningstradition påbjuder.

 

Föreslå (läs: Kräv!) att du - föreläsaren - får komma först i programmet. Det är också rimligt eftersom du sannolikt har längst att resa och behöver komma hem i vettig tid.

 

Och om arrangörerna strax innan du skall börja tala kommer fram och frågar om de får ta lotteridragningarna först, säg då för Guds skull: NEJ!!! 

 

Så, alla föreningar och förbund: Inför nästa årsmöte och alla andra möten med konkurrerande programpunkter, tänk om och tänk rätt (Som det så tröttsamt heter nuförtiden): Låt de arma föreläsarna och underhållarna komma FÖRST i programmet. Sedan kan ni i lugn och ro bråka och konstra så mycket ni vill på era årsmöten.

Hör vad jag säger!

 

b2ap3_thumbnail_Ung-Ted-1972_20180415-183750_1.jpgb2ap3_thumbnail_Ung-Ted-1972_20180415-183750_1.jpg

Medlem 2190 vid tiden för inträdet i Genealogiska Föreningen 1968.

Fortsätt läs mer
  3271 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
christina wising
HejJag håller helt och hållet med dej. Som ny medlem i föreningen så blev jag djupt besviken. Missade också visningen av bibliotek... Läs mer
måndag, 16 april 2018 10:39
Lars Åhnström
Är det en underavdelning av Svenska Akademien ? Ge gärna exempel för oss icke närvarande. Ensam kvinna bland horder av bistra män ... Läs mer
måndag, 16 april 2018 11:41
Michael Lundholm
Bilden har ingenting med GF eller lördagens årsmöte att göra. GF:s logga är påklistrad liksom den blå randen. Med lite Googlande k... Läs mer
torsdag, 19 april 2018 12:10
3271 Träffar
4 Kommentarer

Gubbvälde nu och då

I spåren efter #metoo och uttryck för gubbvälde i vår tid just nu kan vi konstatera att det var inte bättre förr. Tvärtom. Det visar en titt på denna arkivhandling hos Stockholms Stadsarkiv:


Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, Stockholmskällan, objekt-ID: SE/SSA/ÖÄ/Prostitutionsavdelningen/E2. Årtalet är okänt men före 1918.

Här är det arbetaren Gustaf Andersson i Stockholm som gjort en polisanmälan om en ung kvinna som han tycker ska sättas på spinnhus. Orsaken är att hon smittat honom med dröppel, dvs könssjukdomen gonorré. Han menar att hon fått den av någon predikant som hon "springer till på dagen" och "på kvällen smittar hon hederliga järnarbetare från verkstan". Vidare skriver han att polisen inte borde tillåta detta utan sätta henne på spinnhus "så att ordentliga arbetare inte blir förstörda". Att han själv har ett ansvar för sina handlingar och skulle kunna avstå från att utnyttja prostituerade verkar inte ha slagit honom. Så dubbelmoral och att låta kvinnan vara syndabock, det var uppenbarligen vanligt förekommande förr också.

Ja, det här vet vi ju förstås. Att kvinnor alltid var de som straffades när männen gjorde fel. Alla de pigor som inte kunnat värja sig för husbonden, blivit med barn och sedan skickats iväg från gården med bara skammen och en växande mage som resgods, ja de har nog de flesta av oss mött under vår forskning. Männen kunde lätt svära sig fria, oavsett om det var våldtäkt eller ej. Men kvinnan straffades alltid.

Den ovanstånde anmälan ingår i Stockholms Stadsarkivs samling av arkivhandlingar relaterade till prostitution. Bland dessa ingår också en förteckning över prostituerade i Stockholm 1859-1866 (som pdf-fil), besiktningsbok 1886 (som pdf-fil), reglementen för prostituerade, flera personliga skrivelser, tidningsartiklar och litteraturtips. I förteckningen finns bara 7 sidor i pdf-filen och där hittar vi följande kvinnor: Gustava Cecilia Hagström, Ingeborg Amalia Constantia Wass, Maria Josefina Gryting, Anna Gustava Bjelke, Charlotta Hilda Öberg, Johanna Matilda Hagelin, Matilda Elisabet Askeberg. Läs om förteckningen. I besiktningsboken finns många fler uppskrivna.

Vill du se hela förteckningen får du vända dig till Stockholms stadsarkiv och beställa kopior eller gå dit och läsa. Troligen finns det fler förteckningar för tidigare och senare perioder. Prostituerade skulle vara inskrivna vid Besiktningsbyrån och där undersökas av läkare en gång i veckan, för att se om de hade någon sjukdom som riskerade att spridas till kunderna. Kunderna behövde däremot inte besiktigas. Besiktningsbyrån verkade mellan 1847 och 1918.

Det hände att sedlighetspolisen grep kvinnor som prostituerade fast de inte var det. Kvinnor kunde också anmälas av andra till Besiktningsbyrån, i många fall ganska godtyckligt. Om ni tittade på Fröken Frimans krig på tv i vintras så såg ni ett exempel på det. Vad kvinnan själv hävdade spelade mindre roll, det var herrarna som bestämde och hade makten.

Har du upptäckt att du har en prostituerad i Stockholm i din släkt kan ett foto finnas bland Stockholms Stadsarkivs signalementsfotografier 1869-1920. Hos Arkiv Digital finns i Landskrona fängelsearkiv fotografier på intagna på tvångsarbetsanstalten. Dit kom många prostituerade kvinnor och brottet de grips för brukar kallas lösdriveri. Fotografierna på kvinnorna är från tidigt 1900-tal. Det är dessa som Eva F Dahlgren skriver om i sin bok "Fallna kvinnor".

Fortsätt läs mer
  2785 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
2785 Träffar
0 Kommentarer

SAKA - Äntligen, äntligen här!!!

Lindsborg

Dagen är kommen! Dagen vi i över femtio år har väntat på - eller i alla fall sedan den digitala revolutionen gjorde sitt inträde. De svensk-amerikanska kyrkoböckerna - de s.k. SAKA-rullarna - har äntligen digitaliserats och läggs nu fortlöpande ut på nätet. Dessutom indexerade, till stor nytta och glädje för släktforskare på båda sidor om Atlanten.

Det var på 1960-talet som Emigrantinstitutet i Växjö, med pengar från Knut och Alice, satte igång ett mikrofilmningsprojekt, som gick ut på att rädda alla de gamla kyrkoböcker och andra kyrkliga handlingar, som åstadkommits av de svenska församlingarna i USA och Canada. Det blev Lennart Setterdahl (1928-1995) från Frändefors i Dalsland, som under ett decennium for runt i stora delar av den nordamerikanska kontinenten på jakt efter sådana handlingar. För ännu aktiva församlingar gick väl detta relativt lätt, men ofta var kyrkorna nedlagda eller sammansmälta med andra samfund, och var skulle man då börja leta efter de gamla kyrkböckerna? Fanns de ännu kvar, eller hade de blivit lågornas eller oförståndets rov?

När projektet var klart hamnade över 2000 rullar mikrofilm hos Emigrantinstitutet och hos Swenson Swedish Immigration Research Center i Rock Island, Illinois. Originalen lär finnas på North Park College i Chicago, och dessutom finns det kopior på större delen av samlingen hos Emigrantregistret i Karlstad. Där, och endast på dessa platser, har det varit möjligt att ta del av detta unika och synnerligen forskningspotenta material. Emigrantregistret har, förebärande att de ursprungliga mikrofilmningsavtalen med församlingarna i USA förbjuder sådant, vägrat att förbättra tillgängligheten och i synnerhet via nätet.

Nåväl, nu är det gjort. Häromdagen påbörjade ANCESTRY publiceringen av materialet och resten kommer inom kort. Det handlar om tre stora delar:

  • U.S., Evangelical Covenant Church, Swedish American Church Records, 1868-1970 [Motsvarar Missionsförbundet i Sverige]
  • U.S., Evangelical Free Church of America, Swedish American Church Records, 1800-1946 
  • U.S., Evangelical Lutheran Church in America, Swedish American Church Records, 1800-1945 [Motsvarar Svenska Kyrkan]

Det är alltså delar av de två förstnämnda, mindre, databaserna, som nu börjat släppas på Ancestry - med rejäla personregister, sökbara på alla upptänkliga sätt; namn, födelsetid, födelseort, make/maka, barn o.s.v. Som brukligt är hos Ancestry, uppdateras databaserna med nya poster vartefter. Likaså kommer den absolut största delen, Evangelical Lutheran Church, senare i år. Till den delen hade Bertil Grundström i Tranås framställt ett personregister med 560.000 poster över alla svenskfödda medlemmar i dessa församlingar. I den nya resursen tillkommer alla de som är födda i USA, efter emigrationen, vilket kommer att ge den som söker sina försvunna släktingar i Amerika massor av nya ledtrådar.

Förutom MEMBERSHIP ROLLS, även kallade CHURCH REGISTER, som liknar de svenska husförhörslängderna, innehåller materialet också längder över döpta, vigda och begravda, och i många fall även en sorts inflyttnings- och utflyttningslängder. Nu bör det påpekas, att medlemskapet i dessa församlingar var absolut frivilligt, och att "flyttningarna" egentligen skall ses som inträden och utträden. Men i alla fall!

Förtjust över de nya möjligheterna, kastade jag mig omedelbart in i jakten på försvunna emigranter från mina bygder. Och si, där fanns han ju, om inte Gordon Blixt, så i alla fall hans namne, Ernest:

a1sx2_Thumbnail1_Blixt.JPGa1sx2_Thumbnail1_Blixt.JPG

Hustrun ser ut att vara född i KUMLA, men det skall nog vara HUMLA, en pytteliten socken mellan Trädet och Blidsberg. Och två söner har det fötts i familjen.  Men ack, snart nog är de överstrukna, särskilt mannen om vilken det i anmärkningsfältet står:

a1sx2_Thumbnail1_Synd.JPGa1sx2_Thumbnail1_Synd.JPG

Där blir man lite nyfiken ...

***

Det skall sägas att alerta Arkiv Digital också håller på med digitalisering av det svensk-amerikanska kyrkoboksmaterialet - genom omfotografering. Detta är också bra, eftersom AD's versioner tenderar att vara bättre och mer lättlästa. Dessutom har AD kunnat fotografera sådant som för 50 år sedan ansågs för färskt och man har också, i samarbete med lokala föreningar, lyckats hitta församlingar och kyrkoarkiv som Lennart Setterdahl en gång missade.

Men ändå, av med hatten för ANCESTRY, och inte minst för deras megaregister, som kommer att vara till enorm hjälp för alla oss som letar emigranter! 

Fortsätt läs mer
  12208 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Gunnar Grönlund
Alltid trevligt att läsa dina fundringar! Tack!
måndag, 09 april 2018 19:19
12208 Träffar
1 Kommentar

Forska om fastigheter

Nu ska jag berätta om hur du hittar information om fastigheter i din släkts historia eller kanske huset du bor i. Lagfartsböcker med information om lagfarter finns digitaliserade, både i Riksarkivets digitala forskarsal och hos Arkiv Digital. Det varierar starkt mellan olika geografiska områden vad som digitaliserats så det är inte säkert att du hittar ditt hus. Men är din lagfartsbok inte digitaliserad så finns den troligen på landsarkivet för din region.

I lagfartsboken finns uppgifter om fastighetsbeteckningen, hur stor fastigheten är i mantal och varför lagfarten utfärdats, vilket skedde både vid köp, arvskifte och annan överlåtelse. Vi får förstås veta vem köpare och säljare är, och i många fall även när tidigare lagfart eller fastebrev utfärdats. Säljaren kallas i äldre lagfartsböcker för fångesman. I anmärkningskolumnen kan det finnas fler uppgifter.

Lagfartsböckerna finns i de rättsliga arkiven, hos inskrivningsmyndigheten eller inskrivningsdomaren i en domsaga. För att hitta i lagfartsboken behöver du veta gårdens namn och i vilken socken den låg samt i vilket härad socknen låg. Söker du efter ett torp behöver du veta under vilken huvudgård torpet hörde. Det underlättar också om du känner till ungefär när övertagandet skedde, eftersom lagfartsboken är topografiskt och kronologiskt ordnad.

Lagfartsböckerna som är digitaliserade verkar främst gälla från 1870-talet och några decennier in på 1900-talet, men det finns en del även så sent som till 1980-talet.

Hos Arkiv Digital gör du så här:
Välj arkivtyp: Inskrivningsdomare. Välj rätt län och domsaga.
Därefter kollar du vilken lagfartsbok som är aktuell för den fastighet du vill veta mer om.
Öppna lagfartsboken. I början bör det finnas ett alfabetiskt register för fastighetsbeteckningarna, dvs gårdsnamnen. Där ser du vilken sida du ska gå till.

Mitt exempel:
Buskabygd nr 1 i Gällareds socken som hör till Faurås härad i Halland. Jag vill veta när mormors föräldrar övertog sitt torp Huslyckan i Buskabygd. Jag väljer lagfartsboken med volymbeteckning CIb:15 1875-1930. Buskabygd nr 1 finns enligt registret på sidan 87. Och mycket riktigt, där hittar jag alla uppgifter om fastighetsförvärven från 1873 till 1930 för just denna fastighet.


Torpet Huslyckan i Buskabygd i Gällareds socken.


Lagfartsboken från Faurås häradsrätt 1875-1930. Bild från Arkiv Digital.

Längst upp finns uppgift om när min mormors farfar och farmor Johannes Torsson och Anna Brita Mattiasdotter tar över torpet. Deras köpebrev är daterat den 15 september 1881 och säljare är Bengt Johan Johansson och hans hustru Anna Katarina Svensdotter. De i sin tur har ett fastebrev (dvs äldre lagfart) från den 31 augusti 1875. Här finns också en anteckning i säljarens kolumn om ett arvskifte den 1 april 1873. Johannes Torsson och Anna Brita Mattiasdotter beviljas lagfart den 29 april 1882. Kolumn för detta finns på högra sidan. Vi får också veta att torpet Huslyckan är på 1/10 mantal.

På rad 2 (i boken kallas det rum 2) får vi veta när Johannes och Anna Brita säljer fastigheten till sin son Malkolm Johanson och hans hustru Amanda, som är min mormors föräldrar. Det skedde den 4 november 1895, då köpebrevet är daterat. Lagfarten är beviljad den 18 maj 1897. Fastigheten har nu beteckningen Buskabygd 1:3.

Längst ner på sidan, i rum 7, finns också inskrivet när fastigheten övergår till dödsboet efter Malkolm 1930, efter hans död i maj 1929. Sedan blir det en av min mormors bröder som tar över. Fastigheten finns fortfarande kvar i vår släkt.


Anna Brita Mattiasdotter och Johannes Torsson.


Malkolm och Amanda Johansson med sina barn framför huset Huslyckan 1926. Det är ett kolorerat fotografi och tavlan hänger i mitt vardagsrum.

I Riksarkivets digitala forskarsal gör du så här:
Välj antingen Lagfartsböcker 1875–1933 eller Fastighetsböcker 1933–1980-talet. Båda hittar du under fliken Specialsök, sedan Digitaliserade arkiv. Därefter väljer du den inskrivningsmyndighet som gäller för fastigheten du söker information om och sedan den volym du tror kan vara den rätta.

Samma lagfartsbok som i exemplet ovan finns också digtaliserad hos Riksarkivet så vi tar ett annat exempel. När jag läste kursen Släktforskning B på Mittuniversitetet 2012 hade vi som uppgift att kartlägga baptisterna i Hallens och Marby socknar på 1800-talet. De var inflyttade från flera socknar i Dalarna.


Lagfartsbok från Hallens tingslags häradsrätt 1875-1942. Bildkälla: Riksarkivet, Hallens tingslags häradsrätt, Lagfartsböcker, SE/ÖLA/10819/C III b/1 (1875-1942), bildid: 90001806_00045

En bit ner, i rum 5, hittar vi sällskapet Tro och Hopp som köpt en så kallad jordlägenhet, en mindre fastighet på 1 1/2 tunnland. Köpebrevet är daterat den 22 maj 1881 och säljare är några av de baptister som vi forskade om på kursen. Lite längre ner i rum 7 ser vi att en person med namnet E Eriksson Pistol köpte en mindre fastighet med hänvisning till auktionsprotokoll från den 30 april 1883, i stället för ett köpebrev.


I Riksarkivets digitala forskarsal hittar jag bland annat denna uppgift om att en ansökan om nyttjanderätt skett 1971 för Buskabygd 1:2, grannfastighet till min släkts torp och till Buskabygd 1:4 som då ägdes av en annan släkting. Vad detta innebär vet jag inte, men det går säkert att ta reda på. Det kan också finnas andra anteckningar. Detta är från de senare fastighetsböckerna 1933–1980-talet i Riksarkivets digitala forskarsal. Bildkälla: Riksarkivet, Inskrivningsmyndighetens i Varbergs domsaga arkiv, Aktuella fastighetsböcker, SE/HLA/1340115/D/D I/D I a/78, bildid: 10028249_00167

Så här kan man följa en eller flera fastigheter i lagfartsböckerna.

Fortsätt läs mer
  5644 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Chris (Kerstin) Bingefors
Eva!Du skulle länka till dina bloggar på Facebook (släktforskningsgrupperna). Jag länkade denna blogg och fick massor av positiva ... Läs mer
söndag, 08 april 2018 09:36
Eva Johansson
Chris: Tack för länkningen! Jag brukar länka till blogginläggen på Facebook där jag tror att det finns intresserade läsare. Den hä... Läs mer
måndag, 09 april 2018 09:00
5644 Träffar
2 Kommentarer

Som ett paket på posten....

Muskloppis-001

Trots allt så kommer det fortfarande rätt mycket papperspost i boxen. Förutom de oundvikliga räkningarna, så är det fyrfärgsreklam om allt från att köpa billiga babygrejor till 'ett tryggt stöd' när man ska begravas.
Det är väldigt många mäklare som övermodigt annonserar att de 'just sålt en lägenhet nära dig'. Nära mig omfattar tydligen i stort sett hela Stockholms innerstad, att döma av adresserna...


Någon enstaka gång livas posten upp av ett gammaldags hederligt vykort från exotisk ort. Eller ett sirligt handskrivet korrespondenskort, där moster Elsa tackar för uppvaktning på 75-årsdagen.


Men mestadels är det inga större överraskningar i posten. Fast undantag finns ju. När jag var ny på GF, minns jag att vår dåvarande kanslichef Bertil hade beställt kontorsgrejor. Färgband till skrivmaskinen (90-tal), tipp-ex, tejp.... ja, ni vet.
Jag tog själv emot paketet, och läste noga på fraktsedeln, samt bar in paketet på Bertils kontor. En stund senare hade jag ärende dit in, och fann då Bertil tillsammans med en öppnad kartong, som lyste i pastellfärger: ljusblått, mintgrönt, rosa... ett kotteri av åtminstone trettio behållare pumptvål!
Med tanke på de två toaletter som GF på Riddarholmen förfogade över, verkade det lite överdrivet. På förfrågan uppgav Bertil att han redan ringt till företaget, och påtalat missen. Det stod ändå rätt på fraktsedeln, så jag beklagade nästan att jag inte varit på plats för att se Bertils ansiktsuttryck när han öppnade paketet och fann alla dessa tvålar istället för det han beställt. Det hade varit värt tjugofem öre!


Inte heller när vi flyttat till Sabbatsbergsparken, kom vi undan. Jag kom tillbaka från ett ärende en eftermiddag, och hörde då vännen Chris prata med någon ovanför spiraltrappan som ledde upp till våra lokaler. Jag hör Chris säga: 'Ja, jag kan skriva på. Men det är helt fel, det är INTE vi som ska ha de här'. Och ett stressat varubud som desperat insisterade på en signatur 'så dom ser att jag har levererat'.
När jag kom upp, såg jag varför Chris motsatt sig leveransen. Det vi fått levererat i två stora kartonger, var cirka 50-60 färgglada sagoböcker vid namn 'Petter och hans fyra getter'. Vi bläddrade igenom en av dessa böcker med intresse, men insåg att våra besökare troligtvis var lite för åldersstigna för att riktigt uppskatta böckerna... Troligen skulle de till något dagis eller liknande i närheten.


Sedan ska man ju inte tro att e-postmeddelanden är helt säkra heller. Bortsett från skräpmail och erbjudanden om att förlänga en viss, manlig kroppsdel billigt, så landade det en gång ett intressant meddelade i GFs e-postlåda. Texten löd ungefär: 'Tråkigt väder idag. Inget att göra. Ska vi gå på bio?'.  Det lät ju lockande, och jag funderade på att svara: 'Gärna. Vilken film ska vi se?'. Men jag hann inte svara, förrän det kom ett generat nytt mail från en medlem som sa sig ha förväxlat vår e-postadress med grannarnas i hastigheten.


Visst kan det bli bökigt när det kommer fel grejor med posten. Men det piggar onekligen upp lite också!

Bilden föreställer, något omotiverat, den årliga storloppisen på Muskö för några år sedan. Där finns det många kartonger med alla möjliga varor.... !

 

 

 

Fortsätt läs mer
  1362 Träffar
  0 Kommentarer
1362 Träffar
0 Kommentarer

Washington släpper på sekretessen ...

Chronicling-America

När jag i dag gick in på Chronicling America, USA:s svar på Kungliga Bibliotekets resurs för digitaliserade dagstidningar, nåddes jag av den glada nyheten att den gamla sekretessgränsen på närmare 100 år (1922) plötsligt hade mildrats till 55 år (1963). Detta var lika kärt som oväntat och jag blev tvungen att nypa mig själv för att förvissa mig om att jag inte drömde. Det amerikanska samhället, liksom det tyska, är otroligt överspänt när det gäller personlig integritet och hemlighetsmakeri kring personuppgifter. Detta är ett land som i princip saknar en rikstäckande folkbokföring, ett land utan personnummer, även om Social Security Number (Pensionskassan) brukar få tjänstgöra som ersättning och reservlösning.

a1sx2_Original1_Sekretess-1963.JPGa1sx2_Original1_Sekretess-1963.JPG

Nu står det alltså 1789-1963 i sökmenyn, två årtal som det är lätt att komma ihåg: Franska Revolutionen och attentatet mot John F Kennedy i Dallas. Mellan dessa år är de digitala tidningarna uppenbarligen tillgängliga för allmänheten, alldeles gratis dessutom. Än ligger perioden 1923-1963 i sin linda, men databasen växer dag för dag. Det finns också betalsajter som newspapers.com, genealogybank.com och Fold3.com som erbjuder digitalläsning av ännu färskare tidningar, men eftersom Library of Congress, som står bakom och finansierar Chronicling America, kan sägas vara Kungliga Bibliotekets systerfartyg är jämförelsen av stoppdatum där särskilt intressant: 

Washington 1963

Stockholm   1901

Vilka är då de överväganden som får Library of Congress att göra denna betydligt mer generösa tolkning? På deras hemsida finns följande text (fritt översatt):

 

The Library of Congress anser att tidningarna i Chronicling America är offentliga och/eller saknar kända upphovsrättsrestriktioner. Tidningar som publicerats i USA före 1923 är i sin helhet offentliga. Eventuella tidningar i Chronicling America som publicerats efter 1922 antas också vara offentliga, men kan innehålla visst upphovsrättsskyddat material från tredje part. Forskare som använder tidningar efter 1922 bör vara uppmärksamma på modernt innehåll som kan vara upphovsrättsskyddat. Ansvaret för att göra en självständig juridisk bedömning av situationen och säkerställa nödvändiga tillstånd åligger i sista hand de personer som önskar använda materialet. 

 

Den understrukna slutsatsen kan sägas vara nyckeln till hela problemkomplexet. Man utgår ifrån att det digitaliserade materialet är offentligt och garanterar att så är fallet fram till 1922. För de yngre tidningarna säger man att dessa också är offentliga, men att det där kan förekomma upphovsrättsskyddat material. Alla har rätt att söka i, läsa och ta till sig även det yngre materialet, men om man vill "använda" det på något sätt, kanske publicera en text eller bild från sådant material, ja då måste man själv se till att man inte förgriper sig mot upphovsrätten. 

Så otroligt enkelt, rimligt och självklart!

Läs och lär, Kungliga Biblioteket!

Dagens resultat:  

Washington   1

a1sx2_Original1_Congress.jpga1sx2_Original1_Congress.jpg

 Stockholm   0

a1sx2_Original1_KB2.jpga1sx2_Original1_KB2.jpg

Fortsätt läs mer
  7200 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
Värt att nämna i sammanhanget, det finns även några svenskspråkiga tidningar på Chronicling America. Alla från Minnesota.
måndag, 02 april 2018 21:39
7200 Träffar
1 Kommentar

Glad Påsk!

En riktigt Glad Påsk! önskar jag er alla, med både släktforskning och möte med släktingar. Själv ägnar jag helgen åt de levande i stället för de döda och njuter av samvaro med barn och barnbarn. Då får släktforskningen vänta.

Fortsätt läs mer
  1098 Träffar
  0 Kommentarer
1098 Träffar
0 Kommentarer

I häxans tid...

hxa

Hade för en gångs skull tid att läsa hela Metro idag långfredag. Blev vansinnigt irriterad, och för en gångs skull gällde det inte skribenternas oförmåga att handskas med den svenska grammatiken (det kommer jag säkert att grumsa om i något senare blogginlägg...). Nä, den  här gången läser jag angående de svenska häxprocesserna om de arma kvinnor som dömts till döden för trolldom att 'flera av dem brändes på bål'.


Nix pix pulvermix. Det finns bara ett enda känt fall i Sverige där en häxdömd kvinna verkligen brändes levande på bål. Det var finskfödda Malin Matsdotter, alias Rumpare-Malin, som mötte detta omänskliga öde i Stockholm den 5 augusti 1676. Att just hon dömdes att brännas levande på bålet, berodde troligen på att hon vägrade bekänna sina påstådda häxerier.


Däremot var det vanligt att man, efter att ha halshuggit häxorna, brände deras lik på bål. Men det är ju en helt annan sak.


Nu handlade i och för sig själva artikeln om synen på kvinnlig sexualitet i samband med häxprocesserna. Men man kan ju kolla sina fakta ordentligt för det.


Idag klär vi gärna ut våra små barn till häxor i påsktider, med schaletter, påmålat smink och lagom ruffiga kläder. Vi vuxnare kvinnor skojar om häxkvastar och Blåkulla. Inget fel i det, men vi bör ju också komma ihåg att det var en fasansfull tid i Sverige under slutet av 1600-talet. Häxprocesser med visgossar och angivare av alla de slag, blossade upp överallt. Den kvinna som var med och anklagade någon ena dagen, kunde finns sig själv inför rätta den andra dagen.

 

I Flarken i Nysätra i södra Västerbotten, anklagades nämndemanshustrun Ingeborg Andersdotter och hennes två vuxna ogifta döttrar, Britta och Sigrid, för häxeri. Det är ett antal barn som anklagar Ingeborg för att ha fört barn till Blåkulla. Den 22 och  23 september 1675 står mor och döttrar (tillsammans med nio andra kvinnor) inför domaren Heurius Winblad, i närvaro av bland annat landshövding Johan Graan och prästen Lars Beronius Burman. 'Bittert gråtande' förnekar Ingeborg och döttrarna alla anklagelser.

Om det berodde på att Ingeborg var nämndemanshustru, att prosten gav henne och döttrarna 'gott beröm' och intygade att ingen av dem någonsin påträffats med några vidskepelser eller varit anklagade för trolldom innan ryktena uppstod,  eller på Johan Graans misstro mot häxprocesserna som sådana vet jag inte - men Ingeborg, döttrarna och de andra kvinnorna blir faktiskt frikända!

Vi får i det här sammanhanget också veta att Ingeborg var 'en duktig bondhustru som spann och vävde tidigt och sent'.

Och det var ju faktiskt något positivt som kom ut ur den häxprocessen!

Ingeborg Andersdotter är min mm mm ff fm mf mor....

Glad Påsk!

Fortsätt läs mer
  1786 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Åhlén
Visste inte att endast en "häxa" brändes på bål - en för mycket dock!... Läs mer
fredag, 06 april 2018 16:24
1786 Träffar
2 Kommentarer

Wähl gammal - men har lust att tiena

Wl-gammal-JUST

Fick anledning att ge mig in i Generalmönsterrullorna för Drottningens Livregemente till fots för 1750, vid denna tid lokaliserat till Stralsund och Pommern. (Arkiv Digital). Gick igenom varje namn och fascinerades av att så många av soldaterna faktiskt var födda i Sverige. Majoriteten var naturligtvis från Pommern, Sachsen, Preussen, Holstein o.s.v. Men där fanns också Västgötar, Södermanlänningar, Smålänningar, Stockholmare o.s.v. Även bland de tyskfödda fanns det för- och efternamn som antydde att de, trots att de var födda i Tyskland, ändå var svenskättlingar. Kanske barn och barnbarn till svenska soldater i tidigare krig.

Just den här rullan är häpnadsväckande välskriven och lättläst och det är inte alls svårt att ta till sig informationen. Namnen är för det mesta skrivna med latinska bokstäver medan övriga upplysningar har plitats ned med hjälp av den tyska frakturstilen.

a1sx2_Thumbnail1_Hernberg-JUST.jpga1sx2_Thumbnail1_Hernberg-JUST.jpg

Som "Granadeur" med nummer 21 vid Lif Compagniets Andra korporalskap hittar vi JOHANN MATTSSON HERNBERG från Westergiöthland, 55 3/4 år gammal, som tjänstgjort i hela 33 1/4 år. I kommentarsfältet får vi dessutom extra information:

Wähl gammal, men wid god hälsa och krafter, och har lust at tiena.

Tydligen hade han klarat sig igenom 33 år av krig och fred och umbäranden med både kroppen och humöret intakta. Namnet HERNBERG leder tanken till Norra Härene socken utanför Lidköping. Därifrån härstammar t.ex. bröderna Måns och Felix Herngren, även de med soldatpåbrå. Är det någon av läsarna som kan rätt identifiera Johann Mattsson Hernberg i de svenska kyrkoböckerna?

Vill man veta mer om Johann Hernberg är det "bara" att gå igenom rullorna år från år, framåt och bakåt i tiden. Det torde ge en god bild av soldatens liv och karriär. I anmärkningsfältet kan det finnas information om kommenderingar, fångenskap, sjukdom och död. 

a1sx2_Thumbnail1_Dd-JUST.jpga1sx2_Thumbnail1_Dd-JUST.jpg

De militära rullorna är en försummad guldgruva av information för nästan alla släktforskare. För att få materialet mer tillgängligt och uppmärksammat skulle det dock behövas massiva indexeringsinsatser. Särskilt värdefull vore en sådan insats på de platser, t.ex. svenska Pommern, där det är svårt att få tillgång till andra personhistoriska källor, om de ens existerar.

Fortsätt läs mer
  2327 Träffar
  2 Kommentarer
2327 Träffar
2 Kommentarer

Huset på flygbilden

Där är vårt hus! Pappa står och tittar upp mot flygplanet som cirklar över huset. Han undrar nog vad som är på gång. Eller är det kanske min storebror som står där? Men där står jag nere vid brevlådan vid vägen.


Igår hittade jag den här bilden i Arkiv Digitals arkiv med flygfoton på gårdar och hus i Sverige. Jag vet att de funnits tillgängliga ett tag men har sett att flera släktforskare skrivit att det varit svårt att hitta rätt på dem så jag har inte gett mig på det. Men nu såg jag en ganska ny instruktionsfilm om hur man gör och då gick det jättebra. Bild från Arkiv Digital.


Först letade jag upp min hemby på kartan. Byn där jag växte upp heter Ljungby och ligger drygt en mil nordost om Falkenberg, vid vägen till Ullared. Utifrån det numret som antecknats på området på kartan kunde jag sedan hitta flygbilden i listan över bilder. Bild från Arkiv Digital.

Jag blev så glad för den här bilden när jag hittade den. Satt och bara tittade en stund. Vårt hus! Där jag växte upp. Jag har ju flera fotografier på huset i mitt fotoalbum men ingen flygbild och inga bilder från byggtiden. Mina föräldrar beställde inte den här bilden, för den har aldrig funnits i mitt hem. Förmodligen tyckte de att de ville vänta tills trädgården var någorlunda i ordning.

Just för att trädgården är en byggtomt och man ser att det är försommar eller sommar så vet jag att fotot är taget 1959. Mina föräldrar byggde huset på hösten 1958 och vi flyttade in två veckor före jul det året. Inflyttningsdagen minns jag. Min lillebror och jag gjorde stora ögon när vi i det nya huset såg att det rann vatten från en kran inomhus. Det var vi inte vana vid, vi kom från ett omodernt torp i skogen.

1959 jobbade mina föräldrar med trädgården och det dröjde nog ett par år till innan de var klara med att anlägga gräsmattor och rabatter och grönsaksland där de skulle vara.

1959, det var var den där varma sommaren, som kanske en del av er minns. Då var jag fem år gammal och jag minns faktiskt hur varmt det var vissa dagar. Ja, det här fotografiet väcker många minnen till liv.

Flygbilderna måste du verkligen ta en titt på, om du har gårdar eller hus i din släkt som kan ha blivit fotograferade. Det finns dock en nackdel med flygfotoarkivet. Man måste känna igen gården eller huset. Det finns inte angivet på varje bild vilket ställe det är, inga fastighetsbeteckningar eller adresser. Men har du sett ett fotografi på huset tidigare kanske det går att känna igen. De olika flygområdena som numrerats är inte så stora och det syns ju tydligt var gränserna går. Några få av fotografierna har ägarens namn nedskrivet på baksidan, men många har det inte. På bilden av vårt hus finns pappas namn antecknat, och på fotot av närmaste granngården i byn står grannens namn och dessa är ju därför lätta att känna igen. I just det här flygområdet är det kanske hälften av bilderna som har ett ägarnamn antecknat.


Så här såg huset ut när trädgården gjorts i ordning efter några år. Min mamma var en riktig trädgårdsentusiast och odlade mycket blommor men också grönsaker, potatis, bär och frukt. Det var en sluttande tomt och huset ligger ganska högt.


Min senaste men säkert inte sista bild på huset där jag bodde mellan 1958 och 1972. Mina föräldrar byggde till ett par rum i början av 1970-talet, när familjen hade växt. Det är min mamma som gjort i ordning den lilla bron och röjt kring den. Mina föräldrar sålde huset 1996. Foto från april 2017.

Fortsätt läs mer
  4146 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
ulla karin alsvold
AD s flygfoto är verkligen intressanta. Hoppas det kommer fler. Bor i Skurups kommun och mina vuxna barn har gjort flertal fynd.Ha... Läs mer
onsdag, 28 mars 2018 12:57
Eva Johansson
Ulla Karin: Tack detsamma!
fredag, 30 mars 2018 07:10
4146 Träffar
2 Kommentarer

Roligt med släktforskning! Eller...?

London-007

 

Jag såg en skämtteckning från Grönköpings Weckoblad, där en ytterst förnäm dam iklädd päls och minihund sitter med näsan i vädret medan en man på andra sidan skrivbordet glatt försäkrar henne:
Jodå, er förfader var mycket berömd. Han tog minst sju unga kvinnor av daga innan han infångades och hängdes....

En typisk drift med hur vissa överklassmänniskor förr använde släktforskningen för att kunna skryta för vänner och bekanta med sina 'fina' förfäder och anmödrar.

Visst är det kul att släktforska! Men nybörjaren upptäcker snart att det är betydligt mer tålamodskrävande än när kändisar på TV får sina släktdokument serverade av någon med vita handskar. Och det är ju inte alltid säkert att man gillar det man hittar.

Vad gör man om man upptäcker att ens ana är en mördare? Eller, på sätt och vis ännu värre, om man upptäcker att ens högt älskade farfar eller mormor fick ett utomäktenskapligt barn som aldrig erkändes eller togs upp i familjegemenskapen?

Man måste för det första ha sin släktforskning på lite distans. Du är inte din farfar eller mormor. Än mindre din farfars morfar mördaren. Vad de gjorde, kan du inte göra ogjort, men du kan heller inte lastas för det.

Sedan måste man, vilket förvånansvärt många glömmer bort, komma ihåg att livet var väsentligt annorlunda förr. Det är inte särskilt länge sedan vi fick religionsfrihet i Sverige. Och de gamla kristna värderingarna om exempelvis äktenskapets ingående levde kvar bland folk mycket länge.

Jag har flera gånger, både i min egen släkt och från andra hört kommentaren: 'Varför ska man forska i det förflutna? Det är väl framtiden som betyder något!'
En ganska typisk inställning hos de människor som levde i det nya Sverige. Man skämdes för sin fattiga uppväxt, och kanske var man rentav 'oäkta' barn. Eller hade själv fått barn utan att vara gift. Hade gammelfarfar kanske faktiskt haft ihjäl någon på sin tid? Bäst att glömma det som varit!

Levnadsstandarden för det stora flertalet var ju bedrövlig ända in på 1900-talet. Man åt dålig och enformig mat, om man nu fick mat. De flesta bodde i små ruckliga torpstugor, fulla med löss och med bara vedspisen som värmekälla. Från sin steniga åkerlapp kunde man se hur de rika kom farande från sina säterier och gods i guldsmidda vagnar dragna av blankryktade hästar. Inte så konstigt kanske, om det föddes bittra tankar hos en och annan. Eller bara desperation, om det var tomt i magen och ännu mer tomt i kassakistan.

Därmed inte sagt att man hade mer rätt att slå ihjäl eller råna sina medmänniskor då än nu. Och det visste säkert gammelmormor och gammelfarfar mycket väl.

Bilden: Nutid och dåtid i London 2015

 

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2321 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Comérus
Håller helt och hållet med om detta. Varför ska man skämmas eller ta på sig något som förfäderna har gjort. Jag tycker det är gans... Läs mer
fredag, 23 mars 2018 18:49
2321 Träffar
1 Kommentar

Var Karl-Oskar och Kristina ekonomiska flyktingar?

Utvandrarna

Denna blogg kommer att bli en smula politisk, men bara en smula så det går an att läsa vidare.

Hur många svenskar var det som lämnade fosterlandet under den stora utvandringen 1840-1930? Siffran 1,3 miljoner brukar nämnas, men då handlar det nog om ett netto, efter det att 200.000 emigranter så småningom återvänt till fosterlandet. I så fall talar vi om 1,5 miljoner, som givetvis inte ska jämföras med de 10 miljoner som bor i Sverige idag, utan med de 4 eller 5 miljoner vi var på den tiden. Det innebär att var femte svensk, i vissa landskap och bygder rent av var fjärde, faktiskt utvandrade. En oerhörd siffra som ger näring åt flera tankar och jämförelser. Vi får inte glömma att väldigt många svenskar också hamnade i andra länder än USA - framför allt i Danmark och Tyskland, dit arbetsvandringen och utvandringen under vissa årtionden var massiv. 

Var då alla dessa 1,3 miljoner emigranter flyktingar? Så tänker vi väl knappast. Låt se, vad säger egentligen FN:s flyktingkonvention?:

En FLYKTING är en person "som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk uppfattning, och som befinner sig utanför det land, vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet".

 

a1sx2_Thumbnail1_IMG_2937_20180318-210232_1.JPGa1sx2_Thumbnail1_IMG_2937_20180318-210232_1.JPG

Hmmm ... Det är verkligen inte många av de svenska emigranterna som hade kunnat åberopa denna konvention och därmed uppnå flyktingstatus.

  • RAS - Våra fem minoritetsfolk, judar, romer, samer (som även är ett urfolk), sverigefinnar och tornedalingar, som vi inte alltid behandlat så väl som man skulle ha önskat, kanske skulle kunna platsa in i definitionen. Så värst många av dessa finns dock inte med bland de 1,5 miljonerna.
  • RELIGION - Morbror Danjel i Utvandrarsviten, möjligen. Han ville ju fritt kunna utöva sin speciella tolkning av Kristendomen, vilket inte uppskattades av samtidens präster och överhet. En liten grupp mormoner, kanske, och några till. Men så många  andra förföljelser p.g.a. religion har vi väl knappast haft sedan Konventikelplakatet avskaffades 1858. 
  • VISS SAMHÄLLSGRUPP - vilka tänker vi på då? Resandesläkter? Förståndshandikappade eller sinnessjuka kanske? Dem låste vi i det längsta in och steriliserade, men inte heller de förekommer särskilt ofta som emigranter.  
  • POLITISK UPPFATTNING ... Har vi haft några politiska flyktingar som p.g.a. sin övertygelse blivit förföljda och tvingats lämna landet? Inte många! En och annan anarkist kanske och möjligen några få individer från extremhögern och extremvänstern.

En grupp som kan sägas ha befunnit sig i "frivillig landsflykt" var i så fall de som inte hade rent mjöl i påsen. De som gömde sig undan rättvisan, som fifflat med skatten, gått i konkurs eller sysslat med skumraskaffärer. Ett antal unga män lämnade i slutet av 1800-talet Sverige för att undgå militärtjänst, men det var förmodligen fler som "rymde" för att undgå faderskap ... Ingendera anledningen kan sägas generera flyktingstatus. 

Slutsatsen, mina vänner, är att nästan inga av de 1,5 miljoner svenskar som emigrerade kan beskrivas som flyktingar enligt flyktingkonventionen. Praktiskt taget samtliga, även Karl-Oskar och Kristina, måste med dagens terminologi betecknas som

Ekonomiska flyktingar

De utvandrade för att

  • Slippa svälta ihjäl
  • För att hitta arbete och utkomst
  • För att skapa en bättre framtid för sig själva och sina barn  

I dessa tider talar politiker och många enskilda svenskar med förakt i rösten om dessa "ekonomiska flyktingar" som förslagna lycksökare. De har inget här att göra och bör därför snarast lämna landet, i värsta fall låsas in. Härvidlag glömmer man sina egna släktingar och förfäder, de 1,5 miljoner svenska lycksökare, som för 100-150 år sedan i desperation drog upp sina bopålar och begav sig till det stora landet i väster!

Fortsätt läs mer
  7118 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Håkan Bergström, Bryssel
Vad säger FN:s stadgor om Karl-Oskar och Kristinaom man ser det hela ur de indianers synvinkel vars mark de stal?
måndag, 19 mars 2018 08:40
Ulla Comérus
De som emigrerade till Nordamerika och andra länder var säkerligen mest ekonomiska flyktingar. Det var ju hungersnöd och oerhört f... Läs mer
måndag, 19 mars 2018 12:59
Ingemar Sundewall
Intressant frågeställning! Vi måste komma ihåg att Karl-Oskar, Kristina och resten av sällskapet är helt fiktiva personer. Vilhelm... Läs mer
onsdag, 21 mars 2018 14:01
7118 Träffar
4 Kommentarer

Ingrids dotter

Klara Sofia Ingridsdotter föddes den 3 februari 1878 i Gällivare. Hon föddes utomäktenskaplig för hennes mor nybyggardottern Ingrid Israelsdotter i Låmondisuando var inte gift. Ingrid var då 19 år gammal och under åren fram till sin död 1889 fick hon ytterligare tre utomäktenskapliga barn.

Klara Sofia Ingridsdotter stannade förmodligen kvar hos morföräldrarna efter sin mors död. Hon växte upp och fick diverse olika pigplatser, en nere i Värmland, innan hon gifte sig 1898 med Fredrik Hjalmar Nordqvist från Råneå.

Men vänta nu! Hette hon Ingridsdotter? Jo, det gjorde hon. Och det är därför jag skriver om henne här.


Bildkälla: Arkiv Digital.

Vem hon var vet jag inte och jag är inte släkt med henne, jag bara råkade på henne vid forskning i Jokkmokks kyrkoarkiv här för leden. Aldrig tidigare har jag sett någon med patronymikon som bygger på moderns namn. Har du? Säkert finns det fler, det vore väl konstigt annars. Men jag tror att de är sällsynta.

Hon heter verkligen Ingridsdotter hela tiden i kyrkböckerna. Det är ingen felskrivning för Ingmarsdotter eller Ingvarsdotter eller att jag tolkat hennes namn fel.

Har du henne i din släkt? Berätta för oss vem hon var? Det jag sett i Jokkmokks församlingsbok är att hon fick minst tio barn med sin make. En son dog två år gammal. 

Fortsätt läs mer
  1338 Träffar
  5 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Dalin
Maria Johanna Helenasdotter, f 1848 i Korpilombolo.Korpilombolo (BD) AI:3 (1865-1875) Bild 171 / sid 164
lördag, 17 mars 2018 13:47
Eva Dalin
Jag har sett män med matronymikon i Skåne, men jag kan just nu inte erinra mig var.
lördag, 17 mars 2018 13:49
Håkan Bergström, Bryssel
Matronymikon var normen i Tornedalen för oäkta barn: Majasson, Minasdotter, Helenasson, Gunillasson, Britasson/-dotter är några na... Läs mer
lördag, 17 mars 2018 17:53
1338 Träffar
5 Kommentarer

STF-bokspassionen

Mars-18-030

För några år sedan blev jag uppringd i tjänsten av en herre som hade en uppsättning Svenska Turistföreningens årsskrifter hemma. Inbundna, och gamla goda årgångar. Han undrade nu om GF var intresserade av att överta dessa?


- Absolut. Hit med dom! svarade jag, mer uppriktigt än helt artigt.


Men det förtjänar de faktiskt.


Många har skrattat åt min passion för dessa fantastiska böcker. En del har kritiserat mina långa texter om dem i boklistorna.


Men det är så svårt att sluta skriva! Och det är så lätt att försjunka fullständigt i dessa innehållsrika böcker, särskilt  de som utkom i början av 1900-talet, i turismens verkliga barndom. Då när det varken fanns femstjärniga hotell, skidliftar eller bagageband.


Det är så svårt att sluta läsa. Ibland blir det nästan deckaraktigt spännande. År 1900 får man exempelvis läsa kapitlet 'På hyddstakning i Lappland', där man lever med i våldsamma regnoväder, en febril jakt på ost, och en klockare som fått blodförgiftning. Hur gick det se'n?


Saga blandas med verklighet i historien om Gräfsnäs slottsruin. Från mytologiska jungfrur till grosshandlaren som köpte slottet 1897.


Under de första årtiondena gjordes omslagsbilderna ofta av kända konstnärer (se bilden!). Ibland har de dekorerat inne i böckerna också. Både Selma Lagerlöf och Erik Axel Karlfeldt har publicerat originalverk i årsböckerna.


Historiska ögonvittnesskildringar: Karl XI:s sändebud Feuquières beskriver utförligt Fjällbackas hamn.


Sport: Vad sägs om kapitlet 'OS 1912', i ord och bild? Sportkommentatorer före radions tidevarv alltså!


Gravstensinventering: Lemnhults kyrkogård, känd för sina många gravstenar i trä, även med genealogiska notiser....


Visste ni att Båstad kallats för 'Nordens Sorrento'?


Apropå badorter, så får vi också lära oss att Särö var 'dyrt' på den tiden...


Militärhistoria: Fredrikshald, som i och för sig ligger utanför landets gränser, där man läser ett stycke karolinsk sluthistoria, genom ögonvittnesskildringar.


Turismen som sådan: '... och det är exempelvis ingenting ovanligt att han (turisten alltså) t o m midtunder andakten i kyrkan promenerar omkring på knarrande sulor för att bekika de där inne församlade och deras dräkter, allt under det att han som en tjufskytt knäpper och klickar med den oundvikliga kameran...' Och detta var alltså år 1905! Inget nytt under solen alltså....


Färger: 'Framför oss låg sjön vattrad i guld och silfverglittrande grått, där bakom reste sig åsen, majestätisk, mörk och hemlighetsfull, öfver det hela flammande aftonhimmeln i guldgrönt, klarrödt och djupviolett'...


Ekonomi: Vid skolresa till Stockolm anno 1908, har den ordentlige magistern gjort en uppställning där han begrundar vad biljetter till Katarinahissen, ångbåtsbiljetter till Djurgården och skolfrukost till hela klassen kostat.


Mode: 'Där kommer Per Bertilsson själf i grå kavaj och storstöflar, med snuggan hängande i ena mungipan...' Turistfashion anno 1902.


Citaten ovan kommer från böckerna i min boklista 'Urturisten' som innehöll STF-årsböcker 1900-1915. Och det är enda gången jag blivit oense med vår förra layoutare av boklistor. Hon hävdade bestämt att jag var tvungen att korta texten, för annars skulle listan bli tio sidor lång!


Kort sagt: Dessa böcker innehåller hur mycket ögonblicksbilder som helst från ett Sverige som till stora delar har försvunnit, men ett Sverige som var vardag för mormors mor och farfars far.Längre fram i tiden kan man läsa om hur Turistsverige såg ut när mamma och pappa var unga. Eller rentav se några minnesbilder från sin egen barndom.

 

Ett citat till: 'Jag ligger på en sten vid stranden i timtal, stirrar ner i det hvirflande hvita skummet och lyssnar, och märker ej hur tiden går...'


Där har ni mig när jag skriver Turistlistor!


Men det förtjänar de.

Bilden: Einar Forseth har målat Örebro slott till Svenska Turistföreningens årsbok 1930. Det var alltså Närke som gällde det året....

Fortsätt läs mer
  1483 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Väldigt intressant läsning Helena. Förstår din passion för STF-böckerna. ... Läs mer
fredag, 16 mars 2018 19:38
Helena Nordbäck
Tackar! Jag hade nog kunnat skriva en spaltkilometer till.... ;-)
fredag, 16 mars 2018 20:01
Ulla Åhlén
Visste verkligen inte att STF:s årsböcker är så spännande!
lördag, 17 mars 2018 15:19
1483 Träffar
4 Kommentarer

Inte börjat med DNA än?

Jag får då och då frågor om vilka förväntningar en släktforskare kan ha på DNA-testning och kopplingen till släktforskning.  Det är ett stort ämne och det kräver mycket text, men varför inte plocka fram några synpunkter.

b2ap3_thumbnail_dnartter.JPGb2ap3_thumbnail_dnartter.JPG

Allt kostar det vet vi, och att göra en DNA-test kostar. Det vanligaste testet, kallas autosomalt och innebär att det egna DNAet kontrolleras mot alla andra som testat sig hos den valda leverantören och de som har likhet med ditt DNA presenteras och med uppgift om ungefär hur ni är släkt. Oavsett vilket bolag som väljs så finns det möjlighet att komma undan med belopp från 50 dollar, lite mer än 400 kr, upp till närmare 80 dollar, ungefär 650 kronor. Om det inte brådskar, så kan det precis som vid annan handel löna sig att kontrollera med andra om det finns extrapriser på gång.

När det visar sig att det finns en DNA-likhet så kommer det som en del upplever som lite jobbigt, under det att andra verkligen älskar utmaningen, det gäller att finna hur och var den gemensamma anan finns. Ibland är det en rak linje till ett föräldrapar, ibland hur många kopplingar som helst.
Att kopplingen/kopplingarna går genom både kvinnor och män gör letandet lite svårare, men också mer spännande. Att använda sin egen släktforskning tillsammans med andra gör att det egna trädet växer, kunskapen om händelser och miljöer ökar och dessutom kan man träffa nya människor i sitt sökande. En del säger att det finns risk att den testade blir asocial eftersom letandet tar all tid, men min erfarenhet är jag fått många nya kontakter genom letandet.

I och med att antalet testade hela tiden ökar, alla testade finns ju kvar i databaserna, så tillkommer hela tiden ny information. Sedan släktforskardagarna i Nyköping år 2015 har antalet testade i Sverige mer än 10-dubblats, och ökningen visar inga tecken på att minska. Allt fler testar sig och ger därigenom många fler möjligheter till nya upptäckter, för de som varit med länge och för de som är nybörjare.  Om någon mot förmodan tror att intresset kommer att minska, så kommer en sådan förmodan visa vara helt fel, det är jag säker på.

Förutom ovanstående test, som levereras av flertal leverantörer och där det många gånger går att överföra resultatet mellan dem, allt för att hitta ännu fler kontakter, det som populärt kallas att fiska i många dammar, så finns det ytterligare tester. Att följa den raka mamma-linjen och den raka pappa-linjen kan göras genom test i ett av företagen (det finns fler, men de är ännu så länge ganska små) och det ger nya insikter men kräver också lite mer kunskap. Resultatet av dessa tester kan mycket väl användas för genealogiska syften, men ger oss också en inblick i historiska skeenden långt tillbaka i tiden.

b2ap3_thumbnail_Rtter.JPGb2ap3_thumbnail_Rtter.JPG

Har du inte börjat än, fundera på frågan, kontakta din släktforskarförening för att få mer information och titta gärna här i Rötter på den del som du hittar i Faktabanken som kallas DNA-Rötter.

 

Fortsätt läs mer
  2525 Träffar
  0 Kommentarer
2525 Träffar
0 Kommentarer

Bonusfamiljer

Bonusfamiljen

Följer ni "Bonusfamiljen" på TV? Det gjorde inte jag, men som tur är finns ju alltid SVT Play ... Denna både underhållande och avslöjande TV-serie visar sig vara något så ovanligt som ett tidsdokument, en skildring av Sverige och svenskarna och deras ofta komplicerade familjerelationer på 2000-talet. Det är skilsmässor och styvbarn och nya förhållanden till höger och vänster och man börjar fundera på om detta är något nytt för vår tid, eller om det faktiskt bara handlar om favoriter i repris.

Intet nytt under solen ...

a1sx2_Thumbnail1_Holm-2.JPGa1sx2_Thumbnail1_Holm-2.JPG

Här har ni en husförhörslängd från 1860-talet. Vi befinner oss i Karleby socken utanför Falköping och gården heter Skåningsgården. Här bor hemmansägaren ANDERS GABRIELSSON, född 1808, och hans hustru CATRINA JONSDOTTER, född 1785. Hmmm.... 23 års åldersskillnad. Ja ja, sådant förekommer. Man anar att det inte kan vara första äktenskapet för Catrina. Tidigare husförhörslängder och ministerialböcker avslöjar att äktenskapet ingicks 1839 och att hon dessförinnan blivit änka 1837 efter Lars Jonsson på Svartekulla i Slöta socken. Hon och Anders förblir gifta och barnlösa i 23 år till Catrinas död den 2 juli 1862. 

In på scenen kommer nu pigan CHARLOTTA HOLM, född 1840 och alltså 32 år yngre än änkemannen Anders - och långt innan sorgeåret är över, redan den 2 januari 1863, gifter de sig med varandra. Som ni ser blir detta äktenskap extremt kort. Redan den 11 maj 1863 avlider Anders Gabrielsson av "bröstlidande". Emellertid befinner sig den unga änkan i välsignat tillstånd och 9 månader efter bröllopet blir den avlidne Anders Gabrielsson far till en postum son, AXEL GABRIEL, född den 9 september 1863.

Vad gör en nybliven änka med nyfödd son? Jo, 1864 gifter hon om sig med den mer jämnårige drängen GUSTAF MAGNUSSON, född 1839. Äktenskapet varar i 12 år - inga barn - till Gustaf 1876 dör av blodförstoppning. Nu är Charlotta änka för andra gången, men gifter sig en tredje gång, 1882, nu med änkemannen Karl Johan Nilsson från Mularp. Året därpå, 1883, föder Charlotta sitt andra barn, dottern Anna Vilhelmina, 20 år yngre än halvbrodern. 

Detta att unga pojkar, drängar, gifter sig med dubbelt så gamla änkor är inte så ovanligt som man skulle kunna tro. Det behövdes en "karl" på gården, och när husbonden dog, dröjde det för det mesta bara ett år eller två innan änkan gifte om sig. Så lever man tillsammans i någon sorts resonemangsparti - ofta barnlöst - och så dör kvinnan. Nu har drängen, som i sin tur blivit husbonde, kanske hunnit bli 40 eller 50, och gifter omedelbart om sig med en hälften så gammal kvinna, en av pigorna kanske, för givetvis behövs det också ett fruntimmer på gården ... Detta zickzackande skapade mängder av "orytmiska" bonusfamiljer, med ibland märkliga relationer, där änkans barn var äldre än den nye mannen, och där ett nyfött barn i den nya relationen kunde vara både morbror/moster och farbror/faster flera gånger om redan när det föddes. 

I exemplet ovan var Catrina Jonsdotter född 1785, hennes andra man 1808 och hans andra hustru 1840. Det blir 55 års åldersskillnad mellan Anders Gabrielssons båda fruar. Jag är övertygad om att det finns ännu mer extrema exempel än så. Skriv gärna och berätta! 

Det är inte utan att man kommer att tänka på pigan i Gustaf Frödings dikt "Äktenskapsfrågan" där hon överväger fördelar och nackdelar med att gifta sig med den rike gubben eller med sin stilige pojkvän: 

Men ändå kan jag inte bli fri från att tänka 
på den ståtliga stugan, där kittlarne blänka 
- en får dragas med gubben och jänka och jänka, 
han är gammal och sjuk och till sist blir en änka. 
Det är mycket att få, det är synd att försmå, 
det är syndigt att låta det gå!

b2ap3_thumbnail_Ringar.jpgb2ap3_thumbnail_Ringar.jpg

Ps: Axel Gabriel Andersson blir hemmansägare på Strängsgården i Karleby, gifter sig och får 12 barn av vilka de flesta blir över 90 år gamla, flera över 100. Det tycks finnas en "gammal-gen" i familjen. Vore intressant att följa den, se var den kommer ifrån och vart den tar vägen ... Ett fall för DNA-forskarna, kanske? Nummer två, Anna Lovisa, föds 1889 och avlider i Chicago 1996, 107 år gammal. Yngsta systern levde till härom året. Deras farfars första fru var alltså född 1785. Vilket spann! Tanken svindlar ... 

 

Fortsätt läs mer
  4618 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Kenneth Larsson
Per Hendriksson född 1749 i Bjurbäcken, Mangskog (S) bodde i gården Porna i nämnda hemman. Han gifte sig 1771 med Britta Pålsdotte... Läs mer
måndag, 12 mars 2018 06:46
4618 Träffar
1 Kommentar

Backstugan i sluttningen

Det här är Anna Josefina Gabrielsdotter vid sin backstuga. Hon kallades Skrape-Fina och här levde hon som en av de fattigaste av fattiga i Dagsås socken i Halland ända till sin död 1957. Hennes lilla hus är på gränsen till jordkula, byggt direkt i sluttningen med jordgolv och jordvägg. Stugan är sedan många år ett av hembygdsföreningens besöksmål och den ena av Hallands två ännu bevarade backstugor. Sommaren 2016 besökte jag Skrape-Finas stuga tillsammans med min gamle far och bloggade då om henne.

Här om veckan kom jag över en bok där det här fotografiet på Skrape-Fina finns. Det är nästan lite överväldigande att se en bild på en människa som jag följt i husförhörslängderna och gjort mig en föreställning om men inte haft en aning om hur hon såg ut. Hon kommer så nära.

Den lilla backstugan var 3 x 3 meter stor. Här bodde familjen i alla år. Sova och äta, något annat kan de inte ha haft plats för inomhus. Några år hade hon sex barn hemma i backstugan. Förmodligen födde hon sina barn här också. Att de klarade sig!

När Fina dog 1957 var hon nästan 90 år gammal och hade förstås haft ett extremt hårt liv, med dagsverken på gårdarna och kanske aldrig någon riktig känsla av trygghet annat än i sin stuga. Om den nu kändes trygg? Jag kan inte låta bli att fundera i sådana banor när jag ser det här fotot.

Boken där bilden finns med heter "Lantbruket i Halland 1750-1990" och är egentligen ett komplement till en utställning som hette Bondeliv. Utställningen visades 1992 på Varbergs Museum och boken är årsbok för museet detta år. Jag köpte den på Bokbörsen, jag har ju mina rötter bland bönder och torpare i mellersta Halland.

I boken läser jag att när Fina och barnen jobbade på gårdarna i trakten fick de väldigt lite betalt för att man ansåg att man inte behövde betala de fattiga stackarna så mycket som arbetet egentligen var värt. Hon fick tigga mjölk till barnen och de eldade med kottar och pinnar. Stugan byggde maken och Fina på en byallmänning när de gifte sig, i en sluttning för att inte behöva dra fram så mycket sten. Maken dog efter några års äktenskap. Ända till 1920-talet hade huset bara jordgolv, sedan las bräder in. På golvet hade de många trasmattor för att slippa kylan. Innerväggarna var alltid fuktiga och vedspis skaffades inte förrän på 1930-talet.

På bilden från 1916 är också Finas mor Johanna Benedikta Carlsdotter med, och sönerna Hugo och Gustav som var yngst av hennes åtta barn. Hugo var näst yngst, han föddes 1905 och stannade som vuxen kvar hos sin mor, liksom systern Alma. 1916 var han elva år. En liten fattig pojke. Det ser för eländigt ut, även om de är finklädda för fotografen. Men inte var de ensamma om att ha det så i Fattig-Sverige, tvärtom.

Det behöver inte vara internationell kvinnodag för att uppmärksamma de många kvinnor som slitit för sitt och familjens uppehälle under knappa förhållanden. 


Skrape-Finas backstuga idag. Foto från sommaren 2016 när jag tittade på hur hon bott en gång i tiden. Stugan är förstås mycket välhållen idag, den sköts av hembygdsföreningen. Jämför med bilden från 1916!

Fortsätt läs mer
  3503 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Aina Wallström
Ja, hur klarade folk att leva så (under alla århundraden) undrar man. Det ligger snö i backen och inte är de så varmt klädda preci... Läs mer
lördag, 10 mars 2018 09:36
Eva Johansson
Aina, så många gånger jag tänkt på hur ofattbart det är att människor överlevt i så stor misär som många levde i. Kvinnan i backen... Läs mer
lördag, 10 mars 2018 10:40
3503 Träffar
2 Kommentarer

Med nattåg till släktforskardagarna 2008

Dettaharhnt-00_20180601-124351_1

 

Idétorka denna vecka. Så här kommer ett litet avsnitt ur mitt häfte 'Detta har hänt på Släktforskardagarna':

Jag hade aldrig någonsin åkt nattåg förut, och kommer förmodligen aldrig att göra det igen. I alla fall inte i så kallad liggvagn.
Men det började ganska oskyldigt, när jag kom till Stockholms central på kvällen. Mitt på perrong nummer 12 står det en liten vit.. tja, barack, kanske man kan kalla det för. Det var där man skulle checka in till nattåget. Konduktören klev in i lilla trästugan, öppnade luckan och var redo. Tågmästaren tog min biljett, och det hela gick pilsnabbt.
Det var när jag klev ombord på tåget som jag började ana oråd. Gången, med de flesta kupédörrarna öppna, var ohyggligt smal, jag fick nästa gå i sidled med mitt bagage. De kupéer som jag kom åt att titta in i , såg otroligt smala ut.
Så hittade jag till slut den kupé som skulle innehålla min plats, nr 44 Mellan. Där inne var redan ett antal människor. Kupén bestod av tre ovanför varandra anbringade britsar på ömse sidor. Emellan dessa två britsrader fanns en möjligen fotsbred golvyta. Det mesta av golvytan upptogs av en lång stege. Det fanns i stort sett ingenstans att ställa bagaget.
Inledningsvis blev det en viss oreda. Det kom åtminstone två personer som trodde att de skulle koja i vår kupé, innan det visade sig att de skulle någon helt annanstans. Så småningom redde vi ut begreppen. Jag insåg att det enda sättet att få bäddat var att stå nere på golvet och få det ordnat.
Bäddat och bäddat… knyckla ett örngott på en alldeles för stor, och platt, ryggstödskudde. Och bre ut den så kallade sovpåsen, ett i stort sett uppochnervänt påslakan, och filten.
Sedan skulle jag upp. Oj, det var inte lätt! Till slut lyckades vi med förenade krafter luta på stegen så pass mycket att det gick att klättra upp. De två sadelgjordsliknande snören som hängde som ett kryss framför kojen för att förhindra att man ramlade ut mitt i natten, gjorde ju sitt till att det blev knepigt att ta sig fram. Jag fick lov att haka av det ena för att kunna komma in. När jag väl kommit dit, insåg jag att det inte gick att sitta upprätt. Jag fick kravla mig fram, ungefär som en daggmask, för att inta liggande ställning.
Ingen av oss passagerare i kupén hade särskilt mycket bagage. De flesta hade ryggsäck, eller så kallad flygväska med sig. Men med den lilla golvytan så säger det sig självt att det var fullständigt omöjligt att få plats. Min väska lyckades vi peta in någorlunda långt under den nedersta britsen. Det var egentligen för lågt utrymme, men det mesta av väskan gick in. Kassen med kartongerna var jag dock tvungen att förvara uppe i britsen, tillsammans med min tämligen välfyllda handväska.
Till slut började vi i alla fall få lite struktur på saker och ting, och lugn utbredde sig. Jag tråcklade mig ner igen, efter att på något sätt ha lyckats byta kläder, och traskade med necessären i nypan barfota i bara nattskjortan tvärs igenom hela vagnen  till toaletten. ’Traskade’ är kanske lite mycket sagt. Knata i sidled, ungefär som mina fåglar brukar göra på fönsterbrädan, var vad jag fick göra. Nå, väl framme gjorde jag mig i ordning för natten, borstade tänderna och sådant. Precis som jag var klar att gå, rycktes dörren upp och en ung grabb kom inrusande på toaletten, men tvärnitade förstås när han såg mig. Uppenbarligen hade jag inte låst dörren, fastän jag trodde att jag gjort det. Han såg ungefär lika skrämd ut som jag kände mig. Det visade sig senare att det jag trodde var låsknappen inte alls var låsknappen utan det var en helt annan knapp som var låsknappen. Tur att jag var klar därinne åtminstone…
Sedan var det bara att gå och lägga sig, då. Min bok, som jag tagit med som reselektyr, låg i bruna väskan och jag hade ingen större lust att försöka lirka fram den under nedersta kojen, utan jag skrev i min lilla anteckningsbok, helt enkelt, och så lade jag mig för att försöka sova. Sängen, eller rättare sagt britsen, var hård och smal. Kudden var om möjligt ännu hårdare. Sovpåsen och filten gick dock an. Men när tåget väl startade, förstod jag att det skulle komma att bli en mycket, mycket lång natt.
När man sitter upp, tänker man inte på hur ofantligt mycket ett tåg slänger och kränger. När man ligger ner, märker man det på ett helt annat sätt. Därtill kommer alla ljuden. Det skramlar, pyser, dunkar, knarrar och gnisslar. Ändå tror jag att vårt tåg körde ganska sakta. Jag lyckades sova cirka två timmar, tror jag. Mellan strax efter midnatt, och fram till lite drygt två på morgonen. Sedan vaknade jag ohjälpligt, och låg och vred mig, önskande att det snart skulle vara morgon och slut på pinan. Då måste jag ändå skjuta in att mina kupékamrater inte alls var några monster; ingen som pratade i sömnen, snarkade eller på något sätt ställde till oväsen. Men den äldre damen som hade nedersta britsen på andra sidan hade tydligen något som gjorde att hon inte kunde sova. Hon hade lampan tänd större delen av natten, och låg och läste. Om det hade varit ett vanligt lampsken hade det kanske inte stört så mycket, men den hade ett konstigt, metalliskt fluorescerande ljus, såg nästan ut som någon sorts speciallampa för undersökning av kemikalier i något polislabb eller något sådant. Lampan gjorde sitt till för att hålla mig vaken, men det var ju inte det enda skälet…
Klockan kvart i fem, bankade konduktören på vår kupédörr och omtalade att vi snart var i Hässleholm, och det var dags för byte. Men när han fick klart för sig att ensamma mamman med sonen skulle till Kastrup, tyckte han att hon lika gärna kunde fortsätta med vårt tåg. Och någon annanstans skulle ingen i kupén. ’Ingen behöver alltså byta i Hässleholm’ konstaterade jag. ’En helt korrekt sammanfattning’ tyckte konduktören och försvann.
Efter detta besök, var det nog inte bara jag som var vaken. Klockan var ju fem, vi skulle vara framme enligt beräkningen cirka en och en halv timme senare, och man vill ju gärna upp och tvätta sig och klä på sig först. Det verkade rätt meningslöst att ens försöka sova vidare.
Till slut var dock resan över.
Vädergubbarna hade hållit ord, det var faktiskt både soligt och varmt i Malmö, särskilt med tanke på att klockan bara var sju på morgonen.


Jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att jag kände mig särskilt fräsch, pigg och utvilad när jag vacklade iväg längs perrongen på Malmö Centralstation med bagaget i händerna. Men på något sätt måste kartbilden som vi tittat på, Chris och jag, dagen innan etsat sig fast i minnet på mig. För, hör och häpna, utan karta, dödstrött och för allra första gången i Malmö, så lyckades jag faktiskt ta mig fram till hotellet i första försöket. Det var i och för sig ingen svår väg att gå, men ändå. För att vara mig är detta extremt ovanligt. Eller, som vännen Chris sa när jag berättade det för honom: ’Har det skett något misstag någonstans?’
Väl framme på Hotell Astoria, hade jag lite tur i oturen efter den bedrövliga natten. Normalt sett brukar man ju numera inte få tillträde till sitt hotellrum förrän frampå eftermiddagen. Det ska ju städas och så. På Astoria skulle jag egentligen ha fått vänta till klockan två. Men nu lyckades jag faktiskt beveka damen i receptionen så att jag kunde få rummet meddetsamma, fastän klockan inte ens var halv åtta på morgonen. Jag var innerligt tacksam för detta. Det gjorde att jag inte bara kunde ställa ifrån mig bagaget, utan också, faktiskt, få en halvtimmes sömn. Att få sova en halvtimme extra kan göra mer än man tror ibland.

Vi sålde massor med böcker på Släktforskardagarna i Malmö 2008, men min största bedrift var nog att jag lyckades bli av med returbiljetten och fixa billift hem.

 

Fortsätt läs mer
  1333 Träffar
  0 Kommentarer
1333 Träffar
0 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
221 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
55 inlägg
Helena Nordbäck
51 inlägg
Gästbloggare
22 inlägg

Annonser