Rötterbloggen
Rötterbloggen

Olof Edvard hette han, också känd som William Matson.

Förra veckan skrev jag om William Matson, storredare, svensk generalkonsul och välkänd. Vem han var har frågats många gånger och nu vet vi. Med hjälp av hans berättelse, ett ihärdigt letande och ny teknik kan hans historia nu berättas.

Den slutliga lösningen finns, efter att familjemedlemmar från Williams första äktenskap börjat leta på alla upptänkliga sätt. Drivande var och är Paul Stewart, barnbarns barnbarn till William. Han har letat länge och samlat mycket material runt släkten, men inte hittat den sista pusselbiten. Jag har vid ett flertal tillfällen tidigare varit inblandad i sökandet, men frågan har inte nått en lösning. För lite mer än ett år sedan så kom DNA in i bilden, Pauls mamma, hans kusin och han själv tog DNA-test. Det kom matchningar, men inte så många, det framkom uppgift om Y-DNA från James test. Testerna var gjorda på företaget 23andMe som har en begränsad mängd skandinaver i sitt utbud. Spåren var svåra att följa, var det verkligen Sverige han kom från, eller var det Finland eller kanske Ryssland. Ryska sjömän kom i strid ström nere utmed amerikanska västkusten. Och om han var från Sverige, kan han ha varit same, vissa tolkade hans utseende så. Kan Lysekil som han själv sagt egentligen varit Lycksele? Frågorna blev fler och fler.

b2ap3_thumbnail_young-matson-1860s-002.jpgb2ap3_thumbnail_young-matson-1860s-002.jpg

 

Jag övertygade Paul om att flytta testerna till FTDNA, som har betydligt fler skandinaviska deltagare. Bilden började klarna, men de genetiska avstånden var så stora att det var svårt att hitta kopplingar. Det kändes på gränsen till hopplöst, när Paul nämnde sin morfars syster, Carol Park, en pigg 99-åring. Williams barnbarn borde ha större möjlighet att få fram bra DNA-träffar. Efter en hel del besvär med att få till testet, att vänta på testet, som sköts fram flera gånger kom svaret. Det blev en del träffar och letandet kunde koncentreras till Bohuslän, även om vissa trådar ledde till Västergötland. Tiden gick, och den riktiga lösningen gömde sig.

Men så var det som proppen gick ur, flera träffar med hyfsat resultat dök upp och efter kontakter med flera, där träden var ganska små, så syntes ett mönster. Genom att testa flera kusiner så kunde en av träffarna, Eric Alexandersson, gaffla in i vilken del av släkten som var den aktuella.

Nästan ett år tidigare hade Maggie Andersson hittat en pojke, som var född tidigare än William, som var kvar i Sverige när William var i New York, men som blev föräldralös när han var 5 år. Han fanns med hela tiden, och nu, med hjälp av Harriet Hogevik, så blev kopplingen mellan Carol, Eric och William klar. 

Olof Eduard, född 19 november 1847, Rixö, Brastad förlorade sin far Matthias Engelbrektsson dagen innan sin femårsdag, den 18 november 1852. Dödsorsaken anges till br.skadad. Den 18 januari 1853 så förs Anna Stina Hansdotter in i dödboken, dödsorsak anges inte.  Uppgiften att båda föräldrarna omkommit i en brand i en tändsticksfabrik var kanske inte helt rätt, men att pappan avlider av brännskada stämmer helt och att Olof Edvard lämnas föräldralös med syskonen Amalia Josephina, född 10 december 1844 och den yngre brodern Martin Alfred, född 18 juli 1851, vid fem års ålder stämmer också.

b2ap3_thumbnail_Olof-edvard.jpgb2ap3_thumbnail_Olof-edvard.jpg

 

 

De tre syskonen står kvar som boende i backstugan Vindbräckan, utan någon vuxen, men säkerligen fanns det någon som såg till barnen. Martin Alfred flyttar som 9-åring till sin Qvarntorpet, där hans farfar bor. Systern flyttar 1862 från Vindbräckan och fortsätter 1869 till Norge. I Norge gifter hon sig och får barn. Broder Martin Alfred flyttar till samma plats i Norge år 1871.

Hur är det då med Olof Edvard, hans namn skrivs som Edvard förutom i födelsenotisen? Han står skriven i torpet Vindbräckan fram till 1863, då han blir dräng i Heden, Brastad. I en husförslängd blir han skriven som född 1837, men det rättas senare. Konfirmerad 1863 och enligt anteckning så har han tagit nattvarden sista gången 1866, överförd till obefintlighetsboken 1879.

Eftersom han enligt egen utsago var i New York 1863 så uppstår frågan om det är rätt person. Vi vet att han var i San Francisco 1867, och det datum är kanske viktigare. Det vi vet är att han är inskriven som kock den 9 januari 1866 på skonaren Elisabet, hemmahamn Lysekil, för resa till London. Nästa gång skonaren dyker upp i registren är ett år senare och då är han inte med. Eftersom han själv anger att han gjorde sin första resa som kabinpojk, så kanske han var i New York redan 1863, kom hem och sedan reste ut igen. Den sistnämnda delen återstår att undersöka. Farfar Engelbrekt dör 1877 och i hans bouppteckning 1878 anges att Olof Edvard gått till sjöss för mer än 10 år sedan och att hans vistelseort är okänd.

b2ap3_thumbnail_Olof-edvard2.jpgb2ap3_thumbnail_Olof-edvard2.jpg

Systern Amalia Josephinas ättlingar spåras fortfarande och brodern Martin Alfreds öden är okända, han anges i Norge som sjöman och är sedan borta.

Att kunna få klarhet i William/ Olof Edvards ursprung betyder en hel del för familjen i Amerika och just nu så skriver Paul på en beskrivning av Williams liv och familjehistoria, som kommer att publiceras inom en inte allt för lång framtid. Förhoppning om ett besök på platsen för torpet Vindbräckan och att träffa släktingar lever, är du är intresserad, håll öron och ögon öppna. Att det funnits ett stort intresse utanför familjen visar om inte annat alla tidigare försök att hitta hans ursprung, något som nu fått sin lösning.


Olof Edvards pappa var Matthias Engelbrektsson, född 28 januari 1820, till Engelbrekt Persson och Anna Svennungsdotter.
Hans mamma var Anna Stina Hansdotter, född 3 februari 1820 i Sköllungen, till Hans Hansson Gren och Johanna Hansdotter.

Fortsätt läs mer
  4935 Träffar
  5 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Stig Johansson
Hej Mats, Jag är tremännings barnbarnsbarn till Olof Edvard Mathiasson. Hans anmoder Johanna Hansdotter var syster till min mfmfm... Läs mer
onsdag, 07 mars 2018 21:17
Mats Ahlgren
Du kan nå mig på "opersonlig" adress:
onsdag, 07 mars 2018 22:16
Rustan Gandvik
Olof Edvard Mattsson skrevs in vid Uddevalla Sjömanshus den 9 jan 1866 och mönstrade som kock på skonerten Elisabeth från Lysekil... Läs mer
söndag, 18 mars 2018 19:51
4935 Träffar
5 Kommentarer

Svenskar i Ryssland - del II

baku-naberezhnaya

Det ryska imperiet omfattade som bekant en rad andra länder, som idag återfått sin självständighet; Estland, Lettland och Litauen, naturligtvis, liksom Ukraina och Vit-Ryssland, Moldavien, Georgien, Armenien, Azerbajdzjan. Dessutom en rad länder längre österut, länder vars namn vi knappt kan uttala och om vilka vi vet föga eller intet, förutom att ett och annat svenskt företag där har försökt muta sig fram ...

Idag skall vi emellertid fokusera på landet Azerbajdzjan, och i synnerhet på dess huvudstad BAKU, som ligger vackert vid Kaspiska Havet, och som en gång var navet i en makalöst framgångsrik affärsrörelse, Bröderna Nobel - Branobel.

a1sx2_Thumbnail1_Branobel.jpga1sx2_Thumbnail1_Branobel.jpg

Denna framgångssaga, startad av Alfred Nobels bröder Robert och Ludvig, har skildrats i flera böcker och TV-dokumentärer. Vad som däremot inte finns särskilt väl dokumenterat är den svenska "koloni" i Baku, som blev resultatet av brödernas strävanden. Från Sverige importerade man ingenjörer, maskinister och kontorspersonal, men även hushållerskor, mamseller, guvernanter och läkare. Tillsammans byggde man upp ett "Lilla Sverige" med för sin tid enastående koncept kring arbetstrygghet, bostäder, skolor, pensioner och andra förmåner. Riktigt hur många svenskar, norrmän, danskar och finländare som under tiden 1870-1920 var bosatta i Baku eller under kortare eller längre perioder passerade igenom är okänt, men det torde röra sig om flera tusen personer. Det finns fortfarande nordiska ättlingar kvar i Baku (och på andra håll i Ryssland, inte minst i Sibirien) - något som ett antal östliga DNA-träffar så småningom kommer att bevisa. Titta på den här bilden från tidigt 1870-tal, föreställande Ludvig Nobel (i mitten) och hans svenska stab. Min morfars far, Bror Johan Sandgren (1829-1917) sitter som nummer två från höger i första raden. Bredvid honom, längst till höger, hans svåger, mekanikus Carl Gyllenhammar (1842-1916):

a1sx2_Thumbnail1_Baku-1870.jpga1sx2_Thumbnail1_Baku-1870.jpg

Eftersom stora delar av den Sandgrenska släkten hamnade i Baku och ett par grenar faktiskt blev kvar där även efter revolutionen, kämpade jag i decennier med att försöka få kontakt med lokala arkiv, bibliotek och eventuella uppdragsforskare. Det var hopplöst! Så föll det sovjetiska väldet och under en period öppnade sig plötsligt allt det som tidigare varit stängt, otillgängligt och förbjudet. Via en amerikansk förmedlingstjänst lyckades jag komma i kontakt med en privat forskare i Baku, som mot ersättning åtog sig att leta efter min släkt i de Azerbajdzjanska arkiven.

Till min stora förvåning började det komma tjocka kuvert från Baku, rapporter fyllda med kopior (översatta till engelska) på skolbetyg, anställningshandlingar, lönelistor, pensionsbeslut och mycket annat hämtat från Branobels arkiv, som tydligen överlevt krig och tumult. Släkten Sandgren förekom flitigt bland dokumenten varför en mängd nya data kring födelsetid och annat kunde säkras. 

a1sx2_Thumbnail1_Bakudokument-1.jpga1sx2_Thumbnail1_Bakudokument-1.jpg

Så gick det några år och forskningen stod stilla, Plötsligt lyckades jag hitta en ny arkivforskare i Baku, en person som hade tillgång till helt andra arkiv. Dyr var han, men värd varje kopek. Nu kom det nya tjocka kuvert med den ena Sandgren-notisen efter den andra. Källan förefaller vara någon sorts civil registrering, eller möjligen en avancerad kyrkobok (Ser tysk ut till sitt upplägg). Utförliga födelsenotiser, vigselnotiser och dödsnotiser! Helt ny och kompletterande information, allt översatt till latinsk stil, tillskrivet i blyerts. O, fröjd! 

                a1sx2_Thumbnail1_Bakudokument-1-A.jpga1sx2_Thumbnail1_Bakudokument-1-A.jpg   a1sx2_Thumbnail1_Bakudokument-1-B.jpga1sx2_Thumbnail1_Bakudokument-1-B.jpg

Finns då detta synnerligen forskningspotenta material tillgängligt någonstans på nätet. Sannolikt inte. Ancestry och Myheritage verkar inte ha något ryskt material alls och Familysearch ringa lite. Det är möjligt att de sistnämnda har mikrofilmer från Ryssland, material som ännu inte digitaliserats, men av katalogen att döma är det i så fall bara en rännil det handlar om.

b2ap3_thumbnail_Oppfinnar-Jocke_fr_en_id.pngb2ap3_thumbnail_Oppfinnar-Jocke_fr_en_id.png

Här kommer nu ännu en av mina brighta idéer; Varför inte skicka iväg pigga Arkiv Digital att på plats i Baku skanna hem allt källmaterial som kan vara av intresse för svenska forskare, både akademiska sådana och amatörer. Branobels stora arkiv är i så fall en självklarhet - där går det säkert att fixa pengar från stormrika Nobelstiftelsen - men också dessa kyrkoböcker eller civila register, som är så viktiga för all personrelaterad forskning. Om nu AD eller något annat kommersiellt företag skulle få nobben, kanske det går att intressera riksarkivet för ett närmande? Riksarkivet har förmodligen högre status och mer pondus i sådana här sammanhang? Ett vänligt brev från riksarkivarie till riksarkivarie med bifogade hälsningar från Kulturministern (på Regeringens brevpapper med många stämplar) kanske gör susen ...?

Hoppas jag!

Fortsätt läs mer
  3190 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Helena Nordbäck
Lysande idé!
torsdag, 08 mars 2018 14:39
3190 Träffar
1 Kommentar

De fattigas historia

Karl Oskar och Kristina. Lotten och Henning. De är nog nästan lika välkända, de här paren från vår svenska litteratur. Utvandrarna och stockholmarna. Jag tror att de allra flesta av er känner till Lotten och Henning, huvudpersonerna i Per Anders Fogelströms "Mina drömmars stad", som är den första boken i Stad-serien på fem böcker. De gavs ut på 1960-talet. Men visste du att han på 1980-talet skrev tre romaner som föregår Stad-serien? Det är "Vävarnas barn", "Krigens barn" och "Vita Bergens barn" i den så kallade Barn-serien. Där berättar han om de hundra åren före Lotten och Henning och om Lottens släkt under denna tid.


Nyss har jag läst de tre böckerna i Barn-serien och imorgon ska jag börja på "Våra drömmars stad". Igen. Jag läste tre av dem på 70-talet men minns inte särskilt mycket av detaljerna, så det blir nog som på nytt att läsa om dem nu.

De här böckerna är så mycket mer än historiska romaner. Per Anders Fogelström kan verkligen konsten att göra historien levande med hjälp av de enskilda människorna, trots att det egentligen är staden och miljön och det historiska skeendet som är huvudpersonen. Men utan människor inget liv.

Har du inte läst böckerna eller ska läsa om dem, börja då med "Vävarnas barn". Där möter vi Lottens mormors mormors föräldrar Maja och Johannes Krohn. Året är 1749, de har redan tioårige sonen Per och tre döda barn. De är alla tre fattiga arbetare på Barnängens klädesfabrik på Söder i Stockholm. Dottern Sofia föds samma år, hon som blir mormors mormor till Lotten hundra år senare. Barnängen var under en tid Stockholms största arbetsplats med över 700 anställda.

Eftersom de är anställda på fabriken bor de också på fabriken, i själva  fabrikslokalen och tillsammans med andra fabriksarbetare. Varje familj har en egen säng och anställda ungmör och ungkarlar får dela säng, flera i samma. Lite halm att ligga på och minimala ransoner mat är det som gör att de överlever, men inte mycket mer. Lönen är så låg att många också tiggde för att klara sig. Att det skulle vara så är den tidens syn på hur man ska behandla de fattiga, pöbeln, som bara är till för att gynna de "bättre" klasserna. Snacka om klassamhälle!


Barnängen i början av 1830-talet, ett par generationer efter att Lottens förfäder arbetade i klädesfabriken. Flera av hennes släktingar fortsatte arbeta här även när verksamheten förändrades. Målning av Albert Blombergsson 1830-1835, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.


Husen i kvarteret Färgargården är kvar från 1700-talet, alldeles intill Barnängenområdet. Här bodde några av arbetarna i Fogelströms böcker,bland andra Per Krohn, bror till Lottens mormors mormor Sofia. Huset ska ha fått sitt namn efter färgarna som arbetade på klädesfabriken. Foto: Eva Johansson.


Bergsprängargränd i Katarina församling nämns flitigt i Fogelströms roman "Vita Bergens barn". Målning av Fritz Ahlgrensson 1901, bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

Böckerna handlar om samhällets fattigaste, de som inte är värda något utöver att vara arbetskraft så länge de orkar. Ett extremt hårt liv som vi nog har svårt att föreställa oss. Om de levde i armod angick egentligen ingen utöver de själva. Och de levde verkligen i armod. Berättelsens avsnitt om de kvinnliga tukthusfångarnas villkor på 1770-talet är hjärtskärande. De svalt och frös ihjäl och ingen, som hade kunnat ingripa, brydde sig.

Har du anor i Stockholm, och framför allt inom arbetarklass och fattiga, då kan de här böckerna ge dig mycket kött på benen. Per Anders Fogelström skriver inte bara om påhittade människor utan även om hur det faktiskt var, utifrån arkivhandlingar och samtida dokument. I en dokumentär på Svt om honom (tyvärr visas den inte längre) nämns hur många hyllmeter arkivmaterial han själv hade om Stockholm och hur påläst och kunnig han var. Hans stora samling stockholmiana förvaltas nu av Stockholms stadsmuseum. Han har också skrivit flera historiska faktaböcker om Stockholm.

Själv har jag inga gamla släktingar som levde i Stockholm, så vitt jag vet, bara nutida. Sedan mina barn flyttat dit och jag varit där många gånger så har jag allt mer lärt känna vissa stadsdelar och varje liten del av Stockholm har sin egen historia. För ett par år sedan var jag barnvakt åt mitt äldsta barnbarn och hämtade honom på dagis några eftermiddagar. Sonens familj bodde då i Hammarby Sjöstad och dagiset ligger mitt på Söder. Jag tog båten över Hammarby sjö till Barnängens brygga och promenerade Katarina Bangata upp mot Götgatan. För att nå dit går man på gångvägar förbi gamla trähus i trakten av det gamla Barnängen och på Vita Bergen. En fin miljö idag men för ett par hundra år sedan var det rena slummen här. Men det var här Lotten och hennes förfäder bodde.

Se ett kort inslag i Aktuellt från 1985 om Fogelströms bok "Krigens barn", den andra i Barn-serien. En annan dokumentär från 1995. Där nämner han i början en ny bok han håller på att skriva om Stockholms historia, det måste vara "Ur det försvunna" som kom ut det året. En mycket läsvärd faktabok.


Karta från 1805 som visar området där Fogelströms romaner i Barn-serien huvudsakligen utspelar sig. Bildkälla: Stockholms stadsarkiv.

 

Fortsätt läs mer
  2619 Träffar
  0 Kommentarer
2619 Träffar
0 Kommentarer

Fri kyrka...?

Norrlandsresa-160

Även om Gustav Vasa införde protestantismen i Sverige mer för att kunna betala sina tyska revoltfinansiärer med guld och silver från de indragna katolska klostren än av religiös övertygelse, så höll lutherska kyrkan svenskarna i ett järngrepp under mycket lång tid.

Först omkring 1860 kunde svenska medborgare lämna Svenska kyrkan, under förutsättning att man samtidigt anmälde sitt inträde i ett annat officiellt godkänt samfund.

Därmed inte sagt att statskyrkans prästerskap gillade detta så värst mycket. Vilket lämnat lite spår i kyrkböckerna.

Första gången jag stötte på fenomenet var i Stöde nära Sundsvall. I de vackert skrivna kyrkböckerna på 1870- eller 80-talet, kan jag läsa flera gånger i dopbokskanten: 'föräldrarna baptister, vägrat dopet' eller på något ställe: 'fadern baptist, vägrat döpa'.

Den prästen nöjde sig i alla fall med den lilla anteckningen.

Min mentor i släktforskning berättade att han en gång stött på följande lilla anteckning i en kyrkbok: 'Bekänner sig till den katolska villfarelsen'.

Min vän Barbro berättade igår att hon i de bohuslänska kyrkböckerna hittat anteckningar om barn som benämnts 'mormonyngel'.

Häromdagen hittade jag år 1875 en nyfödd Karl David i födelse- och dopboken för Brunneby i Östergötland. Men istället för föräldrar, hade prästen skrivit 'se anteckning'. I anteckningsfältet läser jag följande: 'Karl David är född af föräld. Karl Oscar Larsson och hu. Karolina Jansson från Fallet, Westanå egor. Föräldrarna methodister. Dopsedel utfärdad af en pastor Wallén, sannolikt methodist. Dopet kan icke anses annorlunda än såsom ett nöddop.'

Ack ja. Statskyrkeprästen får det att låta som 'sannolikt återfallsförbrytare'... Och mer än nöddop var det inte värt. Allt för att hålla dessa utbrytare på avstånd.

Men det hade han ju inget för. Frikyrkorna kom för att stanna, tätt följda av arbetarrörelse, nykterhetsrörelse... Och därtill ångbåtar, järnvägar och dagstidningar. Sverige var obönhörligt på väg att förändras för alltid. På gott och ont.

Bilden föreställer Nysätra (Nysättra) kyrka i Västerbotten.

Fortsätt läs mer
  1537 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Roland Jargården
Kul att se att du är i farten och har skrivklådan kvar...Om jag minns rätt så upphörde inte kravet på att tillhöra något trossamfu... Läs mer
fredag, 02 mars 2018 13:29
Helena Nordbäck
Hej Roland!Kul att höra av dig! 1952 närmare bestämt, kom lagen ifråga.... Har du läst mina tidigare rötterbloggar?
fredag, 02 mars 2018 13:40
Roland Jargården
Jodå, jag brukar läsa dem. Det är dock inte förrän nu som jag har fått tummen ur det berömda och skaffa mig inloggningsuppgifter.... Läs mer
fredag, 02 mars 2018 14:58
1537 Träffar
4 Kommentarer

Vem var William Matson?

Det skrivs om svensk-amerikaner, en del kända , andra okända. Jag tror att den här personen har satt spår inom olika socknar på västkusten och definitivt inom sjöfartsnäringen.  År 1917 avled skeppsredaren och svenske generalkonsuln William Matson i sitt hem i San Francisco. Det blev några rubriker i Sverige om det men inga större skriverier. Långt senare dök hans namn upp i svenska tidningar och tidskrifter, och även i olika hembygdsbeskrivningar, då speciellt runt Lysekil, där de officiella uppgifterna angav olika födelsetid, men oftast angivet till 18 oktober 1849. William själv sa att han var född nära Lysekil, en bit in i landet.

b2ap3_thumbnail_Matson-old.jpgb2ap3_thumbnail_Matson-old.jpg

 

 

Den egna historien, mestadels numera baserad på berättelse av hans dotter i tredje äktenskapet, var knapphändig och de papper som han en gång haft uppger han själv brann upp i San Francisco, vid den stora branden som härjade staden efter den jordbävning som skakade staden 1906. Hans rederikontor förstördes och där fanns hans få bevarade dokument från Sverige.  Senare har det sagts att det finns, eller fanns, en bibel som han fått av sin mor, som kanske innehöll uppgifter om hans ursprung. Trots stort sökande har inte den bibeln återfunnits.

Det finns några uppgifter, som härstammar från William själv, i brev till svenska myndigheter i samband med hans utnämning till konsul. Han skriver att han föddes nära Lysekil, att han lämnades utan föräldrar vid 5 års ålder, att han konfirmerades när han var 13/14 år och att han lämnade Sverige vid 15 års ålder, som sjöman. Inga uppgifter om föräldrars eller eventuella syskons namn, ingen närmare uppgift om den socken.  I samma brev skriver William att han förstår svenska men att han inte kan tala det. Brevet är skrivet på engelska och William skriver också att han är amerikansk medborgare.

Han kom till New York, där han stannade en period och seglade sedan till San Francisco 1867, där han arbetade som kock och jungman under en period. Han steg i graderna, och får efter några år möjlighet att bli styrman och därefter kapten. Hur han klarar av studier och examen är oklart men han tycks ha bra kontakt med finansiärer i staden och kanske var de imponerade av den unge mannens driftighet. Redan 1871 erhöll han enligt uppgift amerikanskt medborgarskap, om det nu är han som finns i röstningslängderna. Han skaffade ett eget fartyg och började med regelbundna seglatser till Hawaii, förnödenheter som behövdes på sockerplantager i ena riktningen och socker i den andra. Verksamheten växte, både genom investeringar i Hawaii och genom att flera fartyg anskaffades, samlade i Matson Navigation Company. William byggde sin personliga förmögenhet både på rederiet och på finansiering av flertal företag på Hawaii. Någon brist på pengar fanns inte i slutet på hans liv.

b2ap3_thumbnail_matson-1870s-002.jpgb2ap3_thumbnail_matson-1870s-002.jpg


Redan i mitten på 1870-talet gifte sig William med Margaret Neil, i äktenskapet föddes fem barn. I mitten på 1880-talet skilde sig paret, och William gifte om sig med den betydligt yngre Evadne Knowles. Det äktenskapet blev kort, Evadne avled efter några månader och det sägs att det var under mystiska omständigheter, men vad som är sanning eller vad som är rykten blev aldrig klarlagt. William gifte sig kort därefter med Lillie Low och de fick en dotter, Lurline. Denna dotter med make drev faderns företag vidare efter Williams död 1917. Hon har besökt Sverige och försökt leta efter sin fars rötter, och då sagt att förutom det som var tidigare känt att William uppgett att han var född i Brastad och att föräldrarna avlidit vid en brand i en tändsticksfabrik.

Det är många som letat efter Williams ursprung genom tidernas lopp. Otaliga berättelser om tänkbara platser, om föräldrar och syskon, har skrivits. En del socknar har också ansökt om medel till olika projekt från Matsons rederi eftersom grundaren kom just därifrån. Förmodligen har ingen av ansökningarna beviljats. Det har inte varit ett lätt letande, i trakterna runt Lysekil har ju flera socknars böcker helt eller delvis förstörts i brand och kanske var det i någon av dessa förstörda böcker som lösningen skulle ha funnits. Om William seglade ut från Lysekil, finns det då uppgifter i något sjömansregister? Kanske han mönstrade på någon annan stans, han kanske inte blev kvar i födelsesocknen eftersom det finns uppgifter om att han hamnade på barnhem när han var fem år och vilken hamn kan då vara tänkbar. Hur ska hans eget uttalande tolkas, I was born near Lysekil, in the interior of the country, hur långt bort från Lysekil kan det vara. Räknade han med de avstånd han vant sig vid i Kalifornien eller var avståndsbedömningen baserad på en liten pojkes upplevelse.

Eftersom dottern anger att hans föräldrar dog i en brand i en tändsticksfabrik, fanns det en sådan i socknen eller hade familjen flyttat från den socken William föddes i?  Var fanns det tändsticksfabriker och var bodde då de som arbetade där. Otaliga är de undersökningar av tändsticksfabriker, olyckor och personal som gjorts. Men inga kopplingar har hittats, frågan är hur långt bort från Lysekilstrakten kan det ha varit?

Det här är den bild som funnits i många år, många har försökt, men svaret har uteblivit och intresset minskat. Några som funderat mycket på frågan är barn, barnbarn och barnbarnsbarn från det första giftet. De glömdes bort, de fick leva ett enklare liv än vad William levde och de fanns knappt med i testamentet. Vem var han, han var ju ändå en viktig del i deras liv. Minnen i form av berättelser och bilder fanns kvar, ser han inte lite rysk ut på bilderna, det fanns ju många ryska sjömän som kom via Alaska ner till San Francisco. Om han var från Sverige, kunde han ha samiskt påbrå med det utseendet och hur kom man då till Amerika. Många hade ju letat runt Lysekil så det spåret verkade uttömt. Kan Lycksele ha blivit Lysekil, eller finns det något annat namn. Finns det något liknande namn på en plats i Norge, Sverige och Norge var ju en union.  Letandet har fortsatt till våra dagar och nya källor, nya tekniker och nya ögon tillkommer hela tiden. Vem vet, kanske svaret finns nu, lite mer än 100 år efter Williams död.



Fortsättning följer, det vet jag.

 

Fortsätt läs mer
  2473 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Claes-Göran Magnusson
"Falköpings tändsticksfabrik härom året i grund brann upp."Post- och inrikes tidningar 1856-02-21 sida 4.
onsdag, 28 februari 2018 10:37
2473 Träffar
1 Kommentar

Utanför boxen

Box

Du har säkert hört uttryck som: "Tänka utanför boxen" eller "Gå utanför sin komfortzon" - och det är lätt att förstå vad de betyder. Vi fastnar gärna i vanor och rutiner, vet hur de flesta vardagssituationer skall hanteras och känner oss trygga i det. När det gäller att lösa nya problem, på arbetet kanske eller inom föreningslivet eller politiken, räcker inte alltid de vanliga modellerna. Man måste våga tänka nytt och annorlunda - pröva nya infallsvinklar, testa galna idéer, experimentera och provtänka.

För oss släktforskare är det KYRKBÖCKERNA som står för det trygga och invanda. Vi vet hur de fungerar, hur man logiskt och sansat åker slalom mellan ministerialböcker, flyttningslängder och husförhörslängder. Det har vi gjort i alla tider och det kommer vi att fortsätta med. Ibland tar vi hjälp av någon liten bouppteckning, en militär rulla eller kanske en mantalslängd eller två. På senare år har vi börjat åka snålskjuts på nätet, där andras forskningsresultat kan ge goda ledtrådar och nya släktgrenar. Den metoden är emellertid LIVSFARLIG eftersom man aldrig vet vilken kvalitet de nätpublicerade stamtavlorna har. Tumregeln här kan aldrig nog upprepas: Kontrollera vareviga uppgift som du hittar på nätet mot originalkällorna! Det gamla ordspråket om att inte "skåda given häst i mun" gäller inte här. Skåda på! Skärskåda! Detta sagt, är det dock fullt tillåtet att surfa omkring på nätet på jakt efter nya uppgifter, nya ledtrådar och nya infallsvinklar.

Ibland - gaska ofta - kör man fast. Ohjälpligt! Kommer ingenstans! Brick wall! Förfäderna bara försvinner. Det finns inga rimliga ledtrådar någonstans. Det är då det är dags att ta till sig bloggrubriken här ovan om att tänka utanför boxen. Hur gör man det?

a1sx2_Thumbnail1_Bilagor.JPGa1sx2_Thumbnail1_Bilagor.JPG

1. Finns det andra källor?

Det gör det förmodligen. Fram med arkivförteckningarna. Leta efter bilagor, som ofta kan innehålla den förlösande detalj som huvudböckerna tiger med. Leta efter verifikationer! Leta efter räkenskaper! Koncept! Rekonstruktioner! Dubbletter! Allt finns inte på nätet. Ett besök på Riksarkivet eller något landsarkiv av och till kan aldrig skada.     

2. Fel plats?

Kan det vara så att de personer du söker inte längre finns kvar på orten eller, hemska tanke, aldrig har funnits där. Dags att studera geografin lite mer ingående! Hur ser de olika indelningarna ut? Pastoratsförändringar, sammanslagningar, delningar, moder- och annexförsamlingar o.s.v. Och hur ser migrationsströmmarna ut i området eller regionen? Vilka städer eller större orter kan landsbygdsborna tänkas ha hamnat i om och när de flyttade hemifrån? 

3. Tänk flerdimensionellt!

Snöa inte in på personen du inte hittar. Det kan tänkas att det helt enkelt inte går att hitta honom eller henne med hjälp av gängse källor, metoder eller trix. Försök i stället med att utvidga sökperspektivet. Plocka fram alla syskon och syskonbarn, fastrar och mostrar och övriga släktingar. Kanske dyker den saknade personen under någon period upp i eller i närheten av någon av dessa. Var den eftersökta personen gift? I så fall är det kanske den ingifta personens släktkrets som bör undersökas lite närmare. Särskilt nyttigt brukar detta vara i emigrantsammanhang, där släkter och även byar/socknar tenderar att håla ihop i det nya landet.

4. Använd alla nya och nygamla register

Nätet och webbsajterna är fulla med register av olika slag; födelseregister, vigselregister, dödregister, husförhörslängdsregister och mycket annat. Använd dem! Tänk på att svenska (och danska/norska/finska) register också kan återfinnas på utländska släktforskningssajter. Såväl Familysearch som Ancestry och MyHeritage har mängder av nordiska resurser. På samma sätt kan man hitta svenskar i olika danska, norska och finska personregister och databaser och vice versa. Här handlar det inte om någon liten box utan om ett ymnighetshorn, dock med samma varning som när det gäller publika släktträd på nätet: Alla uppgifter MÅSTE kontrolleras mot originalkällorna.

5. Fantisera!

Ibland är läget så hopplöst att bara fantasin återstår. Vad kan ha hänt med den försvunna personen? Fundera ut ett antal scenarier, utse dig själv till djävulens advokat och försök sedan bevisa varför de olika alternativen inte håller. När alla teorier utom en avpolletterats är det kanske just den som är den rätta. 

a1sx2_Thumbnail1_Boxsmiley.jpga1sx2_Thumbnail1_Boxsmiley.jpg

      

Fortsätt läs mer
  3852 Träffar
  0 Kommentarer
3852 Träffar
0 Kommentarer

Välkommen på släktfika

Nu ska jag bjuda er på lite släktforskarfika. Eller snarare släktfika. Trekaffet igår eftermiddag drack vi i makens farmors koppar. Vi åt kakor efter min mammas gamla recept och kakorna låg på assietter från makens mors hemland. Duken på bordet har min faster gjort. Är det så här hos er också? Att ni har släkten närvarande i vardagslivet?


Trekaffet i släktens kaffeservis, på fasters duk, med mammas kakor på svärmors assiett. Servettstället till vänster har min pappa gjort och ljusstakarna i bakgrunden kommer från min andra svärmor Maj. Jag har haft tre svärmödrar, bara den första är ännu i livet. (Karin, skulle du råka läsa detta så vinkar jag lite till dig.)

Min makes farfar var rättare på Helgerums gård, där vi nu råkar bo, för ungefär hundra år sedan. Han dog 1935 och några år senare flyttade farmodern härifrån. Kanske var det då hon packade ner kaffeservisen. Eller gjordes det kanske när hon dog 1954? Den las i alla fall i en kartong som knöts om med snören och någon skrev "Farmors koppar från Helgerum" på kartongen. Min mans båda föräldrar är döda så vi vet inte riktigt när detta skedde. Vi använder inte den här kaffeservisen så ofta men ibland kommer den fram.


För några år sedan hittade vi ett gammalt bleknat fotografi bland min svärfars bilder där kaffekopparna står på bordet. Kanske någon gång på 40-talet?

Kakorna bakar jag lite då och då. Receptet kommer från min mamma, som hade det nedskrivet från när hon var piga i mitten av 40-talet på Bockagården i Rolfstorps socken i Halland. Kakorna heter Hunnestadbullar och jag trodde länge att receptet kom från min farmor, som bodde i Hunnestad när jag var barn. Men det har jag fått veta på senare år att det inte är så. Receptet fick mamma av sin arbetsgivare, frun på Bockagården. Frun hette Herdis Carlsson och kom från Hunnestad (en socken lite närmare Varberg) och därav kommer namnet. Min mamma bakade de ofta när jag växte upp och sedan mamma gick bort 2009 har jag börjat baka dem. Ibland har jag tagit med när jag hälsat på min pappa, men nu lever inte han heller längre.


Nybakat. Mammas kökshandduk i linne, där hon broderat sina initialer G J, får tjäna som bakduk.

Hunnestadbullar är en lättbakad sort och kanske kallas de något annat i andra sammanhang. Här är receptet:
Antal: c:a 50 st (två bakplåtar, och det går med fördel att halvera receptet)
225 gr smör
2,25 dl socker
2 äggulor
1 knivsudd hjorthornssalt (eller en tesked bakpulver)
6 dl vetemjöl
Rör ihop smör och socker, tillsätt äggulorna, sedan mjölet blandat med hjorthornssaltet. Forma till små bullar som penslas med äggvita och doppas i hackad mandel och pärlsocker. Gräddas i 170-180 grader.
Mamma har inte angett hur lång gräddningstid det ska vara och nu kan jag ju inte fråga henne, så jag har provat mig fram. 12-15 minuter är lagom, men håll koll på ugnen. De ska vara lite gyllenbruna.


Herdis Carlsson och hennes makes grav på Rolfstorps kyrkogård för några år sedan. Min mamma arbetade hos henne ett par år.

Min mamma bakade allt och det gör jag också. Både matbröd och kaffebröd. Hembakt är bäst. När mamma var hemmafru på 50- och 60-talet skulle det ju vara sju sorters kakor på kalasen. Så många sorter brukade hon inte ha men tre eller fyra sorter fanns alltid. På vardagar fick vi vetebröd till fika och på söndagar alltid flera sorters kakor. Hon bakade havreflarn, nötkakor, kokoskakor, sockerkaka, sandkakor, bondkakor, chokladsnibbar, havrekakor med russin, snedskurna längder, korintkakor, kardemummaskorpor och en del andra sorter också. Mormor, farmor, mostrar och fastrar, alla bakade hemma då.


Efter mammas död tog jag hand om hennes bok "Sju sorters kakor", som är sönderläst sedan länge. Den är från 1951. Själv har jag en från 70-talet och använder båda. Den andra kakreceptboken kommer från min svärmor nummer två som hette Maj. Maj bakade en hel del men inte lika ofta som min mamma. Mamma var hemmafru men Maj förvärvsarbetade.


Mammas exemplar av "Sju sorters kakor" är välanvänt.

Assietten på vårt kaffebord är en av ett dussin som vi tog hand om när min svärmor Helene gick bort 2011. Helene var född i Lübeck i Tyskland och kom till Sverige 1951, som invandrad arbetskraft tillsammans med en av sina systrar. Jag tror inte att hon hade med sig assietterna då utan de är nog inhandlade vid något senare besök hemma i Lubeck, så vitt vi vet. Vi använder dem varje dag.

Duken på bordet har min faster Gulli gjort. Hon bodde också i Hunnestad och var mycket duktig på att sy, brodera, väva och allt sådant och försörjde sig på det. Hon var en riktig finlirare. Både Gulli, min pappa och alla deras syskon föddes i Rolfstorp. Gulli blev hemmadotter och när mina farföräldrar efter sin pension sålt gården och flyttade till Hunnestad flyttade Gulli med. Efter några år gifte hon sig där men fick inga barn och arbetade med sömnad. Nu är det snart tre år sedan hon gick bort och eftersom hon var barnlös blev det syskonen och syskonbarnen som delade på kvarlåtenskapen. Den här duken valde jag för att den är vacker och passar vårt bord och påminner väldigt mycket om vem hon var. 



Faster Gulli som ung och fotograferad på sin 50-årsdag 1974.

Fortsätt läs mer
  3220 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Nordbäck
Hunnestad var ett roligt sammanträffande! Jag har lyckats pricka in tre generationer präster på raken i den lilla församlingen, på... Läs mer
måndag, 26 februari 2018 16:28
Eva Johansson
Helena, vi kanske är släkt. Jag vet ju att du har dina rötter i den trakten, precis som jag. I Hunnestad har jag lite släkt även p... Läs mer
måndag, 26 februari 2018 17:15
3220 Träffar
2 Kommentarer

Min vän mördaren.... ?

Srmland-the-movie-016

Så hette en pocketdeckare med Larry Kent, som jag läste på 70-talet. Ni vet, de där jättebilliga pocketdeckarserierna, som man köpte för någon krona i mataffären. Allihop hade en tjej i två nummer för liten bikini på omslaget, oavsett om boken hette 'Ormen i paradiset' eller 'Storm över Oklahoma'... Jag minns inte så mycket av handlingen, men jag vet att jag tänkte att jag ALDRIG skulle nedlåta mig att så mycket som hälsa på någon som jag visste hade begått ett mord...

För ett par veckor sedan, fick jag i min hand ett brev som kommit till våra grannar Sveriges Släktforskarförbund. Det var en amerikan som bad om hjälp med att spåra några svenska släktingar. Chris Henning och jag hjälptes åt, och hittade ett par dödsannonser, som vi kopierade på papper och skickade till den uppgivna adressen. Någon e-post fanns inte uppgiven i brevet.

För ett par dagar sedan, kom brevet i retur! En gul remsa på kuvertet förkunnade att 'brevet inte kunde levereras'. Jag gick då in till Förbundet och frågade Mikael Hoffsten om han möjligen hade kvar kuvertet, så att jag kunde se efter om jag skrivit fel adress.

Det hade han inte, men på nätet hittade han tämligen snabbt amerikanen ifråga. Det visade sig att han satt i fängelse, dömd för att ha mördat sin tioåriga dotter år 2006!

De ord som saknades i adressen var uppenbarligen 'correction center' (jag utelämnar ortnamnet), alltså 'fängelse'! Förståeligt om han inte ville uppge detta, troligen trodde han inte att vi skulle svara om han skrivit att han sitter i fängelse. Det förklarade också varför han inte hade e-post.

Vad göra i en sådan situation? Låtsas som det regnar, stoppa brevet i ett nytt kuvert, korrigera adressen och skicka? Slänga brevet i papperskorgen hellre än att betjäna en mördare?

Vi undertecknade ju följebrevet med våra namn, Chris och jag. Kommer vi att registreras någonstans som någon sorts 'kontakter' till den dömde mördaren?

Vår släktforskningsintresserade mördare sitter på livstid, dömd till 100 års fängelse. Det verkar inte troligt att han kommer ut, och kan fortsätta göra skada.

Vi rådslog, och Chris menade att 'då har han i alla fall något vettigt att göra'.

Så jag stoppade brevet i nytt kuvert, korrigerade adressen....

Men nog känns det lite konstigt i maggropen.

Släktforskning kan vara riktigt kusligt ibland....

Bilden föreställer skamstocken i Ytterselö kyrka, Södermanland

Fortsätt läs mer
  2904 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ulla Åhlén
Vilken historia!Klart att han skall få den information ni hittat!
fredag, 23 februari 2018 12:57
Helena Nordbäck
Ja, det är faktiskt första gången under mina snart 25 år på GF, som jag har råkat ut för detta... Brevet är på väg, men vi får väl... Läs mer
fredag, 23 februari 2018 13:21
Bengt Welander
En intressant frågeställning. Hur hanterar vi det som dyker upp i vår forskning? Om vi hittar en grov förbrytare bak i tiden, välj... Läs mer
fredag, 23 februari 2018 15:34
2904 Träffar
3 Kommentarer

Anbytarforum, facebook eller .........

För länge sedan var jag beroende, beroende av att avsluta varje dag med att läsa allt nytt som dykt upp i Anbytarforum. Det kunde finnas något intressant, något nytt att lära sig eller kanske fanns det ett svar på någon av de frågor som jag hade utestående.

Olika ämneskategorier syntes och de mest intressanta besöktes för att se hur de utvecklades.

Det var lätt att hitta bland alla möjliga ämnen, även till de som inte var direkt släktforskning utan lite mer i utkanten, arrangemang, kurser och ibland en del intressanta spörsmål runt föreningar och förbund.

Ibland skälldes det på varandra när det fanns olika uppfattningar, vilken släktgren var det som bodde i vilket hus och vilka barn fick de, tillsammans eller med någon annan. Långa redogörelser, med så många källhänvisningar att det var nästan omöjligt att hinna med att läsa innan ett antal inlägg till kommit in och vänt allt på ända. En del trådar är så gamla med så många inlägg att den ena sidan med historiska inlägg efter den andra dyker upp när ämnet plockas upp. Men, och det är det fina, allt är sökbart och det går att plocka fram mycket som, i andra lösningar är fördolt.



b2ap3_thumbnail_Anbyt.jpgb2ap3_thumbnail_Anbyt.jpg



Jag vet inte hur många mail jag fått under senare år, som ställt till det en del. Minnet kanske inte är det bästa men visst är det svårt när någon skickar ett mail och skriver: Jag tror att vi är släkt för jag ser att du beskriver min mormors fädernegård och de som bodde där. Ja, ibland ser det ut så och ibland är det på engelska, men med samma innehåll.  Ett nervöst letande i släktträdet, vilka kan det här vara och var ser de texten. Kära mailskribent, var kan du ha hittat dessa uppgifter, blir ofta retursvaret. Känns nästan pinsamt att inte veta vad jag kan ha sagt. Jodå, du skrev det 2006-12-10, i ett svar till en Nyman på en fråga om Sänsjö. I det läget känns det skönt att inte tillhöra veteranerna på Anbytarforum, det är bara 15 år sedan jag började skriva. Tänk de som varit med längre, hur mycket har inte de att komma ihåg.

b2ap3_thumbnail_Anbyt1.jpgb2ap3_thumbnail_Anbyt1.jpg

Jag tror inte risken är så stor med alla de inlägg som idag görs i de hundratals Facebook-grupper som idag behandlar släktforskning i olika former. Ett inlägg görs, svaren ges och sedan försvinner kunskapen ner bland trådarna. Nästan lite som den konsumtionshysteri som föregick den till som är nu, då vi talar om hållbarhet. Fast det tänket har ju inte nått oss på facebook, vi svarar på samma fråga gång efter gång. Nu måste jag tillstå att jag har absolut inget emot alla de grupper och människor som finns. Det blir underbara möten och släktforskningen når oerhört mycket längre ut nu än bara för några år sedan. Grupperna är en del av den kulturändring vi ser. Allt mer material digitaliseras, söktjänsterna byggs ut och nu kan man leta i 1000-tals arkiv sittande hemma i soffan.

Kommer vi att komma tillbaka till den tid då alla använde Anbytarforum och inget annat (vi kan just nu glömma de som försökte konkurrera med liknande teknik, de är nog borta nu. Jag tror inte det, men kanske får den Anbytarforumskribent som för 5 år sedan skrev att facebook tar snart slut, ungdomarna har redan lämnat den lösningen. Kanske är släktforskarna lite mer svår rörliga, vi var inte med i starten, men nu körs det hårt.

Tittar vi oss omkring, och försöker förstå vad som kommer att hända, så lär vi aldrig se en tillbakagång till hur det var förr, men kanske börjar vi sakta inse att det finns behov av att spara all den kunskap som förmedlas via sociala medier. Det finns små embryon till tjänster som samlar ihop det som skrivs och med hjälp av liknande program som idag används för att behandla stora datamängder till företag, börjar samla på sig information om andra ämnen. Får vi se kopplingar mellan jättarna som levererar släktforskartjänster, Facebook och Anbytarforum (och liknande i andra länder). Kanske, tiden får utvisa.

Andra kopplingar ser jag redan nu. Mödosamt hopskrivna inlägg, med genomtänkta formuleringar och beskrivningar, som finns på Anbytarforum dyker plötsligt upp i tryckta verk. Någon återanvänder ett inlägg, kanske skrivet som svar i en lång kedja, i en helt annan miljö. Jag hoppas med tillåtelse av den som skrivit inlägget i Anbytarforum, men vem vet.  Undrar om vi får se facebookinlägg som delar av framtida genealogisk litteratur. 

Funderingar, men inga svar, men jag önskar att fler gör en upptäcktsresa bland allt ”godis” som finns i Anbytarforum. Sätt av en kväll och titta runt, det finns oerhört mycket intressant att hitta.

 

Fortsätt läs mer
  3328 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ted Rosvall
Tänk om man på något digitalt klurigt sätt kunde excerpera fram alla släktnamn, yrken och socknar m.m. från vimlet av Facebook-dis... Läs mer
onsdag, 21 februari 2018 22:31
Mats Ahlgren
Idag kanske det känns som en dröm, men vem vet när det blir möjligt. Risken att materialet inte sparas så länge är nog största hot... Läs mer
torsdag, 22 februari 2018 12:00
Magnus Sälgö
Lösningen kommer från samma person som "skapade" internet Tim Berners Lee. Han säger till oss att länka data med data jmf dagens w... Läs mer
torsdag, 22 februari 2018 17:42
3328 Träffar
3 Kommentarer

d'Aubigné - s'il vous plait!

Lund-1789

Det måste erkännas: Jag tycker om ovanliga namn! Namn som sticker ut, namn som man inte riktigt förstår var de kommer ifrån eller hur de egentligen ska stavas. Sålunda har jag genom åren intresserat mig för en rad släkter med "lustiga" namn, till exempel PICULELL, PILO, GEORGII, NISSVANDT, KÖKERITZ och de FALCK. Och så det här namnet:

d'Aubigné

Det kom till mig för precis 50 år sedan som en del i ett litet uppdrag kring handskmakarsläkten LÖFBERG i Ystad. 1809 gifter sig handskmakardottern Greta Catharina Löfberg (*1785) med handskmakaregesällen Johan Abraham d'Aubigné (1783-1855) - men det blir ett kort äktenskap. Redan efter något år överger Greta man och barn och försvinner spårlöst, liksom tre av hennes Löfbergska systrar. Skilsmässan från den förlupna hustrun blir klar 1815.

Om man tänker sig att namnet ERIKSSON kan skrivas på 31 olika sätt - på hur många sätt tror ni att namnet d'Aubigné kan tolkas och förvanskas? Precis hur många som helst. Den första förekomsten i Sverige hittar vi i Malmö Garnisonsförsamling 1778:

a1sx2_Thumbnail1_1778-Malm.JPGa1sx2_Thumbnail1_1778-Malm.JPG

Det är alltså en vigselnotis för Volonteuren Johan Hindrich Dobinge och hans trolovade, Maria Helena Nisswandt, "Dobinge" är en smula svårt att analysera. Ibland står de "Doubinie" eller "Daubinie" - och vid något enstaka tillfälle lyckas man få till den korrekta versionen: d'Aubigné. Makarna d'Aubigné får fem barn, de två äldsta födda i Malmö, de senare i Lund, där mannen står som "Hårfrisör" och "Språklärare". 

  1. Hedvig Christina d'Aubigné  (1779- ????). Enligt Leonard d'Aubignés släktanteckningar från 1902 skall hon ha varit gift med en grosshandlare F Nielsen i Köpenhamn. Någon lämplig sådan har jag dock aldrig lyckats hitta. (Hjälp! - alla danska släktforskarvänner) 
  2. Gustava Maria d'Aubigne (1780-1870). Hon flyttar också till Köpenhamn, gifter sig 1812 med en vinhandlare Niels Langballe (1783-1851) och får fyra barn. Det blir också tre barnbarn och tre barnbarns barn, men sedan dör släktgrenen ut.
  3. Johan Abraham d'Aubigné (1783-1855) - handskmakare i Ystad, Halmstad och slutligen Laholm. Gift tre gånger - nio barn. Från honom härstammar alla nu levande grenar av släkten d'Aubigné. Där finns det handskmakare, kopparslagare, pärlfiskare och cirkusartister.
  4. Peter Niclas d'Aubigné (1786- ????) - Sergeant vid Södra Skånska Infanteriregementet, och senare Kakelugnsmakaregesäll. Gift i Skåne 1817, överger han omkring 1826 sin familj och flyttar runt mellan flera mellansvenska städer. Det sista livstecknet är när han 1840 sägs flytta från Linköping till Örebro. Hans skånska ättlingar kallar sig Gullberg.
  5. Christopher d'Aubigné (1789-1871) - Grosshandlare i Helsingborg och Söderköping, senare Notarius Publicus i Stockholm. Gift 1818 med adelsdamen Carolina Gustava von Bergen (1792-1864). Makarna får 12 barn och 15 barnbarn, men endast 3 barnbarns barn, alla de senare ogifta. Släktgrenen utdöd. 

Men var kommer då denna släkt ifrån? Stamfadern, Johan Hindrich d'Aubigné, förekommer inte i någon husförhörslängd, vare sig i Malmö eller Lund. Vi vet inte när eller var han är född, bara att han inte blir så gammal. Hans hustru, född Nissvandt, kallas tidigt änka. En inflyttningsattest i Lunds stadsförsamlings kyrkoarkiv från 1790 ger förklaringen:

Marija Helena Nissevandt, Änka efter Johan Henric Doubenjé, som aflidit under det han war i tjenst på Örlogs Flottan under Kriget, är efter denna sin Mans död, stadd i största fattigdom med 5 barn, Döttrarne: Hedvig Christina och Gustava Maria enligt företedt bevis, födde i Malmö, den förra född den 24 Januarii 1779, den sednare d: 17 November 1780, Sönerna födde härstädes, Johan Abraham den 13 Septemb: 1783, Niclas Peter den 12 Januari 1786 och Christopher den 16 December 1789. Lund den 5 Oct: 1790. Henric Schartau. 

Aha, Örlogsflottan, kriget mot Ryssland 1789-1790. Där har vi det. Möjligen går det att hitta honom i någon gammal rulla där, men även om detta skulle lyckas är sannolikheten för fler ledtrådar kring hans ursprung ringa. Finns det några andra ledtrådar att gå på? Under århundradena har familjen kokat ihop flera fantasifulla teorier, de flesta knutna till kända historiska personligheter med detta mycket franska namn, till exempel:

  • Théodore Agrippa d'Aubigné, (1552-1630) - fransk författare.
  • Françoise d'Aubigné "Madame de Maintenon", (1635-1719) - fransk hovdam; mätress och morganatisk hustru till kung Ludvig XIV av Frankrike
  • Merle d’Aubigné, (1794-1872) , schweizisk reformert teolog och kyrkohistoriker. 

Inom familjen viskas det också om en fransk general, giljotinerad under franska revolutionen, vars son i sista stund lyckades fly till Sverige. Allt detta är naturligtvis nys. Däremot finns det en liten passus i ovan nämnda släktanteckningar, där Leonard d'Aubigné (1828-1910) om sin släkts ursprung skriver följande: 

a1sx2_Thumbnail1_Slktregister.jpga1sx2_Thumbnail1_Slktregister.jpg

Stammfadren född i Paris, Frankrike, Jean d'Aubigné, Greve och tjänstgörande General, död 1768, hadde i sitt äktenskap 2 barn, en son och en dotter. Sonen Euchen kom till Sverige vid 17 års ålder för att av Fadrens önskan ingå äktenskap med en fröken Lejonram, dotter till General Lejonram i Skåne. Enligt båda fädernas önskan men detta blev ej av utan han gifte sig utan fadrens tillstånd med en Fröken Nisevant, Maria, dotter till Fabriksägaren Nisevant i Landskrona.

Vad ska man tro om detta? Fria fantasier? Förmodligen! Dock är det en liten detalj som sticker ut: Fröken Lejonram, dotter till General Lejonram i Skåne. I många år letade jag efter en lämplig general med detta namn, men utan framgång. Vid en faddergenomgång för Johan Hindrich d'Aubignés barn, decennier senare, slog dock blixten plötsligt ned:

a1sx2_Thumbnail1_1779-Malm.JPGa1sx2_Thumbnail1_1779-Malm.JPG

Ser ni? En av faddrarna är "Fröken Biörnmark". Kan det va' nåt? Kan en björn ha förvandlats till ett lejon i Leonard d'Aubignés minne? Fram med Elgenstiernas ättartal och Adliga ätten von Björnmarck. Det är med stigande upphetsning man tar till sig följande:

ABRAHAM BJÖRNMARCK, adlad von Björnmarck *1698 23/12 i Stockholm †1776 8/9 i Malmö, militär karriär… bl.a. “1760; överstelöjtnant vid garnisonsregementet i Stralsund. 1766; överste för kronprinsens reg. 1766, generalmajor 1772, kommendant i Malmö s.å.” Gift 1737 m Charlotta Margareta Ulf *1714 30/5 †1767 28/9 i Malmö. Barn; (bl.a.)

1/ DOROTEA ELISABETH 1739-1808 Gift 1763 på Padasjoki i Finland med översten Carl David Blomcrantz 1718-1790

2/ NIKLAS PETER 1741-1813  överste i armén

3/ HEDVIG CHARLOTTA *1743 11/10 i Halmstad  †1789 25/8 i Malmö. ogift

4/ EVA MAGDALENA  1744-1790 Gift 1770 m majoren Jonas Samuel Klingstedt 1732-1805

Lägg märke till att Johan Hindrich d'Aubigné kallar sin äldsta dotter HEDVIG, naturligtvis efter faddern, Fröken Björnmarck, att äldste sonen får heta ABRAHAM, naturligtvis efter "Generalen", och näste son NIKLAS PETER - exakt efter Fröken Biörnmarcks bror. Var finns sambandet? Klart är att Johan Hindrich måste ha kommit till Malmö 1772, förmodligen tillsammans med sin eventuelle släkting eller bekant, Abraham Björnmarck. Om han då skulle ha varit 17 år gammal, enligt Leonards anteckningar, torde han vara född omkring 1755. Kan det tänkas att relationen/sambandet mellan ätten Björnmarck och släkten d'Aubigné står att finna vid Garnisonsregementet i Stralsund. Snabbt in i rullorna där och ut på andra sidan med följande:

1760 Soldat nr 104 i femte korpalskapet [ingår i majoren von Böhnens kompani vid Stralsunds garnisonregemente]
JEAN BAPTISTE d'AUBIGNÉ

Ålder                                              32½ år
Tjänsteår                                          11
Född.                                              Champagne
Religion:                                          Catholsk
Kommenderad på Rudön  (kan det vara "Rügen")       

Soldaten Jean Baptiste d'Aubigné förekommer också i 1762 års rulla där det om honom tyvärr står "avskiedas liderlig och annars oduglig”. Kan detta vara Johan Hindrichs far? Var han måhända gift med en Björnmarck? Eller förlovad? Eller hade de en affär? (Han var ju liderlig ...) Eller var det Johan Hindrich själv som skulle giftas bort med den 12 år äldre Fröken Hedvig? Knappast! Men titta - står inte födelseorten för Jean Baptiste där i rullan:

b2ap3_thumbnail_Close-up-of-explosion-of-champagne-bottle-cork2.jpgb2ap3_thumbnail_Close-up-of-explosion-of-champagne-bottle-cork2.jpg

Champagne! Den korkar vi upp!

 ... och sedan bär det av till något lämpligt arkiv i departementet Champagne i Frankrike!

 

 

Fortsätt läs mer
  2803 Träffar
  0 Kommentarer
2803 Träffar
0 Kommentarer

De okända döda

Har du tappat bort en gammal släkting någonstans på vägen genom livet? Någon som bara försvunnit utan att lämna spår efter sig? Inte så ovanligt för den som släktforskar, misstänker jag.

En förklaring av många kan vara att personen dött någonstans där han eller hon inte varit känd. Kanske stadd på resa och med borttappat respass eller flyttbetyg. De allra flesta människor är märkligt nog bokförda någonstans ända från födelse till död, men en och annan har uppenbarligen slunkit igenom nätet.

Under mina år som släktforskare har jag några gånger när jag letat i dödböcker stött på sådana fall där mer eller mindre okända människor hittats döda. De har tagits om hand och begravts och prästen har säkert gjort vad han kunnat för att få fram en identitet. Men det har inte alltid gått.

Den 29 mars 1789 begravdes en okänd man på Strövelstorps kyrkogård i nordvästra Skåne. Det var en vandringsman eller tiggare som kommit dödligt sjuk hem till Per Johansson. Mannen var så sjuk att han inte kunde tala och alltså inte berätta vem han var. Den 27 mars dog han och ingen visste vem han var, trots att han verkar ha besökt socknen tidigare och då "slagit sig fördärvad".


Från Strövelstorps ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

Den 25 oktober 1863 begravdes en man som prästen kallade "En okänd mansperson" i dödbokens spalt för de dödas namn. Men i en anteckning i anmärkningskolumnen finns upplysning om vem han troligen var. Mannen hade hittats mördad i närheten av Löfstad värdshus och kunde begravas efter häradsdomarens beslut. Det verkar som om prästen gjort ett tillägg om namnet, kanske kom det fram senare. Där står det "Förmodas hafwa hetat Johan Swensson Åström ifrån Eksjö Landsförsamling", men det var ett förmodande.


Från Kimstad ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.

I maj 1872 hittades ett manslik i Grythyttans socken. Mannen hade en gesällbok på sig och prästen har skrivit i dödboken att man antar att det är den dödes gesällbok. I så fall hette han Vilhelm Laurentius Fuhrman och var kringvandrande skomakaregesäll, född i Karl Johans församling 1831. Det man visste var att Fuhrman hade varit hos torparen Jan Jansson i Domvik i februari och gått därifrån sent på kvällen "något rusig och försedd med brännvin". Liket hittades intill en obebodd stuga som man trodde att Furhman stannat till vid, lagt sig och somnat och sedan förfrusit.


Från Grythyttans ministerialbok. Bildkälla: Arkiv Digital.


Ovanstående tre exempel är bara sådana jag råkat få ögonen på. Säkert finns det många fler exempel på att okända hittats och begravts.

Fortsätt läs mer
  2282 Träffar
  0 Kommentarer
2282 Träffar
0 Kommentarer

Brända juveler

095

'Den röde hanen' är en lika regelbunden som ovälkommen gäst i våra städer och byar genom historien. Brunnit har det gjort, och förödelse har det blivit.
För oss släktforskare kan man kanske tala om en 'brandmur', åtminstone vad gäller kyrkböckerna.
Själv har jag dystra erfarenheter av en familj som började sin bana i Surteby-Kattunga, Västergötland, för att sedan flytta till Sibbarp, Halland. Båda de orterna har brunna kyrkböcker! Och naturligtvis är de uppbrunna precis den period som jag var intresserad av. Murphys lag för släktforskare!

'Borgmästaren grät och bad, biskopen svor och släckte'. Var det branden i Karlstad?

Jag minns när jag skulle börja forska i Skellefteå landsförsamling. Det är så länge sedan att det var mikrokort som gällde fortfarande.
Jag kommer aldrig att glömma synen av de svarta 'sorgkanterna', de syntes tydligt redan innan jag stoppat in dem i apparaten.

Vem var den okände hjälte som uppenbarligen riskerade livet för att få ut kyrkböckerna i sista sekunden? Borde han/hon inte få en staty någonstans?
Jag skänker gärna en slant till uppförandet av en sådan!


Min älsklingsstad Varberg har brunnit extremt många gånger, men lyckligtvis tycks det inte ha drabbat kyrkböckerna. Att stadens äldsta husförhörslängder är både sena och usla har nog andra orsaker...
Albert Sandklef, Varbergs store (om än inte alltid helt tillförlitlige) hävdatecknare, konstaterar att 'I Varbergs historia förekommer alltför mycket eld och alltför lite vatten'.


Enligt Varbergs allmänna rådstuguprotokoll 1719 föreslår borgmästare Isac Himmelberg att staden ska inköpa en 'spruta'. Förslaget bifölls, men vid allmänna rådstugan år 1729 tillfrågades samme borgmästare av gästande landshövding och landssekreterare om hur det förhöll sig med brandutensilier. Borgmästare Himmelberg, sannolikt något kallsvettig, tvangs medge att förslag om inköp godkänts, och pengar fanns anslagna till inköp av brandspruta, men någon sådan fanns alltså inte inköpt, trots att tio år gått sedan beslut fattats i ärendet. (Inte utan vissa likheter med dagens byråkrati på sina håll....)
Ingen brandspruta noteras som  inköpt i de följande årens protokoll heller.
När Varberg brann år 1767 hade man faktiskt skaffat två brandsprutor, men, som det stod i protokollet året efter branden, så hade elden inte bara förtärt kyrka, samtliga publika byggnader och 67 privathus, utan också 'begge stadens sprutor och öfriga brandredskaper'... !
Brandsprutorna brann upp, således.
Men som den berömda fågel Fenix, har Varberg, liksom de flesta andra nedbrunna orter, rest sig ur askan och levt vidare.
Själv var jag i Varberg första gången 1998, och sedan dess längtar jag dit permanent. Men det är en annan historia!

Fortsätt läs mer
  1561 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Åh, den där frustrationen känner jag så väl igen eftersom jag också har släkt både i Surteby och i Sibbarp från tiden när kyrkböck... Läs mer
fredag, 16 februari 2018 00:03
Helena Nordbäck
Vad gäller Sibbarp så är det ju så ini bänken retsamt att det finns kyrkböcker fram till 1760! Men inte senare... S-K är ju rejält... Läs mer
lördag, 17 februari 2018 22:56
Gunnar Håkansson
Det där om borgmästaren och biskopen kan nog gälla många städer, men jag har hört det om Uppsala.Gunnar Håkansson
fredag, 16 februari 2018 08:51
1561 Träffar
6 Kommentarer

Att följa en anfader ut i krig

b2ap3_thumbnail_Daniel2017_webb2.jpgb2ap3_thumbnail_Daniel2017_webb2.jpg

Detta är ett gästinlägg på Rötterbloggen, skrivet av Daniel Johnsson, Vimmerby – som är pappa till bloggen Anforskning och ett bekant ansikte för de som är med i Facebookgruppen Släktforskning som han administrerar tillsammans med en handfull släktforskarkollegor. I det här blogginlägget får vi följa med en av hans anfäder ut i krigens Europa.

Idag är vi mer beresta än någonsin, så gott som varje år åker vi på någon längre resa, och inte allt för sällan till fjärran land. Synen vi har på våra förfäder, de som brukade jorden är att de sällan ens lämnade socknen de föddes i. Möjligen att de åkte på en marknad nästsocknes, och där träffade sitt livs kärlek. Men det fanns ändå de som kunde få se andra länder trots att de var födda i en fattig torparfamilj, och det var soldaten, eller knekten som han också kallades.

Att bli soldat var för många enda sättet att få ett litet torp och en bit jord att bruka för att kunna försörja sig och sin familj. Flera gånger per år träffades soldaterna i kompaniet vid kompanichefens hem för att exercera, det vill säga träna, öva strid och skjuta. Varje år hölls dessutom regementsmöte, vanligen på början av sommaren i maj eller juni. Regementsmötena höll på i två, tre veckor. Det var på dessa möten som man träffade andra soldater från många andra socknar, och när knekten sen kom hem så hade han mycket att berätta, både nyheter och skvaller. Det här var tiden före dagstidningarna blev vanliga, så alla lyssnade intresserat på vad knekten hade och berätta.

Vart tredje år var det generalmönstring. Det var här som soldatens hälsa och kondition kontrollerades, bedömdes han inte vara stridsduglig längre så fick han avsked. Samtidigt godkändes alla rekryter (nya soldater) och de skrevs då in i generalmönsterrullan. Mösterrullorna finns digitaliserade (avfotograferade) hos Arkiv Digital i färg och hos Riksarkivet i svartvitt.

Min morfars farmors farfar var Magnus (Måns) Månsson, född den 14 juli 1769 i Wrångtorpet i Vimmerby stadsförsamling. 1790 när han fyllde 21 år så gifte han sig den 7 april med pigan Greta Samuelsdotter från Applekullen. Men två månader tidigare hade han antagits som soldat vid Kungliga Kalmar Regemente.

Att Måns är soldat ser man i husförhörslängden, och han anges även vid barnens födsel vara soldat. Ibland kan man ha tur och soldatnumret är inskrivet i husförhörslängden, men allt som oftast saknas det. Man kan då göra en sökning i Centrala Soldatregistret:

Centrala soldatregistret

Och här hittar vi Måns, han tillhörde rote Släta nr 55, och Kalmar Regemente. Registret är inte komplett, så det förekommer ofta att man inte hittar sin soldat när man söker.

SoldatRegister

Hos Arkiv Digital får man upp de regementen som soldaterna tillhörde när man söker på en ort. Bodde man i Frödinge vilket Måns gjorde, så tillhörde man antingen Kalmar Regemente eller Smålands husarregemente.

Om rotenumret inte står i husförhörslängden och soldaten saknas i Centrala soldatregistret, så kan man använda sig av Grill som är ett bokverk från mitten på 1800-talet i fyra band. Grill finns digitaliserad hos Arkiv Digital (ej hos SVAR) så börja med att välja Arkivtyp Tryckt litteratur, dubbelklicka på Tryckt litteratur Sverige och välj GrillReg:1 (v792967.b10). Här ser vi att Frödinge socken finns i I:174, II:165 och IV:33.

Grill

I andra volymen sida 165 får vi träff, Släta 55. Detta förutsätter förstås att man vet vilken soldatrote torpet tillhörde. Som tur är så hade soldatroten oftast samma namn som huvudgården inom roten, i vårt fall Slätö. En soldatrote omfattade ungefär tre gårdar, medan en vanlig husförhörsrote omfattade som regel fler gårdar än tre.

Eftersom Måns blev antagen 1790, så bör generalmönsterrullan för 1793 vara den första som han finns med i, och efter lite bläddrande hittar vi honom på sida 77 (v60226.b83.s77):

MånsStorm

Vi får nu reda på en hel del. Numret 193 är Måns nr i Regementet, och 55 är hans nummer i det kompani han tillhörde. Genom att bläddra tillbaka till sidan 58 ser vi att Måns tillhörde Överste Löjtnants kompani, och att de detta år inledde generalmönstringen den 17 juni på Mariannelunds slätt.

Går vi tillbaka till sida 77, så kan vi se att Måns den 25 februari 1790 ersatte föregående soldat Carl Johansson Rosberg som dog den 2 november 1789. Måns har nu också tilldelats soldatnamnet Storm. Han är vid mönstringen 24 år och 3 månader, samt varit soldat i 3 år och 3 månader. Han är 5 fot och 7½ tum lång, gift samt smålänning.

Genom att vi nu har numren 193/55 är det lätt att i de följande generalmösterrullorna hitta Måns. Vid generalmönstringen 1806 var Måns kommenderad till Pommern (på grund av Pommerska kriget 1805–1807).

Den sista rullan som Måns förekommer i är den för år 1822 (v60231.b96). Han har då fyllt 53 år och varit soldat i hela 32 år. Längst ut till höger står en intressant anteckning: ”Får asked med anmälan till underhåll; bewistat 1808, 1809, 1813 och 1814 årens Fälttåg, tjent mycket wäl.”

MånsStorm2

Här får vi med andra ord reda på vilka fälttåg som Måns faktiskt deltog i. Jag beslöt nu att besöka biblioteket, och på den lokalhistoriska sektionen hittade jag två böcker; Kungliga Kalmar Regemente på Hultsfreds slätt 1685-1918 av Rune Frode, 1984 och Kungliga Norra Smålands Regementes Historia 1623-1973, 1973. Tack vare dessa böcker kunde jag nu få en mer detaljerad bild av Måns liv som soldat. Bland annat så var han:

1808 i maj månad på Gotland för att där möta upp ryska soldater som ockuperat ön. Måns tillsammans med de andra soldaterna lyckades i en snabb aktion och med beslutsamhet få ryssarna till vapenstillestånd, och kort därefter lämnade ryssarna Gotland. I slutet av Finska kriget var Måns med i operationerna i Västerbotten kring Sävar och Ratan, vilket var hösten 1809. 1813-1814 var regementet i norra Tyskland, där de marscherade förbi städer som Hamburg, Leipzig och Brüssel. Därefter hann Måns knappt hem till Småland innan det i juni 1814 var dags att marschera iväg mot Norge. Där skedde de sista stridigheterna för Måns och Kalmar Regemente den 6 augusti 1814 vid Rakkestads kyrka. Härefter var det slutkrigat för Måns. 1815 var största delen av Kalmar regemente kommenderad till att arbeta med grävandet av Göta kanal.

Så nog var han berest min morfars farmors farfar, även om han fick gå alla dessa mil till fots… Dessutom blev han far till tio barn och efter soldatlivet även kyrkväktare då han var både läs- och skrivkunnig.

Det här blogginlägget har tidigare publicerats i Daniel Johnssons blogg Anforskning.

Fortsätt läs mer
  1780 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
sune Hansson
Bra och tydlig skrivning om att leta fram våra soldater vägar.
torsdag, 15 februari 2018 12:09
1780 Träffar
2 Kommentarer

Överklagan eller klagan

Jag har den senaste tiden blivit inblandad i frågor som rör myndighetsutövning och sett hur konstigt det blir ibland. Om individen gör fel, så får den stå sitt kast och vara beredd på konsekvenser. Om en myndighet gör fel så får individen stå sitt kast och vara beredd på konsekvenser. Konstigt så det kan bli.

Att samtidigt försöka förklara att det finns rättigheter men också en uppsjö skyldigheter blir inte lättare av den enkelriktade skuldbördan, som myndigheten anser sig kunna lägga på den enskilde.  Tänk dig att stå i kontakt med personer som ena dagen säger att de vägrar pratat med dig, för att nästa dag skicka avslag eftersom muntlig information inte lämnats. Det blir fel på det hela då, och inte skapar det förtroende eller respekt heller.

Tänk förr, då var det bättre, inga konstiga tjänstemän som gömde sig bakom brandväggar eller liknande. Det var rak och ärlig kommunikation och alla fick veta vad som fanns skrivet om dem. Bara att gå till prästen och få tillgång till alla uppgifter, och utan hjälp av datainspektionen så kom det årliga utdrag som visade hur duktigt man var. Visserligen användes det lite olika krumelurer för att visa på uppträdande, ordning och läsning, men rak kommunikation var det. Helt annorlunda mot idag.

b2ap3_thumbnail_book.jpgb2ap3_thumbnail_book.jpg

Jag sitter och läser gamla papper, med konstiga bokstäver på, varför fanns det ingen bra font som de kunde ladda ner och använda när de ändå skulle föra sin bok. En del av omdömena borde kanske inte ha skrivits ut och nog var det onödigt att låta det som hände förr, av det lite obehagliga slaget, följa med i bok efter bok. Fast det kan ju vara bra att ha det mesta på ett ställe så det får väl gå för den här gången.

Nu var det nog inte bättre förr, även om det ibland påstås det. Tänk om alla sådana påståenden kunde ställas mot den sanning som fanns då.  Att det finns personer idag som tror att det bara går att fortsätta som förr och då blir vi alla lyckliga. Jag har nyligen fått mig beskrivet hur bra det var att kyrkböckerna låg i kyrkbänkarna så alla kunde se vad som fanns skrivet om hela socknen (så var det i ett TV-program sas det). Och förr var det så bra för då kom prästen med jämna mellanrum och då blev det kalas och efter det visste man allt och det vara bra att veta att de visste rätt saker.

 

När jag försöker peka på att det nog inte var så det gick till, myndighetsutövningen var nog inte bättre då utan det fanns fel och brister precis som nu, så blir jag kallad det ena efter det andra. Här ska inte jag tala om hur det var, utan det vet minsann personen ifråga bäst. En liten försynt kommentar att det kanske är bäst att lära sig lite mer, att inte sitta fast i någon förutfattad uppfattning utan gärna gå till en släktforskarförening för att få höra lite mer eller läsa någon handbok (gärna inköpt via Släktforskarförbundet Bokhandel) slås bort. Kanske ett omöjligt fall, konstigt att de dyker upp både här och där med liknande insinuationer.

 

b2ap3_thumbnail_bokhandel.jpgb2ap3_thumbnail_bokhandel.jpg

Att lära sig hur annorlunda det var förr, att referensramarna ändras kontinuerligt och utvecklingen inte alltid är av ondo, det är något som blir uppenbart när man släktforskar. Det är en fröjd att se hur pusselbitarna faller på plats när det som ser konstigt ut i boken får sin förklaring. Att sätta uppgifterna i sitt rätta sammanhang och förstå de bakomliggande faktorerna ger ett mervärde åt uppgifterna och lyfter hela historien. Allt har sin tid och så även förändringen.

Nu börjar jag fundera på hur jag ska få ihop mina tankar som far lite hit och dit, från en överklagan till en klagan på att allt var bättre förr till insikten om hur mycket historien påverkar oss, men att den inte får binda oss utan att utvecklingen måste få ske. Är det något för en släktforskare att tänka på?

Javisst, tänk hur det skulle se ut om jag inte kunde kopiera in en bild från Arkiv Digital eftersom de inte fanns eftersom vi måste fortsätta med mikrofiche. Tänk om vi inte kunde använda indexerade register eftersom kopiering av text inte var tillåten.  Och, för att då koppla till mitt stora intresse, tänk om man inte fick använda DNA-teknik för den är för ny (eller kanske farlig)

Vi ska vara tacksamma för utvecklingen, men vi ska också basera den på det vi vet om vår historia, för då tror jag att vi är bäst förberedda på de förändringar som sker.

Förra veckan sa jag att jag skulle skriva om fastan, men det blev det inget av, fastlagsbullen (semlan) som jag konsumerade under skrivandet var det närmaste jag kom.

Ha det bra!

 

Fortsätt läs mer
  1748 Träffar
  0 Kommentarer
1748 Träffar
0 Kommentarer

Fort Knox på biblioteket

LUB

Under en föreläsningsturné i Skåne i förra veckan fick jag plötsligt några timmar över och bestämde mig för att raskt styra stegen mot Lunds Universitetsbibliotek, en mycket vacker byggnad i akademisk miljö. Väl inne tog jag mig till Informationsdisken och bad att få veta var de Digitala tidningarna, de som Kungliga Biblioteket efter massiva påtryckningar till sist gjort tillgängliga på fem av landets Universitetsbibliotek, fanns att studera. Föreställde mig att jag skulle placeras vid en av bibliotekets många datorer, för att där omedelbart kunna börja leta.

Not so fast! säger den trevliga bibliotekarien. Först måste du ha ett lånekort här på biblioteket. OK, fylleri, fyllera, fylleralla, fram med legitimationen och efter bara tio minuter är den detaljen fixad (se ingressbilden). Nå, säger man, vart går jag nu?

Not so fast! fortsätter bibliotekarien. Nu måste vi först skapa en ACCESS till Kungliga Bibliotekets tidningssajt. Access? undrar man. Ja, alltså ett personligt användarnamn och lösenord. OK, nya fylleriövningar, krångel med nätet och utskriftshanteraren, men till sist får man i sin hand ett A4-papper med både användarnamn och lösenord i petitstil – så smått att man blir tvungen att kisa för att kunna se de sammanlagt 20 diminutiva siffrorna, specialtecknen och de stora och små bokstäverna. Är allt klart nu, frågar man?

Not so fast! säger bibliotekarien. Du vill kanske skriva ut ett eller annat och i så fall måste du ha antingen kopieringskuponger eller ett kopieringskort. Man väljer det senare, ett sorts konto där man betalar in 100 kronor för att få skriva ut eller kopiera för 95 kronor (BRAVO!). Efter nya ifyllnadsövningar plockar man fram sin hundralapp. Personalen stirrar klentroget på den. ”Sådant sysslar vi inte med här!”. Fort ned med sedeln och upp med ett VISA-kort i stället. Redan efter åtta minuter kan man stolt foga detta vackra värdebevis med minus-bonus till sin kuriosasamling. 

a1sx2_Original1_95-ny.jpga1sx2_Original1_95-ny.jpg

Så är det då äntligen dags att ta sig till de digitala tidningarna. Den mycket hjälpsamma bibliotekarien följer med ner i källaren och där bland mobila mikrofilmshyllor står det verkligen ett bord med EN (singularis) dator avsedd för Kungliga Bibliotekets digitaliserade tidningar. Det går inte att boka denna enda dator och det finns inget kösystem. Det sitter redan en människa där! Man blir besviken! Man nedsjunker i svårmod! Den unge mannen tittar tröstande på en och säger: Jag är nog klar om några minuter! Det visar sig vara sant, och lätt triumfatoriskt intar man tronen.

Not so fast! säger bibliotekarien, nu måste du först logga in. Man gör så och trycker på ENTER. Inget händer. Felmeddelande. Man försöker igen och igen! Ibland tar det en liten stund innan en ny access fungerar, säger bibliotekarien, och lämnar en. Redan efter elva minuter fungerar inloggningen verkligen och man kan ta itu med det fröjdesamma letandet i denna fantastiska tidningsresurs.

Man har roligt! Upptäckterna följer slag i slag och till sist bestämmer man sig för att försöka göra en utskrift. Sagt och gjort. Bredvid skärmen ligger det en liten lathund med detaljerade anvisningar. Oerhört detaljerade! Makalöst detaljerade och komplicerade. Värre än att ställa om klockan på mikrovågsugnen efter ett strömavbrott. Till sist och med döden i hjärtat trycker man på ENTER och går en trappa upp till det rum där de stora kopieringsmaskinerna står. Var ligger nu mina utskrifter? hinner man tänka, innan man förstår att ytterligare handpåläggning är av nöden.

Not so fast! säger kopieringsmaskinen. Efter att ha studerat ytterligare en lathund förstår man att man, för att få ut sina kopior, först måste knappa in sitt användarnamn och lösenord. De tjugo pyttesmå tecknen ni vet. Förtänksamt har man placerat fusklappen i bröstfickan och efter att ha fått fram den kan kisandet och inknappandet börja. Det visar sig då att trycktangenterna är av den där gungiga typen, där man inte riktigt vet om anslaget biter eller ej. Nåväl, man kan väl räkna antalet tecken på displayen. Det kan man inte. Smått, smått, smått! Och svagt! Man tillgriper mobiltelefonen som har en seniorvänlig förstoringsglas-app. Med hjälp av detta verktyg blir det till sist möjligt att få till användarnamnet och lösenordet. Man trycker ENTER och väntar. Det rasslar till och man hinner börja hoppas. Ut kommer de fyra utskrifterna – samtliga blanka!

a1sx2_Original1_rid_20180210-112615_1.jpga1sx2_Original1_rid_20180210-112615_1.jpg

Ridå!     

       

 

Fortsätt läs mer
  5212 Träffar
  16 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Ann-Charlotte Lagerström
Totalt vansinnigt. Användarvänligt verkar vara ett ord som ännu inte är uppfunnits i dessa sammanhang.
måndag, 12 februari 2018 06:52
Chris (Kerstin) Bingefors
Välkommen till universitetets glada värld!
måndag, 12 februari 2018 09:01
Gunilla Åkeson
Men.... varför? På KB är det ju bara att trava rakt in och sättq sig vid en dator. Jag som väntat så på att tidningarna ska bli ti... Läs mer
måndag, 12 februari 2018 09:12
5212 Träffar
16 Kommentarer

Var ligger Okome?

Okome. Tycker du att ordet låter konstigt? Ibland har jag fått reaktionen "vilket ovanligt namn" när jag berättat att jag har min släkt där. För Okome är en församling och ett mindre samhälle i mellersta Halland, mellan Falkenberg och Ullared. Där föddes min mamma 1924 och där växte hon upp med sina tolv syskon. Där föddes min morfar 1893 och hans mor 1852. Det är på hennes sida, min morfars mors, som min släkt kommer från Okome i ganska många generationer bakåt.

Namnet fanns redan på 1300-talet. I Halland finns det två socknar till med namn som slutar på -ome och jag har släkt i båda: Askome (som är grannsocken till Okome) och Lindome (som ligger i norra Halland).

I Okome hade jag min mormor och morfar när jag växte upp och många av mammas syskon och mina kusiner. Flera av dem bor fortfarande kvar där. 1928 tog min morför över Okome kvarn och såg där. Allt finns kvar. Den äldre delen där han då arbetade är numera hembygdsmuseum. När jag var barn fanns det fortfarande en mjölnare i kvarnen. Morfar och mina morbröder arbetade på sågen. Det var alltid varma och fina sommardagar när jag ibland gick med eftermiddagens kaffekorg till dem.


Okome såg och kvarn med kvarndammen, den äldre delen som inte är i bruk längre. I tvåvåningshuset låg kvarnen i den lägre längan låg sågen där morfar och mina morbröder och andra arbetade. Bilden tog jag på besök hemma 2003.


Mormors och morfars hus närmast och kvarnen och sågen på andra sidan landsvägen, med brädstaplar överallt. Idag ligger sågverksbyggnaderna hitom boningshuset där det då var åker. Huset byggdes om 1953.

Eftersom min familj bodde ganska nära Okome, i grannsocknen Ljungby, så var vi ofta och hälsade på i Okome och ibland var jag själv hos mormor och morfar, eller med någon av mina bröder eller någon kusin. Ja, ni förstår ju att det var en idyllisk tid under min barndom på 50- och 60-talet. Släktgemenskapen var, och är, stark och att komma till Okome är att komma hem för mig.

Men visst är sockennamnet lite speciellt. När jag ibland sökt på "okome" på Instagram brukar det komma japanska bilder på en viss hundras som sökträffar. För ett tag sedan blev jag varse att det finns ett Okome i USA också. Där är det ju inte ovanligt med svenska namn på orter där svenska emigranter slagit sig ner, och så antar jag att det är även i det här fallet.

Det amerikanska Okome ligger i norra delen av Pennsylvania. Till Pennsylvania emigrerade min morfars två fastrar från Okome på 1880-talet. Men det är inte de som gett namn åt orten, för de bosatte sig på andra ställen flera mil därifrån. Det har jag koll på. Men det var ju fler som utvandrade från Okome och säkert är det någon eller några av dem som bosatt sig där och bestämt ortens namn. En som hette Carl P. Carlsson var postmästare där 1890. Kanske var det han som kom från Okome. Jag har inte kollat i utflyttningslängderna i Okome församling efter hans namn.

Okome i Pennsylvania är bara en liten håla, med idag tre hus. Tittar man på Googles karta så ser det ut att ligga långt ute i vildmarken med bara skog runtomkring. Kanske är det ättlingar till tidigare emigranter från det svenska Okome som bor där idag. Kanske är de släkt med mig. Jag har säkert många fler emigranter i min släkt än jag känner till idag, jag har inte följt mina anors syskons efterlevande i kyrkböckerna. Det kommer jag säkert att göra någon gång, när jag blivit pensionär och har oceaner av tid för det här.


Okome kyrka och en del av samhället idag. Följer man vägen som försvinner ut i vänstra kanten lite längre kommer man till sågen. Bildkälla: Wikipedia, foto: Alicia Fagerving.


Mina föräldrar bodde en tid i Okome innan jag föddes. Här står de på landsvägen i närheten av sågen och med mina två äldre bröder i vagnen. Jag tror att det är 1950, kanske 1951.


Ekonomiska kartan från början av 1900-talet. Mormors och morfars hus ligger intill landsvägen just där den går i en liten böj i nederkanten av kartan. Kvarndammen syns till vänster. Senare drogs landsvägen om och rätades ut så att boningshuset hamnade på en sida och kvarn och såg på andra sidan om vägen. Idag ligger det en rad med villor på båda sidor om vägen från sågen och upp till kyrkan. Bildkälla: Lantmäteriets historiska kartor.

Fortsätt läs mer
  2685 Träffar
  5 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Katarina Möller
Eva, vad glad jag blir att läsa ditt blogginlägg och få se så vackra foton från Okome kvarn! Min farfars morbror var mjölnare i Ok... Läs mer
lördag, 10 februari 2018 21:32
Eva Johansson
Katarina! Nu fick jag tips av en Okomebo om att Aron Möller kan ha varit mjölnare på Nydala kvarn. Det ligger nu i Köinge men till... Läs mer
lördag, 10 februari 2018 23:23
Eva Johansson
Katarina! Vad roligt att du uppskattar detta. Då måste din farfars morbror arbetat på kvarnen som min morfar sedan tog över. Eller... Läs mer
lördag, 10 februari 2018 21:47
2685 Träffar
5 Kommentarer

Fredagsmus

husmus

Läste på facebook att någon gjort sig lustig över att vissa personer säger ’hej’ till katter. Men självklart säger man hej till katter! Det är väl ingen som törs något annat, de kan ju bli jättesura!

Från katter växlar jag snabbt över till – råttor!

Jag erkänner: jag är rädd för möss och råttor. Inomhus. Utomhus får man väl finna sig i vetskapen att de existerar. Med undantag för en ökenråtta vid namn Basil (efter högt föredöme i ’Fawlty Towers’) som figurerade några år i vår familj, så har jag förvisso ingen erfarenhet av inomhusråttor.

Inomhusmöss däremot…

En helg för ett antal år sedan, var jag ute på familjens sommarställe så tidigt som i februari-mars någon gång. Det var mycket kallt ute, och skönt att komma inomhus. Dessvärre tyckte tydligen även traktens möss detta. På kvällen när det blev läggdags, blev jag upplyst om att möss synts till här och där, men jag sa övermodigt att ’äsch därute i gäststugan har jag då aldrig sett en endaste mus!’

Det gjorde jag inte nu heller, men när jag släckt lampan för att sova, hördes plötsligt ett lätt rasslande ljud, följt av knaprande. Vettskrämd tände jag lampan. Nej, här inne i själva stugan fanns inte minsta spår av några möss. Däremot, kom jag att tänka på, finns det förråd på utsidan av huset…. Lampan släckt igen, somnar denna gång. Men väcks nu av ett intensivt gnagande och springande. Inte heller denna gång fanns några spår av mössen där jag hade min sovplats. Till slut somnade jag om, men vaknade någon gång i gryningen av… ja, gissa vad! Trött och irriterad, röt jag så fönsterrutorna skallrade: ’OM ni nu ska vistas inomhus, så kan ni åtminstone hålla käften!’

När det till slut blivit morgon, kom jag över till stora huset och sa ynkligt ’kan jag få några råttfällor dit ut?’

Det visade sig sedermera, att mössen HADE varit på fest. I förrådet fanns en påse med lite överblivna gräsfrön. Den påsen var sönder, och fröna borta. Vad värre var;  i ytterfacket på en golfväska, hade en chokladbit blivit kvarglömd… Golfväskan hade inget ytterfack längre. Och ännu mindre någon chokladbit….

Jag fick råttfällorna.

Möss har även förekommit i släktforskningen. Förutom att jag en gång krockade med en mus i Marabouparken, så råkade jag ut för något tämligen obehagligt i det som då var vårt hängmappsrum. Det låg en trappa ner från receptionen, och när någon ville ha uppgifter ur hängmapparna, blev det att trava ner och bläddra. Det gjorde jag en dag, och redan när jag steg in, kände jag en obehaglig lukt. Men då toaletterna låg näst intill, trodde jag att det kom därifrån. Jag letade upp vad jag skulle, men när jag vände om för att gå…. Vad låg på golvet, om inte en död mus! Och det var den som luktade. För första gången i mitt liv fick jag akut musfrossa. Jag rusade i panik därifrån. En medarbetare med betydligt bättre nerver (samt större musvana eftersom hon bodde i ett gammalt trähus) fick det tveksamma nöjet att begrava liket. Hon hittade dessutom en död mus till under ett skåp, nästintill mumifierad, men ändå.

Det tog två dagar innan jag vågade besöka hängmappsrummet utan eskort. Så jag har fått acceptera att jag faktiskt är rädd för möss.

Inomhus.

Fortsätt läs mer
  1982 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Åhlén
Jag är också rädd för möss ......
lördag, 10 februari 2018 14:33
1982 Träffar
1 Kommentar

Fastna!

Ibland känns det som livet fastnar, man kommer ingen stans och det mesta ser mörkt ut. Det är inget roligt och knappast eftersträvansvärt, så vi glömmer det stora ”fastnandet” och ger oss på lite mindre ”fastnanden”. Känns nästan som jag kommit på ett nytt ord, undrar om det blir ett nyord vid nästa genomgång?

Att vi som släktforskare fastnar är inte ovanligt, det gör vi då och då.  Är det inte brunna kyrkböcker, så är det en felaktig uppgift i något register som lurar oss eller någon uppgift i ett känt verk där författaren haft som mål att göra antavlan så fin som möjligt.  Ibland löser det sig snabbt men ibland blir det till en riktig tegelvägg, för att låna det engelska uttrycket ”Brick wall”.

 

b2ap3_thumbnail_StockSnap_637F0E57B1.jpgb2ap3_thumbnail_StockSnap_637F0E57B1.jpg

Häromdagen såg jag en fråga om en person, som tycktes försvinna ut i tomma rymden. Han finns i alla tänkbara källor, men sen är han borta. Med ett vanligt förnamn och patronymikon därtill så finns det inte så mycket att hänga upp en sökning på, men födelsetiden kan kanske ge något.  Rykten sa att han gett sig av till utlandet och då ligger Amerika närmast. Trots idoga försök så fanns det ingen som passade. Visst är det vanligt att de amerikanska källorna kan fel på födelseår, eller månad eller dag. Men inget dök upp när jag försökte variera uppgifterna, så det var bara att lägga ner letandet efter ett antal timmars försök.  En slutlig genomgång av de tillgängliga källorna kanske kunde ge någon mer information, även om det faktiskt kändes ganska meningslöst. Men det värt det lilla besväret. I boken där han senast hittats så kan man se att texten inte ligger riktigt rakt på sidan, det är nästan så att det känns som lite sjögång.  Går till nästa bok och hittar mannen, som stod ovanför den av mig eftersökte, där han borde finnas. Rätt kvarter och rätt grannar gjorde mig säker, men var fanns då den jag letade efter? Han fans inte på den sida, där han borde vara. Då såg jag plötsligt att den man jag hittat hade en födelsetid som stämde med den jag letade efter. Och mannen som fanns där den jag letade efter borde ha funnits, det var mannen på raden under i den gamla boken. Men, han har fel födelseuppgift. Det stämmer inte mellan böckerna.  Slutet gott, allt gott, när jag förstod att det skett en radförskjutning från skrivarens sida och det gick att söka med den andres födelsetid. Arkiv Digitals sökning i Befolkningen i Sverige 1860–1930 visade på i vilken bok han fanns och sedan gick det vidare. Han tog ut flyttningsbevis med sin felaktiga födelsetid, levde och dog i USA med samma felaktiga uppgift.

Man kan fastna på många sätt, ett sätt är fastna på någons näthinna och bli uppmärksammad, tänk att få medalj för sin gärning. Jag tittade på uppgifter om Erik Lindblom, en av The Lucky Swedes, och sökte efter uppgifter om hans medaljerhållande 1915, också det en del av släktforskning. Samtidigt så fastnar ögat på Ted’s inlägg, tänk att släktforskningen fastnat på kungens näthinna. En välförtjänt medalj, hoppas den medaljen kan följas av fler utmärkelser från medlemmar av släktforskarrörelsen.

Ytterligare sätt att fastna är det vi populärt brukar benämna med att fastna i djupa hjulspår. Vi fortsätter med det vi alltid gjort och eftersom det gick bra förra året så går det säkert ett år till. Ibland tar det ett slut som inte är så roligt, fastnandet blir till stillestånd och allt upphör. Men för vissa blir åsynen av det kommande fastnandet till en kick. Något måste göras, nya vägar provas för att inte köra in i tegelväggen. Heliga kor slaktas brukar det heta och det kan vara en väg framåt. För att så snabbt som möjligt fjärma sig från fastnandet behövs förändringar, förbättringar och kanske ett nytt sätt att tänka samtidigt som målet är att få fart igen, full fart mot en lysande framtid.


Jag tror det får bli ett slut på allt fastnande nu, nästa vecka jag ska kanske skriva om fasta istället.

Fortsätt läs mer
  2202 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Super User
HEJ!DET ÄR MYCKET INTERESSANT FÖR MIG!DÄR FÖR ATT JAG FÖRSÖKAR FINNAS MERA VÄRDEFULL INFORMATION OM SKANDINAVSK HISTORY,NATURLIG O... Läs mer
torsdag, 22 februari 2018 10:33
2202 Träffar
1 Kommentar

... som går till Kungen fram!

Direktr-Marianne-Nivert-Foto-Clas-Gran-Carlsson-_MG_6875

Detta, mina vänner, är min 200:e Rötterblogg. I vanliga fall skulle jag aldrig drömma om att lyfta fram mig själv (sluta fnittra!), men är det jubileum så är det. Då kan man kosta på sig att vara en smula egotrippad och till och med börja prata om Kungliga medaljer … (Det är här ni ska klicka bort mig, ni som inte klarar mer!)

Det var alltså i tisdags som hustrun och jag inställde oss på Kungliga Slottet i och för medaljutdelning. För er som inte förstår vad jag talar om, har jag alltså blivit tilldelad H.M. Konungens medalj av 8:e storleken på Högblått band för mina insatser som Genealog och Kulturförmedlare. Motiveringen kan sägas vara hedrande inte bara för mig själv utan också för släktforskningen som folkrörelse och kulturgärning. 

Efter incheckningen i Västra valvet vallades vi skyndsamt undan till ett litet gömställe – detta för att inte störa säkerheten kring Hertigparet av Cambridge, som just i denna stund tillsammans med Kronprinsessan och Prins Daniel skulle passera förbi på väg mot Stortorget och Nobelmuseet. Efter några minuter fördes vi sedan över borggården till Östra valvet där vi varsamt vidarebefordrades till ett ante-rum i närheten av Lovisa Ulrikas matsal, där ceremonin skulle äga rum. Här möttes vi av gratulationer och idel vänligheter från Riksmarskalk, Ceremonimästare, Överståthållare och en rad andra höjdare vid hovet. Lättsamt men tydligt informerades vi om hur det hela skulle gå till och hur vi förväntades uppföra oss. Så fick vi medaljmottagare inta våra platser i snörräta led i matsalen, där vi tillsades att hålla oss på mattan, varefter våra anhöriga anslöt utmed väggarna.

a1sx2_Original2_Konungens-medalj-8-storleken.jpga1sx2_Original2_Konungens-medalj-8-storleken.jpg

Så dunkade ceremonimästaren tre gånger i golvet varefter Deras Majestäter trädde in och placerade sig framför tronstolen. Det kan inte hjälpas, men när Kungen och Drottningen gör entré stramar man upp sig en smula. Så hölls det tal där medaljernas historia och syfte lyftes fram och så började själva utdelandet. Våra namn och medaljmotiveringar lästes upp, ett i taget, varefter vi fick gå fram till Kungen för att ta emot den lilla asken med medaljen och till Drottningen för det åtföljande diplomet. Under detta moment föll en skur av fotoblixtrar över oss – vilket fick oss att för ett ögonblick känna oss som Hertiginnan av Cambridge eller kanske Alice Timander. Även detta moment var väl förberett och proffsigt genomfört.  

När alla fått sina medaljer höll Hans Majestät ett improviserat tal, där han på ett trivsamt sätt gratulerade medaljörerna och manade oss att inte se medaljen som någon sorts avskedsgåva, utan mer som en sporre inför framtida insatser. ”Ni har fortfarande så mycket att ge”, var den avslutande poängen, som man gärna tar till sig. Medaljörernas tack framfördes av Direktör Marianne Nivert, det är henne ni ser på ingressbilden [Foto: Clas Göran Carlsson], varefter även de anhöriga fick en chans att hälsa på kungaparet innan festligheten fortsatte med mingel och champagne i Bernadottegalleriet.

Så gick det till.

Vad är då att säga om företeelsen som sådan? Behöver vi verkligen medaljer och priser? Diplom? Stipendier? Ordnar? (tyvärr avskaffade), Statyetter? Pokaler? Blomsterkvastar? Jag tror att nästan alla skulle svara JA på den frågan. Vi människor behöver uppskattning och erkännanden. Det vet man framför allt inom idrottsrörelsen, men också inom en rad andra verksamheter, både ideella och mer samhälls- eller näringslivsmässiga. Varje god lärare öser beröm över sina elever – liksom varje god förälder sparar på riset tillförmån för olika former för positiv förstärkning. Även inom Släktforskarrörelsen är vi generösa med priser och utmärkelser; Victor Örnbergs hederspris, Årets släktbok, Årets arkiv, Årets eldsjäl, Genealogisk Ungdoms stipendium o.s.v. Säkert finns det också lokala och regionala priser av detta slag.

Det är roligt med det oväntade och annorlunda! Konungens Medalj kom för mig som en total överraskning. Och annorlunda var det, hela konceptet, hela eventet, allt mästerligt regisserat och orkestrerat. Tack Kungen och alla medarbetare, för denna minnesvärda stund!

a1sx2_Thumbnail1_Jmfrelse.jpga1sx2_Thumbnail1_Jmfrelse.jpg

En elak f.d. vän skickade mig idag detta lilla jämförande fotomontage med antydningar om att vi är så lika att vi måste vara släkt på något sätt ....  Hahaha! Skrattar bäst som skrattar sist. Här kommer en liten genealogisk utredning som visar att Kungens mor, Prinsessan Sibylla, och jag (liksom säkert flera hundra andra svenskar) är 8-männingar. Halv-åtta-männingar om man vill vara exakt (men vem vill det):

a1sx2_Thumbnail2_CXVIG-och-Ted.jpga1sx2_Thumbnail2_CXVIG-och-Ted.jpg

Från Marguerite härstammar f.ö. halva Europas furste- och kungahus. Förutom den svenske kungen även kungarna av Holland, Belgien, Spanien, Storhertigen av Luxemburg, Prinsen av Wales samt huvudmännen för nästan alla tysktalande furste- och kejsarhus, samt de italienska, portugisiska och grekiska kungafamiljerna.   

Fortsätt läs mer
  6625 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Anders Pemer
Ser man på, du har "Sveriges äldsta farfar" nära i släkten! Din mormors mormors faster var alltså Sophia Albertina de Falck, 1805-... Läs mer
måndag, 05 februari 2018 01:13
Jonas Adlersfeld
Hej, vore spännande att höra mer om denne Frederic Christian Welman!
måndag, 05 februari 2018 14:02
6625 Träffar
2 Kommentarer

6 varianter av S

Att läsa gammal handstil tycker många är svårt. Men ju mer du läser gamla arkivhandlingar desto mer lär du dig. Den konsten måste nötas in, tror jag. Övning ger färdighet, så ge inte upp. För ett tag sedan kände jag att det lossnade, att jag faktiskt kunde se vad det stod skrivet fast det vid första anblicken mer såg ut som ett slarvigt korsstygnsbroderi än skriven text.

För min egen del har jag haft stor hjälp av den läskurs jag gått i vår lokala släktforskarförening. Vi har övat på många texter av olika slag och det har gett resultat. Men fortfarande är en del texter svårtolkade och jag hoppas fortsätt bli bättre på detta med tiden.

Att skriva läsligt kanske inte ingick i prästutbildningen, misstänker jag. Det var väl bara prästen själv som behövde kunna läsa det han skrivit. De som var anställda som skrivare eller protokollförare, till exempel vid häradsrätterna eller på länsstyrelserna, hade nog andra krav på sig att skriva läsligt men även där kan ju handstilen vara mycket svårläst. Mitt allmänna intryck är att 1700-talets handstil är den svåraste, med mycket snirklar och slängar på bokstäverna. 1600-talets skrift kan vara lättare att läsa.

Det är inte bara handstilen som avgör om jag kan läsa vad det står. Bokstäverna kunde också variera och periodvis se mycket annorlunda ut än vad de gör idag. Plus att man använde ord vi inte längre vet vad de innebär. Men det får en lära sig.

S är en bokstav som kunde skrivas på flera olika sätt samtidigt. För ett tag sedan stötte jag på det här exemplet i en kyrkbok från 1688. Bokstaven S har skrivits i sex olika varianter på dessa få rader:


Bokstaven S på sex olika sätt: 1. Versalt i gårdsnamnet Sjögård. 2. Så att det mer ser ut som f med en krok på när det är dubbla s i Jönsson och Bengtsson. 3. Som ett f ihopskrivet med t i ordet hustru. 4. Nästan som ett d med en hög släng på slutet i namnet Jöns och ordet föddes. 5. Som ett vanligt modernt s i ordet Ejusdem. 6. Som i ordet son (andra ordet från slutet före Anno 1689). Egentligen finns det en variant till, nämligen s i slutet av ordet döptes, där slängen fått ett extra hack. Bildkälla: Arkiv Digital, Gunnarp (N) CI:1 (1688-1731) Bild 31 / sid 41.

Fortsätt läs mer
  1668 Träffar
  8 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
sune Hansson
Eva, vilken bra bild av svårigheterna. Sen kommer förstås även dubbelessen och alla andra dj-ans bokstäver och förkortningar.Tack ... Läs mer
lördag, 03 februari 2018 12:13
Eva Johansson
Sune! Tack för din kommentar! Ja, det finns mycket mer än detta som påverkar hur vi kan tolka olika handstilar.
lördag, 03 februari 2018 20:46
Irene Johansson
Hej Eva!Det är verkligen inte min avsikt att agera besserwisser, men i sin "Läsebok för släktforskare"har även Henrik Anderö med f... Läs mer
lördag, 03 februari 2018 13:13
1668 Träffar
8 Kommentarer

Bloggare

Ted Rosvall
245 inlägg
Eva Johansson
221 inlägg
Markus Gunshaga
122 inlägg
Mats Ahlgren
55 inlägg
Helena Nordbäck
51 inlägg
Gästbloggare
22 inlägg

Annonser