Massor av nya släktböcker skrivs och publiceras numera. Vi är så många som släktforskar och bland alla dessa finns det nu många som ger sig i kast med att berätta sin släkthistoria. Det är glädjande, tycker jag.

Här på bilden ser du tre lokala släktböcker från Tjust härad i nordöstra Småland, utgivna av medlemmar i Tjust Släktforskarförening i år. Tjust härad omfattar ungefär nuvarande Västerviks kommun. Där har jag bott i 38 år och är aktiv i föreningen som redaktör för medlemstidningen. På så sätt har jag fått dessa böcker. I förra numret av vårt medlemsblad Wåra Rötter skrev jag om Mikael Gustafssons bok. Just nu håller jag på med en artikel vardera om Anders Bockgårds och Karin Hallbergs båda böcker. Alla tre är innehållsrika men har sinsemellan ganska olika karaktär. Men det bästa är att de skrivits och publicerats, till glädje för många fler än de allra närmaste i familjen.

Anders Bockgård har kartlagt en stor del av ättlingarna till bonden Guttorm i Gärdsnäs by i Hannäs socken på 1500-talat och följt den här släkten framåt i tiden. Det är både berättelser och redovisning av vilka som funnits i de olika familjerna. Flera släkttabeller och ett stort personregister på slutet gör det lätt för andra släktforskare att hitta förfäder.

Karin Hallberg skriver om sin släkt några generationer bakåt, både mormors, morfars, farmors och farfars släkter. De kom från flera socknar i Tjust men också från omgivande socknar. I de flesta fall har hon stannat vid sent 1700-tal eller tidigt 1800-tal. Karin har även hittat flera efterlevande till släktens emigranter. Här är det också berättelser varvat med redovisningar av släktmedlemmar, illustrerat med många fotografier från senare generationer.

Mikael Gustafsson ägnar sin bok åt ett par familjer när han skriver om två mordfall i Västerviks skärgård på 1750-talet. Han har tagit del av över 500 sidor rättegångsprotokoll och andra skrivelser med anknytning till morden och redogör för sin tolkning av dessa. Det handlar främst om mordet på inspektorn Peter Thorn på Vinö, som sköts ihjäl den 20 maj 1752. Vid utredningen av detta mord uppdagades också att pigan Annika Jonsdotter fött barn i lönndom och därefter dödat barnet.

Så här olika kan släktböcker vara. Säkert finns det många andra varianter, i allt från spännande berättelser till kataloger över släkter. De här tre böckerna är ju bara de senaste exemplen från ett härad, så jag gissar att det finns många fler nya släktböcker från andra delar av landet, både redan utgivna och på väg att bli skrivna.

Funderar du på hur du ska komma igång med att skriva din släktbok? På Facebook finn en grupp för släktforskare som skriver släktböcker och där kan du få goda råd om allt som rör skrivande och bokutgivning. Gruppen heter "Släktforskares släktböcker". Är du med i en släktforskarförening finns det kanske fler som skriver släktbok och som vill dela sina erfarenheter med dig och andra i samma situation.

Oftast rullar livet vidare och med det de intressen som vi tror oss ha. Men ibland så dyker det upp en fråga och plötsligt uppstår en situation som ger eftertanke och kanske också en del funderingar.

Jag fick frågan av en yngre person: Varför sitter du och letar efter de som dött, du kommer ju inte att få träffa dem i alla fall. Kan du inte släppa det där och börja med något som handlar om framtiden istället. Där finns det ju mycket nytt att fundera på och kanske kan du hitta på något bra som kan ändra på hur vi lever idag. 

En ganska bra fråga, men inte lär jag kunna komma på något revolutionerande så den delen av frågeställningen kan vi lägga på hyllan, var mitt spontana svar. Eller skulle det vara möjligt?

Men hur är det med letande efter döda och därtill hörande uppgifter, kan det ge något positivt till någon mer än mig? Kan jag förmedla något som förändrar, kan det jag tycker är en intressant sysselsättning, såsom släktforskning, ge något annat än en lista på de som jag ändå inte träffar.

Visst kan det kännas hopplöst när de jag söker, bara försvinner. När barn efter barn i den just funna familjen dör och det blir inga kvar. Varför ska jag lägga tid på sådant?

Fri bild av Evan Dennis, Unsplash.

Naturligtvis så finns det något att lära, vi ser vår plats i historien och kanske kan vi lära oss något som påverkar ett kommande beslut. För min egen del så har det definitivt ökat intresset för hur vi utvecklats, vilka lärdomar som tidigare generationer dragit och som lett fram till hur vi har det idag. Stereotypa föreställningar om hur bra det var förr, som vissa kommer dragande med, kan motbevisas. Andra som påstår att vi aldrig flyttat, att vi alltid funnits här och att allt sett likadant ut kommer ju på skam när källorna talar sitt språk. Och varför inte läsa boken Svälten, som ger en inblick i ett annat Sverige än vad vi ser idag.

Och, trots att det kan låta tjatigt, hur vi lär oss mer och mer genom att nyttja kunskaper från olika källor, de fantastiska nerskrivna dokument som finns kombineras med ny teknik. Tänk att vi kan sitta hemma i vår kammare och läsa dokument från många århundraden, från olika länder och med olika grad av information. Digitaliseringen ger oss nya, oanade möjligheter att hämta och sprida information.

Och redan första gången jag hörde om DNA så snurrade tankarna, här kommer en ny infallsvinkel. Vi kommer att lära oss mycket om det som varit, vi kommer att kunna belägga eller avföra diverse olika teorier, vi har helt nya möjligheter. Sedan att vissa kallar det humbug eller andra nersättande värderingar, det får vi ta, alla kan inte tycka om allt.  

Bara en sådan sak att vi lärt oss en hel del om de förändringar som skedde innan skrivna källor, hur folkförflyttningar var mycket vanligare än vi någonsin tidigare förstått. Om vi sätter det i rätt sammanhang så ger det en större förståelse för de döingar som jag sitter och letar efter.

Så visst ska jag fortsätta leta de döda som jag inte får träffa rent fysiskt. De vävs in i historien och var och en av dem är en liten pusselbit i det stora livsmönstret.

Eller gör jag fel, ska jag sluta och bara bry mig om framtiden? Hur ska du göra?

Frans Algot Hedman (1889-1979) mer känd som "F.A." Hedman. Han föddes i Holmsvattnet, Skellefteå som son till bonden Johan Larsson Hedman och hans andra hustru Anna Eufrosyna Larsdotter Norsten. I faderns första äktenskap med Annas halvsyster Maria hade fem gossar kommit till världen. I det andra äktenskapet med Anna som hustru, föddes två pojkar, F.A. var den äldre av dem. När F.A. var knappt fem år gammal dog modern Anna. Algots farmor Greta-Cajsa levde till år 1900 och på gården fanns dessutom en piga, så familjen klarade nog av jordbruket på gården även om det nog var tufft för familjen på många sätt.

Sommaren 1904, när F.A. var 15 år gammal, tog han tjänst hos en bonde i grannbyn Bölesvik och tjänade fem kronor per vecka (277 kr i dagens penningvärde). Det var hans första arbete. 1905 arbetade han på sommaren tillsammans med sin äldre bror Lars Hedman med så kallad krondikning. De tjänade då två kr/dag (108 kr i dagens penningvärde).   

F.A. Hedman.                                                                                                                   

En faster till Algot, Eufrosyna "Syna" Larsdotter tog tjänst i Skellefteå som piga på olika ställen, bland annat hos rådman David Markstedt i Skellefteå stad. Hon gifte sig 1899 med slaktaren Anton Selin från Arnäs, Ångermanland. Han hade år 1901 uppfört ett större hus på Nygatan 46 i Skellefteå, vid torget i staden. Det huset revs senare och fick ge plats åt nuvarande byggnaden där bland annat Åhléns och Länsförsäkringar huserar. Frans Algots bror Konrad Hedman (senare bosatt i Ursviken) var en mycket duktig snickare. Han var med vid bygget av det huset. Han hade även några år tidigare varit med och byggt det stora stadshotellet som även inrymde rådstuga. Det var för övrigt Norrlands största trähus. 

Lars Hedman.

Eufrosyna "Syna" Larsdotter. 

1905 köpte Algots äldre bröder Konrad och Edvard Hedman ett gammalt soldattorp i Sävenäs för 2000 kr (108433 kr i dagens penningvärde). Det var hamnplats vid Skellefteälvens utlopp, där byggdes ett åttaramigt sågverk. Tanken var att starta egen slakterirörelse. Torpet bestod av ett stort kök och en kammare. Konrad byggde till verkstad, som bland annat innehöll en stor gryta där man kokade falukorv på hästkött och njurtalg och där man även kunde slakta något.

Två år senare, hösten 1907, togs sågen i bruk. Algot sökte då jobb där och fick det trots att han inte hade fyllt 18 år, som egentligen var minimumåldern. "Han såg ju stark ut", sa förmannen om F.A. Det F.A. arbetade med på sågen var att lassa "spink" från två ramar och för det tjänade han 32:50 kr (cirka 1616 kr i dagens penningvärde), för två veckors jobb. Arbetstiden var 6-18 med en timmes matrast, alltså elva timmar per dag och sex dagar per vecka. Han bodde hos sina bröder. På "fritiden" hjälpte han de med att dra köttkvarn eller hugga ved.

Algot, som hade lärt sig slaktaryrket av sina äldre bröder, flyttade år 1909 till Skellefteå och tog tjänst som dräng hos tidigare nämnda Eufrosyna och hennes make Anton Selin. Som lön fick F.A. 15 kr/månad (i dagens penningvärde 753 kr) inklusive mat och husrum. Emellanåt fick han dock en tia extra av sin faster. År 1910 avled hastigt Anton varför F.A. fick hjälpa sin faster med affär och slakteri.

Algots bröder Edvard och Konrad Hedman. 

Till vänster syns F.A. Hedmans slakteri- och charkuterifabrik. I mitten brandstation och polis, till höger bankhuset.

F.A. Hedman med sina hustrur, Hilma (första hustrun) och Anna (andra hustrun). 

Två år senare, den 12 maj 1912, övertog F.A. slakteriverksamheten efter "Syna". Året efter gifte sig Algot med Hilma Holmlund från Hedensbyn, Skellefteå. De fick sex barn tillsammans. En av sönerna, David Hedman, utbildade sig till läkare i Uppsala. Han tjänstgjorde som detta i bland annat Stockholm, Sundsvall och Nässjö. Algots yngste bror Helmer Hedman blev verkmästare på fabriken. F.A. innehade slakteriverksamheten fram till 1948 när han sålde den. Han tillhörde Frimurarorden, TR-orden och S:t Olovs kyrkobrödrakår. Han var ledamot i kyrkofullmäktige. Makan Hilma avled 1952 och F.A. gifte om sig fyra år senare med Anna Vikström som var född i Ursviken. Hon hade utbildat sig till sjuksköterska i Stockholm och efter avlagd examen arbetade hon som sjuksköterska i Burträsk och Skellefteå. Senare öppnade hon ”Syster Annas sjukvårdsaffär” vid Nygatan i Skellefteå som hon 1958 överlät till en dotter och måg. F.A. tillbringade mycket av sin fritid i stugan i Östanbäck strax norr om Skellefteå. Algot avled 1979, Anna avled två år senare. 

Helmer Hedman.

Sedan jag i sommar blivit Västeråsbo har jag grottat ner mig i Västerås stads historia. Jag läser på, för jag vill ju veta så mycket som möjligt om min nya hembygd. Och som släktforskare är det framför allt människornas historia som är intressant. På stadsbiblioteket fick jag tips om ett par böcker och den ena är historikern Ruth Hedlunds bok "Västerås befolkning vid slutet av 1600-talet". Vilket bra tips! För det här är en bok som verkligen går på djupet i arkiven och lyfter fram stadsbornas liv för drygt 300 år sedan.

Boken är Ruth Hedlunds doktorsavhandling från 1980. För de allra flesta släktforskarna i Västerås tror jag att hennes arbete är välkänt, men för dig som långt bak i dina släktled hittat västeråsare vars efterlevande sedan flyttat kan kanske detta vara en ny källa till kunskap.

Västerås Domkyrkoförsamlings kyrkoarkiv har bevarade husförhörslängder ända från 1697. Jag misstänker att det är ganska unikt med så gamla längder, även om det finns en och annan även i andra församlingar. Ruth Hedlund har utgått från denna husförhörslängd och tagit fram information om stadens invånare från många andra källor. Hon går igenom 1697 års människors sysselsättningar, bostäder, släktskap, giftermålsmönster, sociala nätverk med mera. I ett personregister på slutet går det att hitta alla som nämns i boken.

Ett exempel är handelsmannen Joust Butnut och hans hustru Magdalena Volker. I husförhörslängden hittar vi dem på sidan 20. De bodde på Stora gatan i Södra kvarteren, även idag en handelsgata:

I den här husförhörslängden har prästen skrivit upp den förhörde personen varje år, så Joust Butnut och andra i hans hushåll kommer på flera rader under varandra, därför blir det mycket utrymme för varje hushåll. Bildkälla: Arkiv Digital.

Om den här familjen får vi av Ruth Hedlund veta att Joust Butnut kom från en gammal känd handelssläkt i Västerås. Han ägde inte bara sin gård i staden utan också Mycklinge gård i Tillberga socken, som var ett rusthåll. 1696 var han en av tolv stadsbor som var rusthållare och en av 27 handelsmän i staden. Han hade troligen, som andra handelsmän i hans släkt, börjat inom yrket i mycket unga år och kanske arbetat några år i Stockholm, vilket var ett vanligt mönster.

Giftermålsmönster visar att de allra flesta gifte sig inom sin egen grupp. Skomakare med skomakardöttrar, handelsmän med handelsmansdöttrar. Så var det också för Joust Butnut och Magdalena Volker, hennes far var också handelsman och en släkting till henne var gift med handelsmannen Johan Jernstedt.

Flera hundra av stadens invånare är nämnda vid namn i boken och insatta i olika sammanhang. Vi får också veta hur stadens liv var inrättat. Stadsborna ingick i en starkt bunden hierarki där alla visste sin plats, eller förmodades veta, från fattigaste tiggaren till landshövdingen eller biskopen. Säkert känner du till burskapet, dvs att de mest ansedda männen kunde bli borgare, med särskilda skyldigheter och rättigheter. Bland dessa utsågs rådmännen och magistraten, dvs stadens styrande.

Strikta regler och turordning gällde, inte bara inom skråväsendet. Västerås var en handelsstad med hamn, precis som idag, men det var inte bara att flytta dit och bli handlare eller skomakare utan tillstånd krävdes. Inom skråna bevakade man så att det inte blev för många inom ett yrke, då kunde ju någon utkonkurreras. Regler fanns för allt, till exempel för i vilken ordning fartygen i hamnen fick lastas. Enligt skutordningen från 1664 skulle detta bestämmas genom lottning på rådhuset. Genom Västerås skeppargille reglerades antalet resor per skepp till Stockholm. Och så vidare...

Det här är väldigt intressant, tycker jag. Det förklarar livsvillkoren för stadsbefolkningen vid den här tiden. Kanske lite svårt att förstå för oss idag, som ibland kan gnälla över diverse regler och lagar som vi inte tycker passar oss. Men på den tiden var det ingen idé att gnälla. 114 borgare tyckte på 1680-talet att rådmännen och andra välbärgade i staden hade lagt beslag på alltför mycket av stadsjorden, dvs den jord som kungen ursprungligen gett staden för att kunna odla och ha som mulbete och därmed försörja sin befolkning. Stadsborna protesterade och ville att opartiska män skulle ta sig an ärendet men hänvisades tillbaka till landshövdingen och rådmännen, som var de som anklagades... Ja, ni förstår ju att det gick åt skogen, och de klagande straffades. Tvåhundra år senare skaldade Verner von Heidenstam att "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar." Det tog lång tid att komma åt orättvisor.

En karta från 1688 visar en del av stadsjordarna norr om stadens staket, som borgarnas protest på 1680-talet handlade om. Till höger om kartan står vilka som ägde jorden, och där kan vi hitta en del av stadens elit. Bildkälla: Lantmäteriet.

Kartan visar Västerås stad omkring år 1800. På stadens dåvarande humlegård ligger idag stadshuset. Troligen såg det ut ungefär så här även hundra år tidigare. Den stora expansionen kom under industrialiseringen och på 1900-talet. Bildkälla: Lantmäteriet.

Hur som helst, i den här boken fick mycket kunskap att hämta. Och säkert finns det andra liknande böcker om livet i våra äldre städer även på annat håll än Västerås, t ex Dick Harrisons böcker om Söderköping och Kalmar. Men Ruth Hedlunds bok har mycket att ge även för den som inte har rötter i Västerås eftersom hon förklarar hur livet generellt levdes i städerna på 1600-talet. Ska du skriva en släktbok om din släkt i en stad från den här tiden så är ett råd att söka information i litteraturen, för att få mer kött på benen.

Skriv gärna i en kommentar om du har tips på andra liknande böcker till nytta och glädje för släktforskare.

Under några dagar på Öland, utan några egentliga funderingar på varken släktforskning eller liknande sysselsättningar, så dyker det ena efter det andra upp som minner om forna tider.

På allvaret står den, som en påminnelse om för länge svunna tider, den i nutid restaurerade Eketorps borg. Redan under 300-talet användes den som skydd för närboende, från angrepp som kom från andra boende på ön likväl för de som kom över Östersjön. Att borgen mer eller mindre försvunnit och sedan byggts upp på nytt med lite olika användningsområden gör att det finns en hel att hitta och sedan fundera över. Hur var det för familjerna som bodde vissa tider inne i borgen under att, som de säkert såg det, rövarbanden härjade och förstörde oskyddade byar. Flera hundra år senare, ryttare som bodde innanför murarna där det för säkerhets skull inte fanns mer än en eldhärd, en gemensam anläggning för all matlagning. Hur hanterade de den kalla årstiden, där den isande vinden svepte runt borgen, som låg helt öppet utan någon form av skyddande vegetation. Snör yrde in över murkrönet och bäddade in både hästars och människors utrymmen. Visst måste det ha funnits en önskan om en värmande eldstad, men rädslan för den förödande röde hanen var större än känslan av kyla under den kallaste vinternatten. Sakta försvann behovet av borgen och det är först under de senaste decennierna som den återuppbyggts för att kunna visa oss hur det var förr, från en tid som knappast finns dokumenterad i de källor vi vanligtvis använder.

Att det inte långt därifrån finns en annan borg, Sandby borg, som nu börjar berätta den historia som glömdes, eller om det var gömdes, för 1 500 år sedan. En borg med bra många innevånare, där tiden plötsligt stannade, allt mer eller mindre frystes och blev till den stora fyndplats för de arkeologer som sakta men säkert arbetar sig igenom borgen. Där ligger det lilla barnet, som mötte en våldsam död. Tvärsöver en eldstad ligger den förmodade hövdingen, skändad genom att fårtänder stoppats i munnen, på samma sätt som när han föll efter det dödande hugget. Efter genomfört värv stängde någon porten och platsen har sedan dess inte rörts. Det som var en katastrof då blir till något som påminner om en guldgruva för oss idag. Ser med stor spänning fram mot kommande fynd, och de lärdomar som kan dras.

Tar en kopp kaffe på fiket i Köpingsvik. En liten ort, ganska sömnig stora delar av året, men under några veckor på sommaren full av liv och rörelse. Semesterfirarna sätter fart och färg, på samma sätt som handelsmän gjorde för 1000 år sedan när platsen var en av de mest betydande handelsplatserna i det vi idag kallar Skandinavien. En utmärkt skyddad hamn och en strategisk placering gjorde att detta var en  plats att räkna med, mycket mer betydelsefull än alla de städer som vi idag känner till runt Östersjön.

Att Köpingsvik var betydelsefull långt tidigare vittnar de rester som finns kvar från säljägarsamhället som låg där under stenåldern, under bronsålder blomstrade handeln, på samma sätt som under vikingatid och tidig medeltid. Den stora runstenen, Tingsflisan är imponerande och detsamma kan man säga om den samling av runstensfragment som finns i kyrkan.

Det blir lite andra tidsperspektiv när jag funderar på vad vi kan lära från äldre tider. Det som sker idag är inte så märkvärdigt, under tusentals år har det funnits intressant verksamhet på Öland, och i en omfattning som är svår att förstå i dagens semesterlandskap.

Har du inte varit på Öland? Läs på och besök denna underbara ö.

Sommar och semester och man träffar släkten, eller hur? Men hur ser släktskapet ut? Idag är det mer vanligt med utvidgade familjer än för några generationer sedan.

I veckan som gick var jag på Gotland och träffade mina barn och barnbarn och flera andra i min utvidgade familj. Mina barns far och jag är skilda sedan 25 år och vi har båda var sin ny sambo. I lördags var jag på kalas för att fira en familjehögtid. Vi var tolv vuxna och sex barn och det känns väldigt fint att få vara en del av denna stora familj. Det är mina barns far som bor på Gotland. Han har en mycket intressant släkt.

Så här ser min utvidgade familj ut:

Som utgångspunkt har jag valt mitt äldsta barnbarn och alla personer står i relation till honom. Hade jag valt ett annat av mina barnbarn som exempel hade samma personer varit med ändå. Det är jag som är farmor. Jag har två söner (barnbarnets pappa och farbror). Min ena svärdotter (barnbarnets mamma) har en syster med sambo. Min exmakes sambo har en dotter från ett tidigare förhållande och den dottern har make och barn. Ja, ni ser nog i diagrammet vad jag menar.

Alla människorna i diagrammet träffar jag ibland, men inte alla samtidigt (det har inte hänt än). Det händer dock att nästan alla träffas på julen eller vid ett barnbarns födelsedag.

Jag tror att ni är många som har den här typen av släktskapsförbindelser i era släktträd, om ni lägger in nutida personer, med familjeförhållanden som spretar lite.

I den här skaran är det ännu bara jag som är hängiven släktforskare, så givetvis har jag släktforskat om flera här, utöver min egen släkt och mina barns fars släkt. En till i denna utvidgade familj är släktforskare (men inte lika manisk som jag...). Min äldste sons svärföräldrars släkter är har jag utforskat och näst på tur står den yngre sonens svärföräldrars släkter. Tack och lov ska jag snart bli pensionär på riktigt, och jag kommer inte att vara sysslolös.

Jag är glad och tacksam för denna min utvidgade familj som berikar mitt liv.

Inför familjekalaset i lördags. Nej, det blir inga bilder på nu levande personer i min familj här, jag är mycket restriktiv med sådan publicering på nätet.

Vi pratar om utveckling, och därav kommande framsteg inom många delar av vår värld. Ibland i stort, ibland i smått. Med nya kunskaper kan vi få fram mycket av det som inte var möjligt förut, och med hjälp av nya rön får vi nya kunskaper. Det blir nästan som en uppåtgående spiral, som bara ger mer och mer.

Fast ibland känns det som det ibland blir ett brott på spiralen, eller om det är så att vissa slungas ut och missar en del. Eller kanske är det bara lite otur som spökar när det görs tokiga slutledningar.

Jag tänker på en liten historia som hände för några år sedan, egentligen är den ganska söt” men det finns ju en viss del av bekymmersam verklighet som kan skymtas. Det är några år sedan, börjar nog närma sig 10 år om jag ska vara specifik. Mamman till en liten pojke blir ombedd av förskolepersonal att ta ett allvarligt samtal med sin son. Han har börjat med en ovana att berätta saker som inte stämmer med verkligheten och trots personalens försök så ändrar han sig inte, De uttrycker sig att hans lögner känns lite jobbiga. Naturligtvis uppstår en oro hos mamman, vad är det som hänt och varför, tankarna snurrar ett tag. Naturligtvis är det bra om personalen kan berätta vad som kan uppfattas som lögner, så att föräldrarna kan lära pojken skillnaden mellan sanning och påhittad verklighet.

Det som framkommer är att pojken med bestämdhet hävdar att han är indian, det som vi idag bör kalla amerikansk ursprungsbefolkning, eftersom hans pappa är det. Sådana fantasier kan vara roliga ett tag men när han påtalar det gång efter gång så blir det jobbigt. Och det kan ju inte finnas någon sanning bakom det, eftersom pappan aldrig synts bära fjädrar.  Ridå!



När mamman försöker berätta att alla i ursprungsbefolkningen inte bär fjädrar och definitivt inte om de bor i Sverige, så går det sakta upp för personalen att det kanske inte var helt fel med pojkens påståenden. Jag undrar fortfarande om de verkligen trodde pojken ljög och att indianer har fjädrar på sig.

Nu vet vi med bestämdhet att pojken berättade sanningen, det finns ju hjälpmedel i form av DNA, som kan visa på den raka fädernelinjen. Testet som pappan gjorde visar att pojkens linje går långt tillbaka till ursprungsbefolkning i Mellan och Sydamerika. De fanns där när vårt land var täckt av is, de fanns där när det fortfarande var stenålder i vårt närområde. Eller åtminstone är det var vi säger oss veta idag, kanske säger vi något annat i morgon, det får framtiden utvisa.

Vill du kolla själv?   Läs om Y-haplogruppen Q-CTS11357 och kolla så att jag inte ljuger och försöker rädda den lille pojkens anseende.

Ha en bra dag!

'Semester!' var det nog ingen som hojtade med emfas på romartiden. Ordet 'semester' kommer av det latinska 'sex' alltså siffran, och 'mensis' som betyder månad. Vissa romerska administrativa tjänster var begränsade just till 'semester', alltså en sexmånadersperiod. Utrikes används ordet idag oftast om skolterminer eller liknande. Inte alls vår ystra ledighetsparoll. Men i Frankrike kunde en tjänstgörande officer i armén tilldelas 'semester', en ledighetsperiod då han inte behövdes. Kanske är det därifrån vi importerade ordet hit till Sverige. 

I vårt avlånga land var det lite si och så med semestrarna för gemene man ända fram till 1938. En tjänsteman kunde ha flera veckors semester, medan en arbetare i bästa fall kunde räkna med 4-6 dagar. Men 1938 kom alltså semesterlagen, och då skulle alla ha minst två veckors betald semester. Sedan har antalet veckor ökats på ett antal gånger under 1900-talet och framåt. En anmärkningsvärd sak är att man 1946 införde en så kallad 'husmorssemester', för att även hemmafruarna skulle få ledigt åtminstone någon vecka. 

Från samma år, 1946, är Stieg Trenters 'Lysande landning' där en ung järnhandelsexpedits tvåveckors semester på ett olyckligt sätt försenade en viktig identifiering i mordgåtan. Jag minns att jag med en viss förvåning läste att den unge mannen faktiskt varit på semester i två veckor. Hade för mig att den alllmänna semestern började först senare. Där ser man. Man lär sig allt möjligt av att läsa deckare, det har jag alltid sagt. 

Vi släktforskare använder ju ofta semestern till att resa land och rike runt i jakt på gamla torpgrunder, hembygdsgårdar och kanske kyrkogårdar där vår släkts förflutna kan spåras. Det gjorde jag i slutet av sommaren 2014, närmare bestämt i Västergötland. Under några intensiva dagar kuskade min chauffös och jag omkring bland dussintalet kyrkor, några hembygdsgårdar och annat smått och gott i jakt på mina i huvudsak prästerliga förfäder, som varit verksamma i landskapet från 1500-talet och fram till senare delen av 1700-talet. Detta håller nu på att bli en liten bok: 

Som är på gång från tryckeriet i detta nu...

Men själv tänker jag nu ta mig några veckors semester från bloggen. Ha en trevlig högsommar allihop! Jag är tillbaka någonstans i augusti.

Danjel Andersson och hustrun Annika Hendriksdotter från Värmland utvandrade till Amerika 1656. De kom till de dåvarande svenskbygderna vid Delawarefloden. Redan vid den tiden fanns det svenskar som bott där i många år.

Om Danjel och Annika och andra av dessa tidiga svenska invandrare skriver Jan-Olov Nilsson i sin dokumentärroman "Första Amerikafebern". Han berättar om Danjels liv från barndomen och fram till 1663 i Amerika. Danjel var svedjefinne och kom som tolvåring från Närke till området vid Frykensjöarna. När han blivit vuxen hade han först tänkt emigrera 1653 men väntade i tre år och hann gifta sig. Sedan bar det av, med en kommande amerikan i hustruns mage.

Det här är en bok jag verkligen tycker om och önskar att den varit tjockare än sina 194 sidor. Jan-Olov Nilsson skriver medryckande om människorna och ger dem liv igen efter så många år. Hans språk är mustigt med en del underliggande humor och boken är underhållande samtidigt som den ger ny kunskap eftersom den bygger på fakta. Den får mig att fundera på hur de här svenskarna upplevde emigrationen och att komma till en ny värld.

Det är en fiktiv berättelse och några av personerna är påhittade, vilket författaren redogör för på slutet, men de flesta är dokumenterade historiska personer. Han använder dem för att berätta historien om den första svenska Amerikafebern för mer än 350 år sedan. Den som drabbade svedjefinnarna i Värmland, även om en och annan från andra trakter också gav sig av till det nya landet. Några av dem hade deporterats redan 1641, då Nya Sverige användes som straffkoloni.

Från 1638 till 1655 hade Sverige en koloni i Amerika. På Wikipedia finns mycket att läsa om denna. Längst ner finns en del intressanta länkar att gå vidare på. 

Jan-Olov Nilsson är släktforskare från Orust men med rötterna i Värmland. Han har skrivit flera andra böcker baserade på sin släkthistoria.

För det mesta beklagar vi släktforskare oss över att det finns så få uppgifter om våra anor. Det är född-vigd-död och kanske någon liten uppgift i marginalen i husförhörslängden. Men ibland kan det faktiskt hända att någon ana har varit för talför, och överdrivit saker och ting, så att ättlingarna måste lägga till en nypa salt. 

Jag kom att tänka på detta härom dagen då jag forskade på en man som haft vänskapsförbindelse med vår familj. I biografin står att hans far var sjökapten. När jag studerar folkbokföringen, visar det sig att far istället är stuveriarbetare, senare stuveriförman. Förvisso nära vattnet det också, men en bra bit från 'sjökapten'. 

Det är ett ganska vanligt fenomen i emigrantsammanhang. När man reste över havet, la man inte bara sitt gamla liv bakom sig. Många bytte också efternamn, och passade senare i livet på att 'frisera' sitt förflutna i det gamla hemlandet lite. Det var väl inte så troligt att barn eller barnbarn skulle kontrollera ens uppgifter! 

Under mina tidigare år i släktforskarbranschen, fick jag i uppdrag att leta efter en emigrant som enligt ättlingarna ägde en (namngiven) restaurang vid Karlaplan i Stockholm. Jag hittade mycket riktigt mannen där, men han var tredje servitör.... 

Min mentor fick flera brev från släktforskande amerikaner som glatt meddelade att deras farfars eller morfars far 'worked for the king in the royal castle'. Mentor berättade för mig att detta kunde i stort sett översättas med vilken statlig anställning som helst. Det närmaste han hittat, var en man som arbetat som trädgårdsdräng på ett av de lantliga slotten, jag tror det var Stenhammar. 

En annan vanlig myt är kungliga oäkta barn. Bara i min egen släkt, har jag stött på Karl XV som föregiven barnafader på två olika släktgrenar. I ena fallet var det en servitris på ett värdshus, i det andra en piga på en bondgård. Nog för att Karl XV verkar ha varit väldigt förtjust i kvinnor, men skulle han hunnit med att förföra alla de kvinnor vars utomäktenskapliga barn han påstås vara far till, så borde han i stort sett varit oanträffbar för alla andra aktiviteter... Den sorgliga sanningen är nog tyvärr  att kvinnorna kom i lite bättre position om de hävdade att det var en kunglighet som försatt dem i omständigheter. Det var ju inte så gångbart att föda utomäktenskapliga barn förr, och man kanske gjorde vad man kunde för att mildra omvärldens fördömande blickar och elaka skvaller. Inte i något av fallen i min släkt, har jag stött på något som antyder att Karl XV varit inblandad. 

Vilket i och för sig inte betyder att han INTE var det. Men jag utgår ifrån att han är oskyldig tills motsatsen bevisats. 

Ett annat känt exempel, som finns återgivet i någon av läroböckerna om släktforskning, är en amerikansk dam som hävdade att hennes mormors mor var en svensk prinsessa. Trots att släktforskningen visade att den enda prinsessa som fanns tillgänglig för moderskap det aktuella året, var elva år gammal, så vägrade dem amerikanska damen att tro att hennes mormor hade ljugit, och hävdade att släktforskaren forskat fel! 

Våra anor var inte mindre mänskliga än vi. De överdrev och kom med små vita lögner precis som vi gör idag. Det är bara lite krångligare för oss släktforskare att ta död på de där små vita lögnerna sisådär hundra år efter att de uttalades....

Johan August ”J.A.” Vikberg föddes 22 juni 1864 i Yttervik, Skellefteå som son till soldaten Nils August Carlsson Vikberg född i Holmsvattnet och Sara Johanna Jonsdotter född i Kroksjön. De fick sex barn, endast August blev vuxen. De andra fem syskonen dog bara någon dag gamla. Nils August var soldat vid rotet nr. 10 Vikberg i Yttervik. Han var ett av 21 barn till Carl Nilsson och Cajsa Dorotea Nilsdotter som bodde på fastigheten Holmsvattnet 2:20. Om Cajsa Dorotea har det berättats följande om när hon var gravid: ”Hon váar se kvedu, se da hon låg deri sanga, så snóod hon först krappen å sen slaingd hon över kven, hon váar trettan kvarter runt om. He var tjveillinga å treillinga vart ar.” (Hon var så bukstinn, så när hon låg där i sängen, så vände hon först kroppen och sen slängde hon över magen, hon var tretton kvarter runt om. Det var tvillingar och trillingar varje år.” Tretton kvarter är ungefär 192 cm. Det berättas vidare om Cajsa Dorotea att hon ska ha varit högmodig. Hon skulle ha sagt något om att Gud nog skulle få det besvärligt att göra henne fattig. Det berättas vidare att fadern Carl ska ha spelat bort hela förmögenheten, inklusive huset, till ditresta, samvetslösa, "storgubbar" från Skellefteå. Familjen blev därför försatta i konkurs, detta ska ha skett före år 1855. Därefter ska Holmsvattnets byamän ha byggt en stuga till familjen eftersom de blev vräkta från hemmanet. 

Tillbaka till August Vikberg. Han gifte sig 1898 med Emma Lovisa Löfgren i Bodan, Skellefteå. De bodde först i Yttervik där de fyra äldsta barnen föddes men flyttade 1904 till Yttre Ursviken. Där bodde de tills de dog. Tillsammans fick de sju barn, fyra pojkar och tre flickor. Som bisyssla har ju Yttervikarna sedan mitten av 1800-talet arbetat som stuveriarbetare. Kanske var det som stuvare August fick upp ögonen för livet på sjön. Efter giftermålet och avlagd skepparexamen blev J.A. bogserbåtsförare på båten "Nyhamn". Det var bara en av många timmerbogserare han kört genom åren. August var även ångbåtsförare och besökte många olika länder under sina sjöresor, bland annat Australien och Kap Horn. Han berättade att när de rundade Kap Horn vid Sydamerikas sydspets, blåste det så kraftigt att snusen blåste ur munnen och knapparna ur västen. Han seglade också en gång på en engelsk båt och lärde sig på så sätt engelska. Dessa kunskaper fick August nytta av senare i livet när han fick agera tolk i Ursvikens hamn. Under åren 1889-1891 mönstrade han på fullriggaren Andrea Wilhelmina. Hon var 179 fot (cirka 53 meter) lång. Fartyget byggdes 1873 vid Alderholmen i Ursviken och sjönk på Atlanten 1 november 1899. Här nedan är ett av de ännu bevarade brev J.A. skrev hem under en av sina sjöresor.

August Vikberg.

Och avskriften av samma brev med modern stavning:

”Nu skickar jag åstad skeppet här med många tusen hälsningar till dig min sällskapsbroder, varvid jag får frambära mitt tack för ditt kärkomna brev som jag fick av dig varvid jag ser att du lever bra till skrivande till skrivande datum. Jag för min del lever bra och allesamman hälsar dig. Jag har ej någon nyhet att berätta för dig nu när vi här blivit låsta och det var den femte i sista. Nu är vi i tårdockan och när vi nu får in barlast skall vi gå till Pensacola Nordamerika och ta trälast och vidare vet jag ej. Nu för tillfället kan jag säga för dig att alla dem som reser till Amerika så kommer varje söndagsmorgon in i samma dock som vi ligger. Och har vi kommit in här sju dagar så har vi träffat de Skellefteåborna som reste över och här har vi haft lite vinter men det har gått över. Vi hade sju tums snö på däcket och jag antar att ni har vinter nu där hemma och trevligt och här har vi haft mycket trevligt. Vi får dansa var kväll som vi vill både med svenskar och med engelsmän men inte som hemma. Vi måste betala 7 ½ öre för varje dans. Om du är snäll och skriver till mig så var snäll och säg mig vad ni har för nya pigor där om det är något skifte som det brukar vara och så vill jag att du är snäll och skriver strax efter nyåret och säg för mig allt vad du kommer ihåg det är så trevligt att veta men låt ingen se dessa rader för jag skriver så dåligt i afton. Var god och efterkom min begäran med många tusen hälsningar från mina kamrater men först och sist blir du hälsad av mig som tecknar. Hälsa dina syskon från mig och mina kamrater från mig och jag tror att vi kommer hem till våren om vi lever. Mina kamrater är visst gifta allesammans innan vi kommer hem men det kan visst inte hjälpa. Jag lever säll utan bekymmer om sådant. Hälsa din syster Anna från mig adjö.

Här är min adress:

Sjöman

J.A. Vikberg

Skp Andrea Wilhelmina

Kap P.A. Bergstedt

Pensacola Nordamerika

Vi träffas om vi lever."

Disponenten vid Sävenäsbolaget Theodor Hedberg sa ofta till sina anställda: ”Det går inte det här”. En gång mötte han August Vikberg och Hedberg sa som vanligt ”det går inte det här”, varefter Vikberg sa: ”Har inte disponenten hört träpatronens bön?” Det hade han inte gjort och August reciterade: ”Fader du som från det höga skådar på min flottning ner, blunda med ett nådigt öga om du något fuffens ser. Giv mig folk med låg betalning som arbetar natt och dag med bogsering och förhalning, timmerlag på timmerlag. Se till att andras timmer kommer till min bom och när jag då förnimmer kallelsen att gå till dig, giv mig då en himmel full av timmer det är salighet för dig.” Alla närvarande tittade på disponent Hedberg och jägmästare Bäckman som också var närvarande sa: ”Nu fick vi allt en tankeställare.”

J.A. var också vid ett tillfälle inblandad i ett krogslagsmål på Irland på grund av en inhemsk kvinna som han hade flörtat med. Han blev även vid ett tillfälle osams med sin sonhustru Greta. En gång när hon hade nyskurat golvet hemma i sitt kök kom August in i köket med sina leriga stövlar. Greta bad honom att ta av sig stövlarna, då blev han arg och lämnade huset för att aldrig mer komma till sin son Karl och hans hustru Gretas hus något mer. När han ville prata med dem eller med Karl och Gretas dotter Ingrid, stod han vid grinden. Han brukade ge karameller till Ingrid.

August var också en väldigt bra gevärsskytt och en utmärkt snickare, han tillverkade båtar och musikinstrument. En fiol som han har gjort ska finnas kvar någonstans i Skellefteå, berättas det. En av båtarna som han tillverkat finns på Stackgrönnans båtmuseum. Det är en roddbåt. I hemmet hos August och Emma fanns en panna som inom familjen kallades för "Ålands hav" på grund av sin storlek, mat skulle ju lagas åt alla barnen och de gäster som uppenbarligen ofta besökte familjen Vikberg.

August Vikberg.                                                      August Vikberg med hustru Emma född Löfgren.

I sjömanhusdatabasen (sjöfolk), som finns hos Riksarkivet, där finns tre poster om J.A. Vikberg, samtliga från Örnsköldsviks sjömanshus. Han påmönstrade vid två tillfällen år 1915 i Örnsköldsvik, befattningen var befälhavare. Då var han antecknad som oexaminerad sjöman och hade en lön på 120 kr. Ett år senare påmönstrade han i Skellefteå med befattningen styrman. J.A. tjänade då 80 kr. Jag skriver detta för att visa vad en sjöman kunde tjäna på den tiden. August och Emmas son, Karl, gick i faderns fotspår och blev sjöman. 

August var en reslig och kraftig karl. Han var även trevlig och vänlig som person. Det berättas även att han hade ett ovårdat språk. Kanske var det präglat av hans liv som sjöman? Sammanfattningsvis var han omtyckt i sin omgivning. Han var en erfaren hedersman, luttrad av det ansträngande livet som sjöbuss. 

J.A. avled 14 september 1943, 79 år gammal. Hustrun Emma avled 15 augusti 1932. 

Ångfartyget S/S Olympic var en av White Star Lines atlantångare som gick med emigranter mellan Hull och New York. Bildkälla: Sjöhistoriska Museet.

Har du emigranter i släkten? Då känner du kanske till emigrantregistren och emigrantfartygens passagerarlistor som är tillgängliga på nätet? De finns hos Arkiv Digital, Familysearch och på Stephen Morses webbplats. Säkert finns de på fler ställen, och berätta gärna i en kommentar om du har tips om det.

Dessutom finns register över utvandrare på www.emiweb.eu.

Vi börjar med Arkiv Digital, som många av er släktforskare använder. De flesta emigranter åkte med emigrantfartyg från Göteborg, så därifrån finns flest arkivhandlingar. Rederierna skickade tydligen kopior på passagerarlistorna till polisen som upprättade liggare över utvandrare. Du hittar dem under arkivtyp: Polisarkiv.

Arkivet för Göteborgs poliskammare innehåller 149 volymer från 1869 till 1951. Sex av volymerna är personregister till emigrantlistorna från 1871 och 1894-1896, övriga är passagerarlistor. Registren har alltså en liten omfattning. Men söker du emigranter just de åren är dessa lätta att hitta.

I emigrantregistret hos Arkiv Digital hittar vi Emilia Engström från Unnaryd som emigrerade i augusti 1895. Hon ska alltså finnas med i volymen nr 56 med passagerarlistor, på sidan127 och som nummer 1232. Bildkälla: Arkiv Digital.

Och där finns hon också, som nummer 1232 och på väg till New York. Hon reste med ångfartyget Ariosto från Göteborg till Hull den 23 augusti. Vem Emilia var vet jag inte, hon är bara ett slumpmässigt valt exempel. Var de andra kvinnorna med efternamnet Engström hennes systrar? I så fall ser det ut som om de två äldre redan hade utvandrat och varit hemma på besök och då tagit med sig de två yngre till Amerika. Bildkälla: Arkiv Digital.

Söker du emigranter övriga år så gäller det att läsa sida upp och sida ner. Då är det bra att veta vilket datum emigranten har fått sitt flyttbetyg och ta med i beräkningen den tid det kan ha tagit att ta sig till Göteborg och kanske några extra dagar för väntan på avresa. Nyligen forskade jag om en emigrant från Vedum i Skaraborgs län som fick sitt flyttbetyg den 11 september men först den 18 september fanns hon på en passagerarlista. En vecka är nog en ganska rimlig tid, så ge inte upp. Jag läste inte alla namn för i passagerarlistorna står redovisat hemort och län och då sökte jag bara efter de från Skaraborgs län och sedan deras hemsocknar. Därför tog det inte så lång tid att komma igenom flera hundra namn.

I polisarkiven hos Arkiv Digital finns också emigrantlistor från hamnarna i Helsingborg (1907-1908 och 1929-1950), Malmö (1874-1939 med register 1887-1888 och 1892-1895) samt Stockholm (1869-1904 och 1905-1940).

Från början seglade fartygen från Sverige till Amerika men sedan blev det vanligare att först resa till Hull i England och där ta tåget till Liverpool eller Southampton eller kanske någon annan hamn. Därifrån gick de stora atlantångarna över till Amerika. Inte bara till New York utan även till Boston, Philadelphia och Baltimore i USA och Quebec, Montreal och Halifax i Kanada. 1915 startade Svenska Amerikalinjen med trafik från Göteborg direkt till New York.

För att få veta när resan mellan England och Amerika skedde och med vilket fartyg kan du söka i Stephen Morses databas med arkivhandlingar från Ellis Island i New York 1892-1924 eller i hans andra databaser. De flesta är gratis men några är avgiftsbelagda. Skaffar du ett gratiskonto får du också tillgång till de avfotograferade passagerarlistorna och ofta även ett foto på fartyget.

Så här kan resultatet se ut om du är inloggad på Stephen Morse databas med passagerarlistor från fartyg som kom till Ellis Island. Skärmdumpen visar svenska emigranter som kom till New York från Liverpool den 29 augusti 1895 ombord på fartyget Teutonic.

Familysearch är mormonernas gigantiska databas med arkivhandlingar från världens alla hörn. Bland annat emigranthandlingar. Där behöver du ett konto för att söka men det är gratis. Sök på namn och födelseår och sedan kan du välja att bara se träffarna från t ex passagerarlistor. Hos Familysearch finns också en hel del medborgarskapshandlingar, alltså ansökan om amerikanskt medborgarskap. De kan även innehålla ett foto.

En sökning på Familysearch efter Christina Persson ger bland annat denna träff i arkivet från gränsstationen i St Albans i Vermont på gränsen till Kanada. Christina från Kristianstad har kommit till Quebec och sedan rest vidare hit för att komma till USA.

Min redogörelse här är inte alls något försök att vara heltäcknade utan bara tips på vad jag själv använder i min släktforskning. Tipsa gärna om andra webbplatser!

Dessutom åkte många svenskar från Köpenhamn och Oslo och i vilken utsträckning motsvarande arkivhandlingar därifrån är digitaliserade vet jag inte.

Tillägg 14 juli, tips från andra släktforskare som jag själv inte undersökt:

Riksarkivet har samlat digitaliserade arkiv om emigranter.

På norska Digitalarkivet och på Norway Heritage ska det också finnas arkivhandlingar om emigranter.

På Find My Past ska det också finnas information om svenska emigranter.

Hos danska Utvandrararkivet finns de danska utvandrarprotokollen.

som sakta fylls med allehanda krumelurer. Kan det vara något som har med släktforskning att göra?

Det finns många olika orsaker till varför det hamnar ett tomt blad framför oss, eller idag är det kanske bättre att skriva att det finns en tom skärm som vi tittar på. Tangentbordet finns där, det är ”bara” att fylla på papperet/skärmen med det som ska berättas. Det finns kanske ett men, vad är det som beskrivas, vad är det som ska sparas för framtiden och kommer det någonsin mer att läsas efter att sista bokstaven skrivits.

Många gånger har säkert den frågan snurrat i huvudet på alla de som producerar någon form av innehåll på ett papper eller en skärm. En gång för länge sedan, långt innan datorer fanns, inte ens papper på det sätt som vi ser idag fanns, så började någon att skriva ner små uppgifter om de som levde i närheten. Det vore bra att veta hur många som fanns, kanske också deras namn och var de bodde. En ögonblicksbild, gjord för brukas och egentligen förbrukas inom närtid.

Det visade sig att det fanns någon som tänkte till, kanske ska vi ha sådana där små noteringar överallt. Då får vi lite koll på hur det egentligen ser ut, för vi har ju inte full koll idag. Om det överallt skrevs ner uppgifter om socknens folk så fick överheten full koll och samtidigt så kunde sockenstämman få en överblick över det som måste göras och vilka resurser som fanns. Naturligtvis var det bara intressant att veta nuläge, så då måste alla ändringar in, när de skedde och inte bara då och då som kunde vara en annan lösning.



Så föddes den ena typen av bok efter den andra, och där fylldes rad efter rad, sida efter sida, med uppgifter om födslar och dödslar, giften och skilsmässor (fast det kom ju väldigt sent in i bilden). Var folk bodde, hur de bodde och hur de var släkt. Bok efter bok fylldes och trots att de bara behövdes just då, så var någon som sparade det skrivna. Det sättet spred sig och bok lades till bok i kyrka eller prästgård. En del försvann, kanske hamnade de i den fuktiga källaren eller uppe i kyrktornet där det regnade in. Ibland var det elden som ställde till det. Men de flesta blev kvar och det är tur för oss idag. Nu kan diverse fotografer se till att de inte bara ligger på ett ställe, utan finns hemma hos de flesta som intresserade.

Ibland önskar jag att jag kunde få visa det vi ser idag för alla de som plitade ner uppgifterna, kanske i ljuset av fladdrande paraffinljus, med ett glas med något värmande stående på pulpeten. Undrar hur de skulle reagera på all den uppmärksamhet uppgifterna får, hur vi tackar för god skrift och grymtar över den sladdriga stilen hos den förfrusne reumatikern som skrev. Visst finns många som slitit och vi står i en stor tacksamhetsskuld till de som la ner så mycket arbete. Egentligen är det fantastiskt att allt detta finns för oss att nyttja idag.

Tänk vad vi fått veta och vet än idag, det är bra med ordning, mycket bättre än på vissa håll där man inte ens tycks veta vilka som är medborgare i det egna landet. Det diskuteras just nu friskt på andra sidan atlanten om nästa folkräkning ska innehålla fråga om medborgarskap, ett krav från de som hävdar att det behövs för att kunna hantera den egna valprocessen. Tydligen vet man inte svaret eftersom det är upp till den tillfrågade att själv svara på frågan. Undrar hur det varit om de haft riktiga husförhör istället?

Undrar hur många kommer att läsa det här, och är det egentligen någon som bryr sig om mina bokstäver?

'Du måste i alla fall skriva om Stockholm ikväll' tyckte min vän Kristina när vi diskuterade bloggidéer vid middagen.

Tjaa, skriva om Stockholm gör jag gärna, men ofta blir det ju då citat ur någon eller några av de inte helt obetydliga mängder böcker jag äger om staden. Och då är ju alltid risken att ni som gör mig äran att läsa min blogg, redan har läst boken ifråga. Eller så klantar jag mig och glömmer uppge författare och titel på boken, varvid det anländer ett brev med otrevligt innehåll några dagar senare... 

Men om jag citerar mig själv då? Jag har ju faktiskt klämt ur mig några små häften om Stockholm med omnejd. Då slipper jag i alla fall otrevliga brev-biten....

Vad sägs om en titt på en tämligen okänd sida av Slottet, en solig söndag under 750-årsjubileet? " Får äran att vara köbildare inför visningen av den nyupptäckta slottsmuren. När dörren framför mig slutligen öppnas, får vi så stiga nerför en ytterst brant stentrappa. Hur i all världen tog de sig ner förr i tiden, de som dessutom mestadels drack öl och vin? Väl nere går vi en lång trälagd gång in i ett litet stenrum med ett stort hål längst in. Det föreläses om gamla slottet Tre Kronor, det visas stenlager i den murade väggen, och så får vi alla komma fram och titta på det djupa hålet. Inte egentligen så mycket en visning som en förläsning, men som sådan var det intressant. Och så var det ju gratis förstås."

Vidare ner till Stortorget: "När jag kommer fram, står där ett antal personer i fotsida kåpor. Det tar en stund innan det går upp för mig att det inte är medeltid utan söndagsgudstjänst utomhus... Fast intrycket mattas något när ceremonin får avbrytas för sju riddare till häst, som kommer ridande över Stortorget. Troligen är de på väg till tornérspelen."

En liten sväng till Skeppsholmen kanske? " Tog mig för att promenera Skeppsholmen runt. Det var mer upplevelse än jag trott. När jag kom bort till kajen med träbåtarna, fick jag en känsla av att ha ramlat rakt ner i 70-talet, inte minst när jag fick syn på en lång, platt Cadillac av TV-deckarmodell parkerad vid bryggan. Hänförd blev jag när jag fick se Skridskopaviljongen. En tegelborg helt i det sena 1800-talets romantiska riddaranda. Med torn och allt, den är så ful att den nästan är snygg. Men den verkar övergiven. Jag kikade in genom entréfönstret. Ingenting där inne, ingenting alls. På sjösidan står någon sorts byggnadsställning. Kanske tänker man renovera det lilla kråkslottet och ha det till baler och konferenser."

Och inte för att jag suttit här och skrivit SÅ länge, men vi avslutar med en morgonpromenad längs Drottninggatan: " När jag i sakta mak promenerar nedför Drottninggatan mot Helgeandsholmen, är det nästan som att gå i en drömvärld. Alla butiker är mörka och stängda. De få människor som är ute, rör sig sakta, liksom frånvarande. Klockan är inte ens halv nio ännu. En svag doft av kaffe silas fram och blandar sig med den lätta morgonbrisen. Det märks redan nu att det kommer att bli en varm dag igen. Jag tänkte skriva att världen liksom verkar 'nyskurad', men jag ser ju att en massa flitiga män i illgula västar är i full färd med sina borstar och slangar, så det är ju så att världen faktiskt ÄR nyskurad."

Den sistnämnda promenaden fortsatte förbi mitt favorithäng på Riksbron. Men det har jag skrivit om här förut.

Bilden: Sänkhåvsfiske vid Strömparterren,med Slottet i bakgrunden.

När vi igår packade upp en av de sista flyttlådorna hittade vi längst ner fyra tidningar från 1988 bland saker från min avlidna svärmor. Lite kul att hitta, 1988 känns lagom länge sedan och jag minns en del av det som är omskrivet i de här tidningarna. En nostalgitripp. Osten kostade 54:90/kilo, desktop publishing på dator var en nyhet och avgångsklassen från 1933 på Marieborgsskolan hade 55-årsträff.

Först kändes det mest som kuriosa och så insåg jag att det är 31 år sedan allt detta hände. Flera av dem som nämns i olika artiklar, och som jag känner igen, är redan döda.

På familjesidorna gäller några av dödsannonserna personer födda på 1800-talet. Bröllopsbilderna visar par som nu varit gifta i 31 år (om de hållit ihop) och har kanske redan barnbarn. Egentligen är det alltså ganska länge sedan. En hel generation kan man säga.

Så fort går tiden. Själv har jag numera blivit pensionär, åtminstone till åldern, men 1988 gick mina två barn fortfarande på dagis. Nu har de egna barn. Och därifrån gick tanken ganska snabbt till att konstatera att det som var nuet då är historia nu.

Vilket ledde mig vidare till att uppmana er alla att inte glömma er egen historia. Du som släktforskar och på något sätt för din släkthistoria vidare till senare generationer, tänk på att berätta om dig själv och ditt eget liv också. Om du skriver en släktberättelse eller gör en fotobok, filmar eller skrivier blogginlägg, det spelar ingen roll. För dina barnbarn är ditt liv historia.

Eftersom jag skrivit en skrivhandbok och håller skrivkurser för släktforskare får jag ofta frågor kring detta. Hur långt framåt ska jag skriva? Vad ska jag ta med? Det är så svårt att skriva om mitt eget liv, hur gör jag?

De här frågorna förstår jag. Det kan vara svårt att skriva om sig själv, det kan bli både väldigt personligt och privat men också svårt att sovra för att ens liv innehåller så oändligt mycket mer än vad arkivhandlingar kan berätta om de äldre släktingarna. Det viktiga är ändå, tycker jag, att du ser till att berätta för kommande generationer om det som är ditt liv. Tänk så tacksam du själv skulle vara om din mormor eller farfar lämnat efter sig en berättelse om sig själv. Så många gånger jag önskat mig det.

Jag lever inte riktigt som jag lär. Ännu har jag mest skrivit från vissa perioder i livet, framför allt från tiden innan jag fick barn. Det är ju en tid som mina barn inte känner till annars, det de själva varit med om kan de ju till viss del rekapitulera. Jag har också berättat muntligt flera gånger, så att de kanske minns en del om jag skulle avlida hastigt innan jag hunnit bli klar. Men kanske kan jag snart komma till skott med skrivandet på allvar.

Jag har den senaste tiden deltagit i diskussioner rörande DNA och har vid ett antal tillfällen blivit kontaktad om frågor som kopplar till ämnet DNA.  Efter att det i många år varit centrerat till släktforskning och därtill relaterade frågor (för min egen del) så kommer nu påståenden och frågor om DNA från alla möjliga håll.



Ibland blir det nästan för mycket, det finns en stor spridning på kunskap och det finns också många höga förväntningar på vad som kan åstadkommas med hjälp av olika sorters DNA. Vid många av de tillfällen det kommer upp så märks att intresset är stort, men ofta visar det sig att kunskapen inte är på samma höga nivå. Det har fullkomligt exploderat med idéer om varför det så populärt, hur farligt det eller kanske ska vi säga vilka risker det finns, men också om drömmar vilka resultat som kan komma fram om en DNA-test tas.

Det är inte alltid så lätt att berömma sig själv, men visst finns en bra dubbelmening med rubriken. Det tycker i alla fall jag som ser de två olika metoderna att samla upp material till DNA-tester, genom svabbning av munhålan eller genom att spotta tillräckligt mycket i en kopp, som en del och samtidigt så pratas det mycket om allt som är kopplat till DNA,

Hur ser din relation ut till ämnet, brinner du eller har det brunnit ut?  Känner du att du får mycket genom kontakter med andra som sysslar med DNA?  Kanske är det ett område som du inte alls är intresserad av, känner att det gått för långt med detta tjafs och längtar tillbaka till den goda tiden då allt som stod i kyrkboken var rätt, att pappa var den som i födelseboken och ingen kunde ifrågasätta familjen trots att det fanns så stora olikheter mellan individerna.

Själv ser jag det ökade och vidgade intresset som en fantastisk möjlighet, både att utöka vår kunskap inom olika områden såsom arkeologi, språkforskning och sjukdomshistorik som att hjälpmedel vid brottsbekämpning och förståelse för den värld vi levat och lever i.  Men vi måste lära oss att berätta vad man kan göra och vilka begränsningar det finns. Att det inte går att skilja på en Oslobo och en från Stockholm med hjälp av DNA är inte uppenbart för alla. Att det inte går att ta ett DNA-test och få hela sitt släktträd uppritad är inte självklart för de som tittat på ett reklaminslag på TV, eftersom det verkar vara så enkelt.  

Ett ständigt återkommande ämne vid kontakter med de som inte har släktforskarbakgrund är de kartor som företagen publicerar, som sägs visa varifrån den testade kommer. Det känns faktiskt lite tjatigt att gång på gång behöva upprepa att de kan vara roliga att ha, men att träffsäkerheten är låg och att ursprunget från Nigeria eller amerikansk urinnevånare troligtvis inte finns.  Att använda DNA på rätt sätt kan ge mycket, men låt oss koppla bort det värsta felkällorna, av vilket dessa kartor tycks vara den mest framträdande.

Blev en del funderingar runt DNA, vad tycker du, påverkas du eller är det bara lite brus i bakgrunden?

                Undrar hur många gånger DNA nämns i min text, orkar nog inte räkna

Om inte järnvägen slutat med rökkupéer på tågen, så hade jag nog aldrig fått åka på mitt livs första konferens.

Det skulle bli släktforskar- och förtroendemannakonferens i Skellefteå år 2003, och GFs dåvarande ordförande Ian Hamilton var förstås självskriven representant för föreningen på konferensen.
Men Ian var notorisk piprökare, och tanken på att sitta i flera timmar på tåget till Norrland utan att få röka sin kära pipa, var honom outhärdlig.

Däremot var undertecknad ganska pigg på att få åka till konferensen, av följande skäl:

A) Jag hade aldrig tidigare representerat någon arbetsplats på någon konferens, och såg detta som ett kliv uppåt på karriärstegen.
B) Jag kände en del av personerna på deltagarlistan, och andra ville jag gärna 'få ett ansikte' på.
C) Jag hade nyligen insett att min mormors mormors föräldrar båda var inflyttade till Stockholm från Skellefteå med omnejd, och lockades av möjligheten till lokal släktforskning

Jag fick åka, men det hela slutade med flyg istället för tåg till och från staden i norr. En timmes flygresa i ett pyttelitet plan, men med fantastisk utsikt över Bottenviken. En annan deltagare, Sam Blixt, har anslutningsflugit från Oskarshamn och fått ett helt flygplan för sig själv! Ensam på 40 sittplatser... Jag lär mig att det är en viss skillnad på charterresor till turistorter och affärsresor med inrikesflyg. Jag gör en ny trevlig bekantskap i Anneli Andersson, representant från DIS Väst och kanske i ännu högre grad från Melleruds museum.

En kvarts bussresa genom landsbygd och förbi gårdar, tar oss till hotell Aurum. Det är fullt med incheckande släktforskare i vestibulen. Det blir nästan lite pinsamt för min del; jag är den enda deltagaren som inte tar upp plånboken och betalar rummet på plats. Men personalen hittar förskottsbetalningen på mitt rum, och allt ordnar sig till det bästa.

Jag har noggrant studerat programmet för helgen, och insett att just nu, fredag eftermiddag, är den enda lediga tid som egentligen står till buds, så här hoppar inga halta löss. Upp och inspektera rummet, sedan fram med ombyte och ner till badavdelningen, här ska utnyttjas faciliteter!
Men var ligger dambastun egentligen? Jag får lov att gå upp och hämta portieren, som följer med ner och lotsar mig genom kulvertarna. Varje gång vi passerar en dörr, knackar han först på, och säger: 'Hallå. Någon naken dam?' vilket förstås är hänsynsfullt men låter lite roligt.
När jag bytt om och hittat en dörr som det står 'Lagunen' på, visar det sig att poolen är övertäckt av en stor presenning! Vad göra, jag kan ju inte gärna gå upp till receptionen iförd baddräkt... Men som tur är, kommer den beredvillige portieren tillbaka, och några minuter senare kan jag plumsa i vattnet. Bastu och dusch följer, sedan blir det ombyte igen och middag. Kvällen förflyter under angenämt samtal, jag har förhoppningsfullt tagit med ett antal egna antavlor och 'fiskar' lite. Inga napp, men väl intresse.

Lördag morgon gryr med studiebesök på Kunskapskällan före lunch. Kommer det någon buss eller inte? Förvirringen är stor, och några i gänget, tar helt enkelt och fotvandrar genom Skellefteå till museet där vi ska hålla till. Till slut kommer det en buss, en kvart före utsatt tid. Förvirringen blir nu ännu större. Vilka är egentligen kvar på hotellet och ska med bussen, och vilka vandrade iväg på egen hand?
Till slut kommer vi dock iväg. Cirka två meter. Sedan säger en medlem i Boden-Överluleå släktforskarförening lakoniskt: 'Nu har vi nog glömt XX i alla fall. Han skulle gå på toaletten...' Bussen tvärstannar, och alla stirrar intensivt bort mot hotellets entré trots att de flesta av oss inte har en aning om hur vår saknade deltagare ser ut. 'Han har skinnkeps på sig' meddelar samma röst som tidigare. Efter ett par minuter kommer dock vår saknade släktforskarbroder och säger glatt 'Ja, nu är jag här, nu kan vi åka!'.

Vi åker, och blir guidade av chauffören. Området där vårt hotell ligger heter Anderstorp och har cirka 6000 invånare(2003). Vi passerar universitetsfilialen Skeria, som har ungefär 2000 studenter läsande där. Ett charmigt kvarter med trävillor alldeles intill stadskyrkan planeras rustas upp till kulturområde. Vid kommunalhuset har en hjortstaty just råkat ut för vandaler, och nu finns bara hovarna kvar. Vi passerar Nygatan, Skellefteås huvudgata, och Skelleftekrafts byggnader, lite vitsigt kallade 'Elyséepalatset'. Bussen stånkar uppför Vitberget där vi får en magnifik vy över staden. Sedan passerar vi landskyrkan, som ska vara äldst i länet (om jag minns rätt), med Sveriges längsta träbro strax intill. Vi åker också förbi Bonnstan med sina små trästugor, numera lätt upprustade för fritidsboende.

Så är vi då framme vid Skellefte Museum, tidigare Högre Allmänna Läroverket, och inrymmande Kunskapskällan. Men första destination för oss blir en hörsal, där vi välkomnas av Allan Boström, som är ordförande i museistyrelsen. Allan berättar en hel del ur stadens historia för oss, Skellefteå har varit stad sedan 1845, men bygden är befolkad sedan långt tidigare. Bland annat har man hittat en 8000 år gammal boplats uppströms älven i Byske, några mil norr om Skellefteå. Vi får också höra om guldet i närbelägna Boliden, och förstås Västerbottensosten. Torsten Ehrenmarks ord förtjänar att citeras: 'När man äter Västerbottensost, höjer sig gommen som ett gotiskt kyrkvalv'.

Vi får fram fler talare, en av dem är den numera legendariske Ulf Lundström, som då hade kommit med åtminstone sin första bok om gårdar och människor i Skelleftebygden och närliggande socknar. En annan talare är Stig Henrik Wiklund som berättar mer om Kunskapskällan och dess samlingar.

Det sistnämnda vattnas förstås i munnen på oss som har anor i norr, och när det är färdigföreläst, får vi gå på rundvandring på översta våningen, där Kunskapskällan finns. Där finns ett överflöd av pärmar, böcker och annat mumsmums för släktforskare, men tyvärr är vi försenade. Det blir transport tillbaka till hotellet.

Efter lunchen går vi ner i källarplanet, dock inte för att bada bastu, utan för att uppsöka salen Guldgruvan, där vi ska hålla till med konferensen. Släktforskarförbundets dåvarande ordförande, Ted Rosvall, inleder med presentationer av funktionärer och regelrätt upprop av oss alla. Sedan börjar konferensandet.
Först ut är representanter från landets landsarkiv, som får presentera sitt bestånd, inriktning, kommande digitaliseringsprojekt och tillgänglighet för släktforskare. Många frågor kommer från åhörarna, om allt från bouppteckningsregister till Teds 'logistik P.', det sistnämnda handlar om problemet med brist på parkeringsplatser utanför landsarkiven. Alla bilburna släktforskare i rummet känner till problemet, men ingen vet riktigt vad vi kan göra åt det.

Under den korta rasten, händer något intressant. Jag går in i Skellefteföreningens lokal intill, och bläddrar i böcker. Det är då Sten Lundgren från föreningen kommer på var han sett mig förut, och frågar var jag kommer ifrån. 'GF' svarar jag, ambitiös som jag är. Nu visade det sig att Sten L menade mina norrlandsanor. När jag börjar rabbla, trillar en polett ner hos den gode mannen när jag nämner namnet 'Wäppling', ett typiskt soldatnamn. Sten Lundgren var speciellt inriktad på soldatforskning, och så sent som några dagar före konferensen, hade han printat ut uppgifter åt en annan släktforskare. Där fanns namnet Wäppling tydligen med. Han får mina uppgifter, och lovar återkomma till mig dagen efter. Orden 'spänd förväntan' har nu fått nya dimensioner för undertecknad...

Konferensen fortsätter med livliga diskussioner. Hur ser mikrokortens framtid ut? Om kyrkböckerna ska digitaliseras istället, hur går det med sekretessen? Det har nyligen förekommit en 'arkivutredning', vad har den gett för resultat? Det finns också ett förslag om 'arkivpedagoger' på varje landsarkiv, som ska väcka medborgarnas 'arkivaptit'. Släktforskarförbundet hade påbörjat projektet med Kugelberg-DVD:n. SSGF får tillåtelse att demonstrera sin nya CD med 'Begravda i Stockholm', men när den datorn knäpps på, utbryter jubel i salen, för som skrivbordsbild ser vi templet i Abu Simbel. Spridda röster frågar förstås om det verkligen finns SÅ gamla gravar med på skivan, och om det inte var Stockholms begravda det skulle handla om, med fler lustifikationer... Nils Marelius, som nyligen gett ut en bok om alla de register som förs i släktforskarSverige, upplyser om att han insett att hans bok troligen omfattar ungefär 20 % av alla register som folk sitter och upprättar! Hur får vi tag i resten? Eller ens vetskap om att de finns?

Så småningom blir det slut för idag, en kvart för sent. En god middag och en hel del 'eftersnack' samt underhållning av ordförande Ted fyller lördagskvällen, och det blir onödigt sent.

Söndag morgon. En stark dagen-efter-kvällen-före-känsla vilar över hotellet. Sorgligt välbekant från senare tiders Släktforskardagar...
Hursomhelst, ner i Guldgruvan igen, och nu ska de nya digitala kanalerna få presentera sig, en efter en. Genline, Arkion, Digitala forskarsalen och Indiko. Åhörarna har många frågor, det blir emellanåt livliga diskussioner, och ett tag var jag lite rädd att slagsmål skulle utbryta mellan två konkurrenter i en känslig fråga (av hänsyn till berörda personer, går jag inte närmare in på detta).
Precis innan vi ska starta för dagen, kommer Sten Lundgren till mig med en tjock bunt utskrivna papper. Han får mitt namn och min e-post i rasande fart, och till slut kommer jag på vilken ana Nils Persson Burström (född 1811 i Lövånger) är till mig också. Med svidande hjärta men stark självkännedom stoppar jag raskt in hela bunten papper längst bak i min plastmapp. Annars hade det nog inte blivit några anteckningar från söndagens konferensande....

Till slut är det hela faktiskt slut, vi säger adjö, konferensdeltagarna försvinner i omgångar till bussar, tåg och flygplan.

Slutomdöme: Jätteroligt, jättejobbigt och mycket lärorikt!
På sätt och vis var nog 'eftersnacket' det värsta av alltihop. Det var ju trots allt den bästa och roligaste delen, så man kom ju aldrig i säng!

 Bilden: Skellefte landskyrka åkte vi förbi....

Karl Gustaf Lundström. Okänd fotograf. Privat bildsamling.

Min morfars farbror Karl Gustaf ”Kalle” Lundström reste till Fernie, B.C. Kanada tillsammans med sin svåger, smeden Per Lindberg. Han var gift med Karls syster Hildur. ”Kalle” och Hildur var barn till Oskar Lundström den äldre och hans första hustru Viktoria Nordström . De bodde i Kalvträsk, i Västerbottens län. "Kalle" var född år 1891.

1910-07-01 lämnade ”Kalle” och hans svåger Per Lindberg Göteborgs hamn med destination Liverpool i Storbritannien. De reste vidare med fartyget S/S Saxonia till Boston. Dit kom de den 14 juli 1910. De hade dock biljetter till Medicin Hat, Alberta, Kanada och förmodligen åkte de tåg dit från Boston.

De båda flyttade strax därpå till Fernie, i British Columbia. Där arbetade de som skogshuggare. Tyvärr insjuknade ”Kalle” under hösten och besökte en läkare men han kunde återvända till jobbet efter en vecka. Senare drabbades han av tyfoidfeber och blev intagen på sjukhuset i Fernie. Där blev han mer sjuk och dog där den 19/11 klockan 14. 

Dagen efter "Kalles" död skrev Per ett brev hem till sin svåger, Kalles äldre bror, Herbert Lundström där han berättade vad som hade hänt. Ett brev som fortfarande finns bevarat i släkten. Han skriver bland annat:

Fernie B.C. den 20/11 1910

God dag på dig Herbert. Härmed får jag taga pennan i min hand för att först och främst svara på det brev du hade skrivit till Kalle. Jag får först och främst säga att jag lever som vanligt bra till hälsan. Men det är just inte roligt att skriva denna gång. Kanske du redan anar vad som kommer att skrivas här nedan. Ett ganska svårt bud för er alla där hemma och inte minst för mig. Jag har haft det så ledsamt nu i tre veckor. Du må säga det för alla andra. Var försiktig och börja tala smått i sänder så att du inte säger det direkt till dem andra. Du ska inte tro att jag inte har gjort mitt bästa, men det är en annan man som allting styr och ställer. Det har sett ut hela tiden som om han ingen lycka skulle ha här.

Han var ju först sjuk en vecka, så var han till doktorn, han var ej så mycket sjuk då han arbetade som vanligt. Men så blev han sämre igen. Han fick nervfeber, så han måste in på sjukhuset. Där han har legat i nära tre veckor. Jag har gått där dagligen och tröstat honom. Han trodde genast han blev liggande att det skulle bliva döden för honom och även jag anade detta. Så jag har troget bett till Gud att han skulle förbarma sig över hans fattiga själ. Han sade själv att det var det enda som kunde hjälpa honom både i liv och död och han sade att det är den enda utvägen. Att lämna allt åt herren. Då må det bEster Lundström född Vestman. Fotograf: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.liva som det vill.

Jag tror att han skall ha gått hem till Gud och jag vill inte att ni ska tro att jag har varit likgiltig utan tvärtom. Jag har bedit Gud för honom alltsedan han blivit liggandes så jag har gjort mitt bästa. Men det var väl herrens vilja, att han skulle gå bort ur tiden i så unga år. Men ni skall inte sörja, så att ni mister förståndet utan bedjen Gud att han hjälper eder i sorgens stund. Jag tror att han har gått hem till Gud. Därför skall vi inte sörja alltför mycket. Du må försöka trösta dem andra. Jag har ingen som tröstar mig utan jag får lämna allt i Guds hand och med det får jag vara nöjd.

I dag den 22/11 skall vi begrava honom, vilket är den dag som känns ledsam. Vi skall samlas klockan två, det är många skandinavier som skall deltaga i begravningen. Så får jag säga att vi har samlat ihop till en fin kista åt honom. 25 dollar. Hans begravning kostar 45 dollar, så det blir dyrt. Det är nästan 100 kronor. Vi ville att han skulle få en hederlig begravning.

Jag skall taga reda på hans kläder och allt vad han har. Nu måste jag visst sluta för denna gång, för mina tankar är så hårt ansatta av sorg och det kan ni ej undra på. Så om ni har ett tröstens ord att sända mig så nog är det bra.

 Innan ”Kalle” och hans svåger Per reste till Kanada hade ”Kalle” förlovat sig med Ester Vestman. Hon gifte sig, efter Kalles bortgång, med hans bror Herbert den 30/9 1917. Med honom fick hon tre barn innan Herbert hastigt insjuknade i lunginflammation efter en olycka i timmerskogen. Han avled på Skellefteå lasarett den 6 mars 1927, 39 år gammal. Ester blev lämnad ensam med tre små barn, där min morfar var yngst, knappt fyllda fem år. Dessutom hade de ett jordbruk att sköta. Herberts pappa Oskar Lundström och hans dåvarande hustru Selma levde när Herbert gick bort och de hjälpte Ester med sysslorna på gården. Utan Oskar och Selma hade nog inte Ester klarat av livet efter makens bortgång. Livet var många gånger väldigt tufft förr. I dag är mycket bättre och vi har nog inte riktigt förstått själva hur bra vi har det i dag jämfört med hur våra förfäder hade det. 

Vi bor numera på gammal åkermark. Kanske har det varit sjöbotten ännu tidigare. Åkrarna tillhörde Björhovda gård och bostadsområdet där vi bor heter Bjurhovda, som är det sentida namnet. Området ingår i Badelunda församling, en socken med många fornlämningar strax öster om centrala Västerås.

Även om vi ännu inte hunnit packa upp alla flyttkartongerna har vi tagit oss tid att se oss om i omgivningarna. Områdets historia är det jag är mest intresserad av, som ni nog förstår. Jag har läst på VLT att gården Bjurhovda brukades fram till slutet av 1960-talet, sedan bebyggdes marken med flerbostadshus. Siste bonden på gården blev Eric Agrell och hans efterlevande efter hans död 1966. De arrenderade gården för den ägdes sedan 1860-talet av Domänverket. Då hade den varit kronogård sedan 1500-talet och varit officersboställe. Innan dess var den ett löneboställe för prästerna i Västerås stift. Gustav Vasas historieskrivare Peder Svart bodde här i mitten av 1500-talet. Så visst är det en plats med gamla anor jag hamnat på.

Läs om historien på VLT, en artikel till där du får scrolla ner till slutet.

På Eniro kan man se flygfoton från 50- och 60-talet och se hur det såg ut då, jämfört med dagens karta. I mitten är gårdsbyggnaderna på Bjurhovda gård innan området bebyggdes med flerbostadshus. Vi bor i ett hus till vänster om den gamla gården. Idag ligger det ett äldreboende ungefär där mangården låg.

Idag är det bara en sten från den gamla flaggstångshållaren på gården som finns kvar. Alla hus är borta, i stället är det parkmark här. Eget foto.

Intill platsen där gårdsbyggnaderna stod finns en fornlämning, en hällkista som ingår i ett gravområde från stenåldern. Delvis schaktades den bort under byggtiden men har sedan restaurerats. Eget foto. Läs på VLT.

Badelunda kyrkoarkiv har en ovanligt gammal husförhörslängd bevarad, ända från 1667. Då fanns det en bondefamilj på Bjurhovda. Husbonde var Lars Persson och hustrun hette Karin. Hette hon Tyrisdotter i efternamn? Jag tror det. I familjen fanns också Margareta Larsdotter, Jöran Jacobsson, Malin Larsdotter, Anna Jacobsdotter och Ingar. Uppenbarligen var det Karins andra gifte för Jöran och Anna verkar ha varit styvbarn till Lars. Jöran befann sig i Västerås. Ett par inhyse hette Johan Matsson och Karin Andersdotter. Källa: Arkiv Digital, Badelunda (U) AI:1 (1667-1703) Bild 21 / sid 12.

Den äldsta kartan jag hittat är från 1652. Manbyggnaden låg mitt i den högra kartdelen, enligt markering. Källa: Lantmäteriet.

Så här såg det ut 1737. Källa: Lanmäteriet.

Det här är bara en första titt på Bjurhovdas historia och jag räknar med att återkomma till den längre fram. När området bebyggdes var det ett miljonprogramområde och som hade en del sociala problem. Det här hängde i sig ett tag har vi förstått, men nu har flera av våra nya grannar sagt till oss att det inte är så längre utan väldigt lugnt och problemfritt sedan flera år tillbaka. Vi får väl hoppas det stämmer. Själva trivs vi i alla fall. Lagom långt från centrum, nära till butiker, cykelbana och busshållplats, fina omgivningar. Och jag har redan haft kontakt med en släktforskare i grannhuset...

En dag ledig, utan något måste, vad kan man göra då? Det finns naturligtvis hur många svar som helst på en sån öppen fråga, men för mig blev den dagen en utflykt till Västergötland, till Billingens fot, närmare bestämt till det av många kända Varnhem.  Inte första besöket, men tidigare har det varit klosterkyrkan med alla sina minnesmärken och det utgrävda klostret som varit den stora attraktionen. Nu finns det ytterligare nya upptäckter att titta på och leva sig in i, både i form av det som redan upptäckts och det som hittas just i den minut jag står där, vid de utgrävningar som håller på just nu, som en del av utbildning på Göteborgs universitet.



Att stå på den lilla höjden, bara ett par hundra meter från klosterkyrkan, och försöka visualisera hur det kunde ha sett ut för 1 000 år sedan. Den stora vikingatida gården, med många hus, och bredvid den tidigare gravfältet, där varje liten kulle påminde om en kremerad släkting eller vän.  De fick ligga kvar, trots att de som bodde där redan lämnat både tron på asagudarna och kremeringstekniken bakom sig. Något nytt hade kommit och med den kristna tron kom nya sedvänjor, det behövdes mer mark eftersom de döda begravdes med kroppen i rätt läge och precis som de såg ut när de dog. En samlingsplats behövdes, inte så stor eftersom det troligen bara var de som var knutna till den stora gården som använde den. En liten träkyrka byggdes och begravningsplatsen växte runt denna kyrka. Närmast kyrkan var det finast att ligga och där fanns säkert ägarfamiljen, sedan de som var fria brukare av mark och längst ut de ofria, kanske kallades de trälar. Idag beräknas begravningsplatsen ha fyllts på runt 3 000 gravar under de 250 år den användes. Allt är inte utgrävt, men det som undersökts visar att det är många barngravar, i alla delarna av platsen.

Som intresserad av DNA och släktforskning så dyker naturligtvis drömmen upp om att kunna testa de som begravdes där och sedan jämföra med de som bor i trakterna i dag.  Hur stor del av den dåtida befolkningen har likheter med de som bor där idag?  Finns det någon som har koppling de som bodde där under vikingatiden.  Är någon i serveringen (gott fika, som kan rekommenderas) en ättling till en av de begravna? Det kanske bara är en dröm, men det kostar inget att fråga de ansvariga om de kan söka lite bidrag för ett sådan intressant uppföljning.

Ett kort besök på en av de aktuella utgrävningsplatserna, och då blev jag visad en cylinderformad sak. Det fanns ett ritat mönster på en del av den och det som var så konstigt var att den var så tung, någon form av metall tror jag på, men inte var det bly, för den är ganska mjuk på ytan och den här var stenhård. Det ska bli spännande att se om den här lilla prylen någon gång nämns i en rapport, om det går att få fram vad det är för material och om liknande hittas i närheten.

Jag försökte ta en bild på Kata, som till viss del symboliserar gården och kyrkan, där hon ligger tätt vid kyrkmuren, med den sten som tidigare legat över henne. Men med ett glasgolv och ljus som kommer in från ett fönster så blir bilden fylld av allehanda reflexer, men försök att se vad som finns där.



Kanske inte så mycket släktforskning, men en mycket intressant del av vår historia som finns att se i Varnhem.