Rötterbloggen
Rötterbloggen

Egnahem och barnrikehus

Att bo i egen villa, alltså ett hus enbart för att bo i, är ett ganska modernt påfund. Hade det varit förr i tiden hade villan kanske kallats backstuga, eftersom det var begreppet för ett hus utan odlingsbar mark. Men backstuga förknippar vi i allmänhet med de allra fattigaste i samhället. Kanske var det därför villor, eller egnahem, började kallas just så och inte backstugor när villasamhällena började byggas.

I början av 1900-talet började man skapa förorter med områden som planerades för villabebyggelse och det som då kallades småstugor. Föreningar startades där presumtiva husbyggare gick samman. Områden köptes upp och styckades av till tomter. 1904 inrättade staten en lånefond för egnahemslån vilket bidrog till en ökad bebyggelse. Målgruppen var skötsamma arbetare med låga löner som inte själva kunde finansiera ett husbygge.

Egnahem eller småstugor byggdes i rader utmed nydragna gator i förorterna. Det var små hus, på 60-70 kvadratmeter och på två-tre rum med kök. Bygga fick man göra själv, efter statligt framtagna ritningar, men snart fanns det prefabricerade hus att köpa. Ett mindre hus på två rum och kök kostade 10 900 kronor. Med egnahemslån och eget arbete kunde en fabriksarbetare eller spårvagnskonduktör ha råd med detta. Idag säljs dessa villor för 7-10 miljoner kronor eller mer.

Enskede Margaretavagen 1910B
De första egnahemsvillorna på Margaretavägen i Enskede 1910. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, fotograf okänd.

Svedmyra
Pågående villabygge i Enskede den 18 maj 1932. Husbyggaren murar sin skorsten. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Svedmyra bygge
Från samma villaområde som ovan, den 18 maj 1932. De flesta byggde nog själva, med hjälp av vänner, släktingar och kommande grannar i området. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Enskede Estlandsgatan
Villabyggandet på Estlandsgatan i Enskede var i full gång den 29 april 1932. Bildkälla: Stockholms Stadsarkiv, foto: Anderson, Stockholms stads småstugebyrå (SMÅA).

Efter första världskrigets slut kom byggandet i större skala igång på 1920-talet. Då hade frågan om bostadsbristen i Stockholm diskuterats en längre tid av stadsfullmäktige. Fortfarande 1930 bodde drygt 40 procent av stockholmarna i lägenheter på ett rum och kök eller rum utan eget kök. Så växte många barn upp.

Det finns säkert många av er som bott i eller idag bor i ett så kallat smalhus. 1935 beslutade riksdagen att barnrikehus skulle byggas i städer med trångbodda familjer. Det var flerfamiljshus med moderna bostäder och plats åt barnfamiljer, de flesta i tre våningar och med gott om grönområden. I de flesta hus var största lägenhetsstorleken tre rum och kök. De kallades smalhus och hade vatten och toaletter inomhus och sopnedkast i trappuppgången. Allmännyttiga bostadsföretag bildades för att bygga dessa. För att få bo i dem skulle man ha minst tre barn.

barnrikehus Traneberg 1930NilsAzelius PD Wikipedia
Barnrikehus från Traneberg i Stockholm 1930. Foto: Nils Azelius, bild från Wikipedia.

trollholmen
Här bodde jag på 1990-talet, i ett av de många trevånings smalhus som byggdes runt om i landet. Detta byggdes i slutet av 1940-talet och ligger i Västervik. Eget foto.

Fortsätt läs mer
  164 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
164 Träffar
0 Kommentarer

Tre dar i buren

Otto värnplikt I

I veckan nedkom alerta ARKIV DIGITAL - i samarbete med MyHeritage, gissar jag - med ytterligare en ny och spännande digital resurs:

VÄRNPLIKTSKORT

Det handlar om svenska män födda omkring 1881-1921 som mönstrade mellan åren 1902 och 1941. Dessa kort innehåller en rasande massa information:

  • Namn
  • Födelsetid
  • Födelseort
  • Värnpliktsnummer
  • Tilldelat truppslag
  • Tjänstgöring - inklusive beredskapstjänstgöring under andra världskriget
  • Uttagning till olika befattningar
  • Befordran
  • Anstånd med inkallelse
  • Eventuell frikallelse

Även civila yrken och bostadsadresser kan förekomma liksom eventuella bestraffningar - typ "Tre dar i buren" för varjehanda förseelser, utebliven eller för sen inställelse till exempel. Men det kan också handla om "insubordaination" - det vill säga olydnad eller ordervägran, fylleri, bondpermission o.s.v.

Bilden ovan tillhör min svärfar, som på den tiden egentligen var stenarbetare, men som här kallas både Predikant och Metodistpastor. Det framgår också att han hade varit inskriven i Karlshamns sjömanshus samt att han skulle placeras vid Infanteriet. "Kock" har han tydligen varit ett tag - ett ord som dock är överstruket och ersatt med två svårtydda förkortningar: HJBRM och GRPELI (eller något sådant). 

Så följer en spalt med tjänstgöringsdagar på 1940-talet, Krigsplacering och mycket annat. 

Otto II baksidan

På baksidan kan man läsa om hur svärfar som "samvetsöm" slapp att bära vapen utan endast behövde utföra "civilt arbete" - dock givetvis inom totalförsvarets ram. Avsaknaden av arrestnoteringar pekar på att han måste ha varit snäll och skötsam ...

All denna information är givetvis Gefundenes Fressen för den som vill veta lite mer om hur gångna generationer svenska män hade det med Värnplikten och med tjänstgöringen under andra världskriget. Dessutom är uppgifterna, tack vare en utmärkt indexering, enkelt sökbara. Resursen ligger under Arkiv Digitals Allt-i-ett-abonnemang.

Liknande, men alls icke så utförlig, information finns på de amerikanska mönstringskorten inför första och andra världskrigen. Likaså har en hel del engelskt mönstringsmaterial på senare tid släppts.

Synd bara att det till nästan 100% handlar om män - kvinnor var ju vid denna tid inte välkomna i det militära ... 

Fortsätt läs mer
  2294 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Niklas Hertzman
Ja, värnpliktskorten är en spännande källa och med hjälp av ett sökbart register hittar man dessutom lättare den aktuella personen... Läs mer
måndag, 13 augusti 2018 10:09
Bo Persson
Förkortningarna är 'hjbrm' och 'grpch'. Det sista är gruppchef och det första torde nog vara hjälpbrandman, menar denne fd vpl pvd... Läs mer
måndag, 13 augusti 2018 18:44
2294 Träffar
2 Kommentarer

Stor lokal databas

Idag ska jag tipsa om ett stort och användbart arkiv för en socken i norra Uppland. Det är Gräsöarkivet som verkar vara gjort av medlemmar i Gräsö hembygdsförening. Grasö ligger utanför Öregrund, i Östhammars kommun.

Norrboda hamn Foto OlofHasslof PD
Bilden visar Norrboda hamn på Gräsö 1954. Bild från Sjöhistoriska Museet, foto Olof Hasslöf.

Arkivet är sökbart på personer som bott i Gräsö socken. Uppgifterna kommer från både kyrkböcker, bouppteckningar, folkräkningar och sjömanshus. Jag har haft anledning att använda det vid några tillfällen och det är mycket användbart. Databasen är stor och det finns mycket information. Givetvis ska du kolla informationen i originalhandlingar för att vara säker, men en databas kan vara till stor hjälp, framför allt för att hitta personer en letar efter.

Söker du på en person får du också den personens släktträd i träffen i databasen, om det finns inlagt. Det går också att söka på platser och arkivhandlingar.

Graso kyrka 2007 08 23 1 Foto R Rohdin WikipediaB
Många av de människor som fötts, vigts, dött och levt på Gräsö finns sökbara i arkivet. Fotot visar Gräsö kyrka (som har en fristående klockstapel). Foto: R Rohdin 2007, bild från Wikipedia.

Databasen är gratis och fritt tillgänglig.

Det här är ett exempel ett lokalt omfattande arbete med att digitalisera uppgifter från arkivhandlingar. Mycket bra gjort! Säkert finns det fler liknande lokala arkiv för enskilda socknar eller härader. Tipsa gärna om det i en kommentar.

Fortsätt läs mer
  316 Träffar
  0 Kommentarer
316 Träffar
0 Kommentarer

Från medium rare till medium rör...

stergtland-107

Det är samma historia vartenda år. Plötsligt har juli blivit augusti, och lika plötsligt är det dags att börja jobba igen.

Första veckan tror man inte det är sant. Vaknar på morgonen och tänker 'yipee, ikväll kan jag väl gå på restaurang och beställa en grillbit, medium rare! !

Sedan kommer närminnet ikapp: 'nää, idag ska jag gå till jobbet och (fallande mollskala) i morgon ska jag också jobba....'

Och dessutom brukar semesterkassan vara ett minne blott, så några restaurangäventyr är ändå inte att tänka på.

Tänka på det här med semester kan man däremot göra. Under medeltiden, när vi svenskar var katoliker, hade folket rätt många helgondagar att fira. Även om livet var hårt slit för de flesta, så hade man förvånansvärt många lediga dagar under året. Tyvärr förändrades ju detta ganska radikalt när vi blev protestanter. Jag funderar på om folk satte sig till motvärn, när de nu förväntades arbeta de dagar när man tidigare varit ledig. Eller var herrefolket en alltför skrämmande auktoritet?

För egen del har jag genom åren lärt mig att den värsta dagen när semestern tagit slut, är sista söndagen. Har man väl lyckats pallra sig upp ur sänghalmen på måndagsmorgonen, och tvingat sig själv att inse att det är jobbmåndag, så brukar det värsta vara gjort.

Och det finns väl ingen fredag man är så tacksam över som den efter första jobbveckan!

Men det här med medium rör då? Jo, om man ska rulla ihop och skicka iväg mer än en antavla, så räcker det inte med små rör att stoppa dem i. Då får man gå över till mellanstorlek....

 

Bilden: I Mogarpskällan, eller Pilkällan som den också kallas, finns det andra typer av rör. Och mycket gott vatten!

Fortsätt läs mer
  1020 Träffar
  0 Kommentarer
1020 Träffar
0 Kommentarer

Gary är död!

Gary

Jo, så är det! Efter ett inte allt för långt men mycket hårt liv, med både alkohol och droger, vigdes i veckan Garys stoft till den sista vilan. Själv var jag som vikarierande kyrkomusiker inkallad för att spela orgel och leda psalmsången. För en begravningsgudstjänst skulle det bli, trots allt ... Gary hade ju ingen familj, endast en gammal mor som avled förra året, och så ett par kusiner, som inte ville ha något som helst med honom att göra, död eller levande. Alltså fanns det ingen annan än kommunen som kunde "beställa" begravningen.

Tjänstemannen på Socialkontoret, de tänker mest på kronor och ören, meddelade helt sonika att man ville ha en "direktkremation" utan akt eller ceremoni. Detta gick emellertid inte kyrkan med på. Gary hade i hela livet varit medlem i Svenska kyrkan och för sådana, om man inte meddelat något annat önskemål, är presumtionen att den döde tänkt sig en kyrklig begravning. Det har ingen betydelse om det förutom betjäningen inte kommer en enda människa till kapellet. Begravningen är och skall genomföras - enkelt men värdigt.

Det ligger en sorts sturigt trots i denna policy, en deklaration om man så vill om att alla människor är värdefulla och förtjänar en hederlig begravning.

Jag kommer i god tid till kapellet och upptäcker då att Garys enkla spånplattekista, förutom det skylande bårtäcket, inte pryds eller omges av några som helst blommor. Nej, säger entreprenören, socialen har ingen skyldighet att stå för sådana. Onödigt, tycker dom!

Jag ilsknar till! Under mina fyrtio år som kyrkomusiker har jag nog spelat på över 2000 begravningar och aldrig någonsin att jag har upplevt detta förut, att kistan står naken och tom. Finns det då inga blommor här i kapellet som vi skulle kunna låna en stund? Nej, säger vaktmästaren, det gör det inte. Men, utanför då, envisas jag, på kyrkogården? Jo, men dom kan vi väl inte ta av i all sin dar ....

Jag tittar strängt på dem alla tre, entreprenören, vaktmästaren och prästen, och använder hela mitt kapital av pondus, förstärkt av mitt gråa hår och min myndigaste stämma, och säger:

Vi kan INTE ha en begravning utan blommor! Nu fixar ni detta!!!

Min blick är blått stål! Och si, efter 10 minuter står där en liten vas framför kistan, fylld med små vackra nyponrosor klippta ur kyrkogårdshäcken och lite gult och grönt någon annanstans ifrån ...

Så börjar de anlända, Garys kompisar från torget och kvartarna. "Det kommer inte en människa", hade socialtjänstemannen sagt, men här stapplar de nu in, tretton medmänniskor, som med sin närvaro vill hedra Gary. Trasiga och härjade, ja, men högst närvarande! Efter ingångsmusiken griper jag min gitarr och sjunger en i sammanhanget lämplig solosång: BARNATRO. Det blir inget solo. När vi kommer till refrängen börjar alla sjunga med och fortsätter så visan ut. Det blir både sorgligt och festligt på en gång och samtidigt något av en seger. Det snåla socialkontoret fick inte sista ordet ...

***

Begravningstraditioner förändras i rask takt. På våra förfäders tid var begravningen ett synnerligen viktigt inslag i den mänskliga tillvaron. Det kunde t.o.m. hända att man snålade och sparade ett halvt liv för att efter sin död kunna ställa till med en hederlig begravning och bjuda sina släktingar och grannar på kalas. Idag väljer många sorgehus, i den mån man över huvud taget har tid med döden, bort samkvämet efter själva begravningsakten. Omodernt, obekvämt, otidsenligt och onödigt, menar man! Men det är det inte alls. Den där lilla samlingen efteråt är psykologiskt oerhört viktig som en sorts "fasväxlare". Utan en sådan tar man med sig det svarta och sorgliga hem, med ett samkväm minns man i bästa fall, förutom den döde, också ett trivsamt "kalas" där man för en gångs skull fick träffa och prata lite med kusinerna, som man inte sett sedan moster Emmas begravning för 28 år sedan ...  

Garys tretton polare fick gå hem utan samkväm - inte ens en kopp kaffe och en landstingsbakelse hade kommunen råd med.

Men kanske minns de den härliga gemenskapen i sången:

Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro!

Barnatro

Fortsätt läs mer
  15394 Träffar
  6 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Helena Friberg
Så fint!! /Helena Friberg
måndag, 06 augusti 2018 08:40
Mats Ahlgren
En inte alltför ovanlig situation, tyvärr, och det verkar öka säger min vän i branschen. Att inte vilja visa lite respekt med ett... Läs mer
måndag, 06 augusti 2018 13:03
Ted Rosvall
Pärleporten hade också fungerat bra - liksom "De komma från öst och väst - de komma från syd och nord ..." Jag var många gånger oc... Läs mer
måndag, 06 augusti 2018 14:47
15394 Träffar
6 Kommentarer

Namnregister till hjälp

Forskar du i socknarna i Bohuslän, Västergötland, Värmland eller Dalsland och har tappat bort en gammal släkting? Har släktingen ett efternamn som inte slutar på -son eller -dotter? Då finns denne troligen i släktnamnsregistret som digitaliserats av Arkiv Digital. Välj arkivsökning och sök sedan efter släktnamnsregister.

Detta är register till kyrkböcker, vissa enbart till husförhörslängder, andra till födelseböcker, vigselböcker och dödböcker. Registren är ordnade på lite olika sätt och omfattar olika tidsperioder. Alla registren utom Västernorrlands tar slut år 1800, Västernorrlands register sträcker sig fram till 1830 och vissa till 1856.

Registren för Skaraborgs län är uppdelade häradsvis och Västernorrlands för fögderierna. Dalslands register är ordnade utifrån olika kyrkböcker.

namn1
Släktnamnsregistret för Göteborgs och Bohus län ser ut så här. Dragonen Olof Flink och dottern Katarina finns omnämnda i Forshälla födelsebok den 20 september 1778. Bildkälla: Arkiv Digital.

namn2
Släktnamnsregistret för Västernorrland gäller husförhörslängderna och ser ut så här. Bildkälla: Arkiv Digital.

Bland registren under arkiv (alltså inte de register där du kan söka efter enskilda personer) finns fler hjälpmedel för att hitta folk. Till exempel nio volymer med personregister till emigrantlistorna från Göteborgs och Malmö poliskammare, plus fem andra emigrantregister. Sök efter emigrantregister i arkivsökningen.

emi1
I registret för 1895 ser vi att Clara Larsson, som bor i Amerika och var på väg till Boston finns i volym 55, sidan 333 och passagerarnummer 63443. Bildkälla: Arkiv Digital.

emi2
Sedan är det lätt att hitta henne i rätt volym från Göteborgs poliskammares arkiv. Bildkälla: Arkiv Digital.

Fortsätt läs mer
  2080 Träffar
  0 Kommentarer
2080 Träffar
0 Kommentarer

Plötsligt i Väversunda kyrka...

stergtland-08_20180803-203627_1

I veckan var det dags för årets 'roadtrip' med mor och syster. Detta år gick resan till Östergötland. Första dagen besökte vi Flygvapenmuseum i Östergötland, som visade sig vara mycket mer intressant än vad vi trott. Min farfar var Malmslättflygare, och syrran och jag blev förstås förtjusta när vi upptäckte att ett av 'hans' flygplan, som kallades 'Tummelisa' fanns utställt. I museets källarvåning fanns en stor utställning om den olycksaliga DC3:an som försvann i havet vid Gotland 1952, och det var verkligen en brokig historia, med alla turer och all mörkläggning som skett.

Dagen efter vändes kylaren mot Omberg. Förutom en rad hisnande vackra bergsvyer över Vättern med omnejd, och givetvis Alvastra klosterruin, såg vi Rogslösa kyrka med den berömda dörren, och så hade jag prickat in Väversunda kyrka, med sin 1100-talsfasad. Även inne i kyrkan, som var härligt sval i sommarhettan, finns en hel del bevarat från medeltiden.

Jag noterade i förbigående den blå vapenskölden på väggen, men skam till sägandes kände jag inte igen den. Det borde jag nog ha gjort....

I broschyren om kyrkan läste jag, precis innan vi skulle gå därifrån, att det var Abraham Blix vapensköld! Jag insåg redan där och då, och ännu mer nu, när jag skriver dessa rader, hur dåligt påläst jag är om Blixarna. Men Blix-ättlingar är vi, och just på mammas sida, så det var ju bra att hon var med och fick se vapenskölden! Hur denne major Abraham Blix hänger ihop med oss, som hör till Magnus Simonis Blix' gren, har jag ingen aning om. Det blir att  plugga....

Men det är ändå ganska roligt. Den här delen av Östergötland väntade jag mig ingen släktkontakt med. På farmors sida har vi däremot en hel del  anor i området mellan Kisa och Linköping, men som sagt, i närheten av Omberg räknade jag bara med att frossa i medeltidskyrkor och runstenar.

Jag har dock insett att jag nog är tvungen att åka tillbaka. Det vimlade ju av domarringar, järnåldersgravar och annat i trakterna däromkring! Alltihop svåra frestelser för undertecknad....

Bilden: Abraham Blix vapensköld i Väversunda kyrka, Östergötland

 

Fortsätt läs mer
  849 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Ulla Karlsson
Visst är Östergötland fantastiskt!!! Det finns något för alla.
lördag, 04 augusti 2018 12:22
849 Träffar
1 Kommentar

Ibland är det svårt

Nya verktyg, nya uppfinningar, nya informationer och gamla sanningar, tänk vilka kollisioner det kan bli ibland, speciellt när vi närmar oss områden av explosiv art. Och visst verkar släktforskning vara ett explosivt område, det finns vissa saker som inte kan viskas ens, innan det stora kriget utbryter.

I senaste numret av Släkthistoriskt Forum finns en krönika som beskriver olika släktforskartyper, tiggaren, kopiatorn, rekordjägaren, DNA-nörden och flera till, men den farligaste gruppen är inte nämnd, av vissa kallad besser-wissern , av andra kallad stofilen som inte hängt med. Typiskt är att allt ifrågasättande är av ondo och nåde den som öppnar munnen det minsta och uttrycker en annan åsikt än den av personen ifråga godkända. Tack och lov blir de färre, men fortfarande finns tillräckligt många för att de ska synas allt för ofta.



Med den nya tekniken där många fler kan ”besöka” arkiven genom alla de fotograferingar som finns tillgängliga via nätet så har en del av möjligheterna att briljera med tidigare svårkontrollerade uppgifter minskat radikalt. Med nya vägar att diskutera, som inte kräver personlig närvaro i samma rum, så har möjligheten att skarpt stirra någon i ögonen också minskat, både på gott och ont. Det är inte alla som vill eller kan hantera de nya teknikerna och det gör att uppdelningen mellan de olika släktforskartyperna omfördelas, men det finns också en större synlighet för en del av de värsta utfallen eller påståenden som görs. 

Låter illavarslande att den finns motsättningar och krigsrisker, men jag måste säga att det ser mycket bättre ut nu än för bara några år sedan. Vi lär oss att använda nyheterna och många tar intryck av de mer källkritiska uppgifterna som framkommer när släktforskningen blir mer utbredd, Att det fortfarande finns olika syn på släktforskningen, det är klart, men det blir mer och mer uppenbart att kvalitén höjs överlag.

Men ibland blir det bara så fel, det framkommer nya uppgifter och det ”förstör” för någon, som då frestas ta till alla möjliga knep för att försvara sina ståndpunkter. Att se sitt släktträd krackelera, att kunna läsa i den nya källan att det var nog fel familj jag följt, eller att förstå att DNA-träffen som behövdes inte fanns där, det är jobbigt. Vissa accepterar situationen och ser till att allt blir så rätt som möjligt. Men en del skyr inga medel i kampen för att försvara den gamla sanningen.

Har personen tillgång till diskussionsgrupp på nätet så brukar första tecknet vara att den blir mer hemlig, alla ska inte se och inte kunna komma med påståenden, som inte stämmer. Blir det för mycket mothugg, så slängs opponenten ut ur gruppen och det blir så småningom bara en handfull trogna kvar. Tyvärr är det många gånger så att de som är kvar fortsätter att sprida uppgifter baserat på den krackelerade släkttavlan, och idag kan dessa uppgifter få spridning över nätet och eftersom det är svårt att stoppa felaktigheter, så förblir uppgifterna många gånger oemotsagda.

Många gånger innehåller den lilla trogna gruppen de flesta av de typer som beskrivits i tidningen, men med kanske lite annan inriktning, den beskrivna DNA-nörden visar sig inte vara så DNA-ig utan framför den ena stolligheten efter den andra, inget kan bevisas om inte anfadern grävs upp och då kommer världen att förtrollas av den enastående bragden att säkerställa hans DNA.. Tiggaren ger sig ut på tiggarstråt, men tar bara de uppgifter som passar. Förhandlaren plockar fram allehanda obsoleta uppgifter och finner att de plötsligt stämmer. Och så fortsätter det ett tag.


Men, som i de flesta sagor så slutar det lyckligt, sanningen kommer fram så sakteliga och den lilla klicken upplöses och försvinner på något sätt. Det är kanske ingen merit att en gång ha tillhört det illustra sällskapet, men tyvärr så kan skadan som åstadkommits leva kvar ett tag.

Vad kan vi lära oss av det?  Kanske inte så mycket, mer än att vara på sin vakt och alltid kontrollera de källor som anges, oavsett vem som framför dem.

Tilläggas ska att de släktforskartyper som beskrevs i tidningen och de som beskrivs ovan är ovanligare än vad som kan framskymta, de är nästan unika, så visst finns det en blomstrande framtid för den släktforskning som de flesta berörs av. Vi får se vad vi kan få oss givet i Växjö på släktforskardagarna. Du har väl beställt bankettbiljetter, sista bokningsdag är 15 augusti och kollat in det digra föreläsningsschemat.

Fortsätt läs mer
  1728 Träffar
  0 Kommentarer
1728 Träffar
0 Kommentarer

Karamellmadam utan anor ...

Amalia och IDa

Hon må vara en doldis, AMALIA ERIKSSON (1824-1923) - Grännas grand old lady - men hennes skapelse, POLKAGRISEN, känner varenda svensk. Född i Jönköping kom hon 1855 till Gränna, där hon 1857 gifte sig med skräddaren Anders Eriksson. Året därpå fick paret en liten dotter, Ida, som bara var fyra dagar gammal när fadern plötsligt avled i dysenteri. Som änka med ett nyfött barn hade Amalia blivit tvungen att försörjas av staden och hon fick därför tillstånd 1859 att driva ett sockerbageri och även tillverka karameller. Hon öppnade sin verksamhet i ett gammalt tullhus vid södra infarten till Gränna och började tillverka begravningskonfekt. Snart lanserade hon polkagrisen, som blev en stor succé.

                                   Polkagrisar

Amalia ingår som en av 31 SVENSKA KVINNOR i boken med samma namn, som Mikael Hoffsten och undertecknad nu arbetar med inför släktforskardagarna i Växjö. Boken, som har samma utseende och upplägg som förra årets SVENSKAMERIKANER, innehåller också små antavlor i tre generationer som visar huvudpersonens genealogiska och geografiska bakgrund. Dessa små utredningar plockar vi fram på vanligt sätt med hjälp av databaser och publicerade släktuppgifter - allt naturligtvis kontrollerat och korrigerat via jämförelse med kyrkoböcker och andra originalkällor. Det brukar gå bra ...

Så icke för Amalia, som visar sig vara rejält motspänstig. Föräldrarna hittar vi såklart, men sedan är det nästan stopp. Så här ser det ut:

FAR    Jonas Lundström, Hovslagare  *1780  +1834 30/8  Jönköping/Kristina

MOR   Ingeborg Andersdotter  *1793  +1833 8/7  Jönköping/Kristina

Det är allt! Ingenstans hittar vi någon ledtråd till VAR dessa båda kan tänkas komma ifrån. Familjen drabbades hårt av koleran och trots tre överlevande barn finns det idag inga levande ättlingar.

En liten ledtråd skulle kunna vara förekomsten i familjen av en inackorderad skolgosse, Ulric Jacob Lundström, f 1809 i Alsheda, kanske en brorson till Jonas. Men i Alsheda hittar vi ingen Ulric Jacob ...

Helt baserat på kombinationen av födelseår, för- och efternamn, skulle Amalias mor, Ingeborg Andersdotter, kunna tänkas vara född i 1793 Granvik, Byarum (F), men bevis för denna teori saknas ...

Så här svårt brukar det inte vara. Karamellmadamen må ha gjort polkagrisar i långa banor - men hon saknar anor! (så att säga)

square hantverk2

 

 

 

Fortsätt läs mer
  2217 Träffar
  4 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Mats Johansson
Hej! Det finns en hovslagaregesäll Jonas Lindström, 35 år som reser från Jönköping till Göteborg och åter 1815-05-26 registrerad i... Läs mer
måndag, 30 juli 2018 11:00
Ted Rosvall
Från Bo Persson i Linköping har det inkommit uppgifter om två förmodade systrar till Jonas Lundström: Helena Lundström, född 1783... Läs mer
tisdag, 31 juli 2018 15:20
Ted Rosvall
Nya upptäckter ... Det gick att följa de båda systrarna bakåt i tiden, och då träffar man till sist på föräldrarna, arbetskarlen M... Läs mer
tisdag, 31 juli 2018 19:29
2217 Träffar
4 Kommentarer

Väderstatistik

I veckan såg jag att juli månad i år nu är den varmaste på 262 år, åtminstone här i östra Götaland. Och då innebär det inte att det var lika varmt för 262 år sedan utan det är så länge det finns statistik att tillgå om väderläget. 1756 tillkom de första mätstationerna söder om Stockholm och det var då man kunde börja mäta.

Kanske funderar du ibland på hurdant väder det var en viss historisk dag. SMHI har egen statistik från 1800-talet och framåt, men de tidigare uppgifterna finns hos Riksarkivet. Läs mer om historiskt väder och äldre väderstatistik.

Sveriges rekord i värme är från Småland. 38 grader uppmättes i Målilla den 29 juni 1947. Det ligger några mil här ifrån. Vår grannsocken Gladhammar har också en mätstation där det ibland slås rekord i uppmätt värme.

Den här värmen är inte bara jobbig, utan skrämmande och farlig med alla bränder.  Förra helgen hade vi flera bränder här i trakten, men som släcktes efter några dagar, som tur är. Värre är det ju på många andra håll. Och frågan är hur det blir efter den här sommaren. 

brun grasmatta
På kyrkogårdarna är gräsmattorna bruna och torra sedan länge. Eget foto från Västerviks kyrkogård i mitten av juli.

Fortsätt läs mer
  529 Träffar
  3 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Petter Gotthard von Kochen, som ägde godset Krapperup i Brunnby socken mellan oktober 1734 och november 1764, skrev dagbok och näs... Läs mer
lördag, 28 juli 2018 11:22
Carin Olofsson
Det ska inte vara några smileys, utan det skulle stå d : o (utan mellanrum), d.v.s. dito.
lördag, 28 juli 2018 11:23
Eva Johansson
Carin: Tack för din kommentar och länken till von Kochens journal. Det är intressant att få dessa inblickar i vardagslivet för län... Läs mer
onsdag, 01 augusti 2018 07:58
529 Träffar
3 Kommentarer

Arsenik och kortbrallor

Igår torsdag befann jag mig på Stockholms Stadsarkiv för att forska lite på en ingift släktings anor. När jag skummade igenom Myresjös dödbok, hajade jag till inför de första noteringarna på år 1819. Där har en äldre kvinna, Sara Månsdotter dött, och dödsorsaken anges: 'af arsenik'... Till råga på eländet dör en åttaårig pojke på samma gård två dagar senare, och dödsorsaken är: 'troligen d:o' har prästen noterat.

Det var ju inte utan att man vaknade till lite i sommarhettan (fast det är hyfsat svalt i Stadsarkivets lokaler). Inga ytterligare kommentarer fanns tillfogade i dödboken, men man undrar ju: råkade kvinnan och barnet få i sig någon sorts råttgift av misstag, eller döljer sig här ett drama som deckarförfattarna missat?

Är det någon som forskar i Myresjö, Jönköpings län, som vet mer? Jag är inte släkt med personerna, bara lite allmänt nyfiken.

I övrigt funderar jag som de flesta i vårt avlånga land mest på närmaste möjlighet till svalka. Bada är ju gångbart, men tyvärr har alla övriga som vistas inom Stockholms tullar just nu kommit på samma idé. Det är trångt på de förhållandevis få badställena, man får gå i sicksack för att komma ner till vattnet, och väl där, gäller det att akta sig för att inte få en arm eller ett ben i planeten.

Istället tog jag en tur till närbelägen shoppinggalleria, lockad av försäkringar om svalka och på jakt efter ett par nya shorts. Men på förfrågan fick jag svaret att 'tyvärr, alla shorts är så gott som slut'.

'Det är som med fläktarna då' konstaterade jag.

Det fanns faktiskt, hör och häpna, ett enda par shorts kvar i min storlek. Dessvärre liknade dessa, både på galge och på mig, en gammal gubbes badbrallor. Jag tittade ingående på dem, men insåg att jag nog inte skulle klara av att lära mig älska dem med tiden. Så det bidde inget.

I övrigt lever jag som de flesta svenskar just nu, på hoppet om regn. Huru sällsamt är inte detta i juli månad! Och man drabbas av våldsam avundsjuka när en facebookvänner skryter med att det minsann har regnat hos dem.

Frågan är vad som händer om det verkligen börjar regna. Kommer det att bli att man får stämma upp Björn Skifs gamla 'Vi bygger oss en båt'?

Vi får väl se.

Bilden: Ett par helt andra kortbrallor

 

Fortsätt läs mer
  848 Träffar
  0 Kommentarer
848 Träffar
0 Kommentarer

Alternative facts

SF-3

Det var onsdagen den 18 april 1906 klockan 05:12 på morgonen den slog till, den stora jordbävningen i San Francisco, som dödade upp emot 3000 människor och förstörde över 80% av staden. Förutom allt mänskligt lidande och all materiell förstörelse gick också lejonparten av stadens arkivmaterial till spillo, såväl "civil registration" (födda, vigda och döda) som nästan alla juridiska handlingar, skattelängder, fastighetslängder o.s.v. Som en följd av denna katastrof har San Francisco länge betraktats som ett "svart hål" för all genealogisk forskning.

Några ersättningskällor överlevde dock, framför allt gamla tidningar, San Francisco Call och andra, som nu digitaliserats och indexerats. Särskilt värdefulla där är de förteckningar över vigda och döda som brukar finnas med om än med sparsmakad information.

Nyligen upptäckte jag en ny ersättningskälla - alternative facts - hos gratissajten FAMILYSEARCH.ORG. Den heter California, San Francisco Area Funeral Home Records, 1835-1979 och innehåller 93.871 poster från olika begravningsbyråer: 

                         

Dessa registerkort bygger på stora begravningsliggare med basal information om den avlidnes namn, ålder, hemvist och födelseort/land. När jag sökte på födelseort SWEDEN fick jag inte mindre än 839 träffar, däribland denna hett efterlängtade:

Där är han ju, min borttappade sjöman och hamnarbetare, John William Piculell från Helsingborg och Stockholm, som 28 år gammal begravs den 28 juni 1873 i San Francisco. Dödsorsaken var "Typhoid fever". Gissningsvis dog han ett par dagar tidigare.

Letar man i stället efter personer födda i Norge, får man 367 träffar, Danmark 582 och Finland 117.

Från omkring 1900 blir informationen ibland betydligt mer fullödig. Betrakta följande exempel:

Denna information, som fortsätter ytterligare några rader, innehåller en mängd information och ofta går det att matcha uppgifterna med emigranterna i gamla hederliga EMIBAS (numera tillgänglig på EMIWEB):

Lundén, Charlotta, Barnmorska (gift kvinna) f. 7/2 1828 i Yllestad, Skaraborgs län (Västergötland) - Utvandrad 6/7 1873 från 27:2, Motala 'stad', Östergötlands län (Östergötland) till Nordamerika

På många av dessa begravningsnotiser har någon vänlig själ dessutom klistrat in en dödsruna från någon dagstidning i San Francisco:

Här kryllar det av information, som man ha som utgångspunkt för fortsatta undersökningar i allsköns register och databaser. CHARLOTTE HAGGLUND är ju ett hyfsat ovanligt namn och inte så svårt att återfinna i det svenska källmaterialet. Men hur identifierar man svenska sjömän eller andra svenskar som bytt namn intill oigenkännlighet? Här några exempel på sådana. Lycka till!

  • Isaac Buychmn, Died 21 Oct 1856 San Francisco, Male, Age 40 (1816), Birthplace: Sweden
  • Chas Coleman, Died 06 Dec 1856 San Francisco, Male, Age 26 (1830), Birthplace: Sweden
  • G Hananberg, Died 10 Dec 1856 San Francisco, Male, Age 53 (1803), Birthplace: Sweden
  • Charles Simons, Died 12 Feb 1861 San Francisco, Male, Age 40 (1821), Birthplace: Sweden
  • John Byorhman, Died 24 Jul 1867 San Francisco, Male, Age 40 (1827), Birthplace: Sweden
  • Hans Burglund, Died 19 Nov 1904 San Francisco, Male, Age 79 (1825), Birthplace: Sweden
  • Louis I Burgland, Died 09 Jun 1852 San Francisco, Male, Age 37 (1815), Birthplace: Sweden
  • Louis J Traung, Died 07 12 1916 San Francisco, Male, Age 92 (1824), Birthplace: Sweden
  • Mary Franson, Died 19 Feb 1900 San Francisco, Female, Age 72 (1828), Birthplace: Sweden
  • Abraham F Hector, Died 27 Jun 1900, San Francisco, Male, Age 70 (1830), Birthplace: Sweden
  • Anng C Mellen, Died 10 Aug 1852 San Francisco, Age 39 (1813), Birthplace. Sweden
  • Sophie Brown, Died 14 Oct 1899 San Francisco, Female, Age 73 (1826), Birthplace: Sweden
  • Carl G Wertemberg, Died 18 Jun 1867 San Francisco, Age 40 (1827), Birthplace: Sweden
  • Peter Marriat, Died 31 Oct 1850 San Francisco, Age 32 (1818), Birthplace: Sweden
  • Magnus Torsell, Died 21 Sep 1855 San Francisco, Male, Age 35 (1820), Birthplace: Sweden
  • Charlotte W Peterson, Died 29 Apr 1877 San Francisco, Female, Age 54 (1823), Birthplace: Sweden
  • John Rio, Died 10 Feb 1853 San Francisco, Age 24 (1829), Birthplace: Sweden

Männen är som synes i klar majoritet (sjömän ?) och blotta antalet, representationen av svenskar i detta rätt begränsade material, styrker mig i min uppfattning att den officiella siffran kring hur många svenskar som emigrerade - 1,3 miljoner - är alldeles för låg. Det var förmodligen mängder av utvandrare som undgick den officiella statistiken, bortsett ifrån sjömännen också en rad arbetsvandrare som fastnade, knallar och andra handelsmän och kvinnor samt rymlingar av olika slag.

1,5 miljoner är mitt bud!

Fortsätt läs mer
  2559 Träffar
  1 Kommentar
2559 Träffar
1 Kommentar

Båtsman Boberg i Bäl

1Bal
I det här huset bodde båtsman nr 74 i Bäls socken på Gotland, från omkring 1862 till 1894 när båtsmanshållet blev vakant och Indelningsverket sedan las ner. Fler bilder längre ner. Alla foton: egna bilder, tagna midsommarafton i år.

Båtsmanstorpet har sedan flyttats till Bunge friluftsmuseum utanför Fårösund. Museet är väl värt ett besök, framför allt för den som har släkt på Gotland. Här finns även både 1600-talsgård, 1700-talsgård och 1800-talsgård och mycket annat med anknytning till Gotlands historia. Museiområdet är stort så ta god tid på dig. Museet grundades redan 1907 av Theodor Erlandsson, då folkskollärare i Bunge, och är ett av Sveriges äldsta friluftsmuseer.

Bäl är en av Gotlands mindre socknar och ligger sydväst om Slite. Det båtsmanstorp som nu finns bevarat på Bungemuseet låg vid landsvägen på Sudergårds Skinnerhage. Läs mer om torpet.

1870 var Lars Petter Frithiof Courage i Bäl kronobåtsman nr 74 i Gotlands 1a båtsmanskompani. Enligt en rekonstruktion av husförhörslängden var han född 1841 i grannsocknen Hejnum, var gift med den jämnåriga Maria Christina Persdotter från Stenkyrka och de hade sonen Petter Edvin som troligen föddes just i detta torp 1871. Om jag tolkar informationen rätt bytte han sedan namn från Courage till Boberg.

1890 hade denne ersatts av en ny båtsman, Olof Peter Ferdinand Boberg, född 1864 i Hörsne med Bara och gift med Selma Maria Wilhelmina Nordin. De vistades i Norrlanda, enligt en anteckning, så den första familjen Boberg är nog de som bott där mest.

Olof Peter Ferdinand Boberg var inskriven i sjömanskåren 1884 och hette Lindstedt från början. Den 3 oktober 1885 blev han godkänd som dykare. 1893 fick han avsked och hade "redligt och väl sig skickat" enligt rullan. Någon ny båtsman kom alltså inte hit.

Lars Petter Frithiof Boberg blev så småningom hemmansägare i Hejnum och där dog han 1914. 1877 föddes dottern Laurentia Maria Bernhardina (död 1880) och 1884 dottern Laura Elisabeth. Hustrun Maria Christina dog och han gifte om sig med den betydligt yngre Emma Kristina Lindlöf. Sonen Petter Edvin gifte sig 1896 och fick minst sex barn. Han slutade också sina dagar som hemmansägare i Hejnums socken men dog redan 1925.

Olof Peter Ferdinand Boberg levde till 1940 och bodde då åter i Hörsne med Bara socken där han var hemmansägare. 1906 åkte han till Amerika utan sin dåvarande hustru och de två barnen. Makarna skiljdes 1913. 1910 återkom han från Amerika tillsammans med Johanna Alfrida Norrby och deras två gemensamma barn. Prästen har antecknat i församlingsboken att de inte uppvisat några dopattester från någon amerikansk kyrka, trots att de "uppmanats därtill". De fick ytterligare fem barn och bodde då först i Norrlanda och sedan i Gothem, men de gifte sig inte förrän 1926. Johanna dog 1964 i Lärbro.

De vanliga husförhörslängderna saknas från 1860 i Bäls socken, varför vet jag inte, och hos Arkiv Digital finns i stället avfotograferade utdrag från husförhörslängderna inskickade till SCB vart tionde år 1860-1900.

Fler bilder från båtsmanstorpet från Bäl:

2Bal

3

4

5

6

Eftersom båtsmanstorpet stå pår museet är det bara att kliva in och se hur de hade det här de sista decennierna av 1800-talet. Om lösöre och inredning är den ursprungliga vet jag inte, sannolikt är det inte så, men det känns ändå som att komma hem till de här familjerna. Ett fint sätt för oss nutida att få ta del av historien.

Att visa upp äldre autentiska bostäder är inte ovanligt på landets många museer, och många hembygdsmuseer har också något torp eller någon gård från socknen som sin hembygdsgård eller ditflyttat. Det måste vara en speciell känsla att som släktforskare kunna besöka det bostadshus där ens gamla släktingar bott, lite som att komma hem till dem fast i en annan tid.

Fortsätt läs mer
  1113 Träffar
  2 Kommentarer
Senaste kommentarer i detta inlägg
Michael Lundholm
”De vanliga husförhörslängderna saknas från 1860 i Bäls socken, varför vet jag inte, och hos Arkiv Digital finns i stället avfotog... Läs mer
onsdag, 25 juli 2018 18:05
Eva Johansson
Michael: Tack för den upplysning n! Så bra att veta. Och befinner man sig på Gotland och har släkt i Bäl, då kan man alltså besöka... Läs mer
onsdag, 25 juli 2018 21:26
1113 Träffar
2 Kommentarer

Händer i sommarvärmen

Trots att det är semestertider och att släktforskning kanske inte är det som de flesta tänker på, så har det blivit några pass, när det varit som varmast ute och en stunds avkoppling inomhus känts som behövlig. Några lösningar på släktproblem har det också blivit, inte för egen del men för några andra som lagt ut frågor på det världsomspännande digitala nätet.

För att inte ställa till det, för mig och andra, så har jag ändrat på lite namn ,platser och tider, lika bra att tala om det i början så att inga missförstånd uppstår.



Det finns egentligen hur många frågor som helst att ta tag i om man så vill, efterspaning avseende personer som rest eller stannat kvar, som på något sätt tappat kontakten, kommer hela tiden. Nya källor, nya indexeringar och andra verktyg tillkommer kontinuerligt. Till och med det som vissa inte är intresserade av eller som andra kallar leksaker ger ibland förnyat hopp för de som sökt och sökt och kanske kört fast rejält.

Att många ändrade sina namn, mer eller mindre, när man emigrerade talas det om. Skrönor om att namnet ändrades vid ankomsten till det nya landet hör vi då och då, att de amerikanska registren oftast baseras på att någon skrivit ner en uppgift, efter bästa förmåga, men kanske utan förståelse för det främmande språk som namnet uttalades på, gör at vi kan se en hel del små eller stora förändringar.

Men ibland fanns det en uppenbar vilja att gömma sig, att sopa igen spåren, eftersom något hänt eller att man ville lämna något bakom sig. Den välbeställde mannen som plötsligt försvinner, samtidigt som en anställd yngre kvinna, vad tänkte han och vad fick honom att lämna hustru och barn?  Det finns inte något flyttningsbevis uttaget för någon av dem, kanske en naturlig följd av tillvägagångssättet, men konstigt nog så används deras riktiga efternamn i passagerarlistorna. De noteras som ensamresande, men med biljetter i nummerföljd så blir det lätt att följa de två. Men sen är de borta ur rullorna, verkar det som.

Långt senare försöker en ättling till ett par spåra sitt ursprung. Uppgifterna i de olika registren går lite isär. De var gifta tre år innan de ankom det nya landet, ankomståret finns i folkräkningen, kallad census, och där finns också födelsemånad och år, eftersom den aktuella folkräkningen avser år 1900.Trots ihärdiga försök så verkar det svårt att hitta en koppling tillbaka till Sverige och ättlingarna ger så småningom upp. Nästa generation blir intresserade och försöker hitta något mer, något nytt, som kan ge någon form av sken över emigrantparets ursprung. De går igenom efterlämnade saker och se, där finns en liten lapp som andra missat. Det verkar vara några uppgifter om mannen och kan det vara hans födelsetid som finns där. Året tycks stämma med uppgiften i census, men inte månaden. Men det finns ett datum också, vilket inte tidigare varit känt av de som letar.


Förnyade ansträngningar och nya kontaktvägar gör att frågan blir aktualiserad bland några här i Sverige och tillsammans med de nya uppgifterna, lite DNA och andra hjälpmedel så kommer de fram ur skuggorna, paret som rymde, mannen från hustru och tre barn och hon, 20 år yngre än den blivande barnafadern.  Riktigt hur de fick till det med uppgifter om sitt giftermål vet vi inte, men tre barn föddes i tät följd efter ankomsten och ett bra liv blev för den familjen.

När parets ursprung väl var funnet så kommer frågan, hur gick det för de som var kvar.  Fick de kännedom om den nya familjen, fick barnen höra ifrån sin far?  Böckerna berättar inte så mycket, det står Mannen i Amerika som notering på första hustrun i 30 år. Bouppteckningen efter henne innehåller ett namn som ska bevaka makens rättigheter vid bodelningen, men det var lite sent eftersom han avlidit strax innan.

Visst blir det många funderingar som kommer. Hur kunde han lämna sina barn? Hur kände den nya när de ljög om att de var gifta och funderade hon på att kontakta hans barn när han dog?  Frågor som blandade ett visst vemod i ättlingarnas glädje att ha hittat en del av sina rötter.

Nu får det vara nog med funderingar, nu får solen ta kommandot igen och värmen avnjutas!

Fortsätt läs mer
  1234 Träffar
  0 Kommentarer
1234 Träffar
0 Kommentarer

När traktorn kom till gården

När jag släktforskar funderar jag mycket på hur människorna hade det, hur deras vardagsliv och hur deras livsvillkor såg ut. Det räcker med ett par generationer tillbaka i tiden för att inse att deras förutsättningar var helt annorlunda än våra idag.

Precis som de allra flesta av er har jag övervägande bönder och torpare i min släkt. Människor som strävat och arbetat i sitt anletes svett under generation efter generation. De hade inte så stort val, även om en och annan säkert försökte smita undan från plikterna ibland.

För bönderna och torparna måste det ha varit en stor revolution när traktorn kom. Då är vi inne på 1900-talet, för många så långt som till mitten av 1900-talet. Den första traktorn kom till Sverige 1905 men in på på 50-talet användes hästen fortfarande ganska frekvent i jordbruket. Och så klart finns det en och annan entusiast som fortfarande har arbetshäst på sin gård. Men generellt sett tog traktorn över på några decennier.

Vad det måste ha inneburit har jag inte funderat så mycket på förrän jag här om dagen lyssnade på ett poddradioprogram från P1:s Vetandets värld om traktorns historia. Det är där jag fick veta att den första traktorn importerades 1905. I början gick det trögt för det var svårskötta och dyra maskiner men sedan Henry Ford börjar producera sin Fordsontraktor 1917 blev det betydligt fler som skaffade sig traktor. Själv minns jag vår grannes Grålletraktor från min barndom på 50-talet, en kär maskin på många gårdar. Grållen var en väldigt populär traktor.

Ser du i bouppteckningen att det finns en traktor i inventarierna före 1930 då var det nog en framåt bonde, som ville hänga med i utvecklingen. I bouppteckningarna är det annars hästen eller hästarna som står för det stora värdet.


Fordson 1930 FotoMiliseum MILIF.002207
Fordsontraktor från 1930: Bildkälla: Miliseum.

Ferguson 1960 Forshalla UMFA53240 010817
Fergusontraktorn kallades Grållen i Sverige. Här är det en bonde som plöjer i Forshälla i Bohuslän 1960. Foto: Arne Andersson, bildkälla: Bohusläns museum.

Min pappa var en sann djurmänniska. Han arbetade som ladugårdskarl i sin ungdom och hade pli på även de mest tjuriga tjurarna. Några år i början av 50-talet arbetade han åt min morfar och skötte morfars gård. Där fanns ingen traktor utan arbetshästen Balder stod för hästkrafterna på gården. Något år innan min gamle far dog tittade vi på gamla bilder och där fanns ett med Balder. Pappa blev nästan gråtmild när han såg fotot. "Ja, det var en fin häst, det" sa han. Så tror jag nog att det var för många bönder, hästen var en kär arbetskamrat och inte bara ett dragdjur. Kanske var det så att många väntade tills hästen blev gammal innan de övergick till traktor.

Traktorn var ju dyr i både inköp och drift, en allt för stor utgift för många småbönder och torpare. På en del håll kanske man gick samman i inköp. Kanske känner du till exempel på det? Det var nog relativt vanligt att ha andra störra jordbruksmaskiner ihop, så kanske även traktorn? I byn Ljungby i mellersta Halland där jag växte upp hade några bönder samlat sig i föreningen Ljungby Maskinförening (så tror jag att namnet var, eller något liknande). Min far anställdes som maskinförare och körde bland annat skördetröskan åt bönderna, kanske också andra större maskiner. Det här var i slutet av 50-talet och anledningen till att vi bosatte oss i Ljungby, eftersom pappa fått arbete där. Annars hade vi kanske bott kvar i grannsocknen Sibbarp där jag är född. Så kan det gå.

Kville UMFA53464 1175
En bonde med okänt namn plöjer med häst i Värnixhede i Kville någon gång mellan 1920 och 1940. Foto: Johan Johansson, bildkälla: Bohusläns museum.

Fortsätt läs mer
  895 Träffar
  2 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Eva Johansson
Ulla: Vilka härliga minnen!
lördag, 14 juli 2018 18:37
895 Träffar
2 Kommentarer

Värme och vatten

 

Fortsätt läs mer
  690 Träffar
  1 Kommentar
Senaste kommentar i detta inlägg
Eva Johansson
Ja, vatten kan man verkligen fundera över denna torra sommar. Fortfarande minns jag det första intrycket från när vi flyttade till... Läs mer
lördag, 14 juli 2018 07:51
690 Träffar
1 Kommentar

Olof Ljungberg och Anna Svensdotter

Varifrån kom Olof Ljungberg och Anna Svensdotter? Det är ett problem som jag brottas med just nu.

I sommar har jag ett släktforskarprojekt som innebär att jag ska göra en släktutredning åt en god vän, som tack för att jag fått så mycket hjälp. Det är en släkt som företrädesvis kommer från Dalsland och norra Bohuslän, i närheten av där min farfars släkt fanns en gång i tiden.

Nu har jag fastnat i min gode väns farfars släktgren. Hans farfars farmors föräldrar var Olof Ljungberg och Anna Svensdotter och de bodde i Forshälla socken i Bohuslän. Enligt husförhörslängderna var Olof född 1798 och Anna 1806, Olof den 6 eller 16 maj men Anna har inget födelsedatum. När hon dör i april 1865 uppges hon vara 59 år och 1 månad, så hon kan vara född i mars 1806.

I de äldre längderna finns inte födelseförsamling inskrivet men i en av de senare ska Olof vara född i Ljung och Anna i Herrestad. Men ingen av dem finns i dessa församlingars födelseböcker på rätt år. En enda Anna Britta föds i Herrestad 1806, men i juni, och när jag tittat på hennes familj i husförhörslängderna verkar det vara fel person.

Olof och Anna verkar ha gift sig i Uddevalla 1829, så vitt jag kan bedöma är det troligen rätt par jag hittat där. Han är då dräng på Kvarnliden i Uddevalla men jag hittar inte varifrån han kommit dit. På Kvarnliden finns också en änka Catarina Ljungberg, född i Örby 1763, och som jag funderar på om det kan vara Olofs mor. Där finns också ett par Ljungbergare till, kanske hans syskon? (Uppdatering: Anna har fel namn i Uddevalla vigselbok, där kallas hon Persdotter. Frågan är om det är rätt par ändå. Att folk fick fel namn har ju hänt fler gånger, det är inte så ovanligt. Olof Ljungberg på Kvarnliden är i alla fall samma Olof Ljungberg som i Forshälla men frågan är om det fanns en till med samma namn i Uddevalla och som gifte sig där 1929.)

Men, som sagt, jag kommer inte vidare bakåt. Vad är det jag inte ser? Vad är det jag missar? Varför hittar jag dem inte? Jag får ändå en känsla av att det borde gå att hitta dem, att det är något jag missat.


hfl
Här är familjen i en av husförhörslängderna, bosatta som inhyse på torpet eller backstugan Udderöd i Hässleröd. Bildkälla: Arkiv Digital.

Jag har bläddrat en hel del i kyrkböckerna och försökt tänka kreativt. Jag har också gjort sökningar i Släktdata, men alltså utan resultat. Jag har även sökt här på Anbytarforum.

När jag först stötte på Olof Ljungberg tänkte jag att det borde gå att hitta en person som har ett lite ovanligare namn, men det är alltså tvärtom. Kanske hette inte hans far Ljungberg? Först kändes det ju rimligt att tro att han skulle kommit från Ljung, med efternamnet Ljungberg, men det verkar alltså inte så. Vid dottern Inger Majas födelse kallas han Jönsson, men någon Jöns Ljungberg har jag inte hittat i dessa trakter.

Det finns naturligtvis en förklaring, frågan är var. Känner du igen den här familjen från din egen släkt? Tipsa mig gärna om var jag kan hitta dem och deras familjer så att jag kan komma på rätt spår igen.

Källor (Arkiv Digital):
Uddevalla (O) C:7 1812-1860 Bild 330 / Sida 623 (fel par)
Uddevalla (O) AI:5 (1825-1834) Bild 254 / sid 501 (fel personer)
Forshälla (O) C:7 1832-1843 Bild 15 / Sida 25
Forshälla (O) AI:7 1831-1833 Bild 72 / Sida 131
Forshälla (O) AI:8 1834-1840 Bild 145 / Sida 139
Forshälla (O) AI:8 1834-1840 Bild 330 / Sida 324
Forshälla (O) AI:8 (1834-1840) Bild 165 / sid 159
Forshälla (O) AI:11 (1861-1867) Bild 165 / sid 159
Forshälla (O) C:8 1844-1862 Bild 1340 / Sida 261
Forshälla (O) AI:7 1831-1833 Bild 66 / Sida 119

Fortsätt läs mer
  757 Träffar
  15 Kommentarer
Taggad i:
Senaste kommentarer i detta inlägg
Carin Olofsson
Tycker att det står Anna Persdotter i vigselboken Uddevalla (O) C:7 1812-1860 Bild 330 / Sida 623.
lördag, 07 juli 2018 17:36
Eva Johansson
Carin: Vid en närmare titt så är det kanske så att prästen bara skrivit fel namn. Jag såg nu att jag antecknat Persdotter men ett ... Läs mer
lördag, 07 juli 2018 18:34
Carin Olofsson
Ja, prästen hade kanske skrivit uppgifter om en Anna Persdotter strax innan, och så blev det samma namn i vigselnotisen i hastighe... Läs mer
söndag, 08 juli 2018 08:55
757 Träffar
15 Kommentarer

Vackra dagar eller….

Det finns en del som sliter i oss dessa dagar. Sommaren är här, med ljusa kvällar som inbjuder till allehanda festligheter utomhus.  Så långt från djupdykning i dammiga arkiv som man kan tänkas verkar det som.


För många verkar VM i fotboll betyda en hel del, ser bilder på tomma tunnelbanevagnar när det är matchdags för Sverige och ingen svarar i företagens telefoner.

Att det är högsäsong för besök från olika delar av världen, kanske för länge sedan borttappade släktingar som dyker upp, framgår ganska klart på sociala medier, den ena glada kommentaren efter den andra om familjeåterföreningar skrivs och kommenteras.

Samtidigt ser jag att det trots allt finns de som har kvar ett engagemang för de vardagliga rutinerna. Trots bra väder så startas det datorer och letning i allehanda register pågår.  Det finns föreningar som ser till att fylla hela veckan med aktiviteter, saknar faktiskt besök i Dalarna denna vecka när de kör släktforskningsprogram på en mängd olika orter. Fantastiskt arbete som baseras på frivilligt arbete, och sedan säger en del att föreningslivet är på väg att dö ut.  Kommer rapporter från annat håll om föreningar som satsar på sina sommarbesökande i nejden och kör olika former av samlingar, visst är det drag bland släktforskare trots allt annat som drar.

Men ibland känns det lite motigt, när någon försöker skapa något och det pratas en massa strunt om aktivitet eller person. Det letas negativa delar, det kastas det ena struntordet efter det andra i texter som publiceras. Ibland säkert utan en tanke på att det gör ont hos de som försökt, kanske är det bara obetänksamhet men ibland förundras jag över hur illa man kan behandla andra när man själv befinner sig på tryggt avstånd bakom sina tangenter. Det som skrivs skulle nog inte sagts vid ett personligt möte, men med datorns hjälp verkar vissa helt tanklösa.

Desto roligare är det när det kommer små ord av kärlek, på de mest oväntade sätt, för något som kanske upplevs som en liten insats men som betytt något för någon i en viss situation. Små ord av kärlek som kan lyfta bort mycket negativt. Tänk om vi skulle försöka tänka till en gång extra innan vi skriver eller pratar och gärna stoppa in en liten positiv hälsning någonstans i texten.

Jag började med att det är mycket som drar i oss så därför blir inte det här så långt, men jag vill framföra min stora beundran för alla de som gör släktforskning till en underhållande och trivsam verksamhet, samtidigt som kraven på saklighet och objektivitet i bedömningar hela tiden är i centrum. Det gäller att hitta balansen, så blir slutresultatet utan tvekan något som vi alla kommer att ha nytta av.

Ha det bra!

Fortsätt läs mer
  715 Träffar
  0 Kommentarer
715 Träffar
0 Kommentarer

De fattiga och utsatta

Det var ett elände att vara fattig förr i tiden, precis som idag men mycket värre. Tidningen Släkthistoriskt Forum har i senaste numret fattigdom som tema, där jag medverkar med en artikel. Under arbetet med den har jag tänkt mycket på de utsatta i samhället förr, de fattiga och ofta sämre behandlade.

Till artikeln har jag letat efter bilder för att illustrera texten. Det finns många bilder på fattigstugor och fattighjon, den ena eländigare än den andra. Hur har människor kunnat bo så här? År efter år?

fattig
En kvinna utan känt namn vid sin stuga i skogen i Östmarks socken i Värmland. Foto: Nils Keyland, bild från Nordiska Museet.


jordkula
En jordkula i Stadshagen i Stockholm som nödbostad 1902. Vem bodde här? Fotograf okänd, bild från Stockholms Stadsarkiv.

fattighus
Fattighus i Norra Kyrketorps socken. Foto: Karl Fredrik Andersson, bild från Falbygdens Museum.

fattighjon
Fattighjonet Kristoffer Leonard Osbäck i Väne-Ryrs församling, någon gång innan han lämnade sin backstuga 1911. Foto: Olof Jonsson, bild från Vänersborgs Museum.

I husförhörslängderna ser vi prästens anteckningar om fattiga, utfattiga och fattighjon. De fattiga kunde bo i backstugor, på fattighuset eller inhysta som rotehjon eller fattighjon hos andra. Rotehjonen skulle bidraga till sin försörjning genom att arbeta efter sin förmåga. Trots detta var de sällan välkomna utan sågs som en börda för bonden.

De flesta socknar hade ett eller flera fattighus men vården var obefintlig och kosthållningen i många fall undermålig. Sockenbönderna skulle lämna sina bidrag till fattighuset men underlät ibland eller lämnade för lite. Dessutom var det den sämsta potatisen och den sämsta säden som gick till de fattiga. Därför blev många fattiga tiggare, men tiggeri var inte alltid tillåtet.

Många fattiga ville inte bo i fattighusen för de visste hur eländigt det var. Säkert blev det också en stigmatisering.

De flesta som bodde i fattighusen var äldre människor som inte längre orkade arbeta så att de kunde försörja sig och på 1900-talet övergick många fattighus till att bli ålderdomshem. Men det hände också att barn som var föräldralösa eller övergivna växte upp på fattighus utan egentliga fosterföräldrar. En uppväxt som är svår att föreställa sig idag, men som jag sett exempel på i kyrkböckerna.

 

Fortsätt läs mer
  555 Träffar
  0 Kommentarer
Taggad i:
555 Träffar
0 Kommentarer

Släktforskardagar i sikte!

Semestertider randas, helt klart. Jag ringde just till en presumtiv föredragshållare till hösten, och han befann sig i Båstad! Om på tennisbanan eller i publiken framgick inte.

Men semesterveckor brukar dessvärre försvinna fort, och sedan är man tillbaka i arbetslivet igen. Släktforskare har dock en ljusglimt kvar innan sommaren blir till höst. Släktforskardagarna!

Jag brukar kalla detta årliga evenemang för 'Släktforskarbranschens olympiska spel'. Varje år väljs en ny ort som får ta emot budkavlen (se bilden) från årets.

Förberedelserna brukar egentligen börja redan under vintern, med den klassiska frågan: 'Vad ska vi ta med oss?' Produkter ska färdigställas, bemanning i montern, beställning av boende och middagar... Ombud på stämman? Resekostnader? Hur frakta materialet till utställningslokalen?

Under augusti går detta planerande och producerande in i en intensiv slutspurt. Det packas febrilt i kartonger eller stålburar. Produkter, datorer, papperåpenna, bordsdukar, skålar för godis, räknedosa, och allt annat man tror sig behöva. Någon åtar sig att köpa godis till skålarna och får då och då slå en koll på att kollegorna inte är där och 'provsmakar'...

Sedan är det monterfredag. Medan överheten är på förbundsstämman, bygger de andra frenetiskt. Vi ska ta en titt på hur det såg ut i Malmö 2008:

Egentligen borde någon göra en dokumentärfilm om förberedelserna inför Släktforskardagarna. Det är en sådan otroligt febril verksamhet av alla möjliga slag. Man träffar kollegor som man kanske inte sett på ett år, hälsar högljutt, och utbyter nyheter. Genlines nya projekt Bygdeband har tydligen krävt uppförandet av en hel, eller snarare halv, visar det sig, rödmålad stuga med konstfullt förfalskade fönsterbrädor. Överallt springer folk omkring och lånar skruvmejslar och packtejp av varandra, man spikar upp kartor och skyltar (ett tag spikades det så frenetiskt hos våra grannar G-gruppen att jag var rädd att de skulle komma tvärsigenom den tunna monterväggen in till oss). Man borrar och sågar och spänner upp filmdukar. Det tejpas datakablar på golv och väggar, och testkörs datorer. En äldre kvinna med allvarlig uppsyn står och pratar intensivt i mobiltelefonen. Någon har redan hällt upp mutgodiset i en glasskål. Jag vet bättre. Hällar jag upp vårt godis redan ikväll, är det slut till i morgon... Fantasin flödar verkligen detta år. Priset tas nog ändå av Skånes Hembygdsföreningar. De har klätt en lång planka i tyg, och där står någon och MÅLAR blommor och blader i prunkande färger på den!

Det är ett otroligt skådespel. En hel liten värld i miniatyr som byggs upp framför mina ögon.

Lördagen betyder upp i ottan, oftast vid sextiden på morgonen för att hinna äta frukost. Påklädning, medta kassakista om sådan finnes, och så iväg till utställningslokalen. Därefter brukar det vara ett enda stort töcken för min del, tills någon kollega hojtar: 'Helena, du ska på lunch nu!'. Jag brukar sällan äta lunch, men på släktforskardagarna gör jag det. Allt stående vid monterbordet kräver en sittpaus, och näringspåfyllning.

Tillbaka igen, och dimman lägger sig igen. Till slut, framåt stängningsdags, brukar leden glesna, och det är dags att resa sig ur förvirringen med mynt och sedlar, rasslande kvittenser ur kortmaskinen, bortsprungna pennor och böcker på avvägar, för att konstatera att något sålt bättre och något sämre än man väntat sig. Men bara lite snabbt, för sedan är det dags att täcka över, ta med det dyrbaraste, och så till hotellet för dusch och klädbyte. Nu är det dags för stämmomiddagen!

Årets diplom och omnämnanden delas ut, och budkavlen överlämnas under högtidliga former. Man försöker avsluta tidigt, men lyckas i regel inte så värst bra....

Söndagen är man lite lagom sandig i ögonen, men säljer tappert vidare i montern. Det brukar dock vara glesare med besökare på söndagarna, av någon anledning.

Sedan ska då allting rivas ner mot slutet av eftermiddagen. Klippa av ståltrådar, dra bort tejpen, packa ner allt som inte blev sålt... Förhoppningsvis är det färre kartonger att packa.

I Halmstad år 2007 hade jag blivit ensam kvar att packa ner det sista. Då stötte jag på problem:

Skyltarna hade inte kommit ner! Och när jag i förtvivlans mod klättrat upp för att försöka få ner dem, visade det sig att man hade sytt korsstygn med ståltråden! Eller något liknande, jag är inte så bra på olika typer av stygn. Ståltråd satt emellan väggsektionerna, i små  hål, kopplandes ihop de olika skyltarna...

Jag syr uruselt sittande på vanlig stol utrustad med nål och tråd. Att hänga halvvägs ut från en vägg, balanserande på en vinglig stol och försöka tvinna upp en radda hopsydda ståltrådar, gjorde inte saken bättre.

Det var så han som skulle köra våra saker hem till Stockholm hittade mig, ömkligt hängande i trådarna och lika ömkligt pipande: 'Har du en avbitartång på dig?' som hälsningsfras.

Det hade han ju inte, men han insåg att om han ville komma från Halmstad i hyfsad tid, var det bara att stå mig bi och låna ihop en sådan.

Nåja, till slut kom det hela iväg, och Släktforskardagarna var slut för denna gång. Det dröjer aldrig länge förrän man börjar längta efter nästa år!

Minnesbilderna är hämtade ur mitt häfte Detta har hänt på Släktforskardagarna.

Vi ses där!

Bilden: Tyvärr hade jag inga egna 'mingelbilder' från någon mässhall, istället en bild från stämmomiddagen 2015 i Nyköping, där Umeå just mottagit budkavlen för 2016.

Fortsätt läs mer
  443 Träffar
  0 Kommentarer
443 Träffar
0 Kommentarer

Sök i Forskarkatalogen

Nya forskare i katalogen

Umnäs
Motala
Härnösand

Siv Janson

Utloggad
Acksjön, Molkom,