Forskningsresultat - artiklar

En artikel ur Släkthistoriskt Forum nr 2/98 skriven av Ted Rosvall.

Om en avsatt präst, vars ättlingar lyckades ta sig fram i den europeiska societeten. Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum, en tidning för släktforskare som ges ut av Sveriges Släktforskarförbund med fem nummer varje år.

Om magister Gabriel Ruckman (1763-1827) läser vi i Skara Stifts Herdaminne att han var född i Habo, studerade i Uppsala, prästvigdes 1790, blev "magister" i Lund 1793 för att år 1804 tillträda befattningen som komminister i Falköping, med placering i lilla Luttra församling. Vi får också veta att han "erhållit diplom och medaljer för koppympning" samt blivit föreslagen (som kyrkoherde) till flera pastorat innan han år 1826 avsattes för dryckenskap. En karriär som slog fel, och ett tragiskt levnadsöde kan man tycka. Och man kan knappast föreställa sig det elände som den arma hustrun, Eva Maria Göthberg (1779-1847) och de många barnen tvingades genomleva under åren i det lilla kaplansbostället i Sköttning.

Familjen skingrades

I sina memoarer, publicerade i Falköpings stadsarkivs årsbok 1932, berättar den yngste sonen, traktören Adolf Ruckman (1819-1913) om hur de sex barnen efter faderns död inte hade någon möjlighet till utkomst i hemmet och därför snart måste skingras. Adolf Ruckman började som bokbindarlärling och kom på krokiga vägar så småningom till Stockholm, där han konfirmerades i Storkyrkan år1837. Längre fram skriver han så här; "Glad, som jag alltid varit, och begåvad med en god sångröst, föll det mig in att som ombyte med hantverkslivet antaga engagement hos J.F.Smitt, som då bildade sin teatertrupp, bestående av 5 herrar och 3 damer". Med detta sällskap var han med och gav föreställningar i Södertälje, Mariefred, Eskilstuna och Strängnäs. Efter detta mellanspel kom Adolf till sin bror Carl, som var garvare i Umeå, och hjälpte honom några år i hans garveri. Följande avsnitt memoarerna förtjänar att återges i sin helhet;

På besök i Västergötland

"På senhösten 1844 var jag i Stockholm och fick då det infallet att resa ned till Västergötland och hälsa på min syster Johanna Christina, gift med arrendatorn Rehn, boende på egendomen Viken, som han arrenderade av direktören Hörstadius, den s. k. 'all världens präst'. Jag dröjde mig kvar i Stockholm till några dagar före jul, då jag gav mig iväg och kom helt sent på själva julaftonen till mina nämnda släktingar, som redan gått till sängs. Jag nämnde ej, vem jag var, utan sade blott, att jag önskade sammanträffa med direktör Hörstadius, som jag visste skulle komma dit under julen. Jag blev gästfritt mottagen och sov gott efter resan till juldagsmorgonen. Då min syster och svåger kommo in, omtalade de, att direktör Hörstadius väntades dit mellan jul och nyår. 'Herrn kan gärna stanna kvar', sade min svåger, som jag aldrig sett förut, och min syster kände ej alls igen mig efter de 11 år jag varit borta. Jag sade, att jag hade hälsningar med mig från hennes bröder i Stockholm och även ifrån Carl och Adolf i Umeå, samt framtog några små presenter, som jag sade vara ifrån Adolf. 'Ja, de är nu så långt borta, så jag får väl aldrig se dem mer', sade hon. Då kunde jag ej längre behålla mitt inkognito utan sträckte ut armarna och sade: 'Här har du mig, kära syster!' och det blev det hjärtligaste möte." Adolf Ruckman kom att stanna i Falköping längre än beräknat. Hans svåger hade satt upp ett ångbränneri, ett företag som Adolf nu blev delaktig i.

Adolfs missöden

Efter några år som jordbrukare i Norra Vånga kom han 1863 tillbaka till Falköping, där han arrenderade den s.k. Gamla Gästgivaregården och öppnade servering och bryggeri. År 1874 flyttade han vidare till Vaxholm där han arrenderade en badinrättning med restaurang, ett företag som dock snart gick omkull, en konkurs som gjorde honom utblottad och som medförde att hans familj skingrades. Adolf Ruckman blev tvungen att återuppta sin gamla syssla som bokbindariarbetare innan han år 1877 fick anställning som föreståndare för Järnvägshotellet i Grythyttan. Under åren 1879-1903 bodde den nu återförenade familjen i Karlstad. Han slutade sitt långa och händelsrika liv hos sin dotter Laura i Örebro den 8 juni 1913, i sitt 94:e år.

Adolfs egen familj

Adolf Ruckman gifte sig 1849 med mamsell Maria Kristina Hvarfvén (1825-1903) från Friggeråker och fick med henne tio barn. Dottern Elvira Cornelia Ruckman (1851-1908) gifte sig 1871 med bruksförvaltaren i Värmland Bengt Ludvig Wilhelm Frykberg, och vi skall nu intressera oss för två av deras barn, döttrarna Ellen Maria Lovisa Frykberg (1871-1962) och Mary Kornelia Frykberg (1877-1969).

Ellen hade år 1888, vid 17 års ålder rest till Moskva för att hälsa på sin moster, Olga Maria Nicolina Ruckman (1864-1937) som var bosatt och gift i Ryssland. Där träffade hon en förmögen fabriksägare, Nicolaj Zoubkoff från Ivanovo-Wosnesenesk söder om Moskva, som hon 1890 gifte sig med.

Den yngre systern, Mary, reste i sin tur till Ryssland för att hälsa på Ellen, och blev då presenterad för en kusin till Ellens make, en anatomiprofessor Anatolij Zoubkoff. Tycke uppstod och samma år gifte sig Mary och Anatolij. Två söner föddes i rask följd, Anatolij 1900 och Alexander (Sasja) år 1901. De båda familjerna Zoubkoff levde under goda förhållanden fram till Första världskriget och revolutionen, då allt föll i spillror. Mary förlorade sin make 1919 och äldste sonen Anatolij försvann i kriget. På äventyrliga vägar lyckades Mary och den yngre sonen Alexander ta sig till Sverige och släktingarna i Värmland. Alexander Alexander Zoubkoff var en främmande fågel i Sverige. Han var mörk, mycket mörk, både i hy, hår och ögon, och såg så främmande ut att folk vände sig om när han gick förbi. Han var mycket språkbegåvad och förutom ryska talade han god svenska, tyska och flera andra språk. Efter några tumultartade år i Sverige tänkte han i mitten av 1920-talet försöka ta sig till Belgiska Kongo, där två av hans morbröder hade plantager. Han kom dock inte längre än till Bonn i Tyskland där ett tillfälligt möte kom att förändra hans liv, ett möte som skapade en skandal av så sensationell art att nutidens veckotidningsskvaller förbleknar.

Prinsessa på vift

I Bonn bodde nämligen kejsar Wilhelm II's syster, prinsessan Victoria av Schaumburg-Lippe (1866-1929).

Denna preussiska prinsessa, dotterdotter till drottning Victoria i England, hade i ungdomen av storpolitiska skäl blivit förvägrad att gifta sig med den man hon älskade, prins Alexander av Battenberg (1857-1893), marionettfurste av Bulgarien. Hon hade sedermera ingått ett resonemangsparti med prins Adolf av Schaumburg-Lippe (1859-1916) och levde nu som änka i Palais Schaumburg i Bonn.

Prinsessa blir gift

Victoria och Alexander träffades över ett parti tennis och den nu 61-åriga prinsessan förälskade sig handlöst i den 26-årige ryske flyktingen. Efter en tid av intensiv uppvaktning tog prinsessan det oerhörda, och för omvärlden skakande steget att den 27/11 1927 gifta sig med den 35 år yngre Alexander Zoubkoff, arbetslös ryss med rötter i Falköping.

Kejserlig ilska

Victorias bror, ex-kejsar Wilhelm, rasade och förbannade, men det var ingenting han kunde göra. Själv befann han sig i exil i Holland och kunde inte längre bestämma över sin olyckliga syster som han så många gånger tidigare gjort.

På olika sätt försökte han ogiltigförklara äktenskapet och på andra sätt förmörka tillvaron för de nygifta.

Men Alexander gav igen. På retstickevis komponerade han ett berömt brev till sin svåger kejsaren, ett brev som återges i J. J. Lynxs biografi över Alexander Zoubkoff; The Great Hohenzollern Scandal (1965). Brevet är adresserat till "Herr Wilhelm Hohenzollern, tidigare kejsare av Tyskland" – bara det en oerhörd förolämpning – och börjar med orden; "Käre svåger" och avslutas med "Din tillgivne svåger och morbror, Alexander, Greve von Zoubkoff".

Någon "greve" var han naturligtvis aldrig, och det här med "morbror" förtjänar en förklaring. Efter att hans första hustru, kejsarinnan Augusta Viktoria hade avlidit 1921 gifte Kaisern om sig året därpå med prinsessan Hermine av Reuss. Hennes mor, prinsessan Ida av Schaumburg-Lippe, var syster till Victorias avlidne make, Adolf av Schaumburg-Lippe, vilket gör Victoria till Hermines ingifta moster. När så Victoria gifter om sig med Alexander Zoubkoff blir denne, så att säga "ny morbror" till Hermine, och därmed, lite långsökt, även till Hermines make, Kejsar Wilhelm.

Ett olyckligt gifte

Äktenskapet mellan Victoria och Alexander blev kort och olyckligt. Många beskriver honom som en lycksökare och charlatan som snabbt satte sprätt på Victorias förmögenhet, och lämnade henne att, utblottad och ensam, dö en allt för tidig död. Åldersskillnaden var enorm, och den kulturella bakgrunden väsensskild. Alexander separerade från Victoria och blev kort därefter utkastad ur det tyska riket.

Kypare i Luxemburg

Efter Victorias död i november 1929 finner vi Alexander som kypare på en restaurang i Luxemburg, där restaurangägaren inte kunde avhålla sig ifrån att sätta upp följande skylt på dörren; "här serveras ni av kejsarens svåger". I Luxemburg kom han att stanna fram till sin allt för tidiga död, framkallad av alkohol, kokain-missbruk och dåliga levnadsförhållanden, den 28/1 1936. Hans mor, Mary Zoubkoff, född Frykberg, som vid denna tid tycks ha varit bosatt i Bonn, infann sig i Luxemburg och tog hand om begravningen och de få ägodelarna efter sin sorgligt världsberömde son.

En epilog

Och här kunde historien ha slutat. Men det finns ett efterspel, en liten skimrande epilog som också måste få vara med. Mary Zoubkoff återvände så småningom till Sverige och ensamheten. Hennes man och yngste son var döda, den äldre sonen försvunnen i kriget. Mary slog sig ned i en liten lägenhet i Stockholm och åren och decennierna gick.

Återförening

I mitten av 1960-talet, när Mary är nästan 90 år gammal, kommer så ett mystiskt samtal ifrån Uppsala. En vetenskaplig konferens eller kongress pågår, och en av de ryska delegaterna har slagit i Stockholms telefonkatalog och hittat Marys telefonnummer. Det är Anatolij, den äldste sonen, Alexanders bror, som trots allt hade överlevt inte bara första världskriget utan också Stalins utrensningar och det andra världskriget, och som nu levde och verkade som professor i staden Kichenev i Moldavien, nära rumänska gränsen. Ett besök arrangeras och Mary får nu möta den son som hon trott vara död, och som hon inte träffat på femtio år. Några år senare, år 1968, dör professor Anatolij Zoubkoff plötsligt och även detta måste Mary genomleva, innan hon själv, 92-årig, går ut tiden året därpå. Men någonstans i det forna Sovjetiska väldet lever idag Gabriel Ruckmans sondotters dottersonson, Igor Anatolievitj Zoubkoff, tidigare amanuens vid den filosofiska fakulteten vid Universitetet i Leningrad. Känner han till sina berömda släktingar? Har han hört talas om Falköping?

Tillägg

Ur Joh. Warholms Skara Stifts Herdaminne (1871) kan vi komplettera att Gabriel Ruckman var född 1763 22/8 i Habo, son till faktorismeden Christian Ruckman o.h.h. Kerstin Sandahl, och att han dog som avsatt präst redan 1827 1/12. Hans barn med Eva Maria Göthberg var Hedvig Maria, f 1809; Jonas Erland, handlande; Johanna Christina, f 1812, g m lantbrukaren Alexander Rehn; Carl Gabriel, f 1814, garvare i Umeå; Johan Gustaf, f 1816, reste till Frankrike som handlande; Adolf, f 1819, traktör i Falköping.

Fotnot:
Denna artikel har varit publicerad i Släkthistoriskt Forum nr 2 1998.