Hur hitta föräldrar till ”oäkta” barn?

Artikel senast uppdaterad 2006

Släktforskarens fasa framför andra är noteringen "oäkta" i födelseboken. Det betyder för det mesta att endast moderns namn är antecknat, men i värsta fall står det "föräldrarne okända". Det är som att slå dörren rakt i ansiktet på den nyfikne forskaren. Men det finns sätt att lirka upp dörren. Om de sätten handlar den här sidan. Här tipsar vi varandra om hur vi har hittat föräldrarna till våra egna "oäktingar".

Läs också Tre lönskalägen, artikel av Ingeborg Brunkhorst och "Fader okänd - vad gör jag?" av Elisabeth Thorsell, publicerad i Släktforskarförbundets årsbok 1990.

Kort bakgrund

Till 1864 var det förbjudet att föda utomäktenskapliga barn. Om lagen följdes skulle föräldrarna stämmas inför tinget av länsmannen och dömas till böter. Därmed avslöjas många gånger en okänd far i domboken. Ett problem är dock att man på många håll, särskilt under 1800-talet, inte såg så allvarligt på saken och lät bli att lagföra föräldrarna.

Efter 1864 blir det svårare. Det kan finnas uppgifter om fadern bland bilagorna till födelseboken, det kan också vara så att modern har stämt fadern inför tinget för att få underhåll för barnet, vilket i så fall kan avslöja faderns identitet. I början av 1900-talet blev kommunerna skyldiga att ekonomiskt hjälpa de ogifta mödrarna och då blev det viktigt för kommunerna att få reda på fadern för att kunna kräva denne på pengar. Då kan det finnas uppgifter om den okände fadern i barnavårdsnämndernas arkiv.

Ett lästips: Artikeln "Fader okänd - vad gör jag?" av Elisabeth Thorsell, publicerad i Släktforskarförbundets årsbok 1990. I övrigt är problemet ytterst sparsamt behandlat i litteraturen, vilket är märkligt eftersom det berör var och varannan släktforskare. Därför uppmanas alla som har erfarenheter av att söka fadern till oäkta barn att höra av sig och berätta hur de bar sig åt!

Diskussion

Här ger vi varandra tips om hur vi löste "oäktingen"

Kolla alltid domboken! Håkan Skogsjö (15 okt 1996)

Söker man föräldrarna till ett oäkta barn fött före 1864 gör man klokt i att kontrollera domboken (sedan man kammat noll i födelseboken och husförhörslängden). Det hölls tre ting per år, och det vanliga är att målet behandlades på första tinget efter födseln.

Min farfars farfar, torpägaren Erik Eriksson i Sel, Ramsele sn, var född den 16 september 1807 i Edsele sn, som oäkta son till pigan Brita Persdotter. Men vem var fadern? I Ramsele tingslags dombok vid vintertinget den 14 januari 1808 ges svaret.

På tjänstens vägnar tilltalade länsmannen Per Sellstedt drängen Erik Kristoffersson i Ås och pigan Brita Persdotter i Ås "för det de skola första gången plägat olovligt köttsligt umgänge med varandra till den påföljd, att den sistnämnda blivit havande och ett ännu levande gossebarn i sistlidne september månad framfött". De båda hade erkänt inför ett par nämndemän och överlämnat saken till domstolens prövning (tydligen ville ingen av dem närvara vid rättegången). De dömdes båda för första resan lönskaläge, han till 3 riksdaler 16 skilling i böter, hon till 1 riksdaler 32 skilling (mannen bötade alltid dubbelt mot kvinnan). Dessutom skulle ha ge 1 riksdaler 16 skilling till Edsele kyrka, hon 32 skilling, varefter de skulle undergå hemlig (enskild) skrift och avlösning i kyrkans sakristia. Erik Kristoffersson skulle också betala 4 riksdaler riksgälds årligen i underhåll tills barnet kunde nära sig själv.

Den sentida släktforskaren kan andas ut. Fadern har erkänt.

Följ alltid personerna framåt i tiden! Hans-Åke Karlsson (16 okt 1996)

Jag fick nyligen lösningen på ett 4 år gammalt anproblem. Min farfarsmor var oäkta enligt födelseboken. Lösningen var så enkel att efter att ha följt modern som gifter sig 4 år efter att den "oäkta" dottern föddes så upphörde noteringen i hfl om att dottern var oäkta och när jag följt familjen tills mannen som hon gifter sig med dör och kollar hans bouppteckning så står den "oäkta" dottern plus 4 syskon till med som arvingar i hans bouppteckning och då var fallet löst. Alltså är ett vikigt tips är att alltid följa upp alla personer framåt i tiden tills de dör och undersöka deras bouppteckning, samt kolla ev. noteringar i hfl.

Bouppteckningen osäker källa Håkan Skogsjö (17 okt 1996)

Jag vill inte strö smolk i glädjebägaren, men Hans-Åkes synpunkter påminner mig om min faster. Hon föddes 1908, fyra år innan farmor gifte sig, och i födelseboken anges ingen far. Men i släkten har alltid en viss person pekats ut som fadern. Och denne var inte min farfar, som farmor gifte sig med 1912, utan en helt annan. Faster kom dock allltid att räknas som ett barn bland de andra i farfars och farmors barnaskara, och när bouppteckningen efter farfar upprättades räknas faster upp först bland bröstarvingarna - utan minsta antydan att hon inte var hans dotter. Så i detta fall är bouppteckningen definitivt en felkälla.

Hur noteringarna i församlingsboken rörande faster ser ut känner jag inte till. Men jag medger att iakttagelsen att ordet "oäkta" faller bort indikerar att moderns make är fadern. (Ett oäkta barn räknades som äkta om föräldrarna gifte sig.) Och kanske kan detta tillsammans med bouppteckningen räcka som bevis.

Sätt dig in i moderns situation av Agneta Gustavsson, Stockholm (4 nov 1997)

Den 13 januari 1817 föds min morfars mormor Gustafva Christina Thelin i "Stockholm" - den uppgiften hittar jag i kyrkböckerna i Medelpad. En hel dags sökande i kyrkböckerna för de olika församlingarna i Stockholm (på Stadsarkivet) gjorde att jag till slut hittade den lilla flickan i födelseboken för Skeppsholmens församling: Pappa okänd. Och inte heller mamman ville stå med sitt namn i kyrkboken! Ridå?

Nej då. Började fundera på hur en mamma i en sådan situation skulle bete sig. Skulle hon själv ta hand om det barn som hon inte ville erkänna att hon hade fött? Knappast. Man kan inte vara anonym och själv ta hand om en unge. Vad gör en mamma då? Jo, hon vänder sig till släkt och vänner - vilket inte skulle hjälpa mig, eftersom jag inte vet vem hon är. Än mindre vilka hennes släktingar eller vänner är. En annan möjlighet är att hon vänder sig till barnhuset. Jag tittade i registerlängden för intagna barn på Stockholms Allmänna Barnhus för 1817 och hittade till min stora glädje som nr 351 flickan Gustafva Christina Lowisa Thelin. Skulle barnhuset bry sig om mammans önskemål om att vara anonym? Knappast, resonerade jag. Och det var rätt. Där återfanns ett ampert brev från B Österberg, Assessor och Riddare av Wasaorden, där han påpekar för allmänna barnhuset att det finns en kvinna som inte sköter sina barn på önskvärt sätt:

"Skräddarmästareenkan M.F. Thelin, som bodt i huset No 6 på Ladugårdslandet Riddargatan och Cuarteret Sjöman är för tjufvnad arresterad och efter ewad som underrusthållaren och Riddaren Wannqvist mig berättat förd på Correctionsanstalt; som lämnat efter sig i de Rum som hon inquarterad bebodt 3nne värnlöse Barn, ett är på 13de året och ett blott 1/2 år gammalt, det 3dje eller äldsta dottern är så gammal, at hon sig sjlv kan försörja; min ödmjuka anhållan är hos ädla Fattig-Wården att nämnda späda Barn måsste blifwa på Barnhuset emottaget och wårdat, samt gossen av fattigvården emottagen."

Och så blev det. Min morfars mormor hamnade på barnhuset, överlevde mirakulöst nog och hamnade sedermera som fosterbarn i Norrland. Mammans namn gjorde det möjligt för mig att följa hennes historia vidare - hon dog i spinnhuset på Långholmen efter att ha dömts för att ha stulit två lakan och en klänning. Les Miserables, fast på svenska...

Mina råd är att:
1) Försöka sätta sig in i mammans situation. Försöka tänka det som hon kanske tänkte. Hur skulle hon göra?
2) Kolla med barnhuset på trakten.
Agneta Gustavsson Tengdahlsgatan 47 116 47 Stockholm Tel 08/643 85 10

Lyssna till traditionen! Ingeborg Brunkhorst, Lund (7 nov 1997)

Vi letade länge efter en oäkting. Han var född så där 1860. Vi tog honom på att min pappa kunde berätta, att fadern var anställd i familjen och jagades iväg till en plats, som min pappa namngav. Leta där, sade jag, och det gjorde en proffsig dam. Hon gick rakt på både förföraren och modern! Fast han jagades inte dit utan därifrån. Det visade sig då, att folket i den trakten kände till historien. Lyssna till traditionen! Fråga i trakten, som kan vara möjlig! En annan 1793 hittade jag aldrig, men en gräslig historia om hur barnamordsplakatet kan fungera. Man hittar ju alltid något.

Räcker mina bevis? Christer Öberg (18 mars 1998)

Om du vill läsa och bedöma min historia om ett oäkta barn skulle jag vara väldigt tacksam!!

Jag sysslar med släktforskning i Piteå trakten och har kommit till en oäkta son född 1795-12-03 i Piteå Lands ( en liten nybyggarby ). Han döptes till Per. Modern anges vara Margareta Johansdotter och det är också hon som tar hand om sonen. Enligt senare husförhör skall fadern till sonen Per hetat Per Persson. I födelseboken anges en dräng vid namn Adam Persson från Håkansön vara dopvittne.

Jag har hittat en Per Persson i Håkansön f. 1773 och det visar sig att ovanstående Adam var en yngre bror till honom ( f. 1778 ). 6 månader efter det att Per föddes gifte sig denne Per Persson i Håkansön, där han blev boendes.

Han blir sågkarl i en mycket liten och "nybildad" by på den tiden som heter Hälleström åren 1803-1813. Oäkta sonen blir sågkarl i samma by år 1820, men utflyttar med hustru och barn omkring år 1825.

Varför jag fallit på att fadern måste vara Per Persson är för att hans bror Adam står som vittne och att Per d.ä. var sågkarl i Hälleström, vilket också oäkta sonen var. Kan Per ha gift sig för att det inte skulle gå att bevisa att han var skyldig om han var gift?

Jag har inte grovsökt domboken men Per måste väl ha blivit dömd för detta vilket också modern Margareta torde blivit? När så Margareta tog hand om sonen hade fadern ingenting att bry sig om gällande sonen. Var han skyldig sonen underhåll o.s.v. Väldigt tacksam för svar!!!

Svar av Håkan Skogsjö (18 mars 1998):
Hej! Jag kan hålla med dig om att det finns sådant som talar för att Per Persson var fadern. Å andra sidan är det ju långt ifrån några bevis i mer hållbar mening du redovisar. Du måste ha mer fakta innan du kan säga något om vem fadern var. Jag föreslår, precis som du själv är inne på, att du försöker hitta det mål som bör finnas i domboken och som behandlar brottet som föräldrarna gjort sig skyldiga till (lönskaläge).

I domboken fanns svaret Susanne Svernhagen, Örebro (25 sept 1998)

Hej! Hittade min farmors far i en dombok på Landsarkivet. Min farmors mor ville ha barnuppfostringsbidrag av fadern och stämde honom inför Häradsrätten. Hon kämpade i två år och vann målet och allt fanns i domböckerna, rena turen att jag tittade där!

Var kungen morfars pappa? Roland Eriksson, Saltsjö-Boo (25 sept 1998)

Hej! Jag heter Roland Eriksson och jag har ett problem, det gäller min morfar. Hur skall jag få reda på hans verkliga ursprung? Vad är sant och vad är skröna?

Morfar hette Johan August Johansson. Han var född den 31 december. Han växte upp i småland i fosterhem. Det hette att hans mor hade tagit tjänst i Tyskland och där träffat en major Schoufelt. Det var meningen att de skulle gifta sig men majoren blev utkomenderad till en tysk kolloni i södra Afrika. Där skulle han sedan ha omkommit och hans mor kunde inte själv ta hand om honom. Till saken hör att morfar inte ville tala med någon om sin bakgrund och uppväxt.

Nyligen visades det en TV-serie om sveriges drottningar. I samband med att man omnämnde att Karl XV hade flera älskarinnor och att senaste "sällskapsdam" hette Wilhelmina Schröder dök en för länge sedan bortglömd händelse upp i mitt minne.

Jag var i trettonårsåldern och ville att mormor skulle berätta om förr i tiden. Hon berättade då lite om sin egen uppväxt. Eftersom morfar dött året innan ville jag veta lite om honom också. Mormor försökte slingra sig, men jag stod på mig och menade på att hans föräldrar också var mina släktingar. Då sa mormor, att eftersom morfar var död så ansåg hon sig var inte längre vara bunden till sitt tysthetslöfte. Ett löfte som hon gav i början av deras bekantskap. Mormor ansåg att det inte var mer än rätt att vi skulle få veta sanningen om hans ursprung och därmed vårt eget ursprung.

Vad hon berättade var att morfar mycket riktigt var uppvuxen i fosterhem i småland. Namnet Johan lär han ha fått från Karl XV:s farfar Karl Johan och August från Karl:s favoritbror Efternamnet Johansson sa min mormor var bara påhittat för något skulle han ju heta och Bernadotte eller Schröder skulle bli alldeles för avslöjande. Till hovets förskräckelse ville kungen gifta sig med Wilhelmina Schröder och för att lägga ut en dimmridå började man sprida ut ryktet om att kungen skulle gifta sig med en polsk prinsessa. Hur det nu skulle bli med den saken får vi inte veta eftersom kungen dog innan morfar föddes. Kungen hade varit en längre tid i Tyskland för att kurera den sjukdom som sedan tog hans liv.

Att morfar kom till småland berodde på vissa speciella omständigheter. Det rådde sorg på på slottet vid den här tiden, eftersom kungen dött bara några månader tidigare. Det rådde också en viss turbulens, en ny regim skulle tillsättas och som man sa att det kunde innebära en viss fara för den nyföddes liv. Någon kunde få för sig att göra sig av med den nyfödde kungasonen. I tysthet sattes han ombord på en båt vid slottskajen med destination Kalmar. Ombord var lojalt och kungatroget hovfolk som skulle beskydda och svara för barnets säkerhet. Meningen var att det hela bara skulle vara ett tillfälligt arrangemang tills det hade ordnat upp sig med med moderns affärer på slottet. När de kom till fosterhemmet hade fosterföräldrarna först fått en bra ersättning för sitt åtagande, men med tiden hade ersättningen krymt för att slutligen utebli helt.

Fosterföräldrarna ansåg att morfar stod i skuld till dem. En skuld som skulle betalas i arbete. I praktiken innebar det att han blev hållen som livegen. I sjuttonårsåldern rymde morfar till Stockholm. Den första tiden levde han i Stockholm inkognito för att inte fosterföräldrarna skulle kunna hitta honom. (Därför kan det vara svårt att få uppgifter om hans flyttbetyg för den här tiden.) Han visste att hans mor hette Wilhelmina Schröder och att hon varit "sällskapsdam" åt Karl XV. Han sökte upp henne och troligen hjälpte hon honom med bostaden. Han bodde vid "Ålstäket" på Djurgården som låg alldeles nära prins Eugens slott. Senare gifte han sig med en viss fröken Fall och fick med henne en dotter Gun. Han blev inte bli trodd, utan utskrattad på olika arbetsplatser då han berättade att hans far var Karl XV och att han därmed hade, visserligen oäkta, men ändå kungligt blod i sina ådror.

Det var jobbigt för honom att inte kunna tala öppet om sin rätta identitet och kanske var hans dåvarande hustru pådrivande. I vilket fall som helst kontaktade han sin mor, Wilhelmina Schröder, och bad henne vittna eftersom han ville få sin identitet d v s att få faderskapet rättsligt fastställt. Hon lovade att ställa upp, men när det blev dags för rättegång i rådhuset kom inte modern som hon lovat, ett stort pressuppbåd var samlat men rättegången blev tvungen att inställas. Morfar hade blivit rasande över detta "svek" och svor att aldrig mer ha med sin mor att skaffa. Till saken hör att det hette att modern, som var författare, kallades för självförsörjande och anställd vid Telegrafverket. Men detta var egentligen bara en täckmantel för den livränta som hon uppbar för att inte skandalisera kungahuset och för att hon blivit lovad ersättning av Karl XV. I samband med rättegången var pressen intresserad av målet. Det skulle nämligen kunna bli prejudicerande. Det var många som ansåg sig ha blodsband med Karl XV. Skulle de i sin tur kräva ersättning var risken stor att kungahuset skulle gå i konkurs - en sådan skandal kunde man helt enkelt inte tillåta. Wilhelmina hotades nog inte bara med att bli av med sin inkomst.

Senare blev morfar kontaktad av två äldre släktingar som kallades för fröknarna Sorbonne. De hade i sin ungdom varit berömda sångerskor och hade nu en förmögenhet i ett bestånd av fastigheter på Östermalm. De hade inga egna arvingar utan erbjöd morfar att om han ville komma till dem och skriva på ett papper så skulle han få ärva allt. De var ju trots allt släkt och de tyckte att morfar blivit orättvist behandlad. Morfar hade svarat dem. "Har jag klarat mig så här långt utan hjälp så kan jag väl göra det också i fortsättningen.

När jag kom hem från mormor påpekade min syster som också var med. "Tänk att vi är släkt med Bernadotte". På något sätt kändes det hela lite abstrakt ungefär som om det ändå inte riktigt angick oss. Men så här efteråt har jag upplevt att det lägger vissa pusselbitar på plats som utländskt utseende, konstnärlighet, viss ordblindhet m m.

Att försöka spåra morfars riktiga föräldrar via kyrkobokföringen lär uppenbarligen inte leda någon vart. På något sätt bör det finnas mer indirekta vägar som dagboksnoteringar av personer i kungens närhet. Hur får man i så fall tag på dem.

Svar av Håkan Skogsjö: Du skriver mycket om vad du muntligt hört om morfars härkomst. Men ingenting om vad som verkligen kan styrkas med hjälp av säkra, samtida källor, exempelvis kyrkböcker. Kyrkböckerna "lär" inte leda någon vart, anser du, men mer "indirekta vägar" kan ge svaret. Du ska göra tvärtom: Ta reda på allting som de pålitliga källorna har att säga om din morfars ursprung. Sedan är det enklare att värdera den muntliga traditionen.

Föräldrar okända – vad göra? Jan Rehnberg (28 sept 1998)

För en amerikanska söker jag föräldrar till en pojke, Gösta Sigfrid, enligt födelsboken 1893 född den 26 april i Adolf Fredriks församling (sidan 36). Föräldrar "okända", men boende Tegnergatan 17. Efter idogt sökande har jag inte kommit någon vart. Pojken bodde 1900 i Karlskrona stadsförsamling och uppgavs då född i Katarina församling, men där finns han ej antecknad i födelseboken. Var skall jag kunna leta? Senare i livet emigrerade Gösta Sigfrid till USA.

Svar av Håkan Skogsjö Det du beskriver är förstås släktforskarens mardröm. Och det ska medges att läget ser ganska dystert ut, men hopplöst är det inte. Min mormorsmor var född i Stockholm 1859 med okända föräldrar. Jag lyckades få tag i både modern och fadern. Du ska noggrant ta reda på hos vem Gösta Sigfrid bodde i sin barndom. Det kan göras med hjälp av mantalsuppgifter (i Stockholm) och husförhörslängder. Ofta uppfostrades barnet om inte av modern själv, så av någon nära släkting till henne. I mitt fall växte mormorsmor upp hos sin moster och är i mantalsuppgifterna helt korrekt noterad som "systerdotter". Sedan hade jag också turen att mormorsmors mamma var så envis att hon stämde fadern inför Stockholms rådhusrätt och krävde honom på underhåll. På det viset fick jag reda på vem fadern var. På samma sätt löste sig problemet för Susanne Svernhagen (se ovan, 25 sept 1998).

Andra källor än domböcker? Christer Öberg (29 okt 1998)

Hej! Jag undrar om det kunde ta något år innan brottet behandlades i domboken? Finns det andra källor än domböcker att finna dessa mål i?

Svar: Det kunde säkert i enstaka fall dröja ett år eller kanske till och med mer innan saken behandlades vid tinget (även om jag själv inte kan påminna mig att jag stött på det). Några andra källor än domböckerna finns inte, bortsett från att saken kan nämnas i källor som ansluter till domböckerna, exempelvis listor över mål som ska behandlas och saköreslängder (längder över utdömda böter). // Håkan Skogsjö

Svar (30 okt 1998): Jag har ett exempel på att det kunde ta mer än ett år innan ett faderskap togs upp i domboken. Det behöver inte heller vara ett riktigt mål med vittnen och förhör utan kan vara en kortfattad överenskommelse som man lätt kan råka bläddra förbi. Min fmfm fick två oäkta barn i Karlskoga 1848 och 1851. Jag hade redan letat och gett upp detta och tittade efter något annat i domboken 1849. Då fick jag se hennes namn och en frivillig överenskommelse om barnuppfostran gjord ca 14 månader efter fmfars systers födelse. "Efter överenskommelse är denna dag träffad, så ansvarar jag Sophia Färm att jag ej hos Länsman eller Prästerskapet anmäla bemälde Erik Olsson, så att han för kyrkoplikt och annan klander måtte frikännas." Erik Olsson passar bra till far också till fmf som hette Erik Ersson (Karlskogas kanske vanligate namn) men jag hittar ej något bevis, fast jag försöker titta på varje liten paragraf och inneliggande handling. Den unge mannen dör efter några år och har då en skuld för ett halvt års barnuppfostran, men det står inte till vem eller för vilket barn. // Ingrid Bergström

Svar (17 febr 1999): Som ersättningskälla eller komplement till den världsliga rättens domböcker finns den kyrkliga rättskipningens protokoll. Den som ådömts ett straff för t ex hor eller lägersmål/lönskaläge i en världslig domstol kunde också av kyrkan dömas att utstå kyrkoplikt, ett "skamstraff". Kyrkoplikten avskaffades 1855. I äldre ministerialböcker har undertecknad påträffat förteckningar över personer som dömts till kyrkoplikt, t ex i Gävle CI:3, s 36 (1720-talet). I kyrkoarkivens serie G (övriga längder) kan straffjournaler finnas. Om den världsliga rättens och domkapitlets behandling av dessa mål på 1600- och 1700-talet, se Arne Jarrick & Johan Söderberg: Odygd och vanära. Folk och brott i gamla Stockholm (Rabén Prisma, 1998). Se även Gösta Lext: Studier i svensk kyrkobokföring 1600-1946 (1984), s 209f. // Torsten Berglund

Namnen stämmer – är han fadern? Calle Lindström (29 okt 1998)

Hejsan, Vill gärna ha hjälp och synpunkter på "säkerheten" i forksningen runt "fader okänd". Fakta är följande: Min farmor födde två barn, min far född 1912 samt ytterligare en son 1915, med en man som hon inte fick gifta sig med. Bägge barnen är födda i Brännkyrka församling Stockholm där min farmor bodde med sina föräldrar. Min far växte upp som fosterbarn hos farmors moster i Skövde, som adopterade honom när han var vuxen. Min farbror blev även han adopterad av en annan släkting.

Nu till min forskning. Jag har som många slitit och funderat runt detta. Vad jag funnit är följande. Jag finner att min far innan han tas omhand av sin mors moster i Skövde blir placerad i Vartofta utanför Falköping när han är sju månader. Här blir han tills han är fjorton månader då han kommer till sin mors moster i Skövde.

De han bor hos Vartofta har jag kartlagt. Kvinnan i familjen är äldst i en syskonskara av nio barn. Hon har en tio år yngre bror som heter John Fridolf, född 1893. Min farmor var född 1890. Min far heter John som första namn, min farbror har Fridolf som sitt andra namn. När jag kartlägger denna John Fridolf visar det sig att han är boende i Skövde, där min farmor har släkt, han flyttar till Stockholm i årsskiftet 1911-1912, min far föds i augusti 1912. I mars 1913 flyttas far då till Vartofta och i oktober 1913 till Skövde.

Min farmor flyttar i december 1913 till Skövde, och ungefär samtidigt flyttar John Fridolf tillbaka till Skövde från Stockholm. I december 1914 flyttar John Fridolf åter till Stockholm, och i april 1915 flyttar farmor hem till sina föräldrar i Stockholm och föder i juni 1915 min farbror.

Jag har försökt att finna nu levande släktingar till John Fridolf, men få finns och ingen vet något speciellt om honom. Han dog redan 1923. Vad jag fått berättat är att familjen i Vartofta tog hand om ytterligare en "oäkting", en pojk som var son till en kusin till kvinnan i familjen. Denna pojk blev sedemera adopterad av familjen.

Slutsats:
1. Namngivningen på min far och hans bror kopplar ihop dem med John Fridolf.
2. Pappas placering hos familjen i Vartofta, jag kan inte finna att den placeringen gjordes av samhället utan borde varit arrangerad av familjen.
3. Farmors och John Fridolfs flyttningar mellan Skövde och Stockholm, vilket talat för att de sökte att vara tillsammmans.
4. Åldersmässigt, min farmor var född 1890, John Fridolf 1893.

Hur säker kan man vara av detta? vågar man koppla ihop släkterna? Tacksam för synpunkter.

Svar av Håkan Skogsjö: Man kan säga så här: Du har en god hypotes som du inte har lyckats motbevisa. Å andra sidan har du inte heller lyckats bevisa att den är korrekt. De uppgifter du redovisar räcker enligt min mening inte på långa vägar för att man ska anses släktskapet bevisat. Vad jag förstår har du exempelvis ingenting som kopplar samman din farmor med denne John Fridolf i Stockholm.

Är det ett hopplöst fall? Daniel Larsson (24 nov 1999)

Hej Håkan! Jag är en kille på 22 år som sedan ett antal år tillbaka funnit släktforskning som en mycket intressant och spännande sysselsättning. Som de flesta andra släktforskare stöter även jag på "oäktingar". Jag har ett fall som verkar vara omöjligt att lösa:

Pigan Hedvig Mathilda föddes i Karlskrona amfs 1851-01-02 utanför äktenskapet. Föräldrarna var Carl Gustaf Johannesson Lillja och modern Christina Andersdotter. Carl Gustaf och Christina var aldrig gifta, utan i födelseboken anges hon som "fästequinna". Hedvig Mathilda hade även en syster Emelie Sofie, född 1852-06-25 och en halvbror Alfred Peter Andersson, född 1847-02-17 (som inte CG var far till). Christina dog 1853 endast 37 år gammal. Carl Gustaf, som var marinsoldat, var sannolikt inte riktigt intresserad av att ta hand om barnen, utan de placerades på lite olika ställen. Själv "försvann" han 1866 "på den grund att han aldrig inkommit flyttningsattest i denna församling" och därefter är han alltså borta!!!

Pigan Hedvig Mathilda Lilja födde sedan tre barn uä. Otto Hjalmar 1882-05-06, Hulda Maria 1886-05-11 och Axel Waldemar 1891-05-18. Samtliga fäder är okända (och antagligen är de inte samma eftersom barnen är födda i Karlskrona, Torhamn, Byske). Otto är min mormors far.

Ingen av min mormor eller hennes syskon vet något om fäderna till dessa barn och Otto själv har antagligen aldrig nämnt något om sin barndom. Hedvig Mathilda gifte sig med Carl August Andersson 1897 som avled 1908. Hon själv avled uppe i Byske, där hennes halvbror sedan tidigare fanns, 1927.

Vad ska jag göra???

Jag har naturligtvis kollat födelseböcker. När Hulda föddes i Torhamn 1886 står att "modern anhöll om att ha barnet som sitt eget" Vad betyder det???

Jag har varit i kontakt med släktingar i Byske, som har berättat lite om Hedvig Mathilda, men inget om vem barnens fader kan vara.

Jag har naturligtvis även frågat släktingar (främst) barn och barnbarn till Otto Lilja.

Någon har sagt mig att det kan finnas några bilagor till födelseböckerna, men var???

Det här problemet har plågat mig sedan jag började forska och gör det ännu. Finns det inget sätt??? Ingen verkar ju heller veta (eller vilja veta) något!!!

Nu står alltså mitt hopp till Dig, Håkan. Är det ett hopplöst fall tror Du? Hjälp! Jag skulle vara oerhört tacksam om Du ville svara på detta. Det betyder nämligen väldigt mycket för mig.

Svar av Håkan Skogsjö: Jag skulle ljuga om jag påstod att det ser hoppfullt ut. Tvärtom tyder det mesta på att det inte finns någon möjlighet att få fram fadern till Otto. Men det finns trots allt några saker som du bör kontrollera innan du ger upp hoppet. Vid den aktuella tiden, 1880- och 90-talet, var det inte längre straffbart att föda utomäktenskapliga barn. Men om modern har krävt barnafadern på underhåll vid tinget kan det ändå finnas uppgifter om fadern i domboken. Du bör med andra ord kontrollera domboken (häradsrättens protokoll) några ting efter födelsen. Sannolikheten att du hittar någonting är inte särskilt stor, men jag själv hade tur i ett liknande fall och fick på så vis reda på vem som var far till min mormorsmor. Du bör också kontrollera bilagorna till födelseboken (finns i H-serien i kyrkoarkivet), som någon annan tydligen redan har föreslagit.

Fick de sina fäders namn? Christel Blohmé (24 nov 1999)

Hej! Under sökandet av min mors anor i Västmanland stötte jag på ett dokument som hennes faster hade fått 1956 av Landsarkivet i Uppsala. Det gällde min mors farfars far, Anders Ludvig Elfgren f 1834 på Åsby Gård i Säterbo sn. Enligt detta dokument så var modern Anna Stina Andersdotter och fadern okänd. Men, enligt mammas faster så hade denna Anna Stina en förbindelse med en lantmätare vid namn Ludvig Elvgren, på gården, (detta hade fastern fått höra många gånger under uppväxten), och i dokumentet menar man att bara för att Anders Ludvig har fått namnet Elfgren betyder inte det att fadern hette det också (och det får man ju hålla med om). 1838 får Anna Stina ytterligare en oäkta pojke som får namnet Jan Erik Setterquist (detta enl. dokumentet). Jag har tittat på båda pojkarna i födelseboken och båda står mycket riktigt faderlösa. Nu till den roliga upptäckten...hur försöka bekräfta denna lantmätarhistoria? Jo, av en slump såg jag på en husförhörssida på Åsby Gård, en dräng vid namn Jan Erik Setterquist, i samma ålder som Anna Stina. Då tänkte jag att kan det vara så enkelt att hon fått 2 oäkta pojkar och döpt dem till samma namn som sina fäder? Jag letade vidare och där på Åsby Gård fanns det mellan 1832 och 1837 en lantmätarelev som hette Ludvig Elvgren. Då var det iallafall sant att det fanns en lantmätare där... men jag har ännu inte fått bekräftat att det verkligen är han som är fader till Anders Ludvig men nog verkar det troligt, eller... !?

Svar av Håkan Skogsjö: Åtminstone när det gäller Anders Ludvig Elfgren tycker jag att man bör kunna betrakta faderskapet som bevisat. Tre saker pekar på det: 1) Hans namn – och då särskilt efternamnet Elfgren, men också förnamnet (det var mycket vanligt att oäkta barn uppkallades efter sina fäder). 2) Den muntliga traditionen som utpekar en lantmätare Ludvig Elfgren på gården. 3) Kyrkboken som bevisar att det verkligen fanns en lantmätarielev Elfgren på rätt plats vid rätt tid, som också passar väl in som fader. Om jag förstår dig rätt är den muntliga traditionen och kyrkbokens uppgifter oberoende av varandra, det vill säga ingen har berättat för din mammas faster att det i kyrkboken finns en lantmätare som hette Elfgren (samma som hennes far bar) och att det skulle kunna vara hennes farfar. Om så är fallet raseras förstås beviskedjan. Det är också också mycket sannolikt att Jan Erik Setterquist är far till det andra barnet. Jag föreslår att du kontrollerar domboken vid den aktuella tiden. På 1830-talet var det ännu olagligt att föda barn utom äktenskapet, och därför kan det slutgiltiga beviset finnas där i form av fädernas erkännande.

Han bodde ovanpå apoteket Tommy Fagerström (9 aug 2001)

Min farmor Hilma Dahl föddes 1893. Hennes mor Augusta Dahl var soldatdotter. Vad min far och min faster Stina berättar så gjorde ägaren eller brukaren på gården där Augusta jobbade henne med barn. Han helt sonika kröp på henne mot hennes vilja. Min faster Stina berättar att då hon var 12 år gammal år 1931 så sålde hon blåbär eller lingon på torget i Vänersborg. Då kom en äldre man och frågade om hennes mor var Axelia. På det svarade hon nej. Han frågade då om hon inte var dotter till Hilma Axelia, på vilket hon svarade ja. Han sa då att han var hennes morfar. Stina uppfattade honom som apotekare, då han bodde ovanpå apoteket. Hon fick gå upp med bären. Han hade både husa och köksa.

En möjlig far finns i AI:5 Vänersnäs 52024 3/7 R3R4 Stora Åker. Han ägde den gård Augusta tjänte piga på. Han hette Carl Gustaf Larsson född 4/8 1858 i Näs. Inflyttad från Kakelgården 1868. Står antecknat: Inskr vid W R. O (R kan vara P eller K) under Nr 32 94 2/12.Vänersnäs 1900 AII-SCB CA9255 R1R12 s10.Stora Åker. Död 23/3 1905 på Sahlgrenska i Gbg. Kan ej vara far. Konstaterat. Karl Gustaf Larsson Yrke Hemmansägare f58 i Näs
H Anna Gustafa Karlsdotter f 80 i Näs
D Helga Charlotta f98 i Näs
Mannens broder Viktor Valfrid Larsson Yrke Kapitalist f74 i Näs.
Också möjlig som far.

En annan möjlig far är Carl Ludvig Carlsson född 1863 15/10 i Näs. Han levde då på Fiskaretorp, Vänersnäs.

Inga anteckningar i födelsebok eller kyrkobok mer än fader okänd. Min farmor bodde med sin mor under uppväxten. Inget giftermål. Flyttade från Vänersnäs till gGnnarsnäs i Dasland, där min farmor föddes. Augusta flyttade dit i november 1892. Bodde ändast i Vänersnäs i 3 år. Hennes far och några syskon hade också flyttat dit från Vänersnäs.

Hur skall jag värdera sådana uppgifter från min faster? Tacksam för uppslag till fortsatt forskning.

Svar av Håkan Skogsjö: Läget ser väl ganska mörkt ut, dessvärre, men det finns en del trådar kvar att nysta i. Din fasters uppgifter är relativt konkreta: En äldre man har sagt att han är hennes morfar, och denne man bodde ovanpå apoteket i Vänersborg med husa och köksa år 1931. Det gäller att försöka kontrollera denna uppgift. Fanns det några bostäder ovanpå apoteket och vilka bodde i så fall där. Detta bör vara möjligt att få reda på med hjälp av mantalsuppgifterna. Om där bodde en person som verkar stämma in på din fasters uppgifter blir nästa steg att försöka att knyta den personen till gården där din farmors mor arbetade 1893. Visar det sig att mannen ovanpå apoteket verkligen har någon sådan koppling, exempelvis att han var född på gården, tycker jag att det skulle kunna räcka som bevis för att han är fader, såvida allt annat också talar för att så är fallet.

Fadern blev senare veterinär Helena Johansson i Linköping (9 aug 2001)

Min far föddes 1914 i Stockholm med anteckningen i kyrkboken "fader okänd". Han har dock hela livet vetat namnet på sin biologiske far och att fadern utbildade sig till veterinär när mamman och fadern träffades. För att försöka hitta honom sökte jag i en matrikel över veterinärer och fann mycket riktigt den man jag sökte, men jag har ju inget bevis för att det verkligen är min farfar. Har Du några tips hur jag kan få det fastställt. Hur söker man folk framåt i tiden? Hittade ju samtidigt två halvsyskon till min far men hur går jag vidare för att se om det finns släktingar i livet?

Svar av Håkan Skogsjö Det är knappast möjligt att få faderskapet fastställt med någon naturvetenskaplig metod, utan det blir att tillgripa en mer indirekt bevisning. Läget ser dock ganska bra ut, tycker jag. Du har en utpekad fader som du dessutom har kunnat identifiera. Egentligen finns väl ingen direkt orsak att betvivla din fars uppgift, men jag tycker ändå att man så noga som möjligt bör försöka kontrollera vad den utpekade fadern gjorde vid tiden för din fars tillblivelse. Var bodde han? Vad sysslade han med? Etc? Och samma gäller din farmor. Vad gjorde hon? Var bodde hon? Det gäller att reda ut att de verkligen hade en rimlig möjlighet att träffas. Det bör också vara möjligt att hitta fotografier på veterinären. Kanske fanns bild på honom i matrikeln, annars kanske hans barn eller barnbarn kan hjälpa till (de bör du kunna följa framåt i tiden på vanligt sätt i kyrkböckerna). Om det finns en någorlunda påtaglig likhet mellan veterinären och din far styrker det förstås din fars uppgift om vem som var hans far.

Barnet blev fosterbarn i Vissefjärda Per Lindblad, Sturefors (9 aug 2001)

Jag har problem med ett oäkta barn (fader inte angiven)och vet inte hur jag ska gå vidare. Ber därför om hjälp och tips på hur jag kan komma vidare. Det gäller en pojke född i Borås 1876. Mamman får lämna ifrån sig honom ganska omgående till en familj i Vissefjärda sn i Småland. Tyvärr tappar jag bort mamman redan 1890 (född 1855) och kan därför inte följa henne tills hon avlider och ev bouppteckning.

Jag har några funderingar:
1. Finns det några andra register för födda i Borås vid den här tiden?
2. Fosterbarn är det lika med att bli bortadopterad?
3. Finns det någon dokumentation över fosterbarn (bortadopterade barn)?
4. Är det vanligt att fosterbarn får flytta så pass lång bort som i mitt fall?
Tacksam för alla tips som hjälper mig framåt.

Svar av Håkan Skogsjö: Med de uppgifter du lämnar ser jag tyvärr nästan inte några möjligheter att spåra fadern. De enda förteckningar över födda barn som finns 1876 är församlingens födelsebok och den avskrift av denna som förvaras i Statistiska centralbyråns arkiv (i Riksarkivet). För säkerhets skull bör båda kontrolleras. Ett fosterbarn var inte detsamma som ett adoptivbarn. Ett fosterbarn har tagits om hand av någon utan att för skull ha samma juridiska rättigheter som ett biologiskt barn. Ett barn kunde bli fosterbarn hos vem helst, även om det förstås ofta kunde vara hos släktingar. Men även om barnet togs om hand av faderns släktingar i Vissefjärda, kan jag inte se någon möjlighet hur detta skulle bevisas. Trots allt är det oändligt mycket troligare att moderns släktingar eller någon oskyld tog sig an barnet. Den enda lilla möjlighet som jag kan se är att undersöka om modern krävde fadern på underhåll för barnet. Det bör i så fall ha skett vid den tingsrätt dit församlingen där barnet föddes hörde (troligen rådhusrätten i Borås). Dessa handlingar tror jag förvaras i stadsarkivet i Borås, eller möjligen i Landsarkivet i Göteborg.

Tips: Kolla även lysningshandlingen! Klas Kohlström, Göteborg (17 maj 2002)

Hej! Jag har fem anor (hittills) som är utomäktenskapliga. Detta låter ju mycket skamligt men jag har fått fyra av de fem fäderna och tre av dessa leder in på mycket spännande och djupa linjer, så jag har förlåtit de inblandade. Det femte är dock ett hopplöst fall.

För ett tag sedan forskade jag på min mors svåger och fann hans mor vara ett uä-barn. Jag fann henne i Göteborgs Domkyrko och alla som forskat på Göteborg vet så krångligt det är. Alltnog, i en "personalförteckning över ogifta mödrar på bokstaven A" fann jag moder med barn men även en hänvisning till ett giftermål och till en lysningshandling. Jag kunde ha nöjt mig med att kolla giftet men beslöt mig för att även kolla lysningshandlingen. Detta ångrar jag inte! Där stod: "Filaren Alexander Petersson är född 15/6 1856 är ledig till det äktenskap han är sinnad ingå med Emma Christina Andersdotter vid Domk. fsl. Carl Johans fsl i Göteborg 3/5 1878, Clas H Lindskog." Nedtill på lappen stod tillskrivet: "Har erkänt sig vara fader till sin trolofvades flickebarn Hulda Josefina."

Mitt tips – kolla även lysningshandlingen om sådan finns. Du kan ha lika stor tur!

Den utpekade fadern nekade Michelle Ericson (17 maj 2002)

Hej, Jag har hittat ett mål där min släkting stämde fadern inför tinget på Åland 1869. Det är bara det att hon förlorade målet. Betyder det att han inte var fadern? Hur vanligt var det att man förlorade sådana mål? Vad skulle hon ha haft för anledning att ljuga? "Den utpekade" var en ganska välbärgad bonde (hennes fd arbetsgivare), skulle hon våga ljuga om det? Tacksam för tips.

Svar av Håkan Skogsjö: Enligt min mening finns det sällan någon orsak att misstro modern. Den utpekade fadern hade nästan alltid något att vinna på att neka (om inte annat så slapp han betala underhåll under många år), medan modern rimligen inget hade att vinna på att peka ut en oskyldig (som naturligtvis skulle neka till faderskapet). Min erfarenhet från Åland och 1800-talet är att häradsrätten inte ansträngde sig för att reda ut trovärdigheten i vare sig kvinnans påstående eller mannens nekande, utan rutinmässigt ålade honom att avlägga så kallad värjomålsed, det vill säga han skulle ta ed på att han inte var fadern, vilket också många av de utpekade gjorde.

Den osäkerhet som kan finnas när det gäller faderskapet är att modern hade haft ihop det med flera vid ungefär samma tid, och att hon pekade ut den som helst såg som sin blivande make eller den som hon trodde hon hade störst möjlighet att få underhåll av. Men en liknande osäkerhet finns ju när det gäller alla faderskap, också för födda inom äktenskapet. För inomäktenskapliga barn accepterar vi rutinmässigt moderns make som barnets fader, utan något direkt erkännande eller utpekande. Det vore ologiskt att inte acceptera moderns direkta utpekande av en fader, bara för att föräldrarna inte var gifta.

Men i båda fallen gäller grundregeln "så länge ingenting talar däremot", det vill säga vi accepterar den äkta maken som far endast så länge inga kända omständigheter talar emot att så var fallet och vi accepterar moderns utpekande bara så länge ingenting talar emot hennes påstående.

Var skulle "brottet" handläggas? Mats Hallerby (17 maj 2002)

Hej Håkan! Jag har länge sökt en flyttande moders oäkta barns far, men hittills misslyckats. Har du något tips eller synpunkt på hur jag kan går vidare? Detta är läget:

Pigan Anna Brita Stålhand flyttade i feb 1808 från Näsby, Almunge sn, till Uppsala Domkyrkoförsamling. Hon förefaller enligt mantalslängden bo nära eller hos en handelsman Hörlin, dock finns flera manliga Hörlin i staden. Den 16 februari 1810 flyttar Anna Brita S. från Domkyrkoförs åter till föräldrahemmet i Näsby och hennes "Fröjd" anges då i utflyttningslängden vara "ärl"(ig) och till äktenskap "led"(ig). Redan 10 maj 1810 födde hon i Almunge sn en dotter, "Lovisa, oägta". Denna dotter tar ca 1824-28 namnet Hörlin. Husförhörslängden i Almunge nämner ingen far till barnet, utan noterar endast oäkta. Modern, Anna Brita Stålhand, är inte funnen i Närdinghundra härads dombok 1809-10, eller dess saköreslängder 1808-14, där åtskilliga andra ensamstående mödrar nämns. Ej heller funnen i Uppsala rådhus- och kämnärsrätts domböcker 1809-10, där dock inga andra mödrar nämns heller.

Vid sådana här flyttningar – vad gällde då? Vilken rätt borde ta upp saken? "Brottet" borde väl anses ha skett i Uppsala, även om man, enligt flyttningslängden, ej märkte något där, men barnet föddes i Almunge. Andra brottslingar tingsförde man väl där brottet begåtts? Var Kämnärsrätten en instans där sådana här mål skulle tas upp?

Svar av Håkan Skogsjö: Som jag förstår har du letat på de två ställen där det finns möjlighet att brottmålet behandlades. Att barnet tog namnet Hörlin, som tydligen inte förekom i moderns släkt, tyder på att det kan ha varit faderns namn, speciellt som modern verkar ha haft kontakt med personer som hette så när barnet avlades. Om så är fallet indikerar det också att barnet haft en relation till fadern, eftersom det nog är mindre sannolikt att en flicka skulle ta sig ett efternamn efter en för henne helt okänd fader, som hon aldrig haft någon relation till.

Detta leder in på den för släktforskaren kanske mindre trevliga möjligheten att fadern var en ansvarskännande person som hjälpte till med underhållet av barnet utan att modern behövde driva saken till domstol. Oturligt i sammanhanget är att man i den större staden Uppsala tydligen inte brydde sig om att lagföra ogifta mödrar (att döma av att inga sådana mål finns i domböckerna), vilket man noggrant gjorde på den uppländska landsbygden (åtminstone i Närdinghundra härad).

Så tyvärr ser väl läget ganska mörkt ut när det gäller att kunna fastställa vem fadern var.

Bruksförvaltaren och hushållerskan Marianne Fröding (10 sept 2002)

Hej! Jag har suttit i två dagar och sökt på min fmmm Maria Lisa Dahlström född 1851-01-01 i Dalby. Det visar sig att hon var född oäkta till pigan Brita Jonsdotter * 1818-12-02 i Norra Råda. Piga hos Bruksförvaltaren Johan Magnus Dahlström i Långaf Dalby.

När man följer de två vuxna får man fram att de träffas och delar hushåll 1844 i S:a Finnskoga, Bograngen där Britta föder två döttrar, dels Christina och Kattrina. (Johan Magnus moder hette Christina, men i födelseboken står hon som Stina Lena vilket var Brittas mor) De flyttar samtidigt till Dalby och Långaf där ytterligare två barn föds, Maria Lisa och Sophie, Maria Lisa är ju min ana och Sophie dör endast 13 dagar gammal (en syster till Johan Magnus heter likadant). Katrina dör också, 2 år gammal. Alla barnen antecknade som oä, en gång står det fader oangiven.

Johan Magnus dör 1854 strax innan Sophie föds. Brita lever ensam i Långaf fram till 1895 (där har jag slutat kontrollera, men hon dör väl inte långt från det året). Hon får ytterligare ett oäkta barn Johan 1858. Fast nu kommer problemet, även han kallas senare i Hfl för Dahlström. Kan man anse att det är en miss av prästen. Christina och Maria Lisa får namnet Dahlström när de flyttar, Jansdotter är överstruket och ersatt med Dahlström.

Hur såg man egentligen på detta med pigor/hushållerskans barn. Visste alla att det var bruksförvaltarens barn? Har stött på samma sak med Jan Abben Fröding, som levde med sin hushållerska och med henne fick fyra barn, alla hette Fröding. I tryckt material om Jan Abben Fröding, står oftast att han var en snäll ungkarl!! Hur stor är chansen att min Maria Lisa har Johan Magnus som far?

Svar av Håkan Skogsjö: Med den beskrivning du ger utifrån kyrkböckernas uppgifter förefaller det högst sannolikt att bruksförvaltare Dahlström är fadern, och att han levt ihop med sin hushållerska i många år utan att de gifte sig. Starka indicier som talar för detta är barnens efternamn, först Jansdotter och sedan Dahlström. Båda namnen stämmer med Johan Magnus Dahlströms namn.

Problemet i sådana här sammanhang är att man inte kan vara helt säker. Det kan trots allt vara så att Dahlström och hans hushållerska inte levde tillsammans precis hela tiden, och att något av barnen kan ha tillkommit då. Den yngre Johan, som ju bevisligen inte kan vara bruksförvaltarens barn, är ett exempel på det riskabla att dra alltför långtgående slutsatser utifrån namn. Han har tydligen tagit (eller fått) sina halvsyskons namn. Samma kan ju vara fallet också med något av de äldre barnen.

Jag tycker att namnen i detta fall – tillsammans med övriga omständigheter – bör räcka som bevis för att Dahlström och hushållerskan verkligen hade ett längre förhållande som resulterade i flera barn. Men vi kan knappast vara absolut säkra på att alla de äldre barnen verkligen var hans. Där ligger bekymret: Släktforskaren kan ju inte nöja sig med ett "nästan helt säkert" utan måste ha bevis innan Dahlström skrivs in på antavlan som far till just Maria Lisa. Och några sådana finns dessvärre inte.

Oäkta barn i Norrköping Ragnar Eisjö (10 sept 2002)

Det tycks i allmänhet som om prästerna höll bättre ordning på sina får på landet än i de större städerna. Jag har totalt kört fast i Norrköping i letandet efter fäder till några oäkta barn i slutet av 1860- och i början av 1890-talet. Staden fördubblade i stort sin folkmängd från 1870 (23.850) till 1900 (41.008 personer). Sida upp och sida ned i husförhörslängderna fylls med inflyttade människor från hela landet. Trångboddheten var enorm och de oäkta barnen står som spön i backen på sidorna med pigor och väfverskor. Prästerna hann av allt att döma inte med och ingen annan heller. Husförhörslängderrna ger inget svar om vilka fäderna är, inga andra kyrkohandlingar heller och inte domböckerna. Jag antar att det är fler än jag som fastnat i den här sörjan. Man letar och letar och till slut ger man upp.

Svar av Håkan Skogsjö: Det är en helt korrekt iakttagelse att problemen att hitta fäder till utomäktenskapliga barn under senare delen av 1800-talet är betydligt större i städerna än på landsbygden. Men också på landsbygden är det svårt eftersom det inte längre var straffbart (se ovan), men där kan man i alla fall trösta sig med att de utomäktenskapliga barnen var betydligt färre.

Litteratur

Synd och skam. Ogifta mödrar på svensk landsbygd 1680-1880 är en doktorsavhandling skriven av Marie Lindstedt Cronberg (Historiska institutionen, Lunds universitet). Det är en mycket intressant bok (utgiven 1997, 316 sidor, 180 kr) tipsar Monica Johansson. Boken behandlar kyrko- och världslig lag, särskilt dess tillämpning, lagreformerna, sockenliv, och kommer delvis med nya rön om tiden före Gustav III:s straffrättsliga reform, barnamordsplakatet 1776 och tiden därefter. Avhandlingen är lättläst, med berättande analyser. Texten på baksidan lyder: "I dagens Sverige föds flertalet barn av ogifta kvinnor. Men för inte så länge sedan betraktadesådant som synd och skam. "Synd och skam" är en avhandlng om den utomäktenskapliga sexualiteten i det svenska bondesamhället, från stormaktstid till sent 1800-tal. I den ortodoxa stormaktstiden var sexualiteten förbehållen gifta människor. Att föda barn utanför äktenskapet var ett allvarligt brott. Lagstiftningen mildrades framför allt genom Gustav III:s uppmärksammade Barnamordsplakat 1778, som gav ogifta mödrar rätt till anonymitet. Avkriminaliseringen fullbordades 1864. Men hur påverkade den stränga stormaktstida lagstiftningen och Gustav III:s upplysta reformer egentligen männen, kvinnorna och barnen i det svenska bondesamhället? Vad hände i byarna när lagstiftningen luckrades upp och gamla normsystem rasade? Och vilken roll spelade kyrkan och kyrkotukten? Att den kvinnliga sexualiteten var nära förknippad men äran kan vi se i den strida ström av ärekränkningsmål där vanliga pigor och bondhustrur försvarde sin ära mot utslungade ord som hora, taska, kådda och stripehora. Avhandlingen bygger på en analys av rättsfall från Torna härad i Skåne."

Forskning

Oäkta barn 1796 (och 1750-1810)
(1 dec 1997) Jag forskar om "oäktingar". Jag har hittills registrat ca 1.100 otillåtna förbindelser under 1796, samt ca 1.500 från ca 1750-1810. Av dessa har ca 70 procent en angiven fader. Något slag av register planeras i samarbete med Tingshuset i Häljebol (Värmland). Bernhard Granholm.

Enskilda fall

Vem valde bruden?

Följande utdrag ur domboken för Ragunda tingslag i Jämtland från 1793 visar hur man vid den tiden kunde göra överenskommelser om giftermål, men ändå ta ansvar för ett utomäktenskapligt barn som "råkat" bli till innan det tilltänkta äktenskapet hunnit fullbordas. Texten är insänd av Bernhard Granholm, Grums.

14 dec 1793 nr 23. Nämndeman Jon Johansson i Näset har instämt bonden Anders Andersson i Gevåg uti det påstående, att han måtte visa för vad orsak han i egenskap av förmyndare för pigan Lisa Nilsdotter i Näset förbjudit äktenskap emellan den förstnämndes son drängen Jonas Jonsson och bonden Nils Esbjörnssons i Utanede dotter Ingrid Nilsdotter, varjämte Anders Andersson låtit inkalla Jonas Jonsson för det han under äktenskapslöfte skall lägrat Anders Anderssons pupill Lisa.

Anders Andersson har å Lisas vägnar hindrat lysning och vigsel och dymedelst varit vållande att så väl Jonas som Ingrids föräldrar kommit uti besvär och kostnad för tillärnat bröllop.

Jonas har med Lisa sammanavlat en son som hon kyndelsmässotiden framfött och som ännu lever. Jonas har genom förskrivning förbundit sig att för allt i ett erlägga 33 rdr 16 sr. Jonas befinnes enligt dopboken vara född 29/10 1772 och vidgår utan invändning att han är fader till det av Lisa födde gossebarn, men alldeles icke att han lägrat henne under äktenskapslöfte.

Länsman Anders Gösling: Förening har ingåtts. Sedan Lisa i 6 eller 7 år dragit försorg om sin sons födo och uppfostran skall Jonas emottaga gossen, vilken å alla delar skulle komma att anses som hans äkta barn. På Jonas begäran har prosten Frisendahl uti länsman Göslings närvaro skriftligt författat föreningsvillkoren. I föreningen nämnes bland annat det Jonas skulle hava tillstått att han begått lägersmål under äktenskapslöfte. Olof Olsson i Torsgård har i juni jämte Jon Esbjörnsson på Hammaren har varit anmodad till vårtinget stämma Jonas på fadern Jon Jönssons tillskyndan till förmodad förlikning. Lisa har då angivit äktenskapslöfte, men Jonas nekat därtill, ehuru Jonas vidgått själva lägersmålet och som förlikning erbjudit 6 rdr 32 sr. Lisa har yttrat att emedan han visste att det vore hans föräldrar emot, så ville han icke göra påstående om äktenskapets fullbordan. Både Jonas och Lisa har gråtit under detta samtal, varav vittnet gjort den slutsats att de för varandra verkligen hyst vänskap. Jonas fader har yttrat att han väl ville det hans son skulle förlikas med Lisa, men ingalunda taga henne till äkta, emedan Jon redan flera år förut kommit överens med Nils Esbjörnsson i Utanede att de skulle gifta sina barn tillhopa.

Jon Esbjörnsson: Jonas har erbjudit Lisa 8 rdr 16 sr, som hon likväl ej antagit, utan begärt dubbelt. En mellankommen ytterligare överläggning skall varit orsaken till att Jonas icke kommit till vårtinget.

Olof Andersson: Midsommarstiden 1792 har då han skjutsat länsman Frisk och sergeant Holmberg över Ragunda älven till Näset stigit in hos Lisas moder i hennes gäststuga träffat Jonas liggande tillsammans med Lisa på ett bord. Lisa har stigit upp och givit vittnet dricka och brännvin samt därefter slagit uti för Jonas en sup, varvid Jonas utlåtit sig: »se sådan fästmö jag har som giver mig brännvin!«

16 dec 1793 nr 37. Förlikning träffas på det sätt att Jonas, som ej kunnat övertygas ha hävdat Lisa under äktenskapslöfte skall utgiva 5 rdr till henne samt till barnets föda vad häradsrätten anser skäligt. Lagrum: Missgärningsbalken 53k 1, 55k 5. Böter och ersättningar: Han 10d. T Ragunda k:a 4d. Till barnets föda 2r 32s årligen intill det själv sig nära kan.

Hur många har fel far?

En uppgift i den skånska diskussionsgruppen SCANGEN fick Håkan Skogsjö att skriva följande inlägg (i mars 1998):

Det florerar bland släktforskare (och många andra) ofta uppgifter om att uppseendeväckande många egentligen har en annan far än den som de själva tror och som är registrerad i kyrkböckerna. Ibland nämns 5 procent, ibland 10 och kanske någon gång 20 procent (själv tycker jag mig märka att siffran stiger allt eftersom saken omtalas). Den vanliga förklaringen är att man fått fram siffrorna i samband med genetiska kontroller inför organdonationer mellan nära anförvanter.

Min fråga är nu: Är detta en råttan-i-pizzan-historia - som sådan har den förstås särskilt god jordmån bland släktforskare? Eller finns det verkligen medicinska undersökningar som visar att detta stämmer? I så fall, kan någon ge en hänvisning till en sådan undersökning? Och vilken siffra anges i så fall där?

Läkaren och släktforskaren Olof Cronberg kom snabbt med intressant information i ämnet:

I "Arv och anor" Årsbok för Riksarkivet och Landsarkiven 1996 skriver en professor i civilrätt Åke Saldeen om Rätt släkt, som handlar om juridik kring rättslig och genetisk släkttillhörighet. Han skriver: När det gäller Sverige har till exempel uttalats att vi "vet av utredningar att i fråga om ungefär 8-10 % av de barn som föds, är inte den biologiska pappan den barnet tror och pastorsämbetet informeras om".

Som not anger han följande: Se särskilt yttrande av Marc Bygdeman i inseminationsutredningens huvudbetänkande "Barn genom insemination", SOU 1983:42 s 168. Det kan här vara av intresse att jämföra med utländska förhållanden. Situationen i England kan belysas med följande citat från den ansedda medicinska tidskriften The Lancet vol 338 Okt 1991 s 870: "Unfortunately, reliable estimates of the incidence of non-paternity are few and far between, although various rates are quoted in an autoritative manner by several sources. Medical students are usually taught the rate is 10-15 %: 10 % is a figure widely used in DNA-studies and quoted in standard genetic textbooks."

Min kommentar: För svenskt vidkommande citerar Saldeen således en kvinno- & förlossningsläkare i en offentlig utredning. En sådan utredning har naturligtvis inget vetskapligt värde i sig, och den kan man inte lita på. Jag har inte tittat på utredningen, men skulle det finnas referenser för påstående skulle kunna finnas skäl att kolla upp det. Det är möjligt att denna utredning bidragit till ryktet om 10 %.

För engelskt vidkommande så konstaterar man i the Lancet att studierna är få och dåliga. Man brukar dock dra till med 10-15 %. I amerikanska läroböcker står 10 %. Något underlag för dessa ståndpunkter synes inte finnas.

Ur medicinsk synvinkel är man medveten om problemet, men man vill helst inte alls ta i det. Det finns inget större vetenskapligt intresse att reda ut hur det är. Vid transplantationer eller utredning av ärftliga sjukdomar, så är det ändå bara en fjärdedel eller hälften som är lämpliga kandidater eller som bär anlag vidare. Man kan för det mesta säga att de som är släkt faller i den olämpliga gruppen eller i den friska gruppen.

Även om en siffra som 10 % skulle gälla idag, så säger den siffran inget om hur det var förr. Det kan ha varit både bättre och sämre förr.

Min svägerska Marie Lindstedt Cronberg har skrivit en doktorsavhandling "Synd och skam" om ogifta mödrar (se ovan!), och kan för Everlövs förs i Skåne konstatera att 1770-1879 var 16 % av kvinnorna gravida vid vigseln (första barnet fött inom 7 mån efter vigsel) bland de besuttna bönderna och 50 % bland hantverkarna, husmän och arbetar. Hennes tes är att de besuttna böndernas äktenskap var i högre grad arrangerade än bland de obesuttna. Bland de obesuttna skulle tvärtom graviditeten vara ett skäl att gifta sig. Mot det kan man möjligen invända att på vissa håll trolovningen skulle ansetts vara startskottet för samlivet.

Och ett par dagar senare återkom Olof Cronberg med ytterligare uppgifter i ämnet, sedan han tagit del av den statliga utredning där frågan berörs:

Då har vi ytterligare ett exempel på hur farligt det är att rycka loss citat från en text. Marc Bygdeman har skrivit ett särskilt yttrande på tre sidor om utredningen Barn genom insemination. Det var efter den utredning som det beslutades att donatorn vid insemination inte skulle vara anonym, utan barnet skulle när det blev myndigt kunna få reda på vem det var. Så vitt jag har förstått har sådan insemination sedan dess mer eller mindre upphört att förekomma officiellt.

Marc Bygdemans inlägg syftar till att skydda givaren, därför att han annars är rädd att verksamheten skulle upphöra. Han skriver sålunda:

I utredningsförslaget föreslås också att barnets tillkomstsätt skall registreras hos pastorsämbetet. Skälen härtill är att felaktiga uppgifter inte medvetet skall införas och att man också på detta sätt tvingar paret att informera barnet om dess ursprung. Detta förfarande finner jag inte acceptabelt. Man kan konstatera att det idag medvetet införs felaktiga uppgifter om vilka de biologiska föräldrarna är i mycket stor omfattning. Vi vet av utredningar att i fråga om ungefär 8-10 % av de barn som föds, är inte den biologiska pappan den barnet tror och pastorämbetet informeras om. ...

Marc Bygdeman polemiserar för anonymitet för givaren, och det ligger naturligtvis i hans intresse att skruva upp denna siffra för att få bristen på anonymitet att se orimligt ut. Det finns inga referenser till detta särskilda yttrande. Det har således inget vetenskapligt värde. Möjligen kan man påstå att incidensen absolut inte är över 10 %, för då skulle MB säkert inte underlåtit att meddela det.

Något senare återkom Olof Cronberg med ytterligare information i frågan:

Ibland läser man slarvigt. Nästa not i artikeln av Åke Saldeen är också av intresse:

I ett skriftligt examensarbete i juris kandidatutbildningen under min handledning redovisas resultatet av en vid Akademiska sjukhuset i Uppsala mera systematiskt genomförd undersökning rörande den här aktuella frågan. Denna undersökning, som omfattade ca 150 slumpmässigt utvalda barn och deras föräldrar, visade att det i högst ca 3,5 % av fallen förelåg genetisk oförenlighet mellan barn och (rättslig) far. Se A. Billstrand, Pater est-presumtionen och dess hävande. Teori och praktik, skriftligt arbet i civilrätt, Juridiska institutionen, Uppsala universitet (VT 1985), s 92.

Min kommentar:
Det framgår inte i denna undersökning vilka prover man har kollat, men uppenbarligen har 5 av ca 150 barn haft genetiska markörer i blodet, som gjort att de inte kan vara barn till sin rättslige far. Detta innebär inte med automatism att de övriga 145 barnen har rätt far, utan är beroende på hur långt man har gjort testningen. Om fadern har blodgruppen AB, kan inte barnet ha blodgrupp O. Om fadern har blodgrupp AB, kan barnet ha blodgrupp A, B eller AB, men barnet kan ändå ha en annan far.

Vi kan konstatera att den ofta återkommande uppgiften att runt 10 procent av dagens barn i Sverige skulle ha en annan far än den som de själva tror och som är registrerad som deras far, inte har kunnat beläggas. Någon vetenskaplig dokumentation har inte kunnat spåras i ämnet, och mycket talar för att det faktiskt handlar om en vandringssägen. Att däremot ett visst antal barn har "fel far" är det självfallet ingen som förnekar. En mindre undersökning visar att 3,5 procent inte är barn till sin "rättslige" fader (med rättslig avses vad jag förstår den far som är antecknad i folkbokföringen).

Ytterligare inlägg

Bernhard Granholm i Grums har funderat över hur stor andel som kan ha haft "fel far" i historisk tid och kommit med följande inlägg (nov. 1998):

Problemet kan delas upp i två delar:
1. De barn som avlades före vigseln.
2. De barn som avlades under äktenskapet i fel säng.
Jag redovisade i Släktforskarnas årsbok 1998 en undersökning av oäkta födslar i artikeln Okänd – men kanske känd. För alternativ 1 har jag ingen statistik. Det ovan på denna sida angivna exemplet Vem valde bruden? är ett enstaka fall utanför denna undersökning.

Däremot har jag statistik som gäller otrohet under äktenskapet. Här anger Marie Lindstedt Cronberg kvinnlig otrohet i Torna härad till 5% av sexualbrottmålen 1688-1711. Jag har funnit 1 mål av 20 med otrogen hustru år 1796 i detta härad. För 1096 undersökta mål i en tredjedel av landet samma år ligger andelen på 3%. Enligt min undersökning ligger andelen i dåvarande Malmöhus län högre än för landet i övrigt och i Torna härad ännu något högre än för detta län. Skillnader mellan olika delar av landet påpekas även av Lindstedt Cronberg. Även Rudolf Thunader har presenterat resultat angående horsbrott i Förbjuden kärlek. Båda nämnda författare nämner männens frånvaro på grund av krig, som orsak till hustrurnas otillfredställda begär. 1796 var det inget krig i Sverige, men det finns i min undersökning ett antal ej hemvändande - orapporterat stupade eller försvunna. Dessutom finns ett antal sjömans-"änkor". Men där finns också de hustrur som sökt umgänge med grannbonden eller den egna drängen även när mannen bott hemma. Detta ger anledning till reflektioner.

Å ena sidan har ett antal horsbrott även utan graviditet beivrats och är således primärt ointressanta för släktforskare, men å andra sidan finns sannolikt dessutom den dolda otroheten, som nämns på den här sidan för sådana som helt lyckats dölja sina tillfälliga förbindelser. Frågan vid den uppenbarade otroheten kommer: "Har kvinnan gjort detta förut och är i så fall något tidigare fött barn u ä?". Vid några av de mål jag undersökt har kontrahenterna uppträtt utan att synbart söka dölja sina förehavanden. I andra fall har man sökt vara mer diskret. Detta stöder tesen om dold otrohet där diskretionen lyckats helt. Min referens för ovan nämnda 3% är antalet sexualbrott. Referensen i Olof Cronbergs m fl inlägg ovan är antalet födda barn. Mitt procenttal kan således inte tillämpas direkt i diskussionen, men ger kanske en liten fingervisning om omfattningen av problemet "fel fader".

Släktforskning - Hur gör man?