När någon frågar varifrån jag kommer, ja alltså var min släkt kommer från och inte att jag kom in från parkeringen, så brukar jag säga: två slagen och två götland. Bergslagen och Roslagen, Västergötland och Östergötland. Där hittar jag mina rötter om jag går några hundra år tillbaka. Fast går jag ännu längre bak så finns en gren som för mer än 350 år sedan från det som idag är Finland. Det borde inte påverka tycker en del, men det syns när jag använder DNA i min släktforskning, då kommer det upp den ena finska träffen efter den andra. Och tittar jag på min morbrors lista, så syns det än mer, han fick mer av det arvet än vad minmamma gav mig.

Och visst är det intressant att det jag inte kunde läsa ut ur de källor jag hittat, det blev klart efter ett test. Sen fick jag lära mig att tolka uppgifterna från lång tid tillbaka, att svenskliknande namn kan vara påklistrade, de hette nog Mattila, Artikainen eller Lamplila fast det skrev inte prästen. Så med de nya kunskaperna så blev det till att försöka förstå vad de gjorde och var de bodde för att kunna utröna den finska delen. Så där var det bra med ett DNA-test, helt nya funderingar och faktiskt svar på några frågor. Fast jag har inte hittat kopplingar till den ryske sjökapten som det enligt familjetraditionen ska finnas på min mormors sida, han sägs ha tillfångatagits i Roslagen och sedan stannat och bildat familj. Men han kanske kommer. Undrar om det är en vanlig skröna i Roslagen om ryska sjökaptener.

Sen kan man undra hur rätt det är med Västergötland också, det kanske finns annat bakom de som jag hittat på min farfars sida.  Många är de grenar som finns runt Vara, i Skarstad, long och närliggande socknar men innan dess då, fanns det ett inflöde från andra delar, kanske till och med från andra länder.  Tänk att få hitta ett spår som leder ut i världen.  Tror inte att valloner är så aktuella, det har jag inte hört så mycket om. Men kanske det finns trådar som leder till främmande länder om jag fortsätter bakåt. Undrar om det inte är bortom min farfars farfar som det finns något. Han föddes som oäkta och mammans vittnesmål i Barne häradsrätt säger inte så mycket, han var okänd och det var mörkt står det, men tänk om hon egentligen menade att mannen var mörk. Och eftersom hon inte kände igen honom så kanske inte de pratades vid, så han kanske inte talade språket.

Urklipp från mitt testresultat på FTDNA, avseende Big Y
För att få ett svar så tittar jag på verktyget Discover, där uppgifterna hämtas från mitt Y-test, det som visar min raka pappalinje bakåt och där jag fått veta att min haplogrupp heter I-FT97164. På bilden syns hur mina förfäder ska ha vandrat för att så småningom hamna i Västergötland, är farfars farfar Lars Bengtsson föds 1786. Att han föds i Önum är bekant, och den platsen finns faktiskt markerad på kartan och vet man var Västergötland är så syns den. I närheten av den platsen finns en markering som säger haplogruppen I-L22 ska ha uppstått, det är en tidigare grupp på min linje. Men efter att den gruppen skapats så verkar det som ättlingarna flyttar sig söderut.

Det går att följa, om man tittar noggrant, att min linje rör sig söderut och runt år noll tar sig över Engelska kanalen och stannar där. Den röda pricken ska visa var min haplogrupp bildades, ungefär år 600.  Sedan måste de som bodde där kommit över till Sverige någon gång för att 1785 vara med när Lars blir till.  Visst är det spännande att fundera på om de kom över i samband med en vikingaresa, kanske som tillfångatagen slav. Eller kom den grenen senare, var det med de som byggde Göteborg, även om det sägs vara skottar. Eller finns det en annan förklaring, en engelsk legosoldat i någon här.

Spännande är det tycker jag, men tänk om de hittar nya arkeologiska fynd, som kanske kullkastar min engelska koppling, och gör att nya vägar hittas. Kanske finns det något fynd vid Husaby kyrka, där vi väntar på svar från en store ryttaren som begravdes på 1100/1200-talet och som testas just nu. Kanske det är en av mina förfäder, det vore ju riktigt kul, och ytterligare ett skäl att ta en tur till Västergötland 😊

Josef Holmgren till höger. Fotograf: Georg Nilsson. Privat bildsamling.Josef Emanuel Holmgren kom till världen 27 februari 1910. Hans vagga stod i Klockträsk, Jörns socken. Han var näst äldst av fem syskon. Föräldrarna var Johan Oskar Holmgren, barnfödd i nämnda by och hans hustru Maria Teolinda Lindmark, bördig från Gråliden, Jörn.

Under uppväxten hjälpte Josef sin fader med jordbruket. Efter detta började han att intressera sig för vad som skulle bli hans kall i livet, malmletning. Han blev anställd vid Bolidens Gruvaktiebolag år 1929 och var snart en resande man som letade malm runt om i Sverige. Yrket som geolog och malmletare gav honom även möjligheten att vistas utomlands. 1938 vigdes han med Ida Sofia Köhler född 1909-03-06 i Gällivare. Hon var barn nummer tre av nio till Gustaf Valfrid Köhler, barnfödd i Gällivare och hans maka Brita Johanna Ståhlnacke från Jukkasjärvi. Sin fru Ida hittade Josef när han var i Gällivare och letade malm på 1930-talet. Det talades om att hon var av samesläkt. Josef och Ida blev föräldrar till en son. 1939 reste Josef till Finland och fick anställning vid ett prospekteringsföretag. Under denna tid studerade han geologi. I januari 1944 återvände han hem till Sverige och Klockträsk. Han byggde ett hus i byn till sig och sin familj. Ett hus som senare såldes till samlingshusföreningen i Klockträsk-Hedträsk.

1954 vistades Josef i Mocambique i sydöstra Afrika och senare under samma år på Grönland där han arbetade för Nordisk Mineselskab. Året därpå blev det en ny prospekteringsresa för honom till Afrika. Om den gode Josef kunde man nog säga att han fann sin melodi i sökandet efter jordens rika innandömen, malmen. Han älskade friluftsliv. Det var självklart till stor nytta för honom då yrket krävt att han ofta tvingats bo i ödemarker under ytterst fältmässiga förhållanden. Hans jaktintresse från tidig ålder var nog också ett plus, när han skulle freda sig från rovdjuren i Afrikas djungler. Flera är nog de stenblock Holmgren hittat och som säkert gett värdefulla uppslag för fortsatta undersökningar.

I slutet av 1950-talet flyttade Josef med sin familj till Boliden där de uppförde ett hus på Yttervägen 21. Hustrun Ida hjälpte honom att se till att hemmet alltid var gästfritt och trivsamt. Josef var som sagt berest, en erkänt duktig och intresserad arbetare. Omtyckt av chefer samt kollegor. Såsom människa var han en ovanligt trevlig karl. Alltid vänlig, sympatisk och tolerant. Tack vare dessa egenskaper hade han tillvunnit sig allmän uppskattning.

Josefs yrke gjorde att han och familjen fick överge Boliden för att flytta söderut. De kom till Hedemora på 1970-talet. Josef somnade in 24 februari 1993. Ida gick bort 9 juli 2001, då bosatt i Horred, Västra Götalands län.

För ett tag sedan läste jag i tidningen Diskulogen att vi i Sverige har i genomsnitt åtta kusiner, men att 30 procent av oss har elva eller fler kusiner. Det totala antalet släktingar varierar också beroende på vår ålder. Personer som är runt 70-årsåldern (som jag) har i genomsnitt tio släktingar.
Uppgifterna kommer från en undersökning som gjorts av forskare vid Stockholms universitet inom ämnet demografi.

Givetvis måste antalet släktingar variera väldigt mycket. Ensambarn med ensambarn som föräldrar har ju inga kusiner, fastrar, mostrar, farbröder eller morbröder.
Men vi som har många släktingar är nog inte ovanliga heller.
Jag vill nog påstå att jag har många släktingar, och då räknar jag bara mina föräldrars syskon och deras barn, alltså mina kusiner. Nu är ju jag så gammal att flera av mina kusiner har, liksom jag, både barn och barnbarn.

Så här ser min släkt ut:
Min mamma hade tolv syskon. En lillebror dog som barn och en av de övriga fick inga egna barn. Men tio av mammas syskon gifte sig och alla dessa fick barn. På min mammas sida är vi 33 kusiner. Av dessa utgör jag och mina bröder 5 så jag har alltså 28 kusiner på den sidan.
En av mina bröder och fem kusiner har avlidit, så nu är vi 27 kusiner, och 23 är alltså kusiner till mig. Men var och en av oss har ju andra kusiner på den andre förälderns sida.

Min mamma gick bort 2009. Av hennes syskon lever idag tre systrar och en bror. Jag är tacksam att jag, som är så gammal att jag har flera egna barnbarn, har dessa mostrar och en morbror. Plus en ingift morbror och en ingift moster.

Min pappa hade sju syskon. Sex av dem fick egna barn. På pappas sida är vi 22 kusiner. Räknar jag bort mina fyra bröder och mig själv har jag alltså 17 kusiner på pappas sida. Två av dessa kusiner lever inte längre.

Räknar jag ihop mina kusiner blir det alltså 23 + 17 = 40. 40 kusiner!
Den äldste av mina kusiner är född 1938 och den yngste 1981. Det är ett ganska långt spann mellan dessa men det beror nog på att min pappa var bland de yngsta i sin syskonkull och min mamma var bland de äldsta i sin. Den allra äldste kusinen är på min pappas sida och den allra yngste på min mamms sida.
Dessutom har jag fyra mostrar och två morbröder, varav två är ingifta.

Med så många släktingar varierar det naturligtvis hur väl vi känner varandra. En del känner jag förhållandevis väl, andra har jag nästan inte träffat som vuxen.
På pappas sida hade vi en släktträff 2011, med 75 deltagare. Då levde både min pappa och fyra av hans syskon. En av hans bröder blev över 100 år och avled strax före pandemin.
Efter 2011 har vi träffats flera gånger vid begravningar efter att pappa och hans fyra syskon avlidit. Plus 100-årskalaset i november 2019. De flesta av oss kusiner har mött upp men alla har inte haft möjlighet att vara med varje gång.
Så är det även på mammas sida, vi ses mest på begravningar. Det är fint det också, vi får tillfälle att pratas vid.

Min mammas syskon som ännu lever har jag desto mer kontakt med.
En av mina mostrar, som blir 92 i år, gjorde jag en släktbok tillsammans med för nio år sedan. Hon hade skrivit om mormor och morfar och deras barn, och tagit fram många gamla familjefoton, och även nyare. Jag gjorde layouten och ordnade med tryckning. Det var väldigt roligt att samarbeta i ett sådant projekt, jag är glad att jag fick möjlighet till det.

Sådär, då vet du allt om hur stor min släkt är.
Jag är så klart inte ensam om att ha en stor släkt. Vi är nog många i min ålder, med föräldrar födda på 1920-talet och att föräldrarna hade många syskon. Det var ju vanligt med stora barnkullar förr, men kanske mer vanligt ytterligare en generation längre bak.

Att ha en stor släkt, det är en rikedom, tycker jag.

Till vänster en bild från släktträffen på min pappas sida 2011, då vi var 75 släktingar som samlades. Till höger från en kusinträff på min mammas sida 1998, med bara kusiner. Tyvärr är högra bilden mörk och oskarp. De här bilderna har jag med avsikt gjort så små att enskilda personer inte ska kunna identifieras eftersom jag inte har frågat alla om de vill vara med på bild här i bloggen. Privata foton.

arsboken@rotter.se

Släktforskning kan göras på många sätt och det finns väl egentligen inget som är rätt eller fel, även om det finns olika synpunkter på vad som ska vara med. Grundläggande delar som att det man tar fram ska vara rätt och inga hitte-på kan de flesta säkert hålla med om, även om vi sett de som tidigare förbättrat släkten eftersom det gynnat dem. Men sen då, finns det fler saker som man absolut inte får göra, eller måste göra. En del säger kanske att spårbarhet är viktig, och det kan väl vara så om man vill att någon annan ska kunna hitta samma sak, fast riktigt hur man skriver det råder det delade meningar om.

Om jag i mitt projekt vill göra på ett sätt, så får jag väl göra det, och sedan får vi se hur det tas emot.  Eller är det fel tänkt?  Vi får se, först måste jag nog definiera själv vad det är jag vill uppnå och sedan får det visa sig vilka uppgifter som verkligen behövs. Så då blir det viktigare med definitionen av det jag vill göra, och då måste resurserna läggas där. Självklart, men gör vi alla så.

Jag tänker börja med några småprojekt, bara så där för skoj skull, men det innebär att jag måste tänka till lite grann. Och det kan vara jobbigt när man alltid gjort på samma sätt. Bara kört från nu och bakåt i alla tänkbara källor, det är lätt. Nu ska jag köra åt olika håll, för jag vill plocka fram olika personers Y-DNA, den raka pappalinjen. Jag har valt ut olika intressanta, för mig, personer och vill se vilken grupp de hör till. Vi får ju veta mer och mer om olika grenar och hur de rest och sådant, så varför inte se om det finns några gemensamma drag hos de jag plockat ut.

Överskott av tid eller bristande intressanta egna släktlinjer tycker säker många, men varför bara hålla sig till den egna släkten, eller den egna byns släkt. Fast det finns ju fler som har helt olika utgångspunkter för sitt letande, så jag är inte alls ensam. Tänk bara på alla som letar efter kungakopplingar i olika träd, där finns det ingen brist på uppslag. Fast jag behöver inte det, jag ser ju ut som kung Oscar, helt porträttlik, även om ingen annan tycker det.

Ett Y-träd . Eget foto

När jag nu håller på med att leta kandidater som jag hoppas vill ställa upp och testa sig så slår det mig hur olika familjebildningar ser ut. Ibland många barn, men det innebär inte att det finns några linjer att kolla, för det var ”bara” flickor, och då dör Y-DNAlinjen ut direkt.  Fast om jag istället hade tänkt mig mt-DNA, den raka moderslinjen, så hade det varit jättebra. Och ibland verkar det som det blir många pojkar i en generation och inga alls generationen efteråt, så det som såg ut som jättelovande blir helt stopp, bara så där.

Det blir uppenbart varför vissa linjer dör ut, när jag blir tvungen att gå längre och längre tillbaka bland generationerna för att hitta nu levande raka pappalinjer.  Begreppet som en del använder för att beskriva hur det kan ta slut, att en linje ”döttrar” ut, behöver kompletteras med att det nästan verkar som en del familjer undviker att leva i par, hela syskonskaror där inte någon bildar familj och får barn, åtminstone inte några som syns, förkommer. Och då tar den linjen slut. Funderar på hur det kändes att få en massa egna barn, men inte något barnbarn.

Det ska bli spännande att se om mina egna små projekt kommer att visa något, kanske blir det en flopp och inget går att se, men bara det är ju en framgång 😉

Det var en släktforskarkollega som tipsade mig (och andra) om den här antikvariska bokmässan. Tydligen äger mässan ifråga rum i Stockholm varje år sedan lång tid tillbaka, och har så gjort utan att undertecknad haft en aning om saken. Därav uttrycket doldis inom citattecken. Det finns säkert flera bloggläsare som känner till evenemanget. 

Det hela äger sedan ett antal år rum på Konstakademin i Stockholm, adress Fredsgatan 12. Gå gärna dit och titta på skulpturerna vid tillfälle, det hela är mycket anslående även utan antikvariska böcker (se bilden). 

Eftersom det är jag som skriver, kommer först lite historik: 1735 bildades Kungliga Ritaracademien. Den bytte 1768 namn tll Kungliga Målar- och Bildhuggareacademien. Vid den här tiden höll man till på slottet. År 1780 kunde man, tack vare en donation av den rike Gerhard Meyer flytta in i Sparreska palatset, adress Fredsgatan 12, och där har akademin alltså hållit till sedan dess. Därav kommer också förklaringen till smeknamnet 'Mejan'. Från början kallades stället för 'Meyers hus' efter donatorn, men efterhand blev det alltså Mejan av det hela. 

Alltnog, evenemanget ägde rum lördag 9 och söndag 10 mars i år, och en kall promenad nedför Drottninggatan och Fredsgatan tog mig dit. En magnifik stentrappa upp, och en titt på de vackra statyerna, ytterligare en tjusig stentrappa, så hamnade jag i ett café och en mycket lång kö. Efter kön infann sig ett kapprum, där man ovillkorligen måste lämna ifrån sig allt i ytterkläder och väskor. Men sedan var det äntligen dags för böckerna! 

Här fanns ett flertal både kända och okända antikvariat med vackra läderbundna böcker för dyra tusenlappar, men också några som sålde moderna, nyutgivna verk runt 50-lappen. Det mest 'exotiska' som jag såg var ett bildantikvariat från Yorkshire, som undertecknad anglofil förstås måste slå sig i slang med. Jag påpekade att det är väldigt vackert i Yorkshire (aldrig varit där, men ser 'En plats på landet' i TV regelbundet). Damen från antikvariatet höll med. 

Det fanns ett stort antal förlag på plats, bland annat Norlèn & Slottner, som emellanåt ger ut släktböcker. Såsom aspirerande författare, hade jag med mig några av mina häften, som jag pratade på de mest lockande förlagen. Också några boktryckare ställde ut, och visade hur de binder böcker. 

Men allra mest lockande var ett av flera föredrag, 'Brottsplats.KB'. Tyvärr var vi inte ensamma om att tycka så. När vi hittat rummet, fanns icke ens en presumtiv sittplats kvar! Och jag menar verkligen presumtiv, folk hade varit väldigt uppfinningsrika. Utöver stolarna, satt folk på skrivbord, på golvet på loftgångarna, i trapporna upp till desamma... Det blev att stå, helt enkelt. Ett otroligt intressant föredrag av ett gäng 'bokdetektiver' som klarlade förloppet angående den så kallade 'KB-mannen'. Hans historik, stölderna, avslöjandet som slutade i det tragiska självmordet, men kanske framför allt - arbetet med att få tillbaka de stulna böckerna. Några av böckerna fick vi också veta mer om, vilket gav en klarare bild av hur värdefulla de var. En timme höll föredraget på, men det kändes verkligen kortare än så. Ett av de mest intressanta föredragen jag hört på senare år. Fast det hade ju varit trevligare med en stol att sitta på... 

En sista runda runt utställarna, men sedan ut i kylan igen, en stor upplevelse rikare. Jag kommer tillbaka nästa år!

Bilden: vackra statyer på bottenvåningen. Foto: författaren

I torsdags eftermiddag var jag med och hade släktforskarjour på vårt stadsdelsbibliotek i Skiljebo här i Västerås. Det gillar jag, det är så intressant att få oväntade frågor och gåtor att lösa.
En av våra besökare hade en anmoder i sin släkt som vi inte kunde hitta som barn, bara som vuxen. Efter ett tag gick vi vidare till andra personer i besökarens släktträd och jag har inte hunnit söka vidare annat än marginellt sedan jag kom hem efter jouren. Så nu tänkte jag att kanske någon av er andra som släktforskar känner igen henne och kan hjälpa vår undrande besökare.

Det gällar Anna Sundqvist, född 1847-06-03 i Nätra församling i Västernorrlands län. Det är den information som finns om henne som vuxen. Under en period kallas hon Lundqvist och även med tilläggsnamnet Lisa.
Någon av dessa uppgifter stämmer inte för det finns ingen Anna i Nätra födelsebok på rätt datum. Kanske är det så enkelt att det bara är en siffra som blivit fel.

Några källor och den information som finns där:

Liden (Y) AI:10 (1861-1871) Bild 240 / sid 241 (AID: v121806.b240.s241, NAD: SE/HLA/1010111)
Hon kom från Nätra till Glimå i Lidens församling som piga 1871-11-20 men hon finns inte i Lidens inflyttningslängd under rätt tid.

Liden (Y) AI:11 (1872-1877) Bild 254 / sid 246 (AID: v121807.b254.s246, NAD: SE/HLA/1010111)
I Glimå, där hon var gift med arbetaren Jonas Jonsson Söderholm, född 1842-09-01 i Själevad. De fick tre barn. Här står det att hon var inflyttad 1871-11-17.

Skönsmon (Y) AIIa:1 (1894-1906) Bild 96 / sid 86 (AID: v122363.b96.s86, NAD: SE/HLA/1010181)
1878 dog hennes make och så småningom träffade hon en ny man och fick fler barn. Här bodde hon i Härsta Mon i Skönsmons församling och var omgift sedan 1892-08-27. Yngste sonen från första äktenskapet är med här. Samma uppgift om hennes födelse 1847-06-03 i Nätra församling finns här, men hon har fått tillägg av namnet Lisa.

Liden (Y) EI:1 (1861-1886) Bild 20 / sid 26 (AID: v121821.b20.s26, NAD: SE/HLA/1010111)
Första vigseln 1872-11-24, lysning nr 13 detta år. Här finns inga spår efter hennes härkomst (som jag hoppades på). Hennes giftoman var en bror, så hennes far var sannolikt död. Men inget namn på brodern. Han bodde i Nätra för det skriftliga samtycket var utfärdat där. Men jag har inte hittat någon lämplig man som hette Sundqvist i Nätra vid den här tiden när jag sökt i AD:s register. Kanske var Sundqvist ett namn hon själv tagit.

Hade det varit min egen släkt hade jag naturligtvis sökt vidare, både på andra Anna födda andra datum och år och i grannförsamlingarna. Men så här långt kom vi när vi tittade på detta under jouren och när jag igår gjorde en hastig sökning dök det inte upp något något mer som ger några direkta spår.
Nu hoppas jag att någon av er som läser detta ska känna igen Anna Sunqvist från ditt släktträd och dela med dig av vad du vet. Kommentera i så fall här i bloggen.

Att det står fel i kyrkböckerna är ju inte ovanligt. En siffra som blir fel, det räcker ju för att ibland ställa till det rejält för oss släktforskare idag. Kanske ännu värre om det är fel födelseföramling, t ex den församling en person flyttat ifrån. Det har jag stött på flera gånger att det blivit skrivet som födelseförsamling.

En annan av torsdagens besökare hade ett liknande problem i sin släktforskning. I hans släkt har han en anfader som uppges vara född 1843 (och ett datum jag inte minns nu) i Ljungby församling. Mannen bodde i Kalmar och då ligger det närmast till hands att söka honom i Ljungby i Kalmar län. Men där fanns han inte i födelseboken.
Sedan sökte vi i födelseböckerna i både Ljungby i Kronobergs län och i Ljungby i Hallands län. Men inga träffar där heller. Sedan kollade vi på andra år och sökte med lite olika parametrar och till slut fann vi honom i Ljungby i Kalmar län, men född 1847 i stället. Troligen en ren felskrivning av en präst en gång i tiden. Denne man hade ett ganska ovanligt namn, om jag minns rätt, och det hjälpte till att hitta honom.

Det är verkligen roligt att ha släktforskarjour. Kom och fråga oss om du behöver hjälp, det är därför vi finns där.

När det gäller vad som får skrivas, sägas eller uttryckas på annat sätt så brukar det talas om integritet, om social hänsyn och även om olika lagrum som reglerar olika delar. Men det gäller ju vad som gäller nutid. Finns det något som reglerar vad som får sägas om ”dåtid”. Finns det tvingande regleringar och hur ser de ut. Det kanske inte är så vanligt att vi frågor oss det, och jag måste erkänna att jag inte vet, så svar kan du kanske inte få, men funderingar kan det bli.

Tankarna dyker upp runt de här frågorna när jag berättade lite om släkten för några intresserade. De är släkt med mig på lite olika sätt så det finns delvis kunskap om mina anor, men i det här fallet inte så detaljerat. Ska jag berätta allt, om det nu kanske innehåller uppgifter som inte är allmänt känt, eller ska vi glida förbi de händelserna.

Fri bild av John Towner på Unsplash

Det finns, som jag ser det, inga egentliga riktlinjer, och vem skulle egentligen skriva ner dessa. En händelse som av vissa upplevs som bisarr kan för andra vara av avgörande betydelse för att först andra skeenden. Det som vissa kanske vill tysta ner är det som triggar en annan persons intresse. Kan uppgifter vara till skada om det hänt någon som inte längre lever, kan det trigga till släktfejd om det tas upp, eller vad kan hända.

Ska jag berätta att en viss person i släktträdet, som dör i unga år, anges ha begått självmord genom gevärsskott. Är det så intressant, eller ska jag bara konstatera att han dog. Är det på något sätt stötande eller nervärderande, eller är det lika naturligt att ange det som att tala om koppor eller slag som angiven dödsorsak. Hur är det med barnet som föds, där det finns dombokstext om det våldförande som anges när frågan om lönskaläge och faderskap dyker upp i tinget.  Ska det berättas eller få försvinna i en tysthetens dimma.

En del som släktforskar letar efter mördare och banditer, andra efter fina berättelser. Vilket är egentligen bäst, eller ska vi kanske säga vilket är eftersträvansvärt. Min egen tolkning är att det är sanningen som ska beskrivas, men kan den beskrivas på mer än ett sätt. Är det lämpligt att tona ner vissa delar av berättelserna eller ska vi, tvärtom, lyfta upp det som sticker ut en del. Kanske inte överdriva, men mycket kan ju berättas på olika sätt, och det kan lätt styras till den önskade effekten.

Det här blir lite filosofiskt, och det är nog en del av problematiken att det inte finns ett bra svar på vad som bör sägas, hur och när. Om det ger en förklaring till ett skeende, om det är relevant för berättelsen så ska inget undanhållas, men om det börjar likna sensationsjournalistik så kan vissa delar säkert utelämnas utan att det stör för mycket.

Hur resonerar du, är det viktigt att plocka med allt, oavsett vad det är, eller hoppar du över vissa delar av berättelsen om dina eller andras förfäders liv och leverne. Finns det någon orsak till att dölja eller undanhålla skeenden, som kan upplevas som känsliga.  Det skulle vara intressant att höra din åsikt.

Per Holmgren. Fotograf: Georg Nilsson. Privat bildsamling. Per Villehad Holmgren föddes 9 januari 1892 i Södra Olofsberg, Skellefteå som ett av tre barn till Anders Persson Holmgren, barnfödd i Södra Olofsberg och hans hustru Ulrika Karlsdotter, bördig från Svanström. Under några månader bodde familjen i Norra Grundfors innan de 1899 blev torpare i Mullkälen, Skellefteå socken, bara ett stenkast från Södra Olofsberg.

Per var jordarbetare i Mullkälen fram till 1940 när han slog sig ner i Kankberg, Jörn. Han tjänstgjorde där som dräng åren 1940-1942 hos Anders Holmström med familj. Det sistnämna året flyttade Per till Grönliden, Skellefteå socken. Algot Stenmark med familj blev Pers nya arbetsgivare. Där blev Per kvar en tid innan han började att arbeta vid AB Finnfors snickerifabrik, Finnforsfallet, Skellefteå socken.

1948-11-05 lämnade Per sitt arbete vid Finnfors snickerifabrik i Skellefteå socken och flyttade till Fagersta, Västanfors socken. Han arbetade där vid järnbruket. 1951-03-13 styrde han kosan hemåt till Plan 1:6, Finnforsfallet, Skellefteå socken. Han tjänstgjorde som gårdskarl vid Finnforsfallets kraftstation. Per Holmgren var en snäll och fridsam människa med många vänner. Han avled den 1 augusti 1960 efter en tids sjukdom.

Förr i tiden, i ståndssamhället, var prästen den som stod för överheten gentemot församlingsborna. Han var den som stod högst upp i hierakin, om det inte bodde en adelsfamilj i socknen. Präster hade stor auktoritet och fattade beslut om mycket, även sådant som inte hade med den kyrkliga gärningen att göra.

För dig som släktforskar och hittar en präst i släkten kan du räkna med att hitta mer information än om bönderna, torparna och backstugusittarna. Prästerna är väldokumenterade. Från varje stift finns så kallade herdaminnen, kataloger över alla stiftets präster. Det äldsta herdaminnet gavs ut 1785 och omfattar Strängnäs stift. De flesta skrevs på 1800-talet men nya herdaminnen kommer fortfarande ut, med reviderade och kompletterande information.

Exempel på herdaminnet från Visby stift, utgivet 1868. Författare är O. W. Lemke (död 1900). I början finns ett register över församlingarna och på församlingssidorna listas alla präster, kyrkohedarna först och sedan komministrarna, med uppgifter om alla.

Herdaminnena bygger till stor del på församlingarnas egna Series Pastorum, som är en lista på församlingens präster. Den listan finns ofta i den äldsta kyrkboken och har kompletterats allt eftersom nya präster tillkommit. I många fall innehåller dessa listor anteckningar om präster långt tillbaka, ända till medeltiden.

Herdaminnen finns för alla stift, så vitt jag vet. I några stift har nya upplagor, med nya författare, kommit ut och då kan uppgifter i en äldre upplaga ha reviderats. Nya uppgifter kan ha kommit fram eller så har något visat sig vara fel. Därför tror jag att det kan vara säkrast att läsa i den senaste upplagan om du söker information om en förfader. Jag har t ex själv stött på en präst som i herdaminnet från 1800-talet uppges inte ha haft några barn men i födelseboken och i en senare utgåva finns barn till prästen.

Jag tror mig ha läst att några av de äldre författarna till herdaminnen var anställda i domkapitlet, alltså stiftes centrala organisation. Kanske en adjunkt eller en historiskt intresserad präst som tog på sig uppdraget och reste ut till församlingarna och samlade information.

Ibland kan det finnas långa historier om en del präster, något som troligen har berättats på plats. Om en präst i Västervik på 1700-talet berättas om hans tid som fältpräst hos Karl XII. Om andra kan man läsa att de misskätt sig och att sockenborna ville bli av med dem. Kanske blev det en del skvaller, men mustiga historier finns en hel del. Herdaminnesförfattarna har säkert också gått igenom domkapitlens arkiv och sett vad de gamla prästerna skrev till sina biskopar om, eller vad sockenborna skrev om sina präster.

Projekt Runeberg har digitaliserat fem delar av Lunds stifts herdaminnen , Strängnäs stifts herdaminne, en del av Skara stifts herdaminne och tre delar av Karlstad stifts herdaminnen. Av Genealogiska Föreningen kan du köpa avfotograferade herdaminnen.

Tillägg 10 mars: Herdaminnen för Göteborgs, Skara, Uppsala och Växjö stift finns hos Arkiv Digital.

På Wiki-Rötter kan du läsa om vilka herdaminnen som finns.

Jag avslutar med en sida från Linköpings stifts herdaminne av Johan Isaac Håhl (död 1865), utgivet 1847. Här handlar det om prästen Jonas Arvidi Askerlundensis Vetregothus, kyrkoherde i Nykil från 1609, prost 1625 och död 1638. Han levde inte så kristligt i sitt äktenskap och härjade med sina sockenbor, enligt vad som kan utläsas i herdaminnet:

Jag sitter och läser om pojken som underhöll sin omgivning med olika styrkeuppvisningar, att dra, att bära eller på andra sätt visa den inneboende styrkan som han på något sätt fått. Kanske fanns en del i generna, för länge sedan var förfäderna gruvarbetare och kolare, något som säkert byggde muskler, men det räcker nog inte som förklaring. Fanns det andra sätt att bygga muskler när det inte var så mycket föda på bordet runt 1865?

Jag tror inte att hans sysselsättning, den som innebar att valla korna uppe i skogen i närheten av Östra Löa, en plats i Ramsbergs socken, närmaste större ställe var och är Lindesberg.  Det ligger i Västmanland om vi talar om landskap och det som i dag är Örebro län. Att ta med sig husbondens tre kor var inte så jobbigt, men det var många andra kor som skulle ut och den stackars vallpojken var ensam. Inte så roligt och kanske var det ren självbevarelsedrift att försöka vara stark eftersom vargen fanns och rörde sig i området.  Det var inte så långt från hemmet till Hyttgärdet, och just där så tog vargen en hund, det berättas att det bara blev benrester kvar av den stackars hunden.

Kan inte ha varit roligt att gå där ensam, med ansvar för kor och hela tiden fundera på, inte om utan när, vargen skulle dyka upp. Om de inte gav sig på korna så kanske de såg honom som ett lämpligt byte, vad vet jag. Och träningsredskapen fanns ju runt omkring, det behövdes inga dyra styrketräningsmaskiner som de som används idag, när skogen var full med stora stenar och nedfallna trän. Och tydligen gav det resultat, för musklerna växte för varje vända till skogen. Men samtidigt så blev det inte mycket läst, längtan till böckerna fanns hela tiden, men det fanns inte så många att låna och läsa.

Varken uppvisningar i styrka eller kunskapen om att läsa gav den föda som behövdes så när det blev en plats ledig hos ”Anders Lars vid vägen” så tog han chansen.  Att hustrun i den gården kallades ”Kära mor vid vägen” vet jag inte om det har någon betydelse, men det står så i de renskrivna anteckningarna. Och nog kunde de finnas annat också som lockade. En piga på gården, hon vars mor bodde i den egenbyggda stugan i Bakluta, det var visst den åttonde i raden räknat från Ramsbergsvägen, blev en bra vän. Tre år yngre var hon och hade tagit pigtjänsten när pappan gick bortför att hjälpa mor, efter det att hon och mor hennes byggt den lilla stugan.

Morfars födelseplats i Ramsbergs socken. Foto i min ägo.

Där tar anteckningarna slut, och jag får lita på andra källor, när jag ser hur det gick för den starke pojken. Lite pengar fick han ihop och kunde bli torpare, och förtjäna sitt levebröd och inte bara sitt utan den familj som kom efter giftermålet med pigan.  Fem barn fick de och trots all den styrka som byggts upp i unga år, eller var det kanske på grund av all träning, så orkade inte hjärtat slå i mer än 50 år. Idag kan jag känna kopplingar till honom, även om jag inte alls har den kroppsliga styrkan, när jag står vid hans lilla gravsten på kyrkogården i Götlunda, min morfars pappa har fortfarande sin gravsten kvar, snart 120 år efter sin död.

Det blev lite enkla tankegångar, lite av återblick på en som är orsaken till att jag finns, och det är min morfars noteringar, som han själv beskrev som minnesanteckningar baserade på alla de historier som hans pappa och mamma berättade för honom i unga år.  Kan kanske vara värt att lyfta upp den här historien, i den blogg som är nummer 300. Tänk vad tiden går, och jag som egentligen inte kan skriva, har plitat ihop en del. Kanske inte de stora orden eller omvälvande berättelserna, men de är i alla fall mina tankar.

Ha det riktigt bra, det ska jag ha, åtminstone tills nästa blogg ska ”värkas fram”  😊

Idag anknyter jag till gårdagens blogginlägg av Ted Rosvall. Givetvis är jag också glad att Kungliga Biblioteket (KB) sänkt tidsgränsen för visning av digitaliserade dagstidningar, så att vi nu har tillgång till tidningssidor ända fram t o m 1923. Toppen!

Men det kan bli bättre. Helst vill jag ha tillgång till hela 1900-talets tidningar, men det misstänker jag att vi får vänta på.
KB anger upphovsrätten som skäl för tidsgränsen. Upphovsrätten gäller 70 år efter författarens död. Så för att en text ska få användas fritt ska författaren ha dött senast 1953, eller t o m dagens datum 1954.

Här kan du läsa om upphosvrättslagen på Författarförbundets hemsida:
https://forfattarforbundet.se/radgivning/upphovsratt-fragor-och-svar/hur-soker-jag-tillstand-om-upphovsmannen-ar-avliden-eller-inte-gar-att-na/

Här kan du läsa om upphovsrätten för fotografier på Svenska Fotografers Förbunds hemsida:
https://www.sfoto.se/juridik/tio-fragor-om-lag-och-ratt/

Det är alltså skillnad på upphovsrätten för text och för bild.

Själv ser jag inget problem i att låta oss få läsa i betydligt yngre dagstidningar än dem som är 100 år gamla. Texten är ju redan publicerad och den digitala bilden är ju bara en återpublicering. Men det är alltså inte så lagen tolkas.

I en dagstidning kan det vara svårt att veta som som skrivit och därmed om denne varit död i 70 år eller inte. 115 år, som gränsen var tidigare, var en generell gräns som väl ansågs gälla det mesta. Men i praktiken skulle den bara gälla författare som dött 45 år gamla för 70 år sedan.

Även om vi skulle få läsa tidningsartiklar från betydligt senare tid så kan ju vi släktforskare hålla oss till lagen. Dvs inte använda mer än de tillåtna korta citaten från tidningsartiklar i våra släktböcker och i stället använda tidningsartikeln som källa. Om jag skriver att "enligt Xxx-Tidningen den 1 mars 1943 hade farbror Xxx fått pris vid hästpremieringen i Xxxx" så citerar jag ju inte utan hänvisar till tidningen som källa.

Jag tror att de nu tillkomna 15 årens tillgänglighet ändå kan betyda en hel del för oss som släktforskar. Under den här tiden, de första decennierna på 1900-talet, tror jag att det blev ganska mycket vanligare med både dödsannonser och förlovningsannonser för folk i allmänhet, och sådana annonser vill vi ju gärna hitta.

Jag använder gärna de digtaliserade dagstidningarna som källa när jag släktforskar. Kunderna brukar uppskatta att se t ex en annons om gårdsauktion för släktens gård eller en notis om att någon släkting utsetts till kyrkorådets ordförande. Har någon begått ett brott som uppdagats kan det finnas mycket läsning i tidningen.

I dagstidningar förr i tiden var det vanligt med osignerade artiklar, långt in på 1900-talet. Därför vet vi oftast inte vem som skrivit vad i äldre tidningar. När jag började arbeta som tidningsjournalist 1980 förekom det fortfarande, jag har själv skrivit osignerade artiklar. Men något som också var vanligt förr var att journalisten hade en egen signatur som inte var det egna namnet. Många visste ändå vem det var.

I Hallands Nyheter, som var husorganet under min uppväxt i Halland, använde journalisten Arvid Johansson signaturen "Arvid i Skararp". Han var född på en gård i byn Skararp men när jag var barn hade han flyttat därifrån och bodde i grannhuset till oss, så därför vet jag det.

När jag så småningom flyttat till Västervik arbetade jag först på Västerviks-Demokraten och sedan på Västerviks-Tidningen. Den senarenämnda hade en lokalreporter som hade signaturen "Berget". Han hette egentligen Arne Holst men alla kallade honom Berget, även in på 90-talet när jag arbetade där (fast då var han pensionär).

Om du har en äldre släkting som var journalist och du inte vet vilken signatur hen använde så kan det alltså vara svårt att hitta vad hen skrivit. Kar de Mumma (Erik Zetterström) och Bang (Barbro Alving) är sådana mycket kända signaturer.

Själv skrev jag några få gånger under signatur, men då bara med mitt förnamn. Det var på våren 1980 när jag började skriva tv- och filmrecensioner för Barometern i Kalmar (jo, man hade tv-recensenter på den tiden!). Det var starten på min journalistkarriär. Efter sommarjobb på Barometern det året läste jag journalistutbildning på Skurups folkhögskola och sedan dess har jag jobbat som journalist. Det är inte slut än, efter mer än 40 år.

Bilder med exempel på artiklar från mina allra första år som journalist:

Första tv- och biorecensionerna i Barometern 1980, med signaturen Eva.

Osignerad artikel i Barometern 1980, när jag arbetade som sommarvikarie.

En artikel jag skrev när jag gjorde praktik på Östra Småland 1981. Ibland var det svåra och allvarliga ämnen jag fick skriva om.

Artikel i Östra Småland när jag hade sommarvikariat där 1981. De flesta artiklar jag skrivit är signerade.

En för bygden mycket viktig nyhet som jag skrev om i september 1981. Då hade jag fast arbete som reporter på Västerviks-Demokraten sedan den 1 september samma år.

En artikel från Västerviks-Demokraten, också från min första månad på den tidningen. Detta är den enda artikeln med bild som jag tagit med här eftersom jag inte har upphovsrätt till bilderna som tidningsfotograferna tagit. Men den här har jag tillstånd att publicera.

Den 26 januari bloggade jag här på Rötter och rubriken var, precis som idag, Släpp bilderna loss, med tillägget "de är våra". Bloggen handlade om de digitala tidningarna hos Kungliga Biblioteket, och den uselt orättvisa tillgången till hela samlingen samt den märkliga karenstiden på 115 år som Sverige, som enda nation, drämt till med.

Bloggen lästes, här och i diverse Facebookgrupper, av ca 4500 personer och fick hundratals kommentarer, där de allra flesta höll med mig om det mesta. Dock inte alla. Några menade att "upphovsrätten måste värnas" - att den är allt för betydelsefull för att bara sopas undan. Inga krav på rättvis tillgång till vår gemensamma historia får ta död på upphovsrätten till en text eller en bild, tagen 1925 av en fotograf som avled 1950 och vars upphovsrätt därmed sträcker sig till  2025. 

Ja, ni hör hur tokigt det låter. Vilka konsekvenser en absolut upphovsrätt förorsakar ... 

Vad kan det då finnas för argument för en uppmjukad upphovsrätt när det gäller just tidningar

• Dagstidningar är en sorts minnenas ARKIV för vårt lands befolkning. Där finns stora delar av nationens historia bevarad som en faktabank och som en bas för allsköns studier och forskningsprojekt. Arkiv är per definition ÖPPNA och ska därmed hållas tillgängliga för befolkningen. 
• Tillgängliggörande i dessa tider sker via DIGITALISERING. Allt annat är otänkbart. Lagstiftning och tolkning av lagar och förordningar har inte hängt med den blixtsnabba utvecklingen, den digitala revolutionen. Det går inte längre att anlägga pappersperspektiv på digitala bilder. 
• Upphovsrätten kan naturligtvis bibehållas även om de digitala tidningarna släpps loss. Vanliga citatregler gäller och de fotografier som finns i de gamla tidningarna är hårt rastrerade. Det går inte att göra vettiga bilder med hög upplösning av dessa. Man får alltså inte kopiera av en signerad text och publicera den som bok eller artikel. Sådant kallas plagiat eller piratverksamhet och skall beivras. 
• Upphovsmännen tjänar inte en cent på att deras verk göms bakom en digital mur - tvärtom borde det kännas värdefullt för dem att deras "döda artiklar" får nytt liv och en ny läsekrets.
• Handlar det om pengar? Så har det hävdats! Men skaffa då fram pengar i alla dagar ... Dert finns fonder att ösa ur och det kan inte handla om så astronomiska belopp. För närvarande råder som bekant Kulturell vinter i vårt land, där pengar till bildning och kultur, inte minst till studieförbunden, minskas eller avskaffas helt. Statliga pengar kan därmed vara svåra att hitta - men det finns som sagt fonder och stiftelser. Samma generösa donatorer som har bekostat stora delar av digitaliseringen kan säkert övertalas att också skicka med några miljoner så att svenska folket kan få ta del av den. Annars känns satsningen meningslös.
• Tänk er följande scenario: Politikerna vill sänka bensinpriset vid pump med X antal kronor. Men man har inte riktigt råd. Därför beslutar man att priset skall sänkas endast i Norrlands inland. Det går att hitta argument för en sådan åtgärd. Men hur skulle den tas emot? Ramaskri? Eller tänk er att bensinen skulle subventioneras i Stockholm, Göteborg, Malmö samt i våra Universitetstäder - skulle det accepteras? Nej, just det! 

Om de digitala tidningarna görs tillgängliga måste det gälla överallt i hela vårt avlånga land. Naturligtvs också i din kommun och i dessa tider också givetvis hemma hos dig. Allt annat är intellektuell diskriminering!

Någon vecka efter mitt första inlägg i frågan kom det överraskande nyheter från Kungliga Biblioteket. Dels skulle ett nytt gränssnitt (jag hatar detta ord) introduceras - men man hade också beslutat sänka den bisarra 115-årsgränsen till "bara" 100 år. Idag kan vi alltså hemifrån läsa digitala tidningar till och med 1923. Bra, så klart, men inte tillräckligt bra.

Jag har ett motbud:

2023

Tidningar är färskvara och det allra senaste året kanske vi kan avvakta med. Men resten ingår i det digitala arkiv, som tillhör folket!

Spännande att börja titta på nytt geografiskt område, där jag inte varit tidigare.  Har hört så mycket om Västerbotten men aldrig varit där med min släktforskning.  Och nu är det egentligen inte mitt område, men jag har hamnat där efter att ha berättat om min egen släkt för en tidigare arbetskamrat, och lovat att ta fram lite smakprov på vad som kan finnas.

Lite skillnad är det när pappa och mamma kommer från samma socken och det blir ett väldigt letande efter någon som kommer från en annan socken. Ingen invecklad forskning egentligen, alla utom några i femte generationen kom från samma socken. Lätt att hitta rätt böcker, och det kändes nästan som jag kände de som skrev eftersom handstilen kändes igen. Behövde bara ta fram lite årtal, att ange socken var ju bara nödvändigt för den som inte kom därifrån.

Jag sa att jag går fem generationer bakåt, så kan familjen se hur anorna har rört sig och vad de gjort. Det blev faktiskt några soldater och en kronolänsman, annars var det bönder, bönder och bönder igen. Sedan finns det ju hur mycket som helst att hitta när jag tog svängen lite utanför kyrkböckerna. En liten rolig upplevelse var att läsa Anton Rosendahls blogg från 19 februari i år, där han skriver om bland annat Brännvas-Oll, en bror till en som jag hade i trädet jag höll på med.  En liten länk som jag skickade till min vän.

Sedan hittas både det ena och det andra på Anbytarforum, och jag kan inte annat än stämma in i den hyllningskör som Eva startade med sin blogg om detta eminenta verktyg.  Det var en fröjd att söka på ett namn och få upp en hel radda med inlägg, att kunna följa vad som hittades för mer än 20 år sedan och fram till idag om den aktuella socknen. En hel del hade beröring med mitt letande, så jag fick mycket gratis bara genom att följa trådarna. Och plötsligt hamnade jag i Bure-diskussioner så nu förstår jag det jag bara läst om tidigare, alla tycks ha en koppling dit. Skoj att få uppleva det jag läst om, men aldrig riktigt förstått.

Nu var det inte på den raka pappalinjen som Burekopplingen, den jag kunde hitta fanns, så det är inte så lätt att leda den delen i bevis, jag kan ju ha läst fel eller det kanske finns något okänt snedsprång. Fast på den raka pappalinjen kommer jag bara till en Erik nämnd 1660, sedan blir det lite dimma, så tänk om det finns en ”hemlig” koppling. Det är ett bra argument att börja tala om DNA, när vi träffas nästa gång, tror inte att det ger resultat, men vem vet. Det räcker ju att ta ett test på FTDNA, det billigaste, så kommer ju en Y-haplogrupp med som visar om det finns en möjlighet eller inte att hitta en burekoppling.

Av Modestus~svwiki - Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=145765644

Har jag nu kommit så här långt i mitt berättande, så måste jag ju nämna att det är i Burträsk det här händer, nästan allt i varje fall.  Jag hade sagt fem generationer, men det blev ytterligare några på vissa delar av trädet, så det blev än mer lockande, hoppas jag, för att den som det avser ska ta tag i detta. Själv har jag lärt mig om hur mycket det finns och vilka olika källor det kan dyka upp. En kort liten fråga i en grupp som sysslar med Västerbotten gav direkt svar, och det kommer att tag att leta bland allt det som finns.

Det är nästan så att jag är avundsjuk att det inte är en gren av min släkt som finns i Burträsk, det är en spännande och samtidigt roande upplevelse att ge sig in i ett nytt område.  Undrar om det kan vara så att vi ska börja leta åt varandra, så att vi ser hur mycket annorlunda det kan vara mellan olika landsdelar. Ska vi byta grejer med varann skrev Hasse Alfredsson, och det ska vi kanske göra, så att vi ser hur olika det kan vara.

Efter en ovanligt lång och envis vinter, har nu det tjocka vita snötäcket (åtminstone för tillfället) gett vika såpass att jag kunnat ta en promenad runt i trädgården. Plockat bort lite döda kvistar, och börjat fundera på vad jag vill göra med trädgården framåt våren. 

Då infinner sig som så ofta historiska funderingar. Hur var det med trädgårdsskötsel förr? Alltså inte vända jord i potatislandet och plocka frukt och bär för födans skull, utan mer dekorativt. Ja, att slott och herrgårdar hade trädgårdsmästare (varav två var mina förfäder) som klippte och skar i eleganta former är väl allom bekant, men hur var det med torp och gårdar? Upplät torpare och småbönder verkligen sina ofta högt skattade liar, yxor eller knivar till att beskära träd eller ansa buskar? 

På nätet läser jag mig till att folk i den grå forntiden bröt kvistar med löv från buskar och träd för att se till att husdjuren fick mat vintertid. Men något 'skönlir' var det nog inte tal om. Det här var före höbärgningens tid, och djuren måste ha mat, helt enkelt. När började vi 'vanliga' människor att så rabatter och hänga upp amplar?  

Svar: slutet av 1800-talet, tycks de webbsidor jag ögnat igenom vara rätt så överens om. Det var då torpare och småbönder skaffade sig rabatter med akleja och syrén, tålmodiga växter som i stort sett skötte sig själva.Sedan kom kolonilotterna, som ofta var vackert belägna, och där man kunde inspireras av sina grannars odlingar. Tätt därefter kom egnahemsrörelserna igång, och med eget hus, följde också egen trädgård. Visserligen mest tänkt för odling av nyttigheter, men även blomsterodlingen satte nu fart på allvar. 

Måtte resten av det vita täcket snart försvinna bort, så att vårblommorna får sin chans! 

Bilden: sakta, sakta, drar sig snön undan... Foto: författaren 

Miriam Jonsson född Häggmark. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Miriam Sofia Häggmark föddes 18 oktober 1902 i Sjöbotten, Skellefteå socken som ett av många barn till föräldrarna Nils Häggmark, bördig från nämnda by och hans hustru, lärarinnan Lovisa Ljuslinder, härstammande från Västanträsk, Burträsk socken.

Redan i unga år visade Miriam intresse för att följa sin mors fotspår och bli lärarinna. Hon kom in vid småskollärarinneseminariet i Skellefteå och examinerades där 1922. Hennes första tjänstgöring blev vid skolorna i Renfors och Bergnäs inom Burträsk skoldistrikt. En tjänst hon innehade från 1923 tills undervisningen inom denna skola centraliserades till Lappvattnet 1947. Hon fortsatte därför sin lärartjänstgöring vid skolan i Lappvattnet.

Om hennes gärning som lärarinna finns endast gott att säga. En f.d. elev till henne har beskrivit Miriam som en genomsnäll människa. Gladlynt och vänlig var hon till sin personlighet. Tack vare dessa egenskaper hade hon vunnit allas uppskattning och fulla förtroende. Såväl bland kollegor, elever och föräldrar. Missionen och det kristliga arbetet låg henne nära hjärtat. Ungdoms- och missionsarbetet upptog hela hennes fritid.

1934 vigdes Mirjam med Jonas Optatus Jonsson, född 1898-06-04 i Sjöbotten, son till Anders Jonsson och hans hustru Vendla Olofsdotter Hedlund, båda bördiga från Sjöbotten. Jonas var stuveriarbetare. Han och Miriam ägde en liten gård i Sjöbotten. De hade skapat sig ett vackert hem. Jonas var, liksom sin maka, en trevlig och gemytlig person. Han tillhörde inte den skara människor som byter åsikt allt eftersom det lämpar sig, utan han stod fast vid sin åsikt och vid sitt ord. Makarna Jonsson fick inga egna barn men de adopterade en son. I sitt hem i Sjöbotten avled Miriam 18 maj 1974. Jonas somnade in på nyårsafton 1977. 

Anbytarforum och hemsidan Rötter har varit en väldigt bra hjälp för släktforskare i över 25 år. 25 år! Visst är det imponerande länge. Det är ju nästan från internets barndom.

Det var Håkan Skogsjö som 1996, på uppdrag av Sveriges Släktforskarförbund, startade föregångaren till Rötter, som först hette "Släktforskning - jakten på din egen historia" men snart kom att kallas Nättidningen Rötter. Sedan många år är namnet bara Rötter, som du ser här.
I slutet av 1998, alltså för drygt 25 år sedan, startade han även Anbytarforum. Stort tack för detta, Håkan Skogsjö!
Anbytarforum är fortfarande ett mycket aktivt diskussionsforum, till nytta för oss släktforskare.

Redan på hösten 1998 hade jag verklig nytta av Rötters hemsida. Jag arbetade då som reporter på lokaltidningen Västerviks-Tidningen. Jag skulle skriva en artikel med utgångspunkt i Niklas Cserhalmis bok "Fårad mark". På Lantmäteriet fick jag tips om en gård i trakten där man på en äldre karta kunde se att det fanns en ovanligt lång ladugård. 1998 var byggnaden borta sedan länge.
Gården heter Knuvebo och efter besöket där sökte jag på internet om den (Google fanns knappt då, jag tror att jag använde Altavista eller Yahoo). På så sätt hittade jag till Rötter där Astrid Lindgrens släktträd fanns publicerat. Hennes släkt hade bott på Knuvebo.
Jag har sparat artikeln och publicerat den på min egen hemsida.
Det var mitt första möte med Rötter och det skulle dröja mer än tio år innan jag själv började släktforska. Men därefter har jag haft mycket nytta av Rötter och Anbytarforum.

Knuvebo i den sista husförhörslängden. Då ägdes gården av Överums bruk. Bildkälla: Arkiv Digital.

Det som är så bra med Anbytarforum är ämneskategoriseringen. Släktforskar jag i en viss socken och har gjort ett inlägg i rätt ämneskategori kan andra lätt hitta det många år senare.
Det är detta som är den stora fördelen jämfört med släktforskargrupper på Facebook, där frågor snabbt försvinner ner i flödet. Facebookgrupperna är jättebra också, det blir oftast snabba svar där.
I Anbytarforum kan det komma snabba svar också, men även efter flera år. Kanske svar som ställer min forskning i ett nytt ljus.

Ett exempel: Jag släktforskar då och då på en ingift släktings släkt. Där har jag i en släktgren kommit till ett ganska ovanligt namn under tidigt 1700-tal, men uppgifterna i kyrkböckerna är mycket sporadiska. Givetvis sökte jag på Anbytarforum för att se om andra släktforskare har mer information. Och det fanns det! En lång diskussion där flera inlägg skrevs 2004 och något 2015. Jag fick bra hjälp med tips på andra källor än kyrkböckerna, bl a en hembygdsbok, och kunde ta mig längre bakåt i denna släkthistoria.
Jag höll på några dagar och när jag kollade igen så hade ett nytt inlägg gjorts, med delvis ny information.
Fantastiskt! Det är verkligen levande diskussioner.

Givetvis gäller det att kontrollera riktigheten i det som skrivs. Med den stora tillgång på arkivhandlingar vi har idag, både i Riksarkivets digitala forskarsal och hos Arkiv Digital, så går det nästan alltid att söka vidare, bara jag fått ett tips på var jag ska leta.

Slöinge sockens kyrkoräkenskaper finns digitaliserade både hos Riksarkivet och Arkiv Digital. Tips från Anbytarforum om kyrkoräkenskaper har ibland varit till hjälp i min släktforksning. Bildkälla: Arkiv Digital.

Även om jag använder Anbytarforum en hel del så är jag inte särskilt flitig med att skriva inlägg. Mest var det nog i början av min släktforskning (jag började 2009) som jag ställde en del frågor och fick bra svar.
Som uppdragsforskare handlar mitt arbete allra mest om grundforskning, alltså i kyrkböckerna, och det är inte så ofta jag ställs inför sådana problem som jag beskrivit här. Men när det händer, då är Anbytarforum en stor tillgång.

Jag sitter med ett brev i handen, skickat till handelsföreståndaren Otto Ahlgren i Varberg. Ett brev med hyfsat lättläst handstil, där en för mig obekant person, Victor Engström, skriver om hur det gått efter ett besök i Sverige 1907 och ber om ursäkt att det han tydligen lovat inte gått att uppfylla. Trots många försök har han inte nått den överenskommelse om handelsagentur i Sverige för något, som inte nämns med namn. I brevet finns också ett kort, en träkyrka och hus. Texten säger att det är Svänska Missionskyrkan och prästhus i Smethport, PA.

Kort i författarens ägo

Det finns ingen koppling som jag kan se i släktträdet, så den relation som min farfar haft med Victor verkar affärsmässig, och ändå har brevet hamnat i ett konvolut med påskriften Mycket viktiga gamla papper. Undrar varför det anses som viktigt, och den frågan lär jag inte få svar på. Men vem var Victor Engström?  Det har ju ingen betydelse, men väcker ändå lite nyfikenhet. Kanske finns det någon annan som är släkt med honom, går han att återfinna i Sverige, kanske bytte han namn. Kan knappast vara efterlyst eftersom han tydligen besökt Sverige.

Som tur är finns det bara en Victor Engstrom, prickarna försvinner ju, i Smethsport, Pensylvania. Och om honom finns det en del att läsa, det första är en riktig bra grej, han har sökt om pass och fyllt i var han föddes och när han åkte. Det är nästan bingo att hitta ett sådant dokument, för uppgifterna brukar stämma.  Pär Viktor, född 1869 i Öreryd, Jönköpings län, stämmer med uppgifterna i passansökan.  Han emigrerade 1886, tillsammans med sina tre år äldre syster. Och tänk att han, när han söker pass 21 år senare kommer ihåg namnet på båten och vilket datum de kom fram till New York. Inte dåligt.

Jag tycks ha hittat en riktig utvandrarfamilj, alla åker över vid olika tidpunkter. Pappa och mamma blir bland de sista, de åker över när de är runt 65 år.  Pappan som varit soldat, och det är därifrån han tycks ha fått Engström, är i sin tur soldatson, soldat Johan Kron är pappa.  Och det kan ju vara bra att veta, eller hur. Fast han emigrerade aldrig, men han och hans namn ger upphov till en ganska rolig kommentar.

Jag hittar Victor på Find A Grave, en riktig bra källa till gravstensinskriptioner på många håll i världen. Störst i USA och det är ju det viktigaste i detta fall. Och där hittar jag också kopplingar till Victors föräldrar, för de är begravda på samma kyrkogård. Hoppar till pappa Aron, som dör 1928 vid en ålder av 89 år. Det blir lite av en dramatisk beskrivning.  Aron dör hemma hos sin dotter, där han bott ett tag, och begravningen planeras till en måndag, men under helgen dör svärsonen, så de får planera om och ha en dubbelbegravning. Det är också i anslutning till den berättelsen som beskrivningen finns av Arons namn, Engström, som fick i det militära eftersom han inte kunde använda sin pappas soldatnamn, Kron, eftersom det var alltför vanligt.  Någon som har läst på varför soldatnamn delades ut, men som inte kopplat hela vägen.

Och nu är vi tillbaka till kortet i brevet, det finns en koppling, något som avsändaren inte visste när det skickades.  Begravningen skedde i den avfotograferade kyrkan och officiant var den som bodde i huset på samma bild.  Så kan det vara när man plockar fram ett brev och svävar ut lite i de olika källor som finns, en del ger mycket, andra lite mindre.  Så det gäller att hänga med.  Undrar om vi har någon med koppling till Aron eller Victor , kanske någon som nu kan få en bild på den kyrka de besökte.

Hej! Jag heter Stefan Simander och gör härmed mitt första inlägg i Rötterbloggen.

Jag har släktforskat sedan 30 oktober 1989 och har förutom eget släkt- och hembygdsforskande, även lett studiecirklar i dessa ämnen, och om handskriftstydning och DNA-släktforskning.

Min tanke är att här delge lite av det som kommer upp i min aktuella forskning i första hand, men också lite andra funderingar kring släkt och släktforskning. Vi får se.

Här börjar jag med mitt senaste, min sagt anmärkningsvärda, fynd, som står att läsa i församlingsboksnotisen från Arjeplog (1910-1925) Sida: 391.

Detta rör sig om släkt till min sambo Katinkas svägerskas släkt från Arjeplog som jag plötsligt överraskande stötte på när jag letade sidogrenar för att matcha dessa personer med andra forskares inmatade personer i sina släktträd. Men också för att hitta hur andra DNA-testade personers träffar hörde ihop med svägerskans och hennes brors gjorda DNA-test.

Jag trodde först att jag missförstått omständigheterna som jag råkade stöta på. Så till dessa livsöden. Detta är offentlig bild och jag nämner två personer som dog 1950 respektive 1965, utan egna barn.

Läs och begrunda!

Bildkälla: Arkiv Digital.

Texten i Församlingsboken lyder:

”Enligt Arjepluogs tingslags häradsrätts utslag av d. 12 sept. 1923 erhöll Elin Maria Calleberg tillstånd att adoptera Bruno Filip Sundgren. Denna adoption har blivit upphörd år 1937. Elsa Calleberg och Bruno Filip Calleberg har ing. äkt. 11 nov. 1937.”

Elin Maria Calleberg föddes 1894 som dotter till kyrkoherden hemma i Arjeplog. Hon utbildar sig inte bara till folkskollärarinna. Hon adopterar dessutom som 28-åring den 12 september 1923 även den 14-årige Bruno Filip Sundgren, som är bland de yngsta barnen i sin familj.

Kanske hade hon dessutom haft honom som elev? Han står först skriven hos henne hemma i kyrkoherdefamiljen i Prästgården i Arjeplog. Sedan följer han med som ”Adoptivson” och ”Studerande” i Skolhuset där hon undervisar i Norra Vinön i Lännäs församling i Örebro län i Närke.

Bildkälla: Arkiv Digital.

Han flyttar till Gustav Vasa församling i Stockholm 1933 och hon kommer efter 1936, men först flyttar hon till S:t Görans församling.

Bildkälla: Arkiv Digital.

Men redan den 11 november 1937 gifter de sig i Matteus församling i Stockholm och de bor då tillsammans där på S:t Eriksplan 2 som köpman och folkskollärarinna, vilket framgår av notisen i vigselboken här nedanför.

Källa: SCB Vigda 1937 i Matteus. Foto: Riksarkivet.

Vilket alltså sedan skrevs in i Arjeplogs gamla församlingsbok i anslutning till notisen om när adoptionen gjordes och nu alltså hävdes 1937 i samband med deras äktenskap.

Jag trodde inte det var möjligt i Sverige att dels häva en adoption och framför allt inte för att därefter gifta sig med adoptivsonen!

Jag undrar hur omgivningen och myndigheterna uppfattade detta och om det faktum att Elsa var kyrkoherdedotter kan ha gjort det försvårande, underlättande eller om det saknade all betydelse i sammanhanget.

Tankarna går osökt till den norénska historia som utspelade sig i dramatikern Woody Allens egen familj.

I 1940 års Folkräkning i Arkiv Digital står det gifta paret med i Matteus församling. Han som innehavare av Sjukvårdsaffär och Lutsångare! Hon som Fru och Medhjälpande familjemedlem. Bildkälla: Arkiv Digital.

I 1945 års Folkräkning står han fortfarande som Lutsångare, men hon som Lärarinna gift med Bruno Filip – Folkskoledir. Bildkälla: Arkiv Digital.

De skildes efter nära 10 års äktenskap den 5 maj 1947.

Bruno Filip Calleberg flyttar till Göteborgs domkyrkoförsamling. Där han dog knappa 3 år efter skilsmässan år 1950, 41 år ung. Varför är höljt i dunkel, eftersom dödboken i församlingen inte är publicerad och även SCB-utdragen slutar snöpligt år 1949.

Elsa Calleberg levde kvar i Stockholm på Åsögatan i Katarina församling på söder. Hon avled där 1965, 71 år gammal.Utan några kända efterlevande barn. 

Lika okänt har förmodligen detta märkliga öde också varit till och med nu.