Jonas och Gustava Brännström, med antagligen yngste sonen Torsten f. 1904. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling. Jonas Anton Brännström, ”Brännvass-Jonk” kallad, kom till världen 30 mars 1862 i Brännvattnet, Burträsk. Han var barn nummer fyra av sex till föräldrarna Olof Brännström, ”Brännvass-Oll”, och hans hustru Maria Johanna Johansdotter. När Jonas Anton skulle döpas frågade prästen, Magnus Uneus vad pojken skulle heta. Fadern ”Brännvass-Oll” svarade: ”Jä ha tainkt om kall’n Jonas Anton men hä vahl fäll sä myttju skrivning, sä jä kall’n fäll bara för Jonas.” (Jag har tänkt att kalla honom för Jonas Anton men det blir väl så mycket skrivning, så jag kallar honom väl bara för Jonas.) Sedan frågade prästen efter faddrar, då replikerade ”Brännvass-Oll”: ”Jä troo att jä taa sjölvä prästen för daa behöfs hä ju ingen määr.” (Jag tror att jag tar själva prästen, för då behövs det ju ingen mer.) Enligt födelse- och dopboken döptes pojken till Jonas Anton. Ett flertal faddrar närvarade vid dopet.

Om ”Brännvass-Oll” berättas vidare följande. Han hade försovit sig en sommarmorgon. När han yrvaken kom ut på bron och såg hur långt dagen hade framskridit sprang han in till sina söner som sov djupt i Morfei armar. Han ropade så att alla vaknade: ”Oppen, oppen pajkar, sola stamp einni stallom, å hästarn vara högt oppa himmelom.” (Upp, upp pojkar, solen stampar inne i stallet och hästarna är högt på himlen.)

En annan gång hade hästarna brutit sig ut ur inhägnaden och simmat över till holmen i Risåns utbuktning. När ”Brännvass-Oll” fick se detta blev han het och ropade till sina pojkar: ”Pajkar, pajkar, hästarn ha fyry över dita holmen, vä jetta dit å ta igen däm, ska vä roo eller ska vä spreint?” (Pojkar, pojkar, hästarna har farit över till holmen, vi måste dit och ta igen de, ska vi ro eller ska vi springa?) 

Jonas gifte sig första gången med Maria Matilda Nilsdotter född 1857-10-01 i Bodbyn, Burträsk, dotter till Nils Jacob Nilsson och hans hustru Eva Maria Olofsdotter. Makarna övertog hälften av Jonas föräldrahem. I äktenskapet mellan Jonas och Maria Matilda föddes tre barn, två pojkar och en flicka. Båda pojkarna dog i barnaåren. Barnens mor, Jonas hustru, Maria Matilda avled i barnsäng när yngste sonen var nio dagar gammal. Det var 1888-08-29.

Redan året därpå, 1889, gifte Jonas om sig med Katarina Gustava Lundberg som sedan november 1888 varit piga hos honom. Hon var född 1868-10-10 i Ljusvattnet, Burträsk, som ett av elva barn till Johan Lundberg och hans hustru Erika Ersdotter Lindberg. I Jonas och Gustavas äktenskap föddes sex barn. En stor sorg för dem var när ena sonen dog av tuberkulos i mars 1916, knappt 18 år gammal.

”Brännvass-Jonk” insjuknade i magcancer och avled 17 oktober 1919. Vid hans bortgång bestod kreatursbesättningen på gården av nio får, en gris, två ston, en tjurkalv, sex höns samt fem kor. Efter makens bortgång bodde Gustava hos två av sönerna. 1932 flyttade hon till Boliden, Skellefteå landsförsamling. Hon bodde där hos yngste sonen Torsten med familj. Gustava avled 22 september 1933 i sviterna av sockersjuka.

Jag är så gammal att jag träffat min mammas mormor som var född 1868, och jag kommer ihåg henne också. Hon hette Amanda och levde till hon var 94 år gammal. Då var jag åtta år. Att jag faktiskt har egna minnen av henne är jag tacksam för idag.

Amanda på sin 90-årsdag 1958 och ett porträtt som nog är något lite yngre. Fotot från 90-årsdagen togs av min moster Signe Dahlberg-Persson framåt midnatt på födelsedagen, när firandet var över. Amanda var pigg trots den sena timmen.

Nu ska jag berätta om min gamlamormor Amanda. Jo, där i Halland där jag växte upp sa vi gamlamormor, inte gammelmormor som man i allmänhet säger idag. Åtminstone sa vi så, i min familj.

Det minne jag har av henne är framför allt från ett släktkalas en sommar när jag var barn. Det var ganska många släktingar som träffades. Min mormor och flera av hennes syskon och deras barn. De vuxna satt och drack kaffe och vi barn lekte, kanske lekte vi kurragömma. Det kan ha varit 1961 eller 1962, möjligen 1960. Gamlamormor Amanda var över 90 år och satt på en stol och vi barn skulle hålla oss lugna i närheten av henne för att inte trötta ut henne. Jag vet att jag även träffat henne några fler gånger, men det är det här sommarkalaset jag minns bäst.
Min mamma kommer från en släktkär familj. Min mormor fyllde år på sommaren och då träffades alla av mammas syskon och mina kusiner hemma hos mina morföräldrar i Okome. Gamlamormor Amanda bodde en dryg mil norrut och dit åkte vi också ibland, men inte lika ofta.
Jag tror att det är först nu på äldre dar och som släktforskare, som jag förstått att hålla det här minnet levande.

Amanda Katarina Johansdotter föddes i Sundhult i Gunnarps socken 1868. Gården Sundhult är en släktgård som fortfarande är kvar i min släkt och drivs av en tremänning till mig och hennes make, i tolfte generationen på gården. Den har brukats av vår släkt sedan 1698. Amandas föräldrar Andreas Gunnarsson och Inger Christina Petersdotter var åttonde generationen här.
Amanda hade åtta syskon men bara fyra av dem överlevde sin barndom.
1893, när hon var 25 år, gifte hon sig med Malkolm Johansson från grannsocknen Gällared och flyttade till honom på torpet Huslyckan i Buskabygd, som var Malkolms föräldrahem. Malkolm var två år äldre. Med tiden fick de nio barn, födda 1894–1911. De hette Jenny, Johan, Ida, Edvard, Hilda, Alida (min mormor), Oskar, Arvid och lilla Rut Linnéa, som dog tre månader gammal. De övriga åtta barnen levde länge.
Malkolms föräldrar hade friköpt torpet 1861. De bodde kvar på undantag så länge de levde, till 1917 respektive 1920. Så Amanda fick samsas med svärföräldrarna. När hon själv blev änka 1929 bodde hon också kvar på undantag och skötte hushållet åt sin son Edvard, tills han gifte sig 1945.
Jag vet verkligen inte mycket om Amandas och Malkolms liv på Huslyckan. Efter att de övertagit torpet 1895 utökade de det så småningom. 1914 omfattade fastigheten tre hektar odlad jord och 44 hektar skog och hagmark. De hade en oxe, fyra kor, en kviga, en kalv, fyra får med sju lamm, tre grisar och femton höns, plus tre bisamhällen. Allt enligt jordbruksräkningen 1914.

Här finns ett blogginlägg om familjen och Huslyckan.

Amanda och hennes make Malkolm, min mormors föräldrar. Amanda och Malkolms grav på Gällareds kyrkogård. Familjefoto och eget foto.

Min moster Signe har skrivit en bok om sin familj, min mormor och morfar och deras barn. Där berättar hon om sin mormor Amanda, att Amanda sedan hon blivit änka 1929 kom och hälsade på sina barn någon vecka i taget ibland:
"När hon kom satt hon i ett av rummen och klippte mattrasor av gamla kläder som slitits ut eller kasserats. Hon hade en gammal sax, en fårsax, som hon klippte med. Långa remsor som rullades till nystan för att sedan användas när det behövde vävas nya trasmattor. Hon sjöng alltid, mest psalmer, när hon satt och klippte. Hon hade en fin sångröst och det var rogivande att vara i hennes närhet."
Vilka fina ord!
Min moster Berit har också skrivit om sin mormor, i Stiftskrönikan, efter Amandas död 1962. I sitt minnesord vänder hon sig direkt till sin mormor och skriver bland annat: "Du kunde samla en stor skara barn och barnbarn omkring dig men ändå räckte din kärlek och omtanke till för oss alla, och i din förbön glömde du ingen."
När Amanda dog i augusti 1962 var hon 94 år och hade varit änka i 33 år.
Amanda hade vid sin död 36 barnbarn och 43 barnbarnsbarn. Numera, i två-tre generationer till, är vi flera hundra efterlevande.

På Malkolms 60-årsdag 1926 kom barn, barnbarn och andra släktingar för att fira. Amanda sitter i mitten i en mönstrad klänning och med en brosch vid halsen, bredvid Malkolm till höger (mannen med skägg). Nedanför sina föräldrar sitter min mormor med en vit sjal om axlarna och min mamma i sitt knä, min moster Margit i gräset och min morbror Evert i min morfars knä. Familjefoto.

Att leta är att leva, så kan man beskriva släktforskning, om man vill vara lite filosofiskt. Visserligen letar vi oftast eftersom de som inte är så levande, utan en del av vår historia. Det kan vara försvunna släktgrenar eller kanske är det en speciell person, som kortare eller längre tid, försvunnit ur sikte. Kommer vi en bit bak i tiden så vet vi inte orsaken varför någon försvinner, eller det kanske är bättre att beskriva det som att vi inte hittar henne/honom. Någonstans blev en siffra fel, ett namn förvanskades, en resa gick inte till den ort det var tänkt eller det hände något annat.

Letandet i sig själv kan var det mest intressanta, när den vi letar dyker upp på ett ställe vi inte hade förväntat oss, vad händer då. Visst känns det skönt att åter få vara på spåret, men har vi samma intresse för den personen. Att inte behöva leta längre, att få veta vad som skett kan vara ett bra avslut, så vad ska vi göra då, när letandet är över. Fast det är ju bra att få veta, men nu gäller det att hitta någon annan att leta efter för det är ju ett sätt att leva, tycker jag.

Fri bild av Evan Dennis på Unsplash

Har du någon eller några som intresserar dig så att det nästan känns som lite maniskt, letandet nästan tar över? Jag har just nu några personer som gäckar mig och en av dem är Klas, född 1866 i Longs socken, Västergötland, som får flyttbevis utskrivet i april 1888 från Brålanda, dit familjen flyttat. Han reser samtidigt som sin bror Alfred och kusinerna Albin och August och de anger Amerika som destination. Nästa spår efter de fyra, eller rättare sagt efter tre av dem, är passagerarlistan som visar Alfred, Albin och August men inget spår efter Klas. Han försvann mellan Brålanda och Göteborg, och jag undrar så vad som hänt och hur de tre kunde resa iväg om de var medvetna om försvinnandet.

Kanske får jag svar någon gång, vem vet, det kanske förblir som min faster sa en gång, det var inte lämpligt att tala om Klas, det var bäst att vara tyst om det ämnet. Den signalen säger kanske att jag aldrig får veta vad som hände. Undrar om jag kommer att släppa honom ur söktankarna eller om han kommer att hänga med.

Det finns andra sökningar som dyker up när jag tänker efter, sökningar som aktualiseras av alla de DNA-tester som görs. Att söka efter en okänd pappa eller en ersättare till den pappa som man inte tror är den riktiga är något som vi hör om ganska ofta. Det finns olika skäl till sökandet, en del får plötsligt veta att pappa inte är biologisk pappa, andra vet att de saknar den kunskapen och startar sökandet. Det blir lite olika utgångspunkter, att först förlora en pappa och sedan leta eller att aldrig ha vetat och nu se de nya möjligheter som finns.

Det finns många berättelser om hur sökandet startar, och hur det utvecklats och hur det slutat, men jag undrar hur många vi inte hör om, de sökanden som inte gett svar. Jag skrev att leta är att leva, det kanske inte alltid är fallet, det finns nog många andra känslor också. Fast ibland går det faktiskt att hitta svar, jag har just nu hittat en okänd farfar till en vän, nu gäller det bara att hitta den ännu så länge okände fadern, för den tilldömde fadern är det inte.  Spännande att hitta den man inte letar efter, men det är det fina med DNA, man vet aldrig vad som kan dyka upp, eller inte dyka upp för den delen. Sådant letande ger också funderingar på hur mycket vi kan lita på alla de källor vi har, det finns ju insmugna fel, det har vi lärt oss när matcherna inte finns på den lista som testbolagen ger oss som svar. Ju mer vi letar, desto mer hittar vi, nu ska ja bara hitta mina efterfrågade, så fortsätter livet.

I min förra blogg skrev jag om att jag saknade båtsmän i min släkthistoria. Men jag nämnde också att en ingift var dotter till en båtsman, och att det kanske fanns anledning att återkomma. Det blev faktiskt redan nu! Hade lite svårt att släppa det där med båtsmän, så jag gjorde ett litet försök i kyrkböckerna. 

År 1930 gifte sig min mammas morbror Edvin med fröken Svea Ingeborg Ungman. Svea var född på Väddö, närmare bestämt i Edeby, som faktiskt ligger bara några minuters bilväg från där jag bor nu! Jag visste redan att hon var från Väddö, men att det var sååå nära såg jag först nu. 

Alltnog, Svea var dotter till  kronobåtsmannen  Anders August Ungman, och hans fru Lovisa Matilda Ekholm.  De hade gift sig i Väddö kyrka 1887, och före Svea hade de fått fyra barn:

Emil August född 1888, död 1910 på sjukhus i Söderhamn (vad han nu gjorde där, kanske sjöman?) Johan Bernhard född 1889, inskriven 1908 vid Stockholms Sjömanshus. Sigrid Maria Elisabet, född 1892, död 1899.  Elvira Antonia, född 1895. Och så Svea Ingeborg då, född 1900 1/1, och då måste man naturligtvis heta Svea. Efter henne kom ytterligare en knodd, Knut Erland född1902, men sedan verkar det ha varit slut på nativiteten. Alla barnen födda i Väddö församling. 

Det var när jag grävde mig längre bakåt som rubriken blev aktuell. Anders August Ungman visade sig också han ha en båtsman till far, Anders Persson Gryta. Modern hette Maja Stina Persdotter. Gryta lät ju inte direkt som ett båtsmansnamn, men gården eller torpet de bodde på, hette faktiskt Gryta. Vid närmare efterforskning visar det sig att ortnamnet Gryta finns kvar i all välmåga, det ligger i Roslags-Bro inte särskilt långt härifrån. 

Vad mera var; på Grytas ägor ligger Skogstorpet. Och där visade sig Lovisa Matilda Ekholm vara född. Hennes pappa var dock torpare och inte båtsman, inflyttad från Vätö, där min svågers familj haft lantställe i många år. Modern hette Maja Greta Olsdotter, och det var ursprungligen hennes far som rådde om Skogstorpet. Hr Ekholm står i början av sin bana som 'torparmåg'. 

Sedan vidgas cirklarna något. Herr Gryta visar sig vara född i Länna, hans fru kommer ifrån Edebo. Där föddes också torpardottern Maja Greta Olsdotter. Maja Greta levde längst, död 1912, på Uppsala sjukhus. Då var hon skriven i Studsboda, Väddö. 

Det är nästan lite kusligt att inse att jag, som aldrig tidigare varit bekant med Väddö med omnejd, nu sitter omgiven av släkthistoria, låt vara ingift, men ändå. Det kommer uppenbarligen att bli en del nya platser att besöka när klimatet blir tjänligare! 

Källor: Födelse- vigsel och dödböcker från Roslags-Bro och Väddö, samt några husförhörslängder och lite SCB-material. 

Bilden: Mälbyhamn med sina gamla fiskebodar. Vem vet, kanske Anders August Ungman höll till där och fiskade? Foto: författaren.

Olof Stenmark. Fotograf: Hulda Jonsson, Burträsk. Privat bildsamling.Olof Vilhelm Stenmark föddes 1879-04-18 i Källheden, Burträsk som tvilling. Tvillingbrodern hette Nils Oskar. Han dog knappt sju månader gammal. Föräldrarnas namn var Per Anton Stenmark och hans hustru Christina Johanna Johansdotter Burén. Förutom Olof Vilhelm och Nils Oskar fanns ytterligare fem syskon i familjen.

Som femåring blev Olof moderlös. Syskonskaran hade då utökats med ytterligare två telningar. Fadern gifte om sig 1887 med Emma Johanna Nyström från Tvärtjärn, Burträsk. I det andra äktenskapet kom tre barn till världen, så det var en stor familj som bodde i det lilla hemmet i Källheden. I unga år arbetade Olof med diverse arbeten. Bland annat jobbade han en tid vid järnvägen i Norrbotten och bygget av Skelleftebanan. Omkring 26 års ålder gick han i smedslära under två års tid. Efter att ha lärt sig grunderna i yrket, följde praktiken, dels på egen hand och dels hos andra. Exempelvis arbetade han i två år hos den kände yrkesmannen Frans Grahn på Berget i Norsjö socken. Olofs skicklighet i yrket medförde att han anlitades vid flertalet byggen av landsväg samt inlandsbanebygget osv.

Olof vigdes i Norsjö 1915 med Safira Eleonora Bäcklund född 1892-05-15 i Åmliden, dotter till Nils Oskar Bäcklund och hans hustru Kristina Eleonora Lidström. Safira hade elva syskon. Familjen flyttade 1896 till Kronås, Lycksele. 1914 kom Safira som piga till Lillholmträsk, Norsjö. Där bodde hon fram tills giftermålet med Olof och flyttade då till honom i Källheden. Makarna bodde där i två år innan de reste vidare till Avanäs, Sorsele 1917. 1922 slog sig makarna ner på skogstorpet Norrgård, Kvarnbränna inom Sorsele församling. Där blev de nybyggare. Samma år tog de hand om Ebba Andersson född 1920-01-18 i Lilltjärn, Lycksele som fosterdotter. Makarnas nybyggargärning omtalades till och med i ortspressen. Somrarna ägnade Olof åt nybyggarlivet. Vintertid tillverkade han till exempel harvar med flera andra smedsalster. 1935 flyttade Olof, Safira och Ebba till Malåträsk, Malå där de hade köpt sig en gård. Olof uppförde en smedja på tomten och ägnade sig åt tillverkning av i huvudsak lyftkrokar.

Olof Vilhelm Stenmark var en person man kunde lita på i alla lägen. Hela hans personlighet präglades av fasthet och karaktär, ett föredöme för de flesta. Under ett tillfälligt besök i sin hembygd avled Olof hastigt den 25 mars 1949. Han hade gjort sig känd som en redbar och skicklig människa. Därför väckte hans bortgång stor förstämning i bygden. Närmast sörjande var makan Safira, fosterdottern Ebba samt två systrar och syskonbarn. Safira Stenmark avled 4 februari 1974.

Visst ser ni på Svt:s "Historien om Sverige"? Nu har man hunnit fram till 1800-talet och mycket av vad som berättas tror jag vi släktforskare känner igen. För släktforskare är ju de historiska skeendena intressanta, för att vi ska kunna förstå så mycket som möjligt om de gamla släktingarnas liv.
I senaste avsnittet (från söndag 4 februari) berättas om Lena Törnqvist, tändsticksarbetare i Jönköping under andra halvan av 1800-talet. Information om henne ska finnas på Tändstickmuseet i Jönköping och porträttbilden som visades i tv finns på museets hemsida. Scrolla ner en bit på sidan så ser du det.
Lena Törnqvist var en av de många arbeterskorna på tändsticksfabriker som fick sjukdomen fosfornekros, direkt orsakad av ångan från fosfor. Den deformerade hennes ansikte.
När jag ser ett sådant här inslag i ett tv-program så vill jag förstås veta mer om henne. Några ledtrådar ges i programmet: att hon kom från en fattig torpfamilj i Småland, att hon var barn på 1830-talet, att hennes far var soldat, att hon hade elva syskon och att hon tidigt blev piga.
Det fanns bara en Lena Törnqvist i Jönköping vid rätt tid i husförhörslängderna, så jag är ganska säker på att jag hittat henne i kyrkböckerna.

På Tändstickmuseet i Jönköping finns historien om Lena Törnqvist och hennes liv som tändsticksarbeterska, och så klart om tändstickstillverkningen. Eget foto.

Lena föddes i oktober 1818 i soldattorpet i Hudaryd i Malmbäcks socken sydost om Jönköping. Hennes far var soldaten Lars Appel, född 1794, och hennes mor var Catharina Jonasdotter, född 1795. Lena var deras äldsta barn och ett av hennes syskon dog som småbarn. I tv-programmet visas att hennes far var sjuk, det verkar vara lungsot, men i husförhörslängderna står det att det var hennes mor som var sjuklig, hon hade fallandesot, alltså epilepsi. 1833, när Lena var 15 år, flyttade hon hemifrån och blev piga på torpet Fåglabäck i Malmbäck.
Hennes far soldaten dog 1853 och det står då antecknat att hennes mor fick fattighjälp men är överstruket. Då bodde yngsta dottern Anna Sofia hemma och hon fick också fattighjälp. Modern Catharina levde till 1872.
Då hade Lena för länge sedan kommit till Jönköping, gift sig, fått barn och blivit änka. Hennes make hette Johannes Magnus Andersson Törnqvist, han var två år äldre än Lena och kom också från Malmbäck. Han kallas arbetskarl, kanske arbrtade han också på en fabrik i Jönköping. När de tidigare bodde i Nässjö var han mjölnare. Han dog i kolera i oktober 1857, 40 år gammal. De hade fått fem barn tillsammans, den minste var bara fem månader när Lena blev änka. Dottern Matilda hade dött två år innan. Makens död måste ha varit en katastrof.
Det var först sedan hon blivit änka som hon kallade sig Törnqvist som var ett av makens efternamn. Efter hans död flyttade hon med sina barn från Kristina församling i Jönköping till Sofia församling. Förmodligen var det då hon började arbeta på tändsticksfabriken. I husförhörslängderna finns ingen uppgift om det, hon kallas bara änka. Kvinnors arbeten syns sällan i kyrkböckerna.
1860 dog sonen Peter. Yngste sonen Oskar, den siste som var kvar hemma, emigrerade till Amerika 1880. Mellansonen Vilhelm, född 1854, blev så småningom uppsyningsman på tändsticksfabriken och hos honom bodde Lena de sista åren innan hon dog 1898, ett halvår innan hon skulle fylla 80 år.
När hon dog hade hon 10 kronor i kontanter och 23 kronor och 62 öre på banken, några få silverskedar, kläder och lite husgeråd. Inte så mycket efter ett långt arbetsliv.

Uppgifterna om Lena Törnqvist och hennes familj har jag hämtat från husförhörslängderna och bouppteckningen. Om henne ska det finnas mer information på Tändsticksmuseet.
Hennes liv var ju väldigt sorgligt, med både många för tidigt döda anhöriga och med den sjukdom hon drabbades av för att hon var tvungen att försörja sig och barnen.
Att man i en tv-produktion av det här slaget lyfter fram enskilda människor som Lena Törnqvist och andra tycker jag är bra. Historien kommer oss nära och blir mer begriplig, inte så abstrakt som den kanske ibland kan te sig.
Jag är imponerad av vad man åstadkommit i den här tv-serien i form av medverkande. Alla dessa statister och skådespelare i sina miljöer, vilka resurser som lagts på detta. Och alla ni som uppträder, så bra ni gör det!
Till viss del tycker jag att det är lite för mycket av överhetens historia som skildras, men den påverkade ju vanligt folk. Å andra sidan är jag glad för sådana livsöden som Lena Törnqvist och andra som kommit fram i tidigare avsnitt.

Våra gamla släktingars liv kommer vi aldrig helt att förstå, vi kan inte till fullo överbrygga tid och rum, men vi kan förstå dem bättre med mer kunskap. Själv har jag alltid varit intresserad av historia, ända sedan jag gick i skolan, och det är det intresset som är grunden för mitt intresse för släktforskning och arkivsökning, som jag verkligen älskar.
Nu har tv-serien passerat 1800-talet och bara vårt eget 1900-tal återstår. 1800-talet tycker jag är allra mest intressant att släktforska i, för det finns så mycket mer tillgängliga källor och vi får veta mycket mer om människorna än tidigare. I många kyrkoarkiv saknas husförhörslängder från tiden före 1800-talet och det är mest i husförhörslängderna som anteckningar gjordes om de enskilda personerna. Men ibland finns det mycket skrivet i dödböckerna.
Bouppteckningarna kan också säga mycket och där finns det många fler tillgängliga från 1800-talet än från 1600- och 1700-talen.
1800-talet var också ett sekel som innebar stora förändringar i samhället och i människors livsvillkor.

Historia är spännande.

Vid släktforskning är det ganska normalt att ta sig bakåt i tiden, för åt andra hållet finns inte mycket att skriva ner, åtminstone inte nu, det är ju ett framtida problem. När jag då funderar på släktforskningen och hur den påverkar mig, så blir det naturligt att titta bakåt.  Hur var det i början, finns det något som görs annorlunda nu än då, och vad kan jag lära av det.  Om det nu finns något att lära sig, vill säga.

Det fanns inte så många tekniska hjälpmedel tidigare, om vi jämför med idag, men tänk att det fungerande ändå.  Och jag tänker inte så mycket på maskiner med plastband eller plastbitar, som skulle läsas och tolkas, det är ju ingen större skillnad mot idag, även om de kommer till mig på ett litet annat sätt. Det som fanns var kommunikationen mellan olika människor, på ett annat sätt än idag. Tänk på alla möten med människor, kunde vara ansikte mot ansikte , via telefonen där jag snurrade en skiva och plötsligt var någon där eller via den numera nästan utdöda konsten att skriva för hand på ett papper, stoppa det i ett kuvert och skriva adressatens uppgifter med hjälp av en penna.

Det var annorlunda då, men fick jag bättre svar då än nu?  Idag försöker jag använda olika företags fantastiskt fina meddelandesystem för att få kontakt.  Skriver med hjälp av tangenter och skickar in det i svart hål. Undrar om det kommer fram till någon, undran baseras på att det kommer inget tillbaka. Kom det aldrig fram eller var det inte intressant. Trots att det kallas utveckling så är det ju inte ett dugg bättre än det gamla brevet, det kunde också komma bort, men ofta försvann inte alla. Det sas ju att det var säkert att använda posten, men nu vet jag inte.

Fri bild av Phillip Simango på Unsplash

Fast det där med telefonen som satt fast i väggen, var det så bra.  Det som var bäst var kanske att när någon svarade så visste man att hon eller han fanns hemma, och inte i en affär eller på en fotbollsmatch, där många tycks vara idag när jag ringer. Ett svar i telefonen borde innebära att man hade material i närheten som kunde kollas när jag ställde en släktforskarfråga. Nu vet man aldrig.

Jag tänker inte så mycket på den personliga kontakten, den är inte lika vanlig nu som förr när det var arrangemang både här och där. Och tänk på hur mycket gott fika det fanns då. Nu ska vi träffas över nätet med vårt eget kaffe och min egenbakade finska pinne, som inte ser ut som en sån och inte smakar som en sådan heller. Tänk om någon annan kunde baka en. Fast egentligen ska jag inte klaga, det finns ju fortfarande föreningslokaler som har öppet, som har kaffe och lite fikabröd. Tänk vad roligt det är att träffa riktiga människor, levande och inte sitta framför en skärm och titta in i en kamera.

Och varför skriver jag det här egentligen. Det blev en mycket längre inledning än jag tänkt mig när jag nu ska berätta om ett litet test jag gjort. Det där med att få kontakt, att få svar på några frågor. Jag skrev en fråga på det sätt som anges på några av våra nätbaserade tjänster och hoppades på svar. Det var en ganska öppen fråga och jag hade nog hoppas att någon eller några skulle svara, vare sig de hade en lösning på min undran.  Men det var ingen hit, om vi säger så. Liten respons, och jag vet ju inte om de ens setts. Kanske används inte systemet längre, i värsta fall har adressaten lämnat oss, eller också intresset svalnat.

Provade en sväng till, och stoppade in min telefon i frågan, men det blev inte mycket bättre. Det som skiljer en del är att de där jag kan direktadressera frågan till en egen adress, där är utfallet lite bättre, men det finns svarta hål även där.  Nu kan det ju vara så att min fråga inte var intressant, det får jag inte veta eftersom tystnaden inte ger några svar.

Och vart vill jag komma egentligen, kan knappast påstå att allt var bättre förr, men ibland saknar jag den personliga kontakten.  Undrar om det finns någon som har en idé om hur det kan bli lättare få en återkoppling. Eller är det tidens tecken, vi lever vårt eget liv och det är bra så.

Jenny Landström som nybliven lärarinna. Fotograf: Franke, Skellefteå, Privat bildsamling. Jenny Maria Landström föddes 1890-10-22 i Inre Ursviken, Skellefteå som dotter till stuvaren Johan Leopold Landström och hans andra hustru Gustava Gustafsdotter Bergstedt. Fadern dog när Jenny var ett år gammal. Modern Gustava gifte om sig 1894 med sågverksarbetaren Karl Robert Hedström i Stenbacka (Stämningsgården), Skellefteå där Jenny växte upp. Hon hade inga helsyskon men flera halvsyskon.

Jenny avlade småskollärarexamen vid Skellefteå småskollärarseminarium. Hon tjänstgjorde åren 1911-1913 vid Bjurvattnet-Bjurlidens mindre folkskola, därefter i Gamla Falmarks skola och slutligen i Holmsvattnet dit hon kom år 1919. Där träffade hon också sin blivande make Gustaf Herbert Häggström född 1889-02-13 i Holmsvattnet, son till Mattias Ludvig Häggström och Vendla Holmqvist. Jenny och Gustafs äktenskap berikades med fyra barn.

Åren 1919-1927 tjänstgjorde Jenny som lärarinna i Holmsvattnet. Skolan i Holmsvattnet var vid denna tid förlagd till lilla salen i det som i dag är byagård. Den ganska stora backen nedanför användes som skidbacke. Man byggde hopp och fick upp en hög fart. Det var inte lätt att hålla balansen enda ner på åkern nedanför. Jenny kom ut och ville åka med. Hon hade en ganska tajt kjol på sig. Hon ställde sig bak på en av elevernas skidor och det bar iväg utför. Hur det gick? Jo efter ett tag kom ett hopp och hon flög av skidorna. Hon tog några stora steg innan hon dök på huvudet. Vid uppstigandet visade det sig att hennes kjol hade spruckit hela vägen upp. Hur hon klarade resten av skoldagen med dessa kläder förtäljer inte berättelsen.

1927 bosatte sig Jenny med sin familj i Bureå. 1946 flyttade hon och maken Gustaf till Skellefteå stad. Samma år den 22 november blev hon änka. Jenny var långt upp i åren ungdomlig och spänstig för sin ålder. Hennes stora intresse förutom sin lärargärning var barnen och hemmet. Hon var kristligt intresserad och medlem i EFS. Dessutom var Jenny mycket aktiv inom Skellefteås gamla syförening och missionen låg henne nära hjärtat. Med fru Häggström hade en snäll och uppoffrande mor, en god vän som var redbar, stillsam samt försynt slutat sina dagar här på jorden. Hon somnade in på Skellefteå lasarett lördagen 13 april 1968, 77 år ung.

De senaste dagarna har jag tittat på några avsnitt av en tv-serie på Svtplay som heter Kriminalarkivet. Det är två journalister som tittar tillbaka i framför allt 1900-talets kriminalhistoria. Jag gillar både deckare och det som kallas "true crime".

I den senaste säsongens första avsnitt gick man tillbaka till 1890-talet (se länken ovan) en stund och då blev jag påmind om förbrytargalleriet som finns på Stockholms stadsarkivs webbplats. Det är porträttbilder på misstänkta kriminella i Stockholm, signalementsfotografier.

Har du någon äldre släkting som du vet eller tror kan ha varit kriminell i Stockholm så kan han eller hon kanske finnas på foto i denna databas från Stockholmspolisens arkiv.

Ett exempel på ett signalementsfoto i Stockholms Stadsarkivs databas. Maria Constantia Carolina Hellström var straffad för fjärde resan stöld.

På fängelserna började man tidigt fotografera fångar som frigavs. Syftet var att lättare kunna känna igen dem om de greps på nytt. Redan från 1860-talet finns sådana fångporträtt. För många av dessa människor var det kanske enda gången de blev fotograferade, och säkert första gången i livet.

Fotografierna finns i fängelsearkiven och kallas Fotografirulla i arkivlistan. De finns i alla fall hos Arkiv Digital. Hos Riksarkivet verkar det variera en del vad som är digitaliserat men där hittar du lätt till temasidan om brott och straff.

Riksarkivet har länge haft en databas med bilder på journalerna från frigivna straffarbetsfångar och i dessa journaler finns porträttfoton. Den databasen hittar du bland databaser i Digitala forskarsalen, och de finns också i fängelsearkiven hos Arkiv Digital.

Exempel på fångporträtt från Landskrona fängelse på 1860-talet. Bildkälla: Arkiv Digital.

För lite mer än ett halvår sedan berättade jag om mitt letande efter min farfars farfars far, letade efter kopplingar så att jag skulle kunna kolla upp Y-DNA och vad det kan ge. I en kommentar så fick jag tipset att titta på bouppteckning efter farfars farfar, och eftersom det var Niklas Hertzman som tipsade så förstår nog många att den naturligtvis fanns på Arkiv Digital. Där fanns uppgifter om den försvunne sonen, han som försvann i böckerna, men som dök upp i bouppteckningen, tillsammans med änkan och min farfars far.

Bouppteckningar är ju bra att leta i eftersom de ska innehålla uppgifter om alla inblandade arvingar, och förhoppningsvis även var de bor.  Nu vet de som letat efter försvunna släktingar att det inte alltid är så.  Jag undrar hur många gånger som en besvikelsens suck hörts när det inte står något alls, eller när det står för många av de som emigrerat att de finns på okänd ort i Amerika.  En sådan suck hördes inte från mig eftersom det fanns en uppgift om var den jag letade efter skulle återfinnas. Fast det kom en annan suck när det inte finns ett spår av honom på den angivna platsen.

Men om någon nämns så torde vederbörande vara i livet i alla fall, bara det en framgång. Och på tal om att nämnas, så kom det fram ett tunt papper ur en bok som min farfar haft. I huvudet kan man se en benämning som kommer från en tingshandling år 1861, en tid efter bouppteckningen. Det är ett bouppdelningsdokument, upprättat efter att samtliga arvingar så begärt. Det är alltså en uppföljning på bouppteckningen, och när jag läser den så har det tillkommit ett namn till.  Var inte alla med på bouppteckningen?  Det trodde jag det skulle göra, men här finns en person till, inte ett namn som jag skrev utan beteckningen en dotterdotter som är omyndig. Hade hon glömts bort tidigare, visste man inte att dottern/systern hade barn.  Kanske missade man det, eller vad kan det ha berott på.

Nu borde jag ha tänkt på det tidigare, men jagar man Y-DNA så blir det lite av tunnelseende på manliga avkommor. Med tanke på att dottern/systern dog 13 år tidigare och hennes make 5 år innan bouppteckningen, så fanns det kanske svårigheter med kommunikationen. Men nu, mer än 160 år senare så gör det här dokumentet att jag fick ny energi att leta efter dotterdotterns ättlingar, de finns alla i USA, så då blir det två flugor i en smäll, både att leta släkt och att nyttja amerikanska källor.

Och här kunde det ha slutat om det inte varit det som fanns på baksidan av papperet, där det mesta bleknat bort, men där jag ser tre underskrifter, två stycken med beteckning m h o p och en där det står min farfars fars namn med orden egen händit under. Undrar om han var stolt över. att kunna skriva, något som hans äldre bror tydligtvis inte så bra på. Om du undrar vad m h o p betyder, så är det nästan samma sak som det som används idag mhpp, med handen på pennan.  Skillnaden är att här så tänkte man på ” med handen om pennan”.  De två som har beteckningen under sina namn, höll i pennan men någon annan förde den.

Eget dokument fotat av författaren

Så nu vet jag att den eftersökta brodern lever ett tag till, så det blir att leta mer, och lusläsa fler kyrkböcker för någonstans måste han ju finnas om han inte gått upp i rök. Tänk om han också emigrerat, undrar hur det var att inte kunna skriva sitt namn i det nya landet. Språket var säkert också ett problem. Men å andra sidan, många klarade ju av det så det gick säkert bra. Undrar om de 6 riksdaler riksmynt han fick i arv räckte till en biljett.  Det finns lite olika sätt att beräkna värdet, ett är att det motsvarar varor för ett värde av 420 kronor idag, ett annat är att det är motsvarade betalning för lika lång arbetstid som 14018 SEK år 2024 för en industriarbetare.  Det är ganska stora skillnader i de beräkningarna. 

Men jag fortsätter min jakt, ha det bra med att hitta det du letar efter.

Igår kväll slog det ner i huvudet som en bomb: visst, det är inte bara tisdag i morgon, utan blogg-tisdag! Vad ska jag skriva om?! Efter att ha rannsakat hjärnan, insåg jag att väldigt mycket redan är avhandlat. Men idag insåg jag att det ju finns saker som jag (nästan) aldrig har skrivit en rad om. Hur kommer det sig, andra skriver ofta om dessa saker i bloggar och släktforskartidningar. Varför inte jag? Några exempel:

Amerikafarare. Jag hör till det fåtal släktforskare som INTE har någon farfars bror eller mormors syster som farit till Amerikat. Det närmaste jag kommit en amerikasläkting är min farfars mormors syster, som åtföljde sin man till det stora landet i väster på 1870-talet. De återvände till Sverige några år senare, och systern dog här. Sedan for för all del änklingen tillbaka till Staterna, där han för närvarande är spårlöst försvunnen, men parets två döttrar blev kvar i Sverige. Den äldsta har jag också lyckats tappa bort, i Växjö. Den yngsta for till England och gifte sig där.  Så var det med de amerikasläktingarna. På min mammas sida har jag inte hittat några emigranter alls, varken till USA eller något annat land. 

Båtsmän. Några soldater har jag, men inga båtsmän. Men jag upptäckte för inte så länge sedan att en av min mormors svägerskor faktiskt är dotter till en båtsman. Så här kanske jag får anledning att återkomma... 

Textilarbetare. Trots mina anor i Västergötland, inte en enda med koppling till textilindustrin. Ännu. Mina anor i Västergötland rör sig i trakten av 14-1600-talen, och textilindustrin hade väl kanske inte fått luft under vingarna så tidigt. Det närmaste jag kommit är min anmoder i västerbottniska Flarken, Ingeborg Andersdotter, som med ett nödrop undgick att bli bränd som häxa. I en bifras nämns att hon var en duktig husmor, och särskilt skicklig i att väva. 

Sedan finns det förstås åtskilligt annat som jag inte skrivit om i bloggen här. Och jag hoppas jag ska lyckas komma ihåg vad dessa ämnen är för något  nästa gång det blir bloggdags!

Bilden: resväskor finns, jodå, själv har jag faktiskt varit i Amerika! Foto: författaren.

Fritz Kautsky sittande till vänster med sina kollegor Olof Baeckström och Erland Grip. Okänd fotograf. Privat bildsamling.Friedrich Victor Johan Kautsky, mer känd som Fritz Kautsky, föddes i Wien, Österrike 5 mars 1890. Fritz Kautskys intresse för det vetenskapliga väcktes tidigt och han berättade själv om en episod som gjorde ett bestående intryck på honom. När han var fem år gammal dödade hans mamma en råtta. Till skillnad från de flesta kvinnor var hon inte rädd för sådana djur. Hon visade råttan för sin lilla Fritz. Eftersom han var intresserad dissekerade hon djuret, visade honom tarmarna, musklerna, skelettet och förklarade för honom de olika organens funktioner. Fritz Kautsky trodde själv att denna barndomsupplevelse väckte ett biologiskt intresse hos honom som han närde under hela sitt liv. 

Fritz farfar var en välkänd målare i Österrike. Fritz far var också konstnär och chef för dekorationsavdelningen på den berömda Wiener Staatsoperan. Fritz ärvde säkert från dem den konstnärliga talang som kom till uttryck på så många olika sätt i hans karaktär. Under skolåren i Wien brukade han tillbringa sina kvällar på operan, där han gjorde sina läxor under föreställningen. Där hörde han alla stora operor och eftersom han var musikalisk lärde han känna dem grundligt. Både på operan och hemma träffade han skådespelare samt musiker. Pappans önskan var att Fritz skulle bli skådespelare, men detta ville inte Fritz. När han efter gymnasiet deklarerade att han ville läsa naturvetenskap för att bli geolog tyckte inte hans pappa om det.

Universitetsstudierna avbröts av första världskriget. Då tjänstgjorde Kautsky som reservofficer i den österrikiska armén. Det var en tid som han inte gillade att prata om. Han avskydde militär disciplin, kollektivism och ogillade våldshandlingar liksom allt tvång. Som stark individualist ville han leva ett fritt liv enligt sina egna idéer. År 1916 påbörjade Kautsky och hans blivande hustru Cilli, som också studerade geologi, på förslag av sin lärare professor F. E. Suess en detaljerad jämförande analys av jordbävningar samt deras spridning i östra delen av östra Alperna. Verket försenades av världskriget och kunde publiceras först 1924, endast i väsentligt förkortad form.

Våren 1921 kom en lång, mörk österrikare till norra Sverige. Det var Fritz Kautsky. Han var geolog, 30 år, och skulle delta i den malmletning som nyligen startats av Centralgruppens Emissionsaktiebolag, företaget som var föregångare till Bolidens Gruvaktiebolag, numera Boliden AB. Han hade under vintern varit assistent åt professor Helge Backlund vid Åbo Akademis geologiska institut i Finland, och han tillträdde nu en sommartjänst, vilket var början på en mer än 40 år lång malmprospekteringskarriär, under vilken han ledde till upptäckten av en lång rad sulfidmalmsfyndigheter i norra Sverige. Fritz Kautsky, som blev en av sin tids mest framgångsrika malmletare, var ingen utbildad malmgeolog. Under sina universitetsstudier hos de välkända professorerna F. E. Suess och K. Diener i Wien plus Pompeckj i Berlin fick han en bred samt grundlig geologisk utbildning. Fältstudier i Alperna lärde honom också att använda sina stratigrafiska och tektoniska kunskaper i praktiken. Sedan Kautsky började att malmprospektera i Sverige 1921 reste han till Wien för att besöka sin familj varje vinter. Vid universitetet fortsatte han sitt vetenskapliga paleontologiska arbete och presenterade resultaten i flera uppsatser och avhandlingar.

1919 gifte sig Fritz med Cecilia "Cilli" Urban (1886-1952), också hon från Österrike. Tillsammans fick de två söner. Familjen Kautsky splittrades av kriget. Eftersom de två sönerna, som studerade geologi i Wien, var i värnpliktsåldern fick de stanna i Österrike. Även Cecilia stannade där. Den ena sonen drunknade i floden Volga, men den andre, Gunnar (1921-2002), en geolog som sin far, kom till Sverige med sin mor strax före krigsslutet. Han arbetade flera somrar, ibland tillsammans med sin far, i Skelleftetrakten och i de kaledoniska högfjällen, där han bl.a. samlade material till sin doktorsavhandling innan han blev anställd på Sveriges Geologiska Undersökning, SGU.

Västerbotten och norra Sverige hade på 1920-talet en helt annan karaktär än nu. Vägnätet var inte särskilt utvecklat. Det fanns många gårdar och större byar som låg långt från landsvägarna. Man levde på vad mark, skog och vatten gav. Det lilla man behövde köptes eller byttes mot egna produkter under de sällsynta besöken i kyrkbyn som man kunde göra ett antal gånger om året. Livet var enkelt och språket behöll fortfarande sin ursprungliga prägel. Det fanns ingen radio och postförbindelserna var dåliga. Varje främling som reste togs väl emot och välkomnades in i hushållen. På den tiden kunde man räkna med att kunna övernatta nästan var som helst i norra Sverige och särskilt främlingar som hade något att berätta kunde snart bli vän med folket i gårdarna. Fritz Kautsky fann sig väldigt snabbt som hemma i Västerbotten. Han tyckte om att leva tillsammans med invånarna. Hans humor och glada humör gjorde honom till en välkommen gäst i hemmen. På kvällarna njöt han av att sitta i köket och prata med folk. Han var mycket intresserad av människor och deras livsöden. Han var också en ovanligt duktig psykolog. Bönderna med sin naturliga natur intresserade honom mycket mer än stadens befolkning. Han menade att bönder ofta hade ett eget, fräschare perspektiv på livet och sina problem. Han gillade att diskutera saker med kvinnor eftersom de enligt hans mening ofta hade en mer originell syn på tillvaron och andra tankeprocesser än män. Kautsky var okänslig för både värme och kyla. Han gick alltid utan mössa, även på vintern, vilket var mycket ovanligt i Sverige på 1920-talet. Barhuvad, med sitt rikliga krulliga hår väckte han uppståndelse vart han än vandrade. Under fältarbete i högfjällen sov han och hans kollegor i tält till senhösten. Han gillade fältarbetet mycket bättre än vinterarbetet på kontoret, som han tyckte var tråkigt. Han avskydde stora fester och stela traditioner, men han kände sig bekväm i sällskap med några goda vänner.

Den stora majoriteten av Västerbotten är täckt av morän och hällar är ganska sällsynta. En malmletare kommer inte så långt om han bara letar efter malm i omedelbar närhet. Kautsky fann dock snart att mycket värdefull information kunde erhållas genom att studera blocken i moränen. Metoden att söka efter malm med hjälp av malmblock var inte ny, men den utvecklades till en fin konst av Kautsky. För att hitta malmblock behövde han anställda och efter ett strikt urval hittade han dem bland de unga bönderna. Blocksökning har sedan successivt utvecklats till ett yrke. Både privata och statliga organisationer använder nu regelbundet blocksökning. Många av de blocksökare som kom att arbeta i Bolidenföretaget spårades upp av Kautsky och introducerades till tekniken för block- samt malmsökning. Att vandra i terrängen varje dag på sommaren för att undersöka stenar i moränen kan verka som ett tråkigt arbete, särskilt när man betänker att det är sällsynt att hitta ett bra malmblock; Framgång kommer ofta först efter veckor av ansträngning. Eftersom Kautsky brukade följa sina blocksökare i fält, kunde han alltid hålla dem intresserade av deras uppgift.

Lokalbefolkningen gav ofta viktig information när de letade efter malm. Kautsky beskrev för bönder hur malm såg ut, och de kunde ofta berätta för honom var de hade sett stenar som kan innehålla malm när de arbetade på fältet eller i skogen. Detta var information som ibland ledde till upptäckten av malmblockskoner eller zoner av malmmineralisering. Kautsky försökte alltid visa upphittaren hur mycket han värderade informationen han fick. Han väckte intresset ytterligare genom att erbjuda premier för malmblock som hittats på detta sätt. Under sitt första år i Västerbotten gjorde Kautsky omfattande spaningsturer i Skelleftefältet, delvis tillsammans med en annan österrikisk geolog, Karl Krejci-Graf, som senare innehade geologiprofessuren i Frankfurt am Main. Han kunde lokalisera flera områden med malmmineralisering där fyndigheter värda att bryta senare hittades. Till exempel påträffades i byn Renström ett malmblock. Genom senare ingående undersökningar påträffades där de båda Renströmmalmerna. Det fanns dessutom en till österrikisk geolog, Otto Meier, som även han kom att delta i prospekteringarna i Skelleftetrakten. Han blev också en god vän till Fritz.

Kautsky och Krejci-Graf, som redan då talade svenska, pratade ofta med folk i byarna på kvällarna. En kväll hörde de en man berätta hur han flera år tidigare, när han grävde ett dräneringsdike, hittat ett stort, tungt, rostigt block. Han kom inte ihåg exakt var den låg, men på Kautskys brådskande begäran spände han sin häst till kärran och körde med geologerna i riktning mot Skellefteå. När de kom till den lilla byn Svanfors kom han ihåg att blocket måste finnas där och han kunde faktiskt hitta det igen. Det stora blocket, som bestod av svavelkis, hade en stor betydelse för malmletningen i detta område. Malmblocket gav en tydlig indikation på att det måste ske fler undersökningar i detta område och detta block gav den första stimulansen för intensiv prospektering i den östligaste delen av Skelleftefältet. Andra malmletare från företaget fortsatte sedan att utforska området tills Bolidenfyndigheten, 5 km väster om Svanforsblocket, upptäcktes i december 1924. Kautsky var delaktig i att flera olika fyndigheter hittades i det så kallade ”Skelleftefältet”. Fyndigheten i Laisvall kom kanske att framstå som Kautskys största fynd. Den största malmkroppen som hittades där fick namn efter honom, Kautskymalmen.

Den tyska ockupationen av Österrike 1938 fick Fritz Kautsky att besluta sig för att ansöka om svenskt medborgarskap och efter att ha fått det tillbringade han även vintrarna i Sverige. Även hans hustru Cecilia blev svensk medborgare. Efter Cecilias bortgång 1952 gifte Fritz sig 1954 med Alma Åman (1895-1987) från Björkliden, Jörn. Fritz somnade in på Skellefteå lasarett 3 december 1963, efter en lång tids sjukdom. Han efterlämnade ett sällsynt glatt minne av en god människa och en god vän.

I torsdags kväll hade vi extrastämma i Västerås Släktforskarklubb och stämman beslutade att vi ska arrangera Släktforskardagarna 2025. Så välkomna hit om ett och ett halvt år! 

I höstas fick vi frågan om detta och sedan dess har vi diskuterat det i vår styrelse. En arbetsgrupp har börjat jobba med planeringen och kollat möjliga lokaler och allt möjligt annat praktiskt och förberett ett beslutsunderlag inför extrastämman. Det är ju medlemmarna som ska besluta om detta, vilket nu skett. Det känns bra.
I styrelsen har vi pratat mycket om det här, det är ju något extra stort att åta sig som förening, att ordna en mässa en hel helg. Det vet ni ute i de föreningar som redan gjort detta under tidigare år. Men det är också väldigt roligt. Jag har aldrig varit med och arrangerat, bara som besökare och att jag jobbat i Rötterbokhandeln, men min erfarenhet är bara positiv.
Vi har mycket jobb framför oss, framför allt i arbetsgruppen som redan är igång med planeringen.

I somras kunde jag inte åka till Släktforskardagarna i Östersund men nästan alla övriga år sedan i Gävle 2012 har jag varit med. Det bästa med ett sådant här stort arrangemang är möten med andra släktforskare, att få träffas och prata om det vi alla gillar så mycket.
Så det ska bli extra roligt att få välkomna er hit till Västerås i augusti 2025. Och väldigt roligt att få jobba ihop med många av våra egna släktforskare här i Västerås med omnejd under mässdagarna.

Vår förening i Västerås har faktiskt arrangerat Släktforskardagarna en gång tidigare, det var 1990 och alltså 34 år sedan. Vår medlem som var stämmoordförande i torsdags kväll var med då, 1990, men förmodligen är det inte så många av våra nuvarande medlemmar som deltog den gången.
Första gången Släktforskardagarna som mässa ordnades var 1987 i Lund. Sedan tror jag det varit varje år. Fast under pandemin var det inställt första året (2020) och digitalt året därpå. Men nu är vi igång igen, sedan 2022.
Det här ska bli roligt!

Det är ett och ett halvt år tills det är dags och innan dess ska jag i kommande blogginlägg visa er lite av det Västerås jag lärt känna sedan jag flyttade hit 2019. Det är en stad med mycket gammal historia som det finns mycket att berätta om.
Här är några tidigare blogginlägg jag gjort om Västerås:

https://www.rotter.se/blog/entry/en-gammal-anrik-gard

https://www.rotter.se/blog/entry/borgerligt-liv-pa-1690-talet

https://www.rotter.se/blog/entry/gravstenens-gata

https://www.rotter.se/blog/entry/skola-i-400-ar

Fler kommer.

I veckan besökte jag Kungliga Hufvudstaden för en TV-inspelning kring temat Släktforskning. Programmet, som ingår i serien STUDIO 65, kommer att sändas i höst på UR/SVT. Innan det var dags att återvända hem fick jag några lediga timmar och ställde genast stegen mot KB - Kungliga Bibilioteket - Sveriges Nationalbibliotek. Väl där kliver man ned i djupa källarvalven och når till sist den digitala tidningsavdelningen, där ett stort antal datorer väntar.

Vad hittar man då på dessa så smart tvärställda skärmar? Jo, alla landets digitala tidningar från 1700-talet och fram till dags dato. "Men dom har vi ju tillgång till hemifrån", säger du kanske, men det är bara halva sanningen. Hemifrån kan du bara läsa tidningar som är 115 år gamla eller äldre - en vansinnig blockering av ett skattefinansierat digitaliseringsprojekt - på KB har du fri tillgång till rubbet. Denna uppenbara orättvisa sägs bero på upphovsrättsliga regler, men det argumentet faller platt. Om så vore, hur kan det då vara möjligt att studera de yngre tidningarna på plats i Kungliga Biblioteket eller på vissa andra större bibliotek ute i landet. Varför är inte detta i så fall också ett brott med upphovsrätten? 

Om man ser sig om i världen, är de digitala historiska tidningarna "fria" i de allra flesta länder och långt fram i tiden. Här och var kan det finnas en mindre avgift, men i övrigt finns inga inskränkningar i tillgången till denna basala och demokratigrundande nyttighet. Låt oss säga att en skolklass får i uppgift att underrsöka hur inställningen till judar i hemstaden var under andra världskriget. Det skulle de kunna få fram genom att studera lokaltidningen under de aktuella åren. Men det går alltså inte! Inte ens tidningar från 1914-1918, då första världskriget pågick eller när rösträttsreformen drevs igenom har du tillgång till. Eller om uppgiften är att skriva en rapport om alla statyer och monument i stan - det går inte heller. Eller ett politiskt partis tillkomst, uppgång, nedgång och fall .... Glöm det! Den källa som skulle kunna ge svaren är blockerad för dig, om du inte råkar bo i Stockholm eller i en Universitetsstad. Skandal!

Men nu var jag alltså på KB, den plats där upphovsrätten uppenbarligen inte gäller, och kunde fritt söka även efter 1908. Och hjälp vad mycket spännande och intressant man hittar! Denna fantastiska resurs borde, MÅSTE, snart i sin helhet bli tillgänglig för hemmabruk. Allt annat är i dessa tider otänkbart! När pandemin under 2020 härjade som värst släppte KB faktiskt hela resursen fri, utan tidsbegränsningar, men sen blev det aldrig mer ...

En utmärkt nyhet på KB är att man, i stället för att sitta och skriva av eller göra kostsamma pappersutskrifter, numera och helt gratis kan maila hela tidningssidor till sig själv. Jättebra!

Mindre bra är själva sökmenyn, som endast erbjuder "fritextsökning", val av tidning och en tidsfunktion som för det mesta får spatt. Trots tappra försök har jag aldrig lyckats få "Från" och "Till" att göra som jag säger ... En ny sökmeny lär dock vara på gång.

Men viktigast av allt är tillgängligheten!

Detta är vårt Nationalbibliotek, det är vår gemensamma tidningsskatt och det är våra skattepengar som har finansierat digitaliseringen!

Släpp bilderna loss ... de är våra!

Det intressanta med släktforskning är att man aldrig vad som kan dyka upp.  Förr var det adelsmän och mördare som det letades efter, det sa i alla fall en dåtida äldre släktforskare till mig.  När kungar och rövare tog slut så letades det efter intressanta livsöden, gärna så långt bort från nu som möjligt, det gällde ju att ha ett bra svar på frågan, som kom ganska ofta, om hur långt tillbaka man kommit. En del kom riktigt långt tillbaka, men jag tro mig kunna se att deras linjer inte alltid höll ihop när någon tittade lite mer noggrant. Det där med källkritik var inte alltid det mest populära, det förstörde ju de fina linjerna.

Idag ser vi kanske lite olika varianter, vi har ju fått så många fantastiska hjälpmedel, och vi kan kommunicera och ta hjälp av varandra på ett helt annat sätt. Det finns olika världsträd, där kopplingar finns till både den ena och den andra. När kopplingen ser ut att gå genom ingifta damers bröders söners fruars exmän, då torde det vara bra att läsa en gång till, för något sticker ut. Men det kanske finns något i att hoppa runt lite, det blir finare anor då. Om det är genialiskt men inte genealogiskt betyder kanske inte mycket och inte lär det bli genetiskt rätt heller.

Och just genetiken har ju blivit så populär de senaste 10 åren, det talas om det överallt, det är familjehemligheter som berättas i radie och på Tv jagas gener, om det inte är ovetande donatorer som ska få en plats i släktträdet. Det ena efter det andra dyker upp och den ena sanningen efter den andra visar sig vara fel. Fast ibland är det tvärtom, det som står i kyrkboken och som ingen tror på, blir sanning.  Nyligen testade sig några kusiner eftersom det var helt klart att de bara var halvkusiner, för det sa alla i släkten att det fanns en del gömt. Men svaret var att generna var så lika som kusiner kan ha och tänk att alla tre fick träff på den förmodade felaktiga pappans släkt.

Fri bild av Joshua Kettle på Unsplash

Där släcktes förhoppningen om en spännande och intressant familjehistoria, det var precis som böckerna sa och det ger ju inte upphov till jubelrop, när förväntan eller var det förhoppningen inte kunde uppfyllas. Och för andra, som kanske söker efter någon de inte vet namnet på, så kan upptäckten bli ett uppvaknande.  Allt är inte som man tror. Adelsmannen som på ålderns höst tog ett test och inte fick en enda träff på varken mammans eller pappans sida, kunde efter djupdykningar i arkiv och letande bland nya, för honom, källor konstatera att den fram till nu okända adoptionen flyttat rallarens son upp i aristokratin. Kanske inte det som förväntades, men så var det och i just det fallet så blev det ingen katastrof, mer än berättelse om en riktig klassresa.

Jag tycker mig se att det händer bland fler och fler, släkten är inte den man tror och då kan jag inte låta bli att fundera på hur vi kan göra för att få ännu bättre mätetal på hur stora felen är. Eller ska vi strunta i det och låta livet gå vidare, en del av oss hittar nya släktingar, andra tappar släktgrenar, rent biologiskt, men alla andra kopplingar finns ju kvar. En förlorad biologisk far kan ge två fäder att koppla sig till, något som kan vara intressant. Och om vi är rädda för att få veta hur det egentligen ligger till med våra släkter så ska vi kanske göra något annat än släktforska, i källor likväl som i DNA. Undrar om schack är lika intressant som släktforskning, det kanske är värt att prova, för då får jag i alla fall behålla de som jag tror är min släkt.

Amanda Marklund. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Anna Amanda Marklund föddes 1870-10-24 i Myckle inom Skellefteå socken som dotter till Anders Marklund och hans hustru Anna Lovisa Persdotter, båda bördiga från nämnda by. När Amanda var åtta år gammal förlorade hon sin far.

Amanda utbildade sig till lärarinna och avlade småskollärarinneexamen vid 20 års ålder 1890. Samma år började hon sin tjänstgöring vid skolan i Medle som hon var trogen hela sitt yrkesverksamma liv. 31/12 1930 avgick hon med pension. I en matrikel över tjänstgörande lärare i Skellefteå landskommun vid denna tid finns hennes anställning som lärarinna dokumenterad. I matrikeln är det noterat följande om henne: "Nitisk i arbetet. Avhållen av alla. Från ex. dagen har hon aldrig för sjukdom eller annan angelägenhet försummat en enda timme." Inte en enda timmes frånvaro under 40 tjänstgöringsår, det tycker jag är imponerande!

1931, efter sin pensionering, gifte sig Amanda med snickaren Karl Otto Fahlgren född 1860-05-25 i Sörböle, Skellefteå, son till Lars Larsson Fahlgren och hans hustru Katarina Charlotta Persdotter. Otto och Amanda bosatte sig på Strandgatan 47 i Skellefteå. De hade varit förlovade i 30 år men ingick alltså äktenskap först efter att Amanda hade pensionerats som lärarinna.

Amanda insjuknade i cancer och avled 22 april 1935. Otto levde till 1943-03-26.

Tre systrar växer upp ihop, i samma familj, men är egentligen inte systrar. Den ena är syster till de andra två, som inte alls är släkt. Hur kan det bli så?
Du som är släktforskare förstår förstås att det handlar om halvsyskon i flera led. Se nedan.

Fyra okända barn, som kanske är syskon eller inte alls släkt med varandra. Foto: Erhard och Emil Nilsson. Bildkälla: Länsmuseet Gävleborg, licens CC BY-SA.

Så här är det med de tre systrarnas släktskap:
Anders var gift med Anna och fick dottern Amalia 1873. Anders dog 1875. Anna gifte om sig året efter med sin unge dräng Bengt och de fick dottern Beata 1877. Anna dog vid förlossningen och snart gifte Bengt om sig med Carin och de fick dottern Cecilia 1880. Det var på sätt och vis samma familj men efter ett tag bestod den av styvsyskon, halvsyskon, föräldrar och styvföräldrar. Amalia och Beata var halvsyskon. Beata och Cecilia var halvsyskon. Men Amalia och Cecilia var inte alls släkt, trots att de båda var halvsyskon till Beata.
Hade Bengt dött tidigt i äktenskapet med Carin och hon sedan gift om sig och fått barn i nästa äktenskap och så vidare, så hade det ju kunnat förändras betydligt mer.
Exemplet ovan är bara ett hitte-på för att visa vad jag funderar på.

Kärnfamiljen var ju inte alltid intakt, varken förr i tiden eller idag, det vet vi. Både vuxna och barn dog ifrån sina familjer, av sådant vi idag inte behöver oroa oss för särskilt mycket. Familjer förändrades.

Anledningen till att jag kom att fundera i de här banorna är att jag nyss läst en roman som heter "Teatern vid stranden" av den brittiska författaren Joanna Quinn. Den har inget alls med släktforskning att göra men handlar om tre syskon som heter Cristabel, Flossie och Digby. (En mycket läsvärd bok, rekommenderas.)
Cristabels mor, som jag tror hette Anabel, dog vid förlossningen. Hennes far Jasper gifte om sig med Rosalind och de fick Flossie. Jasper dog kort därefter och Rosalind gifte om sig med sin makes bror Willoughby. I det äktenskapet föddes Digby. Cristabel och Digby var alltså inte syskon alls, utan kusiner, men Flossie var halvsyster till både Cristabel och Digby. De tre barnen växte upp i egentligen samma familj men där föräldrarna med tiden byttes ut.
Liknande fall har jag nog stött på några gånger under min släktforskning. Ett jag minns är en av mina svärdöttrars förfäder som under senare delen av 1800-talet växte upp med sin styvfar och hans nya hustru sedan först hans far och sedan hans mor dött.

Idag pratar vi om "mina barn, dina barn och våra barn" efter skilsmässor och nya förhållanden som ger oss utvidgade familjer. Så var det också förr i tiden, men mer sällan på grund av skilmässor utan i stället för att en make dött. Så var det i min farmors fars familj.
Farmors far hette Kristoffer Johansson och föddes 1850 i Grimeton i Halland. Båda hans föräldrar Johannes Svensson och Agneta Henriksdotter hade varit gifta tidigare, blivit änka och änkling och gift om sig. Båda hade barn med sig från sina tidigare äktenskap. Kristoffer, som var yngst, hade åtta äldre syskon som var födda 1825-1847. 25 år äldre syskon var ju inte ovanligt, så stor åldersskillnad kunde det ju också vara i en intakt familj. Många kvinnor födde barn tills de närmade sig 50-årsåldern.

Farmors far Kristoffer , född 1850, och hans familj.

Kristoffer levde tills han var 97 år och min pappa växte upp med sin morfar i hemmet. Kristoffers far var född 1798 och jag har ibland tänkt på hur få generationer det ibland är som spänner över en lång tid. Min pappa, född 1926, hade sin morfar hemma på gården, vars ena förälder var född på 1700-talet. På min pappas sida har jag kusiner födda i slutet av 1930-talet och som fortfarande lever och de har säkert också träffat sin fars morfar, den gamle Kristoffer som levde till 1947.

Till vänster min farmors föräldrars grav på Rolfstorps kyrkogård (eget foto). Till höger Kristoffer tillsammans med min pappas storebror Erik. Eriks äldsta barn föddes i slutet av 1930-talet, de är liksom jag barnbarns barn till Kristoffer, och de hann nog träffa honom. Jag ska fråga dem om det.

Det som kanske var mer vanligt var att en man var gift flera gånger, eftersom det var större risk att kvinnor dog i barnsäng.
Kristoffers farfar Sven Torsson var gift tre gånger. Först 1780 med Anna Andersdotter som dog 1788. Sedan 1790 med Börta Jönsdotter som dog i februari 1801. I december samma år gifte han om sig med Börta Arvidsdotter. Det är Börta Jönsdotter som är min ana. Jag har inte hittat några barn i det tredje äktenskapet, så familjen hade bara två barnkullar, från Svens första och andra äktenskap.

I mina barns farmors gotländska släkt har jag funnit skolmästaren Hans Jacobsson i Alva socken. Han var gift tre gånger. Först 1682 med Beata (okänt efternamn) och de fick tre barn 1682-1684. Sedan 1689 med Anna Hansdotter och de fick fyra barn 1690-1695. Till slut 1699 med Walborg Båtelsdotter och de fick nio barn under åren 1700-1719. Han blev alltså far till minst 16 barn.

Säkert fanns det de som var gifta både fyra, fem och sex gånger och fick barn i varje äktenskap. Har du något exempel på det i din släkt så berätta gärna i en kommentar här.

Då önskar jag alla en god fortsättning på det  nya året! Tjugondedag Knut ligger bakom oss, och jag ska inte förirra mig ner i några reflektioner kring namnet Knut eller seden att städa ut julen just till detta datum. (Det vore för övrigt opassande, eftersom jag själv är sorgligt senfärdig med nedplockning av julen). Däremot hoppas jag att alla har passat på att njuta av Tulpanens dag igår måndag, alltid den 15 januari, coh köpt med sig en bunt färgglada glädjespridare i vintermörkret. 

Under jullovet har man ju förhoppningsvis tid att fördjupa sig i släktforskningen, och då jag fått låna en diger krönika om den lilla hälsingeorten Ilsbo av en god vän, så har jag gjort precis så. Jag har nämligen en soldat, som vad jag visste fram till nu, hade dött i Ilsbo, dock utan närmare upplysningar. Sonen ska också vara född därstädes. Jag gick tillbaka till sonens vigsel i närbelägna Bergsjö och läste anteckningarna lite noggrannare än förra gången. Där står verkligen att hans far, soldat, är avliden och änkan är hans (sonens alltså) närmaste anhörig. Med hjälp av denna upplysning, kunde jag i alla fall begränsa letandet i dödboken till före år 1754 när junior alltså gifte sig. 

I boken jag fick låna, finns en förteckning 'död i Ilsbo'. Och där hittade jag verkligen min soldat! Död 1743. Raskt över till Ilsbo dödbok, jodå, jag hittade honom direkt. 'Efter att ha levat christeligt och vackert i 66 år' skriver prästen som avslutning. Det antyder ju att han bott i församlingen ett tag. Samt att han troligen är född 1677, eller möjligen 1676. Var han är född, framgår däremot inte, men jag tror som sagt inte att prästen skulle ha uttalat sig om soldatens vackra leverne utan att ha lärt känna honom, han var för övrigt kyrkvärd också, framgår det. 

Sedan har jag möjligen också hittat änkan i boken respektive kyrkboken, men den noteringen behöver kollas upp i alternativ källa, och det hoppas jag kunna göra snart. I boken finns också en ägarlängd för gårdarna i Ilsbo, men min soldat verkar inte ha ägt någon gård. 

Det är ju i alla fall tur att vi har en hobby som inte kräver utomhusvistelse med vackert väder... 

Bilden: en äldre militärhjälm  Foto: Pixabay

Lova Larsson. Foto: Franke, Skellefteå. Privat bildsamling.Magdalena Lovisa ”Lova” Larsson föddes 1853-09-06 i Bygdeträsk, Burträsk som barn nummer tre av fem till bonden Lars Gustaf Persson, barnfödd i Bygdeträsk och hans hustru Christina Regina Olofsdotter, bördig från Renbergsvattnet, Burträsk.

När Lova Larsson gick och läste (deltog i konfirmationsundervisningen) 1870 vistades hon i Svedjan (nära gamla mejeriet). Där kom hon i kontakt med Eleonora Lindström, föreståndaren för mejeriet i Burträsk. Hon anställde Lova som sin piga. Eleonora Lindström hade ofta två elever samt en piga. Det berättas att Lova var med när Burträskosten (Västerbottensosten) kom till.

Det finns många olika berättelser om hur Burträskosten (Västerbottensosten) kom till. Från Svedjan i Burträsk (granne med gamla mejeriet) kommer denna berättelse. Eleonora bjöds på kaffe till Lundströms gård i Svedjan. De satt vid köksbordet, skrattade och pratade. Eleonora glömde därför bort osttillverkningen. Glömskan innebar att en läckerhet blev till.

Lova tyckte att mejerska var ett intressant yrke. Hon utbildade sig till mejerska i Härnösand och Stockholm. Åren 1878-1880 var hon piga i Bodbyn hos bonden Per Anton Österlund med familj. 1881-1883 arbetade hon på Gammelbyns mejeri i Burträsk. Lova återvände hem till sina föräldrar i Bygdeträsk 1883. 1885-1886 bodde Lova i Mångbyn, Lövånger och var då antecknad som mejerska. 1886 flyttade hon till Gammelbyn, Burträsk och arbetade som piga åt fanjunkare Johan Otto Sundström. 1887-1888 tjänstgjorde Lova som piga i Gammelbyn hos handlare Carl Johan Skog. 1888 återvände Lova till Gammelbyns mejeri i Burträsk och fick på nytt Eleonora Lindström som sin arbetskamrat. Lova fick ersätta Eleonora när hon inte hade hälsan att fortsätta. 1892, samma år som Eleonora dog, flyttade Lova till Vebomark. Hon tjänstgjorde vid mejeriet där under fem års tid. 1897 flyttade hon till Nedre Bäck, Skellefteå socken. Hon blev kvar där till och med år 1903 när hon flyttade till Selet, Lövånger. Där var hon i knappt ett år. 1904 flyttade Lova tillbaka till Gammelbyn, Burträsk och arbetade på mejeriet i elva år. Hon utbildade unga flickor som skulle bli mejerskor. Utbildningen tog två år. Därefter var de färdiga för anställning vid andra mejerier. Vid denna tid fanns det mejerier i många byar runt om i bygden. Lova Larsson var en av dem som förde arvet efter Eleonora Lindström vidare.

1915 flyttade Lova till Bursiljum och bosatte sig i en stuga på fastigheten som ägdes av Nikanor Emanuelsson. Nikanors hustru Augusta var syster till Lova. Det var troligtvis anledningen till att Lova bosatte sig i Bursiljum på ålderns höst. Hon avled 1923-02-24 och stugan revs efter hennes bortgång.

I morgon får jag nog se till att fira lite, åtminstone lite stillsamt här hemma. För precis tio år sedan, den 14 januari 2014, gjorde jag mitt första blogginlägg här i Rötterbloggen. Sedan dess har det blivit 477 inlägg, inklusive detta. (Bakgrunden på jubileumsbilden ovan är den första sidan i Gladhammars äldsta ministerialbok, C:1, bildkälla: Arkiv Digital).

Att ha förmånen att få blogga om släktforskning, det uppskattar jag. Det är en glädje att få dela med mig av både stort och smått. Allt ifrån de allmänna tipsen om till exempel emigrantforskning, fastighetsforskning eller släktforskning i Stockholm, till nischade historier om enskilda människor. Ibland har jag skrivit om mina egna släktingar, ibland om andras.
Vi är flera bloggskribenter som bloggar regelbundet och har olika publiceringsdagar. Min bloggdag är lördagar. På senare år har jag nog bloggat så gott som varje vecka men från början var jag inte riktigt lika flitig. Det gäller ju att komma på något intressant att blogga om varje gång.

Vad har de här tio årens bloggande lärt mig? Jo, att ni läsare gärna vill ha praktiska råd om källor och forskning. Ett av de mest lästa av mina inlägg handlar om emigrantforskning. Det skrev jag i juli 2019 och det har fått över 25600 klick sedan dess. För mig är det väldigt mycket, men jag vet inte om det är det mest lästa.
Ett annat populärt blogginlägg handlar om de allra fattigastes bostäder, backstugor och kojor. 21250 klick på det. På ett sätt är det extra glädjande att man faktiskt vill läsa om de fattiga. Att göra det kan kanske ge lite perspektiv på livet.

Det är väldigt trevligt att få kommentarer om det jag skriver. Ibland är det frågor om mer detaljerade källor eller information om blogginläggets innehåll och kan jag hjälpa till med det så gör jag det gärna.
Om du har en fråga eller kommentar så är det allra bästa att du skriver det i kommentarsfältet här i bloggen. Då får jag ett mail om kommentaren, även om den lämnats till ett gammalt blogginlägg.
Det går också bra att skicka mail till mig (info snabel-a slaktforskaren punkt se), men då är det bra om du skickar med en länk till blogginlägget du vill fråga om. Efter snart 500 inlägg kommer jag inte ihåg allt jag skrivit om eller när.
Extra glad blir jag för mailen med tips om något särskilt som avsändaren tycker att jag ska skriva om.

För dig som läser våra blogginlägg här på Rötter vill jag bara påminna om att de är skrivna i ljuset av sin tid och oftast inte uppdaterade efteråt. Något som jag bloggade om 2015 kanske inte gäller längre, t ex länkar till diverse källor.
Ibland har jag uppdaterat med ny information när det kommit fram och då syns det tydligt som ett tillägg eller en rättelse, men jag går inte systematiskt igenom gamla blogginlägg och kollar länkar mm.

Det allra första blogginlägget handlade om hur jag kom att börja släktforska. Jag började med min mans fars släkt som kommer från Ryssby och Berga i västra Småland. Den släkten höll jag på med även under A-kursen i släktforskning som jag läste på distans på Mittuniversitetet 2010 och skrev min examensuppsats om.
Då, för snart 14 år sedan, kom jag inte så mycket längre bakåt än sent 1700-tal i flera släktgrenar och till första halvan av 1700-talet i några få. Kyrkböckerna var digitaliserade av Riksarkivet och Arkiv Digital (AD) , som hade kommit ganska långt med fotogreringen i färg redan då. Men det fanns inga register att söka i utöver folkräkningarna hos Riksarkivet, som då kallades Svar.
Min plan är att någon gång återuppta forskningen om makens släkt, för med alla nya register som numera finns hos AD tror jag att jag skulle kunna få fram betydligt mer. Vi får se.

Under tiden kommer jag att fortsätta blogga, åtminstone ett tag till.
Det finns så mycket att skriva om och jag har samlat på mig en liten bank med idéer på sådant jag själv tycker är intressant att fördjupa mig i. Förhoppningsvis tycker även ni läsare det.
Jag gillar bloggandet. Att skriva för bloggen är ganska lättsamt, även om ämnet ibland kan vara nog så allvarligt. Ett blogginlägg är inte en artikel, inte som i en tidning (vilket jag också gjort, i över 40 år), utan kan vara mer personligt och kommenterande. En egen genre inom skrivandet, så känner jag.
Det blir kanske inte tio år till, men några, gissar jag.