Boktips för släktforskare

Idag tipsar jag om tre släkthistoriska böcker.

Eva Martinsson: Jordgubbsfarmen (Blue Publishing, 2023)
Gustaf Rödin blev Gus Rodin sedan han emigrerat till Amerika. Om hans liv i Sverige och i sitt nya hemland berättar Eva Martinsson i sin nya bok "Jordgubbsfarmen". För det är det som är hans amerikanska dröm, att ha en jordgubbsfarm. Den drömmen driver honom hela tiden framåt.
Vi får följa honom under hans uppväxt i Dalsland, hans ungdom som dräng och soldat och hans sökande efter ett eget och bättre liv i Amerika. Detta är författaren Eva Martinsson andra bok. För ett par år sedan skrev honom Alma, en ung kvinna som sökte sin lycka i Göteborg. Gustaf är hennes bror.
Det ska poängteras att boken är en roman, men den bygger på verkligheten. Gustaf Rödin har funnits och vi får anta att de stora dragen i berättelsen nog följer verkligheten, åtminstone så som den är känd.
Gustaf sparar ihop pengar så att han ska kunna köpa en Amerikabiljett, men det tar lång tid. Först 1928 kommer han iväg och skulle då fylla 23 år. Väl ombord på båten får han veta att det är lättare att komma in i Kanada än i USA, kraven på hälsointyg är betydligt strängare i USA. Dessutom skulle han få tillbaka pengar på sin biljett om han hoppar av redan i Halifax i Kanada. Till slut hamnar han i trakterna av Winnipeg, efter många turer.
Gustaf är en god människa, det är tydligt redan från början. Inte bara snäll och hjälpsam utan också en som tror andra om gott. Och han träffar osannolikt många andra goda människor under sina många år i Kanada och i USA. I boken nämns då och då brev från de hemmavarande syskonen och troligen bygger en hel del av berättelsen på de brev som Gustaf skrev hem. Kanske berättade han bara om de goda människor han mötte.
Det är en ömsint och fin berättelse om en människa vars liv är värt att berätta om och lyfta fram i ljuset. Det här är en bok som jag tyckte mycket om att läsa. Ett extra plus för mig är att jag kan se paralleller med min egen farmors bror Karl som emigrerade 1909. Han tog också vägen över Kanada och kanske var det av samma skäl.

Carl Otto Mattsson: Otto Julius – Svenskamerikanen som vände åter (Artcopy förlag, 2016)
"Min far Otto Julius levde i en tid då de flesta av livets problem och bekymmer kunde lösas med en enkel biljett till Amerika."
"Tio år i Amerika var en behaglig piruett i ditt liv, men det var hemmet på slätten som var din självklara plarts på jorden."
Ovanstående två citat är för mig kärnan i den här boken. Författaren skriver om sin far Otto Julius, som utvandrade men återvände, och om hans många syskon. Av familjens nio barn som blev vuxna, födda 1874–1897, utvandrade sex. Och de höll ihop, både i Amerika och hemma i Sverige. Flera tusen brev mellan syskonen och till föräldrarna finns kvar i kartongenr på gården i Edsvära socken i Västergötland, en gård som Carl Otto Mattsson tagit över efter sin far och använder som fritdshus. För det här är inte en gård som lönar sig att driva idag.
Det mest framträdande i boken är sammanhållningen mellan de många syskonen och deras längtan hem till föräldragården. Otto Julius blev den som tog över den, inte minst för att hans syskon skulle ha ett hem att komma till vid besök i Sverige. Men kärleken till gården och det tunga arbetet var också en drivkraft.
Det är en riktigt fin berättelse, ömsint och kärleksfull, men också självständig med reflektioner kring både författarens far och hans syskons tillkortakommanden. Carl Otto Mattsson ger oss nedslag i historien och skriver med stor inlevelse. Vi får veta mycket om livet för de svenska emigranterna i Amerika, om livsvillkor, hur de tog sig fram, hur de roade sig och om engagemang i svenskamerikanska föreningar. Allt är dokumenterat i de många detaljerade breven hem.
Det här är en riktigt fin och läsvärd släktbok.

Ulla-Maria Andersson: Skamluvan (Norstedts, 2022)
Det är ett eländigt liv som hon lever, den unga Lovisa från Torslunda på Öland. Fattig backstugusittare, faderlös och beroende av andra. Om Lovisa har författaren Ulla-Maria Andersson skrivit romanen "Skamluvan". Den utspelar sig under nödåren 1867–1869 och fram till 1871.
Lovisa är 17 år när vi möter henne första gången, som piga på en gård i hemsocknen Torslunda, idag inte långt från Färjestaden. På gården måste hon freda sig mot den vuxne bondesonen och mot drängen och stå ut med en vresig matmor. Hennes mor Christina i backstugan lever på svältens rand och svägerskan, änkan efter hennes döde storebror, bor på fattigstugan. Lovisa vill ta sig ur detta liv och drömmer om att flytta till storstan, få arbeta i affär och klä sig i fina kläder. Slippa nöden.
Till Stockholm kommer hon inte, däremot till Gävle. Men inte blev det bättre där. Den fattige hade ingen rätt till något eget liv.
Vi får följa Lovisa under de här fyra åren. Berättelsen är inte någon dokumentär men bygger på Ulla-Maria Anderssons egen släkthistoria. Jag tror att författaren hade tänkt sig en fortsättning, men hon avled i vintras.
Det är en läsvärd bok. Dyster, men gripande. Den känns trovärdig, för Lovisas livsvillkor finns skildrade av så många.