På Eriksgata

I den disiga medeltiden, när en ny kung hade valts vid Mora stenar i Uppland, var det meningen att han ganska omedelbart därefter skulle rida ut på en Eriksgata.

Namnet kommer förmodligen inte från någon särskild kung eller storman vid namn Erik, utan troligen ur den ursprungliga betydelsen av ’Erik’, som är ungefär ’allsmäktig’. Kungen skulle helt enkelt visa sig i varje landskap som tillhörde riket, bli ’erkänd’, samt visa sin respekt för landskapens respektive lagar, och lysa frid. Han reste från Uppland via Södermanland, Östergötland, Småland och Västergötland. Därefter red man genom Tiveden upp till Närke, över Oppboga bro över Arbogaån in i Västmanland, och därifrån tillbaka till Uppland. Vid varje landskapsgräns mottogs kungen av det nya landskapets lagmän, som medförde gisslan och följde majestätet till nästa landskapsgräns. På vägen skulle man alltid stanna till vid tinget, där stormännen säkerställde att kungen verkligen var den han gav sig ut för. Man hade ju inga fotografier eller målningar att utgå ifrån på den tiden…

Det var viktigt med Eriksgatan. Framför allt var det viktigt att man gjorde allting rätt. En viss konung Ragnvald Knaphövde red Eriksgata 1125-26, men när han ridit in i Västergötland, glömde han att ’ta gisslan’. Vredgade över att den nye kungen inte fruktade för sin säkerhet utan bara helt nonchalant red på genom landskapet, slog västgötarna ihjäl honom i trakten av Falköping.

Den första säkert dokumenterade Eriksgatan reds av Magnus Eriksson år 1335. Även efter att Sverige blivit ett arvkungadöme, var det en tid efteråt lag på att kungen måste rida Eriksgata. Den siste som var skyldig att göra detta var Karl IX vintern 1609. Sedan ändrades lagen. Men även mer sentida kungar har genomfört Eriksgata-liknande rundresor. Bland annat Karl XI red land och rike runt, och han har tillskrivits mängder med äventyr på sina resor genom landet. Gustaf III red också liknande rundresor, och i modernare tid har både gamle kungen Gustaf VI Adolf och vår nutide Carl XVI Gustaf gjort rundresor som kallats Eriksgator. Även om de nog inte behövde ta gisslan vid landskapsgränserna som på medeltiden.

Första gången jag läste ordet ’Eriksgata’ var i veckopressen, där det stod om kungen att han hade haft ett hårt program med representation och Eriksgator. Med tiden förstod jag ungefär vad som menades med begreppet, och i somras blev Eriksgatan plötsligt ett mycket konkret inslag i mitt liv, där jag stod vid Anundshögen och häpet tittade på den svaga urskålningen i marken, som strök tätt förbi runstenen.

Källor: Nordisk Familjebok 1953

Wikipedia.

Bilden: Här gick alltså Eriksgatan. Tätt förbi runstenen vid Anundshögen. Foto: författaren