På kyrkogården i Mörarp, min gamla hemsocken öster om Helsingborg, finns en vacker gammal gravsten alldeles intill grusgången vid östra kyrkomuren. Stenen täcks av uthuggna vinrankor och på toppen har det ursprungligen suttit ett numera försvunnet kors, antagligen i sten. På framsidan syns en medaljong i relief föreställande »Natten», en kopia av den danske skulptören Bertel Thorvaldsens konstverk »Natten og Dagen» (1815) som symboliserade dygnet som helhet. Precis som dagen inte kunde existera utan natten var döden en oundviklig del av livet, och i Thorvaldsens skildring är Natten (Nyx) en bevingad, omsorgsfull moder som bär sitt sovande barn över axeln, åtföljd av nattdjuret ugglan, som flyger utmanande mot betraktaren. Det är inte svårt att förstå varför man valde just detta motiv till gravstenen på Mörarps kyrkogård. Själva inskriptionen har utformats som en uppslagen bok, som berättar att det är rusthållaren Per Andersson (1778-1849) och hans hustru Pernilla Månsdotter (1791-1874) från Tollarps by som har sin eviga vila här. Gravboken avslöjar att även deras son Nils Persson (1823-1909) och hans hustru Ingar Martinsdotter (1835-1910) vilar i graven, som är upplåten till nyårsafton 2036. Vad som händer med graven därefter är ännu okänt, men man får hoppas att en så kulturhistoriskt värdefull gravsten bevaras åt eftervärlden.

b2ap3_thumbnail_IMG_9435.JPG

Mörarps skola ligger alldeles bredvid kyrkogården, och eftersom den östra kyrkogårdsgrinden är närmast skolan har jag gått förbi den gamla gravstenen otaliga gånger när klassen skulle lyssna på konserter eller bevista adventsgudstjänster. Det är ingen tvekan om att gravstenen är ett konstverk, men vem var egentligen Per och Pernilla från Tollarp, och varför fick de en så vacker gravsten? Hur bodde de, hur såg familjen ut? Och hur lyder egentligen psalmversen på stenen? Jag bestämde mig för att undersöka saken genom ett litet släktforskningsmaraton. Hur mycket kan man egentligen få fram under en timme om man är väl förberedd, har tillgång till genealogiska resurser och vet var man ska leta? Jag satte timern på en timme och medan sekunderna tickade iväg tog jag mig genast an själva gravstenen, som kortfattat hänvisar till »PS. 360 V. 6». Jag gick till bokhyllan där jag förvarar diverse gamla biblar, psalmböcker och katekeser och hittade till slut en psalmbok från 1819. Där kunde jag snabbt konstatera att den sjätte versen i psalm 360, som skrevs av biskopen J. O. Wallin, är minst lika poetisk som Thorvaldsens medaljong:

»Med Simeon jag far i frid

Och mig till ro begiver,

Lik kärven, som i rättan tid

Från marken införd bliver.

Mig, Jesu, med det hoppet gläd,

Att bland din skörd, din goda säd,

Du mig ett rum ock giver».

Nu var det dags att undersöka arkivkällorna. Kanske är det lite »fusk» att Mörarp tillhör de församlingar som har registrerats i sin helhet i Demografiska Databasen Södra Sverige (DDSS), för sådan tur har man sannerligen inte varje gång man släktforskar, men det underlättade i varje fall mitt lilla släktforskningsmaraton avsevärt. Det tog dock lite tid eftersom jag ville kontrollera alla DDSS-datum i originalkällorna, för som släktforskare får man aldrig slarva – inte ens under ett släktforskningsmaraton! Dödboken avslöjade att åboen Per Andersson på gården Tollarp Nr 2 avled av »rheumatism» den 16 oktober 1849 medan hans änka Pernilla Månsdotter slutade sina dagar på samma gård den 21 december 1874, utan angiven dödsorsak. Gravstenens datum stämmer alltså överens med uppgifterna i dödboken, så inget konstigt där. 

b2ap3_thumbnail_Skrivelse-1832.jpg

Per Anderssons namnteckning, daterad Tollarp den 11 augusti 1832; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Jag letade fram familjen i Mörarps husförhörslängd 1843-1848, där jag mycket riktigt hittade dem under Tollarp Nr 2. Per sägs vara född 1779 12/6 i Vesterby medan Pernilla anges vara född 1791 13/11 i Tollarp – den sistnämnda byn kände jag till, men Vesterby hade jag aldrig hört talas om. Jag kikade därför i C. M. Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige, men hittade varken Vesterby eller Västerby. Dock angav husförhörslängden att parets äldste son Anders föddes 1813 i Vesterby, så jag återvände till DDSS där jag hittade familjen. Vesterby låg tydligen i Mörarps moderförsamling Kropp, så nu var det mysteriet löst. När jag ändå klickade runt i DDSS letade jag upp föräldrarnas födelsenotiser, och kunde konstatera att uppgifterna i husförhörslängden och på gravstenen stämde – Per föddes 1779 i Kropp som son till Anders Persson och Hanna Pålsdotter i Vesterby by, medan Pernilla föddes 1791 i Mörarp som dotter till Måns Andersson och Kierstena Nilsdotter i Tollarps by. Jag hittade även vigseln i Mörarp 1812, där brudgummen sägs vara dräng och »insokne frälseåbo» i Westerby och bruden piga i Tollarp, samt att »giftes manen war Måns Andersson från Tollarp», alltså brudens far.

Eftersom Per Andersson först ska ha varit frälseåbo i Vesterby i Kropp men sedan rusthållare i Mörarp – kan han ha övertagit hustruns föräldrahem? Mörarps husförhörslängd 1818-1826 avslöjade att familjen flyttade från Kropp till Tollarp Nr 2 år 1819 och övertog gården från Pernillas mor Kjerstina, så det verkade stämma. Eftersom Per dessutom sägs vara rusthållare misstänkte jag att det kunde finnas uppgifter bland rusthållsförändringsförteckningarna, så jag letade fram 1811-1824 års förändringar (som hittas i Malmöhus läns landskontors arkiv, del 2, volym GIab:9). Till en början hittade jag inte ett dugg, och med tanke på att det nu redan hade gått tjugo minuter började jag nästan ge upp när jag äntligen hittade vad jag sökte. I en »Förteckning öfwer Åbo förändringar vid 2dra Majorens Esquadron och Kongl. Skånska Husar Regementet upgifne vid Städsmötet År 1820» fanns Tollarp Nr 2, som sades vara ett kronohemman om 1/6 mantal som »Kjersti Nils dotter öfwerlåtit till swärsonen Per Andersson och dess hustru för 258.12.6. 1818 den 21. December». Precis vad jag letade efter!

b2ap3_thumbnail_Bouppt-1850.jpg

Ingressen till Per Anderssons bouppteckning 1850 10/1, i Luggude häradsrätts arkiv, vol. FIIa:105 (1850), sid. 25 (bild: ArkivDigital)

Jag övergick raskt till bouppteckningarna, som i Mörarps fall förvaras i Luggude häradsrätts arkiv. »Givetvis» finns det ingen bouppteckningsregister för den aktuella perioden så jag fick helt enkelt bläddra – inte helt optimalt när man är under tidspress, men jag hade inget val. Jag letade först fram 1849 års bouppteckningar, men när jag upptäckte att det i slutet av volymen fanns bouppteckningar från maj och juli 1849 – och Per Andersson avled ju i oktober 1849 – hoppade jag genast vidare till 1850 års bouppteckningar. Redan efter tjugofem sidor hittade jag vad jag letade efter, nämligen en »Laga Boupptekning efter Rusthållaren Per Andersson på N:o 2. Tollarp som med döden afled den 16 sistl. October», daterad den 10 januari 1850. Han ärvdes av änkan Pernilla Månsdotter och sönerna Anders och Nils i Tollarp samt döttrarna Elna, gift med åboen Per Nilsson i Filborna, Maria 30 år gammal och Johanna 17 år. På gården fanns varken kontanta penningar, guld eller silver, men däremot bland annat fyra kittlar, ett krus, en kaffekittel och en panna i koppar, ett stop, tre tallrikar och fem ljusstakar i tenn samt en kakelugn, två pannjärn, sex yxor, fyra sågar, fyra huggjärn, en bandkniv, fem spadar, tretton liar (!) och en hötjuva. Bland träföremålen hittade jag ett större skåp, två bord, sex stolar, en kista, två sängställen, en soffa, en mjölkista, ett baktråg, en handkvarn, fyra sädesmått, en karahylla, en vävstol med varpa och två tvättsäten, medan diverse föremål bland annat bestod av ett väggur, två skåp, en sadel, »2:ne bikupor med bi», ett gammalt baktråg, ett strykjärn, tre flaskor, en del lerkärl samt »1. del Böcker». Jag fick inte direkt intrycket av ett förmöget hem, så hur kunde de egentligen ha råd med en så vacker gravsten? 

Jag bläddrade vidare, och började äntligen hitta lite logik. Tre större vagnar med säten, två höstvagnar, en järnvagn, ett par kälkar, två plogar, en järnharv, en trumla, en hjulbör. Sex hästar, ett par oxar, fem kor, tre kvigor, fyra ungoxar, ett får, fyra svin och fyra gäss. Per Anderssons gångkläder bestod av en blå och tre grå rockar, en sämre rock, en gammal kapprock, två jackor, tre par byxor, tre par lin- och tre par skinnbyxor, en skinnpäls, fyra västar, fem par strumpor, en tröja, fyra större kläden, sex par vantar, två par stövlar, tre hattar, två mössor, åtta halskappor, fyra näsdukar samt två lärfts- och fjorton blångarnsskjortor. Det låter som att Tollarps by hade ett modelejon i början av 1800-talet? Gårdens grödor utgjordes av fyra tunnor utsådd råg, femton tunnor råg, tio tunnor korn, femtio tunnor havre, fem tunnor ärter och »20. tunnor potäter». Slutligen antecknades det att »Fastigheten Krono Skatte Rusthåls hemmanet N:o 2. 29/96 dels Mtl: Tollarp Enligt Skattebref af den 4 October 1838 upptages efter 1849. års Tackserings värde med 1,680», och när gårdens värde slogs ihop med lösöret och de futtiga skulderna på 40 riksdaler banko drogs av återstod hela 3030 riksdaler banko. En nog så ansenlig summa anno 1850, som utan tvekan täckte kostnaden för en konstnärligt utsmyckad gravsten med en Thorvaldsen-relief på toppen.

b2ap3_thumbnail_Tollarp-2.jpg

Karta från 1833 över gården Tollarp Nr 2 – en typisk Skånegård; ur Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14 (bild: Lantmäteriets historiska kartor)

Nu hade jag fått fram vad som fanns på gården och vad som odlades, men hur såg själva gården ut? Jag kunde inte hitta Tollarp Nr 2 i bokserien Svenska gods och gårdar (del 5, »Malmöhus läns norra»), så jag vände mig istället till Lantmäteriets historiska kartor där jag till slut hittade en »Ägo-Beskrifning, Häfde-Förteckning och Taxerings-Längd öfver ägorne till Tollarps By, uti Malmöhus Län, Luggude Härad och Mörarps Socken, upprättad i och för Laga skifte den 1, 2, 4 och 5 Juni 1832» (Lantmäterimyndigheternas arkiv, akt 12-MÖR-14). Här kunde jag läsa att Tollarp Nr 2 utgjordes av 1/3 mantal, »hwaraf 29/96 mtl. krono, äges af Bonden Per Andersson», och innehade åkerjord i form av lerblandad mylla på grusbotten, sandmylla på sandbotten, svartmylla på grusbotten och sandblandad gul lera, en hage samt bördig äng bestående av svartmylla på sandbotten samt en »Tufvig Surstaggsäng». Detta hade jag aldrig hört talas om, men i Svenska Akademiens Ordbok kunde jag läsa att surstagg tydligen är stagg (ett ålderdomligt namn för lin) som växer på surmark. Där ser man!

Längre än så kom jag inte, för nu ringde timern och mitt lilla släktforskningsmaraton var över. Det förvånade mig hur mycket jag faktiskt fick fram under en timme, och det var riktigt intressant att få lära känna personerna bakom namnen på den vackra gamla gravstenen. Jag fick veta vilka deras föräldrar var, hur många barn de hade, hur deras gård såg ut och vad de odlade. Vad de ägde, vilka djur de hade, vad de åt och hur de klädde sig. Nästa gång du behöver en paus från ditt eget släktträd, men ändå är sugen på att släktforska – kör ett släktforskningsmaraton! Kanske lär du också känna någon som du alltid varit nyfiken på?

Så heter en populär amerikansk reality show om och med den barnrika familjen Duggar. Serien startade 2008 som 17 Kids and Counting, men har fått ändra namn vid två tillfällen, sedan familjen fått ytterligare tillökning. I centrum står pappa Jim Bob och mamma Michelle, devota baptister, som tidigt bestämde sig för att låta Gud avgöra hur stor familjen skulle få bli. Hitintills har Gud således beslutat om nio söner och tio döttrar, men man vet aldrig om det stoppar med detta. Sedan showen startade har tre av de äldre barnen hunnit gifta sig och familjen har nu också kunnat välkomna en rad barnbarn. Som en extra krydda har Jim Bob och Michelle bestämt att alla barnen skall ha namn som börjar på bokstaven J. Det är svårt att avstå ifrån att räkna upp dem alla: 

JOSHUA

JANA

JOHN-DAVID

JILL

JESSA

JINGER

JOSEPH

JESIAH

JOY-ANNA

JEDDIAH

JEREMIAH

JASON

JAMES-ANDREW

JUSTIN

JACKSON

JOHANNAH

JENNIFER

JORDYN-GRACE

JOSYE-BROOKE

Lite fusk är det väl med dubbelnamnen, men annars fungerar väl de flesta, även om JEDDIAH och JINGER kanske får en och annan att höja på ögonbrynen… 

Barnen har aldrig fått gå i vanlig skola – allt sådan sköts i hemmet, där värden som renhet, blygsamhet och Gudsfruktan  poängteras. Tillgången till underhållning, såsom TV och film, är starkt begränsad och vanlig “dating” får inte förekomma. 

För bara några veckor sedan drabbades familjen av en skandal, när den äldste sonen, Josh, öppet bad om ursäkt för att han för mer än 12 år sedan, när han var 14-15 år gammal, långt innan TV-serien startat, hade uppfört sig mer än illa genom att ”tafsa” på fem minderåriga flickor, däribland ett par av systrarna. Man kan tycka att vad en hormonstinn tonåring eventuellt gjorde sig skyldig till för så många år sedan kanske vid det här laget borde vara preskriberat, men det tyckte inte TV-bolaget TLC som den 22 maj i år beslutade skjuta en eventuell fortsättning av serien på framtiden … 

Nitton barn får nästan anses vara rekord, även om Guinness Rekordbok låter förmedla ännu värre exempel. Ytterst få kvinnor genomlever fler än 15 förlossningar, men tvilling- och trillingfödslar kan givetvis bättra på antalet.

I de kungliga familjerna finns det många exempel på 11, 12 och 13 barn födda av samma prinsessa/drottning, särskilt på 1600-talet och 1700-talet. Många av barnen i dessa stora kullar, ofta fler än hälften, dog emellertid tidigt av barnsjukdomar eller av allmän svaghet. Få är de fall där samtliga barn överlevt till vuxen ålder. Men de finns …. Tag t.ex. Hertiginnan av Parma, Antonia av Braganza (1862-1959) som tillsammans med maken Hertig Robert av Parma (1848-1907) fick 12 barn, som samtliga fick leva. Mest känd bland dessa är dottern Zita (1892-1989), Österrikes sista kejsarinna och drottning av Ungern (plus ett par dussin andra titlar). Liksom modern blev Kejsarinnan Zita nästan 97 år gammal och överlevde alla sina syskon. Efter makens, Kejsar Karls, död på Madeira 1922, klädde hon sig alltid i svart, och förvägrades i det längsta att ens besöka sitt forna hemland, Österrike. Det var endast genom en intervention av den spanske kungen, som den humorfria österrikiska regeringen till sist för några timmar öppnade gränsen för den 90-åriga gamla damen, så att hon kunde besöka sin dotters grav. Några månader senare fick hon dock en inbjudan från staden Wien att komma på ett halvofficiellt besök – en unik händelse, som fick mycket uppmärksamhet.   

Zita överlevde som sagt alla sina syskon, men inte bara de elva helsyskonen utan också de 12 äldre halvsyskonen. Hertig Robert hade varit gift en gång tidigare, med en prinsessa från Sicilien, och hade även i detta äktenskap tolv barn. Tyvärr medförde föräldrarnas allt för nära släktskap att många av dessa barn dog som små eller var, som man på den tiden sa, ”mindre vetande”. 

Hertig Robert, med de 24 barnen, har naturligtvis mängder av ättlingar, även om många av döttrarna i denna fromma familj valde att bli nunnor. Två av ättlingarna bor faktiskt i Sverige; Ärkehertiginnan och tidigare ledamoten i Sveriges riskdag, Walburga Habsburg/Douglas  – Kejsarinnan Zitas sondotter - och hennes son Greve Moritz Douglas. 

Bilden nedan visar Hertig Robert med sin stora barnflock, där dock alla ännu inte är födda. 

Det finns i de kungliga genealogierna exempel på furstar och hertigar med ännu fler barn via två eller fler fruar. 27 är, så vitt jag har kunnat konstatera, rekordet, i alla fall i monogama länder. Men är det verkligen ett rekord att stå efter …?

b2ap3_thumbnail_Bourbon-Parma.jpg

Kanske ägnade du lördagen åt prinsbröllopet, om du inte bara satt ute och njöt av det fina sommarvädret. I fredags hade vi värmerekord, varmast i hela landet, här utanför Västervik där jag bor. Enligt SMHI uppmättes här +28 grader. I går var det en aning svalare, och bara näst varmast med +25,9 grader.

När jag scrollade igenom sociala medier igår dominerade två händelser: prinsbröllopet och det tragiska mordet på den unga kvinnan i Västergötland. Det var då jag blev riktigt mörkrädd. Några kräver nu dödsstraff för mördaren. Då gick tanken givetvis bakåt i historien till de avrättningar som skett i vårt eget land så sent som för bara drygt hundra år sedan, då Johan Alfred Ander avrättades 1910. Det är inte så länge sedan, inte med våra släktforskarperspektiv. Sedan 1921 är dödsstraff förbjudet i Sverige.

Det skrämmer mig att det finns människor idag som vill återinföra dödsstraffet. Att medvetet släcka en annan människas liv är alltid mord.

Dagens sociala medier kanske har samma funktion som pratet på kyrkbacken eller vid vägskälet förr. Människor kan hetsa upp varandra, så att man släpper eftertanke och klokhet. Blickar vi bakåt ser vi till exempel lynchningar av svarta i den amerikanska Södern långt in på 1900-talet, och de offentliga avrättningarna i Sverige ända fram till 1876, då Hjert och Tector avrättades i Malmköping respektive Visby.

Offentliga avrättningar var ett folknöje under lång tid, om ordet folknöje över huvud taget kan användas för att beskriva detta. Jag kan se framför mig en uppretad folkmassa, en mobb, som trängs där på galgbacken för 200-300 år sedan som ropar på blod och hämnd och död för illgärningsmannen eller kvinnan som troddes vara häxa. Och när jag gör det tänker jag också att man måste se allt i ljuset av sin tid. Då, för så länge sedan, hade ännu inte tankarna på humanism och alla människors lika värde ännu väckts. Därför är det skrämmande att i dag, i ljuset av vår tid med vår människosyn, sådana här rop kommer tillbaka. Har vi inte lärt oss något på 300 år?

Jag tror inte att det alltid var av eget intresse som folk tittade på avrättningar, utan det var nog också av tvång. Folk skulle se detta, i avskräckande syfte, menade överheten. "Androm till varnagel", dvs att de hårda och bestialiska straffen skulle få medborgarna att avstå från att begå brott.

Galgbacken i Visby. Foto: Hannes Grobe, via Wikimedia Commons.

I min egen släkt har jag varken någon mördare eller mördad, så vitt jag ännu vet, men i mina barns fars släkt. En man som dödade sin granne (som han kan ha varit släkt med) vid mitten av 1700-talet. När man släktforskar kommer det nära, när man vet sammanhang och plats och nästan kan tycka sig känna dessa människor. Det kan vara en stark upplevelse att upptäcka, oavsett hur länge sedan det är. Människor är människor, med samma känslor och behov då som nu, och kanske med ännu större rädslor då än nu när vi lever i en relativt sett trygg omgivning i Sverige. Släktforskaren får då beväpna sig med det historiska avståndet, för att göra det uthärdligt när mord och dråp kommer i dagen i den egna släkten.

I Skåne i juli 1841 blev Christer Henricsson "piskad till döds" för att han stulit, enligt dödboken i Lövestad. Det skedde "hos åboen Nils Nilsson" och detta tolkar jag mer eller mindre som en lynchning. Byborna tog lagen i egna händer. Jag är inte alls släkt med någon av dessa utan råkade se det för ett tag sedan när jag letade efter annat, och jag har inte undersökt vilka efterräkningar det blev för dråparna. Obehagligt och otäckt är det. Bild från Arkiv Digital, Lövestad CI:4 (1826-1861) Bild 3280 / sid 415.

Avrättningsplatsen i Hammarby i Stockholm 1856. Bild från Wikimedia Commons.

Här på Rötter finns i Faktabanken en databas med avrättade, från 1500-talet och framåt.

Senare på kvällen såg jag att Magnus Härenstam gått bort, alldeles för tidigt. Honom tänker vi i Västervik särskilt på eftersom han föddes här 1941. Hans mor Elsa föddes Malmberg 1907 i Gamleby. Fortfarande finns släkten Malmbergs möbelaffär kvar där. Magnus Härenstams morbror Uno Malmberg donerade för länge sedan en stor summa pengar till kommunen för att bygga ett utsiktstorn vid museet. Det dröjde så länge innan det byggdes att Uno Malmberg hunnit gå ur tiden men Magnus Härenstam kom till Västervik och invigde Unos torn, 1997 om jag minns rätt.

Magnus Härenstam föddes på Lasarettet i Västervik den 19 juni 1941. Från SCB: födelseregister för Västerviks lasarett i Digitala forskarsalen/SVAR.

Elsa Malmberg, senare Härenstam, föddes 1907 i Gamleby. Från Arkiv Digital, Gamleby C:10 (1895-1916) Bild 127 / sid 121.

I juli 1820 erhöll soldaten Per Jansson Flinta avsked från Upplands regemente där han i över fyrtio år tjänat Gundbo rote i Vendels socken, och i generalmönsterrullan antecknades det att han »Begär och får afskjed med anmälan till underhåll, gjort alla under sin tjänstetid förefallne fälttåg, tjent med beröm, är gammal och orklös, så att han sig icke kan försörja». Några månader senare ersattes han av sonen Jan Persson Flinta (1795-1874), som kom att bli en av regementets verkliga trotjänare med sina fyrtiofem tjänsteår. Under dessa år avverkade han åtta kompanichefer och närvarade plikttroget vid tolv generalmönstringar innan han begärde och fick avsked när kompaniet mönstrades av generalmajoren Johan Magnus Björnstjerna i juli 1866. Han hade då fyllt sjuttioett år och i generalmönsterrullan noterades det att han »Tjent med utmärkelse och beröm», så han tycks ha ärvt faderns karaktär.

Innan Jan Flinta lämnade in uniformen och geväret besökte han fotografens ateljé där han lät sig avporträtteras iförd full mundering, sittande framför en vacker naturkuliss, säkerligen inte helt olik de miljöer han marscherat genom som soldat. Ett exemplar av det vackra porträttfotografiet finns ännu bevarat i Krigsarkivets porträttalbumsamling, och under fotografiet har någon skrivit med sirliga bokstäver »No 84 Joh. Flinta på Lif-Kompaniet». Man kan verkligen känna historiens vingslag när man studerar den stolte gamle soldaten som med geväret över axeln vigde sitt liv åt Upplands regemente i fyrtiofem år.

b2ap3_thumbnail_Flinta.jpg

För oss som har militärer i släktträdet finns det mycket att upptäcka i arkiv och på museer, för här formligen dignar det av källmaterial och föremål som kan ge kött på benen – generalmönsterrullor, meritlistor, pensionsansökningar, regementshistoriker, bevarade uniformer och vapen, porträttsamlingar och fotografirullor. Min egen antavla kryllar av allt från lantvärnister till kvartermästare, så jag har hittat många förfäder i de militära rullorna – korpralen som tillfångatogs i slaget vid Poltava 1709, sergeanten som marscherade omkring på kontinenten under napoleonkriget 1814, tremänningsryttaren som stred vid Magnus Stenbocks sida under slaget vid Helsingborg 1710, och artilleristen som stupade i pommerska kriget 1759. Det är dock inte helt lätt att överblicka det digra källmaterialet, men om man letar efter grundläggande information om sina militära förfäder är det egentligen inte så mycket som behövs; Centrala Soldatregistret (CSR), generalmönsterrullorna och litteraturen.

Det bästa stället att starta jakten är i Centrala Soldatregistret (CSR), där man hittar de indelta svenska soldaterna och ryttarna mellan 1682 och 1901. Artilleri-, männings- och värvade regementen ingår visserligen inte i CSR, men det är ändå en ypperlig ingång till de militära rullorna. Ibland kan stavningen variera och till och med vara feltolkad, så man får vara lite finurlig om man inte hittar sin soldat eller ryttare direkt. Genom att använda få sökord och så kallade jokertecken ökar man chanserna att hitta något, och om man till exempel skriver in soldatnamnet »%Flinta J%n» i Vendels socken finner man bland andra vår gamle vän från Upplands regemente. I CSR brukas vanligtvis de namn som regementena bar senast, och eftersom de emellanåt bytte namn är det till exempel inte helt lätt att veta att ryttaren som i CSR anges ha tjänat vid Skånska dragonregementet ska uppsökas i Södra skånska kavalleriregementets rullor. I övrigt är det inte särskilt svårt att med hjälp av aktnumret söka sig vidare i generalmönsterrullorna – Jan Flintas aktnummer är exempelvis UR-01-0084-1821, alltså Uppsala regemente, kompani nummer 1 (Livkompaniet), rote nummer 84, antagen 1821, och det är mycket riktigt här han återfinns i generalmönsterrullorna.

b2ap3_thumbnail_CSR-Johan-Flinta.jpg

Som man hör på namnet är Centrala soldatregistret visserligen bara ett register, men i gengäld ett väldigt användbart sådant som öppnar dörren till generalmönsterrullornas fantastiska värld. Har man väl lyckats lokalisera sin soldat eller ryttare i generalmönsterrullorna brukar det inte vara några problem att spåra honom både framåt och bakåt i tiden, för generalmönsterrullorna innehåller vanligtvis noggranna anteckningar om värvningar, kapitulationer, avsked och transporter till andra rotar vid kompaniet eller regementet. De innehåller även detaljerade och intressanta uppgifter om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till längd och civilstånd, så man får verkligen kött på benen när man soldatforskar. I Uppsala regementes generalmönsterrulla 1866 får man till exempel veta att Jan Flinta var »förut kallad Jan Persson Flinta, född i Wendel Socken af Upsala län den 5te Maj 1795. Antagen den 1ste Februari 1821», samt att han »begär och får afsked. anmäles till underhåll genast. Tjent med utmärkelse och beröm». Vidare var han gift, 71 år och 2 månader gammal, hade tjänat vid krigsmakten i 45 år och 5 månader samt var 5 tum och 6,6 fot hög.

b2ap3_thumbnail_Jan-Flinta-GMR-1866.jpg

Genom generalmönsterrullorna kan man som synes få veta en hel del om sin soldat eller ryttare, men oftast avslöjas inte så mycket om hans verksamhet vid kompaniet och regementet. Vad sysslade regementet med under de år han tjänstgjorde där? Vilka chefer fanns det? Vilka krig och slag deltog kompaniet i? För att besvara dessa frågor kan det vara en god idé att studera litteraturen, och om man till exempel vill veta mer om vad som hände vid Upplands regemente under Jan Flintas tid som soldat kan man läsa Otto Bergströms Bidrag till Kongl. Uplands regementes historia (1882), Kungl. Upplands regemente : översikt utg. av Generalstabens krigshistoriska avdelning under medverkan av personal ur regementet (1936), Torsten Holms Kungl. Upplands regementes historia (1958), Per-Olofs Westergrens Upplands regemente : berättelser och historier (1998), eller varför inte Åsa Karlssons och Håkan Palms Med Upplands regemente under fyra sekler (1998)? Det kryllar av mer eller mindre utförliga regementshistoriker, så det är inte svårt att hitta intressant läsning om förfädernas regementen.

När man har hittat sin soldat i Centrala Soldatregistret, lokaliserat honom i generalmönsterrullorna och studerat litteraturen – vad ska man göra då? Tja, man kan alltid fördjupa sig i meritlistor, Karolinska förbundets årsböcker, krigsjournaler, pensionslistor, Karolinska krigares dagböcker, eller varför inte Krigsarkivets biografica? Soldatforskning kan göras hur stort eller litet som helst, men oavsett vilket så är det alltid lika intressant.

Länktips:

Centrala Soldatregistret

Avdelningen »Militaria» på Anbytarforum

Hans Högmans hemsida om militärforskning

De förkortningar vi släktforskare träffar på i källorna är många och varierar över tid och även geografiskt. I stora landsortssocknar tenderade folk att flytta inom socknen, och för prästen var det förstås tidsödande att skriva hela sockennamnet i rutan för födelseförsamling ett antal hundra gånger. Ibland anges där "förs" (= församlingen) men lika ofta ¨någon bekväm kortvariant av församlingsnamnet. I Västra Vingåker till exempel anges de flesta sockenborna vara födda i "V V". Besvärligare är det när prästen har förkortat namnet på en grannförsamling; härom dagen fick jag ett mejl med frågan vad "Munckt." var för plats då min bekant inte hittade någon lämplig plats i ortsregistret för Odensvi. Det berodde på att det inte var någon plats i Odensvi utan familjen hade flyttat till grannförsamlingen Munktorp.

b2ap3_thumbnail_Kommande-bloggar.jpg

En förkortning kan många gånger uttydas på flera sätt. Förhoppningsvis avgör sammanhanget vad de där mystifierande bokstäverna står för. För några år sedan var jag hemma hos en forskarbekant och vi fastnade rejält när vi skulle tyda inskriptionen på en gravsten. För att vara helt ärlig så var det inte vårt stoltaste ögonblick i forskningen, då vi försökte lista ut vad "H. H." som inskriptionen inleddes med, kunde betyda i över en timme. Vi var så frustrerade att vi helt enkelt inte stannade till och funderade på sammanhanget. Vi uteslöt både Hans Helighet, Hans Höghet och Hans Högvördighet liksom även en annan betydelse som jag inte vill ta upp här (involverande en mustaschprydd österrikare) men kammade noll när vi försökte googla på en lämplig tolkning. Tursamt nog kom då en tredje släktforskare förbi för att bjuda oss på middag. Hon hann knappt komma över tröskeln förrän hon löste vårt problem. Gravstenen i fråga hade ett antal år på nacken och inskriptionen följde äldre stavningsregler, varför "H. H." förstås skulle uttydas som "Här Hvilar".

När man har lösningen är svaret självklart, både i fallet med "Munckt." och "H.H.". Men om man nu inte har en klok forskarbekant (här avser jag förstås inte mig själv eftersom jag bevisligen är allt annat än klok emellanåt) som kommer förbi just vid rätt tillfälle, hur löser man då en knepig förkortning? Min bloggkollega Markus Gunshaga har förtjänstfullt strukturerat upp avdelningen Språk, ord och namn på Anbytarforum  så att där numera finns en underavdelning just med förkortningar. Där finns förklaringen bland annat till rubrikens förkortningar. Botanisera där, och ställ en fråga när du fastnar!

I förra veckan besökte jag Swedish Genealogical Society i St Paul, Minnesota, en mycket aktiv del av Minnesota Genealogical Society. Egentligen var det ett alldeles privat besök, men eftersom jag skrivit i förväg och anmält min ankomst, och eftersom jag måhända är en smula  känd i dessa sammanhang, hade det samlats ett tiotal intresserade aktiva styrelsemedlemmar m.fl. till en pratstund vid kaffebordet.  

De närvarande lovprisade våra svenska CD-skivor; Sveriges Dödbok, Befolkningsskivorna, Begravda i Sverige o.s.v. och ville veta mer om deras tillkomst, historien bakom dem, råmaterialet, hur mycket frivillighet som behövts och om hur vi lyckats hitta och motivera alla volontärer. Man ville också veta vilka ytterligare produkter och projekt som kunde förväntas. Glädjen blev stor när jag kunde berätta om den nya perioden (1860-1900) i Sveriges dödbok, Sveriges befolkning 1910 samt om nya Rotemannen, den framtida Sveriges befolkning 1930 och om flera andra befintliga och tillkommande databaser. 

Så kom samtalet in på vad de själva skulle kunna tänkas bidra med. Under många år hade de, kanske med en smula avund, betraktat den svenska kreativiteten och fliten kring nya databaser och register och nu letade man efter ett lagom stort projekt att själva sätta tänderna i. Ett projekt som skulle vara användbart för släktforskare både i Sverige och i USA. Jag svävade inte på målet när jag genast kastade fram förslaget MARRIAGE INDEX (Vigselregister) för hela Minnesota. Ett sådant finns visserligen redan, bl.a. hos Familysearch.org [Minnesota, marriages, 1849-1950] men är långtifrån fullständigt. Hennepin county med den stora staden Minneapolis har visserligen indexerats och finns med, men den ur svensk synvinkel kanske än viktigare huvudstaden St Paul (Ramsey county) dit så många svenskar emigrerade, saknas helt. Detta county är särskilt viktigt, eftersom ogifta kvinnliga emigranter ofta lockades just dit för att arbeta som hembiträden, kokerskor och "nannies" i privata hem. För att kunna hitta dessa kvinnor i folkräkningar och annat material är det nödvändigt att veta vad de så småningom kom att heta som gifta. Det är nästan bara de tilltänkta vigselregistren som skulle kunna leverera just den vitala informationen. 

I Salt Lake City finns visserligen ett material som verkar lovande: Marriage indexes, 1850-1917; marriage records, 1850-1916, Minnesota. District Court (Ramsey County) men endast på mikrofilmsrullar. Man får hoppas att dessa och liknande arkivserier snarast blir digitaliserade eftersom mikrofilmer knappast längre kan sägas vara gångbara. Men som basmaterial för ett indexeringsprojekt fungerar de givetvis.

b2ap3_thumbnail_The-Marriage-Act.jpg

I detta sammanhang kan det vara värt att notera att MARRIAGES LICENSES och MARRIAGE APPLICATIONS (ibland kallade ”Marriage Acts”) är två helt olika ting. De förstnämnda är mycket snåla med information medan de senare kan vara en veritabel guldgruva. Förutom namn och ålder på kontrahenterna brukar det finnas uppgifter om födelseort, yrke, adress, bådas föräldrars namn och en hel del annat. Det är naturligtvis företrädesvis dessa dokument som vid eventuella projekt kring Vigselregister i staten Minnesota och annorstädes bör användas. Ofta förvaras dessa tidiga volymer ute på respektive countys courthouse, vilket säkert kan inspirera lokala släktforskare till stordåd. Liksom fallet var och är med projektet Namn åt de döda här i Sverige.

Länktips: http://sgsmn.org/Swedish_Genealogical_Society_of_MN/Home.htmlMinnesota Genealogical Society 

Först en varning. Detta blogginlägg handlar inte om släktforskning. Det handlar om deckare.

Just nu hinner jag inte fundera så mycket på släktforskning, än mindre släktforska eller blogga om släktforskning. Efter att Släktforskarnas årsbok blev klar och lämnad till tryck i mitten av maj har jag arbetat med nästa släktforskningsbokprojekt, som ska vara klart om ett par veckor. Dessemellan skulle nästa nummer av vår medlemstidning i Tjust Släktforskarförening produceras.

De flesta böcker jag läser nu för tiden har på något sätt anknytning till släktforskning. Kanske blir det lätt så när man blir uppslukad av ett ämne. Men när jag just nu arbetar så mycket med andras släktforskningstexter då läser jag hellre annat, för att det inte ska gå in i vartannat. Till exempel deckare. Jag gillar deckare, har alltid gjort det. I dag svämmas marknaden över av deckare, många som aldrig borde getts ut. Men det finns guldkorn.

När jag läser deckare blir det förstås en och annan som tangerar området släktforskning. :-) En sådan är Ann Rosmans "Själakistan". Där spelar släktforskning en viktig roll, hela intrigen bygger på det, men det är inte släktforskaren som är hjälten. Mycket intressant, men kanske inte världens bästa historia i övrigt. Hon har också skrivit deckaren "Mercurium" med två parallella historier som bokens intrig, en sann historisk och en påhittad nutida. Den historiska handlar om Metta Fock, dömd för ett tvetydigt mord på sin man 1809 och avrättad året därpå. Hennes historia är väldigt intressant och hade varit nog.

Just nu läser jag en amerikansk deckare som jag fastnade för på grund av hjältinnan, den svenska immigranten Hilda Johansson som löser mordfall i norra Indiana år 1905. Hon är gift med en irländare och höggravid och undslipper sig ibland ett och annat svenskt ord. Jag har inte kommit så långt i boken än att jag vet hur det går men den är riktigt charmig och berättar om dåtida vardagsliv bland svenskamerikaner. Författaren Jeanne M. Dams har svenskt påbrå. Detta ser ut att vara den sjunde boken om Hilda Johansson. Boken heter "Murder in Burnt Orange" och jag tror inte den finns på svenska. Böckerna om Hilda Johansson bygger på autentiska historiska skeenden.

Om man vidgar begreppet lite och även tänker sig arkivforskning, då finns det mängder av deckare att läsa. Att gå tillbaka i historien har nästan blivit en egen deckargenre idag, känns det som.

Två riktigt bra sådana är "Bortfall" av Ingrid Hedström och "Låt mig ta din hand" av Tove Alsterdal. "Bortfall" handlar om en pojke som försvinner 1978 från en gård i Dalarna. När en nutida granne börjar rota i fallet är arkivsökningen avgörande för att kunna lösa det. I övrigt handlar den om gamla sinnesslöanstalter och nutida korruption inom läkemedelsindustrin. I "Låt mig ta din hand" går vi tillbaka till 70-talet och svenskar under juntatiden i Argentina. Svenskan Dagmar Hagelin kom självfallet i tankarna när jag läste den.

Set Mattson har prisats för sina historiska deckare som utspelar sig på 40-talet, i Malmö efter krigsslutet. De två första har jag läst, "Ondskans pris" och "Svekets offer", och tycker mycket om dem. Den tredje, som heter "Fruktans tid" ska jag läsa senare i sommar.

Kanske finns det någon deckare med en släktforskare som hjälte? En släktforskare som löser fallet genom sin forskning? Om inte, borde någon skriva en sådan.

I dagarna är det tio år sedan jag tog studenten från Nicolaiskolan i Helsingborg, detta vackra gamla landmärke med grönt koppartak som uppfördes i slutet av 1890-talet på stadens höjder. Skolan kan emellertid räkna sina anor tillbaka till det gamla munkklostret Sankt Nicolai som revs 1556, och de efterföljande århundradena hölls undervisningen på olika håll i staden innan man flyttade in i den nya skolbyggnaden 1898. I början av 2000-talet fick skolan flytta ännu en gång, men jag hade den stora lyckan att ingå i den sista kull studenter som under glada hurrarop rusade ut från den klassiska gamla skolbyggnaden i rött helsingborgstegel. Länge trodde jag att jag dessutom var släktens förste elev på skolan – tills jag plöjde igenom den äldsta bevarade skolmatrikeln och hittade min anfader Anders Dahlman (1731-1813), som tydligen hade inlett sina studier vårterminen 1748. Han blev sedermera klockare i Barsebäck på rekommendation av fältmarskalken Gustaf David Hamilton, som i sitt kallelsebrev 1753 berättar att Anders inte bara uppförde sig stilla och skickligt, utan även uppvisade goda kunskaper och erfarenheter i läsande och skrivande. Kanske hade han förvärvat dessa kunskaper under åren vid Helsingborgs skola?

b2ap3_thumbnail_Anders-Dahlman.jpg

Den 8 februari 1748 inskrevs min anfader Anders Dahlman, »Corporals son ifrån Dalby», som elev vid Helsingborgs skola – samma skola som jag själv blev elev vid 254 år senare; ur Gossläroverkets i Helsingborg arkiv, vol. DIa:1 (1708-1821), sid. 118 (bild: ArkivDigital)

De gamla skolmatriklarna är ofta fullspäckade av genealogiska och biografiska uppgifter, men eftersom det inte finns något heltäckande personregister är det inte helt lätt att hitta sina förfäder i dem. Oftast vet man inte ens att de har studerat vid någon skola, och det var en ren tillfällighet att jag själv hittade Anders Dahlman i Helsingborgs skolas matrikel. Just denna matrikel innehåller för övrigt oerhört detaljerade uppgifter om eleverna, och många gånger får man följa deras öden långt efter att de lämnat skolan. År 1710 hittar man till exempel Johannes Slyter, »RådMans son af H:borg, med föräldrar i kriget öf:rgången til Danmarck, Capitain på danska flåttan», och 1713 Christianus Borgström, »Färgemans son af H:borg, hänsatt til privat Præceptor i staden, skomakare Gesell. Mästare här i staden; bodde sedan i Lund». Kan det egentligen bli mycket bättre för en släktforskare?

Större delen av eleverna i Helsingborg studerade inte vidare på universitetsnivå, och det är intressant att läsa rektorns noteringar om de gossar som av olika anledningar lämnade skolan. Om vintapparen Büttners son Olaus, sedermera klockare i Härslöv, sägs det till exempel att han »af sielfswåld war förderf:at, och hade förlorat all lust till boken, ty lät jag honom gå d: 13 Aprilis A:o 1740», och den tolvårige skräddarsonen Olaus Linnerius från Munka-Ljungby »Römde från Scholan wijd Bartholomæi tijd åhr 1740. wetandes man icke ännu, hwaräst han sig upehåller». Kanske var lärarna för stränga, eller undervisningen för tråkig? Oavsett vilket så återvände Olaus fyra år senare, för matrikeln avslöjar att han »Är igienkommen till sch: 1744, sedermehra substitut i Qwistofta». Förvånansvärt många av eleverna tycks för övrigt ha ägnat sig åt praktiska yrken sedan studierna avslutats, och det var långt ifrån alla som blev klockare eller kaptener. År 1742 inskrevs till exempel Bengt Lind, »Rusthållare son från Hildeshög by utj Härslöf sockn, 15 åhr gammal. Gaf sig hem till sina föräldrar att tiena för bonde dräng A:o 1743 – Ryttare i Hilleshög».

b2ap3_thumbnail_Daniel-Sommar.jpg

Examenskatalog för Malmö skolas 3:e klass 1657, där man som femte namn skymtar min anfader Daniel Ingvarsson Sommar. Man får veta att han detta år studerade katekesen, latin, etymologi, syntax och vältalighet – inte illa för en tioårig gosse! Ur Malmö högre allmänna läroverk för gossar, vol. D2A:1 (1652-1689) (bild: ArkivDigital).

Helsingborgs skolas matrikel må vara Skånes mest intressanta, men den är långt ifrån äldst – Malmö skolas examensprotokoll dateras till 1652. En av de gossar man finner i dessa protokoll är min anfader Daniel Ingvarsson Sommar, sedermera kyrkoherde i Huaröds pastorat. Ironin är påtaglig när man läser 1655 års examensprotokoll, som avslöjar att den då åttaårige gossen var fullständigt okunnig i katekesen (»In Catecheseo Nihil»). Man kan sedan följa Daniel och hans skolkamrater under hela 1650-talet, ett decennium som mot slutet förmörkades av det stora kriget – katalogen avslöjar till exempel att kantorn Nicolaus Stampius' musikundervisning blev inställd i november 1657 på grund av de oroliga tiderna.

b2ap3_thumbnail_Kristianstad-1753.jpg

På konung Adolf Fredriks namnsdag 1753 dirigerade Kristianstads skolas kantor en konsert av pukor, trumpeter, violiner och flöjter, uppförd av fjorton skolgossar utklädda till herdar som hade »i handen en herdestaf, på hwilcken sielfwe skoffelen war af polerad stål och staken blå färgad med wijn ranckor omlindad, på hatten en grön band-Ros med en därwid fäst hwit jonquille»; ur Högre allmänna läroverket i Kristianstad, vol. AI:1 (1693-1823), sid. 91 (bild: ArkivDigital).

I jämförelse med de övriga skånska skolmatriklarna står sig Kristianstads skolas matrikel ganska slätt, men det finns ändå en hel del intressanta uppgifter att hämta här, särskilt när det gäller det dagliga livet vid undervisningsanstalten. Skolans nye rektor uppmanade till exempel eleverna år 1722 att visa behörig flit och aktsamhet i sina studier, samt att infinna sig i skolan klockan 6 varje morgon för en »bön och den Högstes åkallan om wällsignelse». Vidare skulle eleverna alltid tala latin i skolan, »flitigt och andrächtigt» bevista alla predikningar och bönestunder samt i »musiquen dageligen i scholan öfwas». Skoldagarna i Kristianstad bestod emellertid inte bara av idoga studier, det förekom även mer lättsamma inslag såsom på konungens namnsdag 1753. Dagen högtidlighölls med pompa och ståt, något som beskrivs ingående i skolans matrikel, och man kan riktigt se framför sig de fyrtiosex skolgossarna, uppklädda till tänderna:

»Scholæ-Piltarne, 46 till antalet, hade stadsens ogifte fruentimber, klädt som herdar, alla efter ett upwist mönster, med hwita fina manchette-sjortor uti wek lagde ifrån kragen nedåt; mitt om lifwet war bundit ett grönt band af quarters bredd, knutet i Ros; på twänne ställen på armarne såges gröna band bundne; bröstet hade ett Riddare-band, som gick från högre till wänstre sidan, [...]. Håret war efterlåtit bundit med ett grönt band, och en grön cachet täckte hufwudet, med en bouquet wid wänstra sidan».

De gamla skolmatriklarna ruvar som synes på många intressanta uppgifter, både genealogiska och biografiska, men man får nog säga att de hittills har visats föga intresse och är därför ganska svåröverskådliga. Det bästa hade varit om vi släktforskare med gemensamma krafter kunde förenkla tillgången till detta intressanta och värdefulla källmaterial – kanske i form av ett generalregister?

I torsdags fick jag möjlighet att besök The Swenson Swedish Immigration Research Center vid Augustana College i Rock Island, Illinois. Centret, en gång skapat av Mr & Mrs Birger Swenson, är en fristående del av det gamla ärorika lärosäte, som en gång utbildade svensk-amerikanska präster. Här har jag varit en gång tidigare, 1990, då jag föreläste om släktforskning i Sverige och lite annat, men sedan dess har centret fått nya fräscha lokaler och stora nya bokdonationer.

Föreståndare är Jill Seaholm (ovan), som tog emot mig och visade mig runt i lokalerna. En originalskulptur av Carl Milles (!) möter besökarna och lokalen är ljus och inbjudande. Huvudnumret i samlingarna, förutom alla böckerna, är de Svensk-Amerikanska kyrkoböckerna (SAKA) på mikrofilm, samma material som finns (fanns?) i Växjö och som till viss del också kan studeras i Karlstad. Här finns också en del mikrofilmade svensk-amerikanska tidningar samt några kortregiser.

b2ap3_thumbnail_Swenson-2.jpg

För bara fem år sedan skulle det fortfarande ha vattnats i munnen på oss inbitna släkt- och emigrantforskarna inför anblicken av dessa plåtskåp och läsapparater med skrivare. I dag är vi mer kräsna än så. Allt skall vara digitalt och on-line, helst med personregister, annars kan det kvitta… Det är synd, men där är vi idag. Som jag skrev i en tidigare blogg, så har Ancestry nu lagt ut de norsk-amerikanska kyrkoböckerna med utmärkta register, och vi får verkligen hoppas att de svensk-amerikanska snart blir tillgängliga på motsvarande sätt. Till alla SAKA-rullarna i Växjö gjorde Bertil Grundström, mottagare av Örnbergspriset 2001, för mer än 10 år sedan ett formidabelt personregister med över en halv miljon poster på alla svenskfödda personer i medlemslängderna. Gudarna vete var detta fantastiska register finns idag efter Emigrantinstitutets nedgång och fall. 

Boksamlingen hos Swenson är mer än imponerande. I källaren finns det mesta av svensk-amerikansk litteratur, minnesböcker över svenska församlingar, minibiografier över svenskar i olika städer och stater och mycket annat. Nils William Olsson, nestor bland emigrantforskare, har ett eget rum där hela hans stora boksamling finns prydligt och ordentligt uppställd under bästa tänkbara förhållanden, rätt temperatur, luftfuktighet o.s.v.

b2ap3_thumbnail_SAG.jpg

Swenson Swedish Immigration Research Center ger ut den spännande tidskriften Swedish American Genealogist (SAG), en gång startad av just Nils William Olsson. Denna skrift bör varje emigrationsintresserad släktforskare hålla sig med. Redaktör sedan flera år tillbaka är välkända Elisabeth Thorsell, Örnbergspristagare 2006. Hon, liksom jag själv, har emigrantforskning som sitt specialintresse. 

b2ap3_thumbnail_Lilly-Setterdahl.jpg

Under besöket hos Swenson fick jag plötsligt syn på ett välbekant ansikte: Lilly Setterdahl, Moline. Lillys make var Lennart Setterdahl, som på 1960- och 1970-talet reste omkring i stora delar av Amerika och mikrofilmade just de svensk-amerikanska kyrkoböckerna. Lilly har skrivit omkring 20 böcker om svenskarna i USA, bl.a. en om den svenska kolonin i Moline, en av de mest renodlade av svenska städer over there.

b2ap3_thumbnail_Riverside-2.jpg

På Riversidekyrkogården i Moline, en oerhört välskött och betagande vackert belägen kyrkogård, vilar tiotusentals svenskar och det är idel svenskklingande namn på stenarna. Önskar bara att det funnes ett bra kyrkogårdsregister, helst online, men ett sådant lyser tyvärr med sin frånvaro. 

Ps: 

På tal om Örnbergspristagare – årets heter Håkan Skogsjö, en synnerligen värdig mottagare som gjort den svenska släktforskarrörelsen stora tjänster, inte minst med Nättidningen Rötter, Anbytarforum, Porträttfynd och mycket annat. Grattis, Håkan!

I onsdagens blogg berättade Camilla Eriksson om 1690-talets stora hungersnöd, en förfärlig tid som även har satt sina spår i de skånska arkiven. Sedan äldsta tid var sjuk- och fattigvården ett ärende för den så kallade sockenstämman (något jag bloggat om tidigare), men när missväxten och svälten bredde ut sig över landet insåg myndigheterna att insatserna måste samordnas på ett högre plan. I december 1695 utfärdades därför ett kungligt brev som befallde skånska guvernementet och biskopsämbetet i Lund att gemensamt upprätta förteckningar över alla fattiga änkor, faderlösa barn samt gamla, sjuka och hemlösa personer i socknarna. Som man kunde läsa i onsdagens blogg var det alltid samhällets svagaste som drabbades hårdast i tider av missväxt och farsoter, så guvernören Otto Vellingk och biskopen Matthias Steuchius inledde omedelbart den stora kartläggningen av de mest nödlidande i Skåne och Blekinge.

b2ap3_thumbnail_Untitled.jpg

I Lunds domkapitels arkiv (volym FIIja:3) hittar man bland annat en »Förteckning på dhe aldrafattigaste, armaste och Bräckligaste som nu in Augusti A:o 1696 i Åsums sochn äro befundne», och dessa förteckningar är en smärtsam påminnelse om 1690-talets stora lidande (bild: ArkivDigital). Till vänster ses Otto Vellingk (1649-1708), guvernör i Skåne 1693-1698, som tog sig an den mödosamma uppgiften att rädda skåningarna och blekingarna undan svält och elände (porträtt i Krigsarkivets porträttsamlingar).

De insända förteckningarna från 1696 finns ännu bevarade i Skånska guvernementskansliets respektive Lunds domkapitels arkiv, och ger en ovanligt detaljerad inblick i samhällets baksida under 1690-talet. I förteckningarna finner man inte bara detaljerade beskrivningar av de nödlidandes sjukdomar, handikapp och arbetsförmåga, utan även i många fall fullständigt namn, ålder samt biografiska och genealogiska uppgifter. Det kan därför vara en god idé att studera detta källmaterial om man har släkt och förfäder i Skåne och Blekinge under slutet av 1600-talet, och jag har själv hittat en och annan stackars medlidsam anförvant i dessa förteckningar. Volymen DIIIg:4 i Skånska guvernementskansliets arkiv innehåller guvernörens förteckningar, där man till exempel i Gärdslöv, Önnarp, Lemmeströ och Börringe hittar flera personer som sägs vara »gamble och bräklige stackarle och tiggare», medan det i Källstorps pastorat bodde en eländig hustru som gick på kryckor, en fattig, halvdöv kvinna, en gammal skröplig och halvblind dräng samt en gosse som var »beröfwat alt förstånd», och det skär verkligen i hjärtat när man läser om den eländige gossen i Södra Åby som »kryper [...] på hender och fötter». 

b2ap3_thumbnail_Till-Vellingk-1696.jpg

En av förteckningarna, daterad Önnarp den 20 juli 1696, innehåller »Förslagh uppå sochnernes fattiga, huru mycket till deras hußerom tarfwas, hwad som redan deraf upbygd är och ännu fattas, sampt huru mycket till deras åhrlige underholdh och beklädningh behöfwas» i Skytts, Vemmenhögs och Oxie härader. Antagligen är det en befallningsman som så tjusigt har adresserat förslaget, på klingande franska, till guvernören Otto Vellingk; ur Skånska guvernementkansliets arkiv, vol. DIIIg:4 (1696), sid. 777 (bild: ArkivDigital)

I min egen hemsocken Mörarp hittar man fem nödlidande personer år 1696: en liten piga i Hjortshögs by som »har warit i 9 åhr borttagen och kraftlöß», gossen Per som var »förderfwat i bennen går i kring i sochnen», tolvårige gossen Johan som var »Tokig», Troen Olufs som var »födt i Ströfwelstorp sochn 80 åhr siuk och skröpl.» och kvinnfolket Ingeborgh som var »kommen ifrån Jönkiöpping 70 åhr siuk och skröpl.». Förhoppningsvis fick dessa fem stackare flytta in i en av de sjukstugor som guvernören planerade att bygga runt om i Skåne, för att sedan skötas på socknens bekostnad. På flera håll fanns redan sjukstugor men under nödåren uppfördes även många nya, däribland i Sankt Olofs socken där man hade

»Upsatt Timmer till en siukstuga i S:t Olufz by, 100 alnar ifrån Kyrckiomuren bestående i längd af 5. wäggerum [...], och emedan siuukstugan ännu intet är fullferdig äro socknemännen blefne eense; sine fattige att försöria med 1 upmålt skieppa Råg till bröd om månaden, [...] sågel af kiött eller åhtskillig slagz annat, och förmena att hwad som dem af ståcken i Kyrckan kan tillfalla, sampt på den ena taflan som 3 gånger om åhret går omkring, till dricka åht dem anwendas kunde».

Biskopsämbetet tycks främst ha fokuserat på sjukstugornas skötsel och mänskliga förhållanden – volym FIIja:3 i Lunds domkapitels arkiv innehåller i varje fall »Handlingar om Soknarnes Hospitaler» daterade 1696. Dessa handlingar ger väldigt detaljerade uppgifter om de nödlidande, både biografiska och genealogiska, och är därför en guldgruva för släktforskare. I Asmundtorps socken bodde till exempel »Karena Raßmuß dotter Barnfödd i Rönnebergz Härad Aßmuntorp Sochn och By är 60 åhr gammal och elliest behäftat med Fallene siukan haf:r warit Inhyses hoos Oluff Anderßon i Aßmundtorp. [...] Tillijka med hennes dotter Kiersten Måns dotter, hwilcken är wärckbruten och älendigh i sin rygg och 12 åhr gammal», och från Båstads socken insändes en förteckning på »Fattige okk Tiggare uthi Båstad försambling, som intet kunna sin ährliga föda, mindre kläder, och hwad till Hus, el:r hemwist och wärme fordras, förtiäna, uthan måste dertill tigga», där man bland andra får lära känna änkan Johanna Åkesdotter:

b2ap3_thumbnail_Johanna-kesdotter.jpg

»Enkjan Johanna Åkesd:r sahl. Börge Månsons, in emot 60. åhr gl. Enkia blifuen i Kriget. Född här i Häradet Wäst: Karups S:n och Erichstorp. Mannen förlåuad Ryttare barnfödd i Suärrige. Förjagad åt Suärrige af Snapphanarne der han dödde. Sehn hon tiänt här i församblingen så länge hon orkadt, nu skröpelig och suag af ålder och siukdom. Orkar intet arbete drifua för wärk i högre armen; spinner stundom, då hon orkar, och hahr något samantigdt till födan» (bild: ArkivDigital)

Man kan alltid hoppas att biskopens och guvernörens samordnade insatser lyckades mildra de arma stackarnas hårda liv, men man inser att nödåren var långt ifrån över 1696 om man studerar mantalslängderna 1698-1700. Dessa innehåller mängder av marginalanteckningar av samma slag som i guvernörens och biskopens förteckningar, med den stora skillnaden att det nu uppenbart är »vanligt folk» som drabbades av fattigdom och svält. Lidandet tycks ha nått sån kulmen under året 1698, för om man studerar 1699 års mantalslängd finner man dessa marginalanteckningar på nästan varje sida. I Hyby socken var till exempel ett par »i armod och ålderdom», där fanns en »tiggiare Enckia», en familj »i armod utan bruk» och en hustru som befriats från skatt eftersom hon var »elendig i fattigdom», medan Daniel Olsson och hans hustru i Tejarp var befriade från skatt eftersom »han fiskare på Klågerup, hon sitter i armod med en hoop små barn».

I närbelägna Bara socken finner man flera husmän som ensamma betalade skatt eftersom »för deras ålder och armod skull kan hustrurna slippa», och flera andra personer sägs vara »förarmad», »i fattigdom» eller »i armod». Nöden behöll tydligen även sitt grepp om Barsebäcks socken, där man bland andra finner Anders Borkerssons hustru som sägs vara »elendig sängligg:de», Nils Mickelsson som levde »i armod och uselhet» och hans granne Sissa Per Larssons som kallas »fattig stackars Enckia». En familj sägs vara »i armod med en heel hoop små barn», medan tre andra familjer lever »i armod och uselt tilstånd». Som Camilla nämner var det inte helt ovanligt att människor begav sig iväg från hemtrakten när nöden var som värst, och en av dem tycks ha varit ladufogden på Barsebäcks slott – om hans hustru Marna sägs det i varje fall att hon »sitter i armod och mannen römbd från henne».

Det tog många år innan människorna kunde återgå till ett liv bortom fattigdom, hunger och sjukdomar, och det är nästan ofattbart att föreställa sig hur vardagen såg ut under sådana förhållanden. Man kan emellertid få en fascinerande inblick i deras livssituation om man studerar de bevarade arkivhandlingarna – dessa smärtsamma påminnelser om förfädernas liv under i slutet av 1690-talet.

Livet måste ha tett sig som en mardröm för en stor del av befolkningen i 1690-talets Sverige, men framför allt Finland. Tiderna var oroliga och mynnade innan seklets slut ut i ett krig som kom att vara i två decennier och innebar slutet på det svenska stormaktsväldet. Vädret var också osedvanligt kylslaget, vilket ledde till att skörden slog fel flera år i rad. 1691- 1693 drabbades stora delar av landet av missväxt, men värre skulle det bli. 1696 slog frosten till tidigt och förstörde en stor del av skörden, framför allt i Finland men också i Norrland, Dalarna och Mälarlandskapen. Givetvis gjordes försök att hindra den oundvikliga hungersnöden: man blandade tallbark i brödet för att dryga ut det, men den bistra vinterkylan gjorde det svårt att lossa barken från träden. Man åt också agnar och gräsrötter, tömde lagren av spannmål i socken- och kronomagasin och under 1697 importerades en halv miljon tunnor spannmål från Livland till Stockholm. Hungern drev folk från hemorterna. Många drev omkring på huvudstadens gator i sin jakt på föda, vilket med tanke på den stora mängden importerat spannmål förstås inte var så tokigt tänkt. I kringliggande socknarnas dödböcker återfinns under de här åren många döda tiggare. Åtminstone i Södermanland var dessa ofta barn. Kanske lämnade de hemorten när föräldrarna svultit ihjäl.
b2ap3_thumbnail_Blinge-kyrkogrd-1a-140717.jpg

^{Bälinge kyrkogård sommaren 2014}

Hungersnöden nådde sin kulmen åren 1695- 1697. Det exakta antalet döda går nog inte att fastställa, men det rörde sig om ofattbara mängder, kanske så många som 100 000 personer. Vilka avtryck lämnade då denna katastrof i kyrkböckerna? Eftersom mitt kära Södermanland var ett av de hårdast drabbade områdena borde spår finnas i desamma, så jag har gått igenom dödböckerna för församlingarna i Rönö härad i Södermanland samt några kringliggande socknar för att se vilka avtryck svälten lämnade. Bälinge, Ludgo, Runtuna och Tystberga förefaller ha drabbats hårdast. Kanske är det mest en synvilla då de också hade den största folkmängden. Markant är att mortaliteten ökade kraftigt redan 1697 i de undersökta socknarna med undantag för Spelvik och Sättersta, men 1698 var katastrofen ett faktum. I Bälinge och Tystberga pastorat begravdes 35 personer under 1695, men 1698 avled mer än fem gånger så många: 196 personer

b2ap3_thumbnail_Tabell-ddbcker-1695--1699.jpg^{u. s. = uppgift saknas. Helgona, Lästringe, Råby-Rönö och Torsåker saknar helt dödböcker}

I tider av missväxt och farsoter strök de svagaste med, varför dödstalen åren närmast efteråt brukar vara markant lägre. Så var även fallet här, då 13 respektive 26 personer dog under 1699 i Bälinge och Tystberga pastorat. I Ludgo dog 98 personer 1698 men året efter endast 8 personer. Att uppgifterna även med bevarade dödböcker inte avslöjar svältens hela omfattning, framgår av Hölös dödbok. Där begravdes 1698 96 personer "men många blefo och döde annorstädes som gingo från församblingen att aldeles till Etthundrade och 20 dödde i detta åhr aff församblingen. De mästa aff hunger."

b2ap3_thumbnail_Blinge-C-1-1688-1712-Bild-233-sid-229.jpg

^{Missväxten lämnade spår i kyrkböckerna, här i Bälinge år 1698. Bälinge C:1 inleddes 1694 och den löpande numreringen till vänster visar antalet döda totalt sedan volymens början.}

Lika tungt som 1600-talet hade avslutats, lika mödosamt inleddes det nya seklet. Landet befann sig i krig, Sverige - i första hand Skåne - drabbades 1708- 1709 åter av missväxt, och 1710- 1712 härjade pesten. Även i skånska arkiv har denna förfärliga tid lämnat spår. Om några av dessa berättar Markus Gunshaga mer.
Frost och kyla vid 1690-talets mitt ledde till att skörden slog fel och därmed hungersnöd. Vädret var förr alltså en livsviktig angelägenhet. Jag bloggade i fjol om Vädrets makter och om de väderleksförhållanden som beskrivs i de statistiska tabellerna. På Släktforskardagarna i Nyköping berättar Karl-Magnus Johansson mer om i vilka källor vi hittar uppgifter om väder förr och om Sveriges väderlekshistoria.

Mycket musik blev det under mina dagar i Nashville, vad annat var att vänta?

Men lite historia kan väl aldrig vara fel i mixen, och i tisdags tog jag mig därför ut till Andrew Jackson’s Hermitage, Home of the People’s President – 20 minuter nordöst om centrala Nashville. http://thehermitage.com/  

b2ap3_thumbnail_IMG_0759.JPG

Vem var då denne Andrew Jackson (1767-1845) – han på 20-dollarsedlarna?

Även känd som General Jackson, var han en gammal krigshjälte från slaget vid New Orleans 1815, som i kraft av denna stora framgång som landets sjunde president tog sig ända in i Vita Huset för två perioder 1829-1837. Av Irländsk börd, postum son till en linnevävare, var Jackson redan som 13-åring med i det amerikanska frihetskriget och tillfångatogs 1781 av britterna. Han gjorde först en karriär inom juridik och politik och satt både i representanthuset och i senaten innan han 1803 slog om och blev militär. 

b2ap3_thumbnail_SC14_Battle_of_NOLA.jpg

The Battle of New Orleans, 1815

Efter den nya nationens misslyckade försök att erövra Kanada 1812, tog engelsmännen revansch och brände både Vita Huset och Capitolium i Washington. 1815 stod britterna redo att inta New Orleans, och därmed farleden upp längs Mississippi. Tanken var att försöka skära av det nya landets utbredning genom en försvarbar väg från söder och en uppifrån Kanada. I slaget vid New Orleans 1815 led fienden ett blodigt nederlag mot de amerikanska trupperna under Andrew Jackson. Engelsmännen förlorade 2 000 soldater, medan amerikanerna endast hade 13 stupade. Den överväldigande segern återupprättade den amerikanska stoltheten och Andrew Jackson blev nationens nya hjälte. 

Gott och väl! Men denne duktige man och duglige krigare hade också mindre snygga detaljer i sin resumé; Ett utplåningskrig mot urbefolkningen t.ex. och tvångsförflyttning av tiotusentals indianer från olika stammar. Som sydstatsbo hade han givetvis också många slavar, 150 har det sagts, och såg inget fel i det. Det var dock ur Jacksons parti som det demokratiska partiet så småningom växte fram. 

b2ap3_thumbnail_Alfred-Jackson.jpg

Slaven ALFRED JACKSON - slavarna fick ofta samma efternamn som sin ägare - blev 98 år och ligger begravd några meter från sin herre

Hans hem utanför Nashville är i mycket gott skick, och som många andra presidenters bostäder har det bevarats som en nationell sevärdhet. Det var på President Franklin D Roosevelts tid, i samband med den stora depressionen, som ett omfattande program med provisoriska arbeten (WPA) infördes. Det påminner en smula om den svenska ALU-tiden och kunde innefatta en mängd olika sektorer i samhällslivet, inte minst kultur, minnesmärken, nationalparker och t.o.m. indexering av folkräkningar och annat arkivmaterial. Projekten följde ofta ett mönster, där man först etablerade verkstad/kontor vid varje objekt och sedan knöt till sig arbetslösa från närområdet. Resultaten från dessa projekt, som inte fick konkurrera med ”riktiga jobb”, är ofta mycket lyckade. Så också The Hermitage. 

När man anländer till The Hermitage blir man väl mottagen. Det finns gott om personal, många i 70-årsåldern, flera säkert över de 80. Det handlar om volontärer, ett system som fungerar utmärkt och ger den stora skaran av pensionärer något vettigt att ta sig för, snarare än att sitta hemma och ha det tråkigt. De får träffa massor av människor, får vara med och utföra ett meningsfullt arbete, tar sig till ”jobbet” och håller sig alerta och fräscha i huvudet längre än andra pensionärer. Varför kan vi inte ha det så? 

Utrustad med en audio-manick och en karta vandrar man sedan genom den vackra parken, stannar där man så vill och trycker på de siffror som skyltas längs vägen; en uppsättning siffror för vuxna, en för barn och en för extra fördjupning. Man lyssnar, tittar sig omkring och spankulerar vidare. 

Kommer man så fram till huvudmålet, Andrew och Rachels herrgårdsliknande bostad, där det mesta av inredning, inklusive tapeter, möbler, lampor, tavlor o.s.v. är i original. Man väntar först några minuter på en bänk utanför. Så kommer en äldre herre och hälsar en välkommen, samt förhör sig om varifrån man kommer (ett obligatorium i USA tycks det). Så ger han en kort introduktion till huset och dess invånare samt leder besökarna till huvudingången. Väl inne i hallen tar en annan guide vid, denna gång en ung kvinna, klädd i tidstypiska kläder. Trevligt och underhållande berättar hon om huset och dess ägare, inte minst då om Presidenten, som här kallas ”The General”, och hans aningen skandalomsusade hustru. Man får kika in i de vackra salongerna på båda sidor om hallen och får sedan ta sig upp för en brant trappa till andra våningen. Där väntar en ny guide, en äldre man denna gång, och berättelsen fortsätter. En tredje guide hinns också med innan det är dags att lämna huset för att beskåda parken, slavarnas boningar, Rachels trädgård och familjen Jacksons begravningsplats med monumentet över Andrew Jackson. 

b2ap3_thumbnail_IMG_0758.JPG

Det är då överraskningen kommer. Det kryllar av barn. Pojkar och flickor i 10-årsålder, alla uppklädda i någon sorts 1800-talsliknande kläder. De har en uppgift. Två och två finns de utplacerade vid huset och sedan runt omkring i parken. Deras uppgift är att berätta små bitar av historien, några meningar var, följt av ”Enjoy your visit to the Hermitage” samt en liten bock/nigning. Nästan alla barnen rabblar sin innantilläxa med stort allvar, men charmigare kan det inte bli och jag hinner tänka: Så utmärkt! Så ska det gå till! Här får barnen dels träna på att tala inför folk (Speech), uppföra sig, träffa äldre människor och lära sig en smula historia. Besökarna får lite omväxling från alla 80-åriga volontärer och ett kvitto på att historien tillhör oss alla, inte minst barnen. Jag får höra att det är skolklasser från hela Nashvilleområdet som under terminerna tagit som sin uppgift att på detta sätt befolka The Hermitage en halvdag var. Tala om win-win! 

b2ap3_thumbnail_IMG_0760.JPG

Tänk er detta koncept i Sverige! Vilken vitamininjektion skulle inte detta kunna vara vid våra gamla slott och borgar, hembygdsgårdar och museer. Och andra sevärdheter. Eller skulle det stupa på vår överdrivna byråkrati? Våra fackföreningar? Vår idiotiska policy att folk över 65/67 helst inte skall arbeta alls eller utföra något nyttigt. De skall vila och ha det bra! Så icke: Bra mår man om man har meningsfull sysselsättning, känner sig behövd och får träffa folk.

Det gäller både gamla och unga!

I Gamla Testamentet berättas det som bekant om hur Mose fick tio budord från Gud, en befallning om hur människorna skulle förhålla sig till varandra och Gud. Dessa tio bud kom att bli kristendomens yttersta grundregler, och även om jag varken är Gud eller befallande så har jag sammanställt tio bud, som förhoppningsvis kan fungera som grundregler för oss släktforskare:

1) Du skall lära dig grunderna. Att släktforska utan grundläggande kunskaper i allt från källkritik och paleografi till äldre tiders namnskick och juridik är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt. Lika dödsdömt är det att försöka virka utan virknålar eller paddla kanot utan åror, så varför tror då så många att man kan släktforska utan tillgång till källmaterialet, med usla kunskaper i handskriftsläsning och oförstånd inför äldre tiders förhållanden? Visst lär man sig mycket på vägen, men grundläggande kunskaper är direkt nödvändiga för att undgå samma öde som den stackars fallskärmshopparen utan fallskärm.

2) Du skall vara noggrann. Om man vill förhindra att släktträdet knäcks på mitten gäller det att vara noggrann med källhänvisningarna, kontrollera datumangivelser, dubbelkolla uppgifter från litteraturen och följa förfäderna både framåt och bakåt i tiden. Risken att missa något viktigt ökar om man slarvar, så det är ingen tvekan om att en noggrann släktforskare är en bra släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Nils-och-Eva-Roland.JPG

3) Tänk på att inte begränsa dig. Man brukar ju säga att lagom är bäst, och även om det är viktigt att vara noggrann så gäller det att inte vara för noggrann när man släktforskar. Haka till exempel inte upp dig på namn eller datum, och till och med födelseår kan ha förvanskats när uppgifterna överfördes mellan olika källor. Födelseorter kan emellanåt bli helt uppåt väggarna, samma efternamn kan stavas på fem olika sätt, och ett barn som återfinns i dödboken kan plötsligt dyka upp i faderns bouppteckning – ingenting är omöjligt! Bonddottern Bengta kan bli Benedicta när hon flyttar in till stan, och kopparslagaren Hans Johan Bergström kan vara född som Hans Johansson, men har tagit faderns patronymikon som mellannamn och skapat ett helt nytt släktnamn när han blev hantverkare. I äldre tid fanns det varken några egentliga stavningsregler eller fasta namnformer, så Stina Jansdotter kan utan problem kallas Christina Johansdotter och en och samma person kan på kort tid kallas både Johan, Johannes, Jean och Jaen i kyrkoböckerna.

4) Du skall vara organiserad. För att optimera släktforskningen gäller det att organisera den väl genom att sortera gamla anteckningar, ordna släktmaterialet på bästa sätt och skriva namn på baksidan av alla släktfoton. Det ska vara lätt att överblicka och hitta i ditt material, och du vill väl ändå att dina anförvanter om hundra år ska glädjas åt din släktforskning, och inte se det som en hopplös röra av lösa kladdlappar, oidentifierade fotografier och obegripliga anteckningar om släktskap?

5) Visa aktning för källkritiken. Man vill ju gärna lita på det som står i kyrkböckerna, bouppteckningarna och litteraturen, men eftersom detta källmaterial har skapats av människor – och människan som bekant inte är felfri – måste man alltid vara källkritisk. Det gäller att kontrollera de uppgifter man hittar, och inte lita på allt som sägs i litteraturen. Författaren kan ha misstolkat källmaterialet, eller dragit felaktiga slutsatser om släktskap. Du ska inte heller avfärda de släktforskare som ifrågasätter dina uppgifter, utan istället vara tacksam för frågan »hur vet du det?», för i slutänden vill du ju faktiskt ha ett korrekt släktträd?

6) Du skall behålla barnasinnet. Frågan »hur vet du det?» leder osökt tankarna till de där frågorna som barn brukar ställa – »varför då?», »varför heter det så?» och »varför är det så?» – och faktum är att det är en stor fördel att behålla barnasinnet när man släktforskar. Att vara ständigt ifrågasättande, oerhört envis och ha rik fantasi är inte bara härliga egenskaper hos barn, det är även viktiga beståndsdelar om man vill bli en framgångsrik släktforskare.

b2ap3_thumbnail_incest.JPG

7) Du skall vara realistisk. Barnasinne i all ära, men att likt ett barn tro på sagor är inget en seriös släktforskare sysslar med. Hur sannolikt är det egentligen att norrlandspigans utomäktenskapliga barn var son till Oscar II? Är det verkligen realistiskt att sedermera riksrådets dotter gifte sig med en bonde? Och är ni verkligen släkt med den där stora filmstjärnan som faster Karin pratade om? Nej, sagor kan visserligen vara både vackra och tänkvärda, men de hör inte hemma i släktforskningens värld. 

8) Glöm inte att prata med släkten. Förfäderna må vara döda sedan länge, men det finns säkerligen många levande släktingar som inte bara äger intressanta handlingar och spännande fotografier, utan även besitter viktig kunskap om släkten och förfäderna. Det gäller dock att inte sluka allt som sägs med hull och hår – den mänskliga hjärnan har en tendens att spela oss ett spratt, och genom åren kan ett minne eller en släktberättelse ha förändrats och förvanskats både en och två gånger.

9) Du skall tänka annorlunda. Den ungerske fysikern Albert Szent-Györgyi (1893-1986) lär en gång ha sagt att »upptäckandet av en lösning består i att titta på samma sak som alla andra men tänka något annorlunda», och detta uttalande går utan tvekan att applicera på släktforskningen. Ofta hittar man svaret på släktträdets mysterier om man tar ett kliv tillbaka, funderar en stund, och sedan angriper problemet ur en helt ny vinkel. 

10) Tänk på att se bortom namn och datum. Släktforskning är så mycket mer än bara namn och datum, och så mycket djupare än en massa poster och relationer i en släktdatabas. Det handlar inte om hur långt tillbaka du lyckas spåra anorna, eller hur många namn du har i ditt släktträd, utan om hur mycket du lyckas ta reda på om dem. Hur såg de ut? Hur levde de? Vad åt de? Vilka händelser formade deras liv, och påverkade deras beslut? Det är ju tack vare förfäderna som vi vandrar här på jorden idag, så det minsta vi kan göra är att lära känna dem bättre!

b2ap3_thumbnail_2014-06-18-15.10.47.jpg

Inför min Amerikaresa gjorde jag upp två listor, en över alla de släktingar och vänner jag hoppades få träffa och en över de arkiv, bibliotek och föreningar med släktforskningsstuk jag skulle vilja besöka. Högst upp på den senare listan placerade sig ALLEN COUNTY PUBLIC LIBRARY i Fort Wayne, Indiana, med sin avdelning för GENEALOGY, som lär vara den näst största i världen, efter Family History Library i Salt Lake City, Utah. 

Nu har jag varit där! 

Efter att ha landat på enorma O´Hare Airport i Chicago och krånglat mig ut till biluthyrningsfirman för att kvittera ut min automatväxlade (åååh, vad det är ljuvligt att köra en sådan, kan någon människa begripa varför de inte slagit igenom i Europa?) lilla bil. Med GPS:en inställd på Fort Wayne kastade jag mig sedan oförskräckt ut i den förfärliga trafiken. 

Man slås omedelbart av hur knaggligt och knöggligt och rufft det är i utkanten av Chicago och andra liknande megastäder. Rena 30-talet! Själv centrum, liksom Manhattan, är snyggt och prydligt, spännande och vackert, liksom de städer och samhällen en bra bit utanför staden – där medelklassen bor och vistas. Men i ett mittenbälte är det som sagt ofattbart fult och nedgånget. Rena depressionen. 

Man kan fråga sig varför världens näst största släktforskningsbibliotek ligger i en gudsförgäten håla som Fort Wayne, långt från allfartsvägen? Varför inte i själva Chicago eller någon annan storstad? Å andra sidan minns vi med saknad vissa motsvarigheter i Sverige; Ramsele, Leksand och Kyrkhult, på de välsignade mikrokortens tid …

b2ap3_thumbnail_Genealogy-center.jpg

Mitt inne i stadens centrum ligger Allen County Public Library, en imponerande koloss med fantastiska utrymmen för all slags kulturverksamhet, däribland således en avdelning för släktforsking, GENEALOGY. Man anar en generös släktforskningsintresserad donator någonstans i bakgrunden, annars bygger en liten stad som Fort Wayne knappast en sådan slösande generös kulturbyggnad. 

Släktforskningsavdelningen påminner starkt om motsvarande institution i Salt Lake City; stora ytor, massor med forskarplatser, bokhyllesystem, många rullande, på varje ledig vägg och tillgänglig golvyta. Datorer, givetvis, men också gammaldags läsapparater, glest befolkade eftersom tiden har gått ifrån sådana maskiner. På datorerna finns ett antal resurser som Ancestry, HeritageQuest, Fold3 och Newspapers.com – men knappast mer upphetsande än de jag redan har på min egen dator. Förgäves sökte jag efter den försvunna databasen över dödsrunor (obituaries) i Chicago Tribune. Den har vi haft, berättade man, men vi blev tvungna att säga upp den eftersom den blev så fruktansvärt dyr att abonnera på. 

Styrkan i Fort Wayne ligger i den enorma boksamlingen, hyllkilometer efter hyllkilometer, huvudsakligen organiserad i två delar;

b2ap3_thumbnail_Lng-bokhylla.jpg     b2ap3_thumbnail_Bokhyllor.jpg

1.      Släktutredningar i bokstavsordning efter bokens huvudämne, t.ex. The Campbell family, som alltså skall sökas under bokstaven C. I bibliotekskatalogen är eventuella underrubriker, andra huvudgrenar i en och samma bok, också sökbara, t.ex. The Campbell family with branches Businga, Howard and Peterson. Däremot når man inte de tusentals övriga efternamn som också förekommer i boken, och hur skall man då veta att det är i just denna bok bland tiotusentals andra de efterlängtade uppgifterna finns med?

2.      Den geografiska samlingen av adresskalendrar, gravregister, avskrifter ur födelse- vigsel och dödregister, dödsrunor, lokalhistoria med korta biografier över framstående medborgare och mycket annat. Samlingen är ordnad efter nation (mestadels USA), delstat och county. Den är inte på något sätt heltäckande, men med lite tur kan man hitta just det man behöver. 

Det amerikanska systemet för klassificering av böcker; DEWEY DECIMAL NUMBERING SYSTEM är sanslöst svårbegripligt och oöverskådligt. När man slår i katalogen får man fram en kodsträng för varje bok med minst sex siffror följt av diverse stora och små bokstäver och ytterligare någon siffra: 

977.202 Au1

Ovanstående kod, som man svårligen kan hålla i huvudet när man jagar in i gångarna och flyttar på mobila hyllor, omfattar böcker om Auburn, Indiana. Vid katalogdatorn ligger det därför några blyertspennor samt små bitar av makulerat papper på vilka man skriver upp sin sträng, som man sedan tar med sig in bland hyllorna. Tala om medeltid! I svenska bibliotek brukar det finnas små skyltar på hyllorna, eller s.k. ”Knubbar” som anger att här börjar böckerna om Australien eller Handarbete. I USA har man bara kodsträngen 979.450.Kh36 att orientera efter, ingenting annat. 

b2ap3_thumbnail_Lsesal.jpg

För ett decennium sedan var det slagsmål om forskarborden och läsapparaterna på detta bibliotek. Nu är det mycket gott om plats. Tiden har gått ifrån stora arkiv och bibliotek. Så mycket går ju numera att göra hemifrån. Samlingen, och framför allt vi forskare, skulle må mycket bra av massiva digitaliseringsinsatser, så att inte bara rubriken i släktböcker och lokalhistoriska arbeten utan varje ord, varje namn, varje geografisk ort via PDF-sökning bleve sökbara. Så som man gör med digitaliserade tidningar. Först då skulle denna unika samling bli verkligt tillgänglig för forskare runt om i världen.

b2ap3_thumbnail_Biography.jpg     b2ap3_thumbnail_Adresskalendrar.jpg

En och annan bok hade man faktiskt gjort så med, t.ex. The Swedes in Illinois – ett biografiskt uppslagsverk. Där kunde jag raskt slå på både namn och födelseort, t.ex. Falköping, och få mängder av klickbara träffar, som jag sedan kunde skriva ut eller spara på pinne.  

Så ska vi ha det på världens största och bästa släktforskningsbibliotek i framtiden;

INTERNET

Ni har säkert hört en och annan historia om fattiga utvandrare som återvänt som stormrika svenskamerikaner efter att ha gjort lyckan i landet på andra sidan Atlanten. Kanske till och med i den egna släkten. Och en och annan skröna är ju faktisk sann. En sådan historia handlar om Frans Plym i Bäckaby socken i djupaste Småland, sedermera Francis Plym. 

Francis Plym.

Lille Frans föddes den 16 september 1869 på Puketorp i Bäckaby. Hans föräldrar var hemmansägaren Åsle (ett namn jag aldrig tidigare stött på, och som jag först tolkade till Åste) Johannisson och hustrun Johanna Jonasdotter. Båda föräldrarna var 40 år när Frans föddes i en familj på sju barn, varav två var döda. De fyra äldsta barnen var från hustruns tidigare äktenskap.

I augusti 1870 emigrerade familjen till Amerika. Två av barnen följde inte med, de som redan flyttat hemifrån. Kanske kom de efter senare. Familjen slog sig ner någonstans i Mellanvästern, var vet jag inte, där Frans far verkar ha arbetat som möbelsnickare. När Frans blev vuxen slog han in på samma bana. 1893 besökte han den stora världsutställningen i Chicago, och sedan var det klippt. Då var han 24 år och bestämde sig för att skaffa sig en gedigen utbildning, för att kunna komma längre i världen. 1906, efter universitetsexamen, blev han stadsarkitekt i Kansas City. Där kom han på en ny teknik för att infatta fönster. Med detta kom ännu mer framgång. Frans, som någon gång i USA tagit sig efternamnet Plym, startade en fabrik samma år. Företaget fick namnet Kawneer och finns fortfarande kvar. Läs om Francis Plym.

Frans Plym blev rik. Men uppenbarligen var han också en givmild person för till universitet donerade han en betydande summa till tre årliga stipendier, som fortfarande delas ut. Makarna Plym donerade sitt hus till det lokala sjukhuset, de bekostade en parkanläggning i hemstaden Niles, och gjorde flera donationer och finansierade sociala projekt.

Och hemma i födelsesocknen Bäckaby kunde ett nytt ålderdomshem byggas tack vare en donation på 100 000 kronor från Francis Plym:

I dag är ålderdomshemmet ett vandrarhem som heter Plymska huset. Det ligger mitt i kyrkbyn, ett fint gammalt tegelhus. Där övernattade jag förra helgen när jag besökte Fröderydbygdens forskarvänner för att hålla skrivarkurs. Vandrarhemmet drivs av hembygdsföreningen (tror jag) och det praktiska sköts av Stig Eriksson i Bäckaby. Det var han som tog emot mig när jag kom dit och det var också han som berättade om Francis Plym.

Porträttet hänger inne på vandrarhemmet.

Huset har en pampig entré som för tankarna till amerikanska hus.

Så här såg det ut när det var nybyggt.

Så här ska det ha gått till:
När svenskamerikanen Frans Plym kom hem på besök 1928 hälsade han på sina gamla farföräldrar som då bodde på fattighuset en bit utanför kyrkbyn. Där var det trångt och eländigt och den nu välbärgade Frans bestämde sig för att socknen skulle ha ett nytt fint ålderdomshem så att farfar och farmor fick en fin bostad. Sagt och gjort, så blev det också. 1932 invigdes det nya ålderdomshemmet. Men det kan knappast stämma, för då måste hans farföräldrar ha varit döda sedan länge, eftersom hans föräldrar var födda 1829. Kanske var det någon annan släkting som bodde på fattighuset då, och som Frans träffade vid sitt besök i hembygden. Ett nytt och fint ålderdomshem lät han bygga i alla fall.

Historien om Francis Plyms donation till Bäckaby går också att läsa i hembygdsboken "Bäckaby - en Smålandssockens historia". Bäckaby ligger någon mil söder om Vetlanda, i ett underbart vackert landskap.

Sådana här historier är ju väldigt intressanta, tycker jag. Dessutom är det ett fint vandrarhem och extremt billigt. Så ska du på släktforskningssafari i mellersta Småland kan jag rekommendera detta för övernattning.

Tillägg 2015-06-22:

I dag har jag läst om att Jonas Brunk, mannen som stadsdelen Bronx i New York fått sitt namn efter, kan ha kommit från Bäckaby eller i alla fall har anknytning dit. Kanske stämmer det, kanske inte. Läs en artikel i Vetlanda-Posten och vad släktforskaren Elna Nilsson skriver om att det var Jonas Brunks mor som kom från Bäckaby. En översikt.

Dessutom har en nutida släkting till Francis Plym berättat mer om hans familj i sina kommentarer.

På söndag är det som bekant Norges nationaldag, en dag då norrmännen känner extra mycket kärlek för landet som »stiger frem, furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem», för att citera den storslagna nationalsången. Det är lätt att bli kär i Norge med sina fantastiska fjordar, vackra bunader och idylliska stabbur, men är det lika lätt att släktforska i detta vårt västra grannland? Eftersom jag själv har nästan hälften av förfäderna i Norge så har det genom åren blivit en hel del norsk släktforskning – och det finns utan tvekan stora skillnader jämfört med att släktforska i Sverige.

b2ap3_thumbnail_Johan-och-Elisabeth.jpg

Johan Ludvig Jensen Graarud (1852-1913) och hans hustru Elisabeth Svensdotter (1867-1937); fotografier i privat ägo.

Den första norska förfader som jag utforskade var min mormors morfar, gårdsbrukaren Johan Jensen från gården Graarud i Borge sogn, dryga tre mil från svenska gränsen. Inledningsvis visste jag inte så mycket om honom, utöver det min mormors moster Helga hade berättat om sin far. Han ska ha varit änkling då han ingick äktenskap med sin svenska hushållerska Elisabeth Svensdotter, som alltså blev min mormors mormor, och tillsammans fick de sju barn: Karl, Hans, Alf, Jenny, Anna, Hilma och minstingen Helga. Kort efter yngsta dotterns födelse ska Johan ha avlidit och lämnat kvar Elisabeth och de sju små barnen i stort armod. Äldste sonen Olaf, från första äktenskapet, hade nämligen krävt sin rätt till Graarud gård och löste ut styvmodern, som flyttade med sina barn till ett mindre torp på Begby, inte långt från Graarud. Där försörjde sig Elisabeth bland annat på att plocka blåbär som hon sålde på torget i Fredrikstad, och de sju barnen hjälpte modern efter bästa förmåga. 

Folketellingen 1900 

Det har alltid sagts att Graarud byggdes av Johan Jensens far, och gården intar utan tvekan en viktig plats i släktens historia. Det skulle senare visa sig att det faktiskt var Johans farfar som uppförde gården omkring 1820, och den senaste ägaren var Johans sonson och namne som avled i vintras, kort före sin 96-årsdag. Jag koncentrerade alltså mitt sökande kring Graarud, och eftersom den norska kyrkobokföringen helt saknar husförhörslängder är folkräkningarna, de så kallade folketellingene, ett viktigt hjälpmedel. Folketellingene 1865 och 1900 har registrerats i sin helhet (1875 och 1910 endast delvis) och är fritt tillgängliga hos Registreringssentral for historiske data (RHD), medan folketellingen 1801 finns hos Digitalarkivet (det är även här man hittar de norska kyrkoböckerna). Det dröjde inte länge innan jag hittade Graarud i folketellingen 1900, och äntligen fick den norska delen av släktträdet några årtal. Johan var alltså hela femton år äldre än hustrun, men så hade han ju också varit gift en gång tidigare. Hans två barn från första äktenskapet, Olaf och Johanne, arbetade på gården och hjälpte till i hemmet, och det noteras att hustrun Elisabet inte hade någon särskild inkomst (»uden særsk. erhverv») vid sidan av att sköta hushållet. Hon sägs dessutom vara född i »Sverige», ett öde hon tyvärr delar med många invandrade svenskar i de norska folketellingene. Borge vigselbok 1898 avslöjar emellertid att hon var född 1867 14/11 i »Högsæter Sogn, Elfsborg Len» som dotter till »Skomager Svend Larsen», en uppgift som visade sig vara helt korrekt – hennes anor har gått att spåra tillbaka till 1500-talets Dalsland.

b2ap3_thumbnail_Graarud-1900.jpg

Ur folketellingen 1900 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Gårdsmatrikkelen 1886 

Hos RHD hittar man även gårdsmatrikkelen 1886, som kan vara till god hjälp om man vill lokalisera personer i glappet mellan folketellingene 1865 och 1900. Johan Jensen hittar man mycket riktigt som brukare av Graarud, som anges ligga under den större matrikelgården Lilleby. Litteraturen avslöjar att Graarud – tidigare stavat Graarød – i äldre tid var en exercisplats under just Lilleby, och inte bebyggdes förrän Johans farfar Ole Jensen (ca 1790-1849) flyttade dit omkring 1820. I äldsta tid stavades det för övrigt Gràarrudt, och lär härröra från kvinnonamnet Grò.

b2ap3_thumbnail_Grdsm-1886.jpg

Ur gårdsmatrikkelen 1886 för Borge sogn (bild: Registreringssentral for historiske data)

Skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll

De norska bouppteckningarna utgörs till stor del av så kallade skifteregistrerings- och dødsfallsprotokoll, och det är väldigt varierande vad man hittar i detta källmaterial. Johan Jensen dyker i varje fall upp i slutet av Borge lensmannskontors dødsfallsprotokoll 1913, så det stämmer att han avled samma år som dottern Helga föddes. Protokollet avslöjar att han avled i lungebetennelse (lunginflammation) den 13 oktober 1913, och dagen efter hade sonen Karl anmält dödsfallet till länsmannen. Man får även veta att han efterlämnade änkan Elisabeth, tre barn från första och sju barn från andra giftet, samt en viktig detalj för att komma vidare i släktträdet: »födt 30/4 1852 i Borge».

b2ap3_thumbnail_Skifte-1913.jpg

Ur dødsfallsprotokollet rörande Johan Jensen Graarud 1913; Borge lensmannskontor, Dødsfallsprotokoll 8 (1912-1915), oppb: Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1865

I folketellingen 1865 bodde Johan på Graarud tillsammans med fadern Jens Olsen, modern Anne Iversdatter samt bröderna Olaus och Hans. Födelseåren är emellertid helt uppåt väggarna, vilket förklaras av att folketellingen i original endast upptar personernas ålder, så de födelseår som anges hos RHD är alltså beräknade utifrån dessa åldersangivelser. Både fadern och sönerna anges vara födda i Borge, medan modern sägs vara född i Christiania – alltså i nuvarande Oslo. Folketellingen 1865 finns även skannad i original hos Digitalarkivet, och här finns uppgifter som saknas hos RHD. En kolumn upptar till exempel »Kreaturhold den 31te December 1865», och här får man veta att Graarud gård ägde en häst, två stora kreatur och ett får samt odlade en hel del havre och potatis, samt lite mindre vete och råg. 

b2ap3_thumbnail_Folket-1865.jpg

Ur folketellingen för Borge 1865 (bild: Registreringssentral for historiske data)

Ministerial- och klokkerbøker

Den norska kyrkobokföringen består till största delen av ministerial- och klokkerbøker som inte skiljer sig nämnvärt från de svenska kyrkoböckerna. I dessa hittar man fødte og døpte, ekteviede, døde og begravede samt inn- og utflyttede, men även utförliga längder över konfirmerade och vaccinerade som kan vara till stor hjälp när man har tappat spåret, för det är inte helt lätt att följa sina norska släktingar när husförhörslängder saknas. Johan Jensens födelse hittar man däremot utan problem i Borge ministerialbok 1848-1860, och han föddes mycket riktigt den 30 april 1852 med det ståtliga mellannamnet Ludvig. Detta var en överraskning för släkten, och det verkar inte som att Johan själv använde sig av detta mellannamn. Dopet dröjde till den 4 juli, och föräldrarna anges vara »Gaardeier Jens Olsen Graarud och Hstr Anne Marie Iversdr» – Johan var alltså född på Graarud.

b2ap3_thumbnail_Borge-fb-1852.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 5 (1848-1860), sid 55-56; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Föräldrarnas vigselnotis finns i Borge ministerialbok den 17 mars 1848, och brudparet kallas »Ungkarl Jens Olsen Graarud» och »Pige Anne Marie Iversd». De norska vigselböckerna under 1800-talet är i regel väldigt innehållsrika, och kan ge viktiga genealogiska ledtrådar. I Jens' och Annes vigselnotis får man till exempel veta att »Han födt paa Moum boer paa Graarud i Borge, Hun födt i Skjeberg boer paa Ulfeng i Borge». Vidare var brudgummen »34 Aar» och son till en Ole Jensen, medan bruden var »32 Aar» och dotter till en Iver Johannessen. Anne sägs alltså här vara född i Skjeberg sogn – tvärt emot vad som uppges i folketellingen 1865 – men i vigselbokens marginal kan man läsa att hon medförde en »Attest fra Sch... i Christiania d 25 Novb 1831 fr Prowst Randers af 12 Juni 1838». Efter mycket detektivarbete lyckades jag få fram att hon visserligen hade varit tjänstepiga på gården Ulfeng i Skjeberg men föddes i Oslo (Christiania), närmare bestämt 1816 på Grubbegaten i Akershus slottsmenighet som dotter till skräddaren Iver Johannessen och Lisbeth Petersdotter.

b2ap3_thumbnail_Borge-vb-1848.jpg

Ur Borge Ministerialbok I 4 (1836-1848), sid. 284-285; Statsarkivet i Oslo (bild: Digitalarkivet).

Folketellingen 1801

Även den norska folketellingen 1801 finns som sagt registrerad hos Digitalarkivet, och trots att den är ganska kortfattad (födelseorter nämns till exempel aldrig) är den väldigt användbar, inte minst på grund av de intressanta anmärkningarna i högerkolumnen som kan ge information om allt från yrkesutövning och hälsotillstånd till civilstånd och släktskap. I Borge sogn hittar man till exempel Johan Jensens farmor Lisbeth Olsdatter med föräldrar och syskon på husmansplatsen Lurbakk under gården Kjølberg, och här får man veta att föräldrarna inte hade varit gifta tidigare samt att det i hushållet fanns en liten fosterdotter vid namn Maren Hansdatter.

b2ap3_thumbnail_Folket-1801-Kjlberg_20150514-151322_1.jpg

Ur folketellingen för Borge 1801 (bild: Digitalarkivet).

Norges äldre ministerialböcker är tyvärr väldigt kortfattade – själv har jag till exempel aldrig sett en enda biografisk dödbok – och ibland undrar man om det norska prästerskapet gjorde allt för att spara bläck? Prästerna hade dessutom den dåliga vanan att ofta utelämna både föräldrarnas och faddrarnas patronymikon i födelseböckerna, och istället anges bara deras gårdsnamn. Detta kan ju visserligen vara till hjälp, men eftersom husmännen ofta flyttade omkring i rask takt mellan husmansplatserna är till exempel »Christen Rød» en klen tröst när det under 1760-talet kan ha bott fyra husmän vid namn Christen under gården Rød.

De norska kyrkoböckerna brukar dessutom ta sin början ganska sent, men det finns vissa undantag, däribland Hvalers äldsta ministerialbok som räknar upp avlidna från och med 1654, eller som prästen så poetiskt uttrycker det: de som är »I Herren fra dette ælende Saligen Hensoffwede». Den tidigaste notisen handlar lustigt nog om en av mina förfäder, som tydligen begravdes samma dag som prästen installerades i sitt nya ämbete på Hvaler 1654. Han har i varje fall skrivit att »Dmca Rogate (som war den Söndag ieg uwærdig bleff indsat paa) er begraffwen Joen Oluffsön aff Nordre Sandöen som war en gammall mand». Jämfört med 1700-talets norska dödböcker är Hvalers äldsta ministerialbok ovanligt innehållsrik, och man kan läsa många intressanta människoöden från 1600-talets mitt. Den 13 december 1655 blev till exempel »begraffwen Anders Andersön aff Kaaltorp, som i sitt Alders 34 Aar aff en Ulyckelig hændelse bleff ihielslagen i ett bierg», och den 3 februari 1658 blev »begraffwen Citzell Tollis Daatter i sit Alders 80 Aar, hwar i beregnis 25 Aar, som hun hafde leffwedt i Echteskab. Een god Alder».

b2ap3_thumbnail_Hvaler-1654.jpg

Ur Hvaler Ministerialbok 1 (1654-1754), sid. 43 (bild: Digitalarkivet).

Bygdebøker

De så kallade bygdebøkene är en annan genealogisk resurs som gör norsk släktforskning ganska unik. Varje bygdebok behandlar en viss trakt eller socken, och innehåller uppgifter om invånarna långt tillbaka i tiden. Man kan hitta uppgifter om markinnehav, beskrivningar av gårdar och byggnader samt skildringar av sockenborna och deras ägodelar, många gånger med fotografier på både gårdar och människor. I de flesta bygdebøker kan man spåra sina förfäder tillbaka till sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal, och även om kvaliteten varierar är bygdebøkene en ovärderlig tillgång när man släktforskar i Norge. En socken där bygdebøkene håller mycket hög kvalitet är det tidigare nämnda Hvaler, där jag tursamt nog har en hel del förfäder. En av dem är den nyssnämnde Jon Olufsens svärson Ole Andersen från gården Botne, som återfinns på sidan 418 i Hvaler bygdebok : Gårder og slekter, band 1 (av Gudrun Johnson Høibo,  Hvaler, 1980):

»Ole (Oluf) Andersen Botne f. 1594, bgr. 3.2.1688, ca 94 år gl. (70 år 1664). Brukte Botne alene i hvert fall til 1666, fra 1678 sammen med sønnen Anders, men nevnes som medbruker lenge etter han var død. Var lagr.m. 1653, 1654, 1656, 1657, 1659-1662, 1664, 1669, 1673, 1674, 1677. Ole Botne og Kield Urdal ble i 1654 tiltalt for å ha hugget 3 tylfter hustømmer som hver av dem skal ha hugget i sine påboende gårders skog. De mente at da de hadde gård og skog i leie, måtte de kunne hugge så meget i skogen at de kunne kjøpe seg salt til husbehov for det. [...] Gift 1634 med Ragnild bgr. 17. tr. (17.9) 1676, 64 år gl., gift i 42 år. Dtr. av Jon Olufsen Sandø N.»

Att släktforska i Norge är som synes ganska olikt svensk släktforskning, och även om det framförallt är mycket svårare – på grund av att husförhörslängder helt saknas – så finns det olika sätt att ta sig vidare. Det gäller bara att utnyttja de resurser som finns, samt vara extra kreativ och envis om man vill spåra sina förfäder i det vackra Norge – furet, værbitt over vannet, med de tusen hjem.

Länktips

De norska kyrkoböckerna

Digitalarkivet

Registreringssentral for historiske data

Gravminner i Norge

Skattejakt i slekta

Kosläpp, lövsprickning och lyckligt kvittrande återvändande fåglar hör alla våren till. Under våren eller försommaren mångdubblas också antalet kyrkobesökare som vill delta när någon närstående ungdom begår sin första nattvard i samband med konfirmationen. Detta sakrament - ett av de två som vi har kvar i Svenska kyrkan - innebar förr en övergång från barndomen in i vuxenvärlden. Jag fann bland handlingar från Strängnäs domkapitel följande beskrivning av hur konfirmationsundervisningen i Råby-Rönö församling gick till år 1764:

Med dem, som första gången wilja gå till herrans heliga nattward förhålles alltid på följande sätt:
I Påskhelgen lyses på: det de, som nästa år wilja begå första gången herrans nattward, angifwa sig nästa Söndag: då de med deras ålder uptecknas. Deras föräldrar eller husbönder följa dem åt, at säga deras hemseder. Derefter komma de hwar Söndag morgon i Sacristian at få lexor af klåckaren, som fortfar dermed hela året emellan ringningarna. De bortowarande antecknas hwar gång. I fastlagen underwisas de af Presterskapet och när de pröfwas giltiga, förhöras de i hela församlingens närwaro om Söndagsmorgonen, innan skriftermålet skier; hwilcket så wäl som Communionen, hålles den dagen för dem allena. Sedan blifwa de ståendes under gudstiensten på hwar sin sida i choret; och när Communion Bönen läses, påminnas församlingen at tacka och bedia Gud för denna sin ungdom, at de nu äro så långt komna i kunskapen om sitt förbund med Gud och at Gud måtte hafwa sin hand öfwer dem och wälsigna deras år med förkofring i kunskap och dygd, at sin werld lyckligen genomgå och med sina föräldrar samlas i Guds rike. Ifrån predikstolen siunges psalmen No 330 och derpå mässan. 

Psalmboken har reviderats under åren men den psalmbok som användes fram till 1819 var var 1695 års psalmbok. Efter lite letande hittade jag så psalm 330 som alltså sjöngs i Råby-Rönö efter ungdomarnas första nattvardsgång:

Under 1700-talet infördes offentliga förhör med de ungdomar som ville begå sin första nattvard. Innan 1811 års Kyrkohandbok fanns dock inga föreskrifter för hur konfirmationsundervisningen skulle bedrivas. Under höstens husförhör skulle de som ville konfirmeras till våren anmäla detta, varefter undervisningen kunde ta sin början. Konfirmationen innebar ju formellt att dopet bekräftades och att man fick delta i nattvarden men var även en övergång från barndomen till att vara en ung vuxen. I de delar av Sverige där ungdomarna ägnade sig åt nattfrieri eller nöjen som dansar och lekar så var deltagandet reserverat för de ungdomar som var konfirmerade och därmed hade lämnat barndomen. Någon exakt åldersgräns fanns inte. I längden över nattvardsungdom i sörmländska Ripsa år 1869 anges både ungdomarnas födelsedatum men även betyg i innanläsning, bibliska historier och katekesen. Just det här året var det en stor åldersskillnad mellan konfirmanderna, som var födda åren 1851- 1854, dvs mellan 15 och 18 år gamla. En intressant notering är att de äldre nattvardsungdomarna också har de lägsta betygen. Inlärningssvårigheter fanns även förr i tiden. Att det var en grannlaga uppgift att hantera de ungdomar som inte var som andra, framgår inte minst i längden över nattvardsungdom i Råby-Rönö år 1716:

b2ap3_thumbnail_Rby-Rn-AI-1-1688-1688-Bild-24-sid-17.jpgRåby-Rönö, AI:1 [1688- 1723], sid 17. Bild från ArkivDigital 

Längden omfattar enligt rubriken Dhe som A:o 1716 första gången willia begå herrans h: nattward. Den sista av konfirmanderna var tjänsteflickan Chierstin Månsdotter i Stockholmstorp, som "är mycket swag i sin Christendom. men som hon wijsat sig hiertel: längta dereffter, kunde iag henne icke förwägra att begå herr: h. nattward fastän hon har något fehl på sitt förstånd". 

Åtminstone i Södermanland fördes längder över nattvardsungdomen sällan i särskilda volymer. När de förs enskilt återfinns de under signum DI: i kyrkoarkiven. I stället återfinns längder över konfirmanderna i början eller slutet av husförhörslängderna eller i ministerialböckerna. Innehållet i längderna skiftar också. Namn och bostadsort anges förstås, ofta även ålder eller födelsedatum och ibland ett omdöme eller betyg. Emellanåt bjöd prästen oss sentida släktforskare på guldkorn genom att ange födelseort eller faderns namn. Om födelseboken är bristfällig kan detta vara information som annars är svårfunnen. I Vårdinge AI:1 har prästen Johannes Rosander antecknat bostads- och födelseort för nattvardsungdomarna åren 1709- 1723. De allra flesta var förstås födda i Vårdinge men till exempel 1723 var tre ynglingar födda i (Söder-)Tälje, Huddinge respektive Finland.

b2ap3_thumbnail_Vrdinge-AI-1-1709-1718-Bild-3040-sid-307.jpg

Vårdinge, AI:1 [1709- 1718] ,sid 307. Bild från ArkivDigital

Längderna kan också hjälpa till att åldersbestämma en barnaskara. Om denna mest består av döttrar är inte mantalslängderna till någon större hjälp då döttrar där mest framträder som namnlösa streck. Om det då finns längder över nattvardsungdom där det framgår i vilken ordning barnen konfirmerades så bör det förstås vara så att den äldsta begår nattvarden först. Om en familj flyttar till en församling som saknar inflyttningslängd så tar det ibland emot att blada husförhörslängden, särskilt om församlingen är stor. I 10 genvägar i forskningen tipsade jag om att ett sätt att hitta familjen utan att blada är att gå igenom födelseboken i 5 år. Detta går förstås bara om hustrun i familjen är i barnafödande ålder. Men om hon nu är lite för gammal för att det ska vara sannolikt att familjen utökas, så är ju samtidigt barnen också äldre. Om det då finns längder över nattvardsungdom så lönar det sig oftast att gå igenom dessa under de år som något av barnen kan tänkas bli konfirmerade. Det har hjälpt mig några gånger - och det är alltid skönt att slippa blada en hel husförhörslängd!

Inför min instundande amerikaresa lät jag mig förföras av en annons om billig telefoni och surf på semestern. Den handlade om ett litet SIM-kort, som under 30 dagar och till en förhållandevis rimlig penning skulle ge mig tillgång till alla de funktioner jag brukar använda på min mobiltelefon här hemma; surf, epost, SMS och telefon, med gratis vidarebefordran från mitt vanliga telefonnummer till detta tillfälliga kort o.s.v. 

Tyvärr visade det sig, att en av förutsättningarna för detta smarta system var att den egna mobiltelefonen inte var ”låst till en viss operatör”. Detta är naturligtvis grekiska för var och en, som med saknad minns de svarta bakelittelefonerna, men efter bara 11 knapptryckningar och en väntan på 8 minuter kom jag till sist fram till en livs levande människa på min leverantörs kundsupport.

b2ap3_thumbnail_Iphone.jpg

- Om det är en Iphone 4 du har, måste den ”låsas upp” innan du kan stoppa in ett annat SIM-kort i den, sade personen

- Varför är den då ”låst”?  undrade jag. 

 - Det beror på att Apple ville binda sina kunder vid en exklusiv leverantör (eller om det var tvärt om), men nu har Konkurrensverket och EU bestämt att så får man inte göra. Senare versioner av telefonen är därför inte låsta. 

- Båtar föga, suckade jag. Vad gör jag? 

Så följde en lång och invecklad beskrivning över hur jag måste gå till väga: 

1. Ta bilen och åk till närmaste Teliabutik, för det är endast där man kan ”låsa upp” sin telefon. I mitt fall blev 78 km ToR. Väl där gick operationen på 8 röda sekunder.
2. Betala 300 kronor. Spara kvittot.
3. Åk hem igen, tanka ned och installera underhållningsprogrammet  iTunes i din dator.
4. Starta om datorn.
5. Gå in i telefonen under inställningar, allmänt o.s.v. och sök rätt på ditt IEMI-nummer.
6. Ring Apples supportavdelning (åtta knapptryckningar och 11 minuter) och kontrollera att upplåsningsfilen har sänts.
7. Anslut mobilen till datorn.
8. Öppna iTunes och sök efter den skickade filen.
9. Ring Apple igen och gråt, eftersom du inte hittar filen och inte förstår hur du ska bära dig åt.
10. Starta om datorn.
11. Tanka ned den så småningom återfunna filen.
12. Säkerhetskopiera innehållet på din mobil.
13. Installera den nya upplåsta versionen.
14. Godkänn, återskapa och uppdatera.
15. Synkronisera (vad nu det är)

Res tillbaka till Teliabutiken (78 km) och be dem sätta in ett SIM-kort från en annan operatör, så att du ser att telefonen säkert tar emot ett främmande kort. Ditt nya semesterkort kan du naturligtvis inte sätta in, ty då börjar detta genast gälla och ticka dagar. 

Fôrgrômmata tekniknördar!

Så här krångligt får det helt enkel inte vara och både Apple, iTunes och Teliabutiken borde skämmas över att ha skapat ett så användarvidrigt system. Naturligtvis borde det räcka att gå in på en hemsida, anmäla att man vill ”låsa upp” sin mobil, trycka på högst tre knappar och så är det grejt. Men uppenbarligen vill parterna att det skall vara så svårt som möjligt, så att folk avstår från att använda andra leverantörer, ens på utlandsresor. Trots EU. 

Som släktforskare står vi ständigt inför det vi upplever som ”låsningar”; Folk försvinner, fader okänd, prästen skriver som en kratta, kyrkoböckerna har brunnit eller något annat elände. Vi vill dock gärna tro, att för varje LÅSNING så finns det en LÖSNING: alternativa källor, fiffiga databaser och register, hjälpsamma släktforskarkollegor o.s.v. 

Häromdagen fick jag på en av alla Facebooks Släktforskargrupper syn på en förtvivlad fråga från en amerikanska, som i åratal sökt efter sin farfars mor, en Kerstin Wahlberg, född ca 1859 i Sverige och utvandrad till USA 1882/1883. Jag själv och många andra skred genast till verket – detta måste väl i all sin dar kunna gå att lösa – och bidrog med råd och dåd. Själv hittade jag följande post i Emigranten Populär, och tänkte att nu så…!

b2ap3_thumbnail_Emigranten-populr.jpg 

Det visade sig emellertid att det inte var så lätt. Flyttningslängderna i Sunne (S) ger absolut ingenting. Stödd på decennier av erfarenhet kollade jag också annexförsamlingarna Västra och Östra Ämtervik samt Gräsmark. Och EMIBAS förstås. Och en massa annat. 

Damen hade själv bestämt sig för att problemet inte gick att lösa. Hennes förhoppning var nu att någon som själv var släkt med Kerstin Wahlberg skulle känna igen namnet och höra av sig. Annars återstod bara DNA…. (hur hon nu hade tänkt sig den operationen). 

Men så låst kan det väl ändå inte vara? 

Utvandringsuppgiften här ovan måste väl på något sätt kunna leda fram till rätt Kerstin Wahlberg. Min gissning är att detta var hennes andra utvandring. Att hon först emigrerat som "Johansdotter" eller något sådant, tagit namnet Wahlberg i USA, kommit hem på besök utan att åter skriva sig i Sverige och sedan köpt biljett under sitt nya namn; härav posten i Emihamn ovan.

Hallå alla Värmlandsforskare!

Har ni lösningen på låsningen?

b2ap3_thumbnail_Kerstin-Wahlberg.jpg

Den mystiska Kerstin Wahlberg Ehrob med nyfödd son i USA ca 1886.

b2ap3_thumbnail_Passagerarlistor.jpg

Emellanåt fastnar man rejält i släktforskningen, men genom att vända på alla stenar och testa varenda tänkbar sökväg både framlänges och baklänges brukar det lossna förr eller senare – människor dyker ju inte bara upp ur tomma intet eller försvinner spårlöst. Fast vad händer när man gjort allt detta, och ändå inte kommer vidare? Det är ju en sak att inte lyckas spåra en person – men vad gör man när inte ens samtiden tycks ha vetat var personen kom ifrån, eller tog vägen?

b2ap3_thumbnail_2015-05-06.jpg

I min antavla hittar man Trued Burgmeister (född 1786), en bondson från Vallby socken på Österlen som 1810 blev husar vid dåvarande Mörnerska husarregementet i Malmö. Emellanåt tilläts han permissioner till hembygden, och under en sådan vistelse gifte han sig 1822 i Borrby – givetvis med regementschefens nådiga tillåtelse – med pigan Elna Jönsdotter. Paret fick fyra barn, varav yngsta dottern dog en månad före modern, som avled i vattusot 1829. Ett år senare gifte Trued om sig, men i detta äktenskap föddes endast två dödfödda barn, och vid den sista förlossningen fick modern sätta livet till. Trued var nu änkling för andra gången inom loppet av mindre än fem år, och man kan lätt förstå att situationen måste varit oerhört ansträngd. Ett halvår efter hustruns död flyttade han och de tre små barnen till Östra Ingelstads socken, där deras flyttningsattest – undertecknad av prosten Jacob Böök i Hammenhög 1834 – avslöjar att Trued läste stapplande i bok, och lika stapplande kunde han Luthers katekes utantill med enfaldigt begrepp. Han hade emellertid varit närvarande vid samtliga husförhör, och hade även begått nattvarden ett år tidigare. Prosten noterar även att han var 

»Till lefvernet oklandrad; har ingen här känd ägtenskapsförbindelse, sedan hans Hustru d. 12de sidste Maji aflidit; han medförer 3 Barn, Neml. Sonen Nils född i Borrby 1821 d. 1 April, och Döttrarna Ingar i Hammenhög d. 3 October 1823 samt Anna i Hammenhög d. 15 Martii 1826. Nils läser rent i bok och utantill begge Catecheserne någorlunda, och döttrarne läsa äfven rent i bok, samt utantill lilla Catechesen och något ur Sveb: Förkl. med enfaldigt begrepp.»

Attesten avslöjar alltså tre skötsamma barn och en plikttrogen fader, som i den nya församlingen fick en tjänst som väktare hos överste Gustafschöld på Ingelstads gård. Vistelsen där blev emellertid kortvarig, för redan elva månader senare flyttade familjen till Hannas, Hammenhögs annexförsamling, där Trued blev husman – och här slutar alla spår efter den gamle husaren. Anteckningarna i husförhörslängden avslöjar att familjen åtminstone närvarade vid husförhöret 1835, men därefter stryks de utan förklaring. De återfinns varken i Hannas eller Hammenhögs husförhörslängder, inte heller i Östra Ingelstad eller dess annexförsamling Östra Herrestad, och Trued finns inte antecknad i någon av dessa församlingars dödböcker. Hannas församlings flyttningslängd börjar dessutom först 1847.

b2ap3_thumbnail_Trued-i-Hannas.jpg

Det sista spåret efter Trued Burgmeister; ur Hammenhögs kyrkoarkiv, vol. AI:3 (1835-1840), sid. 11. (bild: ArkivDigital)

Några år senare dyker emellertid de tre barnen upp i helt andra församlingar, en efter en – Nils hamnar i Hörup 1839, Ingar inflyttar till Kverrestad 1840 och minstingen Anna till Bollerup 1841. Den gemensamma nämnaren är att de anges komma från Hammenhög eller dess annexförsamling Hannas, men här återfinns de ju inte i husförhörslängderna. Ingars flyttningsattest har inte gått att hitta i Kverrestads kyrkoarkiv, men de två andra barnens attester är bevarade, och det är märkliga uppgifter som den tidigare nämnde prosten Böök lämnar om syskonen. I attesten daterad Hammenhög 1839 berättar han att Nils »flyttade för 4 år sedan tillbaka härifrån till Ingelstad; jag är således nu ur stånd att meddela något bevis om hans Christendoms Kunnskap», och man kan verkligen undra var Nils har hållit hus under tiden? Han tycks alltså ha vistats i Östra Ingelstad men saknas i denna församlings husförhörslängder, och ber plötsligt Hammenhögs kyrkoherde om en flyttningsattest, trots att han inte varit kyrkoskriven där under flera år. Dottern Annas (min farmors mormors mormor) attest från 1841 är emellertid märkligast. I denna berättar prosten att 

»År 1826 d. 15. Martii föddes i Borrby Husmannens Trued Burgmeisters och dess hustrus Elna Jöns Dotters Dotter Anna under hustruns dervaro på et besök. Denna flicka har flera år varit ur dessa församlingar, och kommer först nu och begär betyg. [...] Emot hennes uppförande har intet blifvit här anmäldt. Hon begär nu sedel till Bollerup, och hvar hon hittills varit vet jag icke; hon är vaccinerad och har ej begått den Hel. Nattwarden.»

Det verkar med andra ord som att Trued Burgmeister och de tre barnen helt enkelt har fallit ur folkbokföringen, alltså kyrkoböckerna, men hur är detta möjligt? Blev de lösdrivare? Var vistades barnen under tiden, och vad hände egentligen med fadern? Som jag nämnde inledningsvis är det ju en sak att inte lyckas spåra en person i källorna, men i fallet med denna familj har alltså inte ens samtiden haft kunskap om var de höll hus. En vacker dag kanske jag får veta var som hände Trued, och äntligen skriva in hans dödsdatum i antavlan – men tills dess får jag nog acceptera att han är och förblir husmannen som försvann.

Så var det dags igen. I nästa vecka anträder jag min tjugonde resa till landet USA, en treveckors hyrbilsturné, späckad med släktbesök och forskningsarkiv. En lusttur med andra ord ... 

Året var 1972 och jag var 20 år gammal när jag för första gången tog mig över till den amerikanska kontinenten. Sedan 10-årsåldern hade jag intresserat mig för min familjs historia och även fått kontakt med en mängd släktingar, utspridda i över 30 av landets delstater. På den tiden kunde ungdomar köpa en så kallad ”Flygluffarbiljett” för nästan ingenting, och under tre månader flackade jag omkring från östkust till västkust, från söder till norr. Släktingarna var välkomnande och generösa på amerikanskt vis och många av de kontakter jag då knöt finns fortfarande kvar på min julkortslista och genom åren har det blivit många möten, både här i Sverige och over there. 

Efter 1972 har det blivit ytterligare 18 resor, några nöjesresor med familjen, några föreläsnings- och forskningsturnéer, en stor rundtur med konserter i Minnesota tillsammans med min kyrkokör och en födelsedagsresa, där jag som hemlig gäst hölls gömd i en garderob, för att på given signal hoppa fram och sjunga Happy Birthday på svenska för 90-åringen.  Dessutom två SWEDGENTOUR med Sveriges Släktforskarförbund – ett försök att skapa kontakter med det amerikanska släktforskarkollektivet. Det påstås ju att det finns fler svenskättlingar (15 miljoner ?) i USA än i Sverige, en otrolig utvecklingspotential för svensk släktforskning. 

Den första av dessa turnéer var planerad till september 2001 och målet var Rock Island, Illinois. Tyvärr hade gruppen, som också bestod av representanter för Riksarkivet och företaget Genline, valt det olyckliga datumet 11/9 för sin avresa, som därmed snöpligen avbröts i Paris. 2002 kom gruppen igen, nu i Orange, CA, och Salt Lake City, UT. 2005 besöktes också Seattle, WA, och New Westminster, BC. Traditionen med svenska föreläsningsturnéer med workshops och one-on-one har sedermera fortsatts av fyra av de deltagare som var med vid starten; Anna-Lena Hultman, Anneli Andersson, Charlotte Börjesson och Olof Cronberg. Dessa oförtröttliga emigrantforskare har också utvecklat konceptet till att handla om skanning av svensk-amerikanska kyrkoböcker, medborgarskapshandlingar och annat, samt till avfotografering av svenska gravstenar. Deltagarna befinner sig as we speak i Minnesota – nu på sin tionde turné. Läs gärna mer om denna flitiga grupp och deras berömvärda verksamhet på Swedgens hemsida [www.swedgen.se] där man också kan följa deras framfart via en blogg.

Inför årets amerikaresa bestämde jag mig för att utnyttja Facebook. Många av mina släktingar i USA är givetvis också med på detta sociala medium, och nås kanske allra lättast där. Sagt och gjort: För ett antal månader sedan satte jag in en liten karta över Mellanvästern på min nyhetssida och sa ungefär som så: I Maj månad kommer jag att resa runt i detta område. Om du har tid och lust att träffa mig, kommer jag gärna förbi. Jag tar med mig ett bildspel om vår släkts historia, som jag gärna berättar om. Massor av släktingar hörde av sig, och nu blir det en turné som heter duga (se ingressbildens karta), med sju stora släktträffar och ytterligare några spännande möten. Skannern här hemma har gått varm och jag har satt ihop sju olika bildspel med gamla fotografier, kartor och dokument. Släktingarna verkar se fram emot detta, och det gör även jag. Det finns som bekant inget roligare än att få en publik för alla sina släkthistorier och skrönor … 

Bland de arkiv och bibliotek jag ämnar besöka kan nämnas Allen County Library i Fort Wayne, IN [www.genealogycenter.org], som lär vara näst störst i världen (efter Salt Lake City), Swenson Swedish Immigration Research Center vid Augustana College i Rock Island, IL [www.augustana.edu/general-information/swenson-center-/], samt  Swedish Genealogical Society of Minnesota i South St Paul  [www.sgsmn.org/Swedish_Genealogical_Society_of_MN/Home.html]

Så var det då rubriken här ovan. Amörka???

b2ap3_thumbnail_Annie.JPG

Minns ni Julia Caesar 1885-1971, skräcktanten i mängder av gamla svenska filmer, många gräsligt dåliga. 1967 gjorde hon en bejublad come-back i ett TV-program där hon sjöng Annie från Amörka, en sång som häpnadsväckande nog hamnade på Svensktoppen, kanske för att den var så apart och så annorlunda mot alla andra dussinlåtar på denna lista. Texten var allt igenom obegriplig och framförandet mindre njutbart, men charmigt var det till tusen.

Nu avreser jag snart, men tro inte att ni blir utan er måndagsblogg framöver. Jag ber att få återkomma med veckoliga rapporter från min framfart over there. 

Från Amörka!