I alla tider har människor intresserat sig för släktskap och förfäder, och genom åren har det sagts mycket klokt, roligt, klockrent och tänkvärt om dessa ämnen. Under lång tid har jag samlat på sådana citat, både från litteraturen och internet; vissa av dem saknar upphovsman, andra är välkända, och många av dem är översatta från engelskan. I dagens blogg delar jag med mig av trettio sådana citat, som förhoppningsvis kan tjäna som inspiration, tankeväckare eller bara ge ett gott skratt som inledning på släktforskningsåret 2015:

b2ap3_thumbnail_Ola.jpg

»Kom ihåg att hedra släkten som har kommit och gått före dig, eftersom de bidrog till att forma den du är.» 

– Okänd.

»Det finns ingen kung som inte haft en slav bland sina förfäder, och ingen slav som inte haft en kung bland sina.» 

– Helen Keller (1880-1968), amerikansk författare.

»Varje släktträd producerar ett par citroner, några nötter och en del ruttna äpplen.» 

– Okänd.

»Om du inte känner till historien, då känner du inte till någonting. Du är ett löv som inte känner till sin del av ett träd.» 

– Michael Crichton (1942-2008), amerikansk författare.

»Jag sitter fast i mitt släktträd och kan inte komma ner!». 

– Okänd.

»Avlägsna släktingar är den bästa sortens släktingar, och ju avlägsnare desto bättre.» 

– Frank McKinney Hubbard (1868-1930), amerikansk journalist och serietecknare.

»Om du vill leva ett långt liv måste du välja dina förfäder noga.» 

– Okänd.

»På alla tänkbara sätt är släkten en länk till vårt förflutna, en brygga till vår framtid.» 

– Alex Haley (1921-1992), amerikansk författare.

»Om du skakar om ditt släktträd, se upp för fallande nötter!». 

– Okänd.

»Det bästa med släktforskning är att söka efter förfäder och hitta vänner.» 

– Lawrence Dillard, amerikansk genealog.

b2ap3_thumbnail_2014-11-26-11.22.35.jpg

»Genealogi utan källor är mytologi.» 

– Okänd.

»Släktträdets torra grenar bär många behagliga och märkvärdiga frukter för de som vet hur man söker efter dem.» 

– Henry Ward Beecher (1813-1887), amerikansk författare.

»Du lever så länge du är ihågkommen.» 

– Ryskt ordspråk.

»Släktforskning, n. En redogörelse av ens härkomst från en man som inte var särskilt noga med att spåra sin egen.» 

– Ambrose Bierce (1842-ca 1914), amerikansk författare och journalist.

»Om du utgår från att det går tjugofem år på en generation, då har 1,048,576 personer under femhundra års tid varit involverade i att skapa dig.» 

– Okänd.

»Den som skryter om sin härstamning är som potatisen - det bästa hos honom vilar under jord.» 

– Franskt ordspråk.

»Släktens ansikten är som magiska speglar. När vi beskådar människor som tillhör oss, då ser vi dåtiden, nutiden och framtiden. Vi upptäcker saker om oss själva, och om dem.» 

– Gail Buckley (f. 1937), amerikansk författare.

»Om du tror att din släkt är normal, då är du troligen inte släktforskare!» 

– Okänd.

»Historien minns bara de berömda, släktforskning minns dem alla.» 

– Laurence Overmire (f. 1957), amerikansk poet och författare.

»Mina vänner förstår inte min besatthet av släktforskning - och jag vill inte slösa värdefull forskningstid på att försöka förklara». 

– Okänd.

b2ap3_thumbnail_Elna-Persdotters-bpt-1751-innel-handl-Catharina-Broman-och-Maria-Lundsten.jpg

»Att vara okunnig om vad som hände innan du föddes är att ständigt förbli ett barn. För vad är en människas liv värt, om det inte är invävt i våra förfäders liv genom de historiska källorna?» 

– Marcus Tullius Cicero (106 f. Kr.-43 f. Kr.), romersk statsman och filosof.

»Ett släktträd kan vissna om ingen sköter dess rötter». 

– Okänd.

»Varför slösa pengar på att undersöka ditt släktträd? Engagera dig bara politiskt, så kommer dina motståndare att göra det åt dig.» 

– Mark Twain (1835-1910), amerikansk författare.

»Om vi vet var vi kommer från, kan vi bättre förstå var vi ska gå. Om vi vet vem vi kommer från, kan vi bättre förstå vilka vi är.» 

– Okänd.

»Våra avlidna är aldrig döda för oss, förrän vi har glömt dem.» 

– George Eliot (1819-1880), brittisk författare.

»Alla mina vänner postar foton och väderuppdateringar på Facebook, och här sitter jag och bara »Hurra! Jag hittade nyss min morfars farmors mormors flicknamn!»». 

– Okänd.

»Plötsligt är alla mina förfäder bakom mig. Var stilla, säger de. Titta och lyssna. Du är resultatet av tusentals' kärlek.» 

– Linda Hogan (f. 1947), amerikansk författare.

»Att glömma sina förfäder är som att vara en bok utan en upphov, ett träd utan rot.» 

– Kinesiskt ordspråk.

»Att släktforska utan grundläggande kunskaper är som att hoppa fallskärm utan fallskärm – man kraschlandar direkt».

– Markus Gunshaga (f. 1986), svensk genealog.

»Ge mig sinnesro att acceptera de förfäder jag inte kan hitta, modet att hitta de jag kan, och förstånd att dokumentera ordentligt.» 

– Okänd.

"Nyårsafton 1921 satt Lotta och hennes gubbe och åt kvällsvard. Då såg Lotta sin egen skugga på väggen, men inte sin mans. Han var utan skugga. Och det förstår en ju, vad det betyder. Han sjuknade också fram på våren och dog."

Ovanstående historia från Lerbo socken nära Katrineholm återberättas av Carl Herman Tillhagen i Folklig spådomskonst. Såsom en hopplöst insnöad släktforskare frågade jag mig inte vad Lotta egentligen såg, för det är förstås omöjligt att någonsin få svar på, utan om någon Lotta i Lerbo blev änka 1922. Jag plockade fram Lerbo F:2 och konstaterade att av de 22 personer som avled under året var 5 stycken gifta män. Därpå slog jag upp familjerna i församlingsboken, Lerbo AIIa:6, på jakt efter Lotta. Det visade sig vara med knapp nöd som varslet infriades, för först 12 december 1922 avled Katarina Charlotta Lundqvists make, Frans Robert Hellman i Katrineborg. Katarina Charlotta själv avled 1943, 88 år gammal.

                                 b2ap3_thumbnail_Bcker-folktro1.jpg

Är det en tillfällighet att historien utspelas en nyårsafton? Nyårsnatten, när ett nytt år föds, var särskilt magisk. Då inföll önskestunden: en yttrad önskan att bli rik och lycklig vid denna tidpunkt slog in under det kommande året.  Om önskningen inte infriades, berodde detta på att någon ondsint person använt sig av motmagi. Rimligtvis inföll önskestunden vid tolvslaget.
Nyårsdagen var fylld med olika förmaningar och saker att vara uppmärksam på för att kunna förbereda sig för det nya året. Husmödrar borde undvika sysslor som de ogillade eftersom de annars skulle få ägna en stor del av året åt just dessa sysslor. Om man gav bort något på nyårsdagen skulle man bli fattig, men riktigt illa var det förstås om man hushållat så illa att julmaten var slut redan vid det nya årets början. Då skulle det bli ett riktigt hungerår. Det fanns förstås olika knep för att få ett lyckosamt år, till exempel att skjuta med lösa skott på nyårsdagen. Man var också garanterad ett hälsosamt år om man inledde det nya året med att äta en frukt till frukost. Det var också viktigt vem som var den första besökaren i hemmet under året. Om den förste besökaren var en man skulle det bli ett bra år, men om det var en kvinna väntade elände. Många såg därför till att bjuda hem någon man i bekantskapskretsen tidigt på nyårsdagens morgon för att inte drabbas av olycka.

Så börja redan nu planera vad du ska önska dig under önskestunden, iaktta vilkas skuggor du kan se runt matbordet, plocka fram en banan eller ett äpple till nyårsdagens frukost och bjud hem en trevlig karl på nyårsdagens morgon. Och så ägnar alla vi släktforskande kvinnor oss åt att gräva i kyrkböckerna i stället för att diska, dammsuga eller tvätta under dagen!

Nu stundar 200-årsjubiléet av Europas ödesår 1815.  Året då Napoleon besegrades av Arthur Wellesley, hertig av Wellington vid Waterloo och kartan ritades om för alltid. Många av dagens nationer bildades just 1815. Kriget mellan USA och Storbritannien som varat sedan 1812 avslutades genom slaget vid New Orleans 8 januari, det krig där USAs kontinent invaderades för första och enda gången före 11 september 2001.

b2ap3_thumbnail_Lord_Arthur_Wellesley_the_Duke_of_Wellington.jpg

 Arthur Wellesley,hertig av Wellington (1769-1852)

Jag drar mig osökt till minnes vår jakt på Wellington för några år sedan. Släktforskning och den egna släkten är inte sambons största intresse, han är nog ganska less på att höra om mina fynd vid middagen. Däremot är han intresserad av historia, politisk historia och krig. Jag satt och forskade på hans släkt och hittar plötsligt ett känt namn – Wellington! Han hade en anfader som faktiskt hette Wellington, fast det mest stod Wellinton i kyrkböckerna. Jo, det var sant, jag hade inte läst fel. Sambons intresse för släktforskning vaknade plötsligt.

b2ap3_thumbnail_Blixtorp-torp.JPG

 Högby AI:2 (1806-1820) Bild 335 / sid 432

På ryttartorpet under Blixtorp i Högby socken utanför dagens Mjölby hittade vi Måns Persson från Rinna som antogs som livgrenadjär nr 36 år 1818, vid Skenninge kompani, med namnet Magnus Wellington. Förhoppningarna var nog stora på den nye grenadjären eftersom han fick det hjältenamn som var på allas läppar. Han är den ende i Soldatregistret med namnet, däremot finns det många Neij efter general Michel Ney som förlorade vid Waterloo och sedan arkebuserades. Namnet Wellington föll alltmer i glömska efter 1815, stavningen förvrängdes med tiden, när nya generationer tog vid. En del återtog patronymikon, andra emigrerade så att det fortfarande finns ”svenska” Wellingtons i USA. Vi kunde inte förstå hur man kan byta ett så nobelt namn mot Andersson, men det är vad de gjorde. Magnus arbetade sig upp från ryttartorpet till gårdsägare och bonde på Blixtorp Södergård, den som gav honom namnet visste vad han gick för.

Sagt och gjort, vi bestämde oss för att göra en utflykt till Högby. Enligt googlande skulle nämligen Magnus Wellingtons gravsten vara en av de två som fortfarande finns kvar på den gamla kyrkogården, som övergavs då den gamla romanska kyrkan revs på 1870-talet. Vi hade svårt att hitta till ödekyrkogården och började bli fikasugna. Då såg vi en skylt med ”hembygdsgård” där kaffe serverades just denna dag. En grundregel är att alltid försöka fika på hembygdsgårdar, det är prisvärt och trevligt. Dessutom kanske de skulle kunna visa oss vägen. Så vi svängde in.

Inne på hembygdsgården rådde febril aktivitet, alla verkade känna varandra. Vi hälsade och förklarade att vi var på jakt efter Wellingtons gravsten, eftersom sambon var ättling till honom. Vi fick ett verkligt varmt mottagande, det visade sig att man träffats för att arbeta med Högby hembygdsförenings bok om Högby socken (”Högby minnen”, kom ut 2011). I boken planerades ett helt kapitel om vår Magnus Wellington. Han motsvarade nämligen åter förväntningarna och tog kommandot över skiftet i socknen i mitten av 1800-talet. Och in i hembygdgården klev en äkta ättling till honom! Vi fick en riktigt trevlig eftermiddag, massor av uppgifter om vår eftersökte man och gott fika dessutom.

Slutsats: Det lönar sig att besöka hembygdsgårdar (även om man inte är släkt med Wellington).

Sambon funderar nu på om han kan byta namn till Wellington. Och vad äter vi på nyårsafton – Oxfilé Wellington förstås!

Bilder: Gravsten med tillstånd från Högby hembygdsförening (http://www.bygdeband.se/forening/435929/sverige/ostergotlands-lan/mjolby/hogby-hembygdsforening/). Wellington (hertig) från Wikimedia Commons

Man tror inte sina ögon!

Sedan någon tid ligger en betaversion av Kungliga Bibliotekets nya digitala tidningssajt TIDNINGAR ute för vem som vill att testa och tycka till om. Äntligen! som han sa, Gert Fylking. Betaversionen innehåller Aftonbladet och Svenska Dagbladet från tidernas begynnelse fram till nutid, en otrolig resurs för alla släkt- och hembygdsforskare, historiker, skolor och universitet samt för vanliga dödliga. Låt oss då testa:

b2ap3_thumbnail_Digitala-tidningar-5.JPG

Det var det hele ...En vit ruta, rätt och slätt. Vissa booleanska (minns ni dem) funktioner som "och" tycks fungera, liksom citat-tecken, men mängder av träffar blir det. Om gränssnittsritaren tror sig ha förenklat sökandet genom en total avsaknad av filterfunktioner, tror han fel. När man väl har gjort en första sökning uppkommer ett nytt läge (nedan) där man grafiskt kan studera träffantalet över tid, och även begränsa sökandet med hjälp av kalendermarkeringar som hos SJ eller flygbolagen.

b2ap3_thumbnail_Digitala-tidningar-4.JPG

Så kommer då resultaten (se ingressbilden). Wow! Det kliar i fingrarna att få klicka sig vidare, och gör man det får man omedelbart fram rätt sida, där det aktuella stycket eller spalten är gulmarkerad för att det skall gå lättare att hitta just det man sökt efter. I liknande sajter i andra länder, USA t.ex., är det ännu bättre, eftersom det är själva sökordet som gulmarkerats. När man fått fram en spännande notis och yr av glädje skulle vilja skärmklippa sig till just detta avsnitt, så tycks detta inte vara möjligt. Man kommer inte åt knapparna ... (är detta en tabbe eller ett illistigt sabotage?) Nåväl, vi hittar en annan spännande träff, klickar, och då händer detta:

b2ap3_thumbnail_Digitala-tidningar-3.JPG

Ser ni vad det står?

UPPHOVSRÄTTSSKYDDAT MATERIAL, KAN ENDAST LÄSAS DIGITALT PÅ KUNGLIGA BIBLIOTEKET.

Jaha, tänker man då, kan det handla om det senaste årets eller kanske decenniets tidningar. Ack nej! Det handlar om 150 år! Allt efter år 1863 är således blockerat för oss medborgare, som finansierat hela baletten med våra skattepengar. Det är bara de av oss, som råkar bo i Stockholmsområdet, som kan sägas ha någon form av rimlig tillgång till detta unika, extremt värdefulla och rikstäckande material. Om gränsen hade gått vid 1963 så hade det varit illa nog, men 1863 är rena skämtet! Hur kan man ens i en betaversion presentera något så illa hopkommet och och ur rättvise- och demokratiaspekt användarvidrigt som TIDNINGAR?

Och varför 150 år? Kalkylen tycks vara att det med säkerhet måste ha gått 70 år efter upphovsmannens (författarens/journalistens/fotografens) död för att det skall vara tryggt och säkert att tillgängliggöra materialet. Man tänker sig förmodligen att människor normalt blir ca 80 år gamla och 80 + 70 = 150 år.

Men snälla nån! Det är väl inte detta upphovsrätt handlar om? Artiklarna, texterna och bilderna är ju redan en gång publicerade. En digitalisering handlar ju inte om att ge ut en ny upplaga. Det är bara ett modernt och praktiskt sätt att tillgängliggöra ett annars svårtillgängligt och skört material. Upphovsrätt handlar i min bok om att man inte får stjäla texter och presentera dem som sina egna, att man får citera men alltid måste nämna källan o.s.v. Inte om att i princip hemligstämpla en stor del av det svenska kulturarvet!

Och hur kan man, om Upphovsrätten ändå skall tolkas på detta sjuka sätt, tillåta sig att visa detta hemligstämplade material på någon plats över huvud taget, ens på Kungliga Biblioteket självt? Har KB fribrev från Upphovsrätten?

Vi trodde att vi med PUL-light hade kommit förbi de värsta avarterna kring publicering på Internet, men nu slår KB till med

PUL-heavy!

150 år!

Gå och bada!

Vilka var det som bodde och arbetade på Bungenäs för hundra år sedan? Det funderade jag på när jag åkte hem med Gotlandsfärjan på Annandagen.

Min jul i Fårösund på Gotland med familj och släkt blev så fin den bara kunde bli. Gotland är ett av mina favoritlandskap, sedan lång tid tillbaka, och det har ni som läser mina blogginlägg redan märkt. Att få vara där med barn och barnbarn är förstås extra fint.

Juldagens utflykt gick till Bungenäs, en halvö söder om Fårösund. Det är en alldeles speciellt plats, ett gammalt kalkbrott, sedan militärt område och numera ett naturreservat och ett hippt ställe för sommargäster och turister. Här bygger kändisarna sommarhus i de forna bunkrarna eller direkt på kalkklippan och här finns både hotell och restaurang på sommaren.
Nu var det ganska ödsligt och vi var få som gick på området den här dagen.
Många vittnar om att det är ett magiskt ställe, och det håller jag med om. Solnedgången i havet talar för sig själv.

Bilden tog jag på juldagen vid halvtretiden på eftermiddagen på västra sidan av Bungenäs.

Bungenäs historia är väldokumenterad. Min värd i jul berättade om kalkbrottet från början av 1900-talet och militäranläggningen som senare funnits på halvön. Här finns mycket rester kvar från båda epokerna.

De två kalkugnarna med kalkladan byggdes 1910 och står kvar än, som industriminnen.

Den gamla matsalen är numera ett mindre hotell med sommarrestaurang. I närheten här låg arbetarbostäderna under kalkbrottstiden.

Människans påverkan i landskapet är fortfarande högst märkbar.


Det här huset finns i närheten av matsalen. Jag tror att det är den gamla Konsumbutiken. I så fall är huset byggt 1927. 1930 var det Gustaf Olof Johansson från Gävle som var föreståndare för butiken. Han kom hit med hustru och två barn i januari det året, men återvände till fastlandet och hustrun Anny Erikssons hemtrakter i Svärdsjö redan i december samma år.


Vid det gamla fabriksområdet finns lastbryggorna kvar.

Själv funderade jag mest över alla de människor som har arbetat och bott här. Det är ganska många. Förr bodde man ofta där man arbetade, även vid industrier. Givetvis har jag tittat i kyrkböckerna för Bunge socken för att få veta mer om dem.

Kalkbrottet startar 1906 då ett företag i Södertälje börjar bryta kalksten här. Förmodligen sker det med hjälp av arbetskraft från Fårösund eller arbetare som inte skriver sig här, för den förste som är kyrkobokförd på Bungenäs är kalkbrottets förste förvaltare Carl Gustaf Larsson som flyttar in i november 1907 med hustrun Maria Josefina Blomberg och deras sex barn. De är gotlänningar från Rute och Othem. Sedan hustrun dött 1920 flyttar förvaltare Larsson till Hangvar 1927. Sonen Elias är bokhållare och flyttar till Södertälje, kanske fick han arbete hos kalkbrottsbolaget.
Den första förvaltarvillan ska ha legat bakom kalkugnarna, sett från havet, men vara riven på 1930-talet.
En ny förvaltarvilla byggdes 1926 och finns fortfarande kvar. Hit kom Larssons efterträdare Oskar Persson Berthon (eller Buthon) från Skåne med hustru, dotter och hembiträde.

Enligt de nuvarande ägarnas information ska runt 150 personer ha arbetat i kalkbrottet under dess storhetstid på 1950- och 60-talet. Så många är inte kyrkobokförda på Bungenäs, bara drygt 30 stenarbetare under åren som församlingsböckerna täcker 1897-1940, men en expansion skedde troligen därefter. En del arbetare har säkert också bott i samhället Fårösund eller på gårdar i närheten.

Källa: Bunge AIIa:1 (1897-1918) Bild 1960/sid 186, Arkiv Digital

Den förste stenarbetaren som flyttar till Bungenäs kommer hit 1908 och heter Erik Hjalmar Ståhl. Han är född 1879 i Linde i Örebro län. 1909 får Ståhl sällskap av två ungkarlar till, Axel Johansson från Blekinge och Carl Petter Eriksson från Ganthem på Gotland. Ingen av dem blir långvarig på Bungenäs.
1910 gifter sig Ståhl med Viktoria Kristina Hertzell från Häradshammar i Östergötland. Med sonen Gunnar slår de sig ner i närbelägna Lärbro 1912.
Många av de stenarbetare som flyttar in och flyttar ut är fastlandsbor och återvänder hem efter en tid. Andra blir kvar på Gotland men flyttar till andra socknar.
1913 heter en av inflyttarna Oskar Vilhelm Hinkka, född 1883 i Nedertorneå i Norrbotten. Två år senare gifter han sig med en Gotlandsflicka och familjen bosätter sig så småningom i Fårösund. Han är kanske den mest långväga inflyttaren.

En annan av de ganska tidiga arbetarna är Per August Wahl från Askersund. 1893 har han gift sig med Ida Maria Josefina Karolina Hasselberg som är född i Visby. De kommer hit från Askersund 1911 med sina fyra barn. Men redan efter två år skiljer makarna sig och hustrun flyttar till Visby med två av barnen. Yngsta dottern flyttar med sin far till Stockholm ett år senare.
Jag kan inte låta bli att fundera över denna familjs öde. Var det hustrun som ville hem till Gotland men att det inte blev så bra som de tänkt? Ett år före skilsmässan har hon fött en dotter som dör samma dag. Dottern är född i Södermanland.
Den dotter som flyttar med sin far till Stockholm är vid flytten bara sju år. Att en ensamstående man tar hand om ett så litet barn tror jag var ovanligt då, åtminstone i arbetarklassen.
Varför fängslas jag av människor jag inte alls har någon relation till? Kanske en del av släktforskarsjukan.

1939 händer något. Nya ägare har tagit över 1921 men 1939 verkar en kraftig utökning av administrationen ha skett. Eller? I slutet av november och början av december detta år sker följande inflyttningar:
- Kontorschefen Knut Ericsson, född 1909 i Axberg (Örebro län) och hustrun Helga Maria Lindgren född 1907 i Burträsk (Västerbottens län).
- Verkmästaren Karl Olof Manfred Pettersson, född 1907, och hustrun Astrid Märta Adolfina Bergström, född 1912, båda från Gotland.
- Kontoristen Karl Axel Nilsson, född 1917 i Karlskrona.
- Kontorsbiträdet Knut Vilhelm Bergqvist, född 1910 i Avesta och hustrun Ida Adolfina Andersson, född 1904 i Visby.
Alla är tidigare kyrkbokförda på Stux, det vill säga i utkanten av Fårösunds samhälle (så vitt jag kan se på dagens karta). Kanske har de redan tidigare arbetat på kalkbrottet men nu av någon anledning fått flytta in till området. När vi besökte Bungenäs på juldagen såg vi en rad äldre villor vid ingången till området och vår värd berättade att det är gamla tjänstemannavillor. De såg ut att kunna ha byggts på 1930-talet och kanske är det så att dessa anställda då flyttade in här.
Om du är släktforskare eller hembygdsforskare och bor här i närheten så vet du säkert mycket mer om detta.

Före kalkbrottstiden var Bungenäs ett markområde som användes av gårdarna i närheten, förmodligen som betesmark. Så vitt jag sett bodde ingen där då.

När jag tittar i kyrkböckerna i Bunge församling snubblar jag över en annan speciell historia. I husförhörslängden AI:3 (1891-1897) finns en familj som är skriven på socknen, vi vet alltså inte var de bor. Det är Ida Maria Åkesson, gift 1888 med stenhuggaren Carl Johan Sandell. Hon är född i Bunge 1868 och flyttar in till socknen den 28 december 1891, alltså för precis 123 år sedan just i dag. Hon kommer då från Amerika med sina två små söner. Nils är född 1889 i Bunge och Carl är född i augusti 1891 i Brooklyn, New York.
Prästen har antecknat att hon är gift med Sandell som är i Amerika och att denne har "afvikit från hustrun". Den 20 augusti 1892 reser Ida Maria tillbaka till Amerika, utan sina barn. Kanske kom hon bara hem för att lämna ifrån sig dem?
Ida Maria kommer från Fårösund och är dotter till tullvaktmästaren Nils Åkesson och hans hustru Christina Maria. De har båda dött 1886 och 1887. När hon gift sig med Carl Johan Sandell 1888 bor de först hemma hos henne tills de utvandrar 1890. Då är de 22 och 23 år gamla. Han emigrerar först, redan i mars. I september samma år flyttar Ida Maria efter, tillsammans med den då elva månader gamle sonen, den förstfödde Nils.
Ida Maria har tre syskon, som alla flyttat hemifrån.
Sedan de lämnats i Bunge 1892 uppfostras pojkarna hos Carl Högström, f d handlare i Fårösund, där de stannar till 1899 då de blir fosterbarn hos bonden Johan Fredrik Hammarström i Broungs. Allt enligt prästens anteckningar.
När de är 13 och 11 år gamla, den 14 maj 1902 emigrerar pojkarna till Amerika. Ida Maria har där hittat sin make och kommer hem och hämtar barnen. Men då hade det gått tio år, troligen utan att pojkarna sett sina föräldrar under denna tid. 
Enligt passagerarlistan i Ellis Islands databas står Ida Maria 1892 som "servant", dvs hembiträde och åker till New York. 1902 är det maken Carl som betalar biljetten och de bor då på en adress i Brooklyn. Jag undrar hur det gick för familjen i USA?
Jag har ju inte ett dugg med dem att göra, men kunde inte låta bli att stanna upp inför detta, att två så små barn lämnas hos fosterföräldrar i tio år och mamma och pappa är långt borta i en annan världsdel.
I ett släktträd på My Heritage ser det ut som om Ida Maria ska ha gift om sig i USA med en man som heter James Wood, och att Ida dör 1937. Men inget mer om pojkarna och deras far.

Det där med släktforskning, det är verkligen ett allt uppslukande intresse.

Det finns en särskild sort släktforskare som inte nöjer sig med julafton en gång om året. De har julafton var och varannan vecka! Ingen vet säkert när i veckan julaftonen ska inträffa, men den börjar alltid likadant: med att någon på Facebook förkunnar att ”Nu rasslar det…” Och sedan är cirkusen igång!

b2ap3_thumbnail_Julkulor.jpg

-Jag fick 9 nya: AE, WS, IJK, VH, KRÖ, UT, KTT, OK, ROP.

-4 nya för mamma, varav en är svensk, en norsk och två amerikaner!

-En ny här med finska anor (MH). Kan det vara skogsfinnar i farten?

-Hjälp, jag kan inte se mina nya kusiner via telefonen. Måste hem till datorn!

-Jag fick också AE!

-Jag med!

-Hallå, det är jag som är AE! Jag verkar vara släkt med er allihop :-)

Så där håller det på halva natten. Vad är det som händer, undrar ni. Jo, det som händer är att det kommit nya DNA-resultat och att DNA-släktforskarna därmed fått nya DNA-kusiner - att det ”rasslat” i släktlistorna.

Det är nämligen så det fungerar om du har DNA-testat dig. Du finns då med i en stor databas och du får en lista på andra testade personer som är släkt med dig inom 10-15 generationer. Vi kallar dessa släktingar för DNA-kusiner och ungefär varannan eller var tredje vecka rasslar det till i listan och det dyker upp några nya ”kusiner”. Det är vid dessa tillfällen som det blir lilla julafton för släktforskarna och ovan återgivna konversationer tar fart i Facebookgruppen DNA-Anor där DNA-släktforskarna umgås.

Alla vill berätta om hur många och vilka nya just de fick denna vecka. Av hänsyn till de andra DNA-testade skriver man inga namn utan använder initialer, därav det något kryptiska kodspråket. Sedan vidtar en febril aktivitet för att försöka klura ut HUR man är släkt med den och den. DNA kan nämligen bara visa ATT man är släkt, inte exakt hur. Därför måste man jämföra sina släktträd för att försöka hitta vem den gemensamma anfadern eller anmodern kan ha varit. Det är inte så lätt och ofta hittar man ingen uppenbar koppling då släktskapet kan ligga långt tillbaka i tiden innan de skriftliga källorna. Men processen att försöka hitta den gemensamma nämnaren är väldigt rolig och när du lyckas uppstår ett riktigt sådant där släktforskarögonblick som är så härligt att uppleva. På köpet får du dessutom kontakt med en massa nya släktingar som du inte ens visste att du hade.

Så med DNA-släktforskning behöver du, till skillnad mot traditionell släktforskning, inte aktivt söka efter nya släktingar. Du kan luta dig tillbaka och så kommer nya släktingar till dig automatiskt! Men du måste förstås först ha gjort hemläxan och ha en bra pappersforskning i botten, så att du kan ta reda på hur ni är släkt. Annars är det hela ganska meningslöst.

Men roligt är det. Som en av släktforskarna i Facebookgruppen DNA-Anor uttryckte det: ”Tänk bara att få vara med om det "rassel" som inträffar flera gånger i veckan när det dyker upp nya kusiner. Glädjen i den här gruppen är inte att ta miste på!”

Så vill du försäkra dig om julklappsutdelning var och varannan vecka, se till att du är DNA-testad och har dokumenterat ditt eget släktträd. Då kan du också få vara med i det ständigt återkommande julfirandet!

En jul för femtiosju år sedan fick min morfars mor Josefine ett brev, adresserat till »Mr and Mrs Johannessen, Sjeggeby Haflundsöen, Sarpsborg, Norway». I brevet låg ett stort guldskimrande julkort, med den tryckta texten »Christmas Greetings and best wishes for a Happy New Year. Lucille and Frank Hardin». På baksidan av kortet stod »Fra din söster, kjender du mig igjen? Hilsen fra os alle!», så kortet var alltså från Josefines äldre syster Anna som emigrerade till USA 1907. Hon hamnade sedermera i Chicago, där hon gifte sig med Franklin John Hardin och bytte namn till Lucille. I somras bloggade jag om mitt mångåriga sökande efter Lucille, som trots flera förfrågningar, e-mail och foruminlägg förblev resultatlöst. Det såg verkligen mörkt ut, men tack vare den kunniga släktforskaren Helene Jorsell trädde Lucille äntligen fram i ljuset!

b2ap3_thumbnail_Julkortet.jpg

Helene Jorsell uppmärksammade mig på att det bland FamilySearchs inskannade material fanns ett så kallat United States World War II Draft Registration card från 1942 för en Franklin John Hardin med adress 1100 N. LaSalle street i Chicago - alltså samma adress som Lucille var skriven på när hon fick amerikanskt medborgarskap 1942. Detta dokument avslöjade att Frank var född 1883 27/7 i Chicago, och med hans fullständiga födelseuppgifter gick det lättare att söka i de amerikanska folkräkningarna. Nu förstod jag också varför jag inte hittade Lucille i folkräkningarna 1930 och 1940 - inte heller Frank fanns med där, åtminstone inte under de år han var gift med Lucille. När jag däremot undersökte folkräkningen 1920 hittade jag Frank, tillsammans med sin tidigare familj. Han bodde då i Chicago och hade varit gift sedan 1910 med Marguerite Grable från Winona, Illinois. Tillsammans fick de barnen Franklin John jr. (1911) och Jane (1913), båda födda i Chicago.

I folkräkningen 1930 var dock pappa Frank som sagt försvunnen, men mamma Marguerite hade nu gift om sig med en Roger Farley från Ohio, och hos dem bodde även dottern Jane Hardin. Jag kunde dock inte heller hitta sonen Frank jr., så kanske han bodde tillsammans med fadern och styvmodern Lucille? I folkräkningen 1940 hittade jag dock äntligen sonen, »Franklin J. Hardin II», i Chicago tillsammans med sin hustru Florence Barr och en son. Denne son skulle vara i sjuttiofemårsåldern om han var i livet, så jag höll tummarna och började plöja igenom diverse amerikanska telefon- och adresslistor på internet. Till slut hittade jag en person med rätt namn och ålder, så jag tog mod till mig och skrev ett brev som färdades hela vägen över Atlanten. Det dröjde inte länge innan jag fick svar, och visst var det rätt familj - det mångåriga sökandet efter morfars moster Lucille hade tagit ett stort steg framåt!

b2ap3_thumbnail_WWII.jpg

Sonsonen berättade att hans farfar Franklin John Hardin I ägde ett isoleringsföretag på 1629 Oak Street i Evanston, Illinois, alltså den adress som Lucille uppgav i brevet till systern i Norge 1957. Frank avled redan i juli 1959, och begravningen var ett av få tillfällen då sonsonen någonsin träffade sin styvfarmor Lucille. Han kom ihåg att familjen inte stod henne särskilt nära, och eftersom hon pratade engelska med kraftig norsk brytning hade han stora svårigheter med att förstå vad hon sa. Han berättade också att Frank och Lucille aldrig fick några barn tillsammans, så min morfar fick aldrig några kusiner i USA. Efter Franks död 1959 bröts den redan sporadiska kontakten med Lucille, och därefter visste ingen i släkten vart hon tog vägen. Jag fortsatte mitt sökande men kammade noll överallt, och funderade kring hur jag kunde gå till väga.

Under tiden jag funderade fick jag plötsligt ett mail från en släktforskande släkting, som hade läst min blogg om Lucille. Han hade blivit nyfiken på hennes vidare öden, och hade till slut lyckats hitta hennes dödsattest! Det visade sig att hon hade stannat kvar i Evanston efter makens död 1959, och sedan levt som änka i över tjugo år. Mot slutet av sitt liv hade hon drabbats av kronisk lungsjukdom och diabetes, och ett par dagar före sin 94-årsdag hade hon förts till Oak Forest Hospital i Chicago. Där firade hon sin födelsedag, och spenderade de återstående veckorna av sitt liv. Hennes diabetes ledde så småningom till kallbrand som övergick till blodförgiftning, och den gamla damens liv gick inte att rädda. Klockan kvart i tre på eftermiddagen den 6 december 1980 drog Lucille sitt sista andetag, liggande i en sjuksäng på Oak Forest Hospital, 94 år och 2 månader gammal. Tio dagar senare fick hon sin sista vila på den vackra kyrkogården Mount Hope i Worth, söder om Chicago.

b2ap3_thumbnail_lucille.jpg

Lucille och styvsonen Franklin John Hardin II (1911-1982)

Tack vare ovärderlig hjälp från kunniga släktforskare, envist sökande och en gnutta tur lyckades jag till slut följa Lucille genom livet, från vaggan till graven. En del frågetecken återstår, men det härliga med släktforskning är ju som bekant att det aldrig tar slut. Man tar steg för steg, pusselbit efter pusselbit faller på plats, men man blir nog aldrig riktigt klar. Sökandet efter Lucille pågår i varje fall fortfarande, och jag vill så gärna lära känna henne - min morfars moster som lämnade lugnet på norska landsbygden för att söka lyckan i det stora landet i väst. Kanske får jag en möjlighet att lära känna henne bättre under nästa år. Nyligen fick jag nämligen ett mail från en norsk kvinna som visade sig vara min morfars syssling. Hon avslöjade att hennes äldre syster besökte Lucille i Chicago på 1950-talet, och hade en del att berätta. Som jag skrev i en kommentar till sommarens blogg, och som så ofta när man släktforskar - fortsättning följer!

Det är en julafton. Du är en kärleksfull far som gärna vill tillbringa dagen med din familj. Då dyker en vilsen ung pojke upp. Vad gör du? Slår honom i bojor och stänger in honom i en skrubb? Slår honom i bojor och ägnar större delen av dagen åt att frakta honom till nästa fångförarhemman? Eller låter du ynglingen sitta med vid middagsbordet och ha en gemytlig dag och sedan följa med på julotta och lämna honom till nästa fångförare vid kyrkan? 

Ärnebäck i Västra Vingåker, beläget alldeles nära Närkegränsen, var ett fångförarhemman. I utbyte mot att frakta fångar till nästa fångförarhemman, oftast i riktning mot häktet i Nyköping, hade hälftenbrukaren Olof Persson Bergstedt en viss skattelindring. Dessa fångförarhemman låg på ungefär två mils avstånd, och nästa fångförare bodde i Morjanå i andra änden av den vidsträckta Sörmlandssocknen. Tidigt på julaftonsmorgonen 1811 kom en fångförare från Närkesidan med en fånge som skulle transporteras vidare mot Nyköping. Fången, den förståndshandikappad ynglingen Jonas Danielsson Nystedt, hade gripits i Örebrotrakten för lösdriveri. Det var alltså inte en härdad kriminell person som dök upp i det Bergstedtska hemmet. Att frakta den unge Nystedt till Morjanå skulle ta flera timmar och det var ju julafton. Pappa Olof ville hellre tillbringa dagen i hemmets lugna vrå med sin hustru, Brita Andersdotter, och deras åtta barn i åldrarna 7 till 25 år. En person till fick gott plats vid julbordet så lösdrivaren befriades från sin bojor och fick delta i familjehögtiden.

b2ap3_thumbnail_vvingakerkyrkaII.jpgVästra Vingåkers kyrka. Foto Eivor Grafsund

Morgonen därpå stundade julotta i Västra Vingåkers kyrka. Olof Persson Bergstedt hade planerat allt: den unge Jonas fick följa med till kyrkan och delta även i gudstjänsten - det kunde ju knappast skada att en ung man på villovägar fick lyssna till Guds ord! Olofs kollega i Morjanå, den andre fångföraren i Västra Vingåker, skulle ju också till kyrkan, så Olof kunde överlämna fången där. Planen var alls inte dum men eftersom vi känner till detaljerna mer än 200 år senare så gick det inte riktigt som Olof tänkt sig. I pausen mellan första och andra predikan gick Olof ut för att prata med sin kollega från Morjanå. Som alla läsare av dessa rader redan insett, hade fången flytt när han återvände. Olof ville inte störa julandakten och slog inte larm om rymningen förrän på annandagen.

Vid påföljande ting vid Oppunda häradsrätt tilltalades Olof Persson Bergstedt för sitt försumliga handlande. Han ursäktade sig med att han inte hade läst de exakta förordningarna som han var ålagd att följa som fångförare. Anledningen var rätt självklar: han var inte läskunnig.

Jag vet inte vilket straff Olof Persson Bergstedt tilldömdes för sin försumlighet. Kanhända fick även han resa till häktet i Nyköping: sju år senare, 1818, dömdes Jon Jansson i Nälberga, Svärta socken, till 24 dagars fängelse vid vatten och bröd för att ha vållat fångars flykt. Handlingarna för fångvårdsanstalten i Nyköping finns bevarade från just 1818.

Även om han var försumlig så har jag ändå svårt att döma Olof Persson Bergstedt för hans handlande. Handen på hjärtat, nog hade väl de flesta av oss valt att bemöta en förståndshandikappad ung pojke som dök upp på vår tröskel en julafton med liknande vänliga bemötande? Är inte en dylik gästfrihet något eftersträvansvärt under hela året men i synnerhet i jultid? Kanske motiverades Olofs handlande av bekvämlighet (vissa skulle nog kalla det för lathet) men när jag sitter vid julbordet med min familj kommer jag att sända en tanke till Olof Persson Bergstedt.  

Idag är det Lillejulafton. Min pappa som var göing i förskingringen firade alltid denna dag, den var nästan viktigare än själva julafton. Framåt kvällen satte vi oss och tog det lugnt, det var dopp i grytan och en liten julklapp. Lillejulafton var en tid av eftertänksamhet och frid. Granen tändes för första gången och allt pynt var färdigt. Maten stod och väntade i kyl och skafferi. Sedan lyssnade vi varje år till pappas berättelser om julen i ett skånskt småbrukarhem på 1910-20-talen. Om slakten och tillredningen av alla godsaker från den speciellt uppfödda julgrisen och om farmors stökande i köket. Djuren skulle skötas ändå, men de fick något extra gott i foderbingen. Varje år fick vi också höra hur de åkte till morbror i Limhamn på annandagen och åt lutfisk, morbror hade lyckats bra i livet så det var extra mycket delikatesser för de ganska fattiga barnen från landet. Där inträffade det otänkbara – pappa föråt sig på lutfisk julen 1928, 12 år gammal. Därför var lutfisk förbjudet på vårt julbord ända till 1970-talet då pappa kom fram till att det var nog gott ändå. Vi fick också höra om alla de skånska specialiteter som på den tiden inte fanns att uppbringa i det okultiverade Nordsverige (=Uppsala). Kavringen, leverkorven, farmors äggakaka, brunkålen. För att inte tala om äppelkakan, den som i etnologisk litteratur heter släbosnus, men som i studentikos yra, bland alla skånska emigranter vid Lantbrukshögskolan på Ultuna döptes till ”Kattskit i sandhög”. Viss experimentell verksamhet förekom under dagen, där rätterna skulle återskapas. Det blev aldrig riktigt som när pappa var liten.

Lillejulafton är en specifikt skånsk sed, läser jag. Dick Harrison skriver i sin historieblogg att seden kan spåras tillbaka till 1700-talet. Den är inte förknippad med några religiösa tankar i Sverige, men däremot firas denna dag Torlaksdagen i västra Norden, som Island och Färöarna, till minne av en isländsk biskop, Thorlákr, Islands skyddshelgon. I andra länder finns termen lillejul om andra helger, i t ex Finland, är lillejul första advent. Jag fick lillejulshälsningar från mina finska vänner, det kändes till en början lite förvirrande för en halvskåning.

Lillejulafton lever i allra högsta grad i Skåne, om man googlar på ordet får man massor av träffar på olika lillejulsfester, alla i just Skåne. Mitt minne av lillejulafton är att det var det bästa på hela julen.

Sitter ni också i dessa dagar och knåpar ihop små rim på era julklappar?

Det är i så fall nästan den sista rest vi har av allmänt och spontant diktande i vårt land. Förr författades det flitigt till allehanda födelsedagar, jubiléer och inte minst till bröllop, men den traditionen förefaller tyvärr vara i utdöende. På 50-årsdagar och när folk går i pension, kan det faktiskt fortfarande hända, att kollegor under mycket fniss och fnass reser sig upp för att med specialskrivna sånger hylla vederbörande. Kvaliteten på dessa verk skiftar …

Kåsören CELLO (Olle Carle) har en sedelärande berättelse om en snapsvisa, och om värdet av att vara ordentligt nykter vid författandet av sådana alster, även om de är tänkta att framföras vid mindre nyktra tillställningar.  Obetalbar i denna genre är också Povel Ramels ”Firmafesten” – ni vet ”Bladbergeri & Son”.

För den ovane diktaren, kan det ibland gå rejält snett – särskilt när de stora känslorna skall tvingas in i det lilla och strikta formatet. Det är då PEKORAL kommer till världen. Wikipedia förklarar uttrycket så:

Pekoral (från latinet pecus: boskap, fä) är en text som är allvarligt syftande, men som genom framförallt stilbrott eller att man använder felaktiga ord och uttryck, oavsiktligt får en komisk verkan. Enligt poeten Bertil Pettersson är det utmärkande för en pekoralist att " ... uttrycks- och meddelelsebehovet är långt större än gestaltningsförmågan. Den emotionella och intellektuella kapaciteten räcker inte till för de stora ambitionerna ...".

För den som vill veta mer i ämnet kan jag rekommendera Olle Strandbergs klassiska Antologi: PEGAS PÅ VILLOVÄGAR. En muntrare läsning kan knappast uppbådas.   

Om Julklappsrimmen skriver Wikipedia vidare:

Julklappsrim eller julrim är relativt korta, rimmade verser som man fäster på julklappar. Ett julklappsrim antyder vanligen vad som finns i paketet utan att direkt avslöja innehållet. Inför jul är det vanligt att paneler med inbjudna gäster, framför allt på TV och i radio, skriver julklappsrim på tittarnas/lyssnarnas begäran. Det brukar kallas för rimstuga. Förr i tiden fanns en lantlig tradition som innebar att byns ungdomar smög omkring på julaftonen och knackade på i stugorna. När någon öppnade kastade man in en skämtgåva, som kunde bestå av ett vedträ eller en halmfigur. På gåvan hade man ofta fäst en lapp med en vers som förklarade varför mottagaren förärats den fina presenten. Dessa verser är föregångare till våra dagars julklappsrim.

Förr skrev jag julrim på alla klappar. Det krävde mycken tid och möda, men var ganska roligt och rönte stor uppskattning. Att alla dikter skulle rimma var givetvis självklart, men helst skulle de också ha en poäng eller någon sorts knorr. När jag för över 30 år sedan skulle ge min hårt arbetande hustru en almanacka i julklapp, skaldade jag oblygt följande: 

Din tid du bör prioritera 

Och inte lova bort dig mera

Än att du städse är beredd

På varje sida skriva: Ted

Klassiskt bland julklappsrim är det, som en gång beskrev den ljusstake eller grytlapp, som den förhoppningsfulle skoleleven skänkte sin fromma moder:

Detta har jag gjort i slöjden

 Ära vare Gud i höjden!

I gästböcker skulle man förr i världen alltid försöka krysta ihop en dikt. Boken i fråga brukade tas fram inpå småtimmarna när man, medvetslös av trötthet, gjorde sig beredd att stappla hemåt. Avsaknaden av inspiration brukade vid dessa tillfällen vara total. En lidande gäst skrev i ren desperation följande i vår gästbok:

Detta är en pina, 

Måtte solen skina!

Det är roligt med dikter, och vi får hoppas att de en gång får sin renässans. 

Finns det då någon specialdikt för oss släktforskare? 

Ja, faktiskt, och här kommer den, författad av Hans Wärnström (1914-1986), "med mycken god hjälp av Zacharias Topelius".

En släktforskares funderingar

Att ut ur dunklet locka fram

en forn generation

och söka sig till släktens stam

kan bli en ren passion.

Och när vi lampan slagit på

och skärmen lyser klar

vi brådstörtat förflyttas då

till längst förflutna dar.

När farfars farfar växte upp –

var levde han sitt liv?

Vad vet vi om hans levnadslopp?

var fann han väl sitt viv?

Vi söker och vi famlar kring

i husförhörets längd.

Ibland vi finner ingenting

och vägen verkar stängd.

Ibland vi ser en krumelur,

som knappt att tyda går,

men med intuition och tur

dess mening vi förstår.

Det ofta finns alternativ

när spåren suddas ut –

är man blott lite kreativ

man kommer fram till slut.

Och när vi sista runan tytt

på släktens äldsta sten

vi kanske börjar om på nytt –

med någon sidogren.

Och med detta:

God Jul, alla bloggläsare!

Nu är det jul här på Rötterbloggen. Mitt bidrag till jultemat är inte särskilt uppmuntrande, men så är ju inte alltid livet.
För en tid sedan funderade jag på de människor jag hittat i födelseböcker och dödböcker på den 24 december. Jag visste att det är några, men trodde fördelningen skulle vara mer jämn. Av dem jag har i mina efterforskningar är det fyra som dör på julafton men bara en enda som föds.

Att fira jul när en familjemedlem dött på självaste julafton, det blev det nog inte så mycket med i de här familjerna.

En sorglig historia är den om Greta Cajsa Jacobsdotter och Peter Bodin.
Arbetskarlen Peter Bodin bor på Galtungs grund i Burs socken på Gotland. Han är gift med Greta Cajsa Jacobsdotter och de får dottern Christina Johanna 1835. Peter Bodins föräldrar är kronobåtsmannen Johan Persson Hofbuss och Caijsa Josuasdotter i Burs. Hofbuss är vid Peters födelse 1804 på tjänstgöring i Karlskrona. 1808 är han ute på skeppet Manligheten och tillfångatas av ryssarna. Han får avsked 1809.
Greta Cajsa har före äktenskapet dottern Magdalena, född 1829 och Greta Cajsa är då ogift. Hon nöjer sig inte med att bara vara ogift mor utan kräver ut sin rätt av barnafadern. Prästen skriver i födelseboken att hon har lagsökt ”torp. And. A. Westlaus”, det vill säga torparen Anders Andersson i Västerlaus. Här finns både en far och en son som heter Anders Andersson. Det gör att det egentligen kan vara både far och son som är den som gjort henne med barn, men troligen är det fadern. Det är han som är husbonde här fram till sin död 1833. 1835 tar sonen tar. Fadern är född 1779, han är kyrkvärd och sexman i socknen, uppenbarligen en ansedd man. Sonen är född 1806 och fem år yngre än Greta Cajsa. Är det fadern som gjort Greta Cajsa med barn och sedan blir stämd kan man ju tänka sig att det är en präktig skandal i socknen.
Vad stämningen leder till har jag inte undersökt utan följt Greta Cajsa vidare i livet. Hon gifter sig alltså senare med Peter Bodin men det blir ett kort äktenskap för han dör på julafton 1837, 33 år gammal, och begravs på nyårsafton. Sju år senare dör Greta Cajsa, när hon är 42 år, och de två döttrarna flyttar då till sin mormor. Prästen har skrivit i husförhörslängden att Greta Cajsa dör 1843 men hon finns inte i dödboken det året. Har hon bragt sig själv om livet och inte fått begravas i vigd jord, eller drunknat till havs och aldrig återfunnits?
Greta Cajsa är mina barns farmors farfars mormor.

Westlaus finns kvar i Burs socken fortfarande, snart 200 år efter Greta Cajsas tid. Hon föddes på Stora Glafves i Burs (till höger). Peter Bodins födelse i Burs kyrkobok, källa: Burs CI:4 (1801-1862) Bild 120/sid 13 Arkiv Digital.

I min nuvarande makes farfars släkt finns Brita Gustafsdotter. Hon är hans farfars mormor.
Brita är andra hustrun till Johannes Nilsson. De bor i torpet Nyatorp under Borsna säteri i Ryssby socken i västra Småland. För ett par år sedan fick vi med hembygdsföreningens hjälp veta var torpet stått och kunde besöka platsen.
Brita föds 1804 i Åbjörnaboda i Vittaryds socken lite längre västerut. Maken Johannes är nio år äldre och har två söner med sig från sitt första gifte med Lovisa Carlsdotter, som dör 1826. I januari 1827 gifter Johannes om sig med Brita och dottern Anna Maria föds på Luciadagen samma år. Ytterligare tre barn kommer till världen och Brita får se dem växa upp. På 1860-talet blir hon sjuk, prästen har noterat "sjuk under flera år" i husförhörslängden. Då har sonen Carl Johan tagit över torpet efter sin fars död 1861. Efter 15 år som änka dör Brita i sin sons hem på julafton 1874. Då är min mans farfar sju år gammal och har förmodligen gått en termin i byskolan, som ligger i samma vägkorsning som torpet. Läs mer om Nyatorpet.

Där maken står på den vänstra bilden låg Nyatorpet vid mitten av 1800-talet. Torpet på högra bilden ligger i utkanten av samma fält åt höger, och kanske såg Nyatorpet ut så här en gång i tiden. Följer man landsvägen åt höger kommer man direkt till den vägkorsning där byskolan låg, och kan ta av åt vänster mot Borsna säteri i Ryssby socken.

För en tid sedan bloggade jag om Johanna i Östergöl, som jag misstänker kan vara förebild för Vilhelm Mobergs utvandrare Ulrika i Västergöl. Johannas far Johannes Johansson dog på julafton 1888, han som ansågs vara ett dåligt föredöme för sina barn. Han är 72 år när han dör och backstugusittare i Älmeboda socken i Småland.

Till slut har vi kättingsmeden Johan Karlsson i Gunnebo. Han arbetar på Gunnebo bruk utanför Västervik men är född i en statarfamilj på Barnebo prästgård i Skärkind i Östergötland. 1896 är han 25 år och gifter sig med Amalia Teresia Sjögren på hennes 18-årsdag den 26 januari. I mars samma år föds deras dotter men hon dör redan i maj. De hinner inte få några fler barn innan Johan dör i lunginflammation på julafton 1901. Ett halvår senare emigrerar den unga änkan till Amerika. Läs mer om Johan och andra kättingsmeder i Gunnebo.

Kättingsmederna i Gunnebo fotograferade den 16 maj 1894. Johan Karlsson står näst längst till höger i den bakre raden.

Den lille knatte som föds på julafton är Anders Isaksson Ekorre och det händer 1797 i Östermyckeläng i Älvdalens socken i Dalarna. Det är först senare i livet, när han blivit soldat vid Orsa kompani i Dalregementet, som han får sitt efternamn. Isak begärde senare avsked som soldat och blev i stället byskollärare. När han dör i lunginflammation 1847 skriver prästen i dödboken att han levt "berömvärt genom sin gudsfruktan och fromhet samt sin skicklighet som barnalärare".

Jag vill avsluta med ytterligare en lite ljusare ögonblicksbild från julfirandet. Min morfar har skrivit ner sin berättelse om sin familj och skriver så här om om julen:
"Vid högtider var det särskilt högtidligt, speciellt vid julen. Vi barn gladde oss mycket över denna högtid fast julgåvor och klappar var ett okänt begrepp. Ibland fick vi något nytt eller omsytt klädesplagg. Vi hade dock alltid julgran, Julafton var särskilt högtidlig då far läste julevangeliet och vi sjöng julpsalmer. Då vi ätit oss mätta och far sjungit måltidspsalmen föll vi alla på knä och bad om Guds välsignelse över högtiden. Far bad alltid bordsbönen stående och när vi var barn fick vi turas om att läsa den, också stående. Vid jul sjöng Far bordsbönen."

Min egen jul blir en släktjul. Maken och jag firar den på Gotland, tillsammans med son, sonhustru och barnbarn, sonens far med sambo, samt sonens svärföräldrar. Sonens farmor (en av de tre svärmödrar jag haft) kommer från Gotland. Barnens farmors far är en riktig utgotlänning, en gute. Han har inte en enda fastlänning i rakt nedstigande led så långt jag hittat under min släktforskning, alla är gotlänningar. Farmors mor kommer från Småland. Det här är en mycket intressant släkt, som jag redan bloggat en del om, och kommer att återkomma till.
 

Bland min farmors fars efterlämnade saker fanns ett gammalt fotografi, sannolikt taget julen 1942. Det visar familjens julfirande i Nevishög, och sittande vid bordet ser man farmors far Evan själv, hans syster Esther samt deras föräldrar Lars och Matilda Larsson med barnbarnet Lars-Einar mellan sig. Närmast julgranen står Esthers äldre barn Allan och Astrid, och bakom svärföräldrarna står min farmors mor Anna-Greta. Esthers make Ivan saknas, så antagligen är det han som tagit kortet. Förutom att jag alltid tyckt att fotot är ganska märkligt - varför tittar de inte in i kameran? - så är det en intressant skildring av 1940-talets julfirande i Skåne. Flaggorna och glittret i julgranen, den kritvita linneduken och de röda stearinljusen på bordet. Det serverades tydligen kaffe (riktigt eller surrogat?), bröd, juläpplen, mandelmusslor och klenäter, och framför gamle Lars skymtar ett fat med pepparkakor. Familjen Larsson tycks ha haft en riktigt mysig jul, trots att det var mitt under andra världskriget!

b2ap3_thumbnail_020---Bild---Familjen-Larsson.JPG

De senaste jularna har jag sökt mig bort från blinkande ljusslingor i blått, rött och gult, bort från masstillverkade struvor, moderna julkort och själlöst julgranspynt. Jag har drömt om en jul i förfädernas spår - en sån där klassisk jul som familjen Larsson firade 1942, och som så ofta skildras i Jenny Nyströms tomtebilder och 1930-talets julsånger. Jag har införskaffat både struvjärn och glaskulor till julgranen, och i år har jag till och med hängt upp svenska flaggor i julgranen, precis som farmors farmor Matilda gjorde på sin tid. Men hur såg egentligen julfirandet ut när hon och farmors farfar var barn, vad hade de tagit med sig in på 1900-talet, och vad har hängt med in i 2000-talet? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Eftersom båda var födda i Bara härad i Skåne inledde jag mitt sökande i Folklivsarkivets digra manuskriptsamling i Lund, dit jag ofta återvänder när jag vill veta mer om svunna tider. Där fanns en hel del källmaterial om julfirande i äldre tid, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter - uppgifter om 1870- och 80-talets julfirande i Bara härad. När Lars och Matilda växte upp var julen utan tvekan årets största högtid, och man brukade säga att »de e ente jul mer än en gång om åred!». Förberedelserna var omfattande. Minst fjorton dagar innan jul började man stöpa ljus, därefter kom stortvätten och sedan slaktade man julgrisarna. Man smorde in den stora ugnen med stenkolsolja, och under tiden bakade mor i huset flera sorters kakor såsom mandelmusslor, rosor, klenor och gorån.

Det tog ett par dagar att brygga julölet, och minst lika lång tid att baka de många brödsorterna - grovbröd, möllesiktat, sursött, kavring och vetebröd. På vissa ställen bakade man så mycket bröd så att det räckte till påsk, för under tiden efter jul ville man kunna »göra gärning», alltså vävnad och annat handarbete. Man blankskurade hemmets tenn-, malm- och mässingsföremål, och i stakarna sattes ljus som omvirats med krusat papper. Dan före dopparedan åt man vanligtvis så kallat »mulljebröd», skivor av grovt bröd som doppats i det spad där man kokat saltmatssovlet (tillbehör såsom kokt skinka, rökt fårkött och rullpölsa). Denna dag kom många tiggare och bad om »en bid i Goss namn», och till en gård i Bara härad kom vid ett tillfälle hela nitton tiggare som var och en fick ett stycke fläsk och en liten brödkaka av en desserttallriks storlek - är det jul så är det!

b2ap3_thumbnail_DSC00545.JPG

Kanske var det ungefär såhär barndomens jular såg ut för Lars och Matilda? Interiör från Lillarydsgården på Fredriksdals friluftsmuseum i Helsingborg (foto: undertecknad).

På julaftons morgon plockade man fram hemmets »drätter» och »gynnen», de vackert vävda täcken som skulle pryda stugan under julen. Man sopade rent golvet, som bestod av lera eller tegelsten, och beströdde det med vit strandsand och hackat enris. Sysslorna med kreaturen skulle avslutas så tidigt som möjligt, och djuren fick extra mycket hö under julen. Korna fick vanligtvis bara halm, men före jul fick de hö för att man skulle få mer mjölk till jul. Man släppte även loss gårdens hund, och sedan man tagit på sig sina finaste kläder var man reda att fira jul, och överallt hördes glada »Go' jul! Go' hälsa å allt va' som kärt e'!». I en uppteckning i Folklivsarkivets manuskriptsamling skildrar Per Andersson (1869-1952) hur en julafton kunde se ut i hans barndomshem i Hässleberga i Lyngby socken på 1880-talet:

»Julbordet stod dukat med dräjelsduk och porslin och tända ljus, med flera sorters bröd, smör, ost och korv, fyllda ölkrus och brännvinsflaskan vid fars plats, fast han ej smakade derav. Julklappar brukades ej hos oss, blott en gång kan jag minnas att vi hade gran. Mor hade, far ovetande, skickat bud med en svåger till Lund och han kom väl med den största gran han kunnat finna, den nådde väl upp på halva taket, men toppen sågades av och dugde till julgran och blev enkelt prydd. [...] Så bjöds till bords. Far och mor satte sig vid övre bordändan. Drängarna bakom bordet efter rang, sist vaktepojken och tröskemannarna. Vi ungdomar framom bordet och någon inbjuden släkting eller god vän, samt pigorna, som denna dag fingo sitta till bordes, i vanliga fall skulle de stå och äta för att vara till hands att passa upp. Något av husets barn eller yngre tjänare skulle »lesa ti bors», man läste »Gud med nödtorftig spis du oss styrker här i livet, låt oss njuta vad du givet måttligt och ditt namn till pris». Rätterna var lutfisk, risgröt och kakor, vanligast »klenor». En generation längre tillbaka stod på nedre bordändan »saltmatsfatet», ett svarvat träfat med kokt skinka, rökt fårkött och rullepölsa, detta skulle stå kvar hela julen att jämte bröd, smör och ost bjudas tillfälliga gäster. På bordet var placerat ett tregrenaljus i bästa staken, samt på övre bordändan tvenne vanliga ljus, ett för far och ett för mor.»

b2ap3_thumbnail_Klenor.jpg

Medan jag själv friterar klenor och hänger upp flaggor i julgranen till tonerna av Harry Brandelius' »Julens vackra stjärna» slår det mig hur mycket som är sig likt sedan farmors farföräldrar firade jul i Bara härad på 1880-talet. Julgranen och julklapparna har visserligen blivit standard sedan dess, men kavring, ost, korv, kokt skinka, lutfisk och risgröt är samma som då. Inte heller julkakorna har förändrats under de senaste hundratrettio åren, och jag brukar själv baka både mandelmusslor, klenor och gorån - precis som min farmor gjorde före mig, och hennes farmor före henne. Jag tror att de flesta drömmer sig tillbaka till barndomens jular, något man nog gjort i alla tider. Redan på 1930-talet spelades till exempel låten »Julminnen» in av sångerskan Ulla Billquist (som lustigt nog var 6-männing med min farmors far), och textraderna sammanfattar så vackert varför julfirandet inte har förändrats särskilt mycket sedan 1800-talet, och varför jag själv drömmer om en jul i förfädernas spår:

»När julens alla klockor ringa, tankarna vill gå till flydda barndomsdar' hos mor och far; ty aldrig lyste juleljusen klarare än då, en sagovärld blev hemmets härd när skymningen föll på. [...] Ack, underbara juletid för länge, länge sen', på svunnen romantik du var så rik!».

Så var det snart jul. Långledigt för många och flera kommer säkert ägna dessa dagar åt att forska vidare i sina förfäders liv. Kanske tar någon helt ny person sina första steg i det som jag brukar kalla den livslånga tidsresan - för vad kan väl bättre beskriva släktforskning än att resa i tiden?

Julen är en speciell högtid på året då släkt och vänner samlas. Som släktforskare är detta ett utmärkt tillfälle att ta fram papper och penna och börja fråga sina äldre släktingar om hur livet var förr. Kanske finns det gamla fotografier som man kan titta på tillsammans och minnas de gamla. Har man varit extra snäll i år kan man få en diktafon i julklapp - det är ett utmärkt redskap att ha med sig när man intervjuar släktingar. På så sätt får man alla samtal inspelade och kan lyssna igenom dem senare och anteckna. Det är också en fantastisk möjlighet att få sina närmastes röster bevarade för eftervärlden.

46.jpg

Ett av många gamla fotografier i min farfars fotoalbum. Kvinnan i mitten på övre raden är min farfars moster, Amanda Arvidsson, tillsammans med sin makes släktingar i lägenheten på Biblioteksgatan i Stockholm. Den lilla pojken håller i en tomtefigur, så jag gissar att det är ett julfirande.

Hur firar ni er jul? Även om många i Sverige har liknande traditioner så finns nog också egna idéer i varje familj. Vissa håller hårt på det som alltid har varit , medan vissa gör om och gör nytt. I min familj har julen alltid varit den största och viktigaste högtiden, men från att tidigare ha handlat mest om mat, dekorationer och julklappar är det nu mycket viktigare att få träffa familj och vänner och umgås. Att ha tid för sina närmaste och få möjlighet att visa sin uppskattning. Vad är väl viktigare än lite lugn och ro i dessa annars så stressiga tider?

Intresset för matlagning och bakning är något som jag fått ärva både från min mamma och mormor. Mormor fick dock aldrig chansen att lära sig sådant av sin mamma, som dog när min mormor bara var ett år. Hon fick istället sin del från sin egen mormor. Mycket kunskap har gått från en generation till en annan genom historien och det är hisnande att tänka hur vissa saker kanske kommer från ännu mer avlägsna förfäder.

Mormor och morfar har alltid varit med och firat jul med oss och alla har hjälpts åt med olika saker. Mormor hade t.ex. alltid ansvaret för köttbullarna - som för övrigt var världens godaste! En annan sak hon alltid gjorde till jul var chokladbiskvier med smörkräm. Som liten tyckte jag det var sagolikt gott och kunde äta upp en hel burk på stört. Nu för tiden tycker jag inte att det är lika gott, men det kanske har att göra med att det bara var till jul som vi fick dessa.

I min barndom kokade min mamma en väldigt god hallonkola till jul. Det var en vanlig gräddkola som gjordes på samma sätt som knäck, men hon tillsatte glasstopping med smak av geléhallon. Det var en succé. Några år senare försökte jag efterlikna den goda kolan och hittade då olika slags essenser på nätet, bl.a. med hallonsmak. Ända sedan dess är det jag som har stått för kolakokandet i vår familj, liksom åt mina svärföräldrar och de närmaste vännerna. Eftersom kolan bara görs till jul är det därför extra gott när man smakar den första biten varje år.

Hallonkola.JPG
Den traditionella hallonkolan har precis stelnat och skurits upp.

På min sambos sida av familjen finns också flera släktrecept. Min svärmor är adopterad från Sydkorea, och hennes föräldrar blev en dansk man och en tysk kvinna, båda bosatta i Sverige. Detta utspelade sig på 1960-talet och var då mycket omskrivet i de lokala tidningarna. Med det danska släktarvet följde ett fantastiskt recept på pepparkakor. Degen är himmelsk och görs på sötmandel, smör, farinsocker, sirap, bikarbonat, nejlikor, kanel och mjöl. Den kavlas inte ut som vanliga pepparkakor utan görs till rullar som fryses och sedan skärs tunt i bitar. Vårt recept heter Stepping Brunekager, uppkallat efter den plats där den danska släkten kommer ifrån, men vill man hitta något liknande på nätet så kan man söka på skurna pepparkakor.

b2ap3_thumbnail_Skurna-pepparkakor.jpg

Skurna pepparkakor efter det danska familjereceptet.

Många av er har säkert egna recept där hemma som överförts från en generation till en annan. Själv har jag min mormors gamla kokböcker sparade och min sambo har ärvt detsamma från sin farmor. Som släktforskare är det givetvis roligt att ha en nära släktings handskrivna anteckningar bevarade, men hur häftigt är det inte att kunna laga något gott av de nedskrivna ingredienserna och dela gamla minnen med sina närmaste? Det om något är väl att resa i tiden! Hoppas ni alla tar er tid för era släktingar under de kommande helgerna och pratar om allt det gamla. Jag önskar er alla en god jul!

Jag drömde att det var fullt med julklappar under granen på julafton. Massor av paket i olika färger. Det visade sig vara släktforskningsjulklappar! Man fick ju önska sig vad som helst till jul och min önskelista var diger, minst sagt.

Ett stort paket innehöll en folkräkning från 1830, digitaliserad och sökbar, med Johan Gidlöf och Carl Szabad som upphovsmän. I Danmark och Norge finns det tidiga folkräkningar, men inte här. Tänk om man kunde leta i en folkräkning från tidigt 1800-tal. Ancestry digitaliserar nu husförhören från 1880 (se Teds blogg) men där finns det ju sökbara folkräkningar.

Nästa paket, det såg likadant ut. Nämen – en folkräkning från år 1800 också! Hur har de lyckats fixa det? Vänta….det fanns mer, en folkräkning från 1850! Då kanske man kan hitta de tidiga utvandrarna, de som försvann före 1880 och inte finns i Emibas eller Emiweb, ofta för att de reste utan att ta vägen förbi prästen, speciellt om de skulle till Danmark.

Ett annat stort paket rev jag upp med stora förväntningar – ja! Det var domböcker från 1850 och framåt, fotograferade och läsbara från hemmet. Oj, nu kan jag verkligen ta rätt på vad som hände. Domböckerna innehåller massor av information om de som hamnade i domstolen. Och det var många. Kött på benen i släktträdet.

Och så ett litet kuvert. Där stod det att Släktforskarförbundet inlett förhandlingar med producenterna av avancerade programvaror för kartbearbetning och med Lantmäteriet om användning av digitala kartor, historiska och nutida. Allt till rimliga priser för medlemmarna. Nu kan vi visa hur det såg ut där anorna bodde, ibland kan vi placera in grannar och andra personer i byn också. Och vi kan se hur dagens landskap ser ut och vad som finns kvar från förr. Försvunna byar återuppstår på dataskärmen, åkrar och ängar finns där det idag är stad eller urskog.

Ett paket till, förväntningarna var stora. Jo, det var precis vad jag ville ha. Äntligen finns mängder av tidningar scannade och sökbara på nätet, många fler än vad som hittills funnits. Kungliga Biblioteket har löst upphovsfrågan och fått fart på digitaliseringen. Här finns en guldgruva till fördjupningar i släktforskningen.

En klapp för framtiden: Jonas Magnusson hade fått anslag till att fortsätta sitt föredömliga arbete med digitalisering av böcker på www.cognatus.se. Genealogiska föreningen hade också fått pengar och folk till att digitalisera delar av sitt enorma bibliotek i rask takt, så att alla medlemmar kan ta del av skatterna. Tidiga matriklar till skolor och universitet innehåller till exempel viktig information som hjälper oss att gå vidare.

Jag kastade mig lystet över en till julklapp – filmade originalhandlingar från Allmänna Barnhuset, de som refereras till i sökfunktionen på Stadsarkivets hemsida. De hade kastat in handlingarna från Konsistoriet också, de som är underlag för skilsmässorna på ett CD-register. Där hittar man hänvisningar till domstolarna, som datum för domen. Så kan man gå vidare och läsa om anledningen till skilsmässan, det är ofta tung läsning, skilsmässa fick man inte lättvindigt.

Så ett kuvert till. Riksarkivet har fått pengar för att hålla arkiven öppna på lördagar och fler kvällar. Allt kan man inte se på nätet, dessutom är det en speciell känsla att bläddra i originalen, man får liksom en länk till det förflutna. Det kräver tid och det blir inte många timmar man kan sitta när öppettiderna minskats.

Allt som jag skrivit i min önskelista fanns inte under granen, men det kommer ju fler jular. Jag övertalade sambon att sköta hunden och hushållet under de närmaste sex månaderna, tog ledigt från jobbet, låste in mig i arbetsrummet och satte igång.

(Bildkälla:http://www.publicdomainpictures.net/view-image.php?image=1470&picture=christmas-present)

Vi har alla våra dagliga rutiner. En av mina är att varje morgon kolla om det har kommit några nya spännande och användbara databaser/register hos någon av de webbtjänster jag abonnerar på; Ancestry, Familysearch, Genealogybank o.s.v. I fredags gjorde jag som jag brukar, och upp tittade ett sprillans nytt register hos databasjätten Ancestry. 

Sweden, Selected Indexed Household Clerical Surveys, 1880-1893

[Sverige, utvalda indexerade husförhörslängder, 1880-1893]

Vad är nu detta? tänkte jag, och klickade genast på länken. Fram kom embryot till vad som förefaller vara Ancestrys nästa stora Sverige-satsning. Företaget har som bekant tidigare glatt och oroat oss med databasen över födda i Sverige 1860-1941, en mycket användbar resurs, där dock kvaliteten och pålitligheten lämnar mycket i övrigt att önska. Jag har tidigare recenserat denna databas i en blogg med rubriken KALKONREGISTER.

  http://www.genealogi.se/component/easyblog/entry/kalkonregister?Itemid=31781893

Min slutsats är denna: Visserligen är databasen oerhört slarvigt ihopkommen, men tack vare sin storlek och de förträffliga sökmöjligheterna är den ändå användbar och nyttig för nästan alla släkt- och hembygdsforskare. 

Vad innehåller då det nya husförhörsregistret?

Värmland, Älvsborg och Kalmar län åren 1880-1893

Det handlar alltså om en begränsad tidsperiod och tre län.

Ett pilotprojekt, skulle jag tro.

Vågar man hoppas på att det hela så småningom skall bli rikstäckande?

Och kanske omfatta fler år?

b2ap3_thumbnail_Meny.JPG 

Sökmenyn är mycket omfattande och erbjuder en mängd möjligheter.

Som alltid gäller det att göra sökningarna så vida som möjligt, och sedan begränsa dem med hjälp av fler parameterar, när det blir för många träffar. 

Träfflistan är enkel att bläddra i, även om dubbletter förefaller vara mer regel än undantag. När man fastnar för en post klickar man först på View record och får då fram en sammanfattning av alla uppgifter i posten; namn, yrke, bostadsort, vilka år husförhörslängden omfattar (t.ex. 1887-1891), födelsetid och födelseort, in- och utflyttningsuppgifter samt familjemedlemmar. (se ingressbilden) 

Om man vill se originalsidan – och det vill man givetvis – är det bara att klicka på länken och husförhörssidan visas omedelbart. Mycket praktiskt! 

Mindre praktiskt är det, att källhänvisning saknas. Som släktforskare vill man naturligtvis veta vilken volym man är inne och tittar i, t.ex. Västra Ed AI:11, men si, den uppgiften får man inte. Däremot kommer GID-numret, som vi minns från Genlinetiden, och som hänvisar till en specifik sida. Detta räcker emellertid inte för att man på ett bekvämt sätt skall kunna driva forskningen vidare, framåt eller bakåt. Man behöver alltså ha SVAR eller Arkiv Digital igång samtidigt, där man i församlingens innehållsförteckning kan ta reda på vilken bok man har framme, så att man sedan lugnt kan navigera vidare.

Är det då bra eller kanske farligt med sådana här megaregister?

Bra, naturligtvis! Allt som leder fram till önskad information måste sägas vara bra och nyttigt.

Men också farligt!

Hur så?

Jo, med register som direkt leder fram till i det här fallet en husförhörssida, tappar man den logiska gången, metoden, tekniken. I stället för att kanske börja med en födelsebok eller en inflyttningslängd, gå vidare i en husförhörslängd och sedan arbeta sig framåt (bakåt) lugnt och stilla, kastas man med detta redskap rakt in på en sida, utan att förstå hur man kom dit eller ens var man befinner sig. Man riskerar att bli en

NEDSLAGSFORSKARE

som samlar notiser utan att förstå sammanhangen! En notisjägare, en registernörd!

Hur motverkar vi en sådan utveckling?

Bouppteckningar är inte bara ovärderliga när man vill bekräfta släktskap eller hitta försvunna anförvanter, de kan även ge intressant information om förfädernas vardagsliv - vad man hade i sitt hem, hur man bodde, vad man åt och hur man klädde sig. Bouppteckningarna listar ofta den avlidnes kläder, de så kallade »gångkläderna». Om man slår upp detta ord i Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) får man följande förklaring: »kläder som någon har på sig och går i; motsatt sängkläder och vanligen även linne (och underkläder); även (i synnerhet förr) om vardagskläder i motsats till högtids- eller helgdagskläder». Om man vill skapa sig en bild av hur förfäderna vanligtvis gick klädda är det alltså en god idé att studera deras gångkläder lite närmare, så jag bestämde mig för att dyka ner i arkiven på jakt efter mina förfäders kläder. Jag började med bouppteckningen 1722 efter Per Mårtensson, borgare i Lund:

»Sahl: Mannens gångKläder som bestod af En g: swart Wallmars Råck, 1 st: utg: dito grå, 1 par Skind byxor, 1 st: g: bröstlap - 1 st: gl: Mößa, 3 st: Siorter 2 Larfftz och 1 af blaggarn hwilcka Sacker, Uthan Wärdering lämnades Sohnen Nilß Pehrß:».

Det är inte helt lätt att att begripa de ålderdomliga namnen på olika klädesplagg och tyger, men om man moderniserar stavningen kan man ofta hitta förklaringarna i SAOB. Ordet »wallmar» är detsamma som vadmal (ett grovt ylletyg), som tillsammans med lärft (ett slätt tyg av lingarn) och blångarn (»blaggarn», även kallat blågarn; ett grövre och simplare garn) var ett vanligt tyg i äldre tid - Per Mårtensson hade som synes en rock i vadmal och tre skjortor i lärft och blångarn. Han hade även en bröstlapp, en lapp som lades på bröstet för att värma eller skydda (kunde även kallas bröstvärmare eller -duk), och tydligen var skinnbyxor gångbara i 1720-talets Lund.

b2ap3_thumbnail_Per-Mrtensson-1722.jpg

Detalj av bouppteckningen efter borgaren Per Mårtensson i Lund 1722; ur Lunds rådhusrätts och magistrats arkiv, vol. FIIa:10 (1717-1733), s. 375 (ArkivDigital).

Den av mina förfäder som utan tvekan efterlämnat den mest omfattande bouppteckningen är Reinhold Flinkenberg (1736-1790), kardfabrikör, bryggare och gästgivare i Ystad. Hans gångkläder bestod av en blå kamelottspäls med lammskinnsfoder, en blå vadmalskapprock, en svart skinnmössa, ett dussin underskjortor, ett dussin gamla nattkappor och halvärmar, ett dussin korta halsdukar, ett dussin små lärftsnäsdukar, tio par gamla ullstrumpor, en gammal klädesjacka, väst och byxor, en blå frisad överrock, ett par gamla »Sarce de Tondes»-byxor och en »blå och hwit bottentygs undertröja». Reinhold var tydligen väldigt modemedveten, och ägde inte bara »2:ne Peruquer» utan även ett spanskrör. Han bar dessutom ett par knäbandsspännen i silver, som hade skänkts till yngste sonen Gustaf. En lustig detalj är för övrigt att det bland boets gravationer finns en skuld på 1 riksdaler som »Peruquemakaren Finman fordrar för Peruques lagning».

b2ap3_thumbnail_Reinhold-1790.jpg

Detalj ur bouppteckningen efter kardfabrikören Reinhold Flinkenberg i Ystad 1790; ur Ystads rådhusrätts och magistrats arkiv, vol. FII:36 (1788-1791), s. 356 (ArkivDigital).

Reinholds svärson Jöns Carlberg (1739-1801) var skeppare i Karlshamn, så flera av hans klädesplagg hade direkt koppling till havet. De vanliga kläderna bestod av en brun klädesrock med vita mässingsknappar, en gammal svart klädesjacka, manchesterväst och -byxor, en blå klädesrock, en brun manchesterväst- och byxor, två Nanckensvästar och ett par byxor, en blå filtrock och tre par blå klädesbyxor, men han ägde även »1 Blå Sjötröija», tre par ullstrumpor och två par vantar, samt tre par »Sjöstöflar». De sistnämnda var höga, vattentäta stövlar avsedda för bruk till sjöss, så de låter väldigt praktiska på långa sjöfärder.

Hur klädde sig då kvinnorna? Bouppteckningen efter Jöns Carlbergs svärmor Ingrid Berlin i Hyby (1727-1814) innehåller inte särskilt många gångkläder, utan upptar endast en gammal stubbkortel, ett vitt förkläde, ett rutigt förkläde, tre huvudkläden samt »1. Swart Kammelots Kiortel» och »1. Swart Kammelots tröja». Kamlott är enligt SAOB »ursprungligen namn på ett kostbart, sannolikt av kamelgarn (angoraull) tillverkat tyg från levanten; sedermera om ett glansigt, stundom vattrat eller möllstrat, vanligen tvåskäftat tyg av kamelgarn eller kamelgarn och silke eller av hårdt tvinnat kamgarn, stundom blandat med silke, bomull samt eller linnegarn». Den gamla änkefrun ägde kanske inte så många klädesplagg, men man får ändå säga att hon framstår som väldigt fashionabel!

Kläderna säger mycket om sin bärare, och genom att studera bouppteckningarna kan man komma sina förfäder förhållandevis nära. De flesta av våra förfäder blev aldrig avporträtterade, men bouppteckningarna ger oss ändå en möjlighet att skapa en bild av hur de såg ut. Jag kan riktigt se borgaren Per Mårtensson stå på Stortorget i Lund iförd sin svarta vadmalsrock och gamla mössa, och jag kan föreställa mig hur fabrikör Flinkenberg promenerar längs med Norra Strandgatan i Ystad i pudrad peruk, svingande sitt eleganta spanskrör. Det är inte heller svårt att se änkefru Berlin framför sig i sin svarta kamlottströja och rutiga förkläde, och tack vare bouppteckningen blir bilden så oerhört levande av kapten Carlberg ombord på jakten »Michael», klädd i sin blå sjötröja, ullstrumpor och sjöstövlar på ett vindpinat hav.

Som familjens och den närmaste släktens enda släktforskare är det oftast jag som får uppdraget att förvalta gamla handlingar, brev och fotografier när någon går bort. Det är ett stort ansvar inte bara för att man ska förvara dessa för eftervärlden, utan också för att man så snabbt som möjligt måste få svar på de frågor som materialet ger upphov till. Man vet aldrig när nästa person i den äldre generationen försvinner och ingen längre finns kvar att fråga.

Många kan nog känna igen sig i situationen att man där hemma sitter på både gamla fotoalbum och kartonger med lösa bilder, men man har ingen aning om vilka de avbildade personerna är. Ofta har man börjat gräva i saken för sent, kanske först när de egna föräldrarna är borta och tidigare generationer är försvunna sedan länge. Då är det inte så lätt, kanske rentav omöjligt i vissa fall att ta reda på hur det ligger till.

Åldersmässigt skiljer jag mig från den stora massan av släktforskare. Jag började redan när jag var 16 år, och har därför många gånger haft turen att kunna fråga mina äldre släktingar om både fotografier och andra handlingar. Problemet kvarstår dock i många fall, eftersom det är långtifrån alla gånger som ens mor- och farföräldrar har svaren. I mitt fall tillhör de ju samma generation som många av er som släktforskar i dag, vilket sätter mig i samma sits.

Det första fotoalbumet som jag fick var det som min farfar hade efter sina föräldrar. I samband med att jag började släktforska sommaren 2006 gick vi igenom albumet och jag antecknade medan farfar berättade om bilderna, platserna och personerna. Han var född 1928 i Holmestads socken i gamla Skaraborgs län, son till byggnadssnickaren Karl Vilhelm Larsson (1896-1972) och Helvy Maria Andersson (1896-1976). Föräldrarna var båda uppvuxna i Holmestad och träffades i skolan eftersom de var jämnåriga och hamnade i samma klass. Jag minns att farfar en gång berättade att deras bekantskap hade börjat med att Karl hjälpte Helvy att vässa hennes blyertspennor.

b2ap3_thumbnail_bild5.JPG

Min farfars fotoalbum innehåller strax över 200 bilder

Flera bilder kunde farfar identifiera - både personerna, gårdarna och den ungefärliga tidsperioden skrev jag ner. Det var dock bara ca hälften av fotografierna, så många frågetecken kvarstod. Av farfars två systrar var bara en kvar i livet, och oturligt nog var hon den av syskonen som var minst intresserad av "det gamla". Den avlidna systern Marianne var min föregångare - den som intresserade sig för de äldre släktleden och ansvarade för gamla släktklenoder. Det var hon som höll ihop släkten. Hon gick tragiskt bort 1990 i sviterna av cancer och jag var då bara några månader gammal, född samma år.

Det första jag gjorde i jakten på att identifiera de okända personerna var att försöka ta loss alla bilder som gick utan att skada något. De flesta var limmade och eftersom limmet hade torkat ihop under åren så var det inga problem. Jag kunde då se att baksidan i vissa fall hade en liten anteckning om vilka personerna var.

En annan sak jag försökte mig på var att hitta likheter mellan de redan identifierade personerna och de ännu okända. Det fanns t.ex. flera bilder på min farfars morföräldrar som min farfar inte hade kunnat peka ut. Är bilderna små kan man med fördel skanna dem och förstora i datorn, det kan göra stor skillnad. Då kan man också med olika bildredigeringsprogram förbättra färger och ljus så att det blir lättare att se, särskilt om korten har gulnat med åren.

Är man tveksam till om personer på olika bilder liknar varandra kan man ta hjälp av någon annan som får säga sin mening. Det är lätt att man tycker sig se likheter bara för att man så gärna vill att det ska vara så. Både på Rötters Anbytarforum och i de lika släktforskningsgrupperna på Facebook är det vanliga frågeställningar. Det som kan vara bra att tänka på när man identifierar kort är att titta på öron, mun och hårfäste. Har man kunskap om klädstilar under olika tidsperioder kan det också vara till god hjälp.

                                  b2ap3_thumbnail_209.jpg    b2ap3_thumbnail_vcm_s_kf_repr_597x870.jpg

Min farfars morbror Johan August Andersson är ett exempel på hur man kan identifiera okända personer genom att jämföra med sådana man redan känner till. Till vänster är han ensam, troligen nyanländ till Minneapolis, USA, och på den andra syns han med hustrun Hanna f. Seth

Många av korten var fortfarande oidentifierade när jag kom till nästa punkt. Jag insåg att jag behövde komma i kontakt med andra släktingar som kunde veta mera. Kanske fanns det någon där ute som hade likadana fotografier som jag, men med vetskapen om vilka personerna var? Eftersom jag inte hade en aning om var jag skulle börja så fick jag utgå från farfars föräldrar och arbeta mig utåt på syskongrenarna. Jag forskade i kyrkböcker, beställde bouppteckningar och hittade nu levande släktingar med hjälp av Befolkningsskivorna. Korten hade jag vid det laget skannat in, numrerat och lagt på en CD-skiva. I ett Word-dokument skrev jag ner det jag visste under varje nummer och la även detta på skivan. Denna kopierades sedan och skickades med ett brev ut till ett par utvalda släktingar.

Den första hjälpinsatsen kom från min farfars mosters gren i Stockholm. Hennes sondotter, syssling till min pappa, kunde berätta en hel del om bilderna som föreställde hennes sida av släkten. Min farfars mor var en av fyra syskon och det var bara denna syster i huvudstaden som blev kvar i Sverige, de två bröderna emigrerade till Amerika. Medan min egen gren bodde på landsbygden och inte hade så gott ställt, hade Stockholmsgrenen fina yrkestitlar och betydligt mer pengar på kontot. De var också tidiga med att inköpa en egen kamera, vilket innebar att många av de bilder jag har i albumet är tagna då farfars moster med familj kom på besök till Holmestad under somrarna. Kopior på korten skickades sedan till farfars mor och klistrades så småningom in i albumet.

Vissa av korten från Stockholm visade sig också vara från denna mosters makes sida. På baksidan av ett av dem fanns nämligen namnen på denne makes tvillingsystrar, som varken jag eller släkten i Stockholm hade hört talas om tidigare. Efter ytterligare lite detektivarbete hade jag fått kontakt med den ena systerns dotterdotter, som kunde bekräfta att jag var rätt ute och hjälpte mig med ytterligare några bilder.

Nästa undsättning kom från en avlägsen släkting nere i Västergötland som heter Berit. Hon är sondotter till min farfars farfars syster, Ida Maria Larsdotter (1868-1943). Ida gifte sig med snickaren Vilhelm Johansson och flyttade från Holmestad till Lerdala. Paret fick sju barn och står bl.a. som faddrar till min farfars yngsta syster vid dopet 1931.

En av bilderna i min farfars album föreställer en kvinna vid ett hus i trä med mycket vackra utsmyckningar. Berit hade fler bilder på huset, som visade sig vara det detsamma som Idas make hade byggt kort efter de hade gift sig. Det var en s.k. lägenhet som hette Lindsdal och låg under Muggeberg i Lugnås. Också flera andra kort kunde identifieras med Berits hjälp, bl.a. ett som enligt farfar var en av hans fars manliga kusiner, men han visste inte vilken. Berit visste förstås att det var hennes farbror Karl!

                                         b2ap3_thumbnail_109.jpg   b2ap3_thumbnail_Scan0005.jpg

Det vackra huset visade sig tillhöra min farfars farfars syster Ida. Hon och maken Vilhelm syns till höger och dottern Ester till vänster

Ibland hittar man fotografier i andra fotografier, t.ex. om de hängt inramade på någon äldre släktings vägg och hamnat i bakgrunden av ett nyare foto. Ett sådant har jag på min farfars sida. På bilden ser man min farfars far tillsammans med två bröder och föräldrar. Det är mest troligt taget i deras hem Rättaregården i Holmestad. På väggen i bakgrunden kan man se ett äldre fotografi föreställande en kvinna som för mig varit helt okänd. I en kartong hittade jag ytterligare några fotografier, tagna omkring 1950- eller 1960-talet och där fanns en bild på min farfars far och hans två äldre bröder i brödernas hem (de bodde ihop hela livet). Det var de som övertog Rättaregården efter föräldrarnas död, och i bakgrunden på fotografiet fanns återigen den gamla tavlan med kvinnan, nu med en inramad man bredvid som ser ut att vara från samma tidsperiod.

I somras var jag och hälsade på några avlägsna släktingar som fortfarande bor kvar i Holmestad. Mannen i familjen är jämngammal med min farfar och barnbarn till farfars farmors syster Amanda Natalia Persdotter (1868-1951). De hade flera gamla fotoalbum med bilder på personer som i många fall var helt okända för dem. Så plötsligt hittar jag originalen av bilderna som jag tidigare bara sett i bakgrunden av andra bilder. De var riktigt gamla, troligen tagna någon gång kring 1860-talet och kvinnan är ganska lik denna Amanda. Eftersom hon och min farfars farmor Hanna Matilda Persdotter (1865-1940) släktskap går via deras föräldrar Per Johansson och Britta Stina Svensdotter, som köpte Rättaregården omkring 1845, är jag övertygad om att det är de på korten!

   b2ap3_thumbnail_IMG_20140808_0113.tif.jpgb2ap3_thumbnail_IMG_20140808_0056.tif.jpg
Tavlan i bakgrunden på den svartvita bilden trodde jag länge var en prästfru eller någon annan viktig person i bygden. När jag återfann den även på nyare bilder från samma familj förstod jag att det var en släkting

Även om man hoppas på att personerna på bilderna ska vara släktingar så har jag ofta fått inse att så inte alltid är fallet. Det kan vara skolkamrater, grannar och bekanta som  t.ex. skickat kort på sig själva vid olika tillfällen. Min farfars mor finns t.ex. på flera fotografier i sina ungdomsår med sin bästa vän Annie. Detta lärde jag mig med hjälp av min farmor för några år sedan. Farmor visste mycket väl vem hon var, eftersom hon hade haft en del kontakt med Annies sonhustru genom åren. Återigen letade jag fram levande släktingar och fick kontakt med Annies sondotter Ulla som bor i Götene. Jag skickade ett brev med några utvalda kort som fortfarande var oidentifierade och frågade om hon möjligtvis kände igen någon. Svar fick jag några veckor senare per snigelpost och ännu några frågetecken kunde suddas ut. Jag hade flera bilder på Annie, hennes make och föräldrar visade det sig och ett för oss okänt hus var Annies morföräldrars gård i Forshem!

                                        b2ap3_thumbnail_116.jpg    b2ap3_thumbnail_206.jpg

Min farfars mor tillsammans med sin bästa vän Annie syns till vänster. Tack vare Ulla i Götene kunde jag konstatera att också den högra bilden föreställer Annie, där tillsammans med make och son

Det finns såklart många vägar att gå för att identifiera sina gamla fotografier, men mitt råd är tänka "utanför boxen". Kontakta dina närmaste släktingar till att börja med, men fråga sedan de mer avlägsna och även helt andra personer. Det kan t.ex. vara sådana som bor i samma område idag eller nu levande släktingar till de som bott grannar till dina anfäder.

Andra hjälpmedel i letandet kan vara olika typer av porträttgallerier eller fotoarkiv hos kommunarkiv eller museer. Nu för tiden är mycket digitaliserat på internet och i de fall det finns någon information om fotot brukar det också vara sökbart. För egen del har jag hittat en hel del i Länsmuseet Gävleborgs bildsamlingar och på Västarvet.

Sveriges Släktforskarförbund har sedan många år tillbaka en särskild databas som heter Porträttfynd. Där kan man ladda upp sina egna ateljéfotografier och göra dem sökbara efter staden och fotografens namn. Har man tur kan man motsatsvis söka i databasen och hitta likadana bilder som man själv har och samtidigt få svar på vilka de föreställer. Porträttfynd har också en underavdelning med litteratur- och länktips, bl.a. en genväg till ett register med information om drygt 3.100 svenska fotografer. Man hittar också en förteckning över alla yrkesfotografer i Sverige 1899 och 1911. Med ledning av fotografens verksamhetsår kan man lättare tidsbestämma sina fotografier och kanske identifiera dem.

Ett sista tips är att läsa Stora boken om familjebilder, skriven av Björn Axel Johansson. Här finns mycket information om de olika typer av fotografier som använts sedan fotokonstens början, vilket kan vara bra att ha med sig när man ska identifiera fotografier från olika tidsåldrar. Kl. 18.00 i kväll (11/12) kommer författaren av boken till Genealogiska Föreningen i Solna för att berätta mer och ge tips - missa inte det om ni har möjlighet!

För några år sedan blev jag ombedd att göra en släktutredning åt någon så närstående som min farbrors svägerskas exmakes nye svärfar Sven med anledning av en instundande födelsedag som slutade med en nolla. Denna present var dock lite sent påtänkt så jag hade mindre än en vecka på mig, men tack och lov bestod halva veckan av novemberlovet. Efter att ha forskat intensivt hela helgen skrev jag nästan tusen omdömen på måndagen och bestämde mig för att ta ledigt från forskningen under kvällen. När jag kom hem möttes jag dock av en ringande telefon och en ivrig forskarkollega i andra änden. Att vi var släkt visste vi redan: jag hade några år tidigare deltagit på en släktträff för hans närmaste släkt och då hållit ett föredrag om våra gemensamma anor, men nu hade han via Disbyt konstaterat att vi hade gemensamma anor på ytterligare en gren. Det var bara att slå sig ned vid datorn och plocka fram släktgrenen ifråga medan vi diskuterade personerna. När vi var färdiga stönade jag lite för dessa anor bodde i Kila. Jag hade ju tänkt att få en ledig kväll men när jag slutade uppdragsforskningen kvällen innan hade jag precis hittat en ana som var född just i Kila. Eftersom jag nu hade socknen framme kunde jag ju i alla fall kika på anan. Någon minut senare blickade jag storögt på dataskärmen och fnissade för mig själv. Den där familjen jag just diskuterat på telefon var fortfarande centrumpersoner i Disgen. Den person jag just kollat upp i Svens släktträd var systerson till pappan i den familjen! Besvärligare var att räkna ut hur Sven och jag var släkt. På den här grenen bestod min släkt av många korta generationer och Svens släkt av nästan lika många långa generationer.  

Vad menas då med korta respektive långa generationer? Korta generationer innebär att föräldrarna är relativt unga när barnet föds. Ofta härstammar man också från det äldsta eller näst äldsta barnet i barnaskaran. Långa generationer förekommer framför allt på svärdssidan och kanske huvudsakligen när fadern varit gift flera gånger och härstamningen går via något av de yngre barnen i det sista giftet.

b2ap3_thumbnail_Slktschema2-Camilla-Sven.jpg

Så hur var vi då släkt, Sven och jag? Vi inledde i Kila med en barnaskara på sju barn. Eftersom vi snabbt hamnar skevt i generationerna vore det förstås rimligt om vi härstammade från det äldsta respektive yngsta barnet men jag härstammar från barn nr 4 Anders, född 1701, och Sven från barn nr 5 Maria, född 1703. Sedan kommer glappet: Maria får sitt yngsta barn 1745 och samma år blir Anders morfar och det är de barnen vi härstammar ifrån. Det här är Svens raka fädernehärstamning och flera av männen var lite äldre när de blev fäder medan min härstamning till största delen går via kvinnor och dessutom via äldsta eller näst äldsta barnet i de flesta fall. Sven är i samma generation som min mf fm trots att hon var 67 år äldre än honom!

I somras bloggade jag i "Åh, vi är ju släkt" om hur knepigt det ibland kan vara att lista ur släktskap. På det foto som illustrerar bloggen äter mina morföräldrar frukost tillsammans med morfars bror Yngve. Fotot bör därmed ha tagits av Yngves hustru Margareta. Margareta är huvudpersonen i ett exempel på korta generationer som lokaltidningen Folket skrev om 1984.

b2ap3_thumbnail_Tidningsurklipp-Folket-1984.jpg

Artikeln har i 30 år legat hopvikt i min mormors klippbok och jag lyckades tyvärr inte släta ut den helt trots assistans från några kokböcker i tungviktarklass. Artikeln handlar om Margareta som 56 år gammal blivit mormors mor. Hon hoppades få uppleva ytterligare en generation men gick bort 1999, några år innan den lilla flickan ovan bildade familj. Det går säkert att hitta exempel på yngre mormors mödrar men det är onekligen korta generationer på den släktgrenen!

Ordet ”ansvar” har under den senaste veckan fått förnyad aktualitet. Politiker från båda blocken har oförtröttligen bankat varandra i huvudet med just detta ord, gärna under uppvisande av darrande pekfingrar, kränkta ansiktsuttryck och stämvibraton. Gemensamt för alla inblandade parter är inställningen, att det är de politiska motståndarna som skall visa ansvarskänsla genom att avgå eller inte avgå, kompromissa eller inte kompromissa. Det extra val som nu står för dörren kommer naturligtvis att föregås av en inspirerad valrörelse, där eget självförhärligande, respektive svartmålande av motståndare, når nya höjder och lågvattenmärken. 

Ansvar är egentligen en allvarlig fråga. Så allvarlig är den, att det är extremt ovanligt för en föreningsstyrelse att inte beviljas ansvarsfrihet vid årsmötet. Hur illa man än har skött sitt uppdrag. Det skall till grava oegentligheter för att något sådant ens skall komma på tal. Ändå borde yxan gå betydligt oftare, både på den offentliga och på den ideella arenan. Men det är ju som bekant ingen som vill hålla i skaftet ... 

Släktforskarvälden har på senare år, och med sorg i hjärtat, tvingats betrakta en rad suspekta beslut där det är uppenbart att ingen är redo att ta ansvar. Här några exempel:

UTFÖRSÄLJNINGEN AV VÅRA ARKIV 

Detta ämne har jag talat om tidigare, men det förtjänar att upprepas. Är ni medvetna om att svenska folket inte längre äger sina arkiv? Byggnaderna, alltså. Fastigheterna. Dessa specialdesignade fästningar där folkets minnen, våra arkivskatter, skall bevaras, vårdas och tillgängliggöras för evärdelig tid. Husen har byggts med skattemedel så det är alltså du och jag som har betalat. Tidigare förvaltades alla sådana här specialhus av staten, som så småningom bestämde sig för att överlåta ansvaret till två särskilda bolag; Statens Fastighetsverk och Vasakronan. Fastighetsverket skulle handha kulturminnesmärkta byggnader, Riksdagshus, Regeringsbyggnader, Kungliga Biblioteket, Nationalmuseum och en massa annat. Vasakronan skulle äga och förvalta mer normala hus, kontor och liknande. 

Det är en fullständig gåta hur man vid uppdelandet av fastigheter mellan de två bolagen kunde få för sig att våra arkiv i huvudsak skulle klassas som kontorsfastigheter. Men så skedde, och därmed tappade arkiven det skydd mot gniden fastighetsspekulation, som Fastighetsverkets byggnader åtnjuter. När väl Vasakronan satt klorna i Riksarkivet och Landsarkiven, dröjde det inte länge förrän man insåg att de också kunde försäljas och därmed generera klirrande mynt för spekulation i mycket hetare objekt. Sagt och gjort: Riksarkivet såldes till ett fastighetsbolag i England, och lär sedan dess ha bytt ägare flera gånger. Det ryktas att de glada gossarna på Vasakronan omedelbart använde pengarna från försäljningen till att köpa kontorsfastigheter i Kista. En kort tid senare sprack IT-bubblan, investeringen blev värdelös och svenska folket förlorade både Riksarkiv och pengar. På liknande sätt har det gått med flera av våra landsarkiv. 

Vem kan sägas vara ansvarig för denna skandal?

Ingen! Politikerna bolagiserar, och bolagen är endast ansvariga inför sig själva.

U.P.A.

SOCKENFRÅGAN 

Om det inte hade varit för den alerta och kämpande släkt- och hembygdsforskarrörelsen, hade vi till sist inte haft några socknar/församlingar längre. Finansdepartementet, som ”ägde” frågan, lät Skatteverket bit för bit montera ned den medeltida indelningen av vårt land för att så småningom hävda att det inte behövdes någon mellannivå mellan kommun och fastighet. Inga argument bet och inte ens när det positiva beslutet kom verkade Skatteverket vilja rätta in sig i ledet. Allt medan Kulturdepartementet teg. 

Nåväl, denna fråga tycks nu äntligen få ett lyckligt slut. Man skulle bara önska att beslutsfattarna också kunde låta sig bevekas att vrida tillbaka indelningsklockan 9 år, från 2000 då kyrkan skildes från staten, till 1991, då Skatteverket tog över folkbokföringen från kyrkan. Det borde vara denna tidpunkt, som bäst lämpar sig för en frysning av sockengränserna (distriktsgränserna) eftersom Svenska Kyrkans sammanläggningshysteri då ännu inte tagit fart. 

I denna fråga var det mycket tydligt hur politikerna passade och hela tiden försökte pressa ned ärendet till lägre, mer ofarliga nivåer. 

U.P.A.

DEN SKAKIGA FOLKBOKFÖRINGEN

Det här är givetvis en ödesfråga för alla framtida släktforskare och historiker. Efter 1991, då Skatteverket tog över, finns den svenska folkbokföringen endast digitalt bevarad. Inga pappersutskrifter, inga digitala kopior hos Riksarkivet, inga möjligheter att återskapa 23 års personuppgifter om katastrofen skulle vara framme. Det verkar inte hjälpa hur högt vi skriker, Skatteverket låter sig inte påverkas i sin maktfullkomlighet och i sin devota hyllning av den moderna teknikens ofelbarhet. Politikerna har, som så ofta, ingen aning om vad det handlar, utan låter alla beslut fattas av tjänstemän, vilket gör att de knappast kan överklagas. 

Dessutom har den moderna folkbokföringen stora brister, vilket gör att framtida generationer helt enkelt inte kommer att kunna få fram önskad information. VAR föddes man rent fysiskt, är en sådan fråga? Vilket sjukhus i vilken stad? Den informationen förs aldrig in i mega-databasen och avierna där sådant framgår gallras, utan att först ha skannats in. VAR gifter man sig? Vilken kyrka, vilken ort? Den detaljen matas heller inte in – den är ointressant för Skatteverket och några avier bevaras inte heller här. VAR dör man? Återigen är det bara adressen där man varit bosatt som räknas. Sjukhuset eller orten i övrigt finns ej med i folkbokföringen, inte ens om man avlidit under en semesterresa i fjärran land. När två kvinnor gifter sig med varandra och får barn, antecknas båda som mödrar, men det framgår inte av folkbokföringen vem som faktiskt har haft dem i magen och fött dem till världen. Och papporna till sådana barn finns sällan registrerade, särskilt inte när de är tillkomna med assistans av fertilitetskliniker i Danmark.

Skatteverket ser folkbokföringen enbart som ett verktyg för myndighetsutövning och beskattning. Eventuella andra detaljer saknar värde. Och kulturdepartementet, som borde reagera starkt, tiger som vanligt. 

U.P.A.

Denna förkortning brukar utläsas som: ”Utan personligt ansvar” men för oss släktforskare, i för oss viktiga frågor, kanske tolkningen hellre borde vara:

UTAN POLITISKT ANSVAR

Marika Stiernstedt var en uppburen författare under första halvan av 1900-talet. Hon skrev många romaner men också en bok om sin släkt, komplett med utvikbara släktträd på slutet.

Har du Marika Stiernstedt i ditt släktträd ska du läsa hennes bok "Mitt och de mina" om du inte redan gjort det. Här berättar hon om sin släkts historia, tillbaka till tidigt 1800-tal och delvis ännu längre.

Jag älskar att läsa biografier och memoarer. Det är jag inte ensam om, eftersom bokmarknaden nästan svämmar över av dessa numera.

Marika Stiernstedts biografi skrev hon 1928. Då var hon 53 år gammal och hade fortfarande en lång rad romaner oskrivna framför sig. Någon av hennes romaner har jag inte läst, men får nog ta och göra det.

Hennes mor kom från polsk-ryska adelssläkter och hennes far var en svensk officer. Trots att hon växte upp i överklassen blev hon som vuxen socialdemokrat och var länge gift med författaren och journalisten Lubbe Nordström (som skrev Lort-Sverige). Det var hennes andra äktenskap. Det första ingick hon med flygarbaronen Cederström. (Mer finns förstås att läsa om henne om du googlar.)

I sin biografi (första delen av två) börjar hon med sin mors släkt. De polska och ryska namnen är nästan omöjliga för mig att uttala, men jag hoppas stavningen blir rätt. Modern heter Marie Ciechanowiecki och morfar heter Paul Ciechanowiecki. Han är godsägare i Vitryssland. I släkten finns också ett stort gods i Ukraina. Mormor heter Alexandrine Riznitsch och är polack.

De lever förstås ett storstilat herrgårdsliv på sina stora lantegendomar, med mängder av anställda och gott om mat, men har också ett stadsliv. När de senare i livet behöver bekymra sig om pengar så klarar de inte av att hushålla och delar av förmögenheten går upp i rök. Om släktens historia berättar äldre släktingar för Marika under hennes uppväxt, och hon återger detaljer som vittnar om ett liv och en tid långt bort från oss i dag. Vilket överdåd och slöseri, och vilka klasskillnader! I Ryssland, där hennes mors familj bor, fanns det då ännu livegna. Det är egentligen inte så många generationer bort.

Hennes far officeren är värmlänning men utbildad i Uppsala. Han heter Wilhelm Stiernstedt, som också är en adelssläkt. I den här släkten är männen rikets tjänare, både som militärer och vid hovet.

Marika föds först i syskonskaran och när hon är ett år får hon en lillebror, men hennes mor dör i barnsäng. Efter ett par år gifter hennes far om sig med hennes moster Pauline, bara 16 år äldre än Marika.

Trots att boken är skriven för snart 90 år sedan känns den inte så gammaldags, men man får förstås se den i ljuset av sin tid. Det gäller att komma ihåg att allt som vi vet har hänt efter 1928 då ännu är okänt, både samhällsutveckling och ändrade attityder och beteenden. Hon är en driven författare och återger många iakttagelser om vardagslivet, sådant som vidgar bokens betydelse från att vara en privat historia till en allmängiltig.

Läs biografier! Och skriv din egen släktberättelse!

(Bilden på Marika Stiernstedt kommer från Wikpedia)