Ibland när jag läser Rötterbloggarna tänker jag att vi bloggare framstår som någon sorts släktforskningsexperter när vi tipsar om forskningsmetodik och udda källor. Jag kan inte yttra mig om mina bloggkollegors kunskaper men jag har sannerligen hamnat tokigt ibland under mina dryga två decennier som släktforskare.

En av de första grenar jag utforskade ledde till Björkvik i södra Södermanland, en stor församling med relativt tidiga och trevliga kyrkböcker. Jag fastnade dock rejält när det gällde Kerstin Larsdotter, gift med Simon Simonsson i Hagelsätter. Jag varken hittade vigseln eller hennes födelsenotis. Jag brottades med gåtan Kerstin i nästan ett år, innan jag vid ett besök på landsarkivet i Uppsala hajade till. Hette hon verkligen Larsdotter? Vid en närmare granskning av mikrokortet verkade det snarare stå Persdotter. Och så var det förstås; jag hade tolkat hennes patronymikon fel och då kom jag heller inte vidare. Men med rätt patronymikon hittade jag snart både vigseln och Kerstins föräldrar. Däremot har jag fortfarande inte hittat hennes dödsnotis... Lärdomen: verkar någon uppgift inte vara korrekt, gå tillbaka och kolla igen. Det ÄR lätt att feltolka ett namn.

En annan gren som jag utforskade tidigt ledde till Gryt och makarna Erik Andersson och Katarina Larsdotter i Aspviken. Jag följde dem i husförhörslängd efter husförhörslängd med regelbundna avbrott för att gå och byta mikrokort. Efter ett tag reagerade jag över att Erik Anderssons födelseår hade ändrats; i stället för 1758 angavs han vara född 1762. Jag började följa familjen bakåt i mikrokorten för att få reda på när födelseåret ändrades. Det tog mig ett par längder innan jag insåg att det inte bara vara födelseåret som var ändrat: Katarina Larsdotters make angavs inte heta Erik Andersson utan Anders Andersson! Det tog mig tre husförhörslängder att upptäcka att Erik dött och Katarina gift om sig med Anders. Lärdomen: var noggrann och notera varje förändring jämfört med föregående husförhörslängd. Skriv tydliga källhänvisningar så att du enkelt kan finna uppgiften igen.

b2ap3_thumbnail_Blinge-kyrka-1c-140717.jpgBälinge kyrka. En fantastisk kyrka som är väl värd ett besök!

Att räkna ut en persons födelseår utifrån den uppgivna åldern i dödboken behöver man ju göra ibland. Vissa uppges vara äldre än de rimligtvis var, men jag räknar dessutom fel ibland när siffrorna skuttar runt i mitt huvud lite för snabbt. Numera gör jag en sista uträkning på papper för att försäkra mig om att jag inte räknat galet. Simon Simonsson i Hagelsätter, Björkvik, vars hustru alltså hette Kerstin Persdotter, var son till Simon Jonsson. Simon Jonsson var gift två gånger och hans första hustru var dotter till Elin Larsdotter. När jag med ledning av åldersuppgiften i dödboken skulle räkna ut Elin Larsdotters födelseår så räknade jag fel på 10 år. Därmed blev det ganska rörigt att pussla ihop familjebilden, särskilt som det då bara skilde fem år mellan Elin och dottern Brita Simonsdotter. Jag är fortfarande inte säker på att Elin är mor till Brita. Klart är dock att Britas ålder överdrivits kraftigt i dödboken: när hon avled 1744 angavs hon vara 94 år gammal och alltså född cirka 1650. Brita hade sju kända barn, en dotter född ca 1686 och sedan sex barn födda mellan 1692 och 1703. Om dödbokens åldersuppgift är korrekt skulle hon alltså ha fött dessa sex barn mellan 42 och 53 års ålder, vilket förstås är minst sagt osannolikt. Lärdomen: fundera över om åldersuppgiften verkar rimlig.

Maria Olofsdotter var gift med Anders Jonsson i Kärrstugan, Tystberga. Hon angavs vara född 1767 i Bälinge. I Bälinge föddes 1766 en flicka med detta namn och 1768 två flickor. 1796 flyttade familjen till Västerljung och då justerades Marias födelsedatum till 1768 20/3. Det datumet föddes Olof Anderssons och Brita Persdotters dotter Maria i Holmby, Bälinge, så jag utforskade förstås hennes anor och pusslade ihop familjebilden så gott jag kunde. Med hjälp av huvudsakligen mantalslängder hade jag kommit fyra generationer bakåt. Så ägnade jag mig åt en annan familj i Bälinge. Det här var på den gamla goda tiden när vi släktforskare släpade runt på en samling pärmar och noterade fynden i kollegieblock. Medan jag följde den aktuella Bälingefamiljen noterade jag att ett barn från familjen i Holmby ovan var noterat i dödboken. Jag plitade ner notisen i kollegieblocket och fortsatte sedan att leta efter den familj jag höll på med. När jag funnit det jag letade efter, slog jag upp familjen i Holmby. Jag blev minst sagt förvånad när jag upptäckte att det barn som dött vid tre veckors ålder var min mosters anmoder. Ja, den lilla flickan blev förstås inte anmoder till någon utan prästen i Västerljung hade angett fel födelsedatum för "min" Maria Olofsdotter. Därefter var det inte särskilt svårt att klarlägga vilken av de båda återstående Mariorna som var den jag sökte efter: i själva verket föddes hon 1766 16/6 i Bygd, Bälinge, och var dotter till Olof Olofsson och Brita Andersdotter. Lärdomen: lita inte på att uppgifter som plötsligt blir väldigt exakta är korrekta. Prästen kan ha blandat ihop två individer.

En annan minnesvärd miss var den gången jag kom hem från arkivet och upptäckte att jag väldigt noga noterat födelsedatum för barnen i en familj. Dock hade jag missat att skriva deras födelseår...

Jag gör fortfarande fel ibland, men numera brukar det vara att jag dråsat till och inte markerat en ny församling ordentligt i sökfönstret varpå jag resultatlöst letar i fel församlings kyrkböcker. 

När jag ska lägga in denna blogg, ser jag att Ted är inne på liknande spår när han berömmer Blekinge släktforskarförenings stora insatser med register. Här kommer alltså ett förslag till.

Förr eller senare stöter vi på en sjöman i vår forskning. Inte en båtsman, skeppsgosse eller flottist, utan en sjöman i handelsflottan. En del håller sig i hemmatrakterna, en del försvinner på de sju haven. Andra dyker plötsligt upp i USA eller antipoderna. Inte så få frågor till GFs uppdragsforskning rör sjömän som skaffat familj i andra länder. Det är ofta mycket svårt att följa sjömännens rörliga liv i de vanliga källorna. Antingen står det bara ”sjöman” i husförhöret och det ser ut som de varit hemma i Sverige hela tiden, eller också hamnar de i obefintliga efter ett tag. Men så länge de mönstrar på, i Sverige i alla fall, finns de i sjömanshusen, en samling unika arkiv som i vissa fall går tillbaka till 1748 (Stockholm).

Sjömanshusens arkiv har börjat komma på AD-online, men de är svåra att hitta i. Några sökbara register finns. På Svar/Riksarkivet finns en del sjömanhus registrerade med namn, på ddss.nu finns Karlskrona sjömanshus 1871-1939. Calle Berg i Roslagen har registrerat förrymda och döda sjömän i Stockholms sjömanshus på sin hemsida: http://www.roskarl.se/folkhav/sjomen/sjomenb.htm På CD-skivan Emigranten finns en liten databas över förrymda sjömän, Emisjö. Men de största sjömanshusen är inte ens påbörjade.

Det finns specialföreningar för många olika grupper inom släktforskningen, valloner och smeder till exempel. Det finns soldatregister och det finns båtsmansregister, uppbyggda av frivilligkrafter. Men sjömännen har ingen intresseförening för släktforskare. Det finns Klubb Maritim som arbetar med sjöfarts- och fartygshistoria, men inte med sjömäns personhistoria. De har en vägledning till sjömanshusens arkiv: http://klubbmaritim.com/efterlysningen/att-forska/ I Uddevalla finns Sjömanshusmuséet, med ett omfattande arkiv. Stadsarkivet i Stockholm har en bra vägledning för sökandet.

Problemet med sjömännen är att de inte var inskrivna i samma sjömanshus hela tiden, de bytte beroende på var de mönstrade på. Samma person kan alltså finnas i många olika sjömanshus. Det gör det ännu svårare att följa deras liv.

Finns det inte tillräckligt med intresserade släktforskare för att få igång ett registrerings- och digitaliseringsprojekt? I första hand över manskapsregister och inskrivningsregister, alltså till 1939 då Sjöfartsverket tog över. Från dessa register kan man sedan hitta sjömannen i resten av arkivet. Jag tror inte jag är den enda i Sverige som är intresserad av sjömännens liv och deras resor i världen.

I fredags bloggade broder Markus om de "förträffliga flyttningsattesterna" - en beskrivning som jag bara kan instämma i, kanske en smula avundsjukt, eftersom vi inte har så värst mycket bevarat av sådana skatter här i Västergötland. I texten fanns också en länk till Blekinge Släktforskarförenings hemsida, där man kunde studera deras "attestregister". Jag klickade naturligtvis på denna länk och fick mig en glad stund tillsammans med föreningens sökbara databaser. 

För den som ännu inte varit inne i Blekingeföreningens skattkammare av databaser, intressanta texter och spännande länkar kan jag verkligen rekommendera ett besök. Även om man inte har förfäder i just detta landskap. Förutom attestregistret, där det kan gömma sig personer från snart sagt hela Sverige, vill jag gärna slå på trumman för MIGRATIONSREGISTRET med över 20.000 poster kring kontakterna mellan Sverige och Tyskland, den glömda emigrationen. Sticker ut gör också BÅTSMANSREGISTRET, SKEPPSGOSSEREGISTRET och STENHUGGARREGISTRET - samtliga direkt sökbara. 

NAMNBANKEN heter en annan rolig ingrediens. Här hittar man "knasiga" och ovanliga namn, som man kanske har svårt att tyda när man råkar på dem i kyrkoböckerna. Hette folk verkligen Brommen, Erengunna och Trögelse? Här får du svaren, och dessutom direkt hänvisning till aktuell kyrkobok, svar som kan ge nya genealogiska möjligheter.

Det slår mig när jag betraktar Blekinges läckra hemsida, att så här borde alla släktforskarföreningar ha det. Vad kan vara av mer bestående värde än dessa med gemensamma krafter sammanbragta databaser och släktforskningsresurser. NAMN ÅT DE DÖDA och Sveriges Dödbok är givetvis det stora föredömet på nationell nivå, men visst borde det vara möjligt att entusiasmera släkt- och hembygdsforskare att även åta sig lokala och regionala uppgifter. Det är kanske i denna riktning våra föreningar borde sträva, snarare än att envist trampa på med "normala" medlemsmöten, öppna hus, enstaka föredrag och utflykter samt den hektograferade medlemstidningen. Samtiden och framtiden finns naturligtvis på nätet - och det finns ingen anledning att värja sig mot en sådan utveckling.

Visst, vi måste också träffas I.R.L. - men mellan varven är Internet och släktforskarnas hemsidor ingen dålig ersättning.

Lär av Blekinge!

http://www.blekingesf.se/

Ulrika i Västergöl i Vilhelm Mobergs utvandrarepos känner ni väl till? Ibland har jag funderat över om det är mina barns farmors mormors mor Johanna i Östergöl som är hans förebild för Ulrika. Jag ska förklara varför:

Johanna Johansdotter föddes 1844 i backstugan Hallen i byn Östergöl i Älmeboda socken i Småland. Vilhelm Moberg växte upp i Moshult i Algutsboda socken, i sin mors barndomshem ungefär en mil ifrån Östergöl. Johannas mor Ingrid Gustafsdotter var i sin ungdom piga i Moshult i Algutsboda. Jag kan därför tänka mig att Vilhelm Moberg har känt till Johanna genom sina morföräldrar. I Moshult blev Ingrid med barn och fick en son 1834, fader okänd.

Något Västergöl hittar jag inte på kartan idag i de här trakterna, bara Östergöl.

Ingrid Gustafsdotter var sedan piga både i Långasjö och Ljuders socknar innan hon senare gifte sig med Johannes Johansson. De fick tre döttrar och en son: Johanna, Kajsa, Emma och Carl. Ingen av döttrarna gifte sig. Johanna och Kajsa fick barn som ogifta, Emma dog i fängelse.

Johannas tre barn har alla okända fäder. Hennes äldsta dotter hette Ida och blev mormor till mina barns farmor.

Johannas föräldrar bosatte sig i backstugan Hallen i Östergöl. Hallen fick senare heta Kajsalyckan efter dess sista bosättare, som var Johannas yngre syster Kajsa. Resterna av backstugan finns kvar inne i en skogsdunge, och har märkts ut av Älmeboda hembygdsförening vid en torpinventering. 2012 besökte jag platsen.

Johanna emigrerade inte till Amerika, men till Tyskland och Danmark, precis som många ungdomar i dessa trakter gjorde vid den här tiden. Hon återvände efter några år, först från Tyskland och sedan från Danmark, och var hemma några år emellan. Två av Johannas barn föddes i Danmark men Ida föddes hemma i Älmeboda.

Däremot har jag inte sett några tecken på att Johanna blev religiös, som Mobergs Ulrika. Men det fanns en religiös väckelserörelse med centrum i Östergöl redan i slutet av 1700-talet. Fast det var ju långt före Johannas tid. Den här gruppen lär vara förebild för Danjel och övriga frireligiösa i Mobergs utvandrarepos.

Den här familjen är en av de mer intressanta som jag följt under min släktforskning. Ingen av syskonen inordnade sig i den tidens dygdemönster utan fick barn som ogifta eller dömdes för stölder och rymningar. I lillasyster Emmas fängelsejournal från Norrmalms straffanstalt i Stockholm kan vi läsa att hon hade ”ett tämligt gott föredöme uti modern men dåligt uti fadern”. Fadern Johannes egen far hette Johannes Mattisson och dog i kronohäktet i Växjö 1833.

Så många gånger som jag har tänkt att jag skulle velat träffa Johanna och hennes systrar.

Johannas danskfödda dotter fick senare en son som fick namnet Einar. Efter honom har min yngste son fått sitt fina namn Einar, och de två hann träffas några gånger innan Gammel-Einar gick bort. Men då visste vi inget om den här släktgrenens spännande historia. Det krävdes släktforskning för att få veta.

Om mitt resonemang kring Vilhelm Moberg stämmer lär jag aldrig få veta. Och det spelar ju ingen roll heller, det är ju bara något som ger lite extra krydda åt släktforskningen. Men intressant är det att fundera på, det tycker jag.

Husförhörslängderna i Skåne och Blekinge börjar i regel ganska sent, till stort förtret för oss släktforskare. Jag har själv förfäder som avlider kort innan församlingens äldsta bevarade husförhörslängd börjar, varpå jag går miste om födelseuppgifter och eventuell tidigare bostadsort. Det finns emellertid en genväg - att undersöka flyttningsattesterna. Dessa förvaras i kyrkoarkivens serie HII (»Bilagor till flyttningslängden»), och är i regel bevarade långt tidigare än husförhörslängderna. För att nämna några exempel börjar husförhörslängderna i Fulltofta 1813 men inflyttningsattesterna redan 1777, i Karlshamn och Mörrum börjar husförhörslängderna 1794 och 1813 men inflyttningsattesterna 1774 respektive 1778, och i Helsingborgs stadsförsamling finns visserligen husförhörslängder redan under 1700-talet, men uppgifterna i dessa är ytterst sparsamma. Inte förrän i husförhörslängden 1811-1812 börjar man till exempel anteckna inflyttnings- och födelseorter, vilket kan jämföras med att de äldsta inflyttningsattesterna är daterade 1776.

b2ap3_thumbnail_Flyttningsattester.jpg

I en attest daterad Höör den 20 oktober 1778 får man veta att oförlovade pigan Britta Bengtsdotter var 34 år gammal, född i byn Nunnäs i Fulltofta socken, samt att hon »kan läsa i bok och utan til Lutheri L. Cateches med spörsmålen, och har därom ett godt beröm, wördsaml. brukat sina Salighetzmedel». Prästen noterar även att »denna Piga tjente i Ekastiga, där eldswåda förtärde så den enas som andras goda, det ock bör behjertas» (ur Fulltofta kyrkoarkiv, vol. HII:1, bilagor till flyttningslängderna 1777-1789; ArkivDigital).

Flyttningsattesterna, som även kallades flyttningsbetyg eller prästbevis, var ett intyg som utfärdades av kyrkoherden i den församling varifrån utflyttningen skulle ske. Attesten uppvisades för prästen då man inflyttade till den nya församlingen, och det var viktigt att den blivande själasörjaren fick så mycket information som möjligt om sin nya församlingsmedlem. Bland flyttningsattesterna kan man därför hitta uppgifter om allt från födelsedatum- och ort, släktskap och yrkesverksamhet till ingångna äktenskap och begångna brott. Ibland kan man till och med hitta uppgifter om utomäktenskapliga barns fäder, som jag tidigare bloggat om.

Några av Skånes äldsta inflyttningsattester finner man i Lunds domkyrkoförsamling (stadsförsamlingen). Där börjar husförhörslängderna 1810-1813, men inflyttningsattesterna så tidigt som 1741. Eftersom församlingen var så stor har attesterna dessutom delats upp i två serier, HIIa (attester för dem som flyttat in i församlingen och stannat kvar) och HIIb (attester för sådana inflyttare som senare flyttat vidare). Bland dessa attester har jag själv hittat många intressanta uppgifter, som hjälpt mig vidare i forskningen.

b2ap3_thumbnail_Flyttatest-nneslv.jpg

En av Knästorps äldsta inflyttningsattester, utfärdad i Hällestad den 20 november 1744 för »Gåßen Mauridtz Ohlson, Barnfödd i Öneßlöf by Bonderup Sockn, som nu tiänar i Väsum i Knästrup Sockn» (ur Knästorps kyrkoarkiv, vol. HII:1, 1742-1760; ArkivDigital).

Bland dessa attester kan man ibland hitta utdrag ur kyrkböckerna. När Johannes Friberg flyttade till Lund 1757 finner man till exempel en attest från komministern i hans hemförsamling Högseröd, som intygar att »Efter Höxeryds Kyrckjoboks richtiga innehåll befinnes afledne Klåckaren Lars Fribergs son, Johannes, wara född d: 24 Junii 1740, som uppå begiäran, till bewijs lämnas. Höxery d: 24 Jan: 1757. P: E: Asping Comminist: i Höxery». Till saken hör att denna kyrkobok sedermera blev lågornas rov, så den lilla attesten är ovärderlig för den som forskar kring klockarfamiljen Friberg i Högseröd.

I de äldre attesterna hittar man emellanåt uppgifter om släktskap, något det finns flera exempel på bland Lunds domkyrkoförsamlings inflyttningsattester. Kyrkoherden Lars Finerus i Burlöv utfärdar till exempel en attest 1761 till flickan Mätta Maria Jansen »som något öfwer ett halft åhr warit i mitt bröd, och för des opaslighet föranlåten at begifwa sig hem till sin K: moder» i Lund, prästen i Norra Åsum noterar i en attest 1764 att »Substituten Monsieur Petter Lundberg, [...] uppå andra åhret uppehållit sig uti Skiepparslöf försambling hos sina föräldrar» och kyrkoherden Windelius i Hällaryd utfärdar 1765 en attest som säger att »Klåckare Änkan Ingrid Pehrs dotter Pijhlström, [...] flyttar til sin son Trumslagaren Johan Lundberg i Malmö». Vidare intygar Malmös garnisonspräst i en attest 1780 att »Garnizons-Klåckaren Brenzelii Änka, Kersti Jönsdotter, 63 år gammal, flyttar nu med sin doter, oförlofwade Pigan Elna, 32 år, ifrån Garnizons församblingen härstädes», samt utfärdar en attest till »Sedelwisande Madame Christina Helmuth, som för någon tid tilbaka flyttat härifrån staden, och nu wistas hos des swåger och syster i Lund».

b2ap3_thumbnail_Backaryd-1663.jpg

Blekinges äldsta bevarade flyttningsattest utfärdades »aff Hoebye» i april 1663, då kyrkoherden Sigvard Nielsen Albin i Bräkne-Hoby intygade att »Effterat denne unge karl, Johan Diurson Skredder er kommen hid til menigheden fra Bagerye Sogn med rictig Paß, dateret den 3. Aug. Anni 62. haffuer jeg icke andet fornummet til hannom, end det som ærligt, Christeligt och forsuarligt er» (ur Backaryds kyrkoarkiv, vol. HII:1, bilagor till flyttningslängden 1663-1789; ArkivDigital).

Detta källmaterial är som synes en riktig guldgruva för oss släktforskare, men hur hittar man intressanta flyttningsattester utan att behöva gå igenom varenda kyrkoarkiv? En släktforskarförening som har funderat kring detta är Blekinge Släktforskarförening, som även har kommit fram till en lösning. Under ett par års tid har föreningsmedlemmen Björn-Åke Petersson skapat ett register över Blekinges inflyttningsattester, något som har resulterat i det attest- och inflyttningsregister som är fritt tillgängligt och sökbart via föreningens hemsida. Björn-Åke har hittills registrerat attester från ett flertal kommuner i Blekinge, och hoppas framöver även kunna registrera angränsande socknar i Småland och Skåne. Hela projektet beräknas vara klart 2017, och kommer då innehålla omkring 350 000 poster.

Attest- och inflyttningsregistret är en ovärderlig tillgång för oss som släktforskar i Blekinge, och jag har själv hittat flera borttappade släktingar tack vare detta register. Kanske man vågar hoppas att andra släktforskarföreningar följer Blekinge Släktforskarförenings initiativ, och med hjälp av eldsjälar som Björn-Åke Petersson skapar motsvarande register för andra delar av Sverige?

Jag har varit tyst ett tag, men nu är historietentan skriven och inlämnad. Jag vill inte undanhålla er ett rättsfall från Svea Hovrätt som ingick i min skrivuppgift.

Pigan Segrid Larsdotter i Nääs, Timrå socken dömdes i Sköns häradsrätt till ”lijfstraff”, alltså till döden för att hon ”bannat och slagit sin moder, Enkian hustru Margreta Jacobsdotter”. Lagen, som inkluderade Guds bud efter 1608 och därmed var en mosaisk lag, sade att det var dödsstraff på att bryta mot fjärde budet: ”Du ska hedra din fader och din moder, på det att det må gå dig väl”. Häradsrätten var skyldig att döma efter lagens bokstav. Eftersom alla domar som avsåg dödsstraff prövades av hovrätten tar man nu upp fallet.

Det är den 29 april 1696. Hovrättspresidenten, greve Lars Wallenstedt, och assessorerna hälsar också generalmajoren och landshövdingen, välborne herr Carl Gustaf Frölich som meddelat rätten om den förestående avrättningen, den som nu ska prövas.

Segrid har gjort sig skyldig till att själv ha tagit hela fatet mat vid middagen och vägrat låta sin mor och syster Marit dela det. Segrid tog fatet med sig in i kammaren, då blev modern arg och tog en brinnande sticka ur spisen, samt slog till Segrid på axeln. Då tog Segrid stickan från modern och råkade skada henne lite. Det var inte meningen, sade Segrid.

Dessutom har Segrid under julhelgen inte velat äta barkbröd som de andra, hon hade tjänat i Stockholm och var van vid annat, sade hon. Hon gick istället till en annan stuga för att ta bättre bröd, men den var låst. Då slog hon sönder ett fönster i sin ilska.

I redogörelsen beskrivs ett antal händelser när modern och dottern rykt ihop. Segrid erkänner att hon kallad sin mor för ”både tiufkona och Rofferska”, när hon tyckt att modern retat henne. Dottern har ett oregerligt sinne och modern är hastig och obetänksam, skriver häradsrätten.

Beslut:

”Kongelige rätten pröfwar skiähligt Segrid Larsdotter ifrån lijfsstraffet att befria; dock skal hon sig till straff, och androm till exempel, plichta med Otta dagars fängelse wid watten och bröd, samt stå uppenbara Kyrkoplicht, jemwäl till att undfly all wijdare oenigheet med sin Moder, begifwa sig från henne, och hoos annat godt fålck sig tiänst taga och sin föda söka.”

Segrid döms alltså till att flytta hemifrån. Men också till fängelse och till skamstraff genom kyrkoplikten.

Det var inget curlande år 1696, man skulle lyda sina föräldrar och vörda dem. Man fick inte utöva våld mot dem och inte säga kränkande ord till dem. Brottet föll under allmänt åtal, vem som helst kunde anmäla det. 1734 ändrades lagen så att dödsstraffet togs bort, men det var kriminellt att inte respektera sina föräldrar ända fram till 1864. 

Det är bara att erkänna som det är: Jag sitter fast i en dokusåpa - ett tävlingsprogram!

Hela Sverige bakar har tagit TV-tittarna med storm och slår nya rekord på TV7, där serien jäser och frodas. Programledarna, särskilt den rasande eleganta Birgitta, har blivit publikfavoriter och programmet har t.o.m. fått en spinoff; Hela kändis-Sverige bakar.

Egentligen avskyr jag alla dessa tävlingsprogram, särskilt dem som med Robinson-komplex på olika sätt straffar ut deltagarna en efter en, så att det till sist bara finns en kvar, vinnaren. Det är därför jag istadigt vägrar att titta på Allt för Sverige, en egentligen ganska god programidé, som förstörs av det ständiga kravet på "underhållning" i form av löjliga lekar och tävlingar.

Hela Sverige bakar har nu fått ett systerfartyg, i form av Hela Sverige syr, och det lär inte dröja länge förrän vi får Hela Sverige snickrar och Hela Sverige odlar o.s.v.

Det slår mig, att tiden kanske nu kan vara mogen för ett lättsamt men seriöst program om släktforskning. HELA SVERIGE SLÄKTFORSKAR är den givna rubriken, och med rätt koncept skulle det ha alla förutsättningar för att bli en publik-succé.

Vad är då "rätt koncept"?

Man tänker sig en grupp på kanske sex noviser i lika många program. Gruppen, tillsammans med den trevlige och initierade programledaren, sitter framför var sin dator och arbetar med deltagarnas embryon till antavlor. En av deltagarna är "huvudperson" i varje avsnitt, och tillsammans lägger man upp strategier, letar i databaser och personregister samt ger sig sedan in i kyrkoböcker och annat digitalt material. När det behövs beger sig gruppen till arkiv, bibliotek, kyrkogårdar och andra spännande platser, och hela tiden växer forskningsresultaten - grafiskt presenterade i rutan - allt medan kameran rullar.

Till skillnad från Vem tror du att du är? och Allt för Sverige, skulle HELA SVERIGE SLÄKTFORSKAR inte vara ett förberett program, utan ett där sökandet får utvecklas åt vilket håll det vill, precis som det gör i verkligheten. Mycket arbete måste givetvis göras i klipprummet, där man också lägger till illustrationer, kartor, grafik och faktaprat.

Det behövs inga "kändisar" i HELA SVERIGE SLÄKTFORSKAR och inte heller några förnedrande utstraffningar. Sökandet i sig, detektivarbetet, står för spänningen, och säkert kommer många tittare bli fascinerade och få lust att själva pröva på.

Eventuellt kan man involvera hela Släktforskar-Sverige i programmet genom att be om hjälp när man kör fast; Efterlysningar, tips och rent av släktkontakter - allt kanaliserat till ett sjunde avrundande avsnitt.

Så ska vi ha det i HELA SVERIGE SLÄKTFORSKAR - en synopsis som jag gärna delar med mig av. Och om TV-ledningen eller något produktionsbolag söker efter en lämplig programledare med stor erfarenhet och hög mysfaktor, är det bara att höra av sig ...

För en tid sedan fick jag en förfrågan av en släktforskare som undrade över tips på böcker om historia för att få veta mer om gamla tider. Så här svarade jag henne, och kanske är det fler släktforskare som kan ha nytta av dessa tips.

Observera att det inte är böcker om släktforskning utan om historiska förhållanden. En annan gång ska jag blogga om släktforskarböcker.

Kom gärna med egna tips som kommentar till blogginlägget!

Håll till godo:

Böcker om Sveriges historia finns det ju många.
Något som jag spontant tänker på är böcker i ämnet idéhistoria, som snarare berättar om samhället och dess förändringar än om kungahistorien. Själv har jag läst en hel del i ”Svensk idéhistoria", del 1 och 2 av Tore Frängsmyr.

Om social och ekonomisk historia:
”Sverige - en social och ekonomisk historia” av Susanna Hedenborg, Mats Morell m fl.
”Äventyret Sverige”, utan författare men utgiven av Utbildningsradion och Bokförlaget Bra Böcker.
”Det svenska samhället - 1720-2006, Böndernas och arbetarnas tid” av Susanna Hedenborg och Lars Kvarnström.
”Från fattigdom till överflöd” av Stefan Koblik m fl.

Kvinnors historia:
”Tusen svenska kvinnoår” av Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg.
”Makt och försörjning” av Susanna Hedenborg och Ulla Wikander.
”Pigornas döttrar” av Tilda Maria Forselius.

Om fattiga, utstötta, brottslingar mm:
”Den dolda historien” av Ronny Ambjörnsson m fl.
”De bortglömdas skuggor” av Karin Edvall.
”Usla, elända och arma” av Annika Sandén m fl.

Om vad man åt:
”Mat och måltid” av Nils-Arvid Bringéus.
”Fil, fläsk och falukorv” av Jan-Öjvind Swahn.

Om jordbruk och annat arbete:
”Jordbruk under femtusen år” av Albert Eskeröd.
”Arbete och redskap” av Nils-Arvid Bringéus.
”Svedjerök, oxhandel, fiskebönder” av Claes Siöstedt.
”Arbetets bok”, faksimilutgåva av en bok från 1887 om olika yrken som fanns då.

Om soldater:
”Svenska knektar” av Lars Ericson.
"Soldatliv” av Björn Lippold.

Om vardagsliv:
”Så levde vi” av Jane Fredlund.
”Land och stad” av Mats Hellspong och Orvar Löfgren.
”Barnet i folktron” och ”Vardagsskrock”, båda av Carl-Herman Tillhagen.

”Vad kostade det?” av Lars O. Lagerqvist är också en användbar bok.

Jag har inte läst alla böckerna från pärm till pärm, bara en del. Mest använder jag dem som referenslitteratur och har hittat mycket intressant. Det finns naturligtvis väldigt mycket mer än dessa. Böckerna jag nämner är allt från ganska nya till 30-40 år gamla. Sök efter dem på nätet så finns det mer information. Jag har köpt många böcker på Bokbörsen, där både privatpersoner och antikvariat säljer begagnade böcker. Finns på www.bokborsen.se. Många finns förstås på biblioteket.

Tänk också på hembygdsböckerna i de socknar där du forskar. Det kan finnas både personuppgifter och annat intressent, till exempel om gårdar där dina släktingar bott och om särskilda förhållanden i socknen som kan ha haft betydelse för dina anor.

Det kan också vara intressant med biografier om personer som är från samma plats som dina släktingar, eller har andra beröringspunkter.

b2ap3_thumbnail_Klippor.jpgJag har precis kommit hem efter ett besök i paradiset – Seychellerna! I alla fall måste ögruppen Seychellerna vara det närmaste paradiset man kan komma här på jorden. Dessa bedövande vackra öar, mitt ute i Indiska Oceanen, bjuder dessutom på spännande släkter och DNA-blandningar. 

Seychellerna är ett land som består av drygt 100 öar och har en liten befolkning på endast 90 000 invånare. Huvudspråket är seychellisk kreol, men de flesta pratar även franska eller engelska.

Landet är en del av Afrika, men var under 1700-talet omväxlande franskt och brittiskt innan det 1814 slutligen blev en brittisk koloni. Befolkningen har därför rötter både i Östafrika, England och Frankrike. Hit flydde en hel del franska adelsmän undan den franska revolutionen 1789, varför många på Seychellerna även bär på franska adliga anor.

Det är alltså både en dröm och en utmaning att släktforska i landet. En utmaning inte minst för att de skriftliga källorna tyvärr håller på att förstöras i det varma och fuktiga klimatet. Här kan DNA vara ett värdefullt komplement för att nysta i de vindlande rottrådarna.

Under resan gjorde vi ett besök på den gamla kyrkogården från 1800-talet. Här ligger många av de tidiga immigranterna från Europa under gamla gravstenar som skulle passa perfekt i vilken skräckfilm som helst. Vi var där i skymningen då skuggorna började bli djupa och i luften över våra huvuden gled tiotals flygande hundar (jättestora fladdermöss) omkring. En härligt kuslig upplevelse!

b2ap3_thumbnail_Gravsten.jpgEn person som jag träffade på Seychellerna har mor- och farföräldrar härstammande från Östafrika, Tyskland, Frankrike och troligen en judisk släkt från Östeuropa. Tala om intressant blandning! Jag, som nästan bara har svenska bönder och torpare i släkten, blir lite avundsjuk på en så spännande släkt...

Jag kunde förstås inte låta bli att prata om möjligheterna med DNA och nu tänker denne person DNA-testa sig. Det ska bli väldigt intressant att se vilka DNA-matchningar han får med sin blandade bakgrund. Och vad hans kvinnliga DNA, som ärvts från han mor, kommer att visa. Hans mor härstammar nämligen via en rak kvinnolinje från fransk 1700-talsadel. Spännande!

Om du någon gång får chansen att resa till Seychellerna – ta den! Och missa inte att besöka den historiska kyrkogården.

Vi som släktforskar är utan tvekan speciella människor. Vi blir eld och lågor av gamla brev och fotografier, vi tycker att kyrkogårdar är härliga, och ord som »ejusdem», »anförlust» och »katekismilängd» är vardagsmat för oss. Det finns vissa saker som bara en släktforskare skulle förstå och känna igen sig i, och i dagens blogg har jag samlat trettio exempel på sådant. Du vet att du är släktforskare när...

1) ...du inleder de flesta av dina meningar med »min farmors morfars mor...» eller något liknande.

2) ...du har sjukanmält dig eftersom du fick upp ett hett spår i forskningen och inte ville avbryta.

3) ...din ultimata teknikpryl skulle vara en tidsmaskin, så att du kan åka tillbaka i tiden och prata med dina förfäder och få alla dina frågor besvarade.

4) ...du är mer intresserad av vad som hände 1714 än 2014.

5) ...din enda utomhusaktivitet är besök på kyrkogården.

6) ...du måste köpa en ny hårddisk eftersom din nuvarande är proppfull av släktforskningsfiler.

7) ...du går direkt till hyllorna K (Historia), L (Biografi med genealogi), M (Etnografi, socialantropologi och etnologi) och N (Geografi och lokalhistoria) när du besöker biblioteket.

8) ...din perfekta semester inkluderar besök på ett bibliotek, ett par kyrkogårdar och minst ett arkiv.

9) ...din familj vet att »jag ska bara kika i en kyrkobok till» betyder »mamma / pappa lagar inte mat idag, beställ pizza».

10) ...du flyttar till ett nytt hus, och genast undersöker husets historia och utforskar de familjer som tidigare bott i huset.

b2ap3_thumbnail_FullSizeRender.jpg

11) ...du försovit dig eftersom du suttit uppe hela natten och släktforskat.

12) ...du har utforskat ditt husdjurs förfäder.

13) ...du tycker att en avrättad förfader 1703 är mycket mer intressant än dubbelmordet som ägde rum i ditt kvarter i förra veckan.

14) ...du kör förbi en kyrkogård, och din första tanke är »undra om någon släkting eller förfader ligger begravd där?».

15) ...du äger en laptop som du bara använder vid arkivbesök.

16) ...du frågar varje person du möter om deras far- och morföräldrars efternamn.

17) ...din läkare frågar om din familjebakgrund, och du svarar »hur många generationer bakåt?».

18) ...de flesta av dina semesterbilder har tagits på kyrkogårdar.

19) ...du kommer ihåg vilket datum din farmors morfars mor föddes, men glömmer din partners födelsedag.

20) ...du har knackat på hos en främling och frågat om du får kika runt i deras hus, eftersom en av dina förfäder har bott där för länge sedan.

b2ap3_thumbnail_IMG_6089.JPG

21) ...du äger fler böcker om släktforskning än det lokala biblioteket.

22) ...du har löst en släktforskningsgåta som du fick reda på genom din lokala dagstidning.

23) ...du kan räkna upp alla härader i ett visst landskap, trots att du aldrig har bott där.

24) ...du kan identifiera gamla sjukdomar och deras nutida motsvarigheter.

25) ...du utforskar ovanliga, ickerelaterade släktnamn för skojs skull.

26) ...du, efter att ha spenderat hundratals kronor och flera års forskning, inser att din gammelmoster hela tiden visste svaret på släktgåtan, men du bryr dig inte eftersom du ändå tycker att själva jakten är roligast.

27) ...du blir avundsjuk på personer som har familjebiblar, gamla brev och andra släktklenoder i sin ägo.

28) ...du utforskar chefens, grannens, kändisens och flickvännens kusins anor, med motiveringen »jag var nyfiken».

29) ...du vet mer om dina förfäder än de äldre släktingar som faktiskt har träffat dem.

30) ...du sitter uppe halva nätterna på Anbytarforum och läser inlägg som inte har minsta koppling till din egen släktforskning.

Camilla Eriksson skrev igår om släktskap i sin blogg Släkt eller inte. Hon konstaterade att alla har sina egna definitioner av begreppet och att man kan ha olika syn på vad det innebär att vara släkt med någon och vilken krets av personer som omfattas. Det är ett mycket intressant ämne, och det fick mig att fundera kring det omvända - vilka är jag inte släkt med?

I söndags när jag släktforskade kom jag fram till att jag är avlägset släkt med maken till en kvinna som jag sitter i samma styrelse som i Genealogiska Föreningen. Vi härstammar båda från en Erik Larsson (1682-1751) bosatt på Gamlebodarna i Forshem, Skaraborgs län. Han var min fm ff ff fm f. Jag härstammar från hans son Jonas Eriksson, f. 1717, och kvinnans make från sonen Lars, f. 1727. Att vi skulle stöta på varandra, närmare 300 år senare, känns ganska otroligt!

En liknande händelse utspelade sig för bara några veckor sedan. Jag hade som vanligt fortsättningskurs i släktforskning under en torsdagskväll med en grupp personer från Uppsalatrakten. En kvinna berättade då att hon hade en anfader från Öttum i gamla Skaraborgs län, där min farmor har sina rötter. Ganska snabbt visade det sig att vi också var släkt. Kvinnans ff mf Sven Jonsson (1819-1905) var son till Jonas Jansson och Katarina Svensdotter. Denna Katarina var i sin tur en syster till min fm fm ff, Per Svensson (1807-1837) som var född på Vallen i Öttum. Med andra ord vet man aldrig vem man har framför sig - det kan vara en avlägsen släkting!

Kanske är det just detta att hitta gemensamma nämnare som gör att jag tycker det är så kul att släktforska på bredden. Till skillnad från många andra finner jag det mycket roligare än att komma så långt bakåt som möjligt i tiden. När man letar på bredden får man en helt annan förståelse för familjekonstellationerna i bygden, hur starkt kopplade man var till varandra mellan gårdarna och hur litet urvalet var när man valde partner. Många gånger fanns det nog dessutom en tanke bakom att man gifte sig inom släkten, t.ex. för att hålla kvar fastigheter och liknande.

Släktkopplingen till Öttum har gjort att jag under den senaste veckan fokuserat på att kartlägga alla syskonen till ovannämnde fm fm ff Per Svensson (1807-1837). Hans föräldrar var rusthållaren Sven Bryngelsson (1763-1817) och Britta Persdotter (1764-1838). De fick totalt tio barn, varav sex uppnådde vuxen ålder - Katarina, Kajsa, Maria, Lena, Per och Bryngel. Jag följde varje barn från vaggan till graven och noterade äktenskap och barn.  Till sist följde jag upp även makarna för att se var de kom ifrån och om jag eventuellt hade någon koppling till dem också.

Att Öttum var otroligt litet inser man ganska snabbt när man forskar där. Alla är mer eller mindre släkt med alla. Ett tydligt exempel på det är t.ex. att min farmors farföräldrar var kusiner.  De hade i sin tur varsin bror och syster som också var gifta, varför min farmors pappa fick s.k. dubbelkusiner.

b2ap3_thumbnail_IMG_5658.JPG

Min farmors farföräldrar, August Svensson (1862-1942) och Selma Svensdotter (1870-1964), var kusiner. Här vilar de tillsammans på Öttums gamla kyrkogård. Foto: Fredrik Mejster.

Jag forskade vidare. Systern Katarinas make hade jag ingen koppling till vad jag kunde se. Nästa att leta upp blev systern Kajsa. Hon gifte sig med Per Pettersson från Lassegården, Öttum och denne visade sig vara Kajsas kusin! Hans far, Petter Persson, var bror till Kajsas mor Britta Persdotter.

Systern Maria gifte sig med Anders Larsson från Lassegården. Där fanns ingen koppling vad jag kunde se.  Hennes syster Lena gifte sig med Johannes Janpettersson Jungkvist från Mörkagården i Öttum, och inte heller där verkade finns någon koppling. Efter lite letande så insåg jag dock att han var en avlägsen släkting till mig. Johannes morfar, Lars Månsson, var min fm fm fm ff bror!

Slutligen kom jag till brodern Bryngel. Han gifte sig 1834 med ingen mindre än min anmoder Anna Stina Andersdotter (1792-1865) från Stora Jonstorp. Hon var min fm ff mm och detta var hennes andra gifte. Vid tiden för vigseln med Bryngel var hon änka efter Johannes Nilsson och hade fem barn, bl.a. min fm ff m, Inga Lena Johansdotter (1827-1881). Bryngel och Anna Stina fick tillsammans ett enda barn, en son som fick heta Sven Johan Bryngelsson.  Han blev således både min fm ff m halvbror OCH min fm fm ff brorson. Hänger ni med?

Min släkt på farmors sida är, som ni ser, ett enda stort och trassligt spindelnät. För varje generation man kommer bakåt, desto fler kopplingar hittar man mellan människorna på de olika gårdarna. Ni har säkert egna exempel på detta om er släkt kommer från små församlingar på landsbygden. Att man har en gemensam anfader på 1700-talet är inte så konstigt. Konstigare blir det om man blir kvar i samma församling under flera generationer och giftermål inom släkten upprepas. Så var det minst sagt i Öttum. Om man följer ovannämnda syster Katarina Svensdotters familj framåt i tiden så hittar man allt fler släktkopplingar. Hennes dotter Maria Katarina gifter sig med Johannes Jansson, som var barnbarnsbarn till min fm ff ff ff f OCH fm fm mf ff f, Johan Bryngelsson Sandin (1695-1749). Deras son, Janne Johansson, gifte sig med Alma Vilhelmina Larsson, vilken jag är släkt med på minst fem olika sätt. Deras gemensamma söner och döttrar är jag således släkt med åtminstone åtta gånger!!

b2ap3_thumbnail_slktskap_20141113-004406_1.JPG

Så här ser det ut i släktforskningsprogrammet MinSläkt när jag frågar hur jag är släkt
med Janne Johanssons och Alma Vilhelmina Larsdotters son Knut Valter Johansson.

Även om exemplet ovan är ganska extremt, så är vi ju alla släkt på något sätt från början.  Var man väljer att dra gränsen för släktskap bestämmer man själv, men jag gör det enkelt och kallar alla för "kusiner". Frågan är inte om man är släkt utan hur!

Vad innebär det att vara släkt? Kan man bli släkt? När upphör man att vara släkt med någon? Alla har nog egna definitioner på dessa inledande frågor. Det som är självklara svar för mig kanske någon annan tycker är fullständigt uppåt väggarna. För några år sedan diskuterade jag med en kollega som blev oerhört upprörd över att jag kallade min moster för min moster. Min mamma har två bröder och min moster är gift med den äldste av dessa. Eftersom hon inte är syster till min mamma menade min kollega att hon "bara" är min morbrors fru. Vi enades om att den andras definition av ordet "moster" var rätt märklig.

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus140918p2.jpg

_{Här slutade Sveriges mest ökända släktträff. Hertigarna Erik och Valdemar låstes}

_{enligt Erikskrönikan in i fängelsehålan efter Nyköpings gästabud 1317}

Min lokaltidning, Södermanlands Nyheter, innehöll i förra veckan en tankeväckande artikel om vänskap och släktskap. En kvinna i 30-årsåldern flyttade till Nyköping för några år sedan och träffade en ungefär 20 år äldre kvinna. De blev omedelbart väldigt nära vänner. Den yngre kvinnan blev faderlös i väldigt unga år och började söka efter faderns rötter. Sökandet efter hans ursprung försvårades av att han var adopterad. Efter att ha fått fatt på sin biologiske farfar ringde hon och pratade med honom. Hon var dock väldigt nervös inför att möta honom, varför väninnan erbjöd sig att följa med på besöket. Hennes föräldrar bodde ju i samma stad som den nyfunne farfadern. Besöket blev dock aldrig av, och en tid senare avled väninnans pappa. Bodelningsmannen meddelade väninnan att hon haft en dittills okänd avliden bror, och några dagar senare hörde han av sig igen, nu med nyheten att den okände brodern hade efterlämnat en son och en dotter. Märkligt nog hade dottern samma namn som hennes yngre väninna. Samt samma födelsedatum, för de var förstås faster och brorsdotter!

Släktskap är känsligare att diskutera när man kommer in på adoption. Ted Rosvall har i sina bloggar om TV-programmet Spårlöst berört att adopterade ibland kan känna en rotlöshet och vilja söka efter sina biologiska rötter, med mångahanda TV-mässiga tårar som följd. Nyligen träffade jag en släktforskare som var adopterad. Han fick på kort tid tre olika telefonsamtal som alla inleddes med orden "Hej, jag är din syster". Det var kittlande men samtidigt nervöst för han visste ju inte hur många syskon han hade. Att finna nya syskon i vuxen ålder innebär att ens känslor kastas in i en virvelvind, där nyfikenhet, glädje och sorg blandas om vartannat. Denna virvelvind är förstås en del av det vissa kallar livet.

Den 4 augusti bloggade jag här om nya sensationella fynd kring släkten PICULELLs ursprung. Två nya generationer av släkten med det egendomliga namnet hade återfunnits i diverse militära rullor i Stralsund. I dessa framgick det att STEFFEN PICULELL Jr var född i Stade i Bremen-Verden ca 1671, hans far STEFFEN PICULELL Sr i Italien ca 1631. Man kan fråga sig hur en italienare kan ha hamnat i svensk armé vid denna tid, men förmodligen var det mesta kaos och tumult efter 30-åriga kriget, och legoknektar fick kanske ta vad som bjöds ...

Slutklämmen på mitt inlägg var, att nu bär det av mot Stralsund och Stade för vidare forskningar. Så har nu skett - här en liten rapport:

I Stralsund var jag för någon månad sedan och kunde med sorg i hjärtat konstatera, att källäget där tycks vara armt. Några kyrkoböcker från den svenska garnisonsförsamlingen tycks inte ha överlevt krig och svåra tider, och på Stadsarkivet fanns heller inga hjälpsamma ersättningskällor att konsultera.

Kom jag så i förra veckan till STADE, en underbar medeltida stad/fästning, fullt i klass med t.ex. Celle, för att leta efter Steffen Piculell d.ä. och hans familj. Besöken på Stadtarchiv Stade och det nybyggda och otroligt tjusiga Landesarchiv gav tyvärr inte så mycket, men så fick jag för mig att söka upp KIRCHENBUCHSAMT, och verkligen att det fanns en gammal kyrkobok för garnisonsförsamlingen bevarad. Den började visserligen först 1715, och Steffen Piculells tid i Stade var kanske 1665-1685 eller något i den stilen. Men har man en het kyrkobok framför sig så bläddrar man! 

Åskan slog ned! 

I det handskrivna personregistret hittade jag två misstänkta poster, en för PICOLET och en för PIKONELL. Det visades sig vara två födelsenotiser: 

*Stade/Garnison 1717 20/4 JOHANN JÜRGEN - son till Steffen Pickonell, Mousq von H. Oberst. Truchleben Comp. och Anna Margaretha NN 

*Stade/Garnison 1722 29/9 ANNA CATHARINA ELISABETH - dotter till Steffen Piculell, Mousq. von H. Oberst v Rantzow Comp. och Anna Margaretha Ahlgrims. 

Denne Steffen Picolel bör rimligen vara Andreas Piculells far från Stralsund, som efter Nordiska Kriget så småningom kommit till rätta, hamnat i Stade, som efter 1713 tillhörde Danmark och efter 1715 Hannover. Det är alltså i Hannoverianska militärrullor man eventuellt kan komma vidare med Steffen och hans andra familj. Steffen bör har varit ca 46 vid sonens födelse i Stade, 51 när dottern kommer till världen, vilket naturligtvis är tänkbart. Mindre tänkbart är det att Anna Margaretha Ahlgrims också skulle vara mor till Andreas Piculell (1699-1785). Förmodligen var Steffen gift två gånger. 

Något besvärande är det faktum att Steffen Piculell, som ju var underofficer, Fältväbel, i Stralsund, nu står som simpel musketerare. En degradering. Å andra sidan tycks han ju ha bytt lojalitet och land, och fick kanske börja om från början. Ett alternativ, om än inte så troligt, skulle kunna vara att den Steffen Piculell som vistas i Stade minst 1717-1722 är en äldre bror till Andreas, en STEFFEN III, född kanske 1695 eller så. Det skulle kunna förklara den lägre titeln. 

I garnisonskyrkoboken i Stade hittar jag faktiskt en tredje post, som möjligen - men inte troligen - hör hit: 

*Stade/Garnison 1757 13/5 JOHANNA CAROLINA HINRIETTE PICKEL - dotter till Sergeant von der Capitain Sander Comp. JOHAN ADAM PICKEL (mycket slarvigt skrivet, och kan med god vilja läsas som PIOLLEL) och Margar. Sophia. 

Om detta också är en "riktig" Piculell, skulle Johan Adam kunna vara ytterligare en son till Steffen Piculell Jr. Namnet ADAM förekommer ju i släkten. 

Iiii... vad detta är spännande! 

 b2ap3_thumbnail_16-Fischmarkt-Stade.jpg

Den medeltida staden STADE

b2ap3_thumbnail_Johann-Jrgen-Pikonell-Stade-1717.JPG

Johann Jürgen Pikonells födelsenotis i Garnisonsförsamlingen i Stade 1717

b2ap3_thumbnail_Johanna-Carolina-Henriette-Piolell-B.JPG

En möjlig Piculell? Johanna Carolina Hinriette Piokel - från Garnisonsförsamlingen i Stade födelsebok 1757.

Bloggens titelbild visar födelsenotisen för ANNA CATHARINA ELISABETH PICOLEL i Stade 1722.

Nej, det mesta var ju som bekant inte bättre förr. Men en sak var bättre. Kvinnor bytte inte efternamn. Därför är det mycket lättare att hålla kvar spåret efter kvinnor från förr än idag.

Att kvinnor bytte efternamn vid giftermål började nog bli vanligt i slutet av 1800-talet eller kring förra sekelskiftet. Fröken Persson blev fru Jonsson. Tidigare behöll Stina Persdotter sitt namn Persdotter livet ut.

När jag gifte mig 1985 behöll jag mitt efternamn som jag haft hela mitt liv, trots att Johansson är Sveriges vanligaste efternamn. För mig var det självklart, mitt efternamn är ju en del av min identitet som jag haft så länge jag varit medveten om den. Att plötsligt byta till Andersson (som var makens efternamn), då hade jag ju inte längre varit mig själv utan någon annan. Varför kvinnor fortfarande idag byter efternamn i större utsträckning än män vid giftermål har jag svårt att förstå. För mig känns det som en förlegad tradition som lever kvar.

I släktforskningen är det också så mycket enklare att hitta kvinnor i arkiven även som vuxna och gifta, eftersom de har kvar sitt efternamn, sitt patronymikon, hela livet. Att leta efter en kvinna på bara hennes förnamn är ganska hopplöst ibland.

Idag är det precis 25 år sedan Berlinmuren föll. På 60-talet, när jag var i början av tonåren, hade jag många brevvänner. En av dem var en jämngammal flicka i Östberlin. Hon hette Gudrun Schwanz. Sedan jag började använda internet har jag några gånger sökt efter henne, men utan resultat. Hon har säkert gift sig och bytt efternamn.

När vi brevväxlade skrev vi om alldagliga saker som var universellt för tonårstjejer på den tiden: skolan, pojkar, hobbies (vi gillade båda att sy), familjeliv mm. Jag har inte kvar breven idag men minns inget anmärkningsvärt. Säkert var hon en skötsam flicka i en partitrogen familj eftersom hon fick ha en utländsk brevvän. Men politik diskuterade vi inte, aldrig någonsin.

Idag kan jag på Googlemaps se var hon bodde. Det hade jag ingen aning om då, jag hade bara en adress men ingen karta över Berlin. Hon bodde i södra utkanten av Berlin i ett långt miljonprogramshus med adress Hallberger Zeile 8. Nu har jag upptäckt att det låg bara några hundra meter ifrån en av Berlins gränsövergångar, den vid Sonnenallée. Hon måste ha passerat där många gånger. Vad tänkte hon då? Längtade hon till andra sidan? Var hon där den 9 november 1989? Det lär jag aldrig få veta.

Gudrun Schwanz fotograferad i september 1969, omkring 15 år gammal. Tjugo år senare föll muren. Vid den röda pricken låg en gränsövergång i Berlinmuren. Bild från Googlemaps.

Det finns ingen Schwanz kvar på hennes gamla adress vad jag har kunnat hitta. Hennes föräldrar lever kanske inte längre och det är väl knappast troligt att någon annan i familjen skulle stanna kvar.

En enda gång har jag besökt Berlin, det var 2008 när min äldste son bodde där ett tag. Vi gick runt i stora delar av det gamla Östberlin, men så långt som till Hallberger Zeile kom vi inte. I min privata blogg skriver jag mer om Berlinmuren idag.

Imorgon är det Arkivens dag, en dag som arrangeras den andra lördagen i november varje år på initiativ av SASS (»Svenska arkiv i samverkan för synlighet»). Årets tema är »Orostider», och i hela landet bjuder arkiven in till utställningar, visningar, föreläsningar och andra intressanta aktiviteter. Syftet med Arkivens dag är att uppmärksamma möjligheten att göra spännande resor till förfluten tid, samt »lyfta fram arbetet med att säkerställa den information som skapas idag», som formuleringen lyder på hemsidan. Vidare kan man läsa att »Arkivsektorn strävar efter att kunskapen om att arkiven är samhällets minne både för en förfluten tid och för en framtid skall öka. Det är gratis att besöka och forska i de svenska arkiven, alla har tillgång oavsett medborgarskap. I stort sett allt är också öppet för forskning. Detta är en viktig medborgerlig rättighet som arkiven vill betona under Arkivens dag».

b2ap3_thumbnail_Bild-337.jpg

Ett av Sveriges vackraste arkiv är utan tvekan landsarkivet i Vadstena, som i över hundra år har inrymts i Vadstena slott (foto: M. Gunshaga)

Hur kommer det sig egentligen att arkiven är så öppna och lättillgängliga för alla, särskilt för oss släktforskare? Formuleringen »viktig medborgerlig rättighet» låter kanske modern, men faktum är att dessa tankar har sitt ursprung i upplysningstidens ideal. De stora filosoferna ansåg att medborgarna i ett demokratiskt samhälle hade rätt att ta del av arkivmaterialet, eftersom det var viktigt för en demokrati att dess medborgare fick en inblick i det material som format samhället. Dessa tankar lyfts särskilt fram på Arkivens dag. På hemsidan framgår det att man vill »öka allmänhetens förståelse för arkivens uppdrag som en förutsättning för ett öppet demokratiskt samhälle», och det är ingen tvekan om att denna formulering går att härleda till upplysningstidens ideal.

b2ap3_thumbnail_Domkapitlets-i-Lund-arkiv-FIa11-Inneliggande-handlingar-till-protokollen--Huvudserie-1689-s-1-Bjllerup.JPG

Bland de inneliggande handlingarna till Lunds domkapitels protokoll 1689 finns denna skrivelse, där invånarna i Bjällerups socken ber om att få behålla prästmannen Hans Hansson Textorius, och därför intygar att han hade »sålundha stält sigh uthi sitt lijff och lefwerne hooß oß så att wij alzintet uthi någon måtto hafwa på honom att beskylla el: klandra, uthan altijdh hafwa önskat och ännu önskar hanß godha omgänge». Den lilla skrivelsen är särskilt intressant för min del eftersom man bland bomärkena finner två av mina anor, tre av deras bröder samt en svåger.

Hur ser det egentligen i våra dagar? Utöver upplysningstidens tankar om ett öppet demokratiskt samhälle, vad är det som gör att vi släktforskare så fritt kan ta del av arkivskatterna? Det är främst Offentlighets- och sekretesslagen i kombination med Tryckfrihetsförordningen som reglerar denna möjlighet. Dessa lagar ser till så att myndigheterna tar hänsyn till rätten att ta del av allmänna handlingar, lämnar ut dessa handlingar med den skyndsamhet som krävs enligt tryckfrihetsförordningen, samt att »rätten att ta del av allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen säkerställs samtidigt som sekretesskyddet upprätthålls», som det så vackert formuleras i 4 kapitlet, § 1. Samma kapitels § 4 är betydelsefull för oss släktforskare, eftersom den ålägger myndigheterna att »särskilt beakta [...] att enskilda bör ges goda möjligheter att söka allmänna handlingar», i form av förteckningar, register och andra användbara sökingångar. När det gäller Tryckfrihetsförordningen så stadgar denna att varje svensk medborgare har rätt att ta del av allmänna handlingar, »Till främjande av ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning». En handling anses vara allmän om den förvaras hos en myndighet, och är inkommen till eller upprättad hos myndigheten.

b2ap3_thumbnail_545348_10151051828907845_700456506_n_20141106-185139_1.jpg

Man vet aldrig vad som dyker upp i arkiven - på landsarkivet i Vadstena hittade jag till exempel ett brev från drottning Ulrika Eleonora (1688-1741), undertecknat »Under Kong. Maij:ts Wår Högtälskelige gemåls och herres opasslighet». Tydligen hade kung Fredrik känt sig krasslig den dag brevet undertecknades (ur Göta hovrätts arkiv).

De båda ovanstående lagarna handlar alltså om våra rättigheter gentemot arkiven, men det finns en särskild lag som stadgar arkivens skyldigheter gentemot oss, nämligen Arkivlagen. Den 3 §, som handlar om arkivbildningen och dess syften, säger att myndigheternas arkiv är en del av det nationella kulturarkivet. Av den anledningen ska myndigheternas arkiv bevaras, hållas ordnade och vårdas så att de tillgodoser rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättskipningen och förvaltningen, samt forskningens behov. Det är alltså denna lag som särskilt gäller släktforskningen, och den 6 § stadgar att

»I arkivvården ingår att myndigheten skall […] organisera arkivet på ett sådant sätt att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas, […] upprätta dels en arkivbeskrivning som ger information om vilka slag av handlingar som kan finnas i myndighetens arkiv och hur arkivet är organiserat, dels en systematisk arkivförteckning [samt] skydda arkivet mot förstörelse, skada, tillgrepp och obehörig åtkomst».

Även där är alltså lagen tydlig, allt för att underlätta för oss som besöker arkiven och forskar i det källmaterial som förvaras där. Man får nog säga att de svenska arkiven är väldigt unika - vi forskare kan i princip traska in på vilket arkiv som helst, och inom loppet av en timme sitter vi där med Selma Lagerlöfs anteckningar, farfars farfars skolbetyg, en dombok från 1671 eller ett brev från Karl XII framför oss. Det enda hindret är egentligen sekretessen och diverse särskilda bestämmelser, men dessa är en droppe i havet om man jämför med möjligheterna att få ta del av den svenska arkivskatten. Se därför till att besöka något arkiv imorgon, när det nationella kulturarvet bjuder in till Arkivens dag. Vem vet, kanske gör du ett spännande arkivfynd?

"Blunda. Förflytta dig 1000 år tillbaka i tiden. Ån var mycket bredare. och vägen där nere fanns inte. I stället gick en stig över åsen där till höger. Kan du beskriva hur det såg ut här?"

Jag kan nog ha varit 6 år gammal då, när morfar stod bredvid mig på höjden bortanför det gamla vattentornet ute i Harg. Därifrån såg vi Nyköpingsån slingra sig fram i det platta landskapet. Min historiegalne morfar älskade att vara ute i naturen och släpade ofta med mig för att titta på olika fornlämningar. Det fanns massor av dem inom gångavstånd från mina morföräldrars hem, medan de var betydligt mer sällsynta i min hemstad Oxelösund. Detta, förklarade morfar, berodde på att Oxelösund länge hade legat under vatten innan området rest sig ur djupet med hjälp av landhöjningen. Samma landhöjning hade också påverkat Nyköpingsån som i forna tider var betydligt mer imponerande.

Ibland undrar jag om en person som levde för säg 150 år sedan skulle känna igen sig om han/hon återuppstod och besökte sin hemort idag. Många skulle säkerligen göra det men för andra vore det nog en omöjlighet.

b2ap3_thumbnail_Kurt-Gunnar--Stig2_20141104-225751_1.jpg
^{Min morfar som stolt pappa}

I början av 1990-talet studerade jag i Linköping. En dag på biblioteket slog jag mig ner bland uppslagsverken och plockade en volym på måfå. Lika slumpartat slog jag sedan upp en sida i verket och fastnade direkt för bilden på uppslaget. Det var en helt vanlig stadsvy av ett torg med byggnader omkring, uppenbarligen från en svensk småstad. Jag studerade fotot i säkert tio minuter och försökte lista ut vilken stad det kunde vara. Till slut fick jag erkänna mig besegrad och läste bildtexten. Minst sagt road konstaterade jag att det var en plats jag besökt säkert 3000 gånger, nämligen Järntorget i min födelsestad Oxelösund. Jag är född 1971, och uppslagsverket och därmed förstås även bilden var från början av 1950-talet. Alla byggnader runt torget revs på 1960- och 1970-talen så ingen av byggnaderna på fotot fanns kvar vid 1970-talets mitt när jag var gammal nog att minnas min omgivning. Vissa menar att Järntorget och dess omgivande byggnader saknar karaktär (oftast samma personer som raljerade över vilken håla Oxelösund var, där Systemet och hälsokostbutiken låg vägg i vägg). Det är inte bara centrumbyggnaderna som utstrålar funktionalism utan även stadens mest kända byggnad. Kyrkan Sankt Botvid betraktade jag länge som en otymplig betongklump men interiören är oerhört varm och välkomnande så numera är jag faktiskt rätt stolt över att komma från Oxelösund. Sannolikheten för att jag av de åtskilliga tusentals sidor som hela bandet av uppslagsverket omfattade råkade ta den del som innehöll bokstaven O och sedan dessutom slå upp just den sida där min hemstad återfanns måste ha varit 1 på 15 000 eller mer!b2ap3_thumbnail_IMG_1124.JPG

^{Oxelösunds stolthet Sankt Botvid, i folkmun kallad Sankta Cementa. Foto av Kjell Derefeldt.}

Inte bara byggnader förändras i takt med modernisering och utveckling. Vid Jönåkers häradsrätt avgjordes 1716 ett mål mellan Jonas Jönsson i Nederfallsstugan och Nils Håkansson i Blacksta, båda i Bergshammars socken. De tvistade om vem av dem som ägde en sugga. Två pigor vittnade om att "suggan plägar löpa till Nederfallsstugan". Idag skulle suggan knappast överleva ett försök att springa samma sträcka. Visserligen är det bara ett par kilometer mellan platserna men det har tillkommit några transportmedel under de dryga 300 åren som gått sedan den omtvistade suggan var ute och löpte. Den gamla grusvägen mellan platserna är idag avhuggen av både järnväg och motorväg och i stället får den som vill ta sig till Nederfallet åka en lång omväg.

Att miljöer förändras i och med att hus byggs om eller rivs, vägar leds om, vattensjuka områden utdikas och berg sprängs för nybyggnation är förstås oundvikligt. Med hjälp av fotografier och historiska kartor kan vi ofta ändå skapa oss en bild av hur platsen en gång såg ut. För en sista liten skjuts tillbaka i tiden brukar jag blunda och förnimma hur morfar viskande uppmanar mig att använda mina kunskaper och min fantasi för att förstå min omgivning.

I många år har jag varit en trogen TV-tittare så snart snyft-programmet SPÅRLÖST funnits med i tablåerna. Förutom det faktum att det delvis handlar om släktforskning och detektivarbete, som per definition är spännande, har jag fascinerats av de exotiska miljöer många av huvudpersonerna/adoptivbarnen kommer ifrån, samt av de särskilda svårigheter som hör ihop med fattigdom, utomäktenskaplig börd samt med en trilskande och/eller fallerande folkbokföring. Att det mot slutet av varje program, när en fattig mor efter 30 år får krama sin förlorade son, kan bli en smula känslosamt, är förståeligt och må vara hänt.

Men nu har programmet urartat!

I den senaste säsongen är upplägget och innehållet så till vida förutsägbart att man egentligen kan stänga av redan efter några minuter. Så här går det till:

1  Huvudpersonen presenteras och får tillfälle att berätta varför han eller hon söker sitt ursprung. Adoptivföräldrarna lovprisas, men det finns ändå en tomhet som måste fyllas eller en nyfikenhet som behöver stillas.

2  Man flyger iväg. Det är viktigt att man i detta avsnitt får se ett flygplan under flykt, helst både inifrån och utifrån.

3  Resmålet presenteras i diverse miljöbilder och huvudpersonen får försöka redogöra för hur det "känns" att vara tillbaka.

4  Sökandet börjar, ofta på ett barnhem där man ingenting vet och ingenting minns, och där liggarna är försvunna. Möjligen får huvudpersonen träffa någon person som arbetat på barnhemmet vid tiden för sin vistelse där. Någon gång är barnhemmet nedlagt och ersatt av annan verksamhet. Huvudpersonen ombeds berätta hur han/hon "känner" inför detta.

5  Sökandet går vidare. Det är viktigt att man får se hur bilen kör iväg till och återvänder ifrån varje nytt mål - det är som bekant resan som är mödan värd...  

6  Man gör ett besök hos folkbokföringen, där man inte får filma, och där man ändå aldrig hittar något. Den eftersökta modern, eller vem det nu handlar om, tycks aldrig ha funnits eller saknar ID-nummer. Huvudpersonen ser ledsen ut och beskriver sin frustration inför detta.

7  Man reser till den adress som finns uppgiven i huvudpersonens adoptionshandlingar. Där bor den eftersökta personen givetvis inte kvar, men det finns hundar som skäller. Grannarna har aldrig hört talas om personen. Huvudpersonen ombeds kommentera detta, gärna med suckar och förtvivlan, och tillfrågas sedan om det "känns jobbigt".

8  Man kommer ingenstans, man börjar tala om att det inte finns några fler sökmöjligheter och att det kanske är dags att ge upp. Huvudpersonen luftar sin besvikelse och desperation över detta, gärna till ackompanjemang av små tårar.

9  Så händer det, miraklet, det oförutsedda. Någon har hört av sig, kanske någon granne som plötsligt minns, eller polisen som hört sig för eller tolken som haft kontakt med byns äldste. Man har hittat en adress till den eftersökta. Teamet jublar och huvudpersonen, som skakar av spänning och iver tvingas stamma fram vad han/hon "känner" inför denna oväntade nyhet.

10  Man beger sig till den uppgivna adressen. Huvudpersonen instrueras att vänta vid bilen medan programledaren och tolken fortsätter framåt. Huvudpersonen tvingas redogöra för hur nervös han/hon är inför det stundande mötet och hur långsamt tiden går, samt hur besviken han/hon skulle bli om den eftersökta inte vill ha något möte.

11  Programledaren återvänder till bilen, frågar den nervöst väntande hur han/hon mår, och lägger därefter en hand på hans/hennes axel och säger ungefär så här: "Nu Jesper, har vi träffat kvinnan på den här adressen.....lång paus för att maxa spänningen.....och det ÄR din mamma! Och vet du vad, Jesper, hon vill JÄTTEGÄRNA träffa dig".

12  Huvudpersonen bryter ihop inför detta, men avtvingas ändå en redogörelse för hur han/hon upplever det hela. Därefter, när en stödjande arm verkligen skulle behövas, skickas han/hon vidare för att ensam träffa modern. Ensam, nåja, den allseende fotografen är givetvis intensivt närvarande för att fånga varje detalj i återföreningen, varje snyftning, varje skakning, varje grimas.

Detta, mina vänner, kallar jag för en känslomässig våldtäkt! Ett utstuderat sätt att provocera fram största möjliga reaktioner från huvudpersonen och från de återfunna släktingarna i ett för dem särdeles utsatt och sårbart läge. 

Upplösningen kommer strax innan programtiden är slut, och därmed missar man det som verkligen skulle vara intressant, hur kontakterna med den återfunna familjen utvecklas efter det känslosamma mötet; Samtalen, likheter/olikheter, kulturella skillnader o.s.v.

Det är givetvis så, att själva forskningsdelen av programinnehållet redan är avverkad när TV-teamet och huvudpersonen anländer till det främmande landet. Allt annat är med tanke på kostnaderna uteslutet  I Spårlöst är därför hela sökandet ett spel för gallerierna. TV-teamet har redan svaret, men väljer att hålla inne med det så länge som möjligt för att hålla huvudpersonen på halster och locka fram ännu fler tårar och "känslor". 

Detta kallar jag Känslomässig tortyr!

I Vem tror du att du är? - där jag själv medverkar - är givetvis allt sökande och forskande också förberett, men här saknas den känslomässiga biten. Det är skillnad på om sökandet handlar om att hitta din mormors mormor eller din egen mor. Det ena handlar om historia och släktforskning, det andra är en existentiell fråga av egentligen oerhört privat natur.

Med så många spännande parametrar, så många individuella historier, levnadsöden och exotiska miljöer är det märkligt att programledningen väljer att tvinga in samtliga program i detta fantasilösa och förutsägbara format, där känslomässiga övergrepp står högst på menyn.

Spårlöst har spårat ur! 

Nu efterlyser vi bidrag till Släktforskarnas årsbok 2015. Tiden går fort och det är redan dags att tänka på nästa utgivning.

Jag vet att ni är många släktforskare där ute som har mycket intressant att berätta från era erfarenheter som släktforskare. Det kan handla om hur du löst knepiga problem, gjort fynd i arkiven och lyckats komma vidare. Det kan handla om att du använt dig av mindre kända arkiv och kan berätta om vilken information du fått där. Kanske är du extra kunnig och erfaren inom ett visst ämnesområde.

Dela med dig av dina kunskaper och erfarenheter!

Under min tid som släktforskare har jag sett hur gärna vi hjälper varandra, delar varandras förtjusning över arkivfynd och sprider vår kunskap. I Släktforskarnas årsbok kan du bidraga till detta och vara till hjälp för andra.

Artiklarna i årsboken får gärna vara spännande och roliga men ska också ge ny kunskap. Vi vill ha fler artiklar inriktade på metodik, hur man gör. Tro inte att alla kan det du kan. Nya släktforskare tillkommer hela tiden, släktforskarkurserna ute i föreningarna fylls ständigt på. På kurserna får man lära sig söka i kyrkböcker och hitta information i vissa databaser. Men allt det där andra, allt det som vi behöver få veta för att komma vidare när namn, årtal och platser är konstaterade. Det kan du berätta om.

För den som släktforskar växer oftast också intresset för historia, för hur våra släktingar levde, deras livsvillkor och förutsättningar. Detta är också intressant kunskap för släktforskare, sådant som hjälper oss att förstå den information vi får fram från arkiven.

Ett exempel: För några år sedan upptäckte jag ett par ganska tidiga skilsmässor under första halvan av 1800-talet. Jag blev överraskad, jag trodde inte att det förekom särskilt ofta. För att få veta mer skaffade jag då årsboken 2002 med Elisabeth Thorsells intressanta artikel om skilsmässor, som förklarade mycket för mig. Årsböckerna lever länge, flera årgångar finns fortfarande att köpa i Rötterbokhandeln.

Här finns mer information om att skriva för årsboken: http://www.genealogi.se/arsbok-pub
Läs detta innan du skickar in ditt bidrag!

Idag är det som bekant Halloween, en dag fylld av plastskelett, häxnäsor och halloweengodis. Man skrattar och skojar tillsammans, och klär kanske ut sig till spöken eller andra övernaturliga väsen. Ett par generationer bakåt såg det dock helt annorlunda ut. Våra förfäder tog det övernaturliga på största allvar, och för dem var spöken absolut inget att skoja om. De var ständigt närvarande i vardagen, något man finner många exempel på i arkiven. Spöken var även en angelägenhet för myndigheterna, både de världsliga och kyrkliga - det var viktigt att utreda övernaturlig aktivitet, så att man kunde vidta lämpliga åtgärder. Av den anledningen hittar man även material om spökerier i domkapitlens samt härads- och rådhusrätternas arkiv. 

b2ap3_thumbnail_IMG_5859.JPG

Begravningsfölje från Torna härad, med kvinna klädd i sorgdräkt; troligen av samma sort som spöket vid Kvarnby prästgård bar 1739 (detalj av litografi från 1842)

Under 1730-talet rapporterades ett flertal spökerier runtom i Skåne. Ett av de mer välkända ägde rum 1739 i Kvarnby prästgård utanför Malmö, och dessa händelser finns beskrivna i Lunds domkapitels arkiv. Häradsprosten Trægård hade i sällskap av kyrkoherden Billberg besökt prästgården för att undersöka spökerierna, och mötte då kyrkoherden Bering som berättade att han en afton sett spöket stå utanför prästgårdens fönster. Det hade varit klätt i en svart kåpa över huvudet, »sådan, som hustrurna på then orten bruka, när the följa sina män eller barn till grafwa», berättade Bering, och fortsatte med att beskriva hur det 

»...warit buller på loften. Sedermera har om nätterna hördts, at thet slagit på trumma, klingat såsom med glas, biellra eller och gifwit slag likasom när klåckan slår. En morgonstund tå man kommit på loften, sedan thet om natten hade ther stödt och bultadt, har man funnit några gambla stolar, som på samma loft länge stådt, wara tagne utaf sitt rum, och helt annorlunda omkring satte.»

De mest omfattande spökerierna under 1730-talet ägde rum hösten 1739 i bryggaren Per Möllers hus i Malmö, och ännu vid förra sekelskiftet talade man i staden om »Spökeriet i Kalendegatan». Det hela uppdagades i början av augusti 1739, då bryggaren Möller slaktade ett kreatur i brygghuset med hjälp av två hustrur Plötsligt såg den ena hustrun ett spöke, som var klätt i likdräkt och påminde om Möllers förra hustru till utseendet. Hon blev chockad och berättade detta för de andra, varpå Möllers dotter Kersti utbrast »det hade I wäl kunnat tiga med: jag har länge sedt det och likwäl eij welat tahla därom!». Vid ett senare tillfälle hade Möller och dottern varit sysselsatta med bryggning, och plötsligt hade Kersti fått syn på något uppe på loftet, som stod och ryckte i en bräda. Hon hann skrika »akta er, Far!» innan brädan plötsligt kastades ner mot Möller, och träffade honom på låret. Senare samma dag var gårdens kreatur väldigt oroliga, och en del av dem flydde in i brygghuset där Möller stod och arbetade. Dottern sade då till fadern att inte gå ut på gården, men han klev ändå ut från brygghuset, och bad spöket att »ryka sin wäg». Kersti såg då till sin förskräckelse hur spöket stod bredvid fadern, dock utan att skada honom.

b2ap3_thumbnail_Rannsakning-1739.jpg

Stadsfiskalen Munthe insände i september 1739 en »Hörsam Berättelse till närmare uplysning uthi den af Edle Magistraten nu under händer hafwande ransakning, angående nogot spöke som sig uthi Bryggaren Pär Nilson Möllers hus skall uppeholla» (Rådhusrätten i Malmö, vol. F1AA:106 (1739); ArkivDigital).

Ryktet spred sig i Malmö, och de följande dagarna besökte många personer huset och sade sig se spöket. Ett vittne hade »sedt spöket stå där uti ett hörne wid Rasmus Ipsons huswägg, klädt såsom ett lik, haft på hufwudet en serviette, hwita linstrumpor på fötterne, hwita handskar på händerne, och bandrosor, bundna öfwer armarne: hafwandes haft händerne sammanlagde», och ett annat vittne hade sett att spöket haft »röd fillt kiortell och flamsk tröija på sig, mössa på hufwudet kåhlswart hår och swarta ögnebryner». Enligt samma vittne kunde spöket även ändra form. Emellanåt var det »hwitt ofwantill och swart nedantill i menniskio gestallt», en gång hade det ställt sig vid en stolpe på gården och »blifwit stundom stort, stundom litet, och omsider förwandlat sig till en hwit hund med swart fläck på ryggen», och vid ett tillfälle hade det suttit på ett plank och »warit helt faseligit, intet sedt ut som en menniskia, utan som ett swart träbeläte, haft ögon, hwilka brunnit som sielfwa ellden, hwarwid det räkt ut den ena handen, och slagit sig några gångor på munden».

Flera av vittnena sade sig regelbundet se spöken, och när skolkollegan Pflucht inkallades vid rannsakningen berodde det på han hade denna förmåga - han berättade själv inför magistraten att han ofta sett spöken. Även flickan Anna Christina Malmborg berättade att hon hade denna förmåga, och att hon ofta sett spöken på Malmös gator mitt på ljusa dagen. När magistraten ifrågasatte hur hon då kunde veta att det var spöken hon sett, svarade hon självsäkert att »Man kan nog weta det; ty spöket går intet på gatan, eller har intet fötterna på stenarne, utan swäfwar allenast i luften».

Myndigheterna tog dessa händelser på största allvar. Bryggaren Möller anmälde själv till magistraten i Malmö att han ville få slut på spökerierna, och man ansåg att en undersökning krävdes för att vara helt säkra på att »eij till äfwentyrs något bedrägerie eller en blott inbillning kan wara ordsak till detta owäsende». En stor rannsakning inleddes i september 1739, och vittnena strömmade till rådhuset. Ryktet gick i Malmö om att spöket verkligen var Möllers första hustru, som gick igen för att hon mördats av maken, och för att återställa sin heder begärde Möller att hustruns grav skulle öppnas och liket undersökas. Både Malmö magistrat och Lunds domkapitel godkände hans begäran, och en tidig septembermorgon samlades man på den gamla hospitalskyrkogården. Undersökningen hölls av stadsfysikus doktor Koulas och fältskären Tielke i sällskap av stadens fyra främsta präster och en stor mängd borgare. Folkskaran växte sig allt större, för stadens invånare var väldigt nyfikna på denna makabra gravöppning. Kistan öppnades, och de båda läkarna konstaterade att liket låg där det skulle. Man lade tillbaka liket i kistan, förslöt graven på nytt, och passade på att förmana den stora folksamlingen »att uti dylika fall eij hysa några widskieppelige tankar, hälst de nu erfarit, att den döda kroppen emot någras mening wärkel: warit i grafwen, samt undergått förutnelse». 

b2ap3_thumbnail_Malm-1736.jpg

Per Möllers hustru, som avled 1736, fick vila i sin grav i tre år innan den öppnades. I kyrkboken kan man läsa »af Calentegatan Bryggaren Pehr Möllers hustru, Karna siuklig en tid bortått, död d 1 Maji, gl. 45 åhr ongefähr, begrofs på Slåttzplaßen»; ur Malmö S:t Petri kyrkoarkiv, vol. FI:2 (1728-1788), s. 87 (ArkivDigital).

Rannsakningen fortsatte även efter gravöppningen, och under flera dagar nedtecknades de detaljerade skildringarna i domboken. Genom gravöppningen hade man dock kommit fram till att det inte kunde vara hans förra hustru som spökade, eftersom liket ju låg kvar i kistan, och magistraten ansåg till slut att det inte behövdes fler vittnesmål »eftersom så åtskillige och hwarjehanda händelser esomoftast förelöpa, hwilka eij förtiäna att efterforska, sedan man erfarit, att det wärkeligen är den onde Anden, som spökar i Per Möllers hus». Magistratens lösning på spökerierna var därför att Möller skulle  hushålla mer ordentligt, hålla bön morgon och kväll, samt föra »ett Gudeligit och Christeligit lefwerne».

Om spöket ändå fortsatte hemsöka honom skulle han anmäla detta till prosten Rönbeck, så att prästerskapet kunde hålla allmän förbön i stadens kyrkor. För detta ändamål lade man fram ett böneformulär som godkändes av biskopen. Uppenbarligen fortsatte spökerierna, eftersom den rekommenderade förbönen (»Bön uti Malmö församlingar emot satans spökeri») trycktes ett par månader senare i Lund, och upplästes från predikstolarna i Malmö ända till 1766. Spökerierna upphörde dock redan vid Per Möllers död 1761 - efter över tjugo år sänkte sig lugnet äntligen över Kalendegatan, men malmöborna talade om de skrämmande händelserna i många år därefter.

Lästips

Isberg, Anders Ulrik, »Spökeriet i Kalendegatan», i Bilder från det gamla Malmö : kulturhistoriska skildringar (Malmö, 1898), s. 343-363.

Mängder av levnadsöden göms i ännu ej digitaliserat material. Intagningshandlingarna för S:ta Anna hospital I Nyköping, vilka förvaras på landsarkivet i Uppsala, är ofta hjärtslitande brev där anhöriga till de sinnessjuka beskrev sin släktings sinnestillstånd och uppförande samt vilka umbäranden vården av den sjuka innebar för familjen.

Idag är Skavsta i Nicolai socken utanför Nyköping mest känt som en flygplats. Vid 1700-talets början fanns här två gårdar vars invånare gav mig åtskilliga huvudbryn som nybakad släktforskare. Båda bönderna i Skavsta hette nämligen Anders Olofsson och hade barn i ungefär samma ålder. Eftersom namnfantasin i den här delen av Södermanland bäst kan beskrivas som bristfällig hette barnen dessutom ungefär likadant: Anders, Olof, Maria, Anna osv. Forskandet underlättades heller inte att jag inte observerade att "min" Anders Olofssons äldsta barn var ungefär jämnåriga med hans hustru, Elsa Eriksdotter. Förklaringen var förstås väldigt enkel: de var hans barn i ett tidigare gifte. Så småningom redde jag ut vilka barn som ingick i respektive familj och kunde även återfinna både Anders Olofssons och Elsa Eriksdotters föräldrar. I Mordutredning anno 1710 beskrev jag mordet på Anders mor, Brita Jonsdotter, och hur hans vansinnige bror Jon först utpekades som moderns baneman. Då anade Anders Olofsson knappast att han 30 år senare skulle få en dotter som liksom sin farbror var från sina sinnen. Marina, döpt efter sin farfars mor, föddes ca 1741 - Nicolais födelsebok är under några år bristfälligt förd och hennes födelsenotis har ännu inte påträffats. Hon var Anders' trettonde barn och när hon föddes var den åldrige Anders Olofsson inte längre arbetsför. Från 1740 var han mantalsbefriad på grund av nedsatt syn och 1749 angavs han vara "mycket bräcklig och mest blind". Han avled 1753, ca 75 år gammal.

"Det haver den allrahögsta behagat att med vanvett och sinnesslöhet hemsöka min kära dotter Marina Andersdotter i Skavsta by, och i följe därav satt henne i den usla belägenhet, att hon på intet sätt kan bidraga till sin skötsel och kropps uppehälle, ej heller är jag hennes fattiga moder förmögen mer, min anletes svett att samla, än vad pass mitt liv behöver, efter jag inhyseshjon är, och dessutom nog kommit till mina år.
Alltså är min ödmjukaste bönfallan, det huldes hans höga nåde samma min dotter till någon fattigdel i detta länets hospital förhjälpa.

Allra ödmjukaste Elsa Eriksdotter. En saktbedrövad änka".

b2ap3_thumbnail_Bild-sid-52.jpg

"Att pigan i Skavsta Marina Andersdotter är så alldeles ifrån sina sinnen att hon, till sin föda och skötsel intet bidraga kan, och dess moder alldeles oförmögen henne att föda och klädas varder härmedels efter begäran intygat.

Nyköping den 8 januari 1763. Gustaf Christiernsson, vice pastor".

(S:ta Anna hospitalsarkiv, EII:4, Ansökningar och resolutioner angående inträde vid hospitalet 1751- 1770)

Denna ansökan avslogs men efter en ny ansökan intogs så Marina Andersdotter på hospitalet. Detta ledde till nya bekymmer för Elsa Eriksdotter. Marina var visserligen oförmögen att ta hand om sig själv men ändå en ung fertil kvinna.

b2ap3_thumbnail_Nykpings-Sankt-Nicolai-CI-3-1757-1814-Bild-57.jpg

 Nyköpings Sankt Nicolai, CI:3. Bild från ArkivDigital

Marina födde 19 januari 1767 ett litet flickebarn som döptes efter mormor till Elsa. Lilla Elsa omhändertogs av sin äldre namne:
"Sedan fåkunniga pigan Marina Andersdotter uti Nyköpings hospital med spetalsdrängen Lars Jonsson avlat och uti januari månad 1767 framfött ett flickebarn, var jag såsom berörda pigas moder nödsakad taga barnet till mig, samt det med kläder, födo och skötsel, efter min ringa förmåga in till närvarande dag försett. Vad skulle jag hellre önska än vara av den förmögenhet, att jag hädanefter som hittills, besagda, av en olycklig moder framfödda barn, under mitt beskydd handhava och uppfostra kunde?

Jag understår mig icke, med vidlyftigt uppropande av min oförmögenhet härtill... nog av då i djupaste ödmjukhet anföras, att jag är en fattig änka, som till nödig födo och kläder icke annat haver, än, vad med mina händer uti en sjuklig ålder av 71 år, samt uti en efter bröd nog svår tid, kan förtjänas.
Jag anhåller därföre allra ödmjukast, det tänkes Eders Nåde av kristeligt medlidande så föranstaltas, att förberörda olyckliga barn måtte till allmosos undförande i Nyköpings hov-spettal bliva antaget, så länge och intill dess, det sig någorlunda födan förtjäna kan.Om barnet i anseende till dess späda ålder och i brist av nödig skötsel icke kan i hov-spettalet intagas, så vill jag icke undandraga mig, att det jämväl hädan efter under mitt beskydd hava"

Elsas bön hörsammades inte utan hon fick ta hand om sin lilla namne i nästan fyra år. Juldagen 1770 somnade den 71-åriga Elsa Eriksdotter in. Lill-Elsas vidare öden är okända.