Orden i rubriken låter kanske som rappakalja, men faktum är att de är exempel på ord jag själv hittat när jag släktforskat, och som jag format till en mening – rubriken betyder ungefär »först och främst handlingskraftig, beredd och utan dröjsmål». Ett stort ordförråd är utan tvekan en fördel när man släktforskar, men emellanåt hittar man märkliga gamla ord som inte använts på många generationer. Då är det tur att Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) finns på nätet, fritt tillgängligt och lätt sökbart – det var där jag själv hittade förklaringarna på orden i rubriken. I skrivande stund innehåller databasen över 53.000 huvudord och 369.000 sammansatta ord från A till Tövla, så det är verkligen en språklig guldgruva!

b2ap3_thumbnail_SAOB-Taffeltckare.jpg

Kanske har du någon förfader eller släkting som arbetade som taffeltäckare? I så fall var han en »funktionär vid finare festmåltid eller i förnäm persons hus eller [...] vid kungligt eller furstligt hov med uppgift att ansvara för dukning av och servering vid bord samt för vård av dukar, servis, bordssilver och dylikt»; allt enligt SAOB.

Arbetet pågår med att fylla på nya (eller ja, man kanske får säga »nygamla») ord, och jag kan inte nog framhålla hur användbar SAOB är för oss släktforskare. Om du snubblar över ett ovanligt gammalt ord – bara skriv in det i sökrutan, och vips så har du förklaringen! Man kan söka på ordets ursprungliga stavning, den moderna stavningen eller både och, och det finns även möjlighet till avancerad sökning och fritextsökning. Oftast ges dessutom exempel ur äldre texter och meningar, så att man får ett sammanhang, samt redogörelser för ordets spåkhistoriska ursprung.

b2ap3_thumbnail_Dahlman-1813.jpg

Ur bouppteckningen efter klockaren Anders Dahlman i Barsebäck 1813 27/12; Harjagers häradsrätts arkiv, vol. FIIa:11 (1812-1814), sid. 135 (bild: ArkivDigital).

Märkliga gamla ord hittar man lite överallt i arkivkällorna, men »värst» är nog utan tvekan förfädernas bouppteckningar. De brukar vara fyllda av ord som för oss sentida ättlingar låter oerhört främmande, men som tack och lov finns förklarade i SAOB. I bouppteckningen efter min förfader Anders Dahlman (1731-1813), klockare i Barsebäck, finns till exempel åtskilliga sådana ord, däribland hötjufver (hötjuva eller hötjuga; en sorts högaffel), bandknif (bandkniv; »knif med två handtag använd [...] såsom tunnbindarverktyg till att renskära banden och neddraga dem öfver tunnstäfverna»), ankare (»mindre laggkärl af en tunnas form, särskilt om vederbörligen justeradt sådant med en rymd af (ungefär) 15 kannor»), skrubbelbänk (skrubbstol; »redskap för skrubbning av ull, bestående av ett säte (vanligen på fyra ben och med en eller två sittplatser) samt plats för fastsättning av en skrubbkarda mot vilken ullen skrubbades med en annan, lös skrubb karda») och osthäck (»hylla eller låda av spjälvärk för torkning (eller transport) av ost»).

b2ap3_thumbnail_Genealogi.jpg

Självklart hittar man även uppslagsordet genealogi i SAOB, som ger förklaringarna »(framställning av en) släkts eller enskild persons härkomst eller släktskapsförhållanden, stamtavla, ättlängd, släktregister» och »vetenskap som utreder (mera framstående) släkters ursprung, härstamning, utbredning och inbördes släktskapsförhållanden, släktforskning».

Även i kyrkoböckerna, domböckerna, mantalslängderna och myndighetsbreven kryllar det av liknande ord, och som släktforskare lär man förr eller senare stöta på dem – föremål och juridiska termer, skällsord och yrkestitlar, vikt- och rymdmått. Varför behövdes kautionister, och varför krävdes en avvittring innan vigseln? Vad innebär egentligen gratial, genant och lägersmål? Varför var rättarna, gevaldigerna och ackuschörskorna så viktiga, och vad sysslade egentligen böckarna och huddragarna med? Vad sålde nålstolskramhandlarna, och varför behövde vagnmakaren biträde av en ställmakare? Svaren på dessa frågor, och mängder av andra intressanta ord finner man i Svenska Akademiens Ordbok – släktforskarens bästa vän när det gäller svenska språket förr i tiden!

Jag är knappast ensam om att beundra de vackra ting som visas upp i Antikrundan och uppskattar förstås att få lära mig mer om deras proveniens eller hur de tillverkats. Varje program hyser jag en stilla förhoppning om någon ska ha med sig ett föremål tillverkat av min fm mf mf mf Per Ivarssons bror Nils Bergquist (1716- 1792). Nils Bergquist var silversmed och hans resa från föräldrahemmet i Bärsta by på Yngarenäset till först Stockholm och sedan Sankt Petersburg var ingalunda unik för tiden.

En silversmed behövde som alla andra hantverkare gå i lära. Vid den här tiden var det en lång utbildningsväg för att bli mästare. I 1720 års skråordning, Ordning och skrå för Handtwärckare i Swerige och Finland, redogörs minutiöst för utbildningsgången samt de regler som gällde för rikets hantverksskrån. En lärpojke skulle ha fyllt 14 år och var sedan lärpojke hos en mästare i minst tre och som mest fem år.  Efter denna tid och efter att ha betalat diverse avgifter, kunde lärpojken sedan bli gesäll. Han ingick då ett avtal med en mästare om att arbeta i dennes verkstad. För att sedan bli mästare skulle gesällen visa "vittnesbörd om sitt ärliga förhållande", både att han var en ärlig och pålitlig person men också visa upp ett s k bördsbevis (bördsbrev) om att han var född i äkta säng. Dessutom skulle han visa att han varit gesäll i minst tre år samt tillverka ett mästerstycke som godkändes av borgmästare, stadens råd samt det lokala skrået. Det var viktigt att mästerstycket var ett självständigt arbete som visade gesällens skicklighet och stränga straff utdömdes ifall en mästare ertappades med att hjälpa till med mästerstycket.

För de skräddare och skomakare som var verksamma på landsbygden gällde inte samma föreskrifter. Den viktigaste regeln för dessa var att de endast fick vara verksamma i sin hemsocken, som s k sockenhantverkare. Det finns alltså inga bördsbevis eller skråhandlingar bevarade efter dessa. 

För att bli antagen som gesäll behövde Nils Bergquist alltså visa upp ett bördsbevis. Det lydde så här:

"Unga drängen Nils Ivarsson, som är uti det lovvärda guldsmedsämbetet uti Stockholm, anhöll om häradsrättens bevis, angående sin äkta börd. Och alldenstund kyrkoherden H. Lindberg, genom extrakt utur kyrkoboken av den 17 hujus attesterat, det Nils Ivarsson är född uti Bärsta by och Stigtomta socken 28 Februari 1716 av ärliga och kristeliga föräldrar, nämligen av fadern Ivar Larsson och modren Anna Persdotter, för den skull blev det begärda börddesbrevet honom beviljat." (Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21)

Nils Bergquist blev 1736 5/5 inskriven som gesäll hos guldsmeden Gustaf Stafhell den äldre i Stockholm. Gustaf Stafhell tog sitt namn efter föräldrahemmet Stavhälla i grannsocknen Björkvik, beläget ungefär en mil från Bärsta. Det är troligt att familjerna kände varandra sedan tidigare men jag har inte kunnat påvisa något släktskap dem emellan. Gustaf Stafhells far Anders Larsson var en flitigt anlitad snickare som tillverkade altartavlor och predikstolar till flera sörmländska kyrkor, bl a Runtuna och Vagnhärad. Givetvis fanns hans hantverk också i hemsocknens kyrka, men när kyrkan förstördes i en brand 1869 blev även hans predikstol och altartavla lågornas rov.

^{Katarina den storas silverterriner, tillverkade i Sankt Petersburg 1768 av Nils Bergquist. Foto med tillstånd från Stockholms Auktionsverk}

Med en kaffekanna som mästerstycke blev Nils Bergquist 1748 8/4 mästare i Stockholm med egen verkstad och medlemskap i guldsmedsskrået. Trots - eller kanske tack vare - att verkstaden gick bra, bestämde sig Nils för att söka lyckan i en annan huvudstad. Han reste 1764 över Östersjön och etablerade sig i Sankt Petersburg. Kort efter sin ankomst anlitades han av det ryska hovet, och levererade bland annat år 1768 sex stycken silverterriner till Katarina den stora.
Terrinerna är 52 cm långa och väger 5 kg styck. Fem av terrinerna såldes efter den ryska revolutionen på Bukowskis i Stockholm och två av dem utropades på nytt på Stockholms Auktionverks  Ryska auktionen 2005 och såldes då för 750 000 kr styck. En av terrinerna finns sedan våren 2009 på Nationalmuseum i Stockholm. Nog är det vid anblicken av dessa imponerande terriner lätt att förstå varför Nils Bergquist betraktades som en av samtidens främsta mästare.

Nils Bergquist återsåg troligen aldrig sitt forna hemland efter flytten och slutade sina dagar 1792 29/6 i Sankt Petersburg.

_Källor:

_{Renoverad dombok, Södermanlands län, 74 a. Jönåkers häradsrätt, 1736 27/5 § 21}

_{Sankt Petersburg, Sankta Katarina, C:49}

_{Falck, A. E., Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping. Nyköping, 1928}

_{Holmquist, Kersti, Guld- och silversmed. I Hantverk i Sverige. Stockholm, 1996}

_{Jangfeldt, Bengt, Svenska vägar till S:t Petersburg. Stockholm, 1998}

_{Upmark, Gustaf, Guld- och silversmeder i Sverige. 1520- 1850. Stockholm, 1925.}

Förr i tiden fanns det många regler, både kyrkliga och civila, som kunde utgöra hinder för äktenskap.

Den Romerska rätten var så omfattande och så rigorös, att det ibland kunde vara svårt för en ung människa att hitta någon att gifta sig med. Den förbjöd äktenskap inte bara mellan dem, som var släkt i rätt upp- och nedstigande led, utan också mellan sidosläkt till och med sjätte led. Man kunde få dispens av påven, men bestämmelserna medförde så stora besvär att kyrkan till sist var tvungen att backa och inskränka de förbjudna ledens antal. 

Den Lutherska rätten, som infördes i samband med reformation, innebar ytterligare lättnader. Äktenskap förbjöds mellan anförvanter i rätt upp- och nedstigande släktskap, mellan syskon och mellan syskonbarn (= kusiner), men vid övriga fall av sidosläktskap endast när den ena parten stod närmare den för bägge gemensamma stammen än den andra (till exempel systerdotter och morbroder), i vilket fall dock dispens kunde ges. Att kusingiften under vissa tider var förbjudna i vårt land har många släktforskare kunna erfara, men också att det var tämligen lätt att få dispens. 

I senaste numret av Släkthistoriskt Forum medverkar jag med en artikel som fått det lite lustiga namnet Kunglig Ping-Pong. Den handlar om alla de giftermål som ägt rum mellan besläktade prinsar och prinsessor i Norden, inte minst då kusiner. Värre än detta är dock de osannolikt många fall inom Europas furstehus, där prinsessor skamlöst gifts bort med en morbror eller farbror. Särskilt vanlig har denna för moderna människor motbjudande företeelse varit i Spanien, Portugal och Italien, vilket är anmärkningsvärt eftersom det här handlar om ärkekatolska länder, som inte i samma utsträckning som i norra Europa mildrat de gamla romerska lagarna. Men Påven kunde som sagt ge dispens, och det gjorde han tydligen flitigt, särskilt när det handlade om de kungliga, som han väl behövde hålla sig väl med …

Värd att nämna är t.ex. Kung Fernando VII av Spanien (1784-1833) som, trots att han inte blev så gammal, hann gifta sig fyra gånger. Hans första hustru var kusin med honom, medan fruarna nummer två och fyra var hans systerdöttrar. En annan spansk kung, Amadeo av Savoyen (1845-1890), gifte sig så sent som 1888 med sin systerdotter, Prinsessan Letizia Bonaparte, och detta t.o.m. utan Påvlig dispens. 

I den protestantiska sfären var denna typ av giftermål särskilt vanliga inom huset Schwarzburg, men förekommer även i Hessen-Homburg, Preussen och Sachsen-Coburg och Gotha. I det senare fallet var det Hertig Ernst I (1784-1844), som efter skilsmässan från sin första hustru, Louise av Sachsen-Gotha, gifte om sig med sin systerdotter, Marie av Württemberg. Ernst och Louise var f.ö. föräldrar till den mycket berömde Prins Albert, som gifte sig med sin kusin, England drottning Victoria.

b2ap3_thumbnail_Leopold-BW.jpg   b2ap3_thumbnail_Sophie.jpg

Prinsessan Sophia av Sverige och hennes make och gammelfarbror, Storhertig Leopold I av Baden.

Ett unikt fall inbegriper faktiskt vår förra svenska dynasti; År 1819 gifter sig Prinsessan Sophia av Sverige (1801-1865) – dotter till den avsatte Gustav IV Adolf – med sin farfars halvbror (!), den blivande storhertigen Leopold av Baden (1790-1852). Leopold tillhörde en morganatisk gren av huset Baden som, när det stod klart att huvudgrenen stod i begrepp att dö ut, upphöjdes till prinsar med arvsrätt till tronen. För att skänka ytterligare legitimitet åt den nya släktgrenen ansågs det vist att gifta bort tronföljaren med en ättling till den ursprungliga familjen. Prinsessan Sophias mor var Prinsessan Frederika Dorothea Wilhelmina av Baden. Just det, det var från henne som de tre nya Norrlandssocknarna fick sina namn i början av 1800-talet. Att hon faktiskt var brorsdotter till Leopold, och Sophia därmed brorsdotterdotter, sågs uppenbarligen inte som något hinder för äktenskap.  

b2ap3_thumbnail_Jose-2.JPG   b2ap3_thumbnail_Maria-Benedita.JPG

Den mycket unge Dom José de Braganza, Prins av Beira och Brasilien, och hans moster, kusin och hustru, Prinsessan Maria Benedita.

Worst case scenario har vi annars i Portugal. Där gifter sig 1760 den blivande drottningen Maria I (1734-1816) med sin farbror, Kung Pedro III (1717-1786), som sedan regerar tillsammans med sin hustru och systerdotter. Deras äldste son, Infante Dom José de Braganza, Prins av Beira och av Brasilien (1761-1788), tvingas vid 15 års ålder gifta sig med sin mors syster, som också är hans kusin, Prinsessan Maria Benedita av Portugal (1746-1829), då dubbelt så gammal som sin brudgum och systerson. 

Kära moster! 

Genetiskt sett är kusingiften och giften mellan morbröder och systerdöttrar ingen höjdare. Maria Benedita fick missfall två gånger, vilket kanske var tur. Med en så liten genetisk pool bakom sig hade risken säkert varit överhängande att dessa barn fötts med grava handikapp. 

b2ap3_thumbnail_Harald-V.JPG

I de nu regerande dynastierna är det bara en person, om vilken det kan sägas att hans föräldrar kanske inte borde ha gift sig p.g.a. för nära släktskap; Kung Harald av Norge. Hans föräldrar, Kung Olav V och Prinsessan Märtha av Sverige var kusiner. Det var också Olavs föräldrar, Haakon VII och Drottning Maud, liksom Mauds farmor och farfar (Victoria och Albert). Vidare var Märthas mor Ingeborg och hennes bror Haakon barn till Frederik VIII av Danmark och Prinsessan Lovisa av Sverige, som var dotter till Kung Karl XV. Lovisa var således kusin till Prins Carl, som också blev hennes måg – d.v.s. ett fall av anförskjutning. Hänger ni med? 

Kung Harald verkar dock vara frisk och kry, liksom hans kollegor i Sverige, Danmark, England och Spanien, som alla är resultatet av många generationer av kunglig Ping-Pong.

Lästips:  Dear Uncle - Incestuous Royal Marriages av Ted Rosvall i ROYALTY DIGEST QUARTERLY 1/2015 sid 54

http://www.royalbooks.se/produkt/99/12015.html

Helena Johanna Zofja Rosnowska Stolnikowa Zakroczynska föddes i slutet av 1600-talet på ett slott i Polen och slutade sina dagar på en gård i Bragderyd i Bäckseda socken i Småland 1765. Om henne fanns länge en legend som levde ännu in på 1900-talet i de inre trakterna av Småland. Hon kallades "den polska prinsessan" men någon prinsessa var hon förmodligen inte, däremot en fin fröken från en polsk adelsfamilj.

Hur hamnade hon mitt inne i Smålandsskogarna på 1700-talet? Det ska du snart få veta.

Det här är en sådan där historia som jag tror att varje släktforskare jublar över att stöta på. Något som förgyller släkthistorien.

Helena Johanna Zofja Rosnowska Stolnikowa Zakroczynska tillhör inte min egen släkt utan jag kom fram till henne när jag släktforskade åt en bekant för ett tag sedan. Fast jag hade gärna varit släkt med henne själv. Sådant här är ju så spännande.

Bilder från husförhörslängderna Bäckseda AI:2 (1760-1779) Bild 10 / sid 9 (till vänster) och
Bäckseda AI:1 (1749-9999) Bild 10 / sid 7 (till höger) från Arkiv Digital.

Först möter jag henne i Bäckseda husförhörslängd AI:2 (1760-1779) sidan 9, som "Välborna fru Johanna Hel. Rosinowski", hustru till löjtnanten Carl Sev. Camén. De bor på gården Bragderyd 2, på 3/4 mantal. Gården ligger ute i skogen ungefär en mil söder om Vetlanda.

När jag kom så långt blev jag förstås ganska nyfiken på kvinnan med det ovanliga namnet. Via Anbytarforum fick jag tips om en artikel i Personhistorisk tidskrift 1929, sidan 112-116, utgiven av Personhistoriska Samfundet. Där skriver släktforskaren H Södersteen om henne, och han skriver om "den polska prinsessan".

Så här berättar han om den välborna Helena Johanna Zofja Rosnowska Stolnikowa Zakroczynska:

Under Karl XII:s krig i Polen 1706 bodde tre systrar på ett slott. När svenskarna anföll lyckades den ena rädda sig, den andra drunknade i vallgraven och den tredje blev tillfångatagen. Det var vår Helena, den yngsta av de tre systrarna och då bara 16 år gammal. Den svenska truppens befälhavare hette Hans Georg Silverhjelm och han blev så kär att han tänkte gifta sig med henne men stupade före vigseln. Helena ska då ha flytt men ändå kommit till Sverige. Kanske var de en bra bit på väg redan. Frågan om hon verkligen flydde är tveksam eftersom hon i Sverige gifte sig 1715 med den fyra år yngre kvartermästaren Carl Camén vid samma regemente och bor sedan med honom ”på en avlägsen skogsgård i Östra härad” skriver Södersteen.

Den avlägsna skogsgården är Biskopsbo i Vrigstad, där paret först bodde. Via Ugeby i Alseda socken kom de slutligen till Bragderyd. Paret fick fem barn, fyra av dem överlevde till vuxen ålder och dessa har fått många ättlingar.

Helena dog 1765. Maken, kvartermästare Camén, överlevde henne med elva år och dog 1776, 82 år gammal.

Helena Rosinowski verkade inte ha glömt sitt hemland utan längtade nog hem ibland. Uppenbarligen har hon berättat för både sina barn och andra om sin härkomst eftersom legenden är känd i trakten och i släkten långt efter hennes död. Södersteen skriver om hur ett barnbarnsbarn berättat för honom om hur hennes mormorsmor sjungit om sin hemlängtan. Föremål ska också ha bevarats. Kanske förgyllde hon sin berättelse så att man trodde att hon var en prinsessa. Däremot var den polska släkten Rosinofski ”en gammal förnämlig ätt”. Även om Helena Rosinowski sörjde sitt hemland hade hon sin familj omkring sig. Fortfarande kring 1750, när de fyra överlevande barnen var vuxna, bodde de kvar hemma på gården i Bragderyd, enligt husförhörslängden.

Att kvinnor blev krigsbyte och togs med hem var inte ovanligt under de många svenska krigen ute i Europa och Ryssland. Åtskilliga ryska kvinnor kom på så sätt till Sverige. I bästa fall blev kvinnorna gifta och fick leva länge, men våldtäkter och död var säkert lika vanligt då i krigens spår som ute i världen idag.

Södersteen citerar i sin artikel Helenas ättling Karl Engqvist, kandidat i Lund, som skriver om sin släkt och att den ”ej varit synnerligen utvecklingkraftig utan hållit sig tämligen i underkanten” och att ”med Eva Emerentia Hegelbergs barn dalar man ner i bondeståndet”. Eva Emerentia var dotter till Helena Rosinowski och Carl Camén.

Vad ska vi tro om Södersteens nu snart hundra år gamla berättelse? Jag tror att det han skriver stämmer med vad han hört. Varför inte? Det man ändå ska komma ihåg är att förmodligen bygger hela historien på vad Helena själv och hennes make har berättat för sina efterlevande.

Men en bra historia är det i alla fall.

Hon är en av de många som uppenbarat sig under min släktforskning som jag väldigt gärna skulle velat träffa.

Från Personhistorisk tidskrift 1929, sidan 112.

När man släktforskar lär man sig snabbt att födelsedatum emellanåt ändras och förvanskas, på grund av slarvigt skrivna flyttningsattester och husförhörslängder, bläckfläckar och felläsningar. Ett födelsedatum kan ibland vara helt oigenkännligt när personen ifråga läggs i graven, och åtskilliga gånger har jag sett på Anbytarforum att detta förvirrar nybörjare rejält – vilket datum är det egentligen som gäller? Grundregeln är att det datum som står i födelseboken är det rätta, eftersom denna uppgift ju nedtecknades tidsmässigt närmast själva händelsen, alltså födseln – men kan man verkligen alltid lita på födelseböckerna?

b2ap3_thumbnail_014---John1.jpg

Min mormors far John Sverre Johansen (1905-1987), avporträtterad hos fotograf Sollem på Nygaardsgaten 9 i Fredrikstad.

Min mormors far John firade alltid sin födelsedag den 27 november, och eftersom jag föddes fem dagar efter hans 81-årsdag kom vi att dela stjärntecken – vi föddes båda i Skyttens tecken. Tyvärr hann jag aldrig träffa honom eftersom han avled tre månader senare, men jag har hört många berättelser om honom och hans originella humor. Han vilar på Borge gravlund i Norge, och på den vackra gravstenen står det mycket riktigt *1905 27/11, precis som i familjebibeln där Johns mor Anne nedtecknade födslar och dödsfall inom släkten från 1890-talet och framåt. När jag började utforska mina norska förfäder fokuserade jag så småningom på Johns släkt, men när jag skulle verifiera familjebibelns uppgifter om hans och syskonens födelsedatum i kyrkoböckerna blev jag minst sagt förvånad. Syskonens födelsedatum stämde, men när jag letade fram John hittade jag honom visserligen i födelseboken för Vestre Fredrikstad 1905 – dock inte 27 november, utan 27 december!

b2ap3_thumbnail_1905-och-bibel.jpg

Moderns anteckning i familjebibeln jämte födelsenotisen i Vestre Fredrikstad ministerialbok nr. I6 (1894-1914), sid. 213 (Statsarkivet i Oslo; bild från Digitalarkivet).

Detta lät väldigt konstigt – hade släkten haft fel i alla år? Födelseboken måste ju ha rätt, det är ju en av släktforskningens grundregler – men något såg onekligen märkligt ut. När jag jämförde med de andra födelsenotiserna på samma sida i födelseboken, så hade samtliga barn döpts långt över en månad efter födseln, men om John nu var född 27 december så hade hans dop bara dröjt arton dagar. Om den 27 november däremot faktiskt var rätt födelsedatum, så stämde det mycket bättre med de övriga barndopen årsskiftet 1905-1906. Jag bestämde mig för att prata med mormor, kanske hon visste mer om vad som egentligen hade hänt? Och jodå, hon berättade att hennes far var väl medveten om det felaktiga datumet i födelseboken, och att han skämtsamt brukade säga att han kunde fira sin födelsedag två gånger om året! Tydligen hade prästen verkligen skrivit fel datum, men pastorsämbetet hade vägrat att korrigera det – man ansåg att det datum som stod i födelseboken var rätt. 

b2ap3_thumbnail_1920_20150317-194611_1.jpg

Ur Østre Fredrikstad klokkerbok nr. 3 (1920-1940), sid. 131, Statsarkivet i Oslo (bild från Digitalarkivet).

När jag letade vidare i kyrkoböckerna hittade jag Johns konfirmation, den 9 maj 1920 i Østre Fredrikstad kyrka – och även här fanns det felaktiga födelsedatumet antecknat! Det mormor berättade verkade alltså stämma; pastorsämbetet hade helt sonika fört in födelsebokens felaktiga datum i konfirmationslängden. John kunde alltså verkligen fira sin födelsedag två gånger om året, eftersom han ju hade två födelsedatum – ett verkligt och ett kyrkligt. I detta fall litar jag dock mest på datumet i familjebibeln, eftersom denna uppgift inte bara ligger närmast händelsen i tiden, utan dessutom är nedtecknad av barnets moder – vilken mor skulle inte minnas vilket datum hennes eget barn föddes? Historien om Johns två födelsedatum är ett bra exempel på att vi släktforskare endast kan vara säkra på att vi egentligen aldrig kan vara säkra på något – inte ens släktforskningens grundregel om att födelseboken alltid har rätt!

I helgen blev det äntligen av, det som jag hoppats på i 38 långa år …

1977 avled nämligen en gammal släkting, Ingrid, plötsligt och oväntat. Hon skulle just fylla 75, och hade bakat kakor och bullar inför den förväntade uppvaktningen. Så dog hon, och begravningen kom att hamna just på själva födelsedagen. Vid minnesstunden festade vi på hennes bakverk, precis som i den gamla anekdoten: ”Vassego och smaka på! Liket har själv bakat kakorna”. Men de var ju bakade för oss och för denna dag, så varför inte … 

Ingrid var en levande uppslagsbok när det gällde släktens historia och hade brevkontakt med ett stort antal släktingar både i Sverige och i Amerika. Hon var enda barnet, men kusiner fanns det i mängder. Alla pappas syskon hade utvandrat och även pappa hade packat amerikakofferten, men ångrade sig inför moderns tårar och blev kvar. Han var mjölnare, liten till växten men stark som en björn. Anders kunde slänga upp 100-kilossäckar på ryggen och sedan klättra upp för en smal trappstege till kvarnens inlopp, där säden skulle hällas i. 43 år gammal gifte han sig till sist med sin Tilda, 37. Äktenskapet föreföll länge förbli barnlöst, men efter sju år, vid fyllda 44, föder Tilda sitt första och enda barn; Ingrid. 

Som enda barn, och med så gamla föräldrar, är det inte förvånande att Ingrid kom att förbli i hemmet. Hon blev det man brukar kalla Hemmadotter, och fick så småningom ta hand om både far och mor, som blev 97 respektive 87. Socialt begåvad och släktkär som få kom hon att få många vänner och bekanta. Till begravningen kom det över 100 personer, vilket får sägas vara unikt för en ensamstående kvinna utan vare sig familj, nära släktingar eller arbetskamrater. 

Ingrid hade mängder av gamla fotografier. Två härliga gamla insticksalbum till att börja med och sedan lådvis med lösa fotografier. Bara några månader före hennes bortgång satt vi och gick igenom dessa bilder. Ingrid berättade vilka de föreställde och jag skrev namn, årtal och annan identifierande information på baksidan. Precis det vi alla borde ägna oss åt … 

Efter hennes död hamnade alla Ingrids fotografier, gamla brev och dokument hos kusinbarn på västkusten. I 38 år har jag som sagt önskat och hoppats få titta på samlingen och kopiera/skanna allt av intresse, vilket var det mesta, eftersom jag själv var släkt med Ingrids mor, min hustru med fadern. I lördags blev det äntligen av. Fotografilådan hos släktingarna visade sig vara ett ymnighetshorn av fantastiska fotografier, mycket mer än vad jag kunde erinra mig, inte minst från Amerika, och min skanner gick varm. 

Titta till exempel på rubrikbilden här ovan. ”Tre små gummor” har jag skrivit på baksidan: Lottie, Ada och Tilda – alla från Falekvarna, jämnåriga och fortfarande vänner, fast nu i närheten av Rockford, Illinois. Samma stadiga tanter finns också med på denna bild; Kaffetåren. Enligt Ingrid var kopparna tomma …

b2ap3_thumbnail_Kaffetren.jpg

Särskilt lycklig är jag över bilden av de två syskonen, Amanda och Otto Sandgren, tagen i Falköping strax före Ottos avresa till Amerika 1888. Otto är en av de försvunna medlemmarna av släkten Sandgren. Han hamnar som så många andra svenska emigranter i Minnesota, där han drar sig fram som lantarbetare, bl.a. i Douglas county. Sedan går det illa. Han blir tagen för stöld, grand larceny, kallas för ”county bum” (luffare) och sätts i sinkabirum i Stillwater. Där sitter han ännu 1910 enligt folkräkningen, men släpps en kort tid därefter villkorligt, rymmer sin väg och är sedan dess försvunnen. Enligt gamla protokoll har han ett alias: Otto Johnson. Är det någon som har träffat på en sådan någonstans i Amerika…?

b2ap3_thumbnail_Amanda-och-Otto-Sandgren.jpg

Så, du som längtar efter gamla bilder till din släktutredning: 

Tag genast kontakt med dem som kan tänkas ha sådana i sin ägo, inhandla en behändig reseskanner till din laptop, och sätt igång!

Now’s the time!

I ett av släktens gamla fotoalbum sitter ett gulnat gammalt fotografi, taget i E. Hansens ateljé. Albumet har tillhört familjen Ljungström i Östra Vemmerlövs socken, och föreställer antagligen skogvaktaren, sedermera mjölnaren Peter Ljungström (1833-1909) med hustrun Signe Persdotter (1831-1916) och sönerna Carl (1864-1924) och Fritz (1865-1895). Om vi utgår från att fotot togs ungefär 1873 så stämmer det perfekt – familjens äldste son hade vid det laget flyttat hemifrån, nästa barn föddes inte förrän i december 1873, och det var bara gossarna Carl och Fritz som bodde hemma. Att fotograf E. Hansen dessutom hade sin ateljé i Eslöv på 1860- och 1870-talet gör det hela ännu mer sannolikt – det var nämligen där familjen Ljungström bodde i början av 1870-talet.

b2ap3_thumbnail_IMG_20150313-085432_1.jpg

Det gamla fotografiet är i gott (eller snarare ont) sällskap. I bokhyllor, lådor och garderober runtom i Sverige finns hundratusentals sådana fotografier, till skillnad från fotografiet ovan utan minsta ledtråd. Inget sammanhang, inte ett enda skrivet ord på baksidan, och det enda namn som avslöjas är fotografens. Jag har själv sett många sådana fotografier i släktens ägo, och blir lika förtvivlad varje gång. Vem föreställer nu detta fotografi? Är det farfars mormors far? Eller är det någon annan stackare som förpassats till historiens glömska? Det kan verka hopplöst, men jag säger som Konfucius – »Bättre att tända ett ljus, än aldrig så litet, än att förbanna mörkret». Ett av dessa små ljus, som numera har vuxit sig riktigt stort, är Porträttfynd. Under de senaste åren har databasen fyllts på i rask takt, och senast jag räknade innehöll den 148845 visitkorts- och kabinettsfotografier – både äldre och nyare, identifierade och oidentifierade. 

b2ap3_thumbnail_Portrttfynd_20150313-085657_1.jpg

Några av de senast inlagda fotografierna i Porträttfynd; samtliga med det där förhatliga ordet »Okänd» i beskrivningen.

Bland Porträttfynds gamla fotografier finns många intressanta motiv och avbildade personer – senast igår hittade jag till exempel ett foto på min farmors morfars kusin Ida, som jag aldrig sett förr. De flesta av de avbildade personerna är emellertid än så länge okända, men genom åren har många av dem identifierats tack vare lite detektivarbete och eldsjälar som Ann-Mari Bäckman, som lyfter fram fotografier som har en chans att identifieras. Det kan vara ett svårläst namn i marginalen, en kryptisk anteckning på baksidan eller en iögonfallande klädsel eller uniform. Istället för att förbanna mörkret tänder hon alltså ett litet ljus, och det är precis ett sådant ljus vi släktforskare måste tända för att alla de där personerna som lite allvarligt stirrar ut i tomma intet – i tyst förhoppning om att en dag identifieras – ska få lämna historiens glömska.

Den senaste tiden har jag stött på väldigt många avrättningar i kyrkböckerna, liksom de oftast fasansfulla brott som lett till galgbacken. Min första åtgärd är alltid densamma: att gå till Rötters Faktabanken och sedan databasen för Avrättade för att kontrollera om avrättningen redan finns inlagd där. Om inte så skriver jag förstås in notisen i den interaktiva databasen där det i nuläget finns 898 registrerade poster. Databasen är upplagd landskapsvis och att forskare i vissa landsändar varit flitigare att registrera visas inte minst genom att Gotland med sin relativt begränsade folkmängd ståtar med 70 avrättade medan Närke har 15 registrerade poster och Östergötland 45. Mitt eget Södermanland har i nuläget 42 registrerade avrättningar. En snabb koll visar att jag registrerat 9 av dem, men jag insåg nu att de båda avrättningar som berör min egen släkt inte är inlagda. I min antavla finns både en mördare, som jag bloggade om i Förödande första fyllor, och ett par mordoffer. Ramund Olofsson i Tuddetorp, Tunaberg, som 1681 oförskyllt blev så illa slagen att han strax efter slagsmålet avled samt Brita Jonsdotter i Sätter, Runtuna som blev yxmördad av en rånlysten återfallsförbrytare. Den brottsutredningen, som jag bloggade om i fjol i Mordutredning anno 1710, är en detektivhistoria i miniformat där mördaren avslöjades genom de föremål han efterlämnat på brottsplatsen.      

För någon vecka sedan gjorde jag en släktutredning och hamnade då i ett sorgligt familjedrama. Fadern hade först slagit sin 13-årige son i nacken med en yxa och anföll sedan den arme pojken med en kniv. Föga överraskande dömdes han till döden för dådet, och anges i Runtunas dödbok ha mist högra handen innan han halshöggs och steglades på galgberget vid Nyköping. Enligt en karta från 1670 låg galgberget strax norr om Rosenkälla vid vägen mot Sjösa. Undrar just hur många Nyköpingsbor som skulle kunna peka ut var galgberget låg...

b2ap3_thumbnail_Skarprttarbila.jpg

_{Denna skarprättarbila användes sista gången 1845 9/4 vid avrättningen av Långlars Olof Hansson. Foto Sören Hallgren, Nordiska muséet.}

För några år sedan utforskade jag en ingift nära släktings rötter och hoppade till när jag tagit mig till 1800-talets mitt. Hennes anfader Långlars Olof Hansson är den man i min egen databas som jag minst av allt skulle vilja träffa.
Utdraget ur husförhörslängden nedan berättar skelettet i den förfärliga historien:
Inst[ällt] för Kyrkoråd för
oenighet med Hu[strun] 1841 26/12
Mördat Hustrun
Halshuggen 1845 9/3
Den sista siffran är suddig och i dödboken, Rättvik, F:14, framgår att han avrättades 9 april. 

b2ap3_thumbnail_Bingsj-Ddran-AI-1-1837-1846-Bild-5-sid-1x.jpg

_{Bingsjö-Dådran, AI:1 [1837- 46] sid 1. Bild från ArkivDigital}

Olof Hansson var 19 år gammal när han 1822 gifte sig med den 37-åriga änkan Lisbeth Eriksdotter i Bingsjö. De fick fyra barn, tre döttrar och en son, innan Lisbeth dog i nervfeber 1838. Efter tio månaders änkestånd gifte den nu 35-årige Olof om sig med den 29-åriga änkan Anna Eriksdotter som förde med sig en liten son från sitt första gifte. Olof hade under sin tid som änkling hunnit med att uppvaktat en annan kvinna, men trots att hon berättade för honom att hon väntade barn, valde han att gifta sig med Anna som vid vigseln var gravid i femte månaden. Olofs försmådda flamma såg ingen annan utväg än att döda sitt nyfödda barn och dömdes för barnamord. Olof Hansson menade att Anna bar skulden till att det utomäktenskapliga barnet dött och hämnades genom att förgifta sin sjuårige styvson. Underligt nog fick han inget straff för detta mord.
Mindre än en månad efter födelsen av makarnas tredje barn, dottern Katarina, högg Olof huvudet av sin sannolikt sovande hustru. Sedan vandrade han över till grannen och bad att få låna ved så att han kunde bränna upp liket. Det var det sista han sade innan han klev upp på stupstocken tre år senare. Han hade tigit sig igenom flera rättegångar och fortsatt sin självvalda tystnad under tiden i häktet. Hans sista ord efter denna långa tid i tysthet var att förkunna att han ansåg sig ha handlat helt rätt och riktigt. Den åsikten är och var han nog ganska ensam om. 

Det har kanske framgått av tidigare inlägg att jag är fascinerad av kyrkogårdar. Jag tycker om att strosa omkring på sådana, särskilt om de är vackra och välskötta och har många gamla fina gravstenar med spännande inskriptioner. Precis som på våra runstenar är texterna på dessa gravar kortfattade och sparsmakade – inskriptioner är en dyrbar hantering – men ibland kostar familjerna på sig ett tänkespråk, en psalmvers eller kanske rent av några diktrader.  

Våra hjältekungar och andra stormän hedras ofta med storslagna gravstenar och epitafier där mycket säkert är friserat och förskönat. Ingen människa kan väl sägas vara perfekt eller felfri, men självklart lyser all eventuell kritik med sin frånvaro. Liksom humor och självironi.

b2ap3_thumbnail_Piraten.JPG

Flitigt citerad och kommenterad är dock Fritiof Nilsson Piratens gravsten på Ravlunda kyrkogård vid Kivik. Där står: 

Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen.  

Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.

Sån’t tycker vi om – lite espri och uppiggande galghumor som en avskedsgåva till vännerna…

Det bästa jag själv sett i den genren är den kallt konstaterande texten på en gravsten på Slöta kyrkogård i Västergötland:

AMANDA SOFIA BERGSTEN

f. 1860 31/7

d. 1960 31/7

 ”Dog på sin hundraårsdag”

 Där skulle man gärna vilja veta lite mer…

 Engelsmän och amerikaner verkar vara en smula mer frivola än vi nordbor på detta område. Se bara på dessa exempel:

b2ap3_thumbnail_Gravestone-1.JPG

b2ap3_thumbnail_Gravestones-2.JPG

b2ap3_thumbnail_Gravestones-3.JPG

b2ap3_thumbnail_Gravestones-4.JPG

Det närmaste vi kommer denna nivå av morbid humor är kanske Staffan Lindéns ”Pedagogiska hjältegravar” från boken Skolstollar. Vi öppnar lite löst med Lärarinnan Hilda Jönsson:  

Hennes skoldag är nu slut

Snart vet alla änglar hut

För att inte tala om lektorn i tyska, Hartwig Durch, som på sin gravsten får följande:

 Han alltid styrt ackusativ 

Nu styr han bort från detta liv

Eller den städse aktuella situationen för Adjunkten Elon Grundmark:

Gjorde motstånd mot elev

Dömd

Glömd

Samt slutligen fridslysningen över Halvdan Person, skaparen av det relativa betygssystemet (minns ni det missfostret?): 

Hvila i relativ frid

En mig närstående person, en obotlig tidsoptimist, tror alltid att hon skall hinna med så mycket. Det visar sig ofta att så inte är fallet och om hon då, svårt stressad, blir störd av oviktiga ting, kan det hända att hon väser till:  

Egentligen har jag inte tid med det här…

Jag har föreslagit att just denna mening kanske skulle passa bra på hennes gravsten. Det är inget populärt förslag…

Vad skall det då stå på min egen grav?

Som den bråkstake jag är och alltid har varit, befarar jag givetvis att det kan komma någon liten lustighet i stil med: 

Nu har han fått frid – och så har vi

men annars kan jag nog tycka att mitt mantra och min positiva filosofi i detta livet också kan passa inför evigheten: 

Det vill gärna bli bra!

I detta sammanhang kan jag inte undgå att berätta om en gammal släkting, som älskade det ljuva livet, om inte i Roms fontäner så gärna på barer och nattklubbar på Mallorca och Gran Canaria, eller kanske i Paris eller på Rivieran. Så ofta hon kunde åkte hon ut i världen för att leva detta ytliga liv, som alltid föreföll oss så fjärran, så tomt och så meningslöst. Restauranger, barer, drinkar, cigaretter, coctailmingel, flygplatslounger, taxiresor, frisyr och manikyr, beauty-box och snobbkonversation.  

På väg hem från dessa veckor i förtunnad luft stannade hon gärna till hos oss för att sprida lite kontinental glans över vårt enkla atriumhus. Det brukade gå till så här: Sex timmar efter annonserad ankomst (för planet var bara sååå försenat i Barcelona och så missade jag anslutningen på Kastrup för jag satt i baren och hörde aldrig sista utropet till Malmö…och Guuud vad jobbigt det är med flygplatser) svänger taxin in på vår lilla gata och in sveper moster, iklädd mörka glasögon, nertzjacka och skramlande armband, alltid med samma hälsnings- och öppningsreplik:  Jag är dööööd, Anna-Greta!  (så hette min mor) Därefter följde en flera timmar lång jeremiad om resans alla besvärligheter och motgångar, samt om behovet av olika sorters solskyddsmedel, nagellack och parfymer. 

Mosters replik kom i vår familj att myntas för evig tid som något man alltid säger, till vem har ingen betydelse, när man kommer hem från långa och tröttsamma resor: ”Jag är död, Anna-Greta!” 

Så dog moster, och efter begravningen samlades familjen för att bl.a. diskutera vad som skulle stå på gravstenen. Svaret kom omedelbart och fullkomligt naturligt:  

Jag är död, Anna-Greta!

Ps: Bidra gärna med fler annorlunda eller lustiga gravstensinskriptioner här nedan!

De arbetade, deltog i samhällsutvecklingen och kom från Sverige. I dag handlar det så klart om kvinnor och eftersom det är Internationella Kvinnodagen tar jag klivet ut över Atlanten. Det är inte bara Greta Gustafsson, sedermera Garbo, som blev känd svenska i USA utan det finns fler och på andra områden.

Några av dem jag skriver om här idag har jag fått tips om av släktforskaren Sten Norell, som jag tackar så mycket! Han är med i Genealogiska föreningen och i föreningens Facebookgrupp har han skrivit om dessa.

Sofie Sager var en tidig kvinosakskämpe, både i Sverige och i Amerika. Hon kom från brukssamhället Ryfors utanför Jönköping, född 1825. När hon var 23 år blev hon utsatt för ett våldtäktsförsök och blev den första kvinnan i Sverige som tog ett sådant till domstol. Förövaren fälldes mycket överraskande för brottet och målet fick stor uppmärksamhet. Sofie var begåvad och när hon kommit till USA 1859 fortsatte hon kampen för kvinnors rättigheter där, genom föreläsningar och artiklar. Maj Olsen har skrivit en bok om henne.

En av de mest kända svenskorna för hundra år sedan i USA var Mary Anderson i Chicago (bild till vänster). Där engagerade hon sig fackligt i skoarbetarnas förbund och i Womens Trade Union League (WTUL), där hon stred för kvinnors arbetsmiljö. Hon var senare chef för Kvinnobyrån inom det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet under ett kvarts sekel, dess uppgift var att förbättra arbetsvillkoren för kvinnor. När hon emigrerade hette hon Maria Sofia Magnusdotter och kom från Salby socken i Västergötland. I USA började hon sin karriär som diskare i ett skogshuggarläger i Michigan och kom sedan till en skofabrik. Lennart Pehrsson konstaterar i sin bok "Den nya staden" att hon kom som outbildad från den svenska landsbygden och gjorde en remarkabel karriär i USA där hon tog sig fram helt på egen hand.
Läs mer om Mary Anderson på Svenska Dagbladet och på Highbeam.

Fler svenska kvinnor var engagerade i WTUL. Två av dem är Ellen Lindström och Othelia Myhrman, även de i Chicago.

Ellen Lindström var lärare från Fjelkestad i Skåne och blev sömmerska i Chicago. 1890 emigrerade hon, 30 år gammal, och var med och grundade WTUL 1906 där hon var vice ordförande en tid. Hon var engagerad i beklädnadsarbetarnas förbund, och är en av dem som gjorde avtryck i historien, bland annat genom sina tidningsartiklar.

Othelia Myhrman kom från Finspång och emigrerade till USA och Chicago som 16-åring 1875. Där blev hon så småningom hembiträde men ledde senare en arbetsförmedling genom vilken många svenska kvinnor fick arbete. Hon var också engagerad nykterist, var en av grundarna av Swedish National Association och en tid ordförande i Swedish-American Woman's Club of Chicago och American Daughters of Sweden. (Bilden till höger kommer från Ulf Beijboms bok sidan 392)

Anna Johnson Pell Wheeler (bild till vänster) föddes av svenska immigranter i Iowa 1883. Hon tog flera universitetsexamina och doktorerade 1909 i matematik vid University of Chicago. Hon är känd för sina teorier inom algebra (som jag absolut inte kan redogöra för) och anses som en auktoritet på sitt område. När hon efter sin disputation skulle börja undervisa mötte hon först motstånd, för universiteten ville inte anställa kvinnor som lärare. Men genom att hon fick ta över sin makes (också matematiker) klasser efter hans stroke fick hon sedan arbete på Bryn Mawr i Pennsylvania, där hon blev professor 1925. Anna Johnson var en av de första kvinnorna som nått ryktbarhet inom matematik. En föregångare i matematikerfacket var också svenskan Inez Rundström som redan 1894 blev professor vid Gustavus Adolphus College i Minnesota.

Signe Liedberg var dotter till en svensk äventyrare som grävt guld i USA och sedan återvänt till Växjö där hon föddes sedan fadern förlorat sina pengar. Signe blev journalist och författare och kom så småningom till Chicago, efter att ha bott i flera länder i Europa. Från Chicago rapporterade hon till svenska tidningar, bland annat Idun, men skrev också i svenskamerikanska tidningar i USA och skrev böcker. I Chicago gifte hon sig med en tryckare Ankerfelt. (Bild till höger från http://www.ub.gu.se/fasta/laban/erez/kvinnohistoriska/tidskrifter/idun/1893/pdf/1893_24.pdf)

En annan svenskamerikansk författare var Anna Olson i Rock Island, född i Värmland 1866.

Ellyn Marie Swanson var en känd sopransångerska i Chicago, född där av svenska föräldrar 1884. Hon var engagerad av Balatka Concert Company och arbetade som professionell sångerska.

Esther Peterson föddes 1906 i Utah och kom från en svensk utvandrarfamilj, och är också en framgångsrik kvinna i det amerikanska samhället. Hon var universitetsutbildad och lärare men också i ledningen för National Consumers League och Amalgamated Clothing Workers. 1961 utsågs hon av John F Kennedy till chef för regeringens Kvinnobyrå, och alltså en av Mary Andersons efterträdare.

Esther Peterson i mitten, i sitt arbete på arbetsmarknadsdepartementet.

Det här är bara några av de mer kända svenskamerikanskorna. Alla de hundratusentals okända kvinnor som emigrerade är också värda att kommas ihåg. De flesta unga kvinnor som emigrerade blev pigor eller arbetade i industrin, precis som här hemma.

I min egen släkt har jag ett par kvinnor som emigrerade som jag vet om i dag, men säkert finns det fler.

Den ena av dem är min morfars faster Albertina Larsdotter (bild till höger). Hon flyttade först till Randers i Danmark, gifte sig och fick två barn där. Det var i Randers som Albertina fann sin tro och blev mormon. Den 29 augusti 1876, när hon var 29 år gammal, döptes hon in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som mormonkyrkan heter. Hon blev en mycket hängiven mormon och när maken Nils inte kände samma övertygelse skilde de på sig. Ena barnet dog och Albertina tog med sig den andre sonen och emigrerade till Amerika och mormonkyrkan i Salt Lake City i Utah. Där gifte hon om sig och förblev en starkt troende mormon. Hennes efterlevande är fortfarande mycket aktiva inom kyrkan.

Den andra är min morfars moster Olena Beata Bengtsdotter. Henne vet jag inte så mycket om än. Hon föddes 1848 och 1871 gifte hon sig med arrendebonden Lars Johan Carlsson. Paret fick fyra barn fram till 1879 och i början av april 1881 gav sig maken iväg till Amerika. I november föddes en son, kanske visste hon inte i april att hon var gravid. 1886 följde Olena och de då fem barnen efter till USA. 2012 fick jag kontakt med deras barnbarnsbarn i USA och har fått veta att de fick ytterligare en dotter där. Olena kallade sig Beata i Amerika och de slog sig ner i Pennsylvania där släkten fortfarande är kvar. I hennes fall återstår ännu en hel del efterforskning för min del.
 
Båda två kom från mellersta Halland, från socknarna Köinge och Okome. Även om de inte blev kända för en extraordinär gärning i det nya landet är jag ändå imponerad över deras och alla andra emigrerade svenskors mod och beslutsamhet inför att ta ett så stort steg som det innebar att lämna sitt hemland och rota sig på nytt i ett annat land så långt borta.

Källor:
http://www.uic.edu/depts/lib/specialcoll/services/rjd/findingaids/WTULb.html
http://mith.umd.edu/WomensStudies/GenderIssues/WomenInWorkforce/womens-labor-history
http://www.highbeam.com/doc/1G2-2591300398.html/print
http://www.djibnet.com/photo/women+of+math/anna-johnson-pell-wheeler-1883-1966-5507499868.html
http://www.svd.se/kultur/understrecket/skoarbeterskan-som-var-mer-kand-an-garbo_5758121.svd
http://womenshistory.about.com/od/worklaborunions/a/wtul.htm?
http://mith.umd.edu/WomensStudies/GenderIssues/WomenInWorkforce/womens-labor-history
https://archive.org/stream/historyofswedeso02olso/historyofswedeso02olso_djvu.txt
http://www.ilovehistory.utah.gov/people/difference/peterson.html
http://en.wikipedia.org/wiki/Anna_Johnson_Pell_Wheeler
http://www.agnesscott.edu/lriddle/women/wheeler.htm
Lennart Pehrsson: "Den nya staden" (2014)
Ulf Beijbom: "Utvandrarkvinnor" (2006)
Ernst Wilhelm Olson, Martin Engberg och Anders Schön: "History of the Swedes of Illinois" (1908), digitaliserad på Internet Archive

Det finns också en del 1, och eventuellt ännu fler, av boken om svenskarnas historia i Illinois.

Buresläkten är en av Sveriges mest omskrivna och utforskade släkter med en dokumenterad och numera även DNA-verifierad stamfader i byn Bureå i Västerbotten - "Gamle Olof" född i slutet av 1300-talet. Men det finns fortfarande nya upptäckter att göra inom Buresläkten och den allra senaste gjordes häromveckan med hjälp av DNA.

b2ap3_thumbnail_Buhre.png

Den nionde juli 1876 föddes en liten gosse på Allmänna Barnbördshuset i Stockholm. Hans namn var Carl Fredrik och hans moder, Anna Charlotta Johannesdotter, uppgav ingen fader till barnet. När han två veckor senare överlämnades till Allmänna Barnhuset skrevs han in som Carl Fredrik Johannesson, men detta efternamn ströks senare och istället skrevs efternamnet Buhre. Buhre? Var kom det ifrån?

En uppgift finns i kyrkoarkivet att hans far skulle ha hetat F. Burman och till yrket varit telegrafist, men av honom finns inga spår i Stockholm. Om denne F. Burman var fader, vem var han isåfall? Via folkräkningen 1880 finner man en Fredrik Wilhelm Burman i Umeå som var telegrafassistent. Men inga uppgifter finns om att han skulle ha vistats i Stockholm.

Där stoppade möjligheterna att komma vidare i de skriftliga källorna. Carl Fredrik verkade aldrig kunna få någon fader identifierad. Tills DNA-tekniken gjorde entré!

b2ap3_thumbnail_Skrmavbild-2015-03-07-kl.-11.35.40.pngNyligen kom nämligen resultatet för ett test av Y-kromosomen hos Carl Fredriks sonson och det visade att han bär på Buresläktens unika Y-kromosom och att han därmed är agnatisk ättling till Buresläktens stamfader Gamle Olof i Bureå, Västerbotten!

Och inte bara det, resultatet visar även att hans släktlinje tillhör den DNA-verifierade Burman-grenen av Buresläkten. Vilket den misstänkte fadern Fredrik Wilhelm Burman också gjorde. Han var nämligen född i Luleå som son till komministern Oskar Burman, vilken är dokumenterat härstammande via sin raka fädernelinje från Buresläktens stamfader.

Därmed är det nu knappast någon tvekan om att telegrafassistenten Fredrik Wilhelm Burman verkligen var far till Carl Fredrik Buhre i Stockholm! Tack vare DNA-test har Carl Fredriks sonson äntligen hittat en farfarsfar och vi har fått ännu en DNA-bekräftad släktlinje som ökar kunskaperna om den spännande Buresläkten. Läs mer om DNA-undersökningarna av Buresläkten på buredna.sjolunds.se.

En riktig solskenshistoria :-) Det är nästan så man vill utbrista - släpp kromosomerna loss det är vår!

P.S.
Forskningen i de skriftliga källorna i Stockholm och fyndet av Fredrik Wilhelm Burman som möjlig fader har gjorts av Marie Buhre.

För oss som släktforskar är arkiven riktiga guldgruvor, fyllda till bredden av fascinerande levnadsöden som bara väntar på att upptäckas. I kyrkoböcker och domböcker, myndighetsbrev, inneliggande handlingar och suppliker, personarkiv och hospitalsarkiv – överallt hittar man intressanta berättelser om människor som levde för länge sedan. Ett arkiv som förvarar många sådana berättelser är det 244 hyllmeter stora Lunds domkapitels arkiv, som förvaras på landsarkivet i Lund. Där möter man allt från förrymda sjömän och vidskepliga pigor till maktlystna adelsmän och utfattiga änkor, men det är utan tvekan äktenskapsmålen som tar upp mest utrymme i arkivet – otrohet och tvegiften, osämja mellan äkta makar och brutna trolovningar. Serien AIII innehåller domböcker i äktenskapsmål, och den äldsta domboken i denna serie börjar redan 1589. Här kan man följa livet i Skåne och Blekinge under 1500-talets sista skälvande år, och lära känna de personer som av någon anledning ställdes inför biskopen i Lund. Det äldsta ärendet är daterad anno 1589 »Mandagen nest efter Dionysii, som war 13 Octobr.», som det står i ingressen. Denna dag inställde sig hustrun Anne Christoffersdatter från Ronneby, som blivit övergiven av sin make Jens Pedersen – hon hade skriftligen ansökt om skilsmässa, och tituleras därför brevviserska (»breffuisersche») i domboken. Ingressen, som är skriven på ljuvlig 1500-talsdanska, lyder såhär:

»Wer skicket for Oß thenne breffuisersche Anne Christoffers dotther af Rondeby, huilken Berette huorledz hinnis Echte hosbonde Jens Pederss tuende gange war faren fra henne, wden hennis wilgie oc widschaff, oc först war borte paa femte Aar, siden kom tilbage igien oc war saa hooß henne paa andit aar, paa huilken tiid the och afflede it Barn sammen, der efter anden gang haffde hun paa fierde aar siddit aff hannom aldelis forlat».

Den förtvivlade Anne hade inte minsta kunskap om sin makes förehavanden; hon visste inte ens om han var »indenlandtz eller wden, leffuende eller död». Ryktesvägen hade hon hört att Jens eventuellt befann sig i Malmö, men trots att hon efterlyst honom både från predikstolar och tingsplatser hade han inte hört av sig. Anne bad därför i all ödmjukhet hos biskopen om att bli frånskild från sin förrymde make, så att hon kunde gifta sig med någon annan. Hon bifogade en attest från kyrkoherden i Ronneby, som bekräftade att hon hade »sig altiid ærlig forholdit haffdi», samt »att ingen er som henne nogit med rette beskylle kand». Det var alltså ingen tvekan om att Anne var en ärbar kvinna som förtjänade att vara gift med en hederlig man, och snarast bli frånskild från den svekfulle Jens Pedersen som hade övergivit henne.

b2ap3_thumbnail_Lunds-domkap-1589.jpg

Ur Lunds domkapitels dombok över äktenskapsmål 13 oktober 1589; Domkapitlets i Lund arkiv, vol. AIII:1 (1589-1597), sid. 2 (ArkivDigital).

Lunds domkapitel tog ärendet i övervägande, och saken var solklar. Jens hade förbrukat sin äktenskapsrätt gentemot Anne, och för att undvika Guds vrede ansåg domkapitlet att en skilsmässa var det enda rätta beslutet. Man dömde därför »paa Gudtz oc the Hellige Kirkis wegne; att hun her effter maa were for:ne Jens quitt, ledig oc löß, fra thett echteschaffs bond them imellom warit haffr Och henne frijt for at giffte sig igen». Om Jens sedermera dök upp skulle han däremot straffas för sitt äktenskapsbrott, men Anne var i alla fall en fri kvinna efter alla år av ensamhet och förtvivlan. Gifte hon om sig? Levde hon lycklig i alla sina dar, eller dukade hon under i något krig eller farsot? Vart tog Jens vägen, varför övergav han sin hustru? Och vad hände egentligen med deras gemensamma barn? Frågorna är många, men tack vare arkiven kan vi släktforskare åtminstone ta del av historien om den övergivna Anne Christoffersdatter och alla andra fascinerande levnadsöden som väntar på att upptäckas.

Hur såg en gård egentligen ut förr? Frågan går förstås inte att besvara exakt utan det såg säkert olika ut i olika trakter. I Södermannalagen reglerades att kyrkoherdeboställena skulle omfatta minst sju byggnader. Dessa var stuga, stekarehus, lada, sädesbod, visthus, sovstuga och fähus. Så här står det i Byggningabalken i 1734 års lag:

I prestegård skal vara stufva med två kamrar, kök, brygghus med bakugn, bod med dubbel botn och loft, visthus, lada med tu golf och loga, fähus och stall, alle til then storlek, som särskilt therom stadgadt är. Thessa hus, och ej flera, äga soknemän med tak och innanredet Kyrkioherden färdiga antvarda, och vare han sedan skyldig, at hålla them vid macht med egen kostnad.

När Olaus Bröms tillträdde som kyrkoherde i Björkvik i södra Södermanland år 1673 skrevs ett synesprotokoll över kyrkoherdebostället, som låg i Valla by nära den dåvarande kyrkan. Bostället omfattade dock inte ynka sju byggnader utan tjugotre: bagarstuga, kök, visthusbodar, badstuga, logar och lador, stall, fä-, får- och svinhus, 'bokekammaren', där prästen hade sitt bibliotek samt 'socknens nattstugu'. Prästgårdarna fick ofta tjäna som gästgiverier och husera förbipasserande. Här fanns alltså en särskilt byggnad för detta ändamål. 

23 byggnader fanns det knappast på särskilt många "vanliga" bondgårdar, men byggnaderna var fler än vi oftast föreställer oss. Funktionen för de flesta är nog ganska uppenbar, men vet du verkligen vad en visthusbod, ett transformatorhus, ett oxhus, ett pörte, ett brygghus eller en loftbod användes till?

b2ap3_thumbnail_Lind.-Jordkllare.JPGByggnaderna vid godsen är ofta utsmyckade. Denna dörr vid Lindö i Runtuna leder till en jordkällare. Foto Camilla Eriksson

Huvudtemat för årets Släktforskardagar är Ett gods - en värld. Herrgårdarna är ju mångtaliga i herrgårdslandskapet Södermanland och manbyggnader, flyglar och alléer är vanliga syner när man färdas på den sörmländska landsbygden. Ekonomibyggnaderna vid godsen är också imponerande skapelser. Men det behövdes förstås arbetskraft till dessa ekonomibyggnader, och det finns därför gott om arrendegårdar och arrendetorp inom gångavstånd från herrgårdarna.

Alla föreläsare till Släktforskardagarna är bokade och kommer efter hand att presenteras. Inledningstalare är Karin Lindvall från Sörmlands museum som pratar just kring temat Ett gods - en värld. 

Litteratur:

Lantbrukets byggnader - bebyggelse på den sörmländska landsbygden. Eskilstuna, 2005

Schnell, Björkviks socken, Nyköping 1963, s 21f.

Sveriges Rikes Lag 1734, faksimil 1984.

I helgen råkade jag få syn på en bild på ”gamla” Batman och Robin, den dynamiska skådespelarduon som gjorde 120 klassiska avsnitt av den populära serien i amerikansk TV mellan 1966 och 1968. 

Batman gestaltades av skådespelaren Adam West, som fortfarande lever och som efter vederbörlig googling visar sig egentligen heta William (Billy) West Anderson. Han är född 1928 i Walla Walla, Washington, som son till Otto West Anderson.   

Farfar var en John P Anderson, född i Sverige 1853 16/7 – son till ”Andrew Bengston (Sic!) & Bula Johnson” - och farmor en Anna Fredericka Gamberg, även hon född i Sverige. Han skall ha utvandrat 1887, hon 1884. 

Med så mycket god information borde det inte vara omöjligt att hitta dessa emigranter i svenska källor, och mycket riktigt: I Sverige befolkning 1880 finns följande familj noterad såsom boende i Grönsgårda i Kråksmåla socken, Kalmar län, och med hjälp av Emibas, Sveriges dödbok och lite annat utkristalliserar sig snabbt följande familjebild:

Arbetaren Gustaf Gamberg *1821 Kråksmåla +1888 där

h/ Anna Lisa Danielsdotter *1833 Kråksmåla +1890 där

d/ Emma Charlotta  *1857 Kråksmåla +1930 Fagerhult, gift Karlsson

d/ Thilda Sophia  *1860 Kråksmåla  -  till Amerika 1886

d/ Anna Fredrika *1863 Kråksmåla - till Amerika 1884

d/ Johanna Olivia *1871 Kråksmåla – till Amerika 1890 

Svårare är det med farfar; "Johan P Andersson född 1853" finns det gott om, och var skall man börja leta? Det närmaste jag kommer, med hjälp av EMIBAS, är en PER JOHAN ANDERSSON *1853 15/7 i Gammalkil (Ög), men han utvandrar 1879, vilket inte stämmer så bra. En tänkbar extra ledtråd kan vara Anna Fredrikas syster Johanna Olivia Gamberg, som hamnar i Idaho och gifter sig med en man vid namn CHARLES W ANDERSON. Anderson är jättevanligt, men man skulle möjligen kunna tänka sig att det handlar om två systrar som gifter sig med två bröder. Sådana ”syskonbyten” var inte helt ovanliga bland de svenska emigranterna, särskilt inte om de hamnade på platser där det inte fanns så många svenskar att umgås med. 

Stig fram, om du tror dig kunna rätt identifiera denne John P Anderson.

b2ap3_thumbnail_Jake-and-Maggie.JPG 

Två andra mycket kända skådespelare med svensk bakgrund är syskonen Maggie och Jake Gyllenhaal, den förra känd för en huvudroll i en modernare version av just Batman, den senare för bl.a. Brokeback Mountain och många andra kända filmer. Gyllenhaal är ju en svensk adelsätt, adlad 1652 med Nils Gunnesson Haal, introducerad på det Svenska Riddarhuset 1672 och med friherrlig värdighet från 1837. Maggies och Jakes farfars farfar, Anders Leonard Gyllenhaal (1842-1905) utvandrade 1866 till USA och slog sig ned som journalist och redaktör i Chicago, där han bl.a. arbetade för ”Nya Svenska Amerikanaren”, ”Hemlandet” och ”Svenska Tribunen”. Hans förfäder är idel-ädel-adel med ätter som Hård, Fleetwood, Lybecker, Modée, Lilliestielke och Hierta. Chansen är stor att många nu levande svenskar kan räkna släktskap med dessa begåvade Hollywood-syskon. 

Lästips: 

b2ap3_thumbnail_24.JPG

24 Famous Swedish Americans and their Ancestors

A Collection of Ancestor Tables

Utgiven av Sveriges Släktforskarförbund 1996, med Bo Lindwall som huvudredaktör.

Här hittar man antavlor för 24 mycket kända svenskamerikaner, däribland

Ann Marget

Candice Bergen

Ray Bradbury

Mamie Eisenhower

John Ericsson

Greta Garbo

Melanie Grifiith

Signe Hasso

Joe Hill

Kris Kristofferson

Charles Lindberg

Gloria Swanson

…och många andra!

Dags kanske för en ny volym kring kända svensk-amerikaner? Batman, naturligtvis, och syskonen Gyllenhaal men också Michelle Pfeiffer och Drottning Noor av Jordanien.

För att inte tala om alla dessa ”berömda” Hollywoodfruar …

Ulla Andersson har skrivit en intressant artikel i senaste numret av Släkthistoriskt Forum. Den handlar om kvinnor som arbetade som fotografer kring förra sekelskiftet. Det var faktiskt inte så ovanligt då, som vi kanske skulle kunna tro. Kanske till och med vanligare än det är idag.

En av ganska många kvinnor som verkade som fotograf i Västervik vid den tiden är Arvida Ljungqvist. Många av hennes porträttfotografier finns på Porträttfynd.

Tre av Arvida Ljungqvists bilder från Porträttfynd, nr 75554, 46945 och 59875. Idag är det fortfarande okänt vilka de är.

Jag slutar aldrig fascineras av dessa vackra gamla porträttbilder. Människorna kommer så nära. De är uppklädda för att gå till fotografen, oftast allvarliga till sinnet. Idag ska man skratta eller le när man tar en selfie.

Arvida Ljungqvist kom från Gotland där hon föddes 1873. 1906 kom hon till Västervik med make och barn och var verksam här fram till någon gång på 1930-talet. Hon var inte bara ateljéfotograf, hon var också en av den tidens dokumentärfotografer. En sorts pressfotograf, fast tidningarna knappt hade några bilder för hundra år sedan. Men hon dokumenterade sin samtid.

1917 är ett märkesår i Västerviks historia, med hungerupproret som skakade Sverige. Då var Arvida Ljungqvist med ute på gatorna och fotograferade. 1999 gjorde jag ett reportage om det på Västerviks-Tidningen. Det var innan lokaltidningen hade egen webbtidning men jag hade hemsida och publicerade det där.

Där finns också en större version av den här bilden från 1917. En fantastisk ögonblicksbild, tycker jag.

Under min tid på Västerviks-Tidningen har jag skrivit om henne flera gånger, senast var detta reportage. Där finns fler av hennes bilder från 1917 och från andra år.

Det var fler kvinnor än Arvida Ljungqvist som var fotografer i Tjust, bland andra Cecilia och Ebba Cavetz (senare Norstedt), Hilma och Hanna Johansson, Mary Månsson, Sofia Rölander, Elina Rubin, Berta Rittner, Olga Eriksén med flera. Vilken tur att de valde fotografyrket och tog alla dessa bilder som vi fortfarande kan ha glädje och nytta av.

Den 3 februari 1908 annonserade både fotografen Arvida Ljungqvist i Västervik och Elina Rubin i Gamleby i Westerviks Veckoblad om sina tjänster. Arvida Ljungqvist hade tydligen övertagit Hilma Johanssons ateljé.

Källa: Västervik AIIa:4 (1905-1931) Bild 320 / sid 1128 Arkiv Digital

Något som är typiskt för samhällssituationen vid den här tiden är att kvinnornas arbete inte syns i arkiven på samma sätt som männens. Arvida Ljunqvist har bara ett "h" framför sitt namn, alltså hustru. Men hennes make står först som bagargesäll och sedan som fotograf. Förmodligen lärde han sig till fotograf av sin hustru, för hon var fotograf redan när de kom från Gotland till Västervik.

För ett par år sedan besökte jag en avlägsen släkting i Göteborg, en rar liten dam som hade ärvt det mesta av släktens efterlämnade klenoder – fotografier och bouppteckningar, självbiografier, brev och foton. I hennes bokhylla stod ett litet förgyllt skrin, innehållande diverse gamla handlingar från 1800-talet, och bland dessa gulnade papper fanns ett testamente daterat Ängelholm den 11 april 1869. Det var upprättat mellan vår gemensamme förfader, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882) och hans hustru Sofie Gröndahl (1801-1889), men eftersom jag tidigare hittat deras bouppteckningar trodde jag inte att det skulle ge något nytt. Följande rader i testamentet fångade dock mitt intresse:

»På grund af den stora förlust, som wår son Carl Josephs år 1862 iråkade obestånd förorsakat oss hvarigenom wåra öfrige barns efter oss tillkommande arf blifvit betydligt förminskadt, förordna Wi härmed att efter begges wår död skall af wårt oskiftade bo tillfalla wåra Söner Gustaf Fredrik och Axel Frithiof hvardera Tre Tusen Riksdaler Riksmynt och wår aflidna Dotter Anna Louises efterlemnade barn, tillsammans ett lika stort belopp, hvarefter wår återstående förmögenhet skall enligt lag fördelas emellan samtliga wåra barn och barna barn.»

När jag läste vidare insåg jag att Carl Joseph måste gjort sina föräldrar rejält förbannade. Testamentet stadgade nämligen att hans syskon skulle få 3000 riksdaler riksmynt vardera, medan Carl Joseph endast skulle få dela återstoden av arvet med sina syskon och syskonbarn. Om han klagade skulle han däremot fråntas all arvsrätt efter sina föräldrar, och istället skulle hans syskon tilldelas ytterligare 2000 riksdaler riksmynt vardera. Paret Carlberg hade dessutom testamenterat 50 riksdaler i årligt underhåll till makens två ogifta systerdöttrar i Blekinge, så Carl Joseph måste verkligen ha orsakat sina föräldrar en rejäl förlust. Hur hade egentligen detta »iråkade obestånd» uppstått? Jag bestämde mig för att undersöka saken.

Kyrkoböckerna avslöjade att Carl Joseph först varit handelsbokhållare i Landskrona, men i slutet av 1850-talet blev han handlande i Ängelholm. Redan 1862 lämnade han dock staden och begav sig till Östergötland, och det var nu jag började se sammanhanget. En handlande som råkar i obestånd 1862 och samma år flyttar till Östergötland, ett landskap han inte hade minsta koppling till. Om han nu lyckades förarga sina egna föräldrar, vilka andra personer hade han då inte förargat? De ekonomiska problemen måste såklart vara kopplade till handelsverksamheten – kan han ha gått i konkurs? Jag hade aldrig undersökt de så kallade konkursakterna, och ärligt talat tyckte jag att ordet »konkursakt» lät oerhört tråkigt och oinspirerande. Någon gång skulle väl bli den första, så jag besökte landsarkivet i Lund där jag letade fram arkivförteckningen för Ängelholms rådhusrätts och magistrats arkiv. 

b2ap3_thumbnail_Glimstedt-och-Carlberg.jpg

Ängelholms borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) och Carl Josephs far, fanjunkaren Johan Carlberg (1794-1882); ur »Engelholms sparbank 1865-1915 : Minnesskrift utg. med anledning af sparbankens femtioårs-jubileum» (1917). Mellan dem syns Carl Joseph Carlbergs namnteckning; något känt fotografi eller porträtt på honom har ännu inte hittats.

I serien F IV finns konkurshandlingar för åren 1729-1947, så jag beställde fram volym nr. 30, som skulle innehålla konkursakterna 1861-1862. Bland dessa gamla akter låg mycket riktigt en bunt papper och brev, betecknade »Handlingar uti Handlanden Carl J. Carlbergs konkursmål» – han hade alltså gått i konkurs, som jag misstänkte! Konkursansökan hade inlämnats den 3 februari 1862, och två veckor senare hölls de första förhören vid Ängelholms rådhusrätt. Bland dokumenten fanns bland annat en lista på hela sextiosex (!) personer, som Carl Joseph var skyldig sammanlagt 42,768 riksdaler och 69 öre riksmynt – en enorm summa på den tiden. Man kan förstå att han lämnade Skåne sex månader senare, och hans föräldrar överdrev inte när de i testamentet använde formuleringen »stor förlust» – vid konkursen var sonen nämligen skyldig dem hela 21,500 riksdaler riksmynt! Stadens borgmästare Johan Niclas Glimstedt (1807-1874) utfärdade samma dag en skrivelse med följande ordalydelse:

»För att, i anledning af Handlanden C: J: Carlberg denne dag ingifne ansökning att få till sine borgenärer på en gång afträda all sin egendom, höras, äfvensom uppgifva beloppet och beskaffenheten af deras fordringar samt, så vidt ske kan, förete de handlingar hvarå dessa sig grunda, kallas till inställelse hos Rådstufvurätten Måndagen den 17de innevarande månad klockan XI föremiddagen».

Skrivelsen undertecknades på Ängelholms rådhus den 3 februari av borgmästare Glimstedt, Carl Josephs far fanjunkaren Carlberg, hans brors svåger arrendatorn Nils Secher Walsøe på Kelliehouse och lantbrukaren Gustaf Andersson (1835-1882) på Kärragården, som ett par månader senare gifte sig med Carl Josephs syster Louise. Den 17 februari klockan 11.00 påbörjade rådhusrätten sammanräkningen av handelsrörelsens tillgångar. Carl lämnade inledningsvis in två huvudböcker, en kassabok, en journal, två memorialer och en dagbok, och på varulagret fanns en stor mängd olika varor till ett sammanlagt värde av 14,116 riksdaler riksmynt och 78 öre, medan husgeråd och inventarier värderades till 2,974 riksdaler och 63 öre riksmynt. De utestående fordringarna uppgick till 8,138 riksdaler och 60 öre riksmynt, så tillgångarna var värda sammanlagt 25,230 riksdaler och 1 öre riksmynt. Han kunde alltså knappast betala av de omfattande skulderna, så det var nog med stor förtvivlan som han i slutet av konkursansökan intygade »Att ofvanstående uppgiffter äro öfverens stämmande med sannförhållandet och innefattar werkliga ställningen i mitt bo».

b2ap3_thumbnail_Karlshamn.jpg

För det flesta konkursakter gäller det att bläddra i arkivvolymerna och hålla tummarna, men i fallet med Carl Joseph Carlberg visste jag ju sedan tidigare vilket år det gällde. I vissa arkivförteckningar ser serien över konkursakter (F IV) till och med ut som ovan, i Karlshamns stadsarkiv: Rådhusrättens och Magistratens arkiv.

Av någon anledning återtogs konkursansökan så snart rådhusrätten räknat samman tillgångarna – kanske Carl Joseph trodde att han kunde rädda sin handelsrörelse trots allt? Det gick emellertid inte vägen, för den 10 mars skrev han ett nytt brev till borgmästare Glimstedt, »Enär accord af alla mina fordringsägare icke kunnat vinnas, hvilken förhoppning jag hade då jag den 17 februari återkallade min den 3 samma månad till RådstufvuRätten inlämnade cessions ansökning». Han var alltså tillbaka på ruta ett. Två veckor senare tog han dock tillbaka konkursansökan ännu en gång, »som jag nu fått uppgjort accord med alla mina creditorer», skriver han glatt i brevet till borgmästaren. Kanske man kan gissa att pappa fanjunkaren hade lättat på plånboken…? Det löste sig alltså till slut, men Carl hade nog förargat många människor i Ängelholm med omnejd – inte minst sina egna föräldrar. Flyttningen till Östergötland blev därför en nystart för Carl, som började arbeta som förvaltare och agent på diverse magasin i länet. Han hamnade till slut i Linköping, där han efter en längre tids sjukdom begick självmord den 17 juni 1895, något jag bloggat om tidigare.

I arkiven finns stora mängder källmaterial som vi släktforskare aldrig använder oss av – kanske är det svårt att överblicka, svårtillgängligt eller rent ut sagt tråkigt? Ordet »konkursakt» låter till exempel inte särskilt upphetsande, men som synes kan dessa akter ge svaret på släktträdets mysterier. I mitt fall fick jag förklaringen på varför fanjunkaren Carlberg hotade med att göra sin son arvlös, varför han flyttade till Östergötland och vad som egentligen dolde sig bakom det där märkliga testamentet i kusin Märtas förgyllda skrin.

År 1822 vandrade ett par västgötadrängar förbi rasbranten vid Ållebergs änne utanför Falköping. De var på jakt efter en lämplig sten för en spishäll, då de plötsligt fick syn på något som blänkte till, långt där nere mellan klipporna. Det visade sig vara den s.k. Ållebergskragen, ett enastående och rikt utsmyckat konsthantverk i guld. Så fantastisk är kragen att man länge trodde att den måste vara tillverkad i Asien, men så lär inte vara fallet.

Kragen, som dateras till folkvandringstiden 400-550 efter Kristus, är tillverkad i Norden, och man menar idag att den möjligen kan ha varit en del av Odenskulten. Wikipedia säger att ”Ållebergskragen väger 612 gram och att guldhalten är 22 karat. Kragen är tillverkad av tre guldrör omlindade med guldtråd i filigranteknik och pryds med 105 små figurer. När den ännu var hel fanns det 137 stycken. Kragen har gångjärn i nacken och en låsmekanism fram.” 

Wow! Vilken skatt de båda drängarna fann!

Och var förvaras då denna klenod?

Jo, i Guldrummet på Historiska Museet i Kungliga Huvudstaden så klart, vad annat var att vänta? Går man in på museets hemsida kan man läsa mer om dessa sagolika föremål, och det finns också material för skolungdomar och deras lärare, faktablad, arbetsuppgifter och stödfrågor. För monter 19 skriver museipedagogen bl.a. följande: 

Många av de guldfynd som härstammar från folkvandringstid har hittats nedgrävda i marken. En hel del av guldet har säkert gömts undan, kanske i oroliga tider, men vissa skatter verkar inte bara vara undangömda – de har hamnat i jorden av andra skäl. Guldålderns skatter har ofta hittats långt bort från platser där människor har levt och verkat. Ofta ligger skatterna i eller precis intill bäckar och sjöar. Ibland har guldskatterna slagits sönder eller knycklats ihop innan de grävts ner i jorden. Ett av de mest mytomspunna föremålen i Guldrummet är halskragen från Ålleberg i Västergötland. Kragen är en av tre liknande halskragar som har återfunnits i Sverige. Den är otroligt detaljrikt dekorerad, och tittar du riktigt nära så kan du se små djur- och människofigurer som klättrar omkring på halsbandet. De figurer på halskragen som ser ut som djurlika varelser med människohuvuden kan föreställa guden Oden, eftersom han sades kunna förvandla sig till olika djur. Det sägs till och med att det berättas en saga på halskragen - kanske går det att läsa den… 

Spännande och suggestiv läsning, som säkert kan fånga skolbarnens intresse. Men så kommer då frågan, som eleverna har att försöka besvara: 

Varför tror du att halskragen grävdes ner mitt ute i ödemarken?

Ödemarken???

Vad menar museet med detta?

Trakten runt Ålleberg var på intet sätt någon ödemark – tvärtom!

Inom en radie av några få kilometer finns norra Europas största bestånd av megalitgravar – kanske 300 stycken – som visar att det fanns folk på Falbygden för minst 5300 år sedan. Den stora förbindelselänken var floden (älven ?) Ätran, utmed vilken några av landets allra första nybyggare slog sig ned efter det att inlandsisen dragit sig undan. På gångavstånd från Ålleberg finns den medeltida staden Falköping, och runt om densamma finns en otrolig mängd medeltida kyrkor och kloster, t.ex. Gudhem och Varnhem, och bara några mil bort ligger den gamla kulturstaden Skara med domkyrka och allt. 

Vad var Stockholm vid tiden för Ållebergskragens tillkomst och/eller undangömmande?

Svaret är klart och obarmhärtigt: Stockholm var inte över huvud taget. Stora delar av det vi nu kallar Stockholm låg under vatten och skulle så fortsätta att göra i ännu många hundra år. Det var Uppland som utgjorde ödemarken i vårt land, medan Östergötland och Västergötland blomstrade och utvecklades. 

Man trodde kanske att de flesta av den s.k. Uppsalaskolans ivrigaste tillskyndare nu gått ur tiden eller åtminstone modifierat sina märkliga ställningstaganden kring Uppland som rikets vagga, men så uppenbarligen icke. För Historiska Museet är allt utanför Mälarlandskapen att betrakta som ”provinsen” och därmed ”ödemarken”. 

Vi som lever och verkar i ”ödemarken” vet bättre!

b2ap3_thumbnail_Hav.JPG

                                        Stockholm, 500 e. Kr.

Den 20 februari varje år är det Slarvighetens dag, en temadag som inrättades 2012 för att hylla slarvigheten. Under ett dygn ska man protestera mot det ständiga kravet på perfektion, och öva på att bli vän med sin egen otillräcklighet – en välbehövlig dag, om jag får säga det själv! Att vara en slarvig släktforskare är dock inte att rekommendera, även om det är lätt hänt att man i sin iver över en ny förfader, ett hett spår eller oväntat fynd missar något väsentligt. Man glömmer att ange källan till den där viktiga uppgiften, slarvar med att anteckna vad moster Greta berättade den där eftermiddagen, eller låter det där viktiga brevet drunkna i någon av skrivbordets pappershögar. Jag tänkte därför dela med mig av tio tips för att motverka de vanligaste slarvfelen vi släktforskare gör:

1. Kyrkoböckerna är utan tvekan släktforskarens mest nyttjade källmaterial, så det är kanske inte så konstigt att det slarvas både här och där. När man följer släkten gäller det dock att anteckna både kyrkoarkiv, volym och sidnummer, och det duger inte att ange »kyrkoböckerna» som källa. Rimligtvis bör väl ett födelsedatum från Skinnskatteberg 1718 återfinnas i Skinnskattebergs kyrkoarkiv, volym C:3 (födelse- och dopboken 1699-1720), men det är inte alltid så enkelt. Kyrkoböcker kan nämligen överlappa varandra – på sina håll fördes till och med så kallade duplettböcker – och det kan därför finnas olika uppgifter i de överlappande volymerna. Ett exempel på detta finner man i Malmö S:t Petris två näst äldsta lysnings- och vigselböcker, som överlappar varandra med hela elva år – volym EI:2 täcker åren 1739-1791 och volym EI:3 åren 1780-1847. Ett annat källmaterial som man måste vara noga med är husförhörslängderna, och det duger inte att bara ange »husförhörslängderna» som källa. Lunds stadsförsamlings kyrkoarkiv innehåller till exempel 129 husförhörslängder mellan åren 1810–1898 och Malmö S:t Petri kyrkoarkiv hela 133 stycken mellan åren 1816–1895, så i vilken av volymerna hittade du egentligen den där anteckningen om farfars morfar?

b2ap3_thumbnail_Elsa-1909-1998-Helge-1911-1996-Folke-1912-1988-Gunnar-1914-1982-och-Mrta-1916-2004-Lindh.JPG

Detta fotografi var länge ett mysterium, men genom att jämföra med andra släktingars fotoalbum lyckades jag till slut ta reda på att det föreställer syskonen Lindh i Arlöv, alltså min farmors mors kusiner Elsa (1909-1998), Helge (1911-1996), Folke (1912-1988), Gunnar (1914-1982) och Märta (1916-2004), som lydigt poserade för fotografen en dag för länge sedan. Detta antecknade jag givetvis genast på fotots baksida – man vill ju inte vara en slarvig släktforskare!

2. Bouppteckningar är ett annat källmaterial som kan ge viktiga uppgifter om förfäderna och deras släktskap, så även här gäller det att inte slarva. Att bara anteckna ett datum duger inte, eftersom bouppteckningar emellanåt kan ha hamnat i andra arkivserier, och ibland till och med i fel häradsrätts arkiv! Själv har jag dessutom hittat äldre bouppteckningar hemma hos släktingar och i diverse hembygdsarkiv, och då skulle det vara ännu slarvigare att bara skriva »bouppteckning 1779 30/10» eller dylikt.

3. Domböckerna används också flitigt av oss släktforskare, men inte heller här räcker det att skriva ett datum och en häradsrätt. Hittade du uppgiften i ordinarie (lagtima) tingets dombok, i domböckerna och protokollen vid urtima ting och extra förrättningar, eller rent av i protokollen vid särskild häradsrätt? Det kan även finnas olika versioner av samma dombok, och jag har själv sett exempel på uppgifter i Advokatfiskalens avskrivna domböcker som inte funnits med i originaldomboken och vice versa. I vissa fall kan originaldomböckerna i häradsrätternas arkiv till och med ha förkommit, och finns endast bevarade i avskrift i Advokatfiskalens arkiv – då blir det väldigt förvirrande om du bara anger ett datum och en häradsrätt som källa.

4. Litteraturen kan ge oss släktforskare många uppgifter om förfädernas liv och leverne, men att ange »en bok» som källa är som att säga »nålen finns någonstans i höstacken». Var alltid noga med att ange författarens namn, bokens titel och sidnummer – och även vilken upplaga det gäller, samt del, om boken ingår i en serie. Som släktforskare borde man dock i möjligaste mån söka sig tillbaka till den ursprungliga källan – en hembygdsbok kan till exempel innehålla citat från ett redigerat verk innehållande avskrifter ur en originalkälla, och med en så lång färdväg kan uppgifterna ha både feltolkats och förvanskats. Även tidningsurklipp, dödsnotiser och minnesrunor förtjänar ett bättre öde än att bara klippas ut – vilken tidning publicerades de egentligen i, och vilket datum gäller det?

5. Internet har verkligen revolutionerat släktforskningen, men att bara ange »internet» som källa leder oss osökt tillbaka till den där nålen i höstacken. Ange åtminstone hemsideadressen, men även i detta fall borde man som släktforskare söka sig tillbaka till den ursprungliga källan. Uppgifterna på hemsidan måste ju ha hämtats någonstans ifrån – kyrkoböcker, litteraturen, någon bouppteckning, eller är det rentav hemsideägarens obekräftade hypoteser som du tagit del av? 

b2ap3_thumbnail_Kllfrteckning.jpg

Källhänvisningar kan göras på olika sätt, men grundregeln är att man lätt ska kunna hitta tillbaka till en uppgifts ursprung.

6. Register och avskrifter är ett värdefullt hjälpmedel när man släktforskar, som dock alltid måste tas med en nypa salt. Det kan finnas både stavfel och  tolkningsfel, och jag har själv sett hur Johan blivit Jöran, Munck har blivit Monett och Hofverberg blev Nofverberg, och det är inte alltid lätt att läsa de gamla krumelurerna när man ska upprätta ett register eller skriva av en text. Låt dock inte andras slarv infiltrera din släktforskning genom att själv vara slarvig – kontrollera alltid originalkällan!

7. Andra forskares material och uppgifter kan vara en god utgångspunkt när man släktforskar, men det gäller att inte slarva när man hänvisar till detta material. Att skriva att du fått uppgifter från »en släktforskare» eller »en annan släktforskares papper» duger verkligen inte, och när det handlar om hypoteser kring släktskap måste du vara extra noggrann. Är det ett troligt, sannolikt eller rent av obekräftat släktskap som den där andra släktforskaren har kommit fram till, och vad baseras egentligen detta antagande på? Om du slarvar kan nämligen ett sannolikt släktskap plötsligt »bli» ett bekräftat släktskap under färden, och man vill ju inte sprida felaktigheter?

8. Muntliga traditioner och berättelser kan ge mycket kött på benen när man släktforskar, men här gäller samma sak som i citatet »en muntlig överenskommelse är inte värd papperet den är skriven på». Skriv ner allt direkt, och låt inte de muntliga berättelserna ligga oskrivna i ditt huvud under längre tid. Den mänskliga hjärnan är lurig och detaljer glöms lätt bort, så vad var det nu moster Karin berättade om morfars mor?

9. Fotografier är ett källmaterial som man absolut inte får slarva med. Du kanske vet att det är faster Agnes som står bredvid gammelfarmor på det där gulnade fotot, men det kanske inte resten av släkten gör? Vi släktforskare brukar ju ofta beklaga oss över alla gamla fotografier där det inte står ett ord på baksidan om vem fotot föreställer, så därför borde vi verkligen inte vara lika slarviga som förfäderna – skriv på baksidan, kopiera och skanna in, titta på fotografier och identifiera tillsammans. Förr eller senare kanske ni gemensamt lyckas identifiera personerna på fotot, och det kan inte nog framhållas – glöm inte att skriva på baksidan! Detta gäller även nyare fotografier, för en dag kommer dina framtida anförvanter sitta där som levande frågetecken med fotoalbumet framför sig – om du inte redan idag skriver på baksidan vem fotografierna föreställer, det vill säga!

b2ap3_thumbnail_IMG_7926.JPG

10. Diverse handlingar lyckas man alltid samla på sig som släktforskare, och hur ska man egentligen förvara alla gamla brev, testamenten, kartor och dylikt? En låda eller skokartong kan duga, men arkivfolket rekommenderar syrafria arkivkartonger. Jag har själv investerat i tio sådana arkivkartonger, där den första innehåller »Genealogiska tidskrifter» (diverse tidskrifter, tidningar och medlemsblad), medan nummer två och tre innehåller »Släktforskningsbrev» (inkommande brev från diverse arkivmyndigheter, pastorsexpeditioner, museer, släktforskar- och hembygdsföreningar, släktforskare, avlägsna släktingar med mera). Man kan ordna sina handlingar på olika sätt, men undvik till varje pris plastfickor och tejp – det kan göra mer skada än nytta, och du vill väl bevara alla gamla brev och testamenten för kommande generationer?

Vi har väl alla massor med kort liggande i lådor eller prydligt insatta i album. Vissa av personerna och platserna på korten är identifierade, andra inte. I somras pratade jag med en av våra medlemmar som också är engagerad i sin lokala hembygdsförening, som omfattar fyra ganska små socknar. Hon nämnde då att hembygdsföreningen har ganska ont om gamla skol- och konfirmationsfoton. Min farmor och mormor växte upp i samma lilla socken någon mil utanför Nyköping och gick förstås i skolan där, medan min farfar växte upp i och gick i skolan i en närliggande likaledes liten socken. Socknarna utgör hälften av denna hembygdsförenings område, så jag hade ett ganska stort antal skol- och konfirmationskort. Korten låg mer eller mindre bortglömda i en låda i mitt vardagsrum, men numera har hembygdsföreningen fått scannade kopior.

b2ap3_thumbnail_Konfirmation-Ebba.jpg

Farmor Ebba är lätt att hitta på kortet då hon är den längsta av flickorna.

Jag är förstås inte ensam om att ha skol- och konfirmationskort från äldre generationer. Kolla med berörda hembygdsföreningar ifall de kan ha intresse av dina kort!

Om du själv är på jakt efter skolkort med äldre släktingar så ska du förstås börja med att fråga just den lokala hembygdsföreningen. Foton kan också finnas i skolarkivet, som sannolikt förvaras på stadsarkivet. För några år sedan var jag och en forskarbekant på Stadsarkivet här i Nyköping. Jag följde min morfars brors politiska karriär i kommunala handlingar (han var i många år kommunfullmäktiges ordförande), och hon studerade sin pappas skolgång. Närvarolistorna från hans skoltid var oerhört detaljerade, och hon hittade också ett antal skolkort.

Under mina resor, såväl här hemma i Sverige som i främmande länder, besöker jag gärna kyrkogårdar. Rofyllda och meditativa vandringar på sådana brukar vara både intressanta och givande och bjuder ofta på genuina skönhetsupplevelser. Särskilt fascinerande är givetvis "kändiskyrkogårdar", där många spännande personligheter, författare, konstnärer, politiker och kungligheter, har fått sina sista vilorum. Tidigare har jag i en krönika beskrivit den Italienska kyrkogården för icke-katoliker i Rom, och i Paris finns välkända Père-Lachaise, där man kan meditera vid så många stora personligheters gravar, att kyrkogården rent av har blivit en turistattraktion:

Honoré de Balzac

Sarah Bernhardt

Georges Bizet

Maria Callas

Frédéric Chopin

Isadora Duncan

Yves Montand

Edith Piaf

Marcel Proust

Gertrude Stein

Oscar Wilde

för att bara nämna några. Den senares grav brukade vara rikt blomstersmyckad och själva gravstenen t.o.m. dekorerad med mindre smakfulla röda kyssmärken. Numera förhindras just denna typ av beundran och intim uppskattning av svårpenetrerade skyddsstängsel ...

Englands svar på detta heter KENSAL GREEN CEMETERY och ligger i västra London. Kyrkogården, som öppnades 1833, har en yta av 72 acres (nästan 30 hektar) och innehåller en protestantisk och en katolsk del. Många av de ca 65.000  gravarna (ca 250.000 begravda personer) pryds av gravmonument och mausoleer i Gotisk stil vilket skänker en atmosfär av förfinad kultur och ärorik historia. 

Till denna kända nekropol begav jag mig i veckan för att, nörd som jag är, spana in ett antal kungliga gravar. Återfann så småningom Drottning Victorias farbror, Augustus, Hertig av Sussex (1773-1843), och faster, den olyckliga Prinsessan Sophia (1777-1848) samt kusin, George, Hertig av Cambridge (1819-1904). En passant fick jag också syn på ett par gravar med det kända namnet BONAPARTE, brorsbarn och brors barnbarn till Napoleon. Undrar just varför dessa fransoser hamnat här...?

Det bestående intrycket av Kensal Green Cemetery är emellertid ett annat: Jerusalems förstöring!

b2ap3_thumbnail_Gudrun-1.JPG

Något så fasansfullt nedgånget, vanskött och respektlöst som denna minnenas trädgård har jag aldrig tidigare skådat. Ordet SKANDAL förmår på intet sätt beskriva det snedvridna kaos, med lutande hällar, nedfallna kors och krossade stenar, som Kensal Green utgör. Se bara här (och tänk på stormen Gudrun):

b2ap3_thumbnail_Gudrun-2.JPG

I Sverige fick den tragiska olyckan på en kyrkogård i västra Sverige, där en gravsten föll över och dödade en liten flicka, alla kyrkogårdsförvaltningar att genast skärpa sina regler och tillse att varje gravsten är solid, står på säker grund och är ordentligt "piggad". Så icke i England, där låt-gå-principen tycks vara den förhärskande. Kensal Green ägs och "vårdas" av ett företag med namnet General Cemetery Company. Det handlar som sagt om ett företag, en vinstdrivande verksamhet, som lever på ständigt nya begravningsavgifter, och som inte har det minsta till övers för ordning och reda, skönhet eller ens säkerhet. Respekt för de döda har man givetvis inte heller. Se bara här hur man på ett innovativt sätt kan hitta nya användningsområden för gamla gravmonument:

b2ap3_thumbnail_Vgsuggor.JPG

Jag har i många sammanhang hävdat att de svenska kyrkogårdsförvaltningarna saknar pietet när de tar bort vanvårdade gravar och icke kulturhistoriskt värdefulla stenar, men efter att ha sett Kensal Green måste jag kanske ompröva detta ställningstagande. Hellre vårdade och vackra kyrkogårdar, än som på bilderna här ovan. Det är mig en gåta hur en kulturnation som England kan tillåta sig en så flagrant och arrogant vanvård av nationens kanske mest berömda kyrkogård. Vore jag Prime Minister, eller kanske Mayor of London, skulle jag konfiskera hela eländet och med hjälp av lagen om vanhävd skapa arbetstillfällen för tusentals arbetslösa trädgårdsmästare, murare, stenhuggare och konservatorer med uppgift att rädda vad som räddas kan och därigenom återskapa Kensal Green till åtminstone skuggan av sin forna glans. Som den nu framstår är kyrkogården en skam för mänskligheten i allmänhet och för England i synnerhet.

R.I.P.  = Requiescat in pace = Rest in peace 

Vem vill ha en sådan frid?