För mer än fyrtio år sedan upptäckte jag, att min morfars farbror, THURE EMANUEL SANDGREN (1817-1876) under några år på 1840-talet var målarmästare i staden Hjo vid Vättern. Min morfars far, BROR JOHAN SANDGREN (1829-1917) vistades åren 1843-1844 som lärling hos sin storebror. Själv bröt Thure upp redan 1845 för att emigrera till Amerika, där han kom att vistas i 14 år, mestadels i Philadelphia och Wilmington, Delaware, men också i Kalifornien. I husförhörslängden för Hjo stadsförsamling kunde jag konstatera att Thure faktiskt ägde fastigheten "Tomt 37" - men jag hade givetvis ingen aning om vilken gatuadress detta skulle kunna motsvara idag. Vidare efterforskningar kring detta ämne har i flera decennier varit åsidosatta under rubriken "projekt för min ålders höst ..." en period i livet som aldrig tycks vilja infinna sig.

I måndags var jag inbjuden av Hjo-Tibro släktforskarförening för att föreläsa över ämnet VEM TROR DU ATT DU ÄR? på Folkhögskolan i Hjo. Det blev mycket lyckat, utmärkt lokal och en härlig, månghövdad publik. Efter sådana här framträdande brukar man få en liten blomma eller kanske någon form av publikation. Så även här, och gåvan handlade om Hus och Tomter i Hjo på 1700- och 1800-talet. Hemkommen från föreläsningen bläddrade jag ivrigt i häftet, och hittade en tomtkarta från 1822, där jag snabbt kunde lokalisera Nummer 37, alldeles nära torget och Vättern. Fram genast med en nutida karta över Hjo, och det fanns ingen tvekan: Tomt 37 är det samma som "Sjögatan 6" - en av Hjos mest charmerande små gator med gamla trähus på båda sidor. 

Det blev att raskt återvända till Hjo - där bor mina tre barnbarn, så det gör jag gärna - och hitta fram till Sjögatan. Huset låg där, precis som på kartan från 1822, och föreföll vara rejält gammalt, förmodligen från sent 1700-tal. Bilden ser ni här ovan. Spännande att se den fastighet där min morfars far faktiskt bodde på 1840-talet, och där hans storebror idkade målerirörelse under några år. Genom häcken på baksidan kunde jag ana två gamla skjul - kanske rent av från Thures tid - där han måhända förvarade sina färger och penslar ...

Detta är också släktforskning!

b2ap3_thumbnail_Thure-Emanuel-Sandgren-i-USA.jpg

Thure Emanuel Sandgren (1817-1876), målarmästare, ingenjör, uppfinnare, verkmästare, amatörkonstnär, globetrotter.

Ni vet säkert att det finns en lång rad böcker som är som kataloger över folk. Oftast är det samhällets stöttepelare, de manliga sådana, som visas i porträttgallerier i tjocka böcker från första halvan av 1900-talet. Ungefär som "Gods och gårdar" men med människor.

Hur många som finns vet jag inte. Själv äger jag "Porträttgalleri från Småland" och "Småländska kvinnor". Kanske finns det sådana för alla våra landskap. För oss släktforskare kan dessa böcker ha ett stort värde. Det kanske är första gången där som vi ser ett foto på en släkting.

Jag tror att böckerna inte enbart följer en geografiskt fördelning utan att det även finns en del yrkesmatriklar, som också har porträttbilder.

"Porträttgalleri från Skaraborgs län" finns på runeberg.org, säkert finns det fler där.

b2ap3_thumbnail_Smalandskvinnor1.jpg
I "Småländska kvinnor" finns bland annat ett uppslag från Västervik med kvinnorna i grosshandlarfamiljen Edlund och deras hem.

Mest är det män som avporträtteras, men också kvinnor. Boken ”Småländska kvinnor” gjordes av Georg Eneroth och kom ut 1941. Den presenterar över- och medelklassens kvinnor, men också yrkeskvinnor med egen position i samhället. Totalt omkring 1500 kvinnor i bild och text. Dessutom finns en lång rad fotografier på kvinnornas hem, i många fall interiörer. Kvinnor från alla tre länen i Småland finns med. Varje länsdel börjar med landshövdingens hustru, följt av kvinnorna i städerna och sedan landsbygdens kvinnor.

För varje stad är kvinnorna alfabetiskt ordnade. Västervik inleds med Inez Ahlquist som är teckningslärare vid flickskolan, Elna Andersson som är född Styrenius och maka till rådmannen Helge Andersson, Hulda Andersson som är föreståndare för Västerviks barnhem, och så vidare. Från landsbygden finns till exempel Elisabeth Brodin som är gift med pastorn Gustaf Brodin i Hallingeberg, Annie Lindberg som är lärare på skolan i Törnsfall, och tandläkaren Margit Holmgren i Ankarsrum.

Ett av få undantag från borgerlighetens kvinnor är till exempel Tekla Carlsson i Kalmar, gift med byggnadssnickaren Ragnar Carlsson. Hon var politiskt engagerad i Socialdemokraterna och hade en rad uppdrag för partiet i nämnder och styrelser.

Georg Eneroth gjorde också en bok om värmländska kvinnor, och boken "Västsvenska kvinnor och hem". Kanske finns det fler.

Sådana här böcker kan man köpa på antikvariat, loppisar och auktioner. På http://nomago.cognatus.se/ kan man söka i böckernas register.

Jag undrar om sådana här böcker ges ut fortfarande. Knappast, i dag finns ju all information på nätet.

Som ung arbetade min farmors moster som affärsbiträde i Salarp, och en dag kom en storvuxen lantbrukare in i affären. Han började samtala med det unga biträdet, och utbrast plötsligt »Är du Anna Thorssons dotter? Då hade du en krutgumma till mormor! Hon var den arbetsammaste kvinna jag har sett - hon jobbade hos oss, och tog 100-kilossäckarna på ryggen som en karl när vi tröskade!». Den hårt arbetande krutgumman var Hanna Thorsson (1862-1934), som jag omnämnde när jag bloggade om barnmorskedagböcker. Hon försörjde sina två barn på egen hand, så det var kanske inte så konstigt att hon tog de jobb som fanns - även om det innebar hårt arbete och tunga lyft. Hur såg egentligen livet ut för en ensamstående mor och hennes barn kring förra sekelskiftet? Hur såg samhället på dessa kvinnor, och vilka möjligheter fanns det till försörjning?

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter.jpg

Hanna Thorsson (1862-1934) med barnen Anna (1889-1962) och Thure (1898-1987) hos fotografen, någon gång i början av förra sekelskiftet.

Hanna föddes 1862 på Hagestadborg, en större gård i Löderups socken, som dotter till en statarfamilj. När hon var fyra år gammal avled fadern, och modern gifte aldrig om sig utan uppfostrade döttrarna på egen hand. Det kan dock inte ha varit helt lätt att försörja tre barn som ensamstående kvinna. I Smedstorps husförhörslängd 1875-1885 antecknas nämligen att hon var »fattig», så antagligen har socknens fattigvård bidragit till den lilla familjens utkomst. Dottern Hanna flyttade hemifrån 1879, sedan hon fått en tjänst som piga i Komstad by. På sin sjuttonårsdag knackade hon på hos kyrkoherden i Stiby församling för att visa upp sin prästattest från Smedstorp. Attesten avslöjar att hon läste dåligt både i bok och utantill, något som kan ha sin förklaring i att hon och systrarna säkerligen prioriterade att hjälpa modern i hemmet, framför att gå i skolan. Under de närmaste åren tjänstgjorde Hanna som piga på ett flertal ställen, och 1887 flyttade hon till arrendatorn Ahlberg i Ramsåsa socken. Det var under dessa år hon träffade den man som skulle komma att bli far till hennes dotter Anna 1889. Innan dottern föddes emigrerade han dock till USA, och Hanna stod ensam kvar med lilla Anna. I ytterligare två år stannade hon i Ramsåsa, innan hon hösten 1891 flyttade hem till modern i Smedstorp.

Man kan bara gissa vad invånarna i Smedstorp tyckte om att en ogift kvinna med ett utomäktenskapligt barn inflyttade till socknen. Forskning visar att barn utom äktenskapet visserligen var ganska vanliga på den nordiska landsbygden under 1800-talet, men att det ändå sågs som ett samhällsproblem. Det var dock inte den moraliska aspekten som vägde tyngst, utan den ekonomiska. Utomäktenskapliga barn ansågs nämligen bli allför betungande för fattigvården, och i vissa församlingar försökte man därför hindra ogifta mödrar från att flytta in - det hände även att man trakasserade dem, så att de skulle lämna församlingen. Många präster ansåg dessutom att födslar utanför äktenskapet var moraliskt förkastliga, och en dansk präst gick 1888 så långt så att han beskrev det som en »kräftsvulst på samhället». Intresset för utomäktenskapliga barn gällde dock bara de mödrar som förblev ogifta. Det var nämligen nästan uteslutande dessa som ansågs besvära fattigvården - kvinnor som fick barn strax före giftermålet, eller som sedermera gifte sig, utgjorde däremot inte något problem för socknen.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-o-Thorsson.jpgHanna med maken Ola Thorsson (1845-1900).

Historikern David Gaunt menar dock att de utomäktenskapliga barnen inte nödvändigtvis var ett problem för mödrarna. Han anser att ett oäkta barn kan ha höjt kvinnans värde på äktenskapsmarknaden, för om barnet hade kommit upp i tio-elvaårsåldern kunde det utföra nästan lika stort arbete som det kostade att försörja. Gaunt skriver avslutningsvis att »Om en man gifte sig med en 35-årig kvinna med ett tioårigt barn fick han en extra arbetskraft på köpet. [...] Detta var avsevärt mycket bättre än att gifta sig med en ung kvinna utan barn», och detta var precis vad som hände med Hanna. År 1897 flyttade hon och dottern till Borrby socken, där de inflyttade hos skräddaren och änkemannen Ola Thorsson i Blästorps by. Två månader senare gifte sig Hanna med den sjutton år äldre skräddaren, och året därpå föddes sonen Thure. Lyckan blev emellertid kortvarig, för Ola avled redan i mars 1900, niohundrasex dagar efter bröllopet...

Vid trettiosju års ålder stod Hanna alltså ännu en gång ensam kvar, nu som änka med två små barn att försörja, och det dröjde inte länge innan prästen antecknade ett litet »fattig» i församlingsboken. Hon blev nu åter ensam familjeförsörjare, och det var utan tvekan svårt att få ihop ekonomin. Historikern Birgitta Plymoth konstaterar att arbetsmarknaden vid förra sekelskiftet var strukturerad efter kön, så många kvinnor hamnade i fattigdom på grund av ensamförsörjning och omvårdnad av barn. När Hanna blev änka fanns inte heller några socialpolitiska program som stödde mödrar ekonomiskt, och samhället hade inget större ansvar att försörja sina fattiga medlemmar. De ogifta mödrarnas begränsade möjligheter på arbetsmarknaden stod alltså i skarp kontrast mot den tunga bördan som ensam familjeförsörjare, och Birgitta Plymoth sammanfattar det såhär: »Familjeförsörjande kvinnor var egentligen en anomali i förhållande till den norm som krävde att varje familj skulle förestås och försörjas av en man». Hanna var alltså ovanlig i det avseendet att hon som kvinna försörjde en familj, i ett samhälle där normen var att mannen skulle vara familjeförsörjare.

b2ap3_thumbnail_047-Hanna-Nilsdotter-ldre.jpg

Hanna med barnbarnen Inga-Lisa och Anna-Greta.

Det var hårt arbete, men Hanna fick stor hjälp av den drygt tioåriga dottern Anna. Hon har långt senare berättat om sin barndom, och hur hon ofta fick stanna hemma och passa lillebror Thure medan modern var ute och arbetade. Anna mindes att det var jobbigt att passa Thure, och vid ett tillfälle gick hennes axel ur led när hon skulle lyfta honom. Man kan förstå att glädjen var stor när modern äntligen kom hem efter en lång arbetsdag, med någon kaka eller annat gott. Att Anna ofta var hemma från skolan ser man tydligt i hennes betyg från Blästorps skola 1898-1901. Hon hade hela tiden bra betyg i samtliga ämnen, och även högsta betyg i flit och uppförande, men när det gällde frånvaron ser det värre ut. År 1898 hade hon endast 8 dagars frånvaro, och 1899 var det 44 dagar. Samma år som styvfadern avled var hon dock frånvarande 78 dagar, och 1901 var hon borta hela 97 dagar från skolan.

Båda barnen flyttade hemifrån vid femton års ålder och Hanna flyttade själv till Vallby socken 1914, där hon fick en tjänst som hushållerska. Av någon anledning flyttade hon därifrån bara några veckor senare, för att istället flytta in hos sin dotters svärfar i Bästekille, Södra Mellby socken. Även där arbetade hon som hushållerska, och det måste varit ganska lustigt för barnbarnen att mormor var hushållerska hos farfar. Barnbarnet Inga-Lisa minns att Hanna var en bestämd tant, och de vågade inget annat än att lyda henne. Kanske var det därför man hoppades att Helge och Folke skulle lära sig bättre av att bo en tid hemma hos mormodern, när de hade svårigheter i skolan? Sina sista år spenderade Hanna på Tommarps ålderdomshem där hon avled av en hjärnblödning 1934, efter ett långt och strävsamt liv. Jag får alltid en känsla av stolthet när jag tänker på henne, och hur hon arbetade och slet för att på egen hand försörja sina två barn. Min farmors mormors mor Hanna - krutgumman som bar 100-kilossäckarna på ryggen som en karl.

Referenser / lästips

Gaunt, David, »De ogifta mödrarna och deras barn», i Gaunt, David, Familjeliv i Norden, Stockholm, 1996.

Plymoth, Birgitta, »Kvinnors "medborgerliga" möjligheter : Kvinnor och fattigvård under sent 1800-tal», i Kvinnor på gränsen till medborgarskap : genus, politik och offentlighet 1800-1950 (red. Christina Florin och Lars Kvarnström), Stockholm : Atlas, 2001.

Även om jag började släktforska tidigt och har hunnit fråga mina släktingar om mycket, kändes det ändå som att många frågetecken fanns kvar när min morfar hastigt avled i ett hjärtstopp i maj förra året. Saker jag hade glömt att prata om och ny information som tillkommit under det senaste årets forskande. Än mer påtagligt blev det åtta månader senare, då jag snubblade över något helt nytt och okänt om min morfars familj och han fanns inte kvar att fråga.

Det hela började med att jag för första gången hade beställt hem en personakt från ett av landsarkiven. Flera andra släktforskare hade berättat för mig om dessa och visat vad de kunde innehålla. Tidigare trodde jag inte att de kunde tillföra min forskning något nytt - jag visste ju redan "allt" om min morfars familj. Det som fick mig att tänka om var de stora luckor som fanns i Gävle Heliga Trefaldighets kyrkoarkiv på nätet. Böckerna sträcker sig över en lång tid och det i kombination med sekretessreglerna resulterar i att jag bara kan följa mina släktingar på morfars sida fram till 1925 (nästa bok omfattar åren 1926-1956).  Till slut gjorde jag en beställning på min morfars båda föräldrar, Sven Fredrik Verner Bäckström (1893-1982) och hans hustru Elsa Elisabet f. Hedberg (1897-1991).

Elsas-personakt.JPGFörsta sidan av personakten på min morfars mor, Elsa Bäckström f. Hedberg.

Personakter upprättades 1947/1948 av pastorsämbetena och skulle innehålla uppgifter som t.ex. namn, födelsedatum och födelseförsamling. En akt gjordes för varje person och följde med denne genom livet - anteckningar om yrken, flyttningar och äktenskap skrevs in fram till 1991-06-30.

Uppgifter om föräldrar fördes in då det gällde minderåriga barn. Barn i äktenskapet och utom äktenskapet antecknades i moderns personakt. Anteckningen skulle dock endast göras i den mån den kunde ske med ledning av församlingsboken i den församling där man var skriven. Det kan därför saknas uppgifter om barn som t.ex. flyttat hemifrån. I faderns personakt antecknades mellan 1947-1967 endast hans barn utom äktenskapet som var trolovningsbarn eller arvsrättsförklarade. Övriga barn utom äktenskapet och barn inom äktenskapet antecknades inte.

1971 utfärdades anvisningar om att man retroaktivt skulle komplettera faderns personakt med uppgifter om barn i äktenskapet. Denna komplettering skulle göras med ledning av hustruns personakt och/eller församlingsboken där man var skriven. Ytterligare efterforskningar behövde inte göras för att säkerställa att allt fanns med.

 Så en dag kom det ett mejl från landsarkivet med de beställda personakterna. Jag ögnade igenom dem och såg vid första anblick inget märkvärdigt. Några av de yngsta barnen stod med och födelseuppgifterna stämde överens med de jag redan hade. Men, så såg jag plötsligt att bland barnen fanns ett nytt namn! En till syster till min morfar!? Flickan hette Elsa Birgitta och var född 1941-09-12. I parentes stod död. När då? tänkte jag. Aldrig hade jag eller min familj hört talas om detta barn. Kunde det vara ett skrivfel?

Som släktforskare får man ganska snabbt lära sig att det som sägs inom släkten inte alltid stämmer. Den största anledningen till att jag ifrågasatte uppgiften att morfar haft en till syster var för att det alltid hade pratats väldigt öppet om familjen. Hemma i bokhyllan har jag dessutom min morfars mors gamla konfirmationsbibel, där alla barn, barnbarn och ingifta finns nedskrivna med namn och födelsedatum. Ja, alla utom denna Birgitta...

Utdrag-ur-familjebibel.JPG
Uppslag i familjen Bäckströms bibel, som morfars mor Elsa fick vid konfirmationen 1911.
Här antecknades barn, barnbarn och ingifta släktingar.

Familjen Bäckström bodde trångt i en lägenhet på Nynäsplan i Gävle, två vuxna och tio barn. Det var knapert. Fadern Sven hade många olika ströarbeten under årens lopp och var bl.a. chaufför på bussen som gick fram och tillbaka till Forsbacka i Valbo. Av fattigvårdens handlingar framgår att familjen flera gånger ansökte och beviljades bidrag för att ha råd med mat, hyra m.m. På gården fanns ett trädgårdsland där man odlade egna grönsaker, och i burar födde man upp kaniner som senare skulle bli mat. Av skinnet som blev över gjorde Elsa handskar och mössor. Inget gick till spillo.

Min morfar föddes den 17 oktober 1937 och fick namnet Ulf Arnold. Hans mor Elsa hade då fött sammanlagt nio barn under 14 års äktenskap. Ulf blev tilltalsnamnet, och Arnold fick han som andranamn för att hedra en äldre bror som dött 1932 av diabetes, bara fem år gammal. Historien om Arnold har jag fått höra ända sedan jag var liten, och den känner i stort sett alla i släkten till. Även fast pojken inte är begravd på samma ställe som föräldrarna så valde man ändå att skriva in hans namn på deras gravsten i samband med att hans egen gravplats togs bort efter några år. Han finns dessutom inskriven i familjebibeln tillsammans med de andra barnen, och där finns ett † i anslutning till hans namn.

Vem var då Birgitta? Jag började leta, försökte hitta svar. Först en sökning i Sveriges Dödbok, men inget napp. Efter ytterligare några försök kunde jag konstatera att det saknades uppgifter under flera år från Gävles församlingar på 1940-talet. Kanske var det förklaringen. Eftersom jag hade ett födelsedatum började jag istället söka i kyrkoarkiven utifrån det. Originalet av Gävle Heliga Trefaldighets födelsebok 1941 fanns inte skannad och digitaliserad, så jag fick nöja mig med SCB:s utdrag. Efter en del bläddrande hittade jag ett barn med rätt namn och föräldrar, född som barn nr 264 det året! Det fanns en till syster!

 Elsa-fdelse-1941.jpg

SCB:s utdrag av Gävle Heliga Trefaldighets födelsebok, 1941.

Med tanke på att flickan stod som död på personakten började jag leta vidare i dödboken, också den i form av SCB:s utdrag. 1941 - inget napp. 1942 - samma. När jag öppnade året 1943 hade jag inga stora förhoppningar om att hitta henne, men så plötsligt fanns hon där, död 1943-11-17. Dödsorsaken: Bronchit. capillaris. Mongolismus. Med andra ord luftrörsinflammation till följd av mongolism, idag mer känt som Downs syndrom...

Jag var i chock. Hur kunde morfar inte ha berättat om detta? Jag var helt övertygad om att han skulle ha berättat om han visste något. Med morfar borta fick jag istället fråga andra släktingar om de kände till något. Jag ringde till syskonen Göran (f. 1931), Ulla (f. 1934) och Hans (f. 1935), men ingen visste något. Svaret jag fick var att det kunde ha funnits ett syskon till, men att det barnet i så fall var dödfött. Att barnet skulle ha bott hemma med de övriga i nästan två år verkade omöjligt, även om både födelsebok och dödbok uppgav föräldrahemmet som den adress hon var skriven på.

 
Elsa-dd-1943.jpg

SCB:s utdrag av Gävle Heliga Trefaldighets dödbok, 1943.

Mina efterforskningar slutade inte där. Jag ville få fram hela sanningen. Antingen ljög alla om att de inte visste något, eller så hade barnet aldrig bott hemma. Jag tyckte ändå att någon borde ha känt till det, särskilt Göran som ju skulle fylla 12 år samma år som Birgitta gick bort, men icke. Istället tog jag kontakt med landstingsarkivet i Gävle. De förvarar bl.a. födelsejournaler för barn som är födda på sjukhuset i staden. Där fanns Birgitta med 1941, 3550 g tung och 53 cm lång. Hon inkom den 19/9 (födelsedagen) och utgick därifrån först den 1/10. Barnet har sneda ögon. Tar ofta fram tungan. Skriker ibl. omotiverat. Är med allra största säkerhet ett fall av mongolism.

Det förefaller som att Birgitta aldrig togs hem efter sin födelse den 19 september 1941. Hon blev kvar på sjukhuset på inrådan av läkaren. En typisk mongol med sneda ögon, sadelnäsa, stor tunga, ökad flexibilitet i lederna och misstänkt korta lillfingrar. Pat. fjällar kraftigt över hela kroppen. Därifrån flyttades hon i oktober till barnhemmet Lilla Källbäck. Det framgår av en liten blyertsanteckning som både jag och arkivarien först hade missat. Av handlingar från landstingsarkivet och stadsarkivet i Gävle framgår vidare att Birgitta hämtades till barnhemmet direkt från lasarettets medicinska avdelning. Orsaken: att hon på grund av sin sjukdom inte kan vårdas i föräldrahemmet. Läkaren ansåg att barnet behövde emottaga vård på grund av att det är mongoloid idioti samt även med hänsyn till familjens sociala fäste.

b2ap3_thumbnail_Lilla-Kllbck-oktober-1937.jpg

Lilla Källbäck i Gävle byggdes 1922 som ett mödra- och spädbarnshem. 1926 övertogs det av barnavårdsnämnden och drevs som barnhem fram till 1970-talet. Foto: Länsmuseet Gävleborg.

Jag letade vidare. Efter ytterligare förfrågningar hos landstingsarkivet visade det sig att Birgitta flyttades från Lilla Källbäck till Sinnesslöanstalten Karlsberg i Gävle hösten 1943. Hon var då ca två år gammal. Denna typ av hem kallades också för "idiotanstalter", och var uppförda i syfte att vårda och uppfostra "idioter". Gävle låg i framkant när det gällde att ge särskild vård till behövande barn, och hade bl.a. öppnat landets tredje sinnesslöskola 1874.

I Nordisk familjebok från 1910 kan man läsa vad som kännetecknade en idiot. Det var en okunnig och obildad person. En som är oförmögen att begripa eller lära något. En fåne eller en sinnesslö individ som är andesvag. Under begreppet "idioti" kan man vidare läsa: "[...] en medfödd eller i barndomen uppkommen ytterlig svaghet hos själsförmögenheterna, så att dessa icke utvecklas, utan kvarstå på en ståndpunkt, som motsvarar eller understiger den tidigare barnaålderns andliga nivå. I allmänhet kan det sägas, att verklig idioti icke blott beror på en afstannad utveckling af hjärnan och dess bark, utan har sin grund i sjukdomar under fosterlifvet eller den tidigaste barndomen, hvilka på ett bestående sätt skadat hjärnbarken."

I Gävle stads barnavårdsnämnds arkiv finns en ansökan till anstalten daterad den 29 september samma år, och bifogat finns åldersbetyg, läkarutlåtanden samt en ansvarsförbindelse där barnavårdsnämnden tar på sig att betala 150 kr/år för flickans vistelse på hemmet. Exakt när hon flyttades över till Karlsberg framgår inte av handlingarna, men jag visste sedan tidigare att hon dog redan i november samma år. Om dödsfallet finns inga särskilda handlingar från Karlsberg - det enda som tar upp saken är en liggare över de inskrivna barnen och där har man skrivit död.

Till slut fick jag alltså svar på vem Birgitta var och vad som hade hänt henne. Hon är ett tragiskt exempel på den syn man hade på vissa sjukdomar och utvecklingsstörningar förr i tiden, ja kanske till viss del även idag. Jag blev väldigt illa berörd. Till en början arg på föräldrarna, som så enkelt verkar ha lämnat kvar henne på sjukhuset och sedan åkt tillbaka hem och låtsats som att ingenting hade hänt. Aldrig berättat om det för sina andra barn, om lilla Birgitta som åkt till himmelen. Nu i efterhand ser jag det i ett annat ljus. Självklart måste händelsen ha satt sina spår i min morfars föräldrar, kanske mer än någon anade. Vem vet om Elsa grät sig till sömns i flera månader efteråt, eller om det var Birgittas öde som gjorde att Sven var så glad i spriten? Det var inte bara deras beslut att Birgitta skulle vårdas på barnhem, det var samhällets. Den tidens ideal. Kanske hade hon fått vara kvar hemma om det istället hade utspelat sig idag. Jag hoppas och tror det.

Man är inte död förrän man är bortglömd. Genom släktforskningen kan vi göra våra släktingar levande igen.

b2ap3_thumbnail_Elsa-och-Sven-Bckstrm.jpg
 Min morfars föräldrar, Sven och Elsa Bäckström.

Lästips:

• Statens offentliga utredningar 1949:11 - Betänkande om sinnesslövården
  (finns att ladda hem gratis här)

• Öhman, Annica, Barnen från Källbäck, 2006.

De allra flesta släktforskarföreningar har någon sorts forskarhjälp dit medlemmarna kommer för att få hjälp att lösa stopp, tyda något besvärligt textavsnitt eller hitta mer information, om sina släktingar. I min förening, Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening, heter denna forskarhjälp AnAkuten och hålls normalt en gång i månaden.

Jag har funderat över varför det är så roligt att vara med på AnAkuten. Det är förstås stimulerande att träffa folk, särskilt de som delar mitt intresse för släktforskning och historia, men framför allt så lär jag mig själv massor varje gång. Varje AnAkuten är ett äventyr i sig: jag kan få tyda ett femtiotal dödnotiser, försöka spåra en kvinna som enbart anges vara född i "Värmland", söka i generalmönsterrullor, leta efter bouppteckningar, hitta levande släktingar utifrån väldigt luddiga uppgifter eller så tydligt som möjligt förklara varför den funne personen nog inte är den som eftersökts.

På senaste AnAkuten i måndags hjälpte jag en nybörjade att komma igång med sin forskning. Hon blev varse att släktforskning inte bara handlar om att leta rätt på namn och levnadsår utan att man även lär sig om den tid och miljö våra anor levde i. En av hennes förfäder avled 1834 i Partille och när vi slog upp dödboken möttes vi av ett uppslag där 54 av de 58 döda alla avled i samma sjukdom. Det vi beskådade var kolerans intåg i Sverige, där Göteborg ju drabbades först. Hennes anfader var en de först avlidna i sjukdomen.

b2ap3_thumbnail_Partille-C-3-1829-1860-Bild-33-sid-57.jpg

Koleraepidemin 1834. Partille, C:3, sid 57. Bild från ArkivDigital.

För någon vecka sedan var jag med på Katrineholms-Flen-Vingåkers släktforskarförenings Jourhavande släktforskare på biblioteket i Katrineholm, där föreningen disponerar ett rum. Under kvällen levde vi upp till uttrycket "Finns det hjärterum finns det stjärterum" när vi slog någon sorts inofficiellt världsrekord i hur många släktforskare man kan trycka in i ett rum. Ändå kändes det inte trångt så rummet kanske är inlånat från Hogwarts och helt enkelt blir lite rymligare för varje person som ivrigt försvinner in i ett aktuellt genealogiskt mysterium. I detta uppenbarligen magiska rum flockades ivriga släktforskare för att med benäget bistånd av KFV:s trevliga experter tolka svårlästa texter och lösa knepiga problem. Jag träffade några forskare som jag utbytt anor med på Anbytarforum och vi diskuterade en släktkrets i en av mina favoritsocknar, Björkvik. Trots att jag själv inte ingår i släktkretsen har jag utforskat den rätt grundligt. Visst är det givande att ha mejlkontakt med andra forskare eller delta i diskussioner på Anbytarforum men det är ändå betydligt trevligare att träffas "på riktigt". I en kväll fylld av släktforskning var nog höjdpunkten ändå att få vägleda en nybörjare in i släktforskningens förtrollande värld.

Så om du har fastnat i din forskning eller bara vill prata släktforskning med likasinnade, besök din lokalförenings nästa släktforskarjour!

När den förra regeringen för åtta år sedan tillträdde, skyndade sig den nya Kulturministern, Lena Adelsohn Liljeroth, att avskaffa den styggelse, som den förrförra regeringen hade infört, nämligen GRATIS INTRÄDE på de statliga museerna. Som alla vet, utgör intäkterna från inträdesavgiften endast en mycket liten del av den totala budgeten för ett statligt museum, men den utgör i sig en hög tröskel för alla dem, som kanske skulle vilja besöka våra i övrigt skattefinansierade kulturella institutioner. När avgiften slopades upplevde de statliga museerna en publiktillströmning som aldrig förr, en guldålder som sedan effektivt ströps när avgifterna återinfördes. Men för Lena Adelsohn Liljeroth och hennes allianskamrater handlade det om en helig princip, en ideologi som predikar att svenska folket skall uppfostras att förstå att "om det smakar så måste det också få kosta" och "man skall betala för sig - det finns inga fria luncher". För den principen offrade man gärna hundratusentals intresserade besökare och många museer tvingades återgå till sin tidigare Törnrosatillvaro.

Som en av sina allra första åtgärder, meddelar den nya regeringen och den nya kulturministern, Alice Bah Kuhnke, att inträdesavgifterna nu åter slopas, och museivärlden (åtminstone de statliga museerna) jublar. Man kan säga att just detta vägval har blivit en sorts symbolfråga, där den nya regeringen inkasserar en massa pluspoäng och där slutsatsen måste vara: Kulturell generositet kostar inte så mycket, men skänker enorm goodwill och många positiva vibbar. 

Osökt kommer vi därmed in på en annan del av kultursektorn; VÅRA ARKIV! Borde inte också denna statliga verksamhet vara befriad från avgifter? Vadå? säger ni kanske. Det kostar väl inte något att besöka Riksarkivet eller våra landsarkiv? Nej, det gör det inte och det skall det, bl a av demokratiskäl, inte göra. Samma sak gäller för våra bibliotek, som tack och lov fått en skyddslag kring sin verksamhet. Ändå kostar det i dag en bra slant att "besöka" Riksarkivet och Landsarkiven. Detta om man med ordet "besöka" menar "få tillgång till". I dag besöker vi mestadels våra arkiv via våra datorer i hemmet. Digitaliseringen har medfört en radikalt förbättrad tillgänglighet. Vi behöver för det mesta inte längre ägna tid och energi åt mångmilafärder till just det arkiv vi behöver få tillgång till. Mycket av det viktigaste materialet finns redan där hemma - på några knapptryckningars avstånd.

Detta är välsignat och bra, men det kostar! Runt tusenlappen per år vill Riksarkivet ha av oss för att vi skall få tillgång till de med offentliga medel inskannade digitala bilder, som utgör vår gemensamma kulturskatt och egendom. Är detta rimligt? Egentligen inte! Om folkbiblioteken och de statliga museerna är avgiftsfria, så skall givetvis även arkiven vara det, även om man idag väljer att nyttja dem på ett modernt sätt; Digitalt. Jag tror mig veta, att t.o.m. Riksarkivarien är av denna mening, men att det just i vårt land finns en ytterligare dimension att förhålla sig till; förekomsten av en eller flera kommersiella aktörer!

I begynnelsen var GENLINE, företaget som vägrade acceptera Riksarkivets dåvarande slutsats, att en digitalisering av det svenska kyrkoboksmaterialet aldrig skulle vara ekonomiskt möjlig eller försvarbar. När det lilla företaget så småningom kunde påvisa att det faktiskt var möjligt, och det började flyta in pengar, ändrade Riksarkivet sig plötsligt och ville nu själva ha en del av kakan, helst hela. Under många år motarbetade Riksarkivet mer eller mindre aktivt Genline, men fick till slut stryka flagg när det stod klart att offentlighetsprincipen krävde så. Riksarkivet inledde nu ett samarbete med Mormonkyrkan (FAMILY HISTORY LIBRARY - FHL), som ju en gång hade mikrofilmat större delen av de svenska kyrkoböckerna - i alla fall fram till 1860/1895. Det handlade således om att göra om hela Genlines arbete, och utifrån samma rätt bristfälliga grundmaterial (Mormonfilmerna) åstadkomma digitala bilder. Genlines bilder finns i dag hos släktforskningsjätten ANCESTRY medan bilderna från Riksarkivet/FHL finns både hos FHL (dock endast på deras bibliotek och arkiv - inte på nätet) och på Riksarkivets Digitala forskarsal (mot avgift).

Hade det nu bara handlat om dessa två aktörer, hade det kanske inte varit så svårt att avskaffa Riksarkivets avgifter. Men det finns en tredje aktör: ARKIV DIGITAL - en mycket duglig sådan, som tagit sig för att göra det som Riksarkivet borde ha gjort, nämligen att göra om mormonernas arbete från 1950- och 1960-talet, men nu med moderna metoder och i färg. Till forskarnas förtjusning har företaget med sin digitalfotografering åstadkommit en överlägsen bildkvalitet och ett utmärkt navigeringsverktyg. Det finns väl ingen svensk släktforskare som i dag skulle vilja vara utan Arkiv Digitals version av de svenska kyrkoböckerna till förmån för Riksarkivets eller Ancestrys? Om Riksarkivet till sist skulle få för sig att avskaffa forskningsavgifterna, skulle det då innebära slutet för Arkiv Digital?

En flitig släktforskare behöver i dag alla tre resurserna ... och sammantaget blir det ganska dyrt:

ARKIV DIGITAL för det primära materialet; Kyrkoböcker, Bouppteckningar m.m.

ANCESTRY för det visserligen bristfälliga men ändå användbara registret till födda i Sverige 1860-1941, samt för alla de möjligheter man erbjuder kring forskning i andra länder, främst USA men också Canada och de nordiska länderna.

RIKSARKIVET för allt det övriga material som inte finns hos de andra.

Man skulle önska sig någon form av samarbete mellan Riksarkivet och Arkiv Digital, men exakt hur det skulle gå till och med vilka ekonomiska förtecken, är inte jag människa att begripa. Men visst skulle det vara bra ...

Nyligen köpte jag Kugelberg-skivan, en riktig guldgruva för oss släktforskare. Jag hade hört mycket gott om denna skiva, och med tanke på att Kugelbergska samlingen innehåller drygt 200.000 tidningsnotiser hoppades jag på något fynd kopplat till min eget släkt. Jag blev inte besviken, för det dröjde inte länge innan jag hittade svaret på ett av släktträdets många frågetecken - hur och varför min farmors farmors mormors halvbror Carl Joseph Carlberg i Linköping begick självmord 1895. Hela händelsen beskrivs detaljerat i en liten tidningsnotis från den 17 juni samma år:

»Aftonen förut hade han suttit och samspråkat med en umgängesvän till kl. ½ 9, och hvarken denne, ej heller Carlbergs hustru eller tjensteflicka hade hos honom iakttagit någon förändring, som lät ana hvad som skulle inträffa. Man gick lugnt till sängs, och först i går morgse, då tjensteflickan kom in i C:s arbetsrum, hvilket äfven tjenade som hans sofrum, upptäcktes det sorgliga tilltaget. C. fans hängande i en snara af smalt snöre, hvars öfre ända han fäst i en klädhängare på dörrposten. Hans kropp var redan stel och kall. Innan C. skred till utförande af sitt dystra beslut, hade han ordnat sina papper m. m. samt skrifvit ett bref till nämnde umgängesvän. Orsaken till sjelfmordet känner man ej med visshet, men torde denna med allt skäl få sökas i de kroppsliga lidanden, hvaraf C. hemsökts i följd af gikt samt hjertfel.»

I äldre tid var självmord en brottslig handling, som krävde att man undersökte i vilket sinnestillstånd självmordet hade begåtts. Lagen var nämligen väldigt sträng när det gällde dessa så kallade »självspillingars» begravningar. I 1856 års upplaga av 1686 års kyrkolag kan man till exempel läsa att »Begrafning i tysthet, som efter Domarens utslag bör verkställas, sker utan någon sollenitet, och utan likföljande procession, allenast under närvaro af dem, som dervid hafva något att uträtta, hvarjemte alla ceremonier och bekostnad af klockor, vagnar och sermon blifva förbjudna, skolande den som häremot bryter plikta 200 daler S:mt, beslagaren och socknens fattige till tveskiftes, eller i brist af böter straffas med 14 dagars fängelse. Om någon prestman en sådan oloflig begrafning tillåter eller bevistar, sättes han, sedan han derom öfvertygad blifvit, ifrån sitt embete på ett halft års tid». 

Denna typ av begravning gällde alltså för personer »som i hufvudsvaghet, raseri eller annan vånda afhändt sig lifvet» (för att citera en kunglig förordning från 1727), men om någon uppsåtligen begått självmord var lagen ännu strängare. Då väntade en så kallad neslig begravning (sepultura asinina), då »en sådan sielfspilling af skarprättaren til skogs föras, och i jord gräfvas» (1734 års lag). I 1856 års version av 1734 års lag finner man en annan formulering, som ännu tydligare visar den negativa synen på självmord. Där stadgas nämligen att nesliga begravningar »verkställes af skarprättaren, som nedgräfver den döde kroppen i skogen eller galgbacken, lika som ett oskäligt kreatur»... Först på 1860-talet upphörde självmord att klassas som brott, men det det skulle dröja till en bit in på 1900-talet innan självmördare tilläts att begravas på sedvanligt sätt. 

b2ap3_thumbnail_C-J-Carlberg-1_20141016-190836_1.jpg

Ur Kugelbergs klippsamling (från Kugelberg-skivan)

De undersökningar som hölls i samband med självmord var ofta mycket djupgående, eftersom myndigheterna ville ta reda på exakt hur och i vilket sinnestillstånd ett självmord hade skett. Man ville tränga in i den avlidnes tankevärld och livssyn, man ville få en så bra bild som möjligt av hälsotillståndet, tillvaron, ekonomin samt det allmänna beteendet och levernet. Det efterlämnade källmaterialet (som i regel finns i urtima tingets domböcker) är därför väldigt innehållsrikt, och ger oss släktforskare en unik möjlighet att lära känna personen som begick självmord.

Hustrun Elna Håkansdotter (1693-1729) från Ålstorp i Västra Karaby socken är en av de personer man möter i domböckerna. Hon hade till en början varit lugn och frisk, men efter ett års äktenskap hade hon plötsligt en dag gått in i en hage för att sova, och hade därefter varit yr och huvudsvag. I sex veckors tid hade hon dessutom med jämna mellanrum skrattat i flera timmar i sträck. I början av 1720-talet hade hon åter varit svag och yr under lång tid, och vid ett sådant tillfälle hade hon rymt från dem som vaktade henne och återfanns i ån. När hon blev hämtad därifrån hade hon blivit mycket upprörd, och klagade över att folket inte lät henne vara kvar i ån, »hwarest så gott och wackert war». Vittnen berättade att Elna i övrigt var en snäll och gudfruktig kvinna mellan sjukdomsperioderna, även om hon efter den första perioden 1713 hade fått ett »fasligt och bistert uppseende», något hon inte haft tidigare. Långfredagen 1729 försvann Elna från hemmet, varpå äldsta dottern och några andra letade efter henne vid ån. Denna gång hittade man henne avliden - hon hade ännu en gång vandrat ut i ån, där hon sagt sig »hört så mÿcket spel och wackert folk», och drunknat.

b2ap3_thumbnail_Trans-1747_20141016-190936_1.jpg

Även i kyrkböckerna finns emellanåt detaljerade uppgifter om begångna självmord, såsom här i Tranås kyrkbok 1718-1751. Löjtnant Mormans stalldräng Per Skogberg hade i december 1747 hängt sig i stallet med hjälp av ett hästgrimmeskaft, och vid ett efterföljande urtima ting beslöts att kroppen »af ährligt folck skulle nedtagas, handteras och i tysthet afsijdes på Kyrkiogården nedgräfwas» (Tranås CI:2, sid 83; AD Online).

Klockaren Paul Sandberg (1771-1806) i Vallby hittades död upp och ner i en brunn, »där han således efter allt utseende af hufwudswaghet sig sjelf dränckt och såmedelst lifvet afhändt», konstaterade häradsrätten. Ett vittne berättade att han funnit klockaren »till sinnet ganska swag och oredig», och klockaren hade själv berättat för vittnet att han inte kände sig »rätt frisk sedan han dagen tillförene, under en resa till Cimbrishamn, blifwit af regn genomblötad och såmedelst till hellsan skadad». Detta regn hade tydligen lett till någon form av sinnessjukdom, för efter besöket i Simrishamn hade klockaren »uti ord och åthäfwor synts både oredig och till sinnet owanligt störd». Det var alltså ingen tvekan om att självmordet skett under ett anfall av sinnessjukdom, så klockaren slapp en neslig begravning. När inspektorn Peter Fredrik Carlsson (1790-1835) begick självmord i Ingelstorp var däremot tryckande fattigdom den huvudsakliga orsaken. I domboken kan man läsa att fjärdingsmannen hade hittat Carlsson

»sittande död wid wäggen i Logen af Östra Längan till hans arrenderade hemman, hållande i högra handen en afskjuten pistol, hwars mynning war riktad tätt emot högra tinningen, der skott ingått i hufwudet och bildat ett rundt hål ofvanför högra örat, och hwarigenom äfven hufvudskålen blifvit spräckt på flera ställen; men för öfrigt ingen yttre åkomma. Dessutom hade förekommit att Carlsson någon tid förut lidit af en märkbär sinnes oro, som grensat till förvirring i följd af hans ytterst fattiga omständigheter». 

Även i dagstidningarna kan man hitta detaljerade uppgifter om begångna självmord. Rubriken »Sjelfmord» i fetstil var vanligt förekommande under slutet av 1800-talet, och dagstidningarna är ibland skrämmande sensationslystna. Inga detaljer sparas, och den personliga integriteten far all världens väg. Landskrona-posten berättade till exempel i september 1896 att handlanden M. Persson från Flygeltofta i Saxtorps socken hade begått självmord i en furudunge i närheten av sitt hem, genom att skära sig med en kniv i halsen och magen. Han hade påträffats vid liv morgonen därpå, men avled kort därefter. Orsaken troddes vara sjuklighet. Ett exempel på att självmord var en nyhet som spred sig långväga finner man då tidningen Wernamo i mars 1882 skriver om två skåningar som hade begått självmord, skräddaren Nordqvist i Malmö och f. d. soldaten Påhlman i Stora Herrestad. Tidningen skriver utan omsvep att »De voro båda storsupare. Skräddaren, som efterlemnar hustru och sju barn, dränkte sig i kanalen, och f. d. soldaten sköt en kula i pannan». 

För oss släktforskare är ett självmord alltså inte bara en tragisk händelse i släktträdet, utan även en möjlighet att lära känna de anförvanter och förfäder som valde att ta sina liv. Vilka de var, hur de tänkte, hur de bodde och hur de såg på sitt eget liv - det liv som de så tragiskt valde att avsluta.

Lästips

Jarrick, Arne, Hamlets fråga : en svensk självmordshistoria, Stockholm : Norstedt, 2000.

Odén, Birgitta, Leda vid livet : fyra mikrohistoriska essäer om självmordets historia, Lund : Historiska media, 1998.

Så var det äntligen dags! Nu på söndag den 19 oktober kl. 20.00 är det säsongsstart för TV-programmet "Allt för Sverige". Den nya säsongen är den fjärde i ordningen och visas som vanligt på SVT1 med Anders Lundin som programledare. Tio utvalda svensk-amerikaner med olika bakgrund kommer till Sverige med förhoppningar om att få lära sig mer om vårt land och sina svenska släktingar.

Tillsammans med deltagarna och programledaren slussas vi mellan olika platser i Sverige för att få veta mer om svensk kultur och kutym. Vackra naturlandskap varvas med historia och udda tävlingsgrenar. En efter en får deltagarna åka tillbaka till USA, bara en blir kvar och får priset - en släktträff med den svenska släkten.

Under våren 2014 fick jag beskedet att jag fått en av släktforskartjänsterna inför den kommande säsongen. Tillsammans med Leif Mörkfors, som fick huvudansvaret, skulle jag samla ihop det material som så småningom blev till en levande berättelse i TV. Redan innan jag satte igång förstod jag att det var ett enormt arbete, men det visade sig vara ännu större än jag trodde!

Den första månaden på mitt nya jobb ägnades åt att kontrollera att de som ansökt till programmet verkligen hade svenska anor. Programmet har en egen hemsida där man fyller i ett formulär med ett stort antal frågor, bl.a. kring vad man vet om den svenska släkten, och utifrån den informationen började jag mitt sökande. I vissa fall fanns det mycket upplysningar, men oftast var det ganska knapert. Vissa hade far- eller morföräldrar som emigrerat, andra hade en farfars farfars far som gjort samma sak 50 år tidigare. Varje fall var unikt och hade sin problematik.

En första gallring gjordes av de castingansvariga genom intervjuer på telefon och Skype. Därefter valdes ett 40-tal personer ut för att träffa castingteamet  i USA innan det slutgiltiga beskedet kom. Vid valet av deltagare var det i första hand deras personlighet som spelade in, men vi ville även ha personer med släkt från spännande (och nya) platser och med spännande släkthistorier.  

När deltagarna var valda började nästa del i arbetet, nämligen att generation för generation följa deras svenska emigrants släkt bakåt i Sverige och hitta spännande information. Både jag och Leif ville hitta det där lilla extra om varje person för att göra berättelserna mer levande, så det blev ett intensivt forskande, både i kyrkoarkiv och andra handlingar. Parallellt med det började vi också forska framåt i tiden för att hitta levande släktingar till en ev. släktträff. Eftersom vi inte visste vem som skulle vinna var vi tvungna att förbereda alla tio!

b2ap3_thumbnail_Allt-fr-Sverige.jpg

Troy, John, George, Nick, Leslie, Courtney, Nate, Jennette, Katie och Amanda
- de tio deltagarna i fjärde säsongen av "Allt för Sverige". (Foto: SVT)

Programmets kärna, som särskilt intresserar oss släktforskare, är de s.k. "skatterna", där deltagarna ensamma får åka iväg till sin svenska släkts hembygd och lära sig mer om hur livet var för dem innan de emigrerade. På en stubbe, sten eller annan upphöjning i naturen får deltagarna öppna en skattkista, vilken innehåller ett brev och ett urval av fotografier och andra dokument som kastar ljus över deras för länge sedan avlidna förfäder.

Det är spännande, lärorikt och känslosamt. Många tror kanske att det "bara är TV", och att man genom omtagning efter omtagning tvingat fram en tår eller två, men så är verkligen inte fallet.  Jag deltog även under inspelningarna och ansvarade då för de ovannämnda "skatterna". Till min förvåning blev flera av deltagarna mycket berörda av det de fick veta om sin släkt, och många gånger resulterade det i att även vi i inspelningsteamet fällde en tår - särskilt när deltagaren läste sitt brev högt. En av anledningarna till att det är så väldigt laddat är för att breven också anknyter till deltagaren och dennes livserfarenheter. Man kan t.ex. hitta likheter mellan deltagaren och någon av hans eller hennes förfäder. Det förstår man tyvärr inte alltid i TV, eftersom större delen av materialet har klippts bort.

I andra fall är tyngdpunkten i berättelsen istället varför deltagarnas släktingar valde att lämna Sverige. Genom kyrkböcker och andra källor kan man måla upp en bild av hur vissa levde i svår fattigdom och inte hade något annat val än att emigrera. I vissa fall kan man också hitta mer konkreta avtryck från deltagarnas förfäder, t.ex. genom brev som skickats från USA hem till Sverige.

Kanske handlar det i slutändan om att äntligen få en slags bekräftelse, både för sin egen skull och för sina närmaste borta i USA. Man har pratat i flera generationer om den svenska man eller kvinna som tog sitt pick och pack och lämnade Sverige, men man vet inget namn och inget om personens bakgrund.  Plötsligt får man allting svart på vitt och en av livets pusselbitar är på plats. I likhet med många adopterade, tror jag att amerikaner känner en viss rotlöshet. Till skillnad från oss i Sverige, som ofta kan följa vår släkt i flera generationer inom ett begränsat område, är alla mer eller mindre inflyttade till USA.

Jag kan redan nu utlova en väldigt spännande programserie med många intressanta släkthistorier! Hoppas ni tycker det är lika kul som oss att få följa med på de tio svensk-amerikanernas fantastiska resa. Vem vet - kanske är ni också en del av de berättelser som skildras i programmet och har gemensamma anor med deltagarna!!

Kärlek spelade inte alltid så stor roll vid val av äktenskapspartner. Vid Jönåkers häradsrätt tvistade två fäder år 1740 efter att det äktenskapskontrakt de skrivit mellan sina barn underkänts av häradsrätten. Det var tydligen inte ovanligt att föräldrarna trolovade sina barn i unga år. Det här är det enda fallet jag har träffat på, så kanske var sedvänjorna annorlunda i olika landsändar. 

"Gästgivaren Anders Andersson i Vreta, Kila socken, tilltalade byggmästaren och mjölnaren Niklas Börling i Fada kvarn, Tuna socken, angående det han ej skall vilja förbliva vid det så kallade testamentariska kontrakt som dem emellan blivit upprättat den 26 april nästledes, av innehåll att som Börlings son vid namn Jakob, blivit trolovad med Anders Anderssons dotter vid namn Maria, ty har Anders till dem upplåtit dess frälsemjölkvarn tillika med sågkvarn, Qvarntorp kallad, belägen i Östergötland, Bråbo härad och Kvillinge socken, den Jakob Börling skulle i 3ne år utan avgift få bebo och bruka, samt sedan därav årligen giva 50 daler kopparmynt." (renoverad dombok, Södermanlands län, 80 a. Jönåkers häradsrätt, 1740 3/11 § 30)

Anders Andersson och Niklas Börling tvistade nu om den årliga avgift Jakob Börling skulle erlägga, då Niklas Börling hade avstått 3/4-delskronoskattehemmanet Börstorp i Regna socken till Anders Andersson. Så långt flöt förberedelserna för en vigsel mellan Jakob Börling och Maria Andersdotter på. Häradsrätten underkände dock trolovningen eftersom Jakob och Maria var för unga för att ingå äktenskap.

"Man eller qvinna må ej förr i ächtenskap träda, än han hafver fyldt tiugu ett åhr, och hon femton; utan Konungen pröfvar skiäligt, at lof ther til gifva". 1734 års lag, Giftermålsbalken.

b2ap3_thumbnail_1734-rs-lag2.jpg

Jakob Börling var född 1722 1/10 vid Fada kvarn i Tuna och alltså bara 17 år gammal när trolovningen ingicks våren 1740, medan Maria Andersdotter, som döptes 1726 13/2 i Vreta, Kila, var 14 år ung. Vad hände då? Väntade de unga tu på varandra och levde lyckliga tillsammans? Nej, det gjorde de inte. Jakob Börling gifte sig faktiskt innan han fyllt 21 (1743 30/1) i Lunda med änkan Kristina Andersdotter (1718- 1761) i Gävle, en liten by i Lunda socken. Han blev sedan rusthållare i Gävle, där han avled 1771. Maria Andersdotter gifte sig 1743 i Kila med mjölnaren Johan Holm (1714 ca- 1759) i Åkfors kvarn, Bettna.

En annan ung brudgum var Maria Andersdotters yngre bror Johan Andersson ((1738- 1780), som bara var 18 år när han gifte sig med rusthållardottern Katarina Andersdotter (1737- 1768) i Jäder, Lunda:

"Samma dag anhöll drängen Johan Andersson vid Vreta gästgivaregård, att honom måste tillåtas träda uti äktenskap med gästgivarens Anders Torstenssons dotter, Katarina Andersdotter här i Jäder, fastän han icke ännu innehaver det åldersårtal, vilket lagen stadgar för den som hjonelag bygga måtte. Och alldenstund vice komministern uti Lunda och Kila församlingar vördige och vällärde Jakob Rondelitius igenom dess under detta dato indelta attest utur Kila kyrkobok, intygat att bemälte Johan Andersson är född 4 januari 1738. Johan Andersson har väl uti arv efter sin avlidne fader bekommit ett halvt kronorusthåll uti Tybble i Lunda socken, för vilket han enligt mantalskommissariens välbetrodde Carl Friedrich Schults skriftliga intygande av den 18 hujus, såsom åbo uti nästkommande årets mantalslängd blivit antecknad. Och gästgivaren Anders Torstensson närvarande vidgick, att han till det begärda äktenskapet sitt samtycke och bifall givit, som ock Johan Andersson befunnes stor till växten" (renoverad dombok, Södermanlands län, 108 a. Jönåkers häradsrätt, 1756 21/10).

Att Anders Torstensson gav sitt bifall till äktenskapet berodde nog till stor del på att Johan och Katarina efter mindre än tre månaders äktenskap blev föräldrar. Och visst är det fascinerande att Johan Anderssons kroppskonstitution spelade någon roll för hans duglighet som äkta make!

Härom veckan hade jag anledning att söka efter en piga, Matilda Josefina Pettersson, bosatt i Stockholm i början av 1900-talet. Hon skulle ha avlidit tidigt i cancer, efterlämnande två små gossar, som båda hamnade i fosterhem. Nåväl, tänkte jag, detta löser jag kvickt med hjälp av Sveriges dödbok. Så icke! Hur jag än sökte, med olika stavningar, födelsetid, födelseort o.s.v. fick jag ingen träff. Det blev att gå den långa vägen, följa henne ut och in i Stockholmsförsamlingarna, för att till sist kunna konstatera att hon avlidit 1903 1/2 i Johannes församling.

Jag gick då tillbaka till Sveriges dödbok för att kontrollera om jag med hjälp av dödsdatumet trots allt skulle kunna ringa in henne. Det gick inte. Matilda saknas helt enkelt på dödskivan. Nåja, en och annan lucka måste det väl ändå få finnas i ett så här digert material, tänkte jag. Den mänskliga faktorn finns ju alltid med i bilden och någon procent fel och brister har naturligtvis alla register. Men så blev jag en smula misstänksam och gick tillbaka till församlingens dödbok för att se hur många dödsfall som faktiskt fanns noterade i Jakob & Johannes dödbok FIa:9 (vid den här tiden har de båda församlingarna en gemensam dödbok). Jag antecknade slutsumman för åren 1900-1906, och jämförde sedan dessa med motsvarande siffror från Sveriges dödbok 1901-2013. Resultatet blev nedslående:

1900     488/313

1901     530/338

1902     435/256

1903     481/271

1904     514/306

1905     527/279

1906     461/240

Det är alltså en betydande mängd poster som helt enkelt saknas - vissa år upp emot 50 procent! Vad beror detta på? Är det ett olycksfall i arbetet, ligger ett antal tusen poster och skvalpar någonstans bland förbundets datorer, eller har excerperingen för just denna församling skötts med vänster hand? Ett tag funderade jag på om just det faktum att det här handlar om en sammansatt församling; Jakob & Johannes, kan ha spelat in. Har excerpisten använt någon form av sekunda källa där endast den ena församlingens poster fanns med? Men denna teori kunde snabbt avfärdas med hjälp av diverse stickprov.

Är det fler Stockholms-församlingar som på detta sätt saknar poster? Jag beslöt mig för att testa. Det visar sig att siffrorna stämmer någorlunda i Hedvig-Eleonora (1901 - 899/888; 1902 - 824/820; 1903 -771/746) och Klara (1902 - 245/242; 1903 - 234/239; 1904 - 215/213) medan siffrorna i Adolf Fredrik är sämre (1903 - 806/765; 1904 - 834/776; 1905 - 971/915). Att siffrorna inte stämmer till 100% någonstans är inte förvånande. Det händer att poster stryks över, eller dubbelredovisas i annan församling o.s.v. Och i församlingar med barnbördshus eller sociala inrättningar (Adolf Fredrik) händer det att man glömmer att avisera dödsfall till rätt pastorsexpedition. 

Men i fallet Jakob & Johannes räcker det inte med sådana förklaringar. Här måste något ha hänt! Finns det fler luckor i Sveriges dödbok. Härmed uppmanar jag alla släktforskare och vänner av Sveriges dödbok att göra lite stickprov här och var och se hur det ser ut. I presentationstexten på Sveriges dödbok heter det, att Personnummer/födelsedatum finns på 100% av alla döda i Sverige 1901-2013 finns med på skivan, 99,99% för- och efternamn. Detta stämmer således tyvärr inte. Däremot hittar jag till min förvåning 17.845 poster där dödsfallet ägt rum 1900 - d.v.s. före dödskivans ansvarsområde - 8314 poster från 1899, 6614 poster från 1898, 6416 från 1897, 6399 från 1896 o.s.v. Alla sådana poster får väl betraktas som bonus i sammanhanget, men de kompenserar på intet sätt luckorna i Jakob & Johannes i början av 1900-talet.

Nådde inte NÅDDEN ända fram?

Igår var jag i Jönköping och höll en skrivarkurs hos Jönköpingsbygdens Genealogiska Förening. Vad trevligt det var och vilken fin dag det blev!

23 släktforskare i föreningen vill komma igång med att skriva sina släktberättelser, eller komma vidare efter att det tagit stopp.

För många är det svårt att komma igång fast man har så mycket man vill berätta om. Jag har ett par tips.

Ett är att vänta med inledningen till senare, börja i stället skriva om det du helst vill. Är det farmors morbror Oskars berömda dotter Stina du har i huvudet så börja med att skriva om henne. Fortsätt med något annat som också pockar på att bli skrivet. Sedan är du igång och kan knyta ihop berättelsen efteråt.

Ett annat tips är att du skriver för en särskild person. Även om hela din släkt så småningom ska läsa din kommande släktbok så tänk dig en person som du berättar för, och börja sedan skriva. Kanske ett barnbarn, eller din syster. Formulera dig som du brukar göra när du berättar. Då kommer du igång.

På kursen pratade jag också om dramaturgi och hur man kan bygga sin berättelse. Hur man kan få läsaren att förstå den egna släkten, inte bara som enskilda människor utan som en del av det samhälle och den tid de levt i. Jag pratade om skrivregler och språkriktighet, som kanske hämmar många.

Nu hoppas och tror jag att ni 23 som var med redan idag har satt igång med ert skrivande.

Jag gillar mötet med nya människor och att träffa andra släktforskare. Vi har ett stort och dominerande gemensamt intresse men är förstås ändå mycket olika. Jag lär mig nytt varje gång jag är ute och håller föredrag eller kurs med släktforskare.

b2ap3_thumbnail_Jonkoping.JPG

Vi kom till Jönköping i god tid före kursstart och hann ta en promenad utmed Vätterns strand i mellantiden. Så vacker Vättern är! Och vilken skatt att ha stranden så där mitt i stan. Jag har aldrig varit i centrala Jönköping tidigare, bara suttit på tåget som stannat vid järnvägsstationen och sett Vätterns vatten från tågfönstret. Men det ska absolut bli fler besök.

Dessutom var det en underbart fin och varm höstdag så när vi efteråt åt lunch kunde vi göra det på en uteservering.

Många släktforskare drömmer nog om att hitta brottslingar i släkten, av den enkla anledningen att de där ljusskygga figurerna är mer spännande än de skötsamma bönderna. Jag tycker själv att det är intressant att studera de människor som på olika sätt bröt mot samhällets normer, så därför är det kanske tur att jag har hittat allt från barnamord och stölder till kyrkobuller och dråp i släkten. Brottslingar är dock inte bara kuriösa inslag i släktträdet, utan kan även leda släktforskaren till intressant källmaterial såsom domstolshandlingar, förhörsprotokoll, fångrullor, fotografirullor, sjukjournaler, fängelsedirektörers dag- och samtalsböcker med mera. Även mindre brott kan bli värdefulla ingångar till detta material, och en liten anteckning i en husförhörslängd eller församlingsbok kan vända upp och ner på släktforskningen. Detta blev jag själv varse när jag upptäckte den märkliga historien om hur min farmors farmors far Anders Bergkvist (1848-1933), den skojfriske skräddaren från Nevishögs socken, år 1915 hamnade på Malmö centralfängelse på grund av säd, mjölk och foderkakor...

b2ap3_thumbnail_042---Kopia-av-Anders-o-Petronella-som-ldre.JPG

Anders och Petronella Bergkvist utanför huset i Grevie, Nevishögs socken 1922.

Det hela tog sin början på en marknad i Lund i februari eller mars 1915. Anders hade tillsammans med en bekant, Nils Nilsson, köpt fyra små grisar som lämnades hemma hos Anders, eftersom han erbjudit sig att passa och mata dem. Nils brukade dock besöka Anders' hem nattetid för att lämna säd till grisarna, något som skedde flera gånger. Nils brukade även hålla till i en inredd loge i Anders' fastighet, dit dörren alltid var öppen. Här hade Nils ställt den medhavda säden på golvet, och med denna säd hade Anders sedan matat grisarna. Nils hade också burit dit mjölk och foderkakor, som Anders hade matat sin ko med. Så småningom avslöjade Nils att säden, foderkakorna och mjölken var stöldgods, och det var nu som Anders begick sitt stora misstag - han anmälde inte stölderna till polisen. På poliskontoret i Arlöv berättade Anders att Nils hade avlämnat minst två tusen kilo säd, förutom mjölk och foderkakor till okänd vikt och antal. På grund av sitt vittnesmål sågs Anders nu som medskyldig, så kronolänsman Yngvar Persson bad honom att avge sin livsberättelse, som nedtecknades i  protokollet:

»Beträffande sina levnadsomständigheter berättade Bergkvist, att han vore född den 29 maj 1848, att hans föräldrar, smeden Nils Bäckström och dennes hustru Mätta Persdotter, vore döda, att han kunde läsa och skriva, att han är kyrkoskriven i n:r 15 Nevitshög, att han vid 23 års ålder gifte sig med Petronilla Andersson och har med henne [haft] 9 barn, av vilka 7 leva och äro vuxna, att han vistats i föräldrahemmet till han var 6 år gammal, att han därefter tjänat som vaktpojke hos olika lantbrukare i 6 år, att han vid 12 års ålder kom i skräddarelära hos Jöns Persson i Bara och vistades där i 2 1/2 år, att han därefter tjänade som dräng i 2 år, att han därefter fortsatte med skrädderiyrket samt att han ej förut varit för brott straffad».

För kronolänsmannen var detta kanske bara formalia, men för en släktforskare är dessa uppgifter ovärderliga. Kyrkböckerna avslöjar nämligen ingenting om att Anders tjänade som vaktpojke eller var i skräddarelära, och den tidigaste anteckningen i husförhörslängderna säger att han blev dräng först 1864. Att han blev vaktpojke vid så unga år hänger antagligen ihop med att fadern avled strax innan Anders fyllde sex år, så den lille gossen fick väl hjälpa till med försörjningen så gott han kunde. Persson antecknade vidare i protokollet att Anders var 169 cm lång, hade ordinär kroppsbyggnad, ovalt ansikte, kal hjässa, blå ögon samt rak och vanlig näsa. Med anledning av vad som framkom vid vittnesförhöret blev han »förklarad häktad för delaktighet i ovanberörda stölder, och kommer att införpassas till centralfängelset i Malmö för undergående av rannsakning inför Torna och Bara häradsrätt», som det står i protokollet, och dagen därpå anlände han till fängelset. Han bar inga pengar eller persedlar vid häktningen, men enligt fängelsets mottagningsjournal var hans kläder värda 13 kronor och 95 öre.

b2ap3_thumbnail_bild-1.JPG

Ur fångrullan för Malmö centralfängelse 1915.

Anders satt häktad i sammanlagt tolv dagar. Den 2 september 1915 inleddes rättegången, då advokaten Sandahl underströk den förmildrande omständigheten att Anders varit delaktig i tjuvnadsbrottet »utan att däraf hafva nämnvärd egen vinning», eftersom han ju själv hade lagt till omkring hälften av fodret åt de gemensamt ägda grisarna. Rätten beslöt därför att släppa Anders på fri fot samt att målet skulle uppskjutas för ny handläggning sju dagar senare. Anders var nu en fri man, och lämnade fängelset med anmärkningen »ostraffad» i fångrullorna. Det blev dock kort tid i frihet - när målet återupptogs påpekades något som blev till nackdel för Anders. Nils Nilsson hade nämligen även stulit varor hos en handlande i Staffanstorp, och Anders kände mycket väl till att dessa varor var stulna, något han själv hade erkänt genom sitt vittnesmål på Arlövs polisstation. Rätten slog därför fast att »svaranden Bergquist efter tillgreppen, med vetskap om den olofliga åtkomsten, omhändertagit det sålunda stulna, och med undantag af potatisen, däraf haft vinning».

Han dömdes därför den 9 september 1915 av Torna och Bara domsaga »såsom för första resan å olika tider och tillfällen begången stöld» till straffarbete i fyra månader, en dom som fastställdes av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 12 november samma år. Anders skulle dessutom ersätta målsäganden med 416 kronor för de stulna varorna samt betala vittnenas löner och biträdet med 30 kronor. Uppgifterna om att Anders hade blivit häktad nådde även kyrkoherden i hemförsamlingen Nevishög, som skrev in i församlingsboken: »vid Torna och Bara häradsrätt d. 9/9 1915 dömd för 1:a resans stöld – till 4 månader straffarbete. Besvärstiden utgick 29/9 1915, stadfäst af Hofrätt». Anders återvände nu alltså en andra gång till Malmö centralfängelse, och anlände två dagar före julafton 1915 där han samma dag överfördes till Centralfängelseavdelningen. Efter exakt fyra månaders straffarbete blev han frisläppt den 22 april 1916 och kunde nu återvända till hustrun i Nevishög som en fri man, efter avtjänat straff.

Brottslingar kan som synes leda oss släktforskare till mycket intressant källmaterial - även mindre brott hamnade i arkiven, och man vet aldrig vilka uppgifter man hittar. Själv fick jag veta mer om min farmors farmors fars kroppsbyggnad, ansiktsform och ögonfärg, vad han gjorde i barndomen, hur hans bostad såg ut, ja, till och med vad hans kläder var värda 1915 - hela 13 kronor och 95 öre!

Vilken åkomma kallades för nageltjäll? Hur slår jag ihop två arkiv i Min Släkt? Vad hände med Carl Abel född 1891 i Klara? Vad gjorde en ungsprintare?

Dessa och otaliga andra frågor diskuteras bland de mer än en miljon inlägg som i skrivande stund postats på Anbytarforum. Jag tycker det är fascinerande att så mycket information finns samlat lättillgängligt och sökbart, och kompletterat av såväl WikiRötter som Porträttfynd, Tillfällighetsfynd och andra databaser. Det går att öda bort många timmar med att läsa äldre diskussioner - ibland kan en diskussion vara en komprimerad detektivroman där ledtråd efter ledtråd plockas fram för att hitta föräldrarna eller utröna vad det blev av den eftersökta personen.

b2ap3_thumbnail_Stormstarnl-Jeopardy2.jpg

Just detta att det finns närmast oändligt med områden att utforska och lära sig mer om när man lyfter blicken ur kyrkböckerna (eller snarare från dataskärmen) är nog en av orsakerna till att jag är så fascinerad av släktforskning. Jag älskar att lära mig mer om saker och ting, om allt från strykjärnets utveckling till hur fattigvården var organiserad i en viss socken. Att veta mest är inte det viktiga men att kunna lite av varje är kittlande

Kanske är det därför jag också är road av frågesport. Samma år som jag började släktforska, 1995, deltog jag i Jeopardy. Till min stora förvåning gick det riktigt bra, och jag fick en liten guldpin som sedan dess legat i ett rätt dammigt hörn i badrumsskåpet. Vid inspelningen 1995 var jag 23 och blev den yngsta femfaldiga vinnaren någonsin och samtidigt även den kvinna som vunnit mest pengar i programmets historia. Nu när Jeopardy återuppstått  blir jag nog av med rekorden. För några år sedan tappade jag minnet och för att testa i vilken form mina hjärnceller numera är, deltog jag under våren i Vem vet mest. På måndag avslöjas hur testet avlöpte, men jag vet ju hur det går. I stället för att titta så kanske jag piggar upp mig med någon spännande diskussion på Anbytarforum!

I fredags bloggade kollegan Markus om Skilsmässor i Lunds stift.

Jag kan med anledning av detta inte undanhålla mina läsare följande drapa:

1971/1972 läste jag etnologi (folklivsforskning) i Lund. Eftersom jag redan då var inbiten släktforskare, inbillade jag mig att etnologin var så nära man kunde komma "mitt" ämne. Det var den inte. På den tiden gick de humanistiska studierna till så: Läs 800 sidor - tenta. Läs 1200 sidor - tenta. Läs 950 sidor - tenta, o.s.v. Föga inspirerande m.a.o. och helst skulle det handla om olika slags jordbruksredskap, tomtar och troll (i och för sig intressant) eller om varför professor A tyckte att professor B var en idiot och vice versa. 

I slutet av den andra terminen skulle man emellertid författa en 2-betygsuppsats, och jag tänkte: Nu har jag chansen. Jag plockade fram mina anteckningar om släkten PILO, där det förekommer en skilsmässa i Ystad 1811. Det var lantmätaren Johan Gustav Pilo (1776-1822) - barnbarn till den store målare - som 1803 gifter sig med handskmakardottern i Ystad, Johanna Sophia Löfberg (1782-1845). I rask takt föds tre barn, 1804, 1805 och 1806 och därefter ger sig Johan Gustav Pilo av till Norrland för stora lantmäteriprojekt där. Kvar blir hustrun och barnen, i stor fattigdom. När han efter fyra år äntligen återkommer till Ystad, finner han, att familjen utökats med ytterligare ett barn, en gosse vid namn Nils Jakob, som han själv omöjligen kan vara far till. För att få till mig hela den snaskiga historien blev jag tvungen att leta i domkapitlets arkiv och även i diverse domböcker.

När det så blev dags för 2-betygsuppsatsen slog det mig, att jag kanske kunde  ta fram alla 41 skilsmässor för 1811, jag kände ju redan till materialet, forska fram kontrahenternas familjeförhållanden, se vad som kunde ha orsakat skilsmässan och framför allt, vad som sedan hände med makarna på respektive håll. Det var mycket intressant och jag förlorade mig givetvis i detaljer.

Bland annat stötte jag på ett fenomen, grundat i lagtext, att den felande parten i en skilsmässa inte fick gifta om sig så länge den felfria parten "ännu ogift lever". Denna regel fick stora konsekvenser för en del av de frånskilda.

Efter någon månad blev jag klar med mitt arbete, som fick titeln: SKILSMÄSSOR I LUNDS STIFT 1811, och lämnade in den för bedömning. Så småningom fick jag träffa professorn, som berömde delar av uppsatsen, men som också tillade: Du hade kanske inte behövt forska fram så mycket personuppgifter - det här börjar ju faktiskt /fniss, fniss/ likna släktforskning.

Där och då insåg jag att Etnologi inte var mitt ämne!

Detta var som sagt 1972, och min lilla uppsats hamnade givetvis även på andra universitetsinstitutioner, bland annat i Göteborg, där en annan etnologistuderande ett antal år senare råkade få syn på den. Hon tittade på rubriken: Skilsmässor i Lunds stift 1811, och reflekterade: Vad kan det vara för en knäppgök, som väljer ett sådant ämne?

Ni har säkert redan gissat svaret: Hennes blivande make, så klart!

Det fanns fattiga torpare och backstugefolk utan egen täppa, det fanns tiggare som strök omkring från socken till socken och som ingen vill ha. Och så fanns det den här familjen som bodde i en koja.

b2ap3_thumbnail_UndenasAI1sid168.png
Källa: Undenäs AI:1 (1782-1799) Bild 95/sid 168 Arkiv Digital

Här om dagen letade jag efter en helt annan familj i den här husförhörslängden i Undenäs i Västergötland och såg detta. Det går inte att bara glida förbi.

En hel familj med fyra barn som bor i en koja någonstans i närheten av Galtebolet i Selsendi rote.

Föräldrarna är födda 1741 och 1742, och är alltså i 40-årsåldern i början av perioden. De ser ut att heta Jakob Persson och Katarina Esbjörnsdotter. En son heter Esbjörn och är född 1770. En dotter heter Britta och är född 1767. Brita verkar ha ett litet barn som föds 1795. En son heter Petter och är född 1779. Kvinnan näst längst ner, Ingrid Jonsdotter, är född 1707 och är hustruns mor, alltså svärmor. Det finns inga noteringar om att någon dör. Barnen som är strukna flyttar förmodligen iväg.
 
Det är svårt att tänka sig att det faktiskt bor fyra generationer tillsammans i någon slags koja, alltså inte ett hus. Inte ens en backstuga.

Stackars människor!

Vart de tar vägen vet jag inte. I nästa längd finns de inte på den här platsen, och det finns inte längre någon koja här. Förhoppningsvis kunde de flytta in i en backstuga eller ett torp någonstans.

Något liknande har jag aldrig stött på tidigare. Men det finns fler exempel.

I boken "Usla, elända och arma" av Sofia Holmlund och Annika Sandén berättas om änkan och fyrabarnsmodern Brita Larsdotter Grandin som bodde i en koja av ris och lera och en dörr av hopspikade bräder. Den låg i det som nu är förorten Kallhäll i Järfälla socken i Stockholm. Hon dog här 1842, efter att ha bott tio år i kojan. Hon försörjde sig genom tillfälliga jobb hos bönderna och genom att sälja risviskor inne i stan. Författaren konstaterar att hon levde i en tid när de egendomslösa blev allt fler i takt med ökad fattigdom.

Hon är omskriven i sockenstämmoprotokollen. Kanske finns det också skrivet om familjen i Undenäs i den socknens sockenstämmoprotokoll, det har jag inte undersökt. Men jag kan inte riktigt släppa bilden av den här samlingen människor i kojan någonstans där borta i närheten av Galtabolet.

Tillägg: Tack Camilla Eriksson, för dina iakttagelser! Camilla har undersökt familjen närmare och berättar följande "svärmodern dör 1784 och torde vara den 79-åriga änkan med samma namn som dog 1784 21/9 och anges som 'inhyses änka vid Höghult'. Det är alltså verkligen fråga om fyra generationer i kojan. Exakt vart alla flyttar är lite knepigare att utröna då det står flera uppgifter efter klammern. För de flesta står dock "Till Östergyln 1787". Östergyllen var ett annat namn för Östergötland. Nästa fråga då blir ju hur denna till synes utfattiga skara kunde få tillåtelse att bosätta sig i en annan församling där de sannolikt skulle komma att behöva försörjningsunderstöd."

I husförhörslängden 1826-1831 för Vä socken i Skåne händer något märkligt - hustrun Dorothea Lindh (född 1802) försvinner spårlöst. Hennes make, arrendatorn och sekreteraren Lars Erik Martini (1803-1859), flyttar nämligen ensam in hos sina föräldrar i Högseröds prästgård 1830 med sonen Nils Elof, som blir fosterson hos farföräldrarna. Några år senare gifter sig Lars Erik med klockardottern Maria Orre (1813-1891), så rent logiskt måste ju första hustrun ha avlidit - hos några släktforskare har jag till och med sett uppgiften att Dorothea ska ha avlidit 1827 i Vä. Problemet är bara att varken dödboken eller husförhörslängden nämner något om hennes död, och när jag upptäckte att det inte heller finns någon bevarad bouppteckning efter henne insåg jag att något inte stämde. Jag började misstänka vad som hade ägt rum - en skilsmässa. Jag undersökte Lunds domkapitels protokoll, och mycket riktigt - svaret fanns i protokollet för den 6 november 1833:

»Bewiljades skiljobref: 1mo Emellan Jordbrukaren Lars Erik Martini, född den 18de Junii 1803, och dess om begånget ägtenskaps brott öfwerbewisade hustru Dorothea Lind född den 15 Maj 1802, warande deras ägtenskap upphäfwet genom Gerts Härads Tings Rätts Utslag den 19de sistlidne Junii.»

När man släktforskar hittar man förr eller senare förfäder eller släktingar som försvinner ur mantalslängderna eller husförhörslängderna, men saknas i dödböckerna och det finns ingen bevarad bouppteckning. I regel handlar det nog om en förvirrad präst eller klockare som glömt att anteckna dödsfallet i dödboken, och som släktforskare lär man sig snabbt att det är långt ifrån alla bouppteckningar som finns bevarade. Det finns emellertid en liten möjlighet att man har snubblat över en skilsmässa – de var inte särskilt vanliga, men de förekom. I mitt eget släktträd har jag hittat ett antal skilsmässor, bland annat fick min anmoder Margareta Jöransdotter i Holmby skilsmässa 1761 från sin make, en artillerist som hade »henne öfwergifwit och från orten afwikit», och min förfader Jeppa Nilsson i Knästorp gifte sig 1692 med en frånskild kvinna »hwars man war bortrömd oh sedan efter Consistorij dom […] blef then förste qwitt och ingick Eckteskap med then förra», för att citera vigselboken.

Hur vanligt var det egentligen med skilsmässor på 1600-, 1700- och 1800-talet? Vilka människor var det som skilde sig i Lunds stift förr i tiden - vilka samhällsgrupper finns representerade, och på vilka grunder kunde man ansöka om skilsmässa? I Lunds domkapitels protokoll finns anteckningar om de så kallade skiljobrev som beviljats i Lunds stift (Skåne och Blekinge), och jag bestämde mig för att undersöka åren 1700, 1725, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850. Eftersom protokollen för åren 1720-1729 är förkomna var det inte möjligt att undersöka de utfärdade skiljobreven 1725, men övriga år finns protokollen bevarade. Man måste för övrigt ha i åtanke att man i äldre tid inte gjorde någon direkt åtskillnad mellan trolovning och äktenskap, båda var juridiskt bindande och själva vigselakten var egentligen bara den kyrkliga välsignelsen av det redan juridiskt ingångna förbundet. För våra förfäder var äktenskapet utan tvekan en oerhört viktig institution, som reglerades av sammanlagt 38 paragrafer i kap. XV (»Om Trolofning och Ächtenskap») och XVI (»Om Skilnadt i Trolofningar och Ächtenskap») i 1686 års kyrkolag, samt av giftermålsbalkens 92 paragrafer i 1734 års lag.

b2ap3_thumbnail_Statistik.jpg

Statistisk över Lunds domkapitels utfärdade skiljobrev åren 1700, 1750, 1775, 1800, 1825 och 1850 (upplösta äktenskap i rött och upplösta trolovningar i gult).

År 1700 upplöste Lunds domkapitel elva äktenskap och en trolovning. Den sistnämnda hade ingåtts mellan borgarfolk, och vid två av skilsmässorna hade borgare övergivit sin hustrur. Den ena hustrun hade »nu sedermera på ottonde åhret i tålamod förbidat des hemkomst», medan den andra uppvisade »Kämnersrättens attest [...] om mannens lösachtiga lefwerne». Fyra av skiljobreven hade utfärdats till bondefolk - de ansökande var en bonde vars hustru hade begått hor, två bondhustrur vars makar hade rymt respektive begått otrohet, samt ett bondepar som »woro tubbade tilsamman, och han illa henne handterat sedan dhe i äcktenskap kommit». Lika många skiljobrev utfärdades till militärfolk - tre båtsmän vars hustrur hade övergivit dem, samt en soldathustru vars make hade rymt utomlands. De två sista skilsmässorna beviljades för en hustru som övergivits av sin make, och en fältskär vars hustru begått hor.

Anteckningarna om 1725 års utfärdade skiljobrev är som sagt förkomna, men 1750 upplöstes tretton äktenskap och tretton trolovningar. Bland dessa finner man en rotebåtsman som begått enfalt hor, en bondhustru som led av fysisk och psykisk svaghet, samt en soldat som övergivit sin hustru och flyttat till ett annat härad där han trolovat sig med en änka och således begått tvegifte, i juridisk mening. År 1775 utfärdades skiljobrev för sjutton äktenskap och arton trolovningar, och inom den senare kategorin finner man undersökningens enda adliga par - »Majoren och Riddaren wälborne Herr Samuel Henric Horn och högwälborne fröken Christiana Johanna Lewenhaupt», som fullföljt sin trolovning genom tre lysningar i kyrkan, men därefter struntat i själva vigseln. År 1800 upplöstes tjugosex äktenskap och tjugotre trolovningar, och här finner man ett intressant exempel på att ångest kunde vara anledning till att bevilja skilsmässa - en bonde beklagade att hans hustru »förfallit i sådan oro och ängslan att farliga fölgder äro at befrukta», och eftersom hennes hälsotillstånd inte hade förbättrats på tio år beviljades skilsmässan.

b2ap3_thumbnail_IMG_5232.JPG

Titelsidan till 1686 års kyrkolag, den lag som stadgade hur trolovningar, vigslar, skilsmässor och äktenskapsmål skulle hanteras av prästerskap och domkapitel.

År 1825 utfärdades skiljobrev för tjugonio äktenskap och trettiosex trolovningar, däribland för en dräng som trolovat sig med sin »oboteligt fåniga fästemö», för en hustru som uppenbarligen var missnöjd med makens sexuella kapacitet (hon sägs »i sitt äktenskap, hvad dess väsendteliga beskaffenhet beträffar, måst lefva som ogift, en uppgift åt hvilken hennes synnerligen märkbara menlöshet och förlägenhet tycktes gifva en sannolikhet den mannen genom försäkringar om motsatsen sökte utplåna»), samt för en sergeant som ville skilja sig från sin »för obotlig vansinnighet på Christianstads Hospital insatta hustru». Slutligen år 1850 upplöstes trettiotre äktenskap och trettiosex trolovningar, och som skäl till de upplösta äktenskapen finner man en bonde som begått brott, en man som dömts till livstids fängelse, sex kvinnor som varit otrogna, sex män som varit otrogna, nio män som övergivit hustrun, samt tio hustrur som övergivit mannen.

Min undersökning av Lunds domkapitels protokoll visar tydligt att upplösta äktenskap och trolovningar förekom i alla samhällsklasser i Skåne och Blekinge 1700-1850, och anledningarna var mångskiftande - ångest och otrohet, osämja och sinnessjukdom, begångna brott och sexuellt missnöje. Skilsmässor var visserligen inte särskilt vanliga förr i tiden, men man kan nog påstå att de var vanligare än man tror. Som släktforskare borde man därför bli misstänksam nästa gång man hittar en person som försvinner ur mantals- eller husförhörslängderna. Om personen dessutom saknas i dödboken, och du inte lyckas hitta någon bouppteckning - ja, då kan det röra sig om en skilsmässa...

Hur skötsamma var egentligen mina anor? Inspirerad av Ann-Sofie Ohlanders Att vänta barn på bröllopsdagen (en studie i Kärlek, död & frihet, 1986) om föräktenskapliga förbindelser och giftermålsmönster i bland annat Julita på 1800-talet, gick jag igenom generation 7 i min egen antavla, alltså Södermanland under sent 1700-tal. För att undersöka eventuella regionala skillnader jämförde jag resultatet med två vänners anor, den ena med rötter i Skåne och den andra med rötter i Medelpad och Jämtland. Urvalet blev något skevt då jag hoppade lite i antavlorna för att få en så likartad tidsperiod som möjligt. I Södermanland undersökte jag 54 par och två ogifta mödrar, i Skåne 24 par och Medelpad/Jämtland 21 par samt en utomäktenskaplig födelse.

b2ap3_thumbnail_Camilla-1973ca.jpg

Baby på väg! Dvs en yngre version av bloggaren, gående på en väg

Först undersökte jag vigselåldern för de inblandade. I Södermanland var brudgummarna i genomsnitt 29,5 år med ett åldersspann från 18 till 48 år. Även i Skåne var den genomsnittlige brudgummen 29,5 år: den yngste var 20 och den äldste 43. I Medelpad/Jämtland var brudgummarnas medelålder 27,5 år, och de varierade i ålder från 21 till 40. I samtliga grupper vara alltså brudgummarnas snittålder strax under 30. Hur gamla var då brudarna? I Södermanland var de mellan 17 och 42 år gamla med en genomsnittsålder på 24,8 år. Brudarna i Medelpad/Jämtland var i genomsnitt 24,9 år. Den äldsta var 30 och den yngsta 20 år. I Skåne var den genomsnittsliga bruden 22,8 år. Den äldsta var 32 och den yngsta 19. Även här är vigselåldern ungefär densamma i de olika landsändarna.

Nästa fråga som infann sig var hur många av de inblandade parterna som varit gifta tidigare. Här skilde sig landsändarna åt. I Medelpad/Jämtland hade 4,7 % av männen varit gifta tidigare, i Skåne 16,7 % och i Södermanland hela 24 %. Även för kvinnorna var skillnaderna stora. Ingen av kvinnorna från Medelpad/Jämtland var änka vid vigseln, i Skåne endast en kvinna (4 %) och i Södermanland 13 %. Ett par kuriositeter är att den skånska änkans första äktenskap varade i mindre än en månad samt att den äldste sörmländske brudgummen som ju var 48 år gammal, gifte sig med den yngsta bruden som bara var 17. Föga överraskande var han änkling och tre av hans sju barn i första giftet var äldre än sin nya styvmor.

b2ap3_thumbnail_Ebba--Margaretha1b.jpg

Farmor Ebba (1917- 1995) med Margaretha (1938- 1940).

Huvudfrågan var dock hur snabbt första barnet kom efter vigseln. I Södermanland var tre par (5,5 %) redan föräldrar: ett par gifte sig när kvinnan kyrktogs sex veckor efter förlossningen medan ett par hade en 2-åring hemma och det tredje paret blivit föräldrar hela 3 år innan vigseln. Dröjsmålet där berodde på att de kunde gifta sig först efter att kvinnans förste make hade avlidit. De erkände i samband med vigseln att de begått enfalt hor. I Södermanland föddes 10 barn, 18,5 %, mellan 2 och 6 månader efter vigseln. I Skåne föddes 10 % inom 7 månader efter vigseln medan man uppenbarligen var mer sedesam i Medelpad/Jämtland där inga barn föddes innan 9 månader förlupit men hela 85,7 % av bröllopsparen fick tillskott till familjen ett år efter vigseln. I Skåne välkomnade 75 % av de nygifta sitt första barn ett år efter bröllopet och i Södermanland 57,4 %.

Även om underlaget är tunt framträder ändå vissa regionala skillnader. I Södermanland var det inte ovanligt med brudar som var gravida eller redan hade fött barn. Detta var betydligt ovanligare i Skåne och förekom inte alls i de familjer jag undersökt i Medelpad/Jämtland. Föga överraskande fick merparten av familjerna barn inom ett år efter vigseln. Det förekom dock att storken tog längre tid på sig: två av de sörmländska paren fick vänta i fyra år på tillökning. Sedan kom barnen i jämn takt så några direkta fertilitetsproblem verkar de inte ha haft. Men vill man undersöka fertilitetsproblem ska man förstås inte utgå från en antavla för alla par där har ju fått minst ett barn... 

Pernilla Wahlgren visade sig ha en mycket innehållsrik och spännande antavla, med såväl svenska skådespelare, italienska musiker, läderfabrikörer i båda länderna och kvinnliga konstnärer, som entreprenörer och kaparkaptener. Det är kanske just blandningen, det oväntade, som gör Vem tror du att du är? till en sådan succé i många länder. I Pernillas fall hade programmet gärna kunnat få vara dubbelt så långt, eftersom det fanns så mycket att berätta, så många fascinerande människoöden att fånga upp - men programtiden är som den är, och då får man välja och vraka.

För mig var det särskilt roligt att få berätta om "Sjöfararsläkten Berg" - som faktiskt finns redovisad i en artikel av Maja Lundblad, Stocksund, i Släkt och Hävd 1962. I samma skrift (1964:2) publicerade Maja Lundblad en förnämlig antavla för sitt enda barn, sonen flygkadetten Åke Stensson Lundblad (1916-1939), en utomordentlig prestation, på många sätt stilbildande. Denna antavla har jag studerat flitigt, bl.a. eftersom Åke Stensson Lundblads antavla och min egen sammanfaller. Åkes farfars mormor, Carolina Gustafva de Falck (1801-1873) var syster till min mormors mormors far, Gustaf Fredric Reinhold de Falck (1797-1867), slaktare i Motala. Bakom dessa bägge syskon finns sedan spännande adel, bland dem markisinnorna de Monteleone och Greven af Gyldensteen, samt några våldsamma officerare i Karl XII's armé och mycket annat ...

Det var när jag 1968 på allvar började släktforska som jag hittade artikeln och antavlan i Släkt och Hävd 2/1964. Jag skrev då till Maja Lundblad och det dröjde inte länge innan jag blev inbjuden till hennes villa i Stocksund. Jag kan inte ha varit mer än 16-17 år gammal, och en smula nervös inför mötet med den gamla damen, hon bör då ha varit ca 76 år gammal (!) På den tiden var detta en mycket hög ålder, särskilt för en 17-årig yngling, och jag sade naturligtvis "Fru Lundblad" till henne. Snart nog blev jag tillsagd att kalla henne "Tant Maja" och när jag några år senare tagit studenten ändrades detta till "du".

Det visade sig, att Maja hade fått hjälp med forskningarna av en av sonens kamrater, Lars någonting, som övertalat henne att börja släktforska som någon sorts terapi efter sonens död. Tillsammans reste de land och rike kring för att besöka arkiv och bibliotek, och Maja fick igång en omfattande korrespondens, inte minst med utlandet, för att fånga in även sådana förfäder. Resultatet blev enastående bra, och som terapi kan nog släktforskningen sägas vara oöverträffad.

Tillbaka till Pernilla!

I programmet besökte vi bl.a. gården Tjustgöl i Misterhults socken, där kaparkaptenen Carl Berg år 1727 hade hamnat efter att ha frusit fast i isen vid Gåsfjärden. De nuvarande ägarna av gården, familjen Remius, tog emot Pernilla och filmteamet på ett strålande sätt, och efteråt bjöds det på kaffe och hemmagjord jordgubbstårta i trädgården. Det blev en riktigt mysig stund, även om man ibland fick lust att kasta Pernillas mobiltelefon i sjön ...

I kväll sänds det sista programmet för denna säsong, med Tomas Ravelli som huvudperson. Legitimerad fotbollsmotståndare som jag är, blev jag inte ens tillfrågad om att vara med i detta avsnitt, men till våren återkommer jag kanske i sex nya avsnitt av Vem tror du att du är?  Stay tuned!

Ps: Tant Maja överlevde sin 100-årsdag, och avled i januari 1993.

När min farmors mormor Anna föddes 1889 antecknades inte faderns namn i kyrkboken, ett öde hon delar med de flesta som föddes utom äktenskapet under senare delen av 1800-talet och en bra bit in på 1900-talet. Inom släkten sägs det att Annas far, som eventuellt ska ha hetat Andersson, emigrerade till USA innan dottern föddes, så modern Hanna fick uppfostra henne på egen hand. Det finns dock tecken som tyder på att man haft fortsatt kontakt med faderns släkt. På 1930-talet ska Anna nämligen ha besökt en äldre man i Sankt Olofs socken, »min riktige fars bror», som hon sa. Något namn nämndes aldrig, och det enda spåret är ett litet kabinettfotografi, taget hos fotografen E. Agerbundsen i Ystad. Fotot sägs föreställa Annas far, och är det enda han kvarlämnade hos Hanna - utöver den lilla dottern. På fotot syns en ung man med blont hår och blå ögon, och om man ser till porträttlikheten är Anna slående lik mannen på bilden. Med hopp om att någon skulle känna igen fotot lät jag publicera det i Ystads Allehanda för ett par år sedan, men ingen hörde av sig. Det har även funnits i Rötters Porträttfynd under många år, även där utan resultat. Nyligen lade jag dessutom upp fotot på en amerikansk hemsida - om han nu emigrerade kanske han har ättlingar i USA, som har samma foto i sin ägo? Ännu har ingen nappat, men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en, särskilt när man släktforskar... 

b2ap3_thumbnail_scan00011.jpg

I mitt sökande efter hans namn har jag gått igenom otaliga arkivhandlingar, men alltid tiger de som muren. För ett par år sedan fick jag upp ögonen för de så kallade barnmorskedagböckerna, som jag hört mycket gott om - kanske kunde jag hitta faderns namn där? Detta källmaterial har ganska varierande kvalitet och förekomst, och började föras systematiskt under 1880-talet. Man hittar dem i provinsialläkarens arkiv (för landsbygden) samt i stadsläkare- eller hälsovårdsnämndens arkiv (för städerna). Dagböckerna är sorterade efter barnmorskornas namn, så det gäller att veta vilken barnmorska som förlöste barnet - en uppgift som kan finnas i födelse- och dopboken. I mitt fall förvarades dagböckerna på Landsarkivet i Lund, och i ett register kunde man enkelt se till vilket distrikt en viss socken hörde. På Landsarkivet blev det dock inte riktigt som jag tänkt mig. När den tjänstgörande arkivarien såg att jag beställt fram barnmorskedagböcker, frågade hon »letar du efter fadern till ett oäkta barn?», och efter ett nästan hånfullt skratt utbrast hon: »ja, där hittar du i alla fall inte de uppgifterna, det är en utbredd skröna att barnets far nämns där!».

Var mitt hopp grusat redan innan jag ens fått in materialet i forskarsalen? Tyvärr hade arkivarien rätt - faderns namn nämndes inte i barnmorskedagböckerna. Sedermera har jag dock hittat enstaka exempel där fäder till utomäktenskapliga barn faktiskt nämns vid namn, och eftersom moderns namn i regel finns med kan det vara en idé att undersöka barnmorskedagböckerna om man har hittat ett barn med okända föräldrar. I barnmorskedagböckerna fanns dock många andra intressanta uppgifter. Jag letade fram barnmorskan Kjersti Nilssons i Lomma journal 1895-1897 (som förvarades i Provinsialläkarens i Malmö/Lunds distrikt arkiv, vol. DI:35, 1881-1912), för att se vad som stod om min farfars far Samuels födelse 1895:

»Modern 27 år gammal. En kronbjudning. Förlossningen började 26/10 kl 2 f. Vattnet afgick 4 f. Barnet föddes 4 f. Efterbörden afgick 15. Efterbörden utkom frivilligt, både efterbörd och hinnor var hela. Modern var frisk 1 månad efter förlossningen.» 

Jag kikade i Svenska Akademiens Ordbok, där jag kunde läsa att kronbjudning är »fostrets ställning vid den regelbundna förlossningen, varvid huvudet först framfödes». Barnmorskan noterade alltså inga komplikationer i samband med förlossningen, men så var mor Anna också en erfaren barnaföderska - hon hade tidigare fött fem barn och skulle föda ytterligare sex barn efter Samuel! Nästa person på listan var farfars mor Elvira, född 1901. Jag beställde därför fram barnmorskan Karna Nilssons journal 1900-1906 (som jag hittade i Provinsialläkarens i Teckomatorps distrikt arkiv, vol. DI:1, 1887-1921), där jag kunde läsa följande:

»Dotter till mjölnaren Per Hanssons hustru i Annelöf. Modern 34 år gammal. Förlossningen började 6/4 kl. 11 f. Vattnet afgick 2 m. Barnet föddes 3. Efterbörden afgick 3,5 m. Efterbörden utkom frivilligt.»

Ganska utförliga uppgifter alltså, men faktum är att barnmorskedagböckerna blir ännu mer detaljerade längre fram i tiden. När jag undersökte 1930- och 1940-talets dagböcker kunde jag till exempel läsa om hur långa barnets naglar var, huvudets omkrets, moderkakans och hinnornas utseende, kroppstemperatur och vilket antiseptiskt medel barnmorskan använt. Jag kunde alltså glädja mig åt många intressanta uppgifter, och jag antar att kött på benen är bättre än inget, även om jag såklart hade hoppats på att hitta namnet på min farmors mormors far. Sökandet fortsätter, för hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en - särskilt när man släktforskar!

Forskning kring emigranter har länge varit det som intresserat mig mest. Att följa dem och deras familjer och se hur livet förändrades är fascinerande. Många lämnade ett hårt liv bakom sig - fyllt av fattigdom, svält och död. Andra åkte för att det utlovades lycka, frihet och gratis mark "over there". Oavsett vad orsaken var till att de lämnade Sverige så kan man ofta föreställa sig ett motiv när man bläddrar i de olika kyrkböckerna och ser födelse och död om vartannat.

Jag har väldigt många emigranter i min släkt. Min farfars två morbröder åkte runt 1906 och farmors pappa hade flera kusiner som reste några år tidigare. Morfars morfars fem syskon och morfars mormors två halvsyskon gjorde likadant. I de flesta fall har det gått att få fram vad som hände dem, men vissa är svårfunna, hur mycket jag än letat i både svenska och amerikanska arkiv har jag gått bet. Kanske bytte de namn när de kom fram, eller så dog de på överfarten. En annan släktforskare brukade alltid berätta om hennes släkts enda emigrant och hur hon förgäves försökt hitta honom i USA. Det visade sig till slut att han aldrig hade kommit iväg, utan hade ramlat ner i ett dike på vägen till hamnen och dött. Han fanns inskriven i grannförsamlingens död- och begravningsbok och hade alltså bara kommit några hundra meter på sin resa. Vilket öde.

För att öka chansen till att hitta de där försvunna emigranterna, eller snarare för att de ska hitta mig, har jag lagt ut mitt släktträd på flera hemsidor på nätet. Med lite tur söker någon släktforskare i andra änden efter sin svenska farfars far eller liknande och hittar mina uppgifter!

Precis så gick det till häromdagen. Jag fick ett mejl från en kvinna som letade efter sin farfars farfar Sven Jonsson som skulle vara född 1814 i Götene, en församling i gamla Skaraborgs län beläget mellan Mariestad och Skara. Just Götene ligger mig varmt om hjärtat eftersom en stor andel av mina anor på min farfars sida kommer just från den trakten. Där växte min pappa upp och där bor min farmor fortfarande. Det är heller inte särskilt stort, så börjar man forska på bredden inser man snabbt att man är mer eller mindre släkt med alla.

Födelseuppgifterna på kvinnans släkting Sven matchade de jag hade för en person i mitt släktträd. Han var född 1814-09-27 i Götene på ett torp under Backgården som hette Mullbrotorp. Föräldrarna var torparen Jonas Jonsson och Maria Svensdotter, och denna Maria var en syster till min farfars farfars farmors mor. Jag skickade tillbaka ett mejl och frågade om kvinnan hade några fler uppgifter som kunde bekräfta att det var denne Sven det handlade om. Till svar fick jag uppgifter om Svens son, Anders Johan Svensson, som skulle ha emigrerat 1882 med hustru och en son. Informationen var ny för mig eftersom jag inte följt upp min egen Sven tidigare, men det visade sig snart att det rörde sig om samma person. Vi var släkt! Avlägset visserligen, men ändå!

b2ap3_thumbnail_IMG_6955.JPG

Götene kyrka uppfördes på 1100-talet. Här döptes kanske Sven Jonsson 1814. (Foto: Fredrik Mejster)

Eftersom familjen i USA inte hade alla uppgifter började jag leta vidare för att följa Sven genom hans liv. Där fanns mycket tragik. Hans far dog redan i oktober 1818, när Sven bara var fyra år gammal. Modern uppfostrade ensam Sven och hans äldre bror Johannes på det lilla torpet. Hon gifte aldrig om sig och dog på samma ställe 1840 till följd av ålderdom.

Som 18-åring flyttar Sven för första gången hemifrån och arbetar som dräng på granngården. De närmast följande åren bestod troligtvis av mycket hårt arbete. Han har tjänst hos flera hemmansbrukare i området och blir kvar ungefär ett år på varje ställe. Bl.a. vistas han en tid hos sin äldre bror Johannes, som nu har blivit torpare på Martorp i Husaby församling och skaffat familj.  Där träffar Sven sannolikt sin blivande hustru Anna Andersdotter, som var dotter till en annan torpare på Martorp. Det blir ett vinterbröllop som går av stapeln den 16 december 1845 och därefter följer en hel radda med barn - tio st!

Förhållandena i det lilla torpet var troligtvis inte de bästa för en barnfamilj - man kan tänka sig hur trångt, smutsigt och fattigt det måste ha varit. Bara fyra av barnen uppnådde vuxen ålder, de flesta dog i kikhosta eller mässlingen. Just därför såg kanske sönerna Anders Johan och August ingen anledning att vara kvar i Sverige, utan tog sina tillhörigheter och emigrerade i början på 1880-talet i hopp om ett bättre liv - bättre än det hårda torparliv som både deras far och farfar före dem kämpat med.  Av barnen blev Niklas och Eva Matilda de enda som stannade. Niklas tog över torpet när föräldrarna gick bort i slutet på 1800-talet och skaffade sig en hustru. Han var den enda som förde familjen vidare i Sverige - systern Eva Matilda dog 1906, ogift och utan barn.

b2ap3_thumbnail_Niklas-Svensson-home-Sweden.jpg

Torpet i Martorp som innehades av Sven Jonsson och sonen Niklas. (Foto: Mike Wedell)

Jag har nu fått kontakt med släktingar till både Anders Johan, August och Niklas. De flesta bor i USA, men några finns kvar i Sverige. Under de senaste dagarna har vi bytt bilder och berättelser med varandra och en vacker dag kanske jag får träffa dem alla här i Sverige. Oavsett om vi är nära släkt eller inte finns det fortfarande något som binder oss samman - och det är en häftig känsla tycker jag.