I fredags brakade nyheten ned om den kungliga förlovningen mellan Prins Carl Philip och Sofia Hellqvist. Helt oväntad var den väl inte eftersom paret har haft sällskap i nästan fem år och länge bott ihop. För en ”kunglig genealog” innebar den emellertid en stunds intensivt arbete. Det gäller ju att hålla mitt Magnum Opus, boken BERNADOTTEÄTTLINGAR, rykande aktuell och up-to-date. Alltså: In i relevanta register och kyrkoböcker och rota fram lite förfäder åt den blivande prinsessan! 

Sofias mamma är född i Älvdalen i Dalarna och där tycks lejonparten av hennes härstamning också ligga. Eftersom det finns en släktforskare som har järnkoll på just Älvdalen, jag tänker på kollegan Roland Skoglund, är det väl ingen idé att lägga ned en massa tid på att forska där. Han kan förmodligen med ett par knapptryck på sin dator få fram hela släktkretsen på några sekunder. Bättre då att kasta sig över faderslinjen, släkten Hellqvist. 

Sofias farfar visar sig vara född i Limhamn utanför Malmö, men någon skånsk släkt handlar det inte om. Redan i nästa generation befinner vi oss i Norrköping där farfars far var handelsresande och farfars farfar tullvaktmästare, Anders Fredrik Hellqvist (1850-1927). ”En tullvaktmästare var en tullbetjänt av lägsta grad, vanligtvis med bevakningstjänst, ibland med kontorstjänst. Titeln vaktmästare var i bruk från omkring 1700 till 1922 då den ersattes av tillsyningsman.” (Källa: En studie om tullyrkestitlar förr och "i tiden" av Olof Monthan, Tullmusei vänner:III 1980, stencil). Anders Fredrik var född i Norrköping/Hedvig där en titt i födelseboken producerar uppgiften att fadern var fabriksarbetaren Anders Nilsson och modern Anna Maria Persdotter. 

Hmmm… Så synd! Säger kräsen släktforskare. Missförstå mig rätt, det är inget fel med patronymikon-släkter, men ack så roligt det är när man kan följa ett släktnamn flera hundra år bakåt i tiden. Men här var det alltså slut. Anders Fredrik Andersson var tydligen den som först upptog släktnamnet Hellqvist. 

Or so I thought… 

Går man vidare på Anders Fredrik Hellqvists mor, Anna Maria Persdotter (1823-1904) så upptäcker man att hennes far var Livgrenadjären Petter HÄLL (1793-1852) – ibland stavat HELL – från Hällebyle i Gistads socken. Aha! säger den erfarne släktforskaren, här har vi det! Och mycket riktigt, av Petter Hälls alla barn, var det åtminstone ett, Johan Fredrik (1833-1916), som upptog namnet Hellqvist. Och sedan upptog systersonen Anders Fredrik så småningom också detta nybildade släktnamn. 

Var var då Livgrenadjären Petter Häll född? Jo, i SVINSTAD socken, sydost om Linköping. En socken som dock år 1804 bytte namn till BANKEKIND. Varför då? Tja, vem vill bo i Svinstad? 

Svinaherdar?

b2ap3_thumbnail_Sinaherden.JPG

b2ap3_thumbnail_Sofia-Hellqvist_20140630-054126_1.JPG

Den blivande hertiginnan av Värmland - fast mera från Östergötland och Dalarna.

Prinsen och hans 

b2ap3_thumbnail_Kinds-haradsratt-AIa1_1598-1611_-Bild4_sid1_1598.png

Detta är en av de allra äldsta tillgängliga böckerna som vi släktforskare kan titta på och läsa i. 

Bilden är från Arkiv Digital och visar den första sidan i den äldsta bevarade domboken från Kinds häradsrätt i Älvsborgs län. Den omfattar perioden 1598-1611. (Källa: Kinds häradsrätt AIa:1 (1598-1611) Bild 4/sid 1 Arkiv Digital)

1598-1611!

Det är mer än 400 år sedan! Och vi kan fortfarande idag läsa om de enskilda vanliga människor, som begick brott, blev utsatta för brott, tvistade och trätte, och som vittnade i de olika målen.

Jag fylls verkligen av vördnad och får nästan hjärtklappning av sådana här gamla dokument, och att de faktiskt går att läsa. Då blir jag lätt lite högstämd. :-)

Det är inte allt jag kan läsa här, men en hel del. Och med lite envishet och träning, och hjälp från mer erfarna släktforskare skulle det nog gå att få sammanhang i detta.

"Anno 98 den 4 december...". En skrivare i rätten har alltså suttit och skrivit detta 1598!

Är en målarmästare inblandad? Bland dem som räknas upp tror jag mig kunna utläsa Jöns i Sikarp, Håkan i Hyds eller Ryds, Bängt i Lirkesbo, Björn, två Hindric varav den ene i Torp, Lasse, Lasse, Pär, Sven, Karl i Mårtenstorp och Björn i Ågården.

Skulle jag plocka fram den förträffliga Läsebok för släktforskare så kan jag kanske se vad fler av gårdarna och byarna hette.

Men det är inte innehållet som det nu handlar om utan det faktum att vi har tillgång till alla dessa mängder av gamla dokument som nämner enskilda vanliga människor, som med tur och skicklighet kan gå att härleda till våra egna släkter.

Här i Kinds häradsrätt hittar jag inte min egen släkt utan har stött på domboken när jag letat efter annat och hajat till för hur gammal den är.

b2ap3_thumbnail_dombokTjust1604Tor.JPG
Foto: Tor Wiklund

När jag besökte landsarkivet i Vadstena för ett par år sedan fick vi titta i Tjust härads dombok från 1604, som alltså också måste vara en av de äldsta böckerna som vi vanliga släktforskare idag kan läsa digitalt. Den är också fotograferad av Arkiv Digital men vid besöket i Vadstena fick fotografen Tor Wiklund och jag titta på den på riktigt, inne bland arkivhyllorna. Vi visades runt av Thomas Sellrot, enhetschef på landsarkivet, för en artikel till vår medlemstidning Wåra Rötter (Tjust släktforskarförenings medlemstidning).

Det var en ganska häftig upplevelse, vill jag nog påstå, att se alla dessa flerhundraåriga gamla domböcker, kyrkböcker och andra dokument. Att få se dem i verkligheten, inte bara på bild.

Att hitta en namnteckning av en gammal förfader i något arkiv kan verkligen göra mig rörd, och få mig att känna banden över tiden, även om det är en bild från Svar eller Arkiv Digital. Men att se alla dessa gamla böcker och dokument är också en påminnelse om alla de levande men nu döda människor som skrivit och bundit in böckerna men också gett upphov till dess innehåll.

I dagarna är det trehundrafem år sedan det ödesdigra slaget vid Poltava 1709, en av de mest betydelsefulla militära drabbningarna i Sveriges historia (slaget utkämpades enligt den julianska kalendern den 27 juni, men eftersom Sverige hade en egen kalender 1700-1712 är det den 28 juni som gäller i svensk historieskrivning). Svenska källor nämner att omkring 6900 svenskar dödades, sårades eller försvann i samband med slaget, medan cirka 2800 tillfångatogs och hamnade i rysk fångenskap, de flesta i Sibirien. Jag lärde känna många av dessa krigsfångar när jag skrev min C-uppsats i historia, men en av dem har jag en särskild relation till - min farfars mormors morfars farfars far, korpralen Jacob Dahlman (1674-1744). Egentligen var det en ren slump att jag upptäckte hans deltagande i slaget. Han saknas nämligen helt i generalmönsterrullorna, och kyrkböckerna ger inga ledtrådar. Jag tyckte dock att det var lite märkligt att han plötsligt dök upp i Dalby socken i Skåne 1725, då han vid femtio års ålder gifte sig med den unga pigan Ingar Nilsdotter, och att jag dessförinnan inte kunde hitta några spår efter honom i källorna.

En dag klickade jag runt på internet, och hamnade till slut på Skånes Genealogiska Förbunds hemsida. Där fanns en hel del användbart för skånska släktforskare, och jag upptäckte snart en förteckning över »Hemkomna ur ryska fångenskapen efter freden i Nystad år 1721». Jag förväntade mig inte att hitta något av intresse, men av ren nyfikenhet läste jag namnen på de hemkomna. Plötsligt fick jag syn på namnet Jacob Dahlman, och pusselbitarna föll snabbt på plats. Nu förstod jag varför han inte syntes till i de svenska källorna före 1725 - han hade suttit i rysk fångenskap! I förteckningen framgick att Jacob föddes i Skåne, att han var korpral vid Sallerups kompani under Södra skånska kavalleriregementet samt fyrtioåtta år gammal vid hemkomsten till Sverige 1722. Han hade då tjänstgjort vid regementet i tjugofem år, och det anmärktes att han »Will gå till Regementet». Han hade alltså marscherat vid Karl XII:s sida i tolv år, överlevt slaget vid Poltava samt spenderat tretton år i rysk fångenskap - och det första han ville göra var att återgå till krigstjänsten? Jag ville genast veta mer om honom, så jag skyndade mig till Krigsarkivet.

Eftersom Södra skånska kavalleriregementets rullor inte är bevarade före 1710 började jag mitt sökande i Arméns rullor 1620-1723, och där fick jag veta att regementet mönstrades vid två tillfällen under Jacobs tjänstetid. Första gången var i samband med embarkeringen i Karlshamn 1701 16/11, då han var ryttare för Arendala i Torna härad under ryttmästare Johan Orrfelts kompani. 1705 års rulla berättade att regementet blivit »Munstrat af Hans Kongl. Maij:t wijdh Grien uthj Högh Pohln d: 11/21 Junij Anno 1705» - det var alltså Karl XII som personligen mönstrade regementet, och jag började genast fundera. Vad tänkte egentligen den unge skånske korpralen när han stod där inför Sveriges konung, någonstans i Polen? Antagligen skämdes han lite, eftersom han inte hade någon häst - under ryttmästaren Anders Koskulls kompani framgår det nämligen att korpral Dahlman var »hestlöß». Man kan ju ana vad krigarkonungen Karl XII tyckte om detta...

Litteraturen bekräftar att regementet lämnade Sverige i november 1701, då det överfördes till Pernau i Estland för att anslutas till kungens armé. Överfarten skedde med femtiotre fartyg eskorterade av tre krigsskepp, och regementet medföljde sedan armén fram till slaget vid Poltava, då fyra skvadroner på sammanlagt 540 man deltog under ledning av överste Carl Gustaf Örnestedt. Det skulle ta alldeles för lång tid att närmare gå in på själva slaget, men en episod som ägde rum precis innan slaget förtjänar ett särskilt omnämnande. Carl Piper, kungens utrikesminister och chef för fältkansliet, hade lagt sig för att sova i närheten av den sårade Karl XII:s bår under några träd. Efter ett par timmar blev han väckt av kanslirådet Olof Hermelin, som meddelade att fienden bara var på några muskötskotts avstånd. Piper satte sig genast till häst, men runt honom var det trängsel. Han stötte samman med fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld, och frågade »var är kungen?». Rehnskiöld svarade kort »alles ist verloren» (»allt är förlorat»), och nederlaget var ett faktum. Efter slaget kapitulerade Södra skånska kavalleriregementets återstående 373 man vid Perevolotjna den 1 juli och gick omedelbart i rysk fångenskap. De flesta av dem hamnade i den sibiriska staden Tobolsk, ca. 50 mil öster om Moskva, men korpral Dahlman tillhörde inte denna skara. I boken Kungl. skånska dragonregementets historia av Carl Gustaf von Platen (1945) kan man nämligen läsa att han istället hamnade i järngruvorna i Alapayevsk, tillsammans med kvartermästaren Björkman och elva av regementets meniga. Där arbetade han i tretton långa år, innan han kunde återvända till Sverige.

b2ap3_thumbnail_Bild_20140626-220746_1.jpg

Jacobs pass, daterat Stockholm 1722 13/6 och förvarat på Krigsarkivet. Passet underskrevs av krigskollegiums dåvarande medlemmar, presidenten Carl Gustaf Dücker (1663-1732), generalfälttygmästaren Hugo Hamilton (1655-1724) samt krigsråden Gustaf Palmfelt (1680-1744) och Nils Reuterholm (1676-1756). Porträttet föreställer Hugo Hamilton, och finns på Barsebäcks slott i Skåne (foto: undertecknad).

Efter freden i Nystad i augusti 1721 började stora skaror av frigivna krigsfångar bege sig mot Sverige. Färden gick via Moskva och vidare mot S:t Petersburg för avfärd mot Stockholm. Många av dem, däribland Jacob, anlände till huvudstaden i juni 1722 där han fick sitt respass undertecknat av herrarna i krigskollegium: »Såsom Corporalen Jacob Dalman af Södra Skånska Regemente til häst och Frosta härads Compagnie hwilken utur Ryska fångenskapet nu är hemkommen / åstundar komma til sin förra beställning igen; Altså har han sig hos sin Öfwerste at anmäla. Och meddelas honom detta til bewis om des rätta resa. Stockholm den 13 Junij 1722. På Krigs Collegii wägnar». Till regementet återkom sammanlagt tjugotre officerare, sexton underofficerare, en präst, en auditör och ett fyrtiotal ryttare. De var alla medelålders män, och många var svårt sårade. De flesta fick avsked med pension eftersom de inte visste något annat hantverk än kriget, och nu var tvungna att ta det arbete som fanns. 

Jacob ville genast återgå till sin tjänst vid regementet, men de som tillfångatagits 1709 hade ersatts redan året därpå. Antagligen var det därför som Jacob erhöll avsked från sin tjänst vid regementet 1724 och anmäldes till underhåll av Krigsmanshuset, där han fick en årlig pension på 11 daler 8 och öre silvermynt. Det noteras även i Krigsarkivets handlingar att Jacob »anmäles til at niuta underhåld af Krigsmanshuset! emedan han tienat 27 åhr, sutet i ett swårt fångenskap, och är nu mÿcket bräckelig Altså warder honom här med underhåld bewiljat». Underhållet skulle utbetalas som kompensation för fem tunnor spannmål, och kyrkoherden i Dalby anmodades att årligen inlämna en attest till Krigsmanshuset, för att bevisa att Jacob »lefwer och sina Salighets medel brukar». Beslutet om pension undertecknades 1725 av president Dücker tillsammans med de övriga herrarna i krigskollegium i Stockholm. Det var giltigt så länge Jacob var i livet, och årligen utbetalades mycket riktigt 11 daler och 8 öre silvermynt i pension, enligt en förteckning bland Krigsmanshuskontorets handlingar. Den gamle korpralen drog sitt sista andetag i december 1744, och den kortfattade notisen i Dalby kyrkobok avslöjar på intet sätt att det var en karolinsk krigare som lades i jorden: »Decembr. d 12. Begrofs förafskjedade Corporalen Jacob Andersson Dahlman, 70 åhr gl:». Hans änka bekräftade med sin namnteckning 1745 15/3 att »Pro anno 1744 har undertecknad åthniutit min sahl. mans Corporal Jacob Dahlmans underhåld af Krigsmanshuusmedl. wid Södra Skånska Regementet til häst sedan Bewillningen är i acht tagen», och hon erhöll summan 11 daler och 8 öre silvermynt utöver begravningshjälpen på 5 daler och 20 öre silvermynt.

b2ap3_thumbnail_Utbetalning-1745.JPG

Kyrkoherden i Dalby, Johan Hedenskog, intygade 1745 »At Corporalen Jacob Dahlman efter en Gudelig och Christelig beredelse har saligen i Herranom aflidet d: 3. Decemb:ris sidstledne åhr». Attesten, som förvaras bland Krigsmanshuskontorets handlingar, är särskilt intressant eftersom den avslöjar dödsdatumet, 3 december. I Dalby kyrkobok omnämns bara begravningsdatumet, 12 december.

I dagarna är det alltså trehundrafem år sedan min farfars mormors morfars farfars far tillfångatogs av den ryska armén. Han genomled kyla och hunger, hopp och förtvivlan, han fick uppleva sin konungs död och han såg sina kamrater lämna jordelivet, en efter en. Till slut kunde han återvända till sin hembygd, där han bildade familj och blev far till två begåvade, ordentliga söner och stamfar för ett stort antal ättlingar, både i Sverige och utomlands. Idag tänker jag på honom, och kan inte låta bli att fundera över hur hans dagliga kamp under de tretton långa åren vid järngruvorna i Alapayevsk är en av anledningarna till att jag sitter här idag, och kan berätta hans historia.

Nu är midsommaren över och nu har det vänt! Ja, jag menar det blir mörkare igen nu! Men än får vi hoppas att vi har lite sommar kvar!

Midsommar betyder väl olika för oss. Vi har olika traditioner förknippade med midsommar. För mig är det nödvändigt med majstång. Den ska vara lövad och så måste man sjunga och dansa kring stången. Det spelar ingen roll om man måste klä stången och dansa i ösregn. Speciellt måste ”Små grodorna” vara med. Och även ”Vi äro musikanter”. Jag tvingar alla andra också att vara med, barn och barnbarn eller vem vi firar med. Det här är jag van vid, för så var det under hela min uppväxt. Vet inte om det är speciellt i min familj. Båda mina föräldrar kom från Mora så dom hade naturligtvis en hel del med sig därifrån. Pappa fick för många år sedan en av mina söner att tälja till de två pilarna, som ingår i Dalarnas landskapsvapen. Dessa var sedan ett måste på stången och är än idag. Pappa var mycket rädd om pilarna, vilket innebär att de ännu finns kvar.

Heter det midsommarstång eller majstång? För mig heter det majstång. Det har ju inget med månaden maj att göra utan betyder helt enkelt ”att löva” eller ”att klä med gröna kvistar”. En majstång är alltså en stång klädd med gröna löv. Stången ska ju sedan stå kvar hela året, åtminstone gör den det i Dalarna. Den blir ju lite chanserad som synes av min bild! I ett tidigare blogginlägg har vi fått se många olika utseenden på stången. Så vet jag att det var också i Dalarna. Varje by hade och har sin egen utsmyckning av stången. Vår stång ser aldrig lika ut från år till år.

Sill och jordgubbar hör ju också till midsommar. Ja, och så drickat förstås! Visst är det roligt med traditioner! Undrar hur mina egna anfäder firade? Att man har firat midsommar länge det tror jag. Lövad stång tror jag man har haft länge, men man sjöng väl antagligen inte ”Små grodorna” eller ”Vi äro musikanter”. Vi vet i alla fall att Anders Zorn firade midsommar i Mora. Det finns ju en tavla målad av honom från 1897 som heter ”Midsommardansen”.

I år blev det ingen dans för min del. Jag råkade köra omkull med cykeln ett par dagar före midsommar, vilket bl a resulterade i en vrickad vrist. Så det blev att hålla sig lugn. Det gav sig själv faktiskt. Men att klä stången och göra kransar det klarade jag i alla fall av. Och den sångröst som eventuellt fanns innan den hade inte tagit skada. Men som vi frös! Det blåste nordan. Tur att vi har ett lusthus att krypa in i!

I går fick jag i min hand tidskriften ”Värmländsk kultur” och vad fann jag i den – jo, bland en hel massa intressanta artiklar, en artikel om Birgitta Renström Linde och hennes bok ”Huldas hemlighet”.  Birgitta är en av våra föreläsare på Sfd2014 och jag har nämnt henne tidigare. Hon kommer just att berätta om ”Vägen till Huldas hemlighet – släkthistorien som inspirationskälla till litterär gestaltning”. Det låter jättespännande tycker jag. Vi har väl alla stött på hemligheter och annat, som väcker vår nyfikenhet och fantasi. Men hur ska vi ta tillvara detta?

Ytterligare en av våra föreläsare nämligen Peter Olausson har en artikel med i tidskriften. "Förfäder i dubbla roller" som handlar om anförluster. Den artikeln ska jag läsa idag - hann inte i går. Peter, som ännu inte presenterats på www.sfd2014.se, är en hos oss välkänd och mycket uppskattad föreläsare. Han har dessutom varit med i Värmlands släktforskarförening sedan allra första början. Jag tror t o m att han var med och startade föreningen. Rubriken på hans föredrag på Släktforskardagarna är "Värmlänningar i rörelse".

Jag har även tidigare nämnt ”Fröken Frimans krig”. Nu har jag sett att den kommer i repris i TV! För den som missade den, missa den inte igen! Nu när det ändå är så dåligt väder! Sedan passar det bra att på Släktforskardagarna gå och lyssna på Eva Kaijser, som är en av skaparna bakom serien. Hon kommer och håller ett föredrag, som hon kallar ”Svenska hem – den sanna historien om fröken Frimans krig”.

På årets Släktforskardagar kommer vi med något som vi kallar "Anbytaren" och vad det handlar om ska jag berätta nästa vecka!

Idag hakar jag på Teds blogg, det finns inget tristare än att blada igenom hundratals sidor på jakt efter en person! Men det finns mer hjälp, jag funderar lite runt alla de register som finns. Nu när sommaren teoretiskt har kommit kan man sitta inne och släktforska i frid och ro. Vi har under ett par veckor varit några stycken som via Facebook har jobbat med de passhandlingar som hittades i ”Assistansen”, Domstolsverkets nyrenoverade hus (http://www.genealogi.net/projekt/inrikespass-1800-tal/hedin/). Det handlar i högsta grad om nålar i höstackar, detta var teatermänniskor som reste runt i landet under det att de gifte sig, födde barn och till slut avled.

När man med sitt långsamma sommarbredband ska söka brett och förutsättningslöst efter personer som förekommer i den växande sagan om passinnehavarnas familjer så utstöter man gärna ett förtvivlans stön när man kommer till en trolig församling och ser att den enda källan är inflyttningsattester. Visst, jättebra, de brukar vara små guldkorn om man bara kan finna just den person man söker. I många fall så har dessa originaldokument gallrats bort så om de finns så är det en bonus. Bilagor till flyttningslängder – 406 sidor att bläddra i, med snigelfart.  Men - titta längst ner på menyn, där finns register!  För länge sedan, innan datorernas intåg, har några suttit och gjort maskinskrivna register över attesterna! Guldkornen dyker upp, ett efter ett.

Det kommer fler och fler av dessa register på nätet, Arkiv Digital har fotograferat många, inte bara i kyrkoarkiven (husförhör, födda, vigda, döda) utan också till exempel släktnamnsregister, alla de släktnamn som förekommer i vissa län före år 1800, med hänvisningar till kyrkoarkivalierna. Register till kyrkoarkiven är speciellt värdefulla i större städer, där förvirringen annars kan bli total. För att inte tala om bouppteckningsregistren! De sparar mycket tid och kan också användas för att söka personer. Riksarkivet/Svar har till exempel register över mantalslängder i Stockholm före år 1800. Då är de handskrivna och inte i strikt bokstavsordning, men fungerar ändå. Det finns också register i de lokala arkiven, Malmö stadsarkiv har utmärkta register, en del finns på AD-online (http://blogg.arkivdigital.se/). Örebro stadsarkiv har register över bouppteckningar med ingresser, gjorda av släktforskarföreningar (http://www2.orebro.se/stadsarkiv/filarkiv.htm). Stockholms stadsarkiv har en uppsjö av register, en del sökbara (http://www.ssa.stockholm.se/Anvand-arkiven/). Jag har inte hittat alla register som finns, botanisera ni också och ni ska finna! Sedan finns naturligtvis alla utmärkta sökbara register, på CD eller på nätet, många gjorda av flitiga, frivilliga föreningsmedlemmar runt om i landet.

Det allra roligaste med att bläddra i registren, speciellt pappersregistren, är att man ibland hittar sina gamla surdegar på de mest oväntade ställen, plötsligt finns lösningen på ett helt annat problem än det man startade med.  Är man sedan nyfiken som jag, så hittar man dessutom en massa roligt att gräva i, det kan bli lite störande för den egentliga fråga man ville besvara.

De maskinskrivna registren på landsarkiven gjordes ofta, åtminstone till en del, av sk beredskapsarbetare eller arkivarbetare, personer som av någon anledning inte hade arbete på den vanliga marknaden.  Skulle man kunna tänka sig att släktforskningsintresserade arbetslösa idag kunde få arbeta med liknande uppgifter istället för att träffa en radda hurtfriska fas-3 coacher till ingen nytta?  Eller är det politiskt inkorrekt? Jag skänker en tacksamhetens tanke åt alla de som suttit med kort eller pappersremsor och sorterat namn, transkriberade från ibland nästan oläsliga källor för att sedan skriva ut de sorterade registren på maskin. Det var ett arbete för framtiden som är till stor glädje idag och som kommer att vara till glädje även framåt i tiden.

Tack alla ni som skapade dessa register, vare sig ni var anställda, beredskapsarbetare eller föreningsaktiva!

(Bild från AD-online, Släktnamnsregister Bohuslän)

Finns det något tråkigare än att "blada" sig igenom hundratals eller kanske rent av tusentals husförhörslängdssidor på jakt efter en försvunnen person eller familj? Hav tröst, det finns hjälp att få!

För 10 år sedan lyckades Sveriges Släktforskarförbund få med Svenska Emigrantinstitutet i Växjö på ett samarbetsprojekt med syfte att tillgängliggöra över en miljon poster i projektet Emibas via CD. Skivan kom året därpå och blev genast mycket populär för alla med intresse för emigranter och emigrantforskning. Uppgifterna var ju hämtade direkt ur de svenska husförhörslängderna och utflyttningslängderna, och gav fyllig information om varje emigrant, fullständigt namn, födelsetid och födelseort, yrke, civilstånd, familjemedlemmar som utvandrade samtidigt, utflyttningsförsamling inklusive gårdsnamn och sida i husförhörslängden, destination och mycket annat. För Svensk-Amerikaner, som söker sina rötter i Sverige, kan Emibas sägas vara det ultimata redskapet - en autostrada rakt in i det svenska kyrkoboksmaterialet - men även för svenska släktforskare är den ytterst användbar, inte bara för den som söker uppgifter om emigranter ...

EMIBAS innehåller nämligen en funktion, som helt oförmodat gör den till ett "baklängesregister" till svenska husförhörslängder. Genom att använda sig av den smarta söklistan under "Utvandringsort" - välja rätt församlingsnamn och sedan dubbelklicka, får man fram en sorts geografiskt register över hela socknen, d.v.s. över alla de gårdar, byar och torp från vilka någon har emigrerat. Eftersom nästan alla poster är försedda med en sidhänvisning ur respektive husförhörslängd kan man ur träffsidan leta sig fram till emigranter från den tidperiod man är intresserad och få en exakt sida där t.ex. Backgården, Ridala eller Gunnestorp är att söka.

Denna funktion är naturligtvis extra värdefull i sådana längder där det saknas geografiska register, eller där dessa är för rudimentära eller svårlästa. Det kan också vara så, att geografiska register har tillkommit långt efter det att volymen i fråga filmats (t.ex. hos Genline/Ancestry och SVAR) vilket givetvis inte påverkar de aktörer som fotograferat på senare tid (t.ex. Arkiv Digital).

Personligen har jag haft extra stor nytta av den geografiska sökmöjligheten hos EMIBAS när det gäller stora församling, t.ex. städer, där det visserligen brukar vara möjligt att söka bland de numrerade kvarteren, men är särdeles besvärligt att hitta stadsägor och småställen i stadens utkant.

Tyvärr går det inte längre att inhandla den förnämliga EMIBAS-databasen på CD. Numera finns materialet endast tillgängligt via EmiWeb mot årsabonnemang. Sökfunktionen där är också bra, men långt ifrån så förnämlig som på förbundets CD-version. Bl.a. saknas söklistorna, och därmed faller de geografiska möjligheterna.

Jag är en stor vän av databaser på CD!

b2ap3_thumbnail_Emibas-2.JPG

Sökmenyn på CD-versionen av EMIBAS. Klicka på den högra knappen (söklistan) vid "Utvandringsort"

b2ap3_thumbnail_Emibas-1.JPG

När man har klickat på församlingsnamnet får man upp en lista på alla de gårdar, kvarter och torp i Hjo stadsförsamling varifrån någon emigrerat. En dubbelklick på något av dessa namn ger en träfflista där varje emigrant från detta ställe finns med, tillsammans med sidhänvisning in i rätt husförhörslängd.

b2ap3_thumbnail_Emibas-4.JPG

Så här ser EMIBAS ut på Emiweb. Bra sökbarhet även här, men långt ifrån CD-versionens suveräna möjligheter.

När jag låg i soffan efter frukost och funderade på dagens blogginlägg ringde telefonen och en ung man frågade om jag kunde hjälpa honom få fram lite uppgifter om en möjlig släktgård eller boplats åt hans släkt till släkten. Javisst, jag släktforskar på uppdrag och åtar mig gärna sådant.
Men situationen visade sig vara lite mer komplicerad än så. Han stod med besökande Amerikasläktingar i ett samhälle på landsbygden och de skulle besöka platsen men det hade visat sig att de saknade rätt uppgifter.
Den unge mannen är själv inte släktforskare men hade hittat mig. Jag fick lite uppgifter om Amerikasläktingarnas morföräldrar, som emigrerat.
"Vi är ute och åker nu så ring när du hittat det", sa han.
Tyvärr visade sig uppgifterna vara både felaktiga och allt för knapphändiga. Men efter ett samtal till kom jag rätt och hittade vad de sökte. Men i en helt annan församling fem mil söderut.
Finns det en födelseuppgift men församlingen är fel, då blir det knepigt. Och ingen träff i folkräkningarna heller.
Det som löste det var att familjen skulle ha utvandrat från en by 1881, men man visste inte församlingens namn. Tack vare Ortnamnsarkivet och Google hittade jag dit. Dock bodde de i en annan by fast i samma församling, och där fanns de i utflyttningslängden.
Även om det inte är min släkt så blev jag glad att jag hittade detta åt dem. Det är svårt att inte bli engagerad själv. Nu har de hunnit åka dit och se kyrkan där morföräldrarna vigdes och där ett barn är begravet.
Kanske var det ytterligare en generation bort i släktleden, det bör det nog ha varit. b2ap3_thumbnail_boken.JPG
Förhoppningsvis hittar de också byn där familjen bodde. Tre generationer i samma familj emigrerade. Föräldrar i 50-årsåldern, och de två vuxna barnen med sina respektive och flera små barn. Det var fattigt backstugufolk och nu sitter jag och funderar på hur de fick ihop pengar till biljetterna. Kanske blev de värvade? Eller fick ärva en summa? Ja, det får jag nog aldrig veta. Uppdraget är utfört och levererat.

Jag som bara hade tänkt att slappa och släktforska lite för egen del denna regniga sommarsöndag...

Det jag egentligen tänkte blogga om idag är att årsboken nu kommit från trycket. Jag hoppas att den ska falla er släktforskarläsare i smaken och vara till både glädje och nytta.
Jag har varit lite nervös innan jag fick den i torsdags. Så är det alltid när man lämnat ifrån sig till tryck och går och väntar. Men jag är mycket nöjd med tryckeriets arbete. Resten får ni läsare bedöma.

I släktforskningen kan det vara svårt att urskilja skillnaden mellan en skröna och en sann berättelse om släktens ursprung. Det finns i de flesta familjer en eller par historier som berättats under generationer. Innan sådana förs in i antavlan bör man förstås försöka utröna den eventuella sanning som ligger bakom historien, eller vara väldigt tydlig med att det rör sig om en muntligt traderad berättelse av oklart ursprung.

Här om dagen pratade jag med en bekant vars släkt jag forskar lite i. Han nämnde då att det berättats i släkten att de skulle ha vallonskt påbrå. Ofta har ju en dylik släkttradition uppstått på grund av mörkhåriga förfäder eller rötter i bruksmiljö. Jag är långt ifrån färdig med forskningen men redan dagen efter vårt samtal hittade jag de som nog "blivit" valloner. De var invandrade smeder, men var inte valloner utan tyskar. Under de tre sekler som passerat sedan min bekants anmoder gifte sig med en sörmländsk bonde har det sedan troligtvis berättats om hennes utländska härkomst och så småningom har traditionen blivit att hennes släkt var valloner.

b2ap3_thumbnail_Vitsippor-i-BrandkrrC-140509.jpg

När jag i 12-årsåldern på allvar började samla in uppgifter om mina släktingar, berättade min  mormor att en av hennes förfäder hade ägt en större gård och sedan spelat bort den på kortspel. Jag utgick från att historien om den kortspelande förfadern var fiktiv. Efter några års forskande dök jag så in i domböckermas fascinerande värld.

I Oppunda häradsrätt domböcker kunde jag följa hur bröderna Anders Nilsson (1687 ca- 1735) och Nils Nilsson (1700- 1786) i Ingelstorp, Sköldinge, köpte systerlotter av gården av sina fastrar och kusiner under en lång följd av år. Så dog Anders Nilsson, varpå hans hemmansdel under en övergångsperiod brukades av systern Karin Nilsdotter och hennes make Jöns Persson. Anders' äldste son, Erik Andersson. skulle dock överta faderns andel. Han hade fem yngre syskon att försörja under lång tid framöver - minstingen Karl var bara två år gammal när fadern dog - men Erik ville förstås gifta sig och bilda familj. Det skulle då bo tre familjer på gården. 14 maj 1737 kom farbror och brorson till tinget: 

"...all den stund Nils Nilsson och Erik Andersson äro jämskylda och lika del ägande, och jorden dem emellan icke kan delas, efter den intet tål mer än en åbo, ty resolverades att Nils Nilsson och Erik Andersson böra lotta, och vem som lotten påfaller att hemmanet Ingelstorp besitta. ...

Efter avlagd resolution lottades och föll lotten på Erik Andersson att giva och på Nils Nilsson att taga lösen för Ingelstorp" (renoverad dombok, Södermanlands län, 76. Oppunda häradsrätt § 42). 

Att min mm ff mm ff Nils Nilsson förlorade sin fädernegård berodde alltså inte på frivolt kortspel utan på han drog nitlotten i den nödtvungna lottningen med sin brorson. Men släktskrönan innehöll ändå ett litet korn av sanning!

När man släktforskar kan man i princip hitta information om allt som rör ens förfäder - från matvanor och kläder till folktro och läsvanor, det gäller bara att veta vilka källor man ska leta i. Såhär i midsommartider blev jag lite nyfiken på hur mina förfäder firade midsommar - kunde jag känna igen mitt eget firande i deras? Eftersom de flesta av dem bodde i Skåne började jag mitt sökande på Folklivsarkivet i Lund, och det dröjde inte länge innan jag hittade det jag letade efter.

b2ap3_thumbnail_Lyngby-Brringe-Hyby.jpg

Fr. v.: midsommarstänger från Lyngby, Börringekloster samt Hyby.

I de gamla uppteckningarna fanns inte bara levande beskrivningar av midsommarfirandet i många gamla skånska socknar, utan även vackra bilder över de midsommarstänger som förfäderna dansade kring. Jag fann genast en midsommarstång från Lyngby, där farmors far Evan spenderade sina första år. Kanske denna typ av midsommarstång var den första han såg i sitt liv? På Börringekloster i Börringe socken, där farmors farmors morfars far Lars Nilsson (1776-1850) växte upp, restes den lite ovanliga midsommarstången i mitten, och den till höger kommer från Hyby, den socken där farmors farfar Lars föddes 1871. I Folklivsarkivets uppteckningar kan man läsa att »Enligt hvad flera personer i trakten berättat har man i Hyby haft och har ännu en majstång som vidstående. Den del, som förbinder den lodräta stångens topp med den vågräta tvärslåns ändpunkter, utgöres af ett rep, hvilket i likhet med de öfriga delarna kläddes med allehanda slags blommor». Allehanda slags blommor låter väldigt somrigt, och bland de sex midsommarstängerna på bilderna är ju den från Hyby utan tvekan mest lik den »klassiska» svenska.

b2ap3_thumbnail_Markie-Stora-Rosltt-och-Hckeberga.jpg

Fr. v.: midsommarstänger från Markie hage, Stora Roslätt samt Häckeberga.

Midsommarstången ovan till vänster kommer från Markie hage i Anderslövs socken där den ovannämnde Lars Nilssons hustru Pernilla Nilsdotter föddes 1773. Där var även hennes far Nils Claesson skogvaktare, och man kan läsa att »Om pingst och midsommar brukade man förr å Markiehage ha en majstång som vidstående. Stången, som mätte 8 meter i höjd, restes sista gången år 1876». Kanske skogvaktarens döttrar hjälptes åt att samla blommor till denna midsommarstång? Till höger syns den midsommarstång som ännu på 1880-talet restes i Häckeberga i Genarps socken, farmors farmors mormors mor Elnas hemsocken, och Folklivsarkivets uppteckningar beskriver hur »den var klädd med såväl skogsgrönt som åker- och trädgårdsblommor». Midsommarstången i mitten restes i Roslätt i Svedala socken, där min farmors farmors morfar Anders Larsson föddes och växte upp i början av 1800-talet, och där även hans föräldrar, de ovan nämnda Lars Nilsson och Pernilla Nilsdotter, var husmansfolk. Det var ägaren till Roslätts herrgård, majoren och greven Thor Thott (1797-1880) som stod för midsommarfirandet i Roslätt, och husaren Hans Ström (1842-1927) beskriver byns midsommarfirandet vid mitten av 1800-talet:

»Dagen före midsommarafton gingo husmansbarnen ut i skogarna och samlade allsköns blommor och grönt till midsommarstången. Vid 11-12-tiden på midsommarafton slutade gårdskarlarna upp med arbetet för dagen och hjälpte husmanstöserna med att i kostallet kläda majstången och pryda den med pioner och åkannor. Stången var 18 alnar lång, hade i toppen en spira med en rörlig mölla och två rörliga gubbar. När stången var färdig att resas, togo karlarna sig hvardera en stor sup af den kanna brännvin, som godsherren hade anslagit till resningsarbetet. Spelmännen kommo, och under musik restes stången. Ofta var det tre spelmän, två med fiol och en med en slags trumma. När resningen var färdig, gjorde man slut på det anslagna brännvinet, och sedan gick man hem, åt middag och klädde sig.

Klockan två på eftermiddagen började dansen, kadrilj, vals, polska och mazurka, kring stången, som stod på planen framför herrgårdsbyggnaden. Till förtäring hade godsherren lämnat två tunnor öl, fördeladt på tvenne fat, hvilka stodo ute på gårdsplanen samt 15 kannor brännvin. Klockan fem på eftermiddagen bjöds på smörmada, så stora att de hvardera vägde en 3-4 skålpund. Till bakandet af detta bröd åtgick två tunnor råg. Två karlar voro sysselsatta en hel dag med att skära upp det. Efter smörgåsutdelningen började man dansa igen. Spelmanstallriken bars omkring. På denna hade utbölningarna att lägga en tolfskilling. Spelmännen nöjde sig med några riksdaler, och det som blef öfver användes till att köpa brännvin för till midsommardagen. Klockan 12 på natten slutade dansen och man begaf sig hem följd ett stycke af godsherren.»

Visserligen innehåller mitt eget midsommarfirande varken trummor. smörmada eller öltunnor, men jag inser att det faktiskt inte har hänt särskilt mycket sedan 1800-talet - och kanske är det just charmen med midsommarafton, att det är som det alltid varit? Idag ska jag i alla fall ha förfäderna i åtanke, när jag tittar på midsommarstången och inser att den liknar den min farmors farfar dansade kring i Hyby på 1880-talet, och att de blommor jag plockar är samma sorter som farmors farmors morfars mor plockade i trakten kring Roslätt på 1840-talet. 

Jojomän – på Svenska Migrationscentret här i Karlstad. ”Rosebud Sioux – ett folk i förvandling” heter utställningen.

På bilden ser ni Claes-Håkan Jacobson, undertecknad och vår landshövding, tillika invigare av Släktforskardagarna, Kenneth Johansson.

Som av en händelse så heter ett av våra föredrag på Sfd2014 likadant som utställningen! Jo, visst är det samma person, som ligger bakom, nämligen Claes-Håkan Jacobson! Men nu vet jag att det även finns en kvinna bakom detta! Nämligen hans fru Eva Andersson. Jag träffade dem båda på vernissagen förstås. Vilka eldsjälar! Och vilken berättarglädje dessa två har.

Jag måste erkänna att indianer inte är mitt största intresse, men för många betyder väl indianer något speciellt. Många har läst indianböcker och lekt indianer som barn. För dessa borde såväl föredraget som utställningen vara mycket intressant. För ännu fler faktiskt. För utställningen visar inte bara fotografier, nej även traditionellt konsthantverk. Så jag stötte på några bekanta ansikten bland besökarna bl a vår hemslöjdskonsulent här i Värmland, som med stort intresse hängav sig åt hantverket, vilket jag också blev mycket imponerad av. Så även om ens största intresse inte är indianer så är det en mycket sevärd utställning. Och visst är det fascinerande att höra berättelserna.

Utställningen kommer att vara öppen under Släktforskarhelgen och dessutom har Svenska Migrationscentret beslutat att besökare till Släktforskardagarna får gå in på utställningen till halva priset!

Ett annat bekant ansikte på vernissagen var Kristin Mikalsen, som är intendent på Svenska Migrationscentret och har hjälpt till i utställningsarbetet. Kristin är också en av våra föreläsare. Eftersom hon kommer från Norge så faller det sig väl naturligt att hennes föredrag har titeln ”Norges roll i den svenska utvandringen”.

Apropå Norge, vi förväntar oss naturligtvis många norrmän till Släktforskardagarna. Helt naturligt eftersom vi har så nära till Norge. Många av oss har släkt och anor på norska den sidan och många norrmän har detsamma i Sverige.  Idag har vi många som åker härifrån till Norge för att arbeta. Bättre lön och bättre arbetsmiljö! Vi har minsann halkat efter.

Jag var i Oslo för ett par veckor sedan, såg Operan, Rådhuset och Edvard Munchmuséet. Och åt förstås på Aker Brygge! Men det var inte billigt vill jag lova. Inte med svenska mått mätt i alla fall. Men det var i alla fall en härlig dag. Och så fick jag chansen att tänka på nåt annat än Släktforskardagarna!

Glöm inte att kolla på hemsidan www.sfd2014.se eller på Facebook! Där kommer mycket information framöver!

Till vår stora släktträff i Skånings-Åsaka i lördags - Carl & Lena Bergströms ättlingar hette den - kom ett 80-tal släktingar, däribland Inger, 92, från Göteborg. Hon är det sista barnbarnet till Carl och Lena och fick naturligtvis äran att nedlägga blommor (plockade på ängen bakom hemgården) på familjegraven på Skånings-Åsaka kyrkogård. Nu kommer vi till rekordförsöket.... Inger är alltså född 1922, hennes farfar och farmor 1826 och 1828. Det är rätt många faktorer som måste samarbeta för att få till ett sådant generationsgap, men unikt är det inte. USA:s 10 president, John Tyler (1790-1862) var som sagt född på 1700-talet. Vid 63 års ålder blev han far till Lyon Gardiner Tyler (1853-1935) som var 71 respektive 75, när han i sin tur blev far till Lyon Gardiner Tyler Jr 1924 och Harrison Ruffin Tyler 1929. Båda dessa män lever fortfarande, och har alltså en farfar som är född 1790, året efter franska revolutionens utbrott och långt innan Napoleon kom till makten. Här hemma i Sverige regerade Gustav III fortfarande och vi låg i krig med Ryssland ... Tanken svindlar!

På Anbytarforum förekommer av och till sådana här "tävlingar" av typen "flest barn", "yngste pappan", "största åldersskillnaden mellan helsyskon" o.s.v. I Carls och Lena Bergströms fall var det 25 år mellan deras äldsta och yngsta barn och Lena var 48 när lille Bertil föddes.

Carl sysslade på fritiden bl.a. med orgelbyggeri och lär ha byggt en s.k. blåsbälgsorgel till vart och ett av sina nio överlevande barn. Minst två av dessa 1800-talsorglar finns fortfarande bevarade, varav en står i Skånings-Åsaka kyrka, där vi i lördags avslutade släktträffen med en musikandakt. Jag fick äran att försöka traktera den gamla tramporgeln och, även om det kom mer oljud än ljud ur den, var det det möjligt att låta den ackompanjera oss i andra versen av släktträffspsalmen framför andra; Härlig är jorden: Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten följa släktens gång. 

En av Carls och Lenas ättlingar är medlem i den berömda sånggruppen TIMOTEJ, som fick avsluta släktträffen med sina härliga sånger; bl a Kom, kom, kom, som ju var Sveriges bidrag i Schlagerfestivalen 2012.

Och släktboken blev klar, under över alla under!

b2ap3_thumbnail_Vid-graven.jpg

Inger, 92, vid farfars och farmors grav den 14/6 2014

b2ap3_thumbnail_Framsidan_20140616-062526_1.jpg

Endast en släktforskare förstår hur mycket tid och hur mycken möda (och kärlek) som behövs för att sammanställa en släktbok ...

 Här ett par sidor ur boken. I de efterföljande generationerna använder jag ett numreringssystem med siffror och bokstäver; 1, 2 , 3 - A, B C - a, b, c - aa, bb, cc  o.s.v.

b2ap3_thumbnail_Bergstrm-sid-4-5-1.jpgb2ap3_thumbnail_Bergstrm-sid-4-5-2.jpg

På Gotland har jag en del av mitt hjärta. Mina barns farmor kommer därifrån och varje sommar under många år var vi på Gotland. Sedan gick vi skilda vägar, barnens pappa och jag, men jag har återvänt många gånger. Genom mina barn har jag ju släkt där, och på senare år har jag släktforskat om mina barns farmors släkt. På hennes fars sida är det bara gutar, gotlänningar födda på Gotland.

b2ap3_thumbnail_BONSARVE_6642RolfA_20140613-101320_1.jpg
Bonsarve gård, fotograferad 2013 av Rolf Lavergren.

En av dem kommer från gården Bonsarve i Vamlingbo socken. Det är en av Gotlands många riktigt gamla gårdar. 1412 bodde här tingsdomaren Botild Botmunder som var domare vid Hoburgs ting. Gården och dess människor har en dramatisk historia, dokumenterad i sockenboken om Vamlingbo utgiven 1996, redaktör är Kerstin Jonmyren. Släkten bor fortfarande kvar på gården.

I Släktforskarnas Årsbok, som kommer ut senare i sommar, ingår ett kapitel om Gotlands gårdsstruktur och avsaknaden av överklass på Gotland. Här fanns i stort sett ingen adel, här finns inga stora slott och herrgårdar. Varför är det så? Det förklarar forskaren Tryggve Siltberg. Han är fil dr i historia, tidigare landsarkivarie på Landsarkivet i Visby och även släktforskare.

Han berättar om hur tingsdomarna på Gotland möjligen kan ses som en del av en ekonomisk elit, med större gårdar än det stora flertalet, men inte som en överklass som på fastlandet. Ett mindre antal bönder var riktiga storbönder.

b2ap3_thumbnail_Linde_20140613-101515_1.jpg
Storbonden Jon Hässelbin från Linde socken på södra Gotland, målad i början av 1500-talet. Målningen finns i Linde kyrka. Foto: Torsten Svensson, Visby.

Många faktorer spelar in i den gårdsbildning som bestått på Gotland i flera hundra år. Så här skriver han bland annat: "Gotlands särdrag pekar alla i en riktning, nämligen att Gotland genom seklerna var ett relativt jämlikt samhälle utan något aristokratiskt överskikt eller feodal adelsklass."

En av de allra rikaste gotlänningarna, kanske den rikaste under sin tid, var Jurgen Smiterlow, som ägde flera gårdar i Norrbyn i Vamlingbo. Han levde från cirka 1545 till 1620 och var också hamnfogde i Burgsvik. Det här var en man som inte gjorde som alla andra, det berättar Kerstin Jonmyren i en artikel i årsboken. Hade vi haft kvällstidningar på den tiden hade det säkert blivit många "chock!"-artiklar om honom. Han gifte sig rikt, övergav sin hustru när han tröttnat på henne och levde ihop med en piga. Detta var förstås till stor förtret för prästerna som försökte tvinga in honom i äktenskapets fålla igen.

b2ap3_thumbnail_Burgsvik_20140613-101454_1.jpg
Hamnmagasinet i Burgsvik. Här fanns tidigare Jurgen Smiterlows kontor och bostad. Foto: Ing-Marie Tellström.

Oftast spelar det ingen större roll om vi kvickt bläddrar genom källorna eller tar god tid på oss att hitta de där gäckande förfäderna. Även om det tack och lov är ovanligt med dylik brådska kanske någon ändå kan ha nytta av tio tips för att undvika bladande av husförhörslängder och annat tidsödande bläddrande i olika volymer.

b2ap3_thumbnail_Blommor1.jpg

1

Anteckna faddrarna vid barnens dop. Notera särskilt de med samma patronymikon som föräldrarna eller de som bor i andra församlingar.

Jag löste min anmoder Margareta Persdotters härkomst genom att följa en av faddrarna till hennes sjätte barn. Faddern, Per Persson, visade sig ha en syster Margareta född samma år som "min" Margareta. Familjen hade flyttat några veckor efter hennes födelse, och det var socknen där hon växte upp som kom att anges som hennes födelseort.

 2

Plötsligt är den familj du följer struken i husförhörslängden utan att deras nya vistelseort anges. Socknen är stor och det finns ingen utflyttningslängd, eller så saknas de i densamma och har rimligen flyttat inom socknen. Det går betydligt fortare att skumma en födelsebok än att blada en omfattande husförhörslängd, så om hustrun i familjen fortfarande är i barnafödande ålder brukar jag gå igenom fem år i födelseboken för att se om familjen får ytterligare barn.

 3

Samma princip som ovan kan användas om en familj flyttar till en socken utan inflyttningslängd. Är kvinnan inte alltför gammal går det som sagt snabbare att gå igenom fem år i födelseboken än att blada husförhörslängden.

 4

Notera giftoman om denne anges i vigsel- eller lysningsbok. Giftomannen godkände att bruden gifte sig och var henne närstående: förälder, bror, svåger, förmyndare eller i vissa fall hennes arbetsgivare. Om brudens ursprung är dunkelt kan giftomannen vara en vital ledtråd att lösa detsamma. 

5 

Din ålderstigna ana är struken i husförhörslängden men finns inte i dödboken eller i utflyttningslängden.

Fattighuset var inte bara en bostad för socknens fattiga utan fungerade även som äldreboende. Första anhalten efter kontroll av dödbok och utflyttningslängd bör alltså vara fattighuset. Finns personen inte heller där, är det dags att följa barnen och hoppas på att föräldern flyttat till någon av dem.  

6

Din ana anges i husförhörslängderna vara född i Stockholm men kan bara följas bakåt till mitten av tonåren i en landsbygdsförsamling långt bort från kungliga huvudstaden. Det är då sannolikt att du träffat på ett barnhusbarn. Allmänna barnhusets register finns sökbart på Stockholms stadsarkivs hemsida. Kanske finns det också en diskussion om just ditt barnhusbarn på Anbytarforum, under Landskap: Stockholm: Barnhusbarn! 

7

Meningarna går isär om snabbaste sättet att blada en husförhörslängd. Ska man börja på sidan ett och gå framåt eller på sista sidan och backa? Att läsa en hel sida är tidsödande, så ska man fokusera på personens namn, födelseår eller födelsesocken under bladandet?

Personligen föredrar jag att börja på sista sidan och backa: det blir då tydligare för mig hur mycket som återstår att gå igenom eftersom volymerna har en tendens att börja på sidan 1 men kan omfatta allt från 30 till 1000 sidor. Däremot varierar det vad jag fokuserar på i bladandet. Min grundprincip är att söka efter det som är ovanligast. Är personen född i samma socken eller grannsocknen till den socken vars husförslängd jag bladar är det bättre att söka på årtal eller namn. Födelseår kan skifta, särskilt i äldre längder, så oftast söker jag efter ett visst namn.

 8

En anfader eller -moder vars härkomst är okänd dör och efterlämnar minderåriga barn. Det är alltid klokt att leta efter en bouppteckning men särskilt i dylika fall. Vem blir målsman för de omyndiga barnen? Viktiga ledtrådar kan även finnas i fastighetsinnehav och bland de personer med ekonomiska intressen i hushållet, antingen genom att de lånat ut eller själva var skyldiga pengar.

Förmynderskapsprotokoll ingår i serien Småprotokoll i häradsrätternas arkiv. Saknas bouppteckning kan du förhoppningsvis återfinna den familj du är intresserad av där och därmed få reda på vem som blev målsman för barnen. 

9

Din ana uppges vara född i eller inflyttad från en viss församling men finns inte i födelsebok eller utflyttningslängd.

Jag har inte forskat så mycket i Västergötland men har rotat runt tillräckligt mycket för att lära mig att det då är viktigt att ha koll på vilka annexförsamlingar som ingår i pastoratet. Det är inte ovanligt att personen anges komma från moderförsamlingen men i själva verket var född i eller flyttade från en av annexförsamlingarna. En källa jag gärna använder för att hitta vilka socknar som ingick i ett visst pastorat, är Rosenbergs Geografiskt-statistiskt handlexikon öfver Sverige. 

10

Utnyttja finesserna din bildleverantör erbjuder. Jag har Arkiv Digital och SVAR.

En finess jag gärna använder hos Arkiv Digital är att ha samma volym öppen i två upplagor. I riktigt gamla husförhörslängder kan samma gård förekomma 10- 15 gånger i en volym då prästen noterat varje besök för sig. Jag brukar då ha en version öppen med ortregistret och sedan en version där jag går igenom samma husförhörslängd så slipper jag bläddra tillbaka till ortregistret hela tiden.

Om jag ska forska i en stor församling där husförhörslängderna omfattar flera delar, som t ex Floda och Västra Vingåker, plockar jag fram sockenkatalogen hos SVAR. Där redovisas varje gård som omnämns i husförhörslängderna med uppgift om i vilka volymer och på vilket siduppslag de förekommer.

SVAR har även indexerat en hel del ministerialböcker. Om volymen t ex omfattar födda, döda och vigda om vartannat med bruten kronologi är det bekvämt att välja ett år i indexet och direkt komma dit. Är sidan mörk och inte helt lätt att tyda så öppnar jag volymen hos Arkiv Digital: med benäget bistånd från SVAR kan jag ju gå direkt till rätt sida utan att behöva bläddra.
Om man skriver en bokstav fel i sökrutan för SCB-utdrag ger sökningen inget resultat. Eftersom det finns ett index i högerkanten när man fått fram rätt SCB-volym brukar jag söka på en annan lättstavad församling och sedan välja den socken jag egentligen är intresserad av i indexet.

Idag infaller årets enda fredagen den trettonde, en dag då somliga nog är lite extra försiktiga. Min egen försiktighet beror på att jag i femte klass råkade falla av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder under pågående lektion, just på fredagen den trettonde, och sedan dess har jag inte vågat fresta ödet. Av samma anledning undviker jag även att gå under stegar, jag säger »tvi» tre gånger när en svart katt går över vägen och jag fäller aldrig upp ett paraply inomhus. Vi skrockfulla och vidskepliga tillhör nog ett utdöende släkte, men annat var det förr i tiden. Då hade skrock och vidskepelse en given plats i samhället, och både kyrkliga förmaningar och världsliga lagar hade svårt att stävja denna djupt rotade folktro. I våra dagar är den vidskepliga variationen inte särskilt stor, men förfäderna kunde däremot välja och vraka bland olika vidskepliga uppfattningar, praktiska åtgärder och magiska tillbehör. Detta har jag själv hittat många exempel på i de gamla arkiven, särskilt i domkapitlens protokoll, rättsinstansernas domböcker och folklivsarkivens samlingar, som dignar av källmaterial som beskriver förfädernas utbredda folktro. En stor del av de fall jag studerat handlar om barn; förfäderna ville hålla sina barn friska eller bota deras sjukdomar genom att på olika sätt använda vidskepelse och magi. År 1734 finner man till exempel hustrurna Bolla Isacsdotter och Elna Svensdotter i Söderto, som instämts vid Frosta häradsting eftersom de

»öfwadt signerije och widskeppelse, medelst det, at den förra efter den senares inrådande, till sine barns curerande som wore siuka, nästl. åhr wid Påsketiden, sammanbundit 2ne linna klutar och therutj lagt hår och naglar af thess siuka barn, hwilka klutar hon hängt utj et trä wid Per Håkanssons i Söderto gård, dem en af Per Håkanssons barn hittadt, som derefter blifwit ganska illa siuck och straxt dödt; äfwen ock skall des andra barn några månader derefter på samma sätt siucknadt och aflidit.»

Tingsrätten ansåg visserligen att de så kallade klutdockorna inte hade orsakat barnens död, och friade därför från hårdare straff, men dömde samtidigt de båda kvinnorna till att sitta två söndagar i stocken vid Lyby kyrka. Deras kyrkoherde skulle dessutom varna dem, så att de »för slick förseelse sig yttermehra till wara taga». Även kyrkliga föremål kunde användas för att bota barn; 1723 hade hustrun Barbro Hans Påls och hennes dotter Marna i Södra Sandby försökt bota husmannen Per Bengtssons svårt sjuka dotter Gertrud, genom att använda prästens mässkjorta. Torna härads tingsrätt beskriver hur »Barbro och Marna hemligen utur Kyrckan taget mässesärcken och brukat at lägga på den siuka, under widskiepelig mening som skulle det hielpa, om den siuke råkat för de så af gemene mann kallade elfwer el:r annat skare». Lilla Gertrud avled trots prästens mässkjorta, och de båda kvinnorna dömdes till fyra dagars fängelse på vatten och bröd. Domen ogillades dock av hovrätten, som istället menade att kvinnorns vidskepelse »blott af okunnoghet i deras Christendomb härkommit», och beordrade att deras själasörjare skulle varna samt undervisa dem i kristendomen. Att mässkjortor tycks ha varit särskilt populära finner man även ett exempel på i Lunds domkapitels protokoll 1749, då hospitalspredikanten Jöns Cronander i Landskrona för andra gången anklagades för att ha lånat ut hospitalets mässkjorta till personer på landsbygden, som ville använda den för att »bruka widskiepelse».

b2ap3_thumbnail_Bild-235.jpg

Ingressen till hovrättens dom över Lucretia Planck 1734; ur Göta hovrätt : huvudarkivet, vol. BIIA:38 (brottmålsutslag 1734), VaLA.

Det är tydligt att förfäderna ansåg att allt som hade förbindelse med kyrkan besatt särskilda krafter. Pastor Faxe anmälde till exempel för domkapitlet att hustrun Kerstina Jönsdotter från Skabersjö strax före påsk 1733 hade gått in i Skabersjö kyrka och med en käpp nedtagit spindelväv, i avsikt att bota ett sjukt barnbarn. Kerstina erkände inför domkapitlet men ångrade sig djupt, och bedyrade att hon »ingen annan tanka der wid haft än hon i sin ungdom hördt sådant en del brukas», varpå domkapitlet beordrade pastorn att förhöra henne i kristendomen samt inför församlingen förmana henne att aldrig mer utöva sådan vidskepelse. Samma år besökte även guldsmedsänkan Lucretia Planck i Kristianstad sin kyrka, för att tillreda ett »widskieppeligit läkemedel». Hon tog sand tre gånger vid altaret, tre gånger innanför samt tre gånger utanför kyrkodörren, och lade sanden i ett glas vari hon hällde vatten från ån nedanför kyrkan. Även i detta fall var det ett litet barn som skulle botas, något varken rådhusrätten eller hovrätten hade överseende med. Lucretia dömdes till fyra dagars fängelse, medan barnets moder dömdes till 5 daler silvermynts böter. Ett annat populärt kyrkligt tillbehör för vidskepelse var nattvardsbrödet. Till exempel anmälde kyrkoherden Corvin i Bosarp för domkapitlet 1747 att bonden Niklas Månsson i vittnens närvaro hade erkänt att han tagit brödet orört från munnen och gömt det i sin näsduk, dock utan att erkänna att han tänkt använda det till någon vidskepelse. Kyrkoherden visste dock bättre, och ansåg att

»det syns troligit af det han sig sedermera företagit, i thet han icke allena skall sökt en klok qwinna, som han henne kallat, hemma i Ljungby socken och by samt Bahra härad af hwilken han skall fått lära, huru han skulle bära sig åt, at komma i förbund med den onda anden genom en nisses fästande till sin tjenst, utan ock warit hos en klok man uti Giöinge härad Wisseltofta sockn och Boaltshus som äfwen skall haft med honom sina lusus diabolicos warandes eljest förenemde». 

Domkapitlet fördömde kraftigt försöket att komma i kontakt med den onde anden genom att ha en nisse i sin tjänst, och bestämde att Niklas skulle häktas i väntan på tingsrättens utredning. Bruket att använda nattvardsbrödet till vidskepelse tycks ha överlevt länge i Skåne. I Folklivsarkivets samlingar finns nämligen en berättelse om hur flickan Ingrid, som skulle konfirmeras i Grevie kyrka någon gång på 1850-talet, gråtande berättade för prästen att hennes mamma hade försökt övertala dottern »att då hon kom fram till nattvardsbordet och hon fick brödet och vinet, hon då skulle med en näsduk låtsa torka sej om munnen, men i stället få något av vinet och brödet, om än aldrig så litet, i näsduken och gömma det hem till modern. Denna skulle bruka det som trolldomsmedel». Den skärrade prästen utbrast »Tacka Gud, mitt barn, att han bevarat dig för att begå en svår synd!».

Många varianter av vidskepelse handlade om att man ville förhindra sjukdom, men det finns även exempel på att man ville framkalla något - till exempel kärlek. Från Västra Göinge härad berättas 1728 om pigan Svenborg Larsdotter som blivit lägrad av bonden Truls Persson, och därför hade övertalat dennes tjänstegosse Per Tullsson att skaffa fram några av sin husbondes kläder. Svenborg tänkte gå till en klok man, som genom dessa kläder skulle kunna se till så att »Truls Person henne derefter till hustro begära skulle». Svenborg hade bett tjänstegossen att lägga kläderna i en anvisad buske, men gossen skvallrade för sin moder och syster. När Svenborg dök upp vid busken var alltså gossens familj redan där, och förde henne raka vägen till kronolänsmannen. Tingsrätten dömde Svenborg till 10 daler silvermynts böter eller åtta dagars fängelse vid vatten och bröd, och gossen till 5 daler silvermynt eller fyra dagars fängelse, men båda friades helt av hovrätten.

Att studera förfädernas vidskepelse ger verkligen ett helt nytt perspektiv på ens egen skrock. Att jag själv undviker att gå under stegar känns ganska harmlöst jämfört med att ge spindelväv till små barn, och jag skulle aldrig drömma om att komma i kontakt med onda andar genom att ha en nisse i min tjänst. För våra förfäder var vidskepelse utan tvekan ett sätt att ha kontroll, man ville känna att man kunde påverka sitt öde och de högre krafterna. Och kanske är det så jag själv känner, när jag undviker att fälla upp paraplyn inomhus, eller ser till att inte lägga nycklarna på bordet? En sak är i alla fall saker - jag tänker inte fresta ödet nu, och för säkerhets skull är jag extra försiktig idag, precis som jag varit varje fredagen den trettonde sedan den där gången då jag föll av skolbänken och slog huvudet i lärarens kateder.

Ted skrev ju i sin blogg häromdagen om sitt släktträffsprojekt. Den släktträff, snarare kusinträff, som jag ska på har inte dessa stora proportioner. Det är inte ens min egen släkt egentligen, utan på min mans sida. Men som gift med en av kusinerna så får också jag vara med, vilket jag är mycket glad för.

De här träffarna, som pågått några år nu, är jättetrevliga. Vi är inte fler än att vi kan alternera och träffas hos varandra. Vi har varit flera gånger i Dalsland och eftersom ursprunget bl a finns där, så faller det sig då naturligt att även besöka platser, som har anknytning till släkten. Givetvis blir det även besök i kyrkor och på kyrkogårdar. En del av släkten befinner sig av naturliga skäl där.

Den här släkten har också anor i Skaraborg, så jag kanske ska ta ett samtal med Ted om detta, eftersom det tycks vara hans domäner. Det kanske vore idé att ta till DNA?  Jag har tidigare forskat fram en del nyheter inför varje träff, men i år blir det inget nytt. Kanske någon annan kommer med något. Jag försöker i alla fall att snappa upp vad de andra har att komma med.

Jag har tänkt att det vore roligt att göra något liknande på min egen sida. Men eftersom jag bara har tre riktiga kusiner och en bror, så blir det inte många, inte ens med respektive. Jag har förstås några kusiner, som jag inte är släkt med – ja, det låter lite konstigt – men så här är det: min morfar blev änkeman med två små barn, mina ”oriktiga” kusiners mormor blev änka, också hon hade två barn. Morfar och denna ”mormor” gifte sig och detta är alltså kusiner på ”mormors” sida. Blev det krångligt? Men släktforskning kan ofta bli krångligt.

Vi har i alla fall kallat oss för kusiner men eftersom dom inte heller är många, bara sex stycken, så blir det inte många för en träff. Och vi har ju inte heller samma anor, Nej, det var nog ingen bra idé. Jag får nog hitta på någon annan konstellation.

Jag har ju faktiskt släkt här i Karlstad, som jag inte känner, men som jag har forskat mig fram till. Det hade väl varit en bra idé att bjuda in dom till årets släktforskardagar! Att jag inte tänkt på det tidigare! Nu vet jag inte om jag hinner att få fram adresser. Men om det blir någon regnig dag framöver så kanske ...

För den som är intresserad av DNA, som jag nämnde, så vet ni väl att Peter Sjölund kommer och föreläser om detta? För den som vill samla ihop sig och skriva en släktbok finns möjlighet att gå en kurs under släktforskardagarna. Den sköter Sveriges Släktforskarförbund helt och hållet om. Så för den som är intresserad blir det vända sig dit.

Har du inte kollat vår hemsida www.sfd2014.se eller FB på sistone, så kan det vara en bra idé. Det sker uppdateringar hela tiden!

Bilden, som pryder bloggen idag visar utsikten mot "gamla stenbron" från Karlstad CCC, där vi håller till med släktforskardagarna. Tjusigt, inte sant?

Nu ska jag passa på att gå ut i solen en stund. Man vet inte hur länge den är kvar!

Vad innebär det att vara släkt? Är man född in i en viss släktkrets? Hur långt tillbaka bör släkttrådarna sammanstråla för att man ska känna en släktsamhörighet? Kan man upphöra att vara släkt? De här frågorna går knappast att besvara utan varje person har sannolikt en egen definition.

b2ap3_thumbnail_Svea-Stig--YngveA.jpg

Min mormor Svea och morfar Stig till vänster. Till höger morfars bror Yngve.

Jag är född och uppvuxen i Oxelösund, en liten ort där alla kände alla och Systembolaget låg vägg i vägg med hälsokostbutiken. När jag gick på lågstadiet undervisade min klasskamrat Thomas' mamma Margareta i klassrummet bredvid vårt. Varje fredag besökte Margaretas mammas Märta först sin dotters klass och kom sedan till oss. Hon umgicks en stund med Thomas och hans vänner innan hon avslutade visiten med att samtala med mig. Vecka efter vecka upprepades detta. När jag berättade för min föräldrar om Märtas regelbundna utfrågningar, sade mamma:
"Åh, vi är ju släkt. Det är därför hon pratar med dig".

Dagen efter berättade Thomas att han hade frågat hemma varför Märta bara samtalade med mig och inte med någon annan flicka i klassen. Svaret han fått?

"Åh, vi är ju släkt."

Ingen kunde dock svara på hur vi var släkt. Ett par gånger per år dröjde Thomas och jag oss kvar i klassrummet när de andra eleverna gick ut på rast. Sedan ritade vi upp våra släktträd på svarta tavlan och försökte begripa hur släktskapet såg ut. Tidigt luskade vi ut att vi delade ett antal sysslingar eftersom min morfars bror Yngve och Thomas' mormors syster Greta var gifta. Både min mormor och Märta hävdade att de inte syftade på dessa gemensamma släktingar utan att vi var släkt på något annat vis, men de kunde som sagt inte förklara hur.

b2ap3_thumbnail_Slktskap.jpg

Släktskapsdefinitioner. Bild från WikiRötter

På ett sätt var förstås förvirringen kring släktskapet med Thomas nyttig, för jag kartlade alltså min närmaste släkt grundligt redan innan jag gick ut grundskolan. När jag släktforskat i några år kikade jag så på Thomas anor för att en gång för alla slutligen reda ut hur vi egentligen var släkt. Med facit i hand är det förståeligt att vi inte fick ihop grenarna när vi plitade upp släktträden på svarta tavlan. Min mf fm fm mf mf och hans mm mf ff ff f var bröder, så Thomas och min mamma är alltså 10-männingar. På min pappas sida är vi på två olika grenar 9-männingar. Eftersom en av kopplingarna går via en gren där jag har flera anförluster så är han faktiskt släkt med min farfar, farmor, morfar och mormor. Dessa släktskap är dock så avlägsna att ingen kan ha haft koll på dem. För hur många av oss kan rabbla upp våra egna anor 7 generationer tillbaka utan hjälp av diverse hjälpmedel?

WikiRötter innehåller mycket matnyttig information inte minst vad gäller släktskapsbenämningar.

På lördag anordnar jag en stor släktträff i närheten av Skara här i Västergötland. Av 200 inbjudna är det drygt 80 som kommer. Ibland kan man kanske fundera över varför inte så gott som alla försöker närvara - det är ju en fullkomligt unik händelse, som väl aldrig återkommer. Men alla förstår uppenbarligen inte varför man bör prioritera en släktträff framför en fotbollsmatch eller en tur till Ullared ... Vi som kommer till släktträffen gläder oss emellertid. Det skall blir roligt att träffa kusiner och sysslingar och programmet är innehållsrikt och omväxlande. Som det skall vara. Till denna träff har jag också lovat att ha en liten släktbok färdig för utdelning. Den blev klar kl. 13.55 idag. Tryckeriet hade satt kl. 14.00 som absolut sista tidpunkt när det ännu skulle vara möjligt att producera boken i tid för träffen på lördag. Fem minuters marginal! Inte illa för att vara jag ...

Varför blir det alltid så här? Varför kan man inte planera bättre, börja tidigare och lägga upp en plan för arbetet? Min enda ursäkt är att jag är Vädur, och vi sägs vara idérika och kreativa, men omger oss med kaos.

215 bilder, nya och gamla, har jag lyckats slita ihop. Skannern har gått varm, liksom telefonen för att få in de där allra sista kompletteringarna och de viktiga fotografier, som behövs för att fylla upp tomrummen på sidorna. Som layoutare lider jag definitivt av "horror vacui" - skräcken över fria ytor. All tillgänglig plats måste fyllas!

Layouten sköter jag i det utmärkta programmet Indesign i kombination med Photoshop. Jag behärskar kanske en 50-del av alla möjligheter i dessa otroligt användbara program, men det räcker i allmänhet för mina behov. I Indesign upplever man verkligen att man har kontroll, att det är jag som bestämmer var bilden skall stå, inte programmet. Och inte hoppar saker runt som i Word eller i några av de billiga layoutprogrammen. 

Och snyggt blir det! En produktiv släktforskare behöver inte bara veta hur han hittar sina uppgifter, han måste också klara av att presentera dem på ett estetiskt och tilltalande sätt. Lite nybörjarkurser i detta väsentliga ämne kunde kanske vara något för Förbundet att bita i?

b2ap3_thumbnail_Framsidan.jpg

Tro inte på allt som står i kyrkböckerna! Ibland är det helt galet, det som prästen skrivit för länge sedan.

Har man släktforskat ett tag har man förstås stött på felaktigheter, till exempel omvända siffror så att ett födelsedatum den 4/7 i stället blir den 7/4 eller att en Kajsa plötsligt heter Stina, för att prästen förväxlat ett par systrar eller pigor.

Här om dagen började jag släktforska åt en bekant som inte vet så mycket om sin släkt. Han är själv född på 30-talet och föräldrarna i slutet av 1800-talet. Hans far är född i Stockholm och hans mor i Låssa socken i Uppland. Han kommer från en släkt där man kom till Stockholm, flyttade därifrån, flyttade tillbaka, flyttade inom Stockholm och höll på så där i några generationer under framför allt andra halvan av 1800-talet.

Det här är ju inte ovanligt alls, men lite knepigt för släktforskaren.

b2ap3_thumbnail_Jakob_JohannesBIa13_1874-1879Bild175sid170.png
Källa: Jakob och Johannes BIa:13 (1874-1879) Bild 175 / sid 170, Arkiv Digital

I går kväll stötte jag på ett problem. I inflyttningslängden i Jakob och Johannes församling 1875 hittar jag min bekants mormors föräldrar, timmermannen Johan Ersson Ekman och hans hustru Sara Christina Rundgren. Jag har följt dem bakåt, med hjälp av både Rotemansarkivet och kyrkböckerna, men vet dittills inte alls var de är födda, bara när. Men så äntligen, i inflyttningslängden ser jag. Han är född i Rumskulla 1827 och hon i Skuttunge 1832.

I Skuttunge finns ingen Johan med en far som heter Erik och född på rätt datum den 7 november, och inte heller på något annat datum som kan passa, fast jag letar som besatt. Likadant i Rumskulla, där finns inte heller någon Sara Christina på rätt datum.

Ibland kan det ju hända att ett barn har antecknats i fel ordning, eller fått fel datum eller årtal. Men två?

b2ap3_thumbnail_KlaraBI18_1869-1871Bild116.png
Källa: Klara BI:18 (1869-1871) Bild 116, Arkiv Digital

Då går jag tillbaka till nästa flyttlängd i Stockholm, nu i Klara församling där de bott innan de kommer till Jakob och Johannes. Här står det tvärtom! Det är Johan som är född i Rumskulla och Sara Christina i Skuttunge. Och detta stämmer. Där finns de, och jag kan nysta vidare i den här släkthistorien.

I Stockholm har jag kunnat följa dem bakåt till 1866. Då har de flyttat in i Klara församling från Adolf Fredriks församling. I Adolf Fredriks flyttlängd hittar jag deras utflyttning samma år, och en notering om inflyttning i november 1857. Men den kan jag inte hitta i inflyttningslängden, trots idogt letande.

I Skuttunge kan jag följa Johan från födseln och framåt, och vill förstås veta på vilka vägar han tar sig till Stockholm. Han lämnar hemmet som 14-åring och blir lilldräng hos prästen och sedan hos en mjölnare. Via drängjobb i Bälinge kommer han till en handlare i Uppsala när han ska fylla 25. Där stannar han i tre år, sedan flyttar han till Stockholm. Stockholm! Det står bara Stockholm och inte vilken församling. Stockholm har många församlingar, så för att hitta honom blir det till att leta metodiskt i den ena efter den andra inflyttningslängden.

Det har jag inte gjort än, så just nu är det några år som jag inte vet vad han har för sig. I stället gick jag vidare till Rumskulla för att leta upp Sara Christina.

Det här är en familj som gäckar mig.

b2ap3_thumbnail_RumskullaAI9_1835-1840Bild183sid174.pngSara Christina finns i födelseboken där hon ska vara, så långt är det inga problem. Familjen flyttar några gånger mellan olika gårdar. Hennes mor är en bondes änka som gift om sig med en 18 år yngre dräng på gården, sedan maken dött. När hon är fem år gammal flyttar de från gården i Gibberyd till torpet Knapelhagen i Övrakulla. 1840 flyttar de därifrån. Men vart? I husförhörslängden står de bara som avflyttade, och varken flyttlängd eller obefintlighetsbok finns för 1840 i Rumskulla.
Bilden: Rumskulla AI:9 (1835-1840) Bild 183 / sid 174, Arkiv Digital.

Så där står jag just nu, med ovisshet om Sara Christinas liv från 1840 till 1866. Och Johans från 1855 till 1866.

I Stockholm heter hon ju Rundgren i efternamn men i Rumskulla har varken hennes mor eller far detta namn. Det vill jag ju gärna veta när hon börjar använda. Hennes far är född i ett torp i byn Runsdal i grannsocknen Hässleby och kanske kommer namnet därifrån.

Vi får se om jag lyckas hitta henne igen.

Det här är en släktkartläggning som jag gör för att det är så himla kul att släktforska. Min bekant har inte bett mig, snarare var det jag som sa att "det kan jag kolla på" när vi kom att tala om hans släkt och att han vet så lite. Självklart kan jag inte låta bli att börja rota i detta. Var det slutar vet jag inte än. Jag har bara hållit på med hans mors släkt än, hans far ska ha växt upp eller levt i Ryssland under sin barndom eller ungdom, så vi får se vad jag kan hitta.

I den här släkten kommer jag bara att ta fram fakta från kyrkböckerna, och inte fördjupa mig. I min egen släkt har jag ständigt pågående forskningsprojekt som jag vill ta det lite mer systematiskt när jag har mer ostyckad tid. Just nu hoppas jag nästan på en regnig sommar, åtminstone lite då och då, så att jag med gott samvete kan sitta inomhus och leta bouppteckningar och annat intressant.

Tillägg den 13 juni:
Den här historien har engagerat flera släktforskare. Stort tack till Bo Persson och Lars Lundell, som hört av sig på mail.
Lars Lundell har bidragit med en del av de pusselbitar jag saknade, nämligen vart Sara Christina tog vägen fram tills äktenskapet med Johan. Via hennes lillasyster Karolina har han hittat familjen och berättar att de flyttade från Rumskulla till Bälinge i Uppland, sedan flyttade Sara Christina först till Uppsala och sedan till Stockholm 1855. Rimligtvis var det i Bälinge eller i Uppsala som de två ungdomarna träffades.
Bo Persson kommer från samma släkt som Sara Christina och har delat med sig av sitt forskningsresultat ner till 1600-talet för den här släktgrenen. Den kommer huvudsakligen från Rumskulla och grannsocknen Hässleby.

Släktforskare är ett fantastiskt släkte! Så redo att hjälpa till och dela med sig. Det glädjer mig in i hjärtat. Tack!

Idag är det som bekant Sveriges nationaldag, denna vackert blågula dag. Men vad innebär egentligen nationaldag? Svenska Akademiens Ordbok förklarar att det är en »nationell högtidsdag som firas till minne av någon för hela nationen betydelsefull händelse eller för att ge uttryck åt fosterlandskänslan». Hur ger man egentligen uttryck åt fosterlandskänslan? Och vad betyder nation? Även här har SAOB svaret - det är »folk [...] i ett land; med tanken särskilt riktad dels på gemensamhet i härstamning, språk, kultur och dylikt, dels på bosättning i samma land, gemensamhet i styrelse och dylikt; i synnerhet numera ofta med tanke på att de olika individerna inom folket mera allmänt ha känsla av samhörighet». Nation är alltså ett ganska vitt begrepp, men hur såg det ut förr i tiden? Kunde våra förfäder känna denna samhörighet i en tid då krig och erövringar snabbt kunde rita om kartan?

b2ap3_thumbnail_Flag_of_Sweden.svg_20140606-083443_1.png

Genom historien hittar man otaliga exempel på dessa snabba kast, och vi släktforskare vet att begreppen härstamning och nation kan vara ganska komplicerade. Till exempel låg ju Finland först under Sverige och hamnade sedan under Ryssland - kände sig då finnarna mer svenska än ryska, eller kände de sig främst finska? Och det var ju inte förrän under stormaktstiden som Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Gotland, Härjedalen och Jämtland blev en del av Sverige, samtidigt som det numera danska Bornholm under en kort period styrdes från Sverige. Det numera norska Trondheim erövrades från danskarna av Sverige, för att sedan åter bli underställt Danmark, därefter en del av unionen med Sverige och slutligen en del av konungariket Norge. Hinner ett område egentligen få en känsla av samhörighet när det skiftar så snabbt? Eller handlade denna samhörighet mer om just språk, kultur och gemensamhet i härstamning, snarare än vilken kung som regerade just då? Jag tänker ofta på mina förfäder som levde i Skåne när landskapet blev svenskt 1658 - de män och kvinnor som föddes som danskar men dog som svenskar, trots att de kanske aldrig tagit ett steg utanför socknen där de föddes. Hur reagerar man på en sådan plötsligt övergång, hur hanterar man att över en natt tvingas bli svensk när man alltid har varit dansk? Och hur tänkte man i svenska Pommern, ett område som var svenskt 1648-1815, innan det byttes bort till Danmark och snabbt övergick till Preussen? De måste ju känt sig väldigt svenska efter hundrasextiosju år av svenskt styre, eller handlade det just om styre, inget annat?

Jag är själv svensk-norsk, och har haft norskt medborgarskap längre än jag haft svenskt. Eftersom jag under en kort period i barndomen bodde i Norge har jag dessutom både norskt och svenskt personnummer, och anges i svenska folkbokföringen vara »invandrad». Jag är född i Sverige och har bott här i (nästan) hela mitt liv, men eftersom min ena förälder är född utomlands klassas jag som andra generationens invandrare. Innebär detta att jag är mindre svensk? När jag är i Sverige känner jag mig väldigt svensk, men även lite norsk. När jag befinner mig i Norge brukar jag också känna mig mer svensk än norsk, eftersom jag ju faktiskt pratar svenska bland norrmännen. Å andra sidan kan jag även känna mig mer norsk än svensk, eftersom jag känner en särskild samhörighet med norrmännen när jag traskar omkring bland granar och fjäll och plockar blåbär. Fast kanske skulle jag känna samhörighet oavsett vilket land jag vistades i, även om jag inte har någon härstamning därifrån? I grund och botten är vi ju faktiskt människor av kött och blod, oavsett härstamning, nationalitet eller medborgarskap. Såhär på Sveriges nationaldag känner jag mig dock lite extra svensk, och vill därför passa på att önska er alla en riktigt fin nationaldag!

För många av oss i Värmlands Släktforskarförening har det mesta – åtminstone enligt våra närmaste - av vår tid gått åt till förberedelser inför årets släktforskardagar under ganska lång tid. Vad ska vi göra sedan med all tid som måste bli över?

Jag vet vad jag ska göra! Jag ska börja släktforska! Ja, jag har ju forskat några år – sedan 2006 närmare bestämt – inte alls länge med tanke på vad man hör om många andra. Så det återstår alltså massor. Och det har inte blivit mycket tid över för egen forskning det senaste året det är då säkert.

Det som i första hand intresserar mig det är att försöka få veta mera om människorna, som är mina anfäder, hur levde de, var levde de osv. Det viktigaste för mig är alltså inte att komma hur långt som helst tillbaka i tiden. Visst det kan ju vara spännande att se hur långt det går att komma utan adel eller kungligheter i familjen. För det har jag inte hittat hittills i alla fall. Men mycket annat, som jag tycker är spännande. Och forskningen har fört mig ut i landet och även utomlands.

Eftersom pappas farmor kom från Finland, något som inte ens pappa visste, förrän jag kunde berätta det för honom, så har jag ju förstås besökt Finland. Första gången var 2009, det år då vi firade, nej högtidlighöll, minnet av att vi förlorade Finland. Det är ju inget att fira precis. Men för min del betydde det mycket att komma dit just då och inse att det här kriget som pågick 200 år tidigare, det har påverkat min släkt mycket. Man råkade nämligen bo precis i den trakt, där det våldsammaste och mest blodiga slaget stod i Finland. Slaget stod den 14 september 1808 i Oravais. En del dog förstås i själva kriget, det fanns en del soldater i släkten. Andra dog av umbäranden som följde med kriget. Här kan man besöka Furirbostället och Fänrik Ståls center. Det gjorde jag och fick veta mycket om hur det var att leva här då och hur det påverkade människorna.

I slutet av 1800-talet fick tydligen min farfarsmormor och farfarsmorfar nog. Man hade då förlorat fem barn. Man beslutade sig för att ta sig över till Sverige, över havet mitt i vintern med två små barn – de två som fortfarande levde! Och man hade följe av andra. Då kan ni tänka er att man är desperat. Jag visste knappt om jag skulle tro det, men jag har fått det bekräftat. Så var det – man gick över isen! Men blev det bättre – ja inte vet jag.  Man tog sig så småningom vidare till Åland och då var pappas farmor bara fyra-fem år. Hon kom troligen inte ihåg något från Finland efter att ha vistats en tid i Sverige och fått en liten syster och därför har vi alltid trott att hon kom från Åland. Det sa t o m hennes äldste son, min farfar.

Jag har inte forskat så mycket själv i Finland, men har kontakt med en släktforskarförening, där det finns eldsjälar må ni tro. Jag har fått vänner, speciellt en kvinna, som var en av de första jag träffade i Vörå, som platsen heter. Hon visade mig den gamla kyrkan, den äldsta träkyrkan i Finland, som fortfarande är i bruk (se bilden). Och när jag stod där då trillade tårar nerför mina kinder. Tänk, här hade mina anfäder varit före mig, upplevt både glädje och sorg troligen. En mycket märklig känsla.

På kyrkogården i Vörå finns massor av gamla järnkors, precis som på kyrkogården i värmländska Ekshärad. Den kyrkogården är känd just för detta. Dit ska jag nog bege mig, eftersom jag numera vet att farfars far kom därifrån och släkten tillbaka i många, många generationer. Denne farfars far han flyttade till Hälsingland och gifte sig där med den lilla tösen från Finland.

Ja, sannerligen man får uppleva mycket när man släktforskar! Och det finns hur mycket som helst kvar! Man blir aldrig färdig! Som DIS Norge brukar säga: Löser du ett problem får du två nya.

Men först ska vi genomföra årets släktforskardagar, som vi hoppas ska bli välbesökta. Titta in på hemsidan www.sfd2014.se och på Facebook och följ med i allt som händer!