I helgen som varit reste vi genom Tivedsskogarna från Askersund till Kristinehamn och tillbaka, på väg 205. En väg, som liksom många andra i Sverige, kantas av storskogen och där man ser enstaka skyltar för enskild väg rakt in i djupaste skogen.

Det är ganska tråkigt att köra bil, efter några tester av det magra utbudet på radion (valanalyser och sport) börjar jag fundera över vägskyltarna och de fåtaliga hus som skymtar. Visst, jag har läst en del om Tivedenområdet, men jag blir mer och mer nyfiken, precis som en äkta nörd ska bli. Tänk om man kunde få höra berättelser om livet här i skogarna förr under resan.

När jag kommer hem kan jag kolla på datorn. Bara namnet Guldsmedsboda är ju spännande, den övergivna brukslängan längs vägen väcker nya frågor. Vem bodde här och vad gjorde de? Ännu mer spännande är historien om mordet i Sirsjötorp som jag hittar när jag googlar. Efter ett tag hittar jag ”Skogens pärlor” på Skogsstyrelsens hemsida (http://www.skogsstyrelsen.se/skogensparlor), där kan man zooma in en karta och klicka på olika punkter, då kopplas man till Riksantikvarieämbetets Fornsök eller till Skog och Historia, ett arbetsmarknadsprojekt som kartlagt kulturhistoriska lämningar i våra skogar. Skogens pärlor finns som app också. Där hittar man massor av kolmilor, gruvhål, boplatser och platser med kulturell betydelse, men inte några detaljerade uppgifter. Fortfarande finns det ändå mängder av information att leta efter, i kyrkböcker och andra släktforskarhjälpmedel. Vi har många och långa mil med liknande vägar i Sverige, vägar som väcker nyfikenhet. Precis som utlagda foton på Facebook eller Anbytarforum väcker diskussioner och detektivarbete så väcker vägen genom den stora skogen lusten att leta, det blir gärna så när man är en äkta nörd.

Att köra bil och samtidigt fippla med en app är inte att rekommendera, än mindre försöka leta i kyrkböcker under färd. Tanken slår mig – varför finns det inga nördappar? Något man kan lyssna på under färd och som tar upp intressanta historier om livet och folket längs en väg. Precis som man kan hyra inspelade guider på muséer. Troligen är det dålig mobiltäckning längs många av våra fina vägar, så en fil att ladda ner för avlyssning i mobilen eller i bilradion kanske fungerar bättre. I vissa (sällsynta) fall kanske även medpassagerarna vill höra.  En levande beskrivning av trakten kan också locka till flera stopp längs vägen och små utflykter från den fastlagda rutten. Den kan locka till fördjupade studier när man kommer hem och kanske till och med till ett besök hos de lokala föreningarna i framtiden. Släkt- och hembygdsföreningarna sitter på en skattkista med information, kan det vara något för dem?

I begynnelsen var SLÄKT OCH HÄVD, Genealogiska Föreningens flaggskepp, som efter flera dödförklaringar nu tycks ha rest sig igen och kanske rent av snart kommer i kapp sin egen utgivningsplan. Efter att under decennier lidit av en betydande obalans, där högrestånds- och medeltidsgenealogi tog för sig av utrymmet, har tidskriften numera ett mer blandat och läsvänligt innehåll, om än fortfarande i sin lätt akademiska layout och struktur.

Så bildades Sveriges Släktforskarförbund och snart nog var det dags för den egna tidskriften; SLÄKTHISTORISKT FORUM (ShF) som, tillsammans med förelöparen, GENEALOGISK UNGDOMS TIDSKRIFT (GUT), nu har 37 år på nacken, och alltså får sägas vara väletablerad. Inriktningen och kvaliteten på detta släktforskarnas eget organ har över åren varierat, men just nu befinner sig tidskriften om inte i medvind, så i alla fall på god väg upp, inte minst kvalitetsmässigt. Det senaste numret, skickligt ihopkommet av Maria Bratt, får sägas vara en fullträff, med så många intressanta och, med tanke på det senaste valet i konungariket, hyperaktuella artiklar på temat Flyktingöden. 

Uppstickaren SLÄKTHISTORIA, som publiceras i samarbete med tidningarna LAND och POPULÄR HISTORIA, har nu utkommit med fyra nummer, och det går inte att säga annat än att detta också är en kvalitetstidskrift, med välmatat och läckert innehåll, samt med en modern och omväxlande layout. Tyngdpunkten ligger kanske mer vid släkthistoriskt relaterad historia än verklig genealogi, varför man kanske kan se den som ett komplement, snarare än konkurrent, till Släkthistoriskt Forum. 

Jag minns att jag mot slutet av min tid som förbundsordförande, på styrelsens uppdrag kontaktade och även sammanträffade med chefredaktören och redaktionen för POPULÄR HISTORIA, i akt och mening att antingen få igång ett samarbete med denna tidskrift, eller eventuellt låta dem ta över redigering och layout av Släkthistoriskt Forum. Populär Historia tackade dock nej till denna invit, men har uppenbarligen nu ändrat sig ...

SVENSKA ÖDEN & ÄVENTYR heter en annan ny aktör på släktforskarmarknaden. Den ges ut i ett samarbete mellan veckotidningen Hemmets Journal och databasjätten Ancestry.se och är även den modernt layoutad med mycket bilder, rutor och färger. Tidskriften upplevs kanske mer som en bläddervänlig "veckotidning" än som en seriös profilerad tidskrift. Visst finns det släktforskningsartiklar i Svenska Öden & Äventyr, men dessa är i kraftig minoritet och förefaller vara en aning pliktskyldigt ditsatta. 

Kommer vi så till MINNENAS JOURNAL, utgiven av LRF-media, som funnits några år, och som även den är trevlig och bläddervänlig, om än tryckt på uselt papper ... MINNENAS JOURNAL vänder sig inte explicit till oss släktforskare, utan mera till nostalgikern inom oss, med mängder av gamla bilder, reklam och annat från 1950- och 1960-talet.

Det är roligt att mediavärlden äntligen uppmärksammat potentialen hos det stora släktforskarkollektivet. Floran av nya publikationer måste vara ett tecken på detta. Alla kommer givetvis inte att överleva, men även om de bara dansar en sommar, kan det kanske komma något gott av denna boom. Kanske att det rent av vore möjligt att återuppta en diskussion mellan förbundet och Populär Historia (eller någon annan aktör) om ett framtida samarbete/samproduktion?

Den här helgen befinner jag mig på Gotland. Det gillar jag. Här har jag släktforskat en del för här har mina barn sina rötter genom sin far.

Just nu är det väninnehelg i Slite och kulturkväll på Fårö som gäller. Mycket trevligt.

I Fårösund fanns det förr ett stort militärområde där det numera nedlagda KA3 tidigare låg.  I utkanten av området finns ett litet militärmuseum, som nu håller på att avvecklas. Intill museibyggnaden finns en minnessten över koleraepedemin i Fårösund för 160 år sedan, och ett antal gravstenar.

På minnesstenen kan man läsa "Anno 1854" och längre ner "Kolera".

Det här blev jag förstås nyfiken på och ville veta mer om. Tyvärr finns det ingen dödbok före 1860 bevarad för Bunge församling. Men på www.tjelvar.se läser jag att det var 15 personer som drabbades av kolera här 1854. De som drabbades var både engelska sjömän och Fårösundsbor. Enligt informationen ska Fårösund då ha varit en bas för engelsk-franska flottan under Krimkriget. På Fårö finns en engelsk kyrkogård.

Huset som KA3:s museum i Fårösund ligger i byggdes ursprungligen som kolerasjukhus.

Även i Lärbro socken dog folk av koleran som engelsmännen kom med. Arbetaren Jacob Nordahl i Hammars var med i vaktstyrkan som spärrade av Fårösund vid koleraepidemin där. Han smittades själv och dog hemma den 10 september, efter att ha varit sjuk bara en dag. Han var då 44 år. Hemma hade han hustru och fyra små barn. Hustrun Anna Catharina hade också smittats och dog ett par dagar senare men det upptäcktes inte förrän den 14 september. Men de fyra barnen klarade sig. Lars Persson i Kajlungs hade hjälpt familjen när de var sjuka och smittades också av koleran. Han dog den 20 september.

Dessa tre offer för koleran i Lärbro socken ligger begravda på en liten begravningsplats vid vägen ut till Asunden utanför Slite. Kolerakyrkogården är skyltad från vägen och här finns också en minnessten för de tre gravarna.

Vi kan läsa om de tre första noterade dödsoffren för kolerna i Lärbro socken i dödboken. Källa: Lärbro CI:2 (1840-1860) Bild 1160 / sid 291 Arkiv Digital

Två till av dem som ingick i vaktstyrkan i Fårösund smittades av kolera och dog. Lars Petter Höglund i Kajlungs dog samma dag som Jacob Nordahl, "efter 12 timmar svårt lidande i cholera". Anders Petter Lerbom i Nordervange fick kolera men den övergick i tyfus och han dog den 8 oktober.

Kolera drabbade Sverige vid flera tillfällen och kolerakyrkogårdar finns på många orter. Den senaste epidemin ska ha varit just på 1850-talet. (Det stämmer inte, senare epidemier har också förekommit. Se kommentar nedan.)

Gotland är som regel väldigt bra att forska i som släktforskare. Här har jag oftare än på fastlandet hittat kyrkböcker som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. Jag har nästan bara forskat i socknar söderut, så om detta gäller hela Gotland vet jag inte.

Förra året åkte jag runt och letade upp en del av de gamla släktgårdar som jag forskat om. Det var fantastiskt roligt att se dem på riktigt, inte bara på kartan och i kyrkböckerna. Och jag träffade på många trevliga människor, en del av dem släkt på mycket långt håll.

Stale gård i Rone socken. Här föddes Christina Pedersdotter 1635 och hon är en av de äldsta personerna som jag känner till i mina barns fars gotländska släkt. Gården var i släktens ägo i minst sex generationer, fram till början av 1800-talet.

Alva sockenkyrka. Gotland har 99 kyrkor, om jag är rätt underrättad. Intill den här kyrkan ligger Gudings gård, där den här släkten bodde i ungefär 250 år. En av anorna är Barthold Hansson, född 1704. En annan är Hilda Elisa Gardell, född 1854. Bartholds två år äldre bror Jacob blev skolmästare i Alva, precis som brödernas far.

Gotland besöker jag då och då, fast jag egentligen inte har någon egen släkt där, utan bara genom mina barns far. Men Gotland är så himla fint. Stränderna, maten, husen, landskapet... Ja, ni som varit där vet vad jag menar.

Fiskebodarna i Herrvik. Kanske en typisk gotländsk vy. På Gotland finns många gamla hus kvar, man vårdar sitt historiska arv på ön.

Kalkstenshus i Katthammarsvik. Säkert har folk förr bott i sådana här dragiga stenhus. Idag är det bara en bod av något slag.

Nu är vi mer än halvvägs in i september och löven på träden har börjat få fina färger. Kallt är det väl inte direkt, men tidigt imorse tyckte jag att det hade varit skönt med ett par handskar. Det är höst och mörkt - och vad passar väl då bättre än att sitta inne med en kopp nybryggt kaffe och släktforska?

Hösten är på många sett en större omstart än vad nyåret är. Nu kommer man från en mycket längre ledighet (eller i mitt fall sommarjobb) och ska tillbaka i de gamla studievanorna igen. Pigg, glad och utvilad. Det är också nu som alla släktforskningskurser drar igång. Igår startade jag upp en nybörjarkurs på ett av studieförbunden här i Uppsala. Det var fyra nyfikna personer som kom fram och hälsade och berättade om sina förväntningar inför de kommande veckorna. Ingen hade släktforskat tidigare, men alla hade de sin egen personliga anledning till att sätta igång. Det var alltifrån funderingar kring var släktnamnet kommer ifrån till att man vill hitta sina emigrerade släktingar i USA.  En gång för många år sedan var det ju just så jag själv började mitt stora äventyr - den stora släktforskarresan!

Som vanligt var det flera tråkiga moment som skulle klaras av vid kursstarten. Man ska registrera sig, ladda ner program, aktivera abonnemang osv. Vi hade dessutom en hel del otur då internetleverantören hade problem och vi var därför utan internetuppkoppling. Det är först sådana gånger man inser hur beroende vi är av dagens teknik. Som tur var kunde jag ta internet från min mobiltelefon istället och föra över det till datorn för att visa några bilder med projektor. Alla var vi ivriga att sätta igång och börja gräva.

Ikväll startade jag upp nästa kurs, för fortsättare. Den kom till i våras efter att flera av de tidigare kursdeltagarna önskade mer studietid och tips. Resultatet blev ett program på nio veckor där vi utforskar några av de arkiv som finns utöver kyrkoarkiven -  skolbetyg, sjukjournaler, polisrapporter, lagfarter m.m. Någonstans mitt i kursen ska vi också göra ett besök på Landsarkivet i Uppsala för att få se alla handlingar på riktigt och känna doften av gammalt papper!

b2ap3_thumbnail_bild.JPG

Det är mycket som behövs när man ska börja släktforska idag. (Foto: Fredrik Mejster)

Det roligaste med att vara kursledare är att man får vara en del även i kursdeltagarnas släktresor. Man får följa de fattiga torparna på landsbygden och leta okända fäder i städerna, följa soldaternas fälttåg och emigranternas resor över havet. Man får en möjlighet att forska även på sådant som inte finns i ens egen släkt.

En kvinna på kursen har länge försökt hitta sin morfars far, men har hittills gått bet. Under nybörjarkursen i våras fick vi fram information om att morfars mor hade tagit livet av sig genom att dränka sig, och jag föreslog då att hon skulle höra med Landsarkivet i Göteborg om det fanns någon utredning kring dödsfallet. Kursen tog slut i maj och sedan dess hade jag inte hört något mer, men så ikväll fick jag höra fortsättningen. Det visade sig att polisen hade gjort en utredning och att det bland de åtta sidorna fanns både vittnesmål från anhöriga och ett avskedsbrev där kvinnan pekade ut den okände fadern! Ikväll började vi lite försiktigt att leta reda på honom och se vad som blivit av honom. Gifte han sig och skaffade familj? Blev han kvar i Sverige? Frågorna var många. Nyfiken som jag är - ja, det är väl alla släktforskare - kunde jag inte släppa mannen nu när jag kom hem, utan tittade lite till. Och lite till. Det får väl vara en liten hemlighet tills vidare, man vill ju för all del inte ta ifrån någon annan det där detektivarbetet som gör släktforskning så roligt. Jag avundas verkligen dem som precis ska börja med sin släktforskarresa och som har allt kvar att rota i. Inte för att jag på något sätt skulle vara "klar" med mitt eget, men det är något speciellt med att leta på de generationer som är allra närmast en själv och se hur berättelserna man hört som liten plötsligt får liv. Att släktforska är verkligen att resa i tiden.

"Det stod att de bodde i Toulouse!"

Mammas entusiasm var uppenbar. Hon hade hittat en låda med familjebiblar och psalmböcker, och i dem fanns ett antal dödsannonser. I en angavs de efterlevande bo i Toulouse och i Hormesta. Att Hormesta är en större gård i Nykyrka visste mina föräldrar, och de spekulerade nu i fall de andra sörjande verkligen kunde bo i franska Toulouse. Som jag tidigare nämnt i Hemma bäst är min släkt minst sagt hemkär så att några släktingar skulle ha emigrerat till Frankrike var inte särskilt sannolikt. Lite besviken blev mamma nog ändå när jag förklarade att det Toulouse som åsyftades här inte låg i Frankrike utan i Bettna, och att farmors farföräldrar bodde där i slutet av sina liv.

b2ap3_thumbnail_Maria-Kristina-Rask2a.jpg
Toulousebon Maria Kristina Rask

Jag var fortfarande nybörjare som släktforskare när jag i Bettnas grannförsamling Björkvik följde en släkting som angavs ha flyttat till Paris. Mitt hjärta började bulta lite snabbare och omedvetet ploppade franska fraser upp i skallen vid tanken på en så äventyrlig släkting. En torpardotter från Björkvik i metropolen Paris! Men hon fanns inte i utflyttningslängden. Det tog mig ett tag att förstå att Paris var ett annat namn på Sörby soldattorp i Björkvik. En stund senare följde jag Parispigans bror och kände pulsen öka igen när han angavs flytta till Berlin. Han fanns inte heller i utflyttningslängden och jag var inte helt lycklig när jag insåg att Berlin var ett torp alldeles nära Paris. En tredje "huvudstad" i Björkvik är Rom.

b2ap3_thumbnail_Bettna-F-4-1895-1938-Bild-1110-sid-103.jpg

Bettna, F:4. Bild från Arkiv Digital

Ortnamn är förstås inte unika. En av mina klasskamrater på högstadiet roade sig en eftermiddag med att leta upp alla Ekeby han kunde hitta på en karta över Södermanland. Han hittade ungefär 70 stycken! Att min mf m bodde vid fyra olika Ekeby i sin livstid var med tanke på namnets täta förekomst alltså inte så märkligt.

Jag är moderator på Anbytarforum och modererar bland annat förutom mitt älskade Södermanland även Närke. För en tid sedan postade en forskare en fråga under Lilla Mellösa i Södermanland. I frågan nämndes mest olika platser i Stora Mellösa i Närke och sedan lite kort Lilla Mellösa. Jag förstod inte riktigt kopplingen till Lilla Mellösa och flyttade frågan, vilket i efterhand nog var lite förhastat. Vad jag borde ha gjort var att kolla runt i Stora Mellösa först. Nu gjorde en annan forskare det och konstaterade att den efterfrågade personen verkligen flyttade till Lilla Mellösa. Men inte den sörmländska socknen utan kyrkbyn i Stora Mellösa. Inte undra på att den första forskaren blev lurad - det är lätt att hamna vilse när en plats i socknen heter likadant som en tämligen närliggande socken
Extra förvillande är det när prästen i husförhörslängden växlar mellan att uppge födelsesocken och födelsegård för de som fötts i socknen. Detta gör prästen i Tystberga under en period, och det gäller då att vara rejält koncentrerad för att avgöra om Sättersta står för grannsocknen eller byn i Tystberga.

I Ortnamnregistret kan man söka på allehanda ortnamn från Sverige och tidigare svenskbygder. Sättersta t ex ger 35 träffar, som dock verkar röra 5 platser.

På 70-talet fjällvandrade jag varje år. Ett år strövade vi i Grövelsjöfjällen. På den tiden hade man ännu inte hunnit göra nya fjällkartor över området och det fanns ingen vandringsguide att köpa. Däremot hade jag tagit med mig den bok jag fick som premium i flickskolan, Linnés Dalaresa, för att komma lite i stämning. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det gick alldeles utmärkt att istället ha vår kanske störste och mest observante vetenskapsman som ciceron, trots att han tecknade ned sina råd och iakttagelser 1734. Bara ett exempel – vi närmade oss lunchtid och magen skrek på mat. Men vi behövde vatten till den frystorkade röran, dessutom var vi rejält törstiga. Nu brukar just vatten inte vara något problem på fjällvandring, annat än när det blir för mycket av den varan. Men just där vi befann oss fanns inget vatten alls, vi gick och gick och blev allt surare i takt med att blodsockret sjönk och törsten ökade. När vi väl, efter några timmar, funnit en bra rastplats slog jag upp Linné. Jovisst, han beskrev just detta område och talade om att det mycket riktigt saknade vattenkällor! Det skulle vi läst tidigare. Men - när man passerat så kom man till en plats där:

"Alla [källorna] förde ett vatten, vars like man aldrig smakat, så för dess klarhet och köld som för dess smak. Det vatten smakar rätt, som intet smakar."

Man kan också vandra med de gamla kartorna, en kulturskatt som finns bevarad i arkiven. På Släktforskardagarna i Karlstad fick jag en fin demonstration av Disgens kartfunktion, den kan man använda för att på samma sätt resa i historien genom att lägga en gammal karta på det område man vill studera. Många platser har ju förändrats ordentligt, men visst finns spåren kvar på en hel del ställen. I Disgens kartprogram använder man en enklare version av mjukvara, en av de professionella heter ArcGIS och är kanske mest känt för de som tittar på programmet ”Tidsresenärerna”, där kan man se animationer och analyser av utgrävningarna på bildskärmen. Det är också möjligt att göra kartöverlägg, dvs lägga en gammal karta över en modern och anpassa, rektifiera dem så att de täcker samma område i samma skala, manuellt med hjälp av genomskinlig kartfilm där man ritar in viktiga strukturer.

 Som examensuppgift i arkeologi för några år sedan gjorde jag kartöverlägg och analyser av landskapet i ArcGIS, området var trakten runt vår sommarbostad utanför Motala. Det har aldrig varit speciellt påverkat av de många skiftesförrättningarna eftersom det mest består av herrgårdar. Det blev en ny aha-upplevelse, man kunde faktiskt se spåren av 1600- och 1700-talssamhället om man tittade ordentligt i landskapet! Ibland var de oförändrade, ibland fanns det bara spår. Gamla vägar användes än, eller fanns som tydliga linjer i markerna. Små rester av gamla byar och torp kunde man hitta med hjälp av de gamla kartorna. Åkrarna låg där de hade legat i sekler men en del hus var flyttade. Med lite mer letande i Lantmäteriets arkiv fick jag till och med ett uttömmande svar på varför ängen framför huset heter Trätängen. Karteringsprojektet blev till ett äventyr under promenaderna i terrängen.

Historiska kartor finns inte bara på Lantmäteriet, man kan också finna mycket i Krigsarkivet och på Riksarkivet. Många går att få som fina utskrifter och som filer. 

Den 8 november har Genealogiska Föreningen ett arrangemang om kartor och Lantmäteriets arkiv. Där kan ni få veta mera, om arkiven och om hur man kan använda dem. Det kan bli början på just din vandring i historiens landskap.

Tips för resor med Linné:

http://www.linnaeus.se/se/download/18.56b8d98510eec17014d80002782/studiehandledning.pdf

http://www.dalanaturguider.se/Linneguide_nfd.pdf

Mikael Wiehe, den geniale låtskrivaren, trubaduren och övervintraren från 1968, visade sig vara en hejare på det danska språket. Eftersom halva hans härstamning finns att söka i detta land, var detta kanske inte så förvånande, även om svenskar per definition brukar ha svårt att tillägna sig den danska satsmelodin, det förkortade uttalet och glottisstötarna. 

Mikael visade sig ha en illuster skara av spännande förfäder i vårt grannland, även om härstamningens lyster i viss mån fördunklades av ett endast förmodat faderskap, som kanske inte alls var vad det såg ut att vara. Ett inslag, det som handlade om hans fars internering under andra världskriget, påminde oss om hur välsignade vi är i vårt eget land, när vi nu har haft fred i 200 år - ett nästan världsunikt privilegium.

Mitt uppdrag i programmet var att berätta om Mikaels svenska släkt på moderns sida, och inte minst då historien om de utvandrade syskonen Sjöberg/Seauburg. I programmet säger jag att det inte har gått att få fram uppgifter om hans eventuella sysslingar i Wilmington, Delaware, och skickar honom att fortsätta sökandet där. Men då ljuger pigan ...  Givetvis hade jag hittat de nu levande släktingarna - hur skulle vi annars ha kunnat motivera en dyrbar resa till USA för Mikael och filmteamet ...

Wilmington är ju en festlig stad att ha sina amerikanska släktingar i. Det var ju hit KALMAR NYCKEL och systerfartyget FÅGEL GRIP anlände år 1638 med de första kolonisterna, många därav finländare, till Nya Sverige. År 2008 besökte min son Johan och jag Wilmington, och fick tillfälle att gå ombord på den replik av fartyget som fartygsentusiaster låtit bygga och som, likt en museijärnväg, trafikerar farvattnen utanför USA:s östkust. Inredningen ombord var häpnadsväckande gammaldags och tidstrogen - med ett undantag; Den hypermoderna navigeringsutrustningen, utan vilken inget fartyg får tillstånd att trafikera farlederna. De anakronistiska moderniteterna kan dock gömmas bakom diverse lock och textilier så fort båten skall agera statist i historiska filmer och dokumentärer.

b2ap3_thumbnail_Kalmar-Nyckel.JPG

            Kalmar Nyckel II utanför Wilmington

Mikael Wiehe och jag träffades i hans lägenhet i centrala Malmö - han har f.ö. en tip-top inspelningsstudio i samma hus - och vi fann genast varandra när vi upptäckte att vi gått på samma skola: S:t Petri högre allmänna läroverk för gossar (fast på vår tid var även flickor välkomna). Det visade sig att vi hade haft nästan samma lärare i de flesta läroämnena, och med glatta lag hjälptes vi åt att såga majoriteten av dessa. 

Ovanför huvudingången till denna traditionsrika skola finns det en devis: "VAREN SVENSKE" står det, och denna uppmaning kan man ju ha synpunkter på en dag som denna, när ett invandringsfientligt parti just skördat stora segrar i valet. Jag berättade för Mikael, att skolan under läsåret 1970/1971 genomförde ett tema med rubriken "Internationella veckan". Det fanns vid denna tid en"Socialistisk arbetsgrupp" (SAG) bland eleverna på skolan - det var ju bara ett par år efter 1968 - och denna arbetsgrupp smidde illistiga planer. I ett obevakat ögonblick smet de in på det stora lärarrummet, som låg precis ovanför ingång och devis, öppnade fönstren och fäste en stor vi banderoll över densamma. Där stod det: "VAREN INTERNATIONELLE". 

Det blev ett rabalder utan like! Rektor Eskil Aspelin (vi kallade honom "Läske Apelsin") dundrade och hotade med mass-relegering och den lokala pressen hade julafton. Så småningom lugnade det ner sig, och SAG kunde fortsätta sin subversiva verksamhet. Själv tyckte jag att formuleringen och kuppen var mer än fyndig, ja smått genial. Men medlem i den Socialistiska arbetsgruppen blev jag aldrig. Därtill var jag även på den tiden allt för snäll och försynt ...

b2ap3_thumbnail_Varen-svenske.JPG

Ingången till S:t Petri skola i Malmö - med sin guldförgyllda uppmaning

Valdag idag och jag hoppas många röstar. Det är både en rättighet och en skyldighet, som jag ser det. Själv har jag förtidsröstat i förra veckan.

Ur en släktforskares perspektiv är det inte länge sedan vi fick allmän och lika rösträtt i Sverige, det är mindre än hundra år sedan. Det är ju alldeles nyss.

1921 var det första val där den allmänna rösträtten kom till användning, då både män och kvinnor fick rösta på lika villkor. Att kvinnor skulle få rösta satt långt inne, det tog tio år efter att alla män fått rösta 1911. Innan dess hade män rösträtt i förhållande till sin inkomst eller förmögenhet.

Kanske är du släkt med någon av de många människor som bidragit till att vi i över 90 år haft allmän och lika rösträtt i Sverige. Jag är det inte, inte vad jag vet. Men härifrån Tjust härad kommer flera av de kvinnor som varit viktiga för samhällets utveckling i Sverige under 1800- och 1900-talet. Det känns som en bra dag att påminna om dem.

Rösträttsrörelsen var stark under decennierna kring förra sekelskiftet, inte minst när det gällde kvinnorna. En av dem som var pådrivande i den tidiga kvinnorörelsen var Sophie Adlersparre. Hon var en fin adelsfröken och föddes på Helgerums slott den 6 juli 1823. Det är nästgårds, jag bor några hundra meter från slottet och har ofta tänkt på henne.

Sophie Adlersparre, bild från Wikimedia. Helgerums slott.

Hennes föräldrar var friherren Eric Gabriel Lejonhufvud och hans hustru Sofie Emerentia Hoppenstedt. Det var genom modern som familjen ärvt Helgerum. På grund av dålig ekonomi tvingades de sälja godset och familjen flyttade till Stockholm 1836, när Sophie var 13 år. Hon har senare många gånger skildrat sin barndom på Helgerums slott.

Sophie Adlersparre grundade tidningen Tidskrift för hemmet som sedan blev Herta, och tidskriften Dagny. När hon skrev i tidningarna använde hon signaturen Esselde.

Hon startade skolor för arbetarflickor. Hon startade Fredrika Bremerförbundet samma år som den första motionen om rösträtt för kvinnor lades i riksdagen, 1884. Då blev det nedröstat. Fredrika Bremerförbundet var en av flera organisationer där kvinnor vid den här tiden arbetade för sin rösträtt.

En valdag som idag funderar nog många av oss på vilka politiker som ska leda landet efter valet. När det här skrivs är det flera timmar kvar tills vallokalerna öppnar, när du läser detta kanske du redan röstat och kanske är valet till och med avgjort.

En av de många politiker som var aktiva vid förra sekelskiftet var Kata Dalström, mycket känd företrädare för den svenska arbetarrörelsen. Hon kom också från en högborgerlig miljö men blev både socialdemokrat och senare socialist och kommunist.

Kata Dalström, porträtt och som agitator. Båda bilderna från Wikimedia.

Kata Dalström kommer också från en socken i Tjust härad, precis som Sophie Adlersparre. Kata föddes den 18 december 1858 på godset Emtöholm i Dalhems socken i den norra delen av häradet, och döptes till Anna Maria Katarina. Hennes far var brukspatronen Johan Oskar Carlberg på Åtvidabergs kopparverk och hennes mor var Maria Augusta Carlsvärd från Emtöholm. Kata tillbringade en stor del av sina första år hos sina morföräldrar på Emtöholm. Att hon föddes där berodde på att hennes mor bara var 17 år och fortfarande bodde hemma. Hon hade blivit bortförlovad av sin far till den 24 år äldre brukspatronen, mot sin egen vilja.

Enligt en biografi av Rut Berggren ska paret bara ha varit trolovade när Kata föds, och gift sig den 31 december samma år, alltså drygt en vecka efter förlossningen. I Dalhems kyrkbok är däremot vigseln noterad exakt ett år tidigare, som sista brudpar 1857. Varifrån biografiförfattaren har sin uppgift framgår inte i boken. Kan det vara så att prästen skrivit in det i kyrkboken på fel år efteråt, för att förbättra verkligheten? 1857 var Katas mor bara 16 år, och gravid blev hon inte förrän på våren 1858, så varför skulle hon gifta sig vid så ung ålder året innan? Jag har inget svar på det, men undrar förstås vad som egentligen hände. Dessutom ser det ut som om siffran för summan av antalet brudpar 1857 är ändrad från 11 till 12.

Katas far bodde aldrig på Emtöholm utan i Kaveltorp. I husförhörslängden i Dalhem står Katas mor som ensam med dottern, under sina föräldrar. Det ser också ut som om det står "fr." före moderns namn, om det möjligen kan betyda fröken? Kallade man högreståndsdöttrar för fröknar vid den här tiden?

Emtöholm finns kvar som gods idag. Det ligger vackert vid sjön Ämten väster om Överum. Katas morfars far Jan Carl Adelsvärd ägde Överums bruk, ett vallonbruk som startades av Henrik de Trij 1655.

Andra kvinnor som också är födda i Tjust härad och som haft betydelse för det svenska samhället är Ellen Key, författare och debattör, och Ellen Fries, den första kvinnan som disputerade till filosofie doktor i Sverige. De och deras anor får jag berätta mer om en annan gång.

Säkert finns det fler kvinnor från Tjust som påverkat samhället utanför vårt härad förr i tiden. Tipsa mig gärna!

Källor:
Rut Berggren: Agitatorn fru Kata, 1991
Manne Hofrén: Helgerum i Tjust, 1949
Ann-Sofie Ohlander och Ulla-Britt Strömberg: Tusen svenska kvinnoår, 2008

På söndag är det som bekant val till riksdagen, denna urgamla svenska institution. Det var dock först under 1600-talet som det skapades specifika regler för riksdagen - man införde bestämmelser om när riksdagen skulle inkallas, och vilka personer som skulle kallas. Genom åren har mängder av ärenden behandlats vid riksdagarna, och nedtecknats i de omfattande riksdagsprotokollen. Delar av dessa protokoll har publicerats genom åren, med tillhörande ort- och personregister, och i skrivande stund har man tryckt och publicerat riksdagsprotokollen för Ridderskapet och adeln 1627-1779, Prästeståndet 1642-1786, Borgarståndet 1719-1756 och Bondeståndet 1720-1779 (man kan läsa mer om detta pågående arbete på Riksdagens hemsida). Ordet riksdagsprotokoll låter kanske inte särskilt spännande, men faktum är att man kan hitta uppgifter om både det ena och det andra i dessa protokoll. För oss släktforskare som har riksdagsmän i släktträdet är materialet särskilt intressant, eftersom protokollen ger en möjlighet att lära känna dem och följa deras verksamhet i diverse utskott och deputationer.

b2ap3_thumbnail_Assar-1778.jpg

»[1778] d 28 begrofs Nämbdemannen Atser Nilson uti Svenstorp, som dödde d. 7 Oct. af håll och styng uti sit 68de åhr» (ur Svedala kyrkoarkiv, vol. FI:1 (1757-1822), sid. 25)

När min förfader Assar Nilsson (1710-1778) avled i Östra Svenstorp, Svedala socken, antecknades det i dödboken att han var nämndeman. Detta är visserligen sant, han var nämndeman vid Vemmenhögs häradsrätt, men femton år tidigare hade han även varit riksdagsman för Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader, och deltog i riksdagarna 1760-1762 tillsammans med mer bekanta personer såsom talmannen Olof Håkansson (1695-1769) och riksdagsmannen Jon Bengtsson (1719-1797) från Ströby. Assars tid som nämnde- och riksdagsman kännetecknas av ett brinnande intresse för böndernas villkor, och han var inte rädd för att ta upp kampen mot överheten och de orättvisa villkor som bönderna levde under. År 1753 utnämndes han t. ex. till representant för kronobönderna i Svedala socken i striden mot friherre Carl Georg Siöblad på Marsvinsholm. Siöblad ville köpa alla Svedalas kronohemman från kronan, något bönderna inte ville gå med på, eftersom de själva ville köpa sina gårdar. Det hela blev en riksdagsfråga 1755, och avgjordes först 1761 när bondeståndet fick med sig präster och borgare på sin sida. I detta ärende reste Assar hösten 1760 upp till riksdagen i Stockholm med riksdagsfullmakt från Oxie, Skytts och Vemmenhögs härader, och i bondeståndets riksdagsprotokoll 1760 18/10 kan man läsa att 

»I anledning af kongl. påbudet den 9 Martii 1757, som innehåller, at riksdagsmän böra swärja Konungen och riket deras trohetsed, efterfrågade Taleman, om det wore någre af ståndets ledamöter, som icke aflagt denne ed, hwarpå följande anmälte sig icke hafwa den aflagt».

Assar Nilsson klev fram och avlade trohetseden tillsammans med riksdagsmannen Anders Mattsson från Östra Skrävlinge, och det var nu problemen började. Det visade sig att Anders Mattsson sedan tidigare hade fullmakt från Oxie och Skytts härader, något som måste lösas innan Assar kunde få delta vid riksdagen. Utöver detta hade Assars gård nyligen köpts av ovannämnde Siöblads änkefru, och »emedan Assar Nilsson således icke är bofast utan allenast landtbo, ty fant ståndet sig icke kunna emot 7 § uti Riksdagsordningen lemna honom säte och stemma i ståndet [...], intill dess ståndet får se, huruwida det slut, som hos Riksens Ständer kan falla uppå Assar Nilssons ansökning om förmonsrätt till skattelösen å dess åboende hemman, kan föranlåta ståndet til ytterligare öfwerläggning om Assar Nilssons och Anders Mattssons rätt framför hwarannan at niuta säte och stemma i ståndet». Assar fick alltså kliva ner, och Anders Mattsson tog hans plats. Tiden gick, och först 1761 25/5 kom bondeståndets beslut. I protokollet kan man läsa att 

»likwäl som ståndet deriemte förbehållit sig at, på händelse Assar Nilsson skulle hos Riksens Ständer winna bifall uti förb:de sin ansökning at få lösa sitt åboende hemman til skatte, sig då ytterligare utlåta, huruwida Assar Nilsson må wara berättigad at som riksdagsman för ofwan:de härader niuta säte och stämma i ståndet. [...] I anledning hwaraf Talemannen således hemstälte til ståndets ompröfwande, om icke ståndet nu skulle finna godt at samtycka till Assars Nilssons ofwanb:de ansökning at blifwa i ståndet intagen som riksdagsman för Allmogen af Wemmenhögs härader i Malmöhus län och i följe deraf niuta säte och stämma i ståndet wid denna riksdag. Och som ståndet härtill biföll, så inkallades Assar Nilsson och härom af Talmannen underrättades; hwarefter, sedan han hos ståndet afsagt tacksäjelse för den honom härutinnan wiste justice och ståndets ledamöter lyckönskat honom, han intog sitt säte».

Assar Nilsson kunde nu äntligen tillträda sin plats i riksdagen - dock endast som riksdagsman för Vemmenhögs härad, eftersom Anders Mattsson ju redan hade fullmakt för de två andra häraderna. I protokollen kan man sedan följa hans verksamhet, framförallt rörande kronobönderna i Svedala socken och kampen mot baron Siöblads arvingar. Ärendet hamnade så småningom hos Urskillningsdeputationen som remitterade det till Adeln och ridderskapet, som i sin tur hänvisade det till Bondeståndet, som sedermera sände en deputation till Borgareståndet. De politiska kvarnhjulen har tydligen alltid snurrat sakta, och 1700-talets riksdagar var inget undantag. Assar satt även i diverse deputationer. I augusti 1761 utnämndes han t. ex., tillsammans med två riksdagsmän från Uppland och Närke, till ledamot av Expeditionsdeputationens »Särskilte Deputation, som kommer at granska och skärskåda Commercerådet Nordencrantz tryckte arbete under namn af Wördsam föreställning uti et omständeligit swar på wisse oförgripelige påminnelser». Det måste varit långa arbetsdagar med oändliga möten, men Assar fortsatte energiskt att deltaga vid riksdagarna.

Ännu i februari 1762 kämpade han för att några bönder i Börringe och Lemmeströ socknar skulle få lösa ut sina hemman till skatte från hovrättsrådet Joachim Beckfriis, och senare samma år underskrev han riksdagsbeslutet. Därefter upphörde hans verksamhet som riksdagsman. Han tycks inte ha deltagit i senare riksdagar under 1760- och 1770-talen, men i Svedala har Assar Nilsson gått till historien som socknens förste riksdagsman, och i en bok om Svedala socken kan man läsa att »hans envetna arbete medföljde att bygdens folk blev sina egna och man på ett helt annat sätt kunde planera inför framtiden». Det är inte utan att man blir lite stolt över sin förfader, nämndemannen från Östra Svenstorp som vågade sätta sig upp mot både amiral Siöblad och hovrättsrådet Beckfriis, och som gjorde livet lättare för bönderna i Vemmenhögs härad.

Förra helgen tillbringade jag tre väldigt trevliga dagar i Karlstad. Värmlands släktorskarförening hade gjort ett fantastiskt arbete med att organisera denna släktforskarfest. Eva Lejrin har bloggat om arbetet inför årets släktforskardagar, och jag kommer emellanåt att blogga om Sfd2015 då "min" förening Nyköping-Oxelösunds släktforskarförening hälsar alla släktforskare välkomna till Nyköping nästa år. 

När jag var i Karlstad passade jag på att träffa min mammas moster och kusin med make. Mormors äldste bror träffade på 1940-talet en förtjusande Värmlandstös och tillbringade sedan resten av sina dagar i Karlstad.  

b2ap3_thumbnail_Nykpingshus3a.jpg

Kungstornet vid Nyköpingshus, där en mindre vänskaplig släktträff ägde rum 1317.

Det var säkert rätt rörigt med alla namn, platser och årtal som diskuterades runt köksbordet men samtidigt väldigt gemytligt. Allra roligast var att titta på släktfoton och antagligen är det inte ovanligt att våra fotoalbum kompletterade varandra med samma fotografier från olika vinklar. Senare har jag fått kontakt med en syssling (det var hennes föräldrar jag träffade i Karlstad). Hon hade börjat släktforska lite grand men snart kört fast. Det är nog en av nackdelarna med att man numera kan plocka fram kyrkböckerna hemma på kammaren: man träffar inte andra forskare och får inte tips och råd när man stöter på problem.

Vad är då viktigast när man precis börjat forska? Att skaffa abonnemang och dyka in i kyrkböckerna? Nja. Det är förstås förträffligt men allra viktigast är att prata med sina släktingar. Skjut inte upp genomgången av släktalbumen eller resan till din släktings barndoms platser, för livet spelar oss spratt ibland. Det blev jag själv varse när jag började släktforska 1995. Det där samtalet farmor och jag inte hann med under sommaren blev aldrig av. Vi sköt upp det till jul, men... då fanns farmor inte kvar. Min nyfunna syssling fokuserar förståndigt nog på sin mormor och hennes minnen. En annan klok ung forskare berättade att hon sökt upp sina far- och morföräldrars vänner och intervjuat dem. Eftersom få är villiga att låna ut fotoalbum hade hon med sig en portabel scanner och scannade intressanta foton under sitt besök. Så prata med dina släktingar och deras vänner - och glöm inte scannern!

Vi släktforskare uppskattar gärna lite konstiga saker, med vanliga mått mätt. En källa till exalterad glädje hos många av oss är att hitta en person som begått ett brott. Det innebär att vi, i den sedvanliga rätt anonyma massan av födelser, vigslar och dödsfall, kan ha en chans att få veta mera. Kanske till och med hitta ett fotografi, en mycket tidig användning av kameran var just för att dokumentera brottslingar. Vi kan hitta utförliga domstolsprotokoll med ingående personundersökningar och synnerligen detaljerade beskrivningar av själva brottet. En person i min släktfil dömdes för hor i början av 1800-talet, protokollet från tingsrätten beskriver i detalj hur själva brottet gått till. Man delade ju rum med många potentiella vittnen på den tiden. Min farmors farmors bror dömdes flera gånger för stöld, hans porträtt finns i flera upplagor, från ung till gammal, i arkiven.  Han är den enda släkting jag har en så tidig bild av, han är dessutom skrämmande lik min far, faktiskt.

Personer som bara försvunnit finns det också gott om, långt in på1900-talet. Då går man gärna till Polisunderrättelser (PU) och letar. Chansen är relativt stor att man finner den försvunne där, lösdriveri var straffbart, personer som varnats eller dömts för lösdriveri, det vill säga gått på luffen, kan återfinnas i PU. Många gånger har de också begått brott. Det kan gå att kartlägga en sådan person över många decennier, när han i kyrkoarkivalierna står som obefintlig.

Många av oss släktforskare hjälper också andra att hitta försvunna anor. Då kanske vi ska ta ett djupt andetag och tänka efter. Vill den som frågar veta att farfars mor var prostituerad och att det var skälet till att han blev barnhusbarn? Hur kan vi berätta att en anan var mentalsjuk i många år eller aatt han eller hon behandlades för syfilis? Hur ska vi meddela de fakta vi fått fram på ett seriöst sätt? Ska vi välja att dölja något eller ska vi berätta ”allt”? Ska vi lägga ut de olyckligas livshistoria på nätet?

Själv har jag ofta gjort så att jag berättat en del om förhållandena förr. Till exempel kan man ta fram uppgifter från historisk forskning som visar, att en landsortsflicka som kom till Stockholm inte hade någon reell möjlighet att ens få mat och bostad på de löner som betalades. Det drev många in i andra försörjningssätt. Dessutom ledde dubbelmoralen till att ett beteende som idag anses helt normalt, att träffa killar, var stigmatiserande och en orsak till förlust av ett normalt socialt liv. Hur gör ni? Min erfarenhet är, att de flesta vill veta och att det finns en stor förståelse för anornas livsval. Dessutom kan kunskap om de verkliga förhållandena bidra till att ge förklaringar till ”familjemysterier”.

En nyligen utkommen bok som just tar upp etiken runt historisk personforskning är Anna Götlinds och Helena Kåks bok ”Mikrohistoria”,nya upplagan. Den boken är även läsvärd av många andra skäl och kan rekommenderas för släktforskare som vill göra mer med sin forskning. 

Bild från Riksarkivets databas Frigivna straffångar. 

Förra måndagen var det Eva Rydbergs tur att vara huvudperson i VEM TROR DU ATT DU ÄR? Av de många olika delar som tillsammans utgjorde programmet, var det kanske en som stod fram mer än de övriga; Jakten på farmor och farfar. Evas far föddes 1904 i Malmö, och i stället för namnen på hans föräldrar i födelseboken stod det förargliga ordet: OKÄND. Det jag fick anledning att lyfta fram var den märkliga företeelsen att, trots att moderns namn var "okänt", man mycket väl visste exakt NÄR hon var född, i det här fallet den 9 augusti 1877. Jag visade Eva hur man i Sveriges dödbok kan söka just på moderns födelsedatum och därmed få fram en lista på tänkbara personer. 

b2ap3_thumbnail_Eva-Rydberg-2.JPG

Jag råkade säga, att man tack vare denna sökmöjlighet i många fall kan lura ut vem som är mor till det till synes föräldralösa barnet. Detta är givetvis en sanning med modifikation, men ändå en reell möjlighet. Vad man har att göra om man skulle hamna i Evas situation är att ur Sveriges dödbok plocka fram samtliga kvinnor som är födda det angivna datumet, oftast mellan 100 och 150 personer, och sedan systematiskt plocka bort otänkbara eller osannolika kandidater. Vilka är då dessa?

Kvinnor som bor alltför långt bort från barnets födelseort. Detta är dock en farlig gallring, eftersom åtminstone de kvinnor som hade ekonomiska möjligheter gärna sökte sig ett bra stycke bort för att föda sitt oönskade barn.

Kvinnor som fött andra barn orimligt tätt före eller efter just detta.

Gifta kvinnor, åtminstone relativt nygifta sådana, som kanske inte kan förmodas ha hoppat över skaklarna så snart.

Fattiga kvinnor, pigor, inhysta, fattighjon o.s.v. som knappast har råd eller incitament till att bege sig hemifrån. Även detta kan vara en farlig metod, eftersom barnafadern i en del fall, och för att undvika skandal, kanske har bistått med de nödvändiga medlen.

Möjligheten och rättigheten att vara anonym i födelseboken kvarstod ända fram till 1917, vilket gör att en hel del kvinnor som fött barn i hemlighet mot slutet av 1800-talet och fram till och med 1900, redan kan vara avlidna när Sveriges dödbok tar vid 1901. Eller utvandrade ...  Om det senare skulle vara fallet kan EMIBAS inträda som ersättningskälla. Och skulle, Gud give, projektet Namn åt de döda så småningom ge oss ytterligare 40 år av svenska dödsfall (1860-1900), skulle detta innebära nya möjligheter för just denna forskningsväg. 

Kanske är den metod jag här beskriver bara ett halmstrå i jakten på den okända modern, men vad skall man annars gripa efter ...

b2ap3_thumbnail_Eva-Rydberg-3.JPG

Ps:  I kväll är det trubaduren Mikael Wiehe som får hjälp med sina förfäder - missa inte detta spännande avsnitt.

Hur stort är ett mantal? Vad är byanamn och vad är gårdsnamn?

Att släktforska är bland det roligaste som finns. Och extra roligt är det att ha kontakt med andra släktforskare. Ibland kommer det mail från någon släktforskande amerikan, som hittat något av mina släktträd på nätet, eller sett ett namn i något av mina blogginlägg. Några av dem som hört av sig är jag släkt med, på långt håll.

I förrgår fick jag mail från en amerikan som undrade om vi är släkt. Nej, det kom vi snabbt fram till att vi inte är, för hans ana var betydligt yngre än min med samma namn och från samma by. Men han hade också frågor om de svenska förhållandena, bland annat om gården som hans mormors mor (tror jag, det är hans "great grandmother") kommer från. Hon utvandrade från Sverige 1909 och kom från byn Bindareboda i Älmeboda socken.

I husförhörslängderna har han sett att det finns flera familjer på det som han uppfattat som en enda gård. Men i verkligheten bestod byn av periodvis två och fyra gårdar, på halva eller fjärdedels mantal vardera.

Så nu har jag försökt att förklara på engelska vad mantal innebär, och att det inte är en enda gård i byn utan flera, att gårdar kunde delas och slås ihop med mera.

Detta är en av granngårdarna i närheten av där jag bor, en ganska stor gård i trakten. På 1870-talet var den på 1/2 mantal. I dag är det en prisbelönt svingård.

Mantal innebar från början att en gård på ett mantal skulle försörja en familj med drängar och pigor. Med förbättringar, nyodling och arv har gårdarna delats och i senare tid har även en gård på exempelvis 1/8 mantal kunnat försörja en familj. Mantalsstorleken är inte en ytenhet utan ett mått på avkastningen.

På Wiki-Rötter kan man läsa mer om mantal. Georg Palmgren förklarar också bra om vad mantal innebär.

Jag hoppas att jag lyckades göra mig förstådd. Vi får se om han har fler frågor.

Han undrade också om alla i Bindareboda i husförhörslängden hörde till samma gård, alltså ägarfamilj och anställda familjer. Efter att ha gjort några nedslag i husförhörslängderna kunde jag förklara hur det ligger till, att byn varit uppdelad på flera gårdar, och även haft torp. Jag förklarade också att det inte framgår om hans anfader ägde gården eller bara brukade den, det vill säga om det var en skattegård, en frälsegård eller en kronogård. Eller kanske en gård ägd av någon annan. En hög andel av gårdarna i Sverige för några hundra år sedan var ju arrendegårdar.

I Lunds domkapitels arkiv förvaras 244 hyllmeter handlingar, som i regel skildrar olycklig kärlek - otrohet och övergivna hustrur, tvegiften och äktenskaplig osämja. Ibland hittar man dock exempel på lycklig kärlek, sådan som korsar gränser och övervinner samhällets motstånd. En sådan kärlekshistoria utspelade sig i Malmö i början av 1710-talet, då adelsmannen Axel Bure fattade tycke för den unga skomakardottern Maria Jacobsdotter. Det hela tog sin början strax efter slaget vid Helsingborg i februari 1710. Axel, som vid tidpunkten var kapten vid Upplands regemente, anhöll i ett brev till skånske generalguvernören, greve Magnus Stenbock, om att få ingå äktenskap med den ofrälse pigan. Han skriver i brevet att Maria

»hwilken i Min swåra och dödelige siukdom af dhe blessurer iag wid Helsingborgiske slaget undfick, alt sedan iag kom ifrån Corps de gwardet, Mig så troget skiött, hanterat, och snart sagt som ett Barn Ammat, att iag ej Min kiärleek till henne för dess möda och omsorg nogonsin här i werlden kan reruntiera, fast Mindre dhet äktenskapz löffte ändra, som iag uthi Min stora Nöd och lifzfara, hwarifrån hon mig genom Gudz Nåd hulpit och rättat, henne warit föranlåten tillsäia, särdehles som hon under Min långsamma arrest tillijka med dess Moder icke ringa dertill Contribuerat, att iag både ifrån siukdommen blifwit restituerat, och sedan som i arresten uppehållen och försörgder».

Axel hade tidigare varit gift med sin kusin, adelsdamen Brita Yxkull, med vilken han fått sonen Axel (1700-1761). Brita hade bott kvar uppåt landet medan maken tjänstgjorde i Skåne, och under lång tid hade han inte haft någon kännedom om hennes förehavanden. Under 1710-talets första år härjade dessutom pesten i Sverige, så Axel hade ingen anledning att misstro den person som våren 1710 berättade att Brita avlidit. Han trodde därför att det var fritt fram att ingå äktenskap med den unga skomakardottern i Malmö, eller som han själv beskriver det i november 1710: »uti Jesu nampn tencht at försee mitt fattiga huus lycka, ock min K: Sohns wälgång till wår conservation at begifwa mig uti ächta förbund med dygderijka Jungfru Maria Jacobs dotter». Vad ingen visste var att Brita fortfarande levde när Axel lovade Maria äktenskap; hon avled först vid midsommartiden samma år...

b2ap3_thumbnail_DSC01799.JPG

Detalj ur skrivelse från Axel Bure, daterad Malmö 1711 25/7 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Axel och Maria förlovade sig i december 1710, vid en liten ceremoni då de »bejakade hwar andra ächtenskap, dher på Hr. Capitain gaf henne sin hand, ock en ring till ytterligare stadfästelsse». Prosten Hofverberg närvarade dock inte vid förlovningen, trots att Axel hade besökt prostens hus vid två tillfällen och begärt dennes närvaro. Prosten hade hävdat att han var sjuk, men »Önskar i det öfriga dhem begge mycken lycka och wälsignelse», som han skriver till biskopen 1710 30/12. Tre månader senare avslöjade prosten dock den riktiga anledningen till sitt uteblivande vid trolovningen:

»Thett kom mig nogot underligt förre at han, som war een Adelzman och capitein under Uplandz Regemente, wille så förhasta sig till ett Giftermåhl, som syntes icke wara anständigt för honom».

Prosten hade därför avslagit parets begäran, och »wille intet befatta mig med een så beskaffat trolofning». Att äktenskapsplanerna mellan adelsmannen och skomakardottern väckte missnöje även bland Axels kamrater märks i ett brev från den tidigare nämnde fältväbeln Råborg, som i juli 1711 skriver att »Capitein Axel Bure ännu fortfor i sin galna Desegn att giffta sig medh En Liderlig person, som oss giör ont att hörra». Axel gav dock inte upp i första taget - motsträviga präster var ingen match för en karolinsk krigare som överlevt slaget vid Helsingborg. Han skrev därför ett brev till biskopen, där han förklarade att prosten Hofverberg sagt att lysningen kunde godkännas om Axel fick biskopens tillåtelse, »men endast dubierar H:r Probsten för afwittringens skull, som intet ähr at dubiera om», skriver Axel självsäkert, »emedan iag inga barn hafwer allenast en sohn, som intet det ringaste Mödernes arf hafwer, allenast des Sahl. moders Kläder». Han bad nu om att lysningen skulle äga rum så snart som möjligt, eftersom han inte visste när hans regemente skulle bryta upp.

b2ap3_thumbnail_DSC01749.JPG

Pastor Hofverbergs brev till biskopen, daterat Malmö 1711 10/3 (ur Domkapitlets i Lund arkiv).

Ytterligare fem månader passerade utan att något hände, och Axel började tröttna. I augusti 1711 skrev han därför ett nytt brev till biskopen, där han påpekade att han »för en lång tjd sedan har sökt at ingå ett ächta förbund med ähreborne och dygdesamma Jung:n Maria Jacobz dotter [...], och der igenom sedermera blifwit uppehållen af HögErewördige H:r Probsten Hofwerberg utj Malmö». Axel krävde nu att biskopen skulle lämna sitt bifall till äktenskapet, »aldenstund iag utj intet olofliget el:r oanständigt äcktenskap mig inwecklat, utan utj det som iag är nögd med, och med Gudz hielp hederliget wara skall». Han ansåg att ett sådant äktenskap skulle vara ett kristet verk, trots att han var adlig och Maria en skomakardotter, och avslutade brevet med ett hot om gudomlig vedergällning:

»Skulle det wara någon som mig wägra wille det löftet, som iag en gång i Jesu Namn har ingåt, så hämne den Gud, och tage dher på sine egne samweten, hwad olycka i längden der på följa kan!». 

Att hota med Gud var tydligen effektivt, eftersom biskopen nu genast lät inkalla Axel och Maria inför konsistorium. Sedan de bedyrat att de inte haft sexuellt umgänge med varandra beslutade konsistorium att Axel måste skaffa fram lagliga bevis på att han avvittrat sonen, och sedan skulle prosten undersöka parets samlevnad närmare. Biskopen hoppades att prosten samtidigt skulle kunna »disponera honom till bättre sinne», men Axel var envis. Han ville gifta sig med Maria, och ingen annan. Han ordnade därför fram ett intyg om avvittringen från sin före detta svärmor Hebbla Planting, och när han därefter fick guvernör Burenschölds tillåtelse till äktenskapet gav både biskopen och prosten upp. Vigseln ägde rum i Malmö den 5 juni 1712, och efter två års kamp kunde de äntligen gifta sig. 

Historien om Axel och Maria sticker verkligen ut bland alla skildringar av olycklig kärlek i Lunds domkapitels arkiv, och är ett vackert exempel på hur kärleken segrade en gång i Malmö för trehundra år sedan. Den där gången då den adlige kaptenen till slut fick sin älskade skomakardotter, som tog hand om honom när han som mest behövde kärlek och omtanke, i en tid av krig och elände.

Jag syftar dels på Släktforskardagarna 2014 och dels på min tid som bloggare. 

Tänk så bra Släktforskardagarna blev! Den helgen glömmer vi inte i första taget! Vi som har arbetat med evenemanget, projektledning, arbetsgrupper och medhjälpare, är jätteglada över allt beröm vi har fått. Många har sagt att det var dom bästa släktforskardagarna någonsin! Det känns verkligen skönt. Men visst har det också kostat på. Ett så här stort arrangemang gör sig inte självt och vi är ju amatörer.

Vi har från första början haft ett enormt stöd från våra samarbetspartners, Arkivcentrum Värmland och Svenska Migrationscentret. Även Medborgarskolan har ställt upp för oss med lokaler för våra möten, marknadsföring och en hel del andra praktiska saker. Karlstad kommun, Region Värmland och Karlstad K CCC ska också ha en eloge för all stöttning. Givetvis även vår huvudsponsor Arkiv Digital.  Hoppas jag inte glömt att nämna någon. För det känns som om hela Värmland har stöttat detta.

Än har vi inte räknat pengarna så att vi vet hur ekonomin ser ut. Jag hoppas det blir lite pengar över så att vi kan göra något för alla våra medhjälpare – det är dom väl värda. Vi ska givetvis göra en ordentlig utvärdering av projektet, men jag tror att vi får ta några dagars ledighet först.

Lördagens invigning blev en fin upplevelse med tal – förstås – varvat med sång av körerna Manhem och Clavinova. Erik Rynefors hade fått till en bra blandning med anknytning till såväl Karlstad som vårt tema. Fast talarna var så engagerade så dom glömde tiden – det blev lite överdrag här och där – men det löste sig.

b2ap3_thumbnail_20140830_113349.jpg

Vår landshövding Kenneth Johansson här på besök i "Släktsök"

En massa bra föredrag avlöste varandra båda dagarna. Även här har vi fått beröm för utbudet. Det var ju många föredrag som lockade även icke frälsta släktforskare. Behöver man bara betala 50 kr för att lyssna på t ex Christopher O`Regan så är det ju väl värt pengarna. Ja, inte bara han, jag skulle kunna nämna många fler. Vi gjorde faktiskt en del dubbleringar av några föredrag eftersom vi hade några lediga lokaler och tider. Jag lyckades tyvärr inte smita ifrån för att gå på ett enda föredrag så nu ser jag fram emot nästa års Släktforskardagar. Då ska jag gå på föredrag!

b2ap3_thumbnail_20140831_121724.jpg

Eva Kaijser, med boken om "Fröken Frimans krig", en av våra föredragshållare

Lördagskvällens bankett med musikuppträdandet glömmer vi inte heller i första taget. Även här hade Erik Rynefors verkligen fått till det så jag tror jag kan lova att alla var nöjda. Ingen av oss glömmer t ex Johan Bodings version av ”Guldet blev till sand”.  Egentligen är det fel att nämna någon melodi för allt var såå bra! Och inte gick vi därifrån hungriga heller – maten var jättegod.

Det var en strid ström av besökare även om det var lite glesare på söndagen, men så brukar det ju vara. Lokalerna på Karlstad CCC var ypperliga för det här evenemanget. Allt på ett ställe, rulltrappor och hissar, så även för den som har svårt att förflytta sig var det inga problem med långa avstånd.

Värmlands Släktforskarförenings egen monter var mycket välbesökt. Vi hade den nya CD:n ”Värmlands Kyrkoboksregister” till försäljning och den gick åt som smör i solsken.

Något annat än Sfd2014 till sist. I går kväll träffade vi, mässgeneralen och jag,  en busslast med släktforskare från Helsingfors. Synd att dom inte var här under helgen. Det tyckte dom själva också, när dom insåg vilken stor grej detta var. Vi hade i alla fall en trevlig kväll tillsammans och åt en god middag. En bonus när man släktforskar är att man lär känna en massa nya människor och skapar kontakter även länder emellan. Och jag som har anor i Finland tyckte naturligtvis att det var lite speciellt. Jag har sedan tidigare bra kontakter i Finland, men nu har jag skaffat några fler. Så det blir nog en resa till Finland igen, när jag väl har hämtat mig efter Släktforskardagarna 2014

b2ap3_thumbnail_20140903_201539.jpg

Från middagen med finska släktforskare på besök i Karlstad, f d mässgeneralen i mitten!

Med detta avslutar jag mitt bloggande. Avsikten var att berätta lite om Karlstad och arrangemanget här inför Släktforskardagarna. Hoppas att mina inlägg gett något. Nu får väl någon annan ta över för att informera om nästa års släktforskardagar, som vi nu får börja att se fram emot. Hoppas vi ses då!

I måndags startade den sjunde säsongen av TV-dokumentären VEM TROR DU ATT DU ÄR? Först ut var Dramaten-skådespelaren Örjan Ramberg, som jag fick nöjet att träffa i samband med inspelningarna vid Årnäs glasbruk utanför Mariestad i Västergötland. Här föddes Örjans farfar, Olof Martin Ramberg 1888-1972, och här hade de Rambergska förfäderna varit glasblåsare och glasbruksarbetare i generationer. Det finns faktiskt ett litet museum på Årnäs numera nedlagda glasbruk, ett museum som dels behandlar glasbrukstiden, men också den forntida historien kring borgen Aranäs. Så här skriver Wikipedia: 

Borgen nämns första gången i Erikskrönikan, troligen författad på 1320-talet, och omnämnandet anknyter till året 1283 då marsken Torgils Knutsson har uppehållit sig här. Nästa omnämnande är i samband med att Torgils Knutsson år 1304 bjöd in kung Birger och dennes upproriska bröder Erik och Valdemar till ett försoningsmöte på "eth fästä" Aranäs. Här lyckades de förhandla fram en förlikning. Det sista omnämnandet i Erikskrönikan är från 1305, då borgen brändes i samband med att Torgils Knutsson fängslades och fördes till Stockholm för avrättning.

Efter marskens död skänktes jorden 1308 av Erik och Valdemar till Gudhems kloster, med villkoret att nunnorna inom ett år skulle flytta till Aranäs, som genom sitt utmärkta läge var bättre än Gudhem. Flyttningen blev dock fördröjd, och sedan kung Magnus 1334 skänkt gården Rackeby till Gudhems kloster, flyttade nunnorna i stället dit och bodde där åtminstone till 1349. Detta år fick de Aranäs igen, nu av kung Magnus, och två år senare omtalas där ett kloster. Gudhemsnunnorna bodde där i ungefär tio år. År 1366 gav kung Albrekt av Mecklenburg gården till hövitsmannen på Axvalls slott, Gerhard Snakenborg. Villkoret för donationen var att Aranäs inte fick befästas utan kungens och rådets samtycke. Det tyder på att Aranäs i mitten av 1300-talet inte fungerade som borg. 1371 lämnades den av kung Magnus som betalning för en skuld till biskop Nils i Skara. Biskopsstolen innehade sedan Aranäs fram till reformationen.

Tyvärr är ju tiden i dessa program begränsad och allt hinner man inte få med. Vi får hoppas att vi får anledning att berätta om den medeltida storheten Torgils Knutsson i något kommande program. 

I en paus mellan tagningarna reflekterade Örjan över att jag inte talade västgötska, som han hade förväntat sig.

-Jag har bara bott här i 40 år, svarade jag.

- Och var bodde du innan dess? fortsatte Örjan.

- I Malmö.

- Det hörs inte heller...

- Nej, jag talar nog någon sorts rikssvenska, eftersom vi flyttade runt så mycket i min barndom. Jag är född i Västerås och sedan bodde vi i Jönköping, Bagarmossen, Sollentuna, Gävle och Malmö innan jag äntligen fastnade i Västergötland. Men vi hade en fast punkt under detta kringflackande liv, och det var vår sommarvilla i Stockholms skärgård.

- Jaha, var i skärgården?

- Djurö.

- Jaså Djurö! Där tillbringade jag och några kompisar ett par somrar i slutet av 70-talet.

- Var någonstans på Djurö?

- Ja, man åkte över Djuröbron och sedan en kilometer, och så var det en gul träkåk upp till höger med utsikt över havet ...

Jag bleknade och sade:

- När man gick in genom porten, var det en grön trappa upp till vänster och en jungfrukammare till höger?

- Ja, verkligen. Hur vet du detta?

- Därför att det handlar om Villa Talludden, det hus min morfars far, Bror Johan Sandgren, byggde åt sig själv och sina efterkommande i början av 1890-talet, och där vår familj sedan dessa hade vårt sommarparadis fram till 1974, då de elaka markägarna lät vräka oss. (Farfar hade gjort misstaget att bygga på ofri grund...)

Hur liten får världen vara?

b2ap3_thumbnail_P1010818.JPG

Min mor, Lena Sandgren/Rosvall 1923-2005, framför vårt förlorade paradis, Vlla Talludden på Djurö.

Festligt, folkligt, fullsatt. Den gamla klyschan kan nog passa bra på släktforskardagarna i Karlstad, där jag nu befinner mig.

b2ap3_thumbnail_Karlstad.JPG
Karlstad har visat sig från sin finaste sida den här helgen.

Tusentals släktforskare har samlats för att gå på föreläsningar, prata släktforskning, köpa nya böcker, få hjälp med att söka sina rötter och informera sig om nyheter. Precis som varje år.

För en stund sedan kom jag hem efter kvällens bankett för föreningsfolk, utställare och andra. Kvällen bjöd på got mat, trevliga bordsgrannar och mycket fin musik.

I fredags inleddes året släktforskardagar med förbundsinformation och årsstämma. På stämman valdes Erland Ringborg till ny ordförande efter Barbro Stålheim som tidigare aviserat sin avgång. Ytterligare två ledamöter valdes in i styrelsen.

Ni kommer snart att kunna läsa mer om stämman, om motioner och beslut här på Rötter. Hela stämman filmades och filmen ska också publiceras på Rötter. (Läs mer här)

I går började själva mässan, med alla utställare på plats, efter en pampig invigning. Massor av föreläsningar konkurrerade om publik, mest drog kanske Peter Sjölunds föreläsning om DNA.

Själv höll jag skrivarkurs för släktforskare på eftermiddagen i går. Åtta hade föränmält sig men när kursen började klockan två hade det kommit tredubbelt många. Riktigt roligt! Jag blev verkligen överraskad av intresset. Flera hade inte uppfattat att det var en kurs med förhandsanmälan utan trodde att det var ett föredrag, så det gäller att informera bättre till nästa år. Det är verkligen glädjande att så många är intresserade av att komma igång med att skriva sin släkthistoria.

Det som kanske är mest imponerande vid en sådan här stor tillställning är att organisationen fungerar så bra. De närmare hundra funktionärerna från Värmlands släktforskarförening har gjort ett fantastiskt jobb, och verkar ha tänkt på allt. All heder åt er!

På väg ut i går frågade jag de som satt i entrén hur dagen varit. Peter Borg, Anna-Lena Salling och Ulla Andersson berättade att allt gått bra, att det var väldigt mycket folk som passerat in, men att allt fungerat bra, till och med bättre än planerat.

Att gå runt på en sådan här stor mässa är en ganska speciell upplevelse, och ganska kaotisk. Alla dessa människor på en begränsad yta. Nu har jag träffat många som jag tidigare bara haft mail- och telefonkontakt med. Så himla trevligt att se ett ansikte "på riktigt". Och här och där bland folk har jag sett personer som jag först tänker att det är någon bekant, men så är det kanske en känd släktforskare eller författare jag sett på bild flera gånger.
 
Ja, roligt är det, men trött i fötterna blir man.

Nu är det bara att ladda för Nyköping nästa år. 

Några bilder från Karlstad:
(Ursäkta dålig bildkvalitet på mobilbilderna).

b2ap3_thumbnail_karlstadsfd.jpg

Kenneth Larsson, Peter Borg, Anna-Lena Salling, Ulla Andersson och många fler från Värmlands släktforskarförening har gjort, och gör, ett fantastiskt jobb på plats i Karlstad. Kenneth Larsson i Mangskog längst upp till vänster är en av Värmlands mest erfarna släktforskare och har skrivit ett 50-tal böcker och håller föredrag om släktforskning på söndageftermiddagen.

b2ap3_thumbnail_bokhandel.jpg

Full fart i Rötterbokhandeln på mässan.

b2ap3_thumbnail_Ringborg.JPG

Sveriges Släktforskarförbunds nye ordförande Erland Ringborg.

b2ap3_thumbnail_Barbro7953.jpg

Barbro Stålheim höll avskedstal för medlemmarna.

b2ap3_thumbnail_votering.JPG

När beslut skulle tas om en av motionerna på årsstämman blev det votering.

b2ap3_thumbnail_family.jpg

Familysearch är en av de många utställarna på mässan.

b2ap3_thumbnail_slaktdata.jpg

Föreningen Släktdata är med på Släktforskardagarna, som brukligt.

b2ap3_thumbnail_boding.jpg

Johan Boding med orkester bjöd på mycket fin musik vid banketten på lördagkvällen. Så här lät det: https://www.youtube.com/watch?v=BVHp2NhSsQU#t=35

Mer att läsa om mässan och fler bilder finns på hd.se och Arkiv Digitals blogg.

Nyligen besökte jag Universitetsbiblioteket i Lund, ett av de större svenska bibliotek som inte bara förvarar böcker, utan även omfattande personarkiv, enskilda arkiv och samlingar samt diverse handlingar såsom antika skrifter, personverser och kungliga kungörelser. Syftet med mitt besök var att studera musikdirektören Bengt Wilhelm Hallbergs samling, som utöver notblad och musikhistoriska anteckningar även innehåller ett antal dagböcker. B. W. Hallberg (1824-1883), som var klockare och organist i Landskrona samt cantor scholæ vid läroverket därstädes (se vidare i SBL), förde från 1843 och till sin död detaljerade dagböcker. I dessa kan man läsa om allt från vistelser i Stockholm, kungabesök och skolsituationen i Landskrona, till utlandsresor, funderingar kring människans existens och ekonomiska bryderier. 

För min del är dagböckerna särskilt intressanta eftersom Hallberg hade ett litet musiksällskap tillsammans med min anfaders bror, rådmannen Gustaf Carlberg (1829-1905) i Landskrona, som skymtar fram emellanåt i de gamla dagböckerna. En annan intressant sak är att de även innehåller fysiska föremål såsom biljetter, inbjudningar och torkade blommor. Sommaren 1848 skulle Hallberg till exempel lämna hemtrakterna i Skåne, och fick då en blomma från sin fästmö Beata, som han lade i dagboken och skriver: »Jag går ner i min lilla trädgård och bryter den enda blomma der står o skickar den till B. Sist är kyrkogården o de minas grafwar målet för min gång. Syrenen på Chatrinas graf är så frisk o grön - en qvist af den brytes o förwaras bredwid den blomma B. gaf mig». Den lilla blomman vilar fortfarande tryggt mellan dagbokens blad, och historiens vingslag känns oerhört mäktiga när man sitter där i läsesalen med den 166 år gamla blomman framför sig. 

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-13.00.54.jpg

Dagböcker är ett väldigt intressant källmaterial för oss släktforskare, även om det kan vara svårt att få en god överblick. Det gäller att vara nyfiken och leta överallt, för man kan verkligen hitta dem överallt - på statliga arkiv och bibliotek, i hembygdsarkiv och gårdsarkiv, i privata hem och på gamla adelsgods. Många intressanta dagböcker har även publicerats genom åren, till stor nytta för forskningen eftersom de kan ge ovärderliga uppgifter om vardagsliv och händelser förr i tiden. De gamla dagböckerna kan även fungera som substitut för kyrkböcker som förkommit eller brunnit upp, och är därför av största intresse för den som släktforskar.

En dagbok som är särskilt intressant om man forskar i Ystad är rådmannen Mårten Jönssons almanacka 1679-1703, som förvaras på Kungliga biblioteket i Stockholm. Den beskrivs och publicerades i urval av Sven Carlquist i artikeln »Rådman Mårten Jönsson och hans almanacksanteckningar åren 1679-1703», som ingår i boken Från åtta århundraden : Ystads fornminnesförening 1907-1957 (Skrifter utgivna av Ystads fornminnesförening. VII. Ystad, 1957). Almanackan täcker åren 1679-1685 samt 1687-1703, och innehåller uppgifter om händelser i Ystad och trakten däromkring som rådmannen tyckte borde ihågkommas. År 1679 omnämner han till exempel att han var »fadder till Jörgen Aalborgs lilla dotter Karne och gav till fadderpengar 2 Rd. 1680 i januari blev detta barn hädankallat genom den timeliga döden», och »Stod Hr Lauridz Bertelss Aqualo: i Rörum bröllop här i staden med Anne Peders datter Koefoedh; Gud give dem mycken lycka och salighet; 2 Rd in Cronen».

b2ap3_thumbnail_2014-08-15-14.12.33.jpg

Den nionde delen av Bengt Wilhelm Hallbergs dagbok, som täcker perioden 1855 4/1 - 1859 14/4; ur Lunds universitetsbiblioteks samlingar (foto: M. Gunshaga)

En annan intressant dagbok från samma tid fördes av Lorens de Rees i Karlskrona. Den publicerades i sin helhet av Paul Wilstadius under namnet »En Karlskronaborgares dagbok : Lorens de Rees' dagbok 1692-1735» (i Årsbok / Föreningen Gamla Carlscrona, 1966), och är av största intresse om man forskar i Karlskrona och trakten däromkring. Vid den stora branden 1790 förstördes nämligen stora delar av Karlskrona stadsförsamlings kyrkoarkiv - bland annat börjar födelseböckerna så sent som 1769. Lorens de Rees' detaljerade dagböcker fungerar dock delvis som substitut för de brända kyrkböckerna, och även händelser utanför staden har tilldragit sig hans intresse. Några exempel ur dagboken: augusti 1697; »D 15 Dito war iag med min Kiäresta utj Runneby till brölop hoos Nils Hansson skräddare som fijck Elin N: Höök - der giorde wij oss lustige» (vigselbok saknas för Ronneby under denna tid); 1699 »D 1 Novemb:r som war Alle Helgone dag hade min Syster Wendilia brölop medh Anders Johanson utj Pärstorp, hemma hoos min moder - Gudh gifv:e dem mycken lycka Wälsignelse för Jesu nampn skull Amen», och 1701 »D 2 9ber war iag i bröllop hoos Nils Hansson som fick Susanna Nils, Matthis Maes Styfdotter in Runneby Gud gif:e mycken lycka och wälsignelse». 

Inte bara kyrkliga händelser nedtecknades av de Rees, utan även övriga tilldragelser av intresse för eftervärlden. I november 1703 omnämns till exempel att »Emellan D 12 et 13 dito slog Jöns Kånkz doter i Häll en Constapels hustru och kastade hänne i en brundh», och tydligen fick kvinnan en hård dom: 1704 antecknas det att »D 2 Ap: Blef en hustru bränd här för det hon slagit en annan i Häll i sitt egit Huus och kastat henne sädan i en brundh om natten». Ack, vilka människoöden... Som synes kan alltså dagböckerna inte bara lära oss släktforskare mer om svunna tiders vardagsliv och händelser, utan de kan även fungera som substitut för brunna och förkomna kyrkböcker - en anledning så god som någon för släktforskaren att gå på dagboksjakt!

Vädret har inte varit nådigt de senaste veckorna och vi har varit hårt drabbade i Värmland. Det ska dock inte ställa till några problem för er som ska hit på Släktforskardagarna. De stora vägarna är öppna, även om man fortfarande igår fick lov att åka igenom Kristinehamn från det ena hållet på E18, men detta är säkert också klart till helgen. Tågtrafiken går med något reducerad hastighet mellan Karlstad och Kristinehamn, men det har säkert också ordnat sig.

Det ser ut att bli fint väder till helgen. Det är redan nu betydligt varmare igen och solen skiner. Då blir ju allt mycket enklare och trevligare.

Jag tog en promenad hem till min mamma igår på eftermiddagen – jag tycker ju om att gå – och då är det ju en fördel om det håller uppe. På vägen till henne passerar jag såväl Östra som Västra kyrkogården och ibland går igenom någon av dem. Jag tycker det är spännande att gå på kyrkogårdar och läsa på gravstenarna. Ibland ser man något känt namn, man ser imponerande stenar, vilket nästan kan kännas lite makabert. Här är vi minsann inte lika. Det finns ju gravar som inte ens har en sten.

I går upptäckte jag Gunnar Turessons grav. Han var poet och trubadur men kanske framför allt tonsättare. Han har bl a tonsatt många av sin svåger Dan Anderssons dikter. Dan var nämligen gift med Gunnar Turessons syster Olga.

b2ap3_thumbnail_20140822_133557.jpg

Gunnar Turessons grav

Det drar ihop sig till Sfd2014 nu och vi har en livlig mailkorrespondens för att klara ut eventuellt kvarstående frågor. På fredag kommer vi att ta emot många av utställarna och lokalerna på K CCC ställs i ordning för det stora evenemanget. I dag, torsdag, är det pressträff och vi hoppas att press, radio och TV ställer upp i stor skala. Den som åker buss i Karlstad matas nu med information om Släktforskardagarna och evenemanget syns lite varstans. Vid infarterna till Karlstad syns vi också på de stora reklamskyltarna. Ingen kan missa vad som ska hända på K CCC till helgen!

Vi försöker också på alla sätt att locka även de icke redan frälsta släktforskarna. Många av våra föredrag kan ju många andra också vara intresserade av. Vi möts av kommentaren att man tycker det är billigt. Betala 50 kr i inträde och du har tillträde till såväl mässan som hela föreläsarprogrammet! Ja, det är billigt, men vi hoppas ju på detta sätt att locka fler att komma. Det kan det ju vara värt för att få lyssna på ett föredrag.

I går hade jag TV:n på för att titta på nyheter, men telefonen ringde förstås. Efter en stund, när nyheterna var slut, hörde jag, trots telefonsamtalet, en röst, som jag kände igen – Christopher O´Regans! Tyvärr hann jag inte se inslaget men får väl kika på SVT Play. Tänk vilken tur att det finns. Cristopher kommer ju dessutom till Karlstad till helgen och håller föredrag på Släktforskardagarna både lördag och söndag.

I måndags missade jag även ”Vem tror du att du är”, som ju startade en ny säsong. Det är ett program, som jag tror gör en hel del för intresset för släktforskning. Bara man inte tror att det går lika lätt i verkligheten. Att böckerna bara ligger där uppslagna på precis rätt sida! Men det är väl lite av tjusningen- man letar och letar och letar och så vips hittar man något och blir jättelycklig! Men den som har ett problem kan ju passa på under helgen och besöka ”Släktsök” om det är något man har fastnat på.

 b2ap3_thumbnail_20140815_161639_20140827-181548_1.jpg

 Värmlands museum till höger och Sandgrund Lerinmuseet till vänster, båda två väl värda ett besök.

Hinner man med något mera än att besöka Släktforskardagarna. Ja, kanske om man stannar två dagar. Då kan det vara värt att besöka Värmlands Museum, Brigadmuseet och Sandgrund Lars Lerin-museet.

 Vi i Värmlands Släktforskarförening ser verkligen fram emot den här helgen! Hoppas vi ses!

Att alla är lika inför lagen och ska behandlas på samma sätt om vi begår ett brott är en grundläggande princip. Emellanåt träffar man på rättsfall där någon kommer undan ett relativt grovt brott utan att bestraffas medan andra straffas hårt för rätt oskyldiga förseelser. Hur kom det sig?

I Lund i Nyköpings Sankt Nicolai bodde vid 1600-talets slut frälsebonden Erik Nilsson. 1681 bötfälldes han för att ha sänt sin piga på vargskall. Vargjakt var förstås en manlig aktivitet och att skicka pigan var olämpligt. Året därpå högg Erik ner 10 timmerstockar på  Hjärmesta skogsägor. Han hade fått lov till detta av sin måg Per Persson, som var skattebonde i Hjärmesta. Trots att han fått lov att hugga timmerstockarna fälldes han av häradsrätten. Undrar just hur diskussionerna gick när nämndens ledamöter diskuterade, för Per Persson var inte bara Erik Nilssons svärson utan även nämndeman vid Jönåkers häradsrätt. Samma år betade Eriks boskap på en äng som tillhörde Tistad, varför Erik fick böta 40 daler. 1690- 91 rannsakades Erik Nilsson under flera ting för att ha stulit en galt. 1696 åtalades han för att ha spritt rykten om tullskrivaren i Nyköping Magnus Thelning som Erik påstod var en horkarl och far till Eriks styvson, medan befallningsmannen Petter Pettersson på Tistad enligt Erik var ett riktigt rötägg. Ett gift men väldigt pilskt rötägg som horade runt med Eriks hustru Sigrid, försummade sitt arbete och som dessutom varit drucken i tjänsten! Den 3 januari 1695 skulle Erik begrava sin son. Dagen var alltså dyster redan innan Erik råkade på Sigrid och Petter "i full gärning". Petter stannade över natten - sannolikt serverades gravöl efter begravningen och det var då han blev drucken - varefter Petter tillbringade natten med gårdens pigor och dagen därpå åter förlustade sig med Sigrid. Just som paret var mitt uppe i den förbjudna kärleksakten överraskades de ånyo av Erik, varpå Sigrid hotade att bränna ner gården om Erik gnällde om hennes utomäktenskapliga förehavanden. Erik dömdes för ryktesspridning till böter på totalt 100 daler silvermynt eller 14 dagars fängelse på vatten och bröd. Några månader senare rök Erik och Petter Pettersson ihop på landsvägen. Eftersom Lund var frälse under Tistad var Petter Eriks förman, och som straff för slagsmålet dömdes Erik att böta 40 daler silvermynt.

b2ap3_thumbnail_Trstubbe-vid-bussterminalen.jpg

Erik Nilsson var en otursförföljd slarver vars stora olycka var hustruns långvariga affär med hans förman. När ord stod mot ord vägde befallningsmannens ord tyngre än frälsebondens. Eriks dotter Ingrid Eriksdotter var först gift med Per Persson i Hjärmesta, Tuna socken. Efter dennes död 1691 gifte hon om sig med kornetten Jonas Svensson Stare, som hamnade i ett juridiskt dilemma 1714. Då brann två trösklador ner och Jonas begärde ersättning från häradsrätten för vådelden. Olika rykten cirkulerade i trakten, och efter ett år dömdes en dräng på gården för att ha startat elden. Av Svea hovrätt dömdes drängen att ersätta skadorna, men hans far var död, modern var tiggerska och själv ägde han bara de kläder han hade på sig så någon ersättning blev det aldrig.

Jonas Svensson Stares far, Sven Stare i Åby, Bergshammars socken, var också kornett. Sven Stare visade upprepade gånger total likgiltighet inför lagen. Bland de aktiviter Sven Stare ägnade sig åt när han inte utmärkte sig i fält, var

       * att skjuta på grannarna när de förde liv vid sitt vårliga bad (1681)

       * riva ner en bro på grannarnas ägor (1681)

       * stjäla två kor och en oxe från Catharina Canterstierna (1691)

       * tubba en piga att lämna sin lagstadda tjänst (1690)

       * begå enfalt hor (1694)

       * flytta en gränssten mellan Åby och Ista ägor (1694)

       * hugga ner en apel på Broby ägor (1695).

Trots att Sven Stare erkände både att han skjutit på grannarna och hade ett utomäktenskapligt barn med en kona i Botkyrka, frikändes han i samtliga fall. Inte undra på att han ansåg sig stå över lagen!

Häradsrätten ville alltid ha intyg från en fältskär när någon blivit misshandlad eller råkat ut för en olycka orsakad av andra. En kvinna i Lunda socken hamnade i kläm på grund av denna regel. Grannarna vittnade om att hon varit både blåslagen och haft frakturer efter att ha blivit överfallen, men häradsrätten ville inte befatta sig med ärendet. Det tog över ett år för henne att tillfriskna och häradsrätten uppmanade gång på gång fältskären Petter Wessenberg att bege sig till kvinnan och intyga vilka skador hon hade. Petter Wessenberg, som var gift med Sven Stares änka, Kristina Hierpe, besökte aldrig den skadade kvinnan. Utan intyget togs misshandeln aldrig upp och den utpekade gärningsmannen gick fri. Vad han hette? Jag kan ge ett par ledtrådar: han hade initialerna PW och var fältskär...