'Den röde hanen' är en lika regelbunden som ovälkommen gäst i våra städer och byar genom historien. Brunnit har det gjort, och förödelse har det blivit.
För oss släktforskare kan man kanske tala om en 'brandmur', åtminstone vad gäller kyrkböckerna.
Själv har jag dystra erfarenheter av en familj som började sin bana i Surteby-Kattunga, Västergötland, för att sedan flytta till Sibbarp, Halland. Båda de orterna har brunna kyrkböcker! Och naturligtvis är de uppbrunna precis den period som jag var intresserad av. Murphys lag för släktforskare!
'Borgmästaren grät och bad, biskopen svor och släckte'. Var det branden i Karlstad?
Jag minns när jag skulle börja forska i Skellefteå landsförsamling. Det är så länge sedan att det var mikrokort som gällde fortfarande.
Jag kommer aldrig att glömma synen av de svarta 'sorgkanterna', de syntes tydligt redan innan jag stoppat in dem i apparaten.
Vem var den okände hjälte som uppenbarligen riskerade livet för att få ut kyrkböckerna i sista sekunden? Borde han/hon inte få en staty någonstans?
Jag skänker gärna en slant till uppförandet av en sådan!
Min älsklingsstad Varberg har brunnit extremt många gånger, men lyckligtvis tycks det inte ha drabbat kyrkböckerna. Att stadens äldsta husförhörslängder är både sena och usla har nog andra orsaker...
Albert Sandklef, Varbergs store (om än inte alltid helt tillförlitlige) hävdatecknare, konstaterar att 'I Varbergs historia förekommer alltför mycket eld och alltför lite vatten'.
Enligt Varbergs allmänna rådstuguprotokoll 1719 föreslår borgmästare Isac Himmelberg att staden ska inköpa en 'spruta'. Förslaget bifölls, men vid allmänna rådstugan år 1729 tillfrågades samme borgmästare av gästande landshövding och landssekreterare om hur det förhöll sig med brandutensilier. Borgmästare Himmelberg, sannolikt något kallsvettig, tvangs medge att förslag om inköp godkänts, och pengar fanns anslagna till inköp av brandspruta, men någon sådan fanns alltså inte inköpt, trots att tio år gått sedan beslut fattats i ärendet. (Inte utan vissa likheter med dagens byråkrati på sina håll....)
Ingen brandspruta noteras som inköpt i de följande årens protokoll heller.
När Varberg brann år 1767 hade man faktiskt skaffat två brandsprutor, men, som det stod i protokollet året efter branden, så hade elden inte bara förtärt kyrka, samtliga publika byggnader och 67 privathus, utan också 'begge stadens sprutor och öfriga brandredskaper'... !
Brandsprutorna brann upp, således.
Men som den berömda fågel Fenix, har Varberg, liksom de flesta andra nedbrunna orter, rest sig ur askan och levt vidare.
Själv var jag i Varberg första gången 1998, och sedan dess längtar jag dit permanent. Men det är en annan historia!