Hur är det nu, vilka ska man prata med när man släktforskar. Det finns en del uttryck som jag hör ganska ofta i samtalen runt släktforskning och det absolut vanligaste är ” Jag borde ha frågat”. Förmodar att de flesta sagt eller tänkt det några gånger. Men minst lika vanligt borde det vara att konstatera att jag borde ha lyssnat. Tänk på alla de gånger något berättats och jag kommer inte ihåg det efter en stund. Tänk om hjärnan kunde ha en knapp där man kan spela upp det man hört förr. Vilken underbar uppfinning det skulle vara.
Jag kommer ihåg att min farmor satt och berättade och några små strimlor finns kvar, men resten av alla de berättelser jag faktiskt hört, de är borta och eftersom de inte kan upprepas så är de borta för alltid. Berättelser från en svunnen tid, även om det kan tyckas kort när vi jämför med andra skeenden. Att få höra hur det var för 125 år sedan är kanske inte så revolutionerande, men alla detaljerna om de små händelserna i familjen saknar jag nu när de inte finns tillhanda längre. Hur var det smeden Melcher gjorde för att få fart på affärerna och kunna mätta alla barnen, för det blev ju några syskon för min farmor. Och hur upplevdes det när Naemi och Isak kom till världen, de var tvillingar men föddes inte samma dag. Sa farmors mamma något om den upplevelsen och hur reagerade föräldrar och syskon när ingen av dem blev mer än 15 månader.
Att ta hand om ett antal barn och sedan uppe på det få tvillingar, som sedan lämnar familjen, var det något som satte sig i minnet eller var det så vanligt att ingen kom ihåg det. Vad farmor berättade om just sina småsyskon minns jag inte riktigt, och jag kan inte föreställa hur föräldrarna reagerade, men det skulle vara mycket intressant att få veta. Och hade jag lyssnat hade jag kanske vetat det, men det får vi aldrig veta.
Fast en del saker kommer upp i minnet, och det kanske är så när man blir äldre och något som fascinerade min farmor, men samtidigt gjorde henne lite besviken var när pappa Melcher kom hem med en cykel. En cykel till honom men ingen till henne eller syskonen. Var det bara de vuxna som skulle få ha roligt och de yngre skulle få fortsätta att ta sig fram till fots. Besvikelsen lyste igenom den berättelsen som satte sig i bakhuvudet och som dyker upp när det pratas moped till någon eller trehjuling till en annan i släkten. Ganska naturliga val idag, men då var de få förunnat.
Undrar om man var tvungen att registrera sin cykel på 1890-talet? Kan det finnas såna uppgifter att leta upp någonstans. Tror inte det, men vem vet kanske kan jag få fram när smeden köpte sitt åk och gjorde barnen besvikna 😊