Heldagsutflykt med buss till Dannemora gruva, Österbybruk och Örbyhus Slott

Söndag den 2:a juni kl. 08.30-17.30 - Heldagsutflykt med buss till Dannemora Gruva, Österbybruk och Örbyhus Slott.

Program:

08.30 Avresa från Stockholms Central

10.00: Ankomst Dannemora Gruva

10.00-11.00: Guidning Dannemora Gruva

11.00 Från Dannemora Gruva

11.30 Ankomst Österbybruk

11.30-13.15: Guidning Österbybruk

13.15: Lunch Österbybruk

14.00: Från Österbybruk

14.30: Ankomst Örbyhus Slott

14.30-16.00: Guidning Örbyhus Slott

16.00: Från Örbyhus Slott

17.30 Åter till Stockholms Central

I deltagaravgiften ingår:

- Bussresa

- Guidade visningar av Dannemora Gruva, Österbybruk och Örbyhus Slott

- Lunch (rödspätta med måltidsdryck och kaffe)

Anmälan senast onsdag den 29:e maj till info@sssf83.se. Begränsat deltagarantal.

Deltagaravgift 750 kr (medlem) respektive 900 kr (ej medlem).

Betalning till plusgirokonto 35 82 69-9 eller med swish till 123 574 3869.

Dannemora gruvor har dokumenterad brytning av järnmalm första gången år 1481. Idag finns bevarade anläggningar i form av dagbrottet ”Storrymningen” av medeltida ursprung, kanske så gammal som 1200-talet, samt industri- och bostadsbebyggelse från 1700- till 1900-talen med bland annat den 72 m höga gruvlaven som är ett av Upplands byggnadsminnen.

Under 1600-talet fick dannemorajärnet en obestridd rangställning bland svenska järnsorter, speciellt i England där det användes till stålråvara för verktyg, vapen, fjädrar och andra högt kvalificerade ändamål. Stora delar gick till Sheffield och det anses att Dannemora bidrog till Sheffields världsrykte som stålstad.

Kring sekelskiftet 1700 fanns det omkring ett sextiotal arbetare vid Dannemora boende i de slumartade kvarteren runt gruvan. Antalet arbetare som fick sin försörjning via gruvan kan antas ha varit flera hundra.

Under hela gruvans historia har man haft problem med vatten då malmfältet ligger invid en sjö. Man byggde en påldamm under 1600-talet och använde vatten- och vinddrivna pumpar. År 1728 installerades, på initiativ av Mårten Triewald, landets första ångdrivna pump. Den kallades "eld-luft-maskin", men blev aldrig någon framgång

Dannemoras ställning gjorde det till ett nästan obligatoriskt resemål för gästande utlänningar Den vittfarande Seigneur A. de la Motraye, som besökte vårt land under det stora nordiska krigets slutskede 1715-1720. rapporterar om en nedstigning, som han gjorde "i en sorts lädersäck, fäst vid en kedja", som i sin tur var fäst vid en tross. - "l detta mörka och rökiga Plutos rike, som upplyses blott av en eld, som man där tänder för att lättare kunna spränga klippan, möter man - berättar han - fler kvinnor än män, sysselsatta med att bränna och sönderslå malmen och lasta den i uppfordringsverkets korgar."

En mera turistbetonad besökare var N. Wraxal som kom till Dannemora 1774. Så här berättar han om sina intryck från gruvan: "Malmen grävs inte fram som i tenn- eller kolgruvorna som vi har i England utan slits loss med hjälp av krut. Detta sker varje dag vid middagstid och är det våldsammaste och förskräckligaste skådespel man kan tänka sig"

Ägoförhållandena vid Dannemora liksom vid så många andra svenska gruvor har varit skiftande och svåröverskådliga. Över 30 olika bruk jämte en del underlydande masugnar har under längre eller kortare perioder hämtat sin råvara från Dannemora Detta delägarskap bestod emellertid i sin tur av att vederbörande företag hade andelar av skiftande storlek i ett femtiotal enkla gruvbolag, som stod för själva driften. Anrikningsverket i Dannemora tillhörde ett särskilt bolag med det traditionsrika namnet Gamla Allmänna Bergslagen, där delägarna också ingick med olika stora andelar. Först 1937 kom en bättre tingens ordning till stånd i och med att förvaltningen av gruvorna överläts till ett särskilt bolag, AB Dannemora Gruvor.

Österbybruk är ett av vallonbruken och är känt för världens enda helt bevarade vallonsmedja. Under 1400-talet var Österby en utgård till godset Örby, som i sin tur innehades av Vasa-ätten. Gustav Vasa anlade med hjälp av främst tyska experter ett järnbruk specialiserat på krigsmateriel. År 1643 köpte Louis de Geers Österby. På På 1730-talet påbörjade Jean Jaques De Geer arbetet med att skapa en monumental och representativ herrgårdsanläggning. De två stora flyglarna uppfördes först, den östra som bostadshus och den västra som brukskapell. Arkitekten Carl Hårleman ansvarade för ritningarna till trädgården med dess spegeldamm. Ostindiska Kompaniets ägare Claes Grill förvärvade bruket 1758. År 1802 överlät Anna Johanna Grill halva bruket till Per Adolf Tamm ”Gammel-Tammen” eftersom hon tyckte hans motstånd mot Gustaf IV Adolfs skattehöjningar och i och med det avsägande av adelskapet var hedervärt. År 1821 stod Per Adolf Tamm som ensam ägare av Österbybruk och ägdes inom släkten fram till 1916. Efter den Tammska epoken hyrdes herrgården ut en tid, bland annat till konstnären Bruno Liljefors.

I Österby anlades tre stångjärnshammare och smedjor, alla i anslutning till dammarna, vari vattenkraft utnyttjades för driften av blåsbälgar och stångjärnshammare. Den mest kända industribyggnaden på bruket är vallonsmedjan intill Herrgårdsdammen. Den har anor från 1500-talets tysksmide, men byggdes om till vallonsmedja på 1600-talet och fick sin nuvarande utform-ning 1794. Brukets arbetarbostäder är koncentrerade till två gator mellan Herrgårdsdammen och Oppdammen. Husen längs Gimogatan uppfördes under 1700-talet, men byggdes om på 1800-talet. Längs Långgatan uppfördes husen på 1880-talet.

Vi får en visning av herrgårdens salar med en spännande historier som berättar om Österbybruks historia, svensk historia, herrskapsliv, leverne, fest och storslagna besök som Furstebesöket 1838 med hedersgästerna tsarevich Alexander från Ryssland och Sveriges kronprins Oskar. Köket från 1780 då herrgården stod färdigbygg har nu återuppstått med möbler, hyllor och husgeråd och även utvalda delar av porslinet som beställdes inför furstebesöket. På vandring genom herrgår-dens mörka gångar kan man möta osaliga andar som smeden som sålt sin själ till djävulen, brukspatron Gammel-Tammen med hans gåtor och den sorgsna baronessan de Besche. Och någonstans i mörkret väntar Gammelnådan, den elaka husfrun, med sina klirrande nycklar.

Örbyhus slotts historia kan räkna sina dagar ända tillbaka till 1450-talet. Då ägdes Örbyhus av Johan Kristersson Vase, som var Gustav Vasas farfar. Johan Kristersson Vase uppförde tornet som ett försvarsverk på den oländiga sankmarken vid Vendelsjön. Detta markerar början på Vasaättens nära 200-åriga epok i Örbyhus historia. Gustav Vasa, som bytte till sig Örbyhus av sina kusiner 1548, gjorde Örbyhus till ett riksfäste, med vallar, gravar och den 54 fot höga stenmuren kring sin farfars fasta torn. I Gustav Vasas fästning gömmer sig gångar och kasematter med utrymmen för besättning och förråd för många år. Fästningen kom dock aldrig att tjäna som försvarsverk utan utnyttjades i stället som statsfängelse ända tills Gustav Banér, guvernören i Västergötland, förvärvade Örbyhus 1641 och byggde om fästningen till ett barockslott.

Det var i december 1574 som Gustav Vasas äldste son, den avsatta kung Erik XIV, under dramatiska omständigheter fördes från statsfängelset i Västerås till Örbyhus. Flyttningen skedde brådstörtat och var ett schackdrag av Johan III, Eriks halvbror och efterträdare  -  då det hade gjorts flera försök att befria den avsatte kung Erik under året.

Kort efter en ny sammansvärjning, denna gång ledd av en västgötapräst, förkunnades från predikstolen i Stockholms Stadskyrka, att Erik XIV dött i fängelset på Örby stenhus den 26 februari 1577, 43 år gammal. Modern historieforskning har fastställt att Erik XIV blev förgiftad av arsenik.

Barockslottet Örbyhus ägdes i början av 1700-talet av Charles de Geer på Leufsta (1660-1730) som gjorde både Leufsta och Örbyhus till fideikommiss för sin brorson, vetenskapsmannen Charles de Geer (1720-1778). År 1823 upprättades en plan med omfattande förändringar av Örbyhus tillsammans med arkitekten Carl Christofer Gjörwell. Mellan 1825-1832 omdanades Örbyhus till den slottsmiljö vi ser i dag i neoklassicistisk stil med en vit-gul-orange färgskala. Under de 50 år som följde var det namnen de Geer, von Platen, de la Gardie, Klingspor och Barnekow som satte sin prägel på Örbyhus.