I en artikel i tidningen Dagens Nyheter hävdar Kristina Lindqvist att DNA-tester avslöjar en otäck syn på människan. Men trots sin uppenbara motvilja mot släktforskningens självfokus medger hon att en djupare kunskap om vår genetiska härstamning kan ge en väl behövd förståelse för människors lika värde i en tid då det alltför ofta ifrågasätts.

Ändå anser hon att resonemanget om släktskap som botemedel mot rasism är deprimerande. Och visst kan det medges att det är om inte deprimerande så åtminståne sorgligt att vi måste upptäcka släktskap för att acceptera varandra. Men resonemanget känns lite bakvänt - hade det inte varit mer deprimerande om släktforskning hade haft en motsatt effekt?

Kristina Lindqvists tes tycks vara att släktforskare sätter en alltför stor tro till att våra anfäder berättar om vilka vi är och att intresset i grunden är självupptaget. Bland annat ironiserar hon över det allmänna intresset för Ebba von Sydows släktskap med Gustav Vasa. Något som faktiskt motsäger hennes egen tes - uppenbarligen finns ju ett intresse även för andras anor bland släktforskare.

Är vi våra gener?

Är det verkligen så att vi förväntar oss att släkten ska ge oss nycklar till vår identitet, eller är det annat med släktforskning som lockar?

Varför släktforskar du? Berätta gärna på Sveriges Släktforskarförbunds Facebooksida.

Här kan du läsa artikeln på dn.se