I november 2012 skulle min far ha fyllt 90. Tyvärr avled han redan 1966 i en trafikolycka, vilket innebär att det idag är ytterst få som minns honom. Inom familjen är det nästan bara min bror och jag, som över huvud taget träffat honom. Den yngre generationen, hans barnbarn, känner honom endast via fotografier och en eller annan anekdot. Vi bestämde oss för att göra något åt detta, att helt enkelt ”fira” hans 90-årsdag genom att samlas och gå i hans fotspår.

Min far, Bengt Rosvall (1922-1966)

Sagt och gjort, en helg i november 2012 sammanstrålade vi barn och barnbarn med respektive i Kristianstad, den stad där han en gång föddes. Vi tittade på huset, som farmor och farfar lät bygga och där han växte upp, besökte Norra Åsums kyrka, där han döptes och konfirmerades, stod en stund på hans gamla skolgård samt vid kasernen där han gjorde lumpen. På kvällen åt vi gott samt tittade på ett bildspel, som jag skannat ihop från gamla album. En äldre släkting hade inkallats för att berätta om sina minnen av vår far och farfar. Dagen därpå reste vi till Malmö för att besöka de platser där han bott och verkat. Till sist tog vi oss ut till Limhamns kyrkogård, för att meditera en stund vid hans grav samt nedlägga en liten krans. 

Det var då vi upptäckte det.

Graven den var tom …

Där stenen med hans namn sedan 1966 stått, fanns det nu endast en lucka, ett tomrum. Stenen var bortvältrad och bortforslad, förmodligen förvandlad till makadam. Mållösa betraktade vi förödelsen. 

Trotsigt lade vi ned vår krans och tände ett litet ljus..

Någon dag senare tog jag naturligtvis kontakt med kyrkogårdsförvaltningen för att få veta vad som hänt. Förvaltningen menade att ”Gravrätten hade upphört”. De sade sig år 2009 ha skickat ett rekommenderat brev om förnyelse till min mor - som avled 2005 - och när detta kom i retur tagit tvärt av och monterat bort stenen. Detta trots att jag 2007 besökt kyrkogårdsförvaltningen, berättat att min mor var avliden samt lämnat namn och kontaktuppgifter på mig själv, något som kunde konstateras i akten. Jag hade då också beställt och betalat för renovering av stenen samt bortrensning av förvuxna rosenbuskar m.m. Förvaltningen hade m.a.o. sedan länge mina kontaktuppgifter, noggrant inskrivna i akten. Detta räckte uppenbarligen inte för ett begravningsväsen, som i sin iver att vara "lönsamma" kastar all pietet och medmänsklighet överbord.  

Bråkig som jag är, lät jag mig inte nöja med detta utan kontaktade kyrkogårdschefen, som bl.a. skrev följande: 

- Från det att en gravplats noteras som ovårdat till dess att gravrätten återtas och röjs p g a uppenbar vanvård går minst 24 månader. I de fall som det finns en eller flera gravstenar på platsen så får de stå kvar ytterligare minst 6 månader. Vi har också en mycket generös inställning till att på den befintliga gravplatsen bevara de gravstenar som har något intresse i ett kulturhistoriskt perspektiv.

Kulturhistoriskt perspektiv, vad är då detta? Jo, historiskt eller konstnärligt bevarandevärda stenar, kanske över kända personer. Men för den som vill besöka sina familjemedlemmars gravar är det ju just dessa gravar som är intressanta. Inte andras. Då hjälper det kulturhistoriska perspektivet föga.

Nu var ju graven knappast vanvårdad. Jag replikerade omedelbart:

- Efter min mors död 2005 övertog jag alla papper, och bestämde mig för att besöka graven i Limhamn. Jag fann då att den var i dåligt skick, dels övervuxen och rufsig, dels angripen av alger eller dylikt. Jag gick in på ert kontor, presenterade mig, lämnade mitt visitkort, bad om och fick tips om vem man kan vända sig till när det gäller uppsnyggning av sten och grav. Strax efter detta besök beställde jag renovering av gravstenen och röjning av själva gravytan. Allt utfördes till belåtenhet. Vid ett besök något år senare kunde jag konstatera att det nu åter såg snyggt och prydligt ut.

- Detta innebär, vilket också bekräftats av ert kontor, att ni de facto hade mina kontaktuppgifter, och jag menar att ni borde ha kontaktat mig för en diskussion om förlängning, skötsel etc. Att ni 2009 skickar ett brev till min sedan länge avlidna mor kan inte ses som ett alibi för ert agerande. När brevet kom i retur skulle jag, om jag hade arbetat hos er, gjort en snabb koll i Sveriges Dödbok och kunnat konstatera att adressaten avlidit 2005. Sedan hade jag gått till akten, sett att det fanns kontaktuppgifter till en person med samma efternamn, lyft luren eller skickat ett email - och saken hade kunnat lösas.

- Ni kan naturligtvis inte utse en ny gravrättsinnehavare. Däremot kan ni visa så pass mycket respekt att ni kontaktar den person, som ni faktiskt erhållit uppgifter om innan ni företar så här brutala åtgärder. Jag var inte medveten om att jag var tvungen att fylla i några papper för att gravrätten skulle övergå till mig - trodde i min enfald att det hjälpte med en personlig kontakt vid mitt besök i Malmö 2007.

Kyrkogårdschefen avslutade sin skrivelse så här:

- Jag beklagar igen om det uppstått något missförstånd mellan oss, och hoppas att min beskrivning enligt ovan kan bringa en viss förståelse och förklaring av vår handläggning i de rutiner som krävs av vårt arbete med kontroll av gravrättsärenden.

Arg som ett bi, kommenterade jag så här:

- Nej, jag har ingen förståelse för er handläggning i detta fall. Möjligen har ni följt reglementet, men när det gäller så känsliga saker som människors sorg, behov av kontinuitet och pietet inför döden och evigheten väljer de flesta kyrkogårdsförvaltningar att ta det där lilla extra steget, den lilla omtanken, som i det här fallet handlade om att lyfta en lur, innan man går fram med grävskopan. Så icke i Limhamn, vad det verkar!

***

Ursäkta om det blev lite mycket text i denna blogg. Men jag tror tyvärr att mitt sorgliga exempel ovan är allt för vanligt förekommande. Många är de människor som chockats svårt inför anblicken av utplånade gravar och bortvräkta minnesstenar. Jag förstår att det ibland kan vara knepigt att hitta fram till nya gravrättsinnehavare, men i de allra flesta fall, med lite fingerfärdighet och god vilja, går det relativt lätt att i vårt land hitta anhöriga till dem vilkas gravrätter har gått ut. Goda hjälpmedel och en mycket väl fungerande folkbokföring finns att tillgå, liksom lokal kunskap hos hembygds- och släktforskare.

Om man bryr sig …

"Helgd hägne grifterna" - jo, pytt!