Hur hittade statarna nytt jobb?

Har du statare i din släkt då har du förmodligen följt dem mellan olika arbetsplatser vart och vartannat år. De flyttade ofta, många familjer bytte gård varje höst. Har du tur höll de sig någorlunda inom samma socken men de flesta flyttade nog också mellan socknarna. Förr, när man som släktforskare var tvungen att beställa film eller mikrokort, då var det här förstås ett elände. Idag kan vi hoppa mellan de digitaliserade kyrkböckerna betydligt lättare.

Statare som plockar betor på Säbyholm i Skåne. Foto: Borg Mesch. Bildkälla: Nordiska Museet.

Den som har statare i släkten undrar nog hur de hittade nytt jobb. Hur gick det till? Först skulle man sluta avtal med en ny arbetsgivare, sedan ge besked till sin nuvarande arbetsgivare, begära flyttbetyg och orlovssedel och så ta flyttlass och barn med sig i oktober. Att åka på vinst och förlust, det gjorde de väl inte? Jodå.

Man hörde sig för bland andra statare och arbetsgivare. Dessutom fanns annonser i dagstidningarna. Annonser blev mer vanliga i slutet av 1800-talet och förekom en hel del in på 1900-talet.

Det var inte ovanligt att man chansade och åkte till en gård där man ville arbeta, utan att ha gjort upp i förväg. Fanns det inte arbete där fick man dra vidare. Många ansåg att sämre kunde det ändå inte bli. Mun-till-mun-metoden var också mycket vanlig.

Det fanns vissa gårdar med gott rykte där statarna stannade länge och andra med sämre rykte. Fanns det inte jobb på den gård man ville till gick det alltid att fråga på en sådan gård med dåligt rykte och stanna tills det gick att byta arbete igen.

Om statarnas flyttningar fick jag veta för ett par år sedan av Barbro Frankié som är museichef för Statarmuseet i Bara i Skåne och av Kjell-Åke Larsson i Veberöd som växt upp som statarbarn i Skåne och är uppgiftslämnare till museet. Tidningen Släkthistoriskt Forum (som jag frilansar åt) hade fått en fråga om detta av en läsare och jag fick i uppgift att ta reda på svaret.

Jag kollade också i äldre tidningar. Av tidningsannonser framgår att inte bara arbetsgivarna annonserade, det fanns också byråer som förmedlade arbete.

Falköpings Tidning 1891-03-14.

Nerikes Allehanda 1891-08-08.

Uppsägning skulle helst ha skett senast i augusti, då man också kunde ha skrivit kontrakt med ny arbetsgivare. Helårskontrakt var vanligast men även halvårskontrakt förekom. Hade man före flytten skrivit kontrakt med en ny arbetsgivare ordnades också med flyttbetyg i förväg. Den familj som åkte “på chans” fick se till att flyttningen bokfördes efteråt, när det var klart var de skulle bo.

Den anställde skulle ha ett arbetsbetyg med sig och på detta kunde arbetsgivaren anteckna “lantarbetare” med blyerts i ett hörn. Det var koden för att tala om att stataren var fackligt aktiv och då var det betydligt svårare att få nytt arbete.

Flyttningarna skedde vanligtvis under sista veckan i oktober, som kallades slankveckan eftersom man inte hade lön då. I de flesta fall flyttade man maximalt så långt hästen orkade dra lasset på en dag.

Boktips:
Statarliv - i myt och verklighet, Christer Lundh och Mats Olsson (red), 2009
Skånska statare och lantarbetare berättar, Lars Olsson, 1985, 1995
Statarminnen, Mats Rehnberg (red), 1949

Statarlänga på Bälteberga gård i Skåne. Foto: Gunnar Lundh. Bildkälla Nordiska Museet.