Kan man skriva vad som helst

Tror nog de flesta släktforskare numera anser det vara Bingo! när/om man hittar en brottsling bland anorna, eftersom det ger större möjligheter att få reda på mer om personen ifråga än bara "född-vigd-död". Samma gäller förvisso präster och adel, men det är kanske inte så många som har dessa bland sina anor som det är som har brottslingar i släkten.

Om man sedan ska berätta alla gruvliga detaljer är en annan sak. Personligen anser jag att man kan berätta det mesta, men kanske man ska vara lite försiktigare om brottet skett förhållandevis nära i tiden (senare halvan av 1900-talet t.ex.). Med tanke på hur populärt det är med artiklar och tv-program om olika brott som skett förhållandevis i närtid, så borde det kanske inte vara så kontroversiellt att även berätta om den egna släktens brottslingar? Det finns ju till och med hela tidningar som enbart inriktar sig på olika brottshistorier. För att inte tala om program som Efterlyst, Veckans brott, Brottsjournalen m.fl.

Instämmer med det som Carin skriver i sitt inlägg att det är rimligt att vara lite försiktig gällande saker som hänt de senaste 70 åren - det är ju inte för inte som det finns en begränsning i vad som går att finna i offentliga register och inskannat material så jag skulle nog hålla tillbaka lite vad gäller min egen "berättarlust".

Men med sådant jag funnit i min forskning, eller för den delen fått berättat för mig av släktingar om sånt som hänt före 1950, känner jag inte att jag behöver vara så försiktig med, speciellt inte om det är sådant som går att finna om en är intresserad av släktforskning.
Sen kan ju saker som "emigranten som for till Amerika och lämnade tio barn och en gravid hustru", "mamman till en emigrant som var så förtvivlad så hon dränkte sig i Fyrisån" samt "mannen med stora skulder som tog sig själv av daga med en slaktmask" väcka både sorg och nyfikenhet, och i viss mån, ilska. (exemplen från egen forskning)

Att släktforska är alltid roligt, vill jag hävda, även om upptäckterna långt ifrån alla gånger är roliga.

Det är just dessa tankar jag brottas med. Ska jag publicera att en ana i slutet på 1800-talet bedrev bordell och att han därtill gjorde sig skyldig till tidelag och p g a det senare brottet blev dömd till straffarbete i två år. Det förstnämnda brottet är redan publicerat i en hembygdsskrift. Men de verkade inte ha kunskap om det andra brottet. Det känns lite skämmigt för mig och kanske min släkt att skriva ihop en sann historia omkring dessa brott och de följdverkningar de tycks ha fått, t ex makan som skilde sig från mannen när han avtjänade sitt straff och för min farmor särskilt (och kanske hennes syskon) som växte upp i familjen när dessa brott begicks.

Jag redovisar de fakta jag hittar i kyrkböckerna och ibland är det obehagliga och skrämmande fakta. Men ju längre bort i tiden desto lättare är det förstås att smälta vad som hänt. Vi kan ju inte ändra historien.
Dessutom finns det ju den andra sidan av myntet, t ex vid brott då det finns ett offer som blivit utsatt. Att förtiga vad som hänt kan bidra till att förringa offrets lidande. Det finns en bok skriv en av en släktforskare i Småland där hon öppet berättar om sin farmors far (eller om det är mormors far, i alla fall tre generationer bort tror jag) som utsatte sin vuxna dotter för sexuella övergrepp. Incesten ledde till graviditet och barnet som föddes blev författarens farfar eller morfar. Det är många år sedan jag läste den men minns att författaren i förordet poängterar syftet med boken, att berätta offrets historia.

Det som har hänt, har hänt och går ju ändå inte att göra ogjort!
För min del känner jag att ju fler släktberättelser som finns med och kommer upp till ytan, dess bättre, både de ”finare”och de mer ”skämmiga”!
Det är ju ändå så som livet har sett ut för våra förfäder, och som säkert format de efterkommande (inklusive oss själv), kanske i generationer, även om det aldrig talats öppet, utan bara viskats vuxna emellan!
Det som inte faller inom 70-årsgränsen är ju dessutom officiella handlingar!
Jag har själv händelser i min släkt som påverkat oss efterkommande!
En av dem gäller min fmm Augusta som blev gravid 1880, vilket påverkade henne och senare min fm Alma gm hela livet, så pass, så det bara blev en kompakt totaltystnad även för kommande generationer!
Fm fick växa upp som dtr i en sjökaptensfamilj i Gbg, gifte sig och fick 4 egna barn (bl.a. min far 1911).
Dessa 4 syskon fick heller aldrig veta ngt om förhållandena, förrän den dag min far, som 25-åring, flyttade till Lund, och skrev hem till sin mor i Gbg och frågade VEM den s.k. ”Moster Augusta” eg. var, som kommit på besök, varenda lördag, under syskonens hela uppväxt … och det var först då som det kröp fram att det faktiskt var de 4 syskonens riktiga mormor … !
Men VEM fadern var tegs det vidare med, den uppgiften gick i graven med fmm o fm!
Denna fråga har ju skavt och påverkat oss efterkommande hela livet!
Denna tystnad - till vilken nytta!?
Jag är nu snart 75 och har massor av b och bb efter mig själv! Det har nästan blivit som ett måste, att försöka få fram vem fmf var … vi har DNA-testat oss, för några år sen, så vi får väl se ??‍♀️!
Jag känner mig mest ledsen och frustrerad över denna onödiga ”tystnadskultur” som tydligen funnits inom de flesta familjer! ??‍♀️
Visst var tiderna annorlunda men öppenhet varar längst!

Jag hör till dem som tycker att historien skall vara sann. Man behöver, som jag ser det, inte skämmas för anfäders vandel. Om jag hinner ska jag försöka skriva en bok eller i alla fall berättelse om min mor som fick mig inom sitt äktenskap, men med en annan man. Det höll hon totalt tyst om till alla inklusive mig - tills jag var 18 år. Jag kände mig snuvad på åren då jag misstänkte, men inte visste. Den känslan har gått över och jag har inga "hard feelings" för att mamma var otrogen någon gång under kriget, när maken var på sjön år ut och år in, ibland utan möjlighet att komma hem och hälsa på. Så ensamt det måste ha varit. 70 års sekretess är bra och räcker nog.