Kontakt

Vid släktforskning är det ganska normalt att ta sig bakåt i tiden, för åt andra hållet finns inte mycket att skriva ner, åtminstone inte nu, det är ju ett framtida problem. När jag då funderar på släktforskningen och hur den påverkar mig, så blir det naturligt att titta bakåt.  Hur var det i början, finns det något som görs annorlunda nu än då, och vad kan jag lära av det.  Om det nu finns något att lära sig, vill säga.

Det fanns inte så många tekniska hjälpmedel tidigare, om vi jämför med idag, men tänk att det fungerande ändå.  Och jag tänker inte så mycket på maskiner med plastband eller plastbitar, som skulle läsas och tolkas, det är ju ingen större skillnad mot idag, även om de kommer till mig på ett litet annat sätt. Det som fanns var kommunikationen mellan olika människor, på ett annat sätt än idag. Tänk på alla möten med människor, kunde vara ansikte mot ansikte , via telefonen där jag snurrade en skiva och plötsligt var någon där eller via den numera nästan utdöda konsten att skriva för hand på ett papper, stoppa det i ett kuvert och skriva adressatens uppgifter med hjälp av en penna.

Det var annorlunda då, men fick jag bättre svar då än nu?  Idag försöker jag använda olika företags fantastiskt fina meddelandesystem för att få kontakt.  Skriver med hjälp av tangenter och skickar in det i svart hål. Undrar om det kommer fram till någon, undran baseras på att det kommer inget tillbaka. Kom det aldrig fram eller var det inte intressant. Trots att det kallas utveckling så är det ju inte ett dugg bättre än det gamla brevet, det kunde också komma bort, men ofta försvann inte alla. Det sas ju att det var säkert att använda posten, men nu vet jag inte.

Fri bild av Phillip Simango på Unsplash

Fast det där med telefonen som satt fast i väggen, var det så bra.  Det som var bäst var kanske att när någon svarade så visste man att hon eller han fanns hemma, och inte i en affär eller på en fotbollsmatch, där många tycks vara idag när jag ringer. Ett svar i telefonen borde innebära att man hade material i närheten som kunde kollas när jag ställde en släktforskarfråga. Nu vet man aldrig.

Jag tänker inte så mycket på den personliga kontakten, den är inte lika vanlig nu som förr när det var arrangemang både här och där. Och tänk på hur mycket gott fika det fanns då. Nu ska vi träffas över nätet med vårt eget kaffe och min egenbakade finska pinne, som inte ser ut som en sån och inte smakar som en sådan heller. Tänk om någon annan kunde baka en. Fast egentligen ska jag inte klaga, det finns ju fortfarande föreningslokaler som har öppet, som har kaffe och lite fikabröd. Tänk vad roligt det är att träffa riktiga människor, levande och inte sitta framför en skärm och titta in i en kamera.

Och varför skriver jag det här egentligen. Det blev en mycket längre inledning än jag tänkt mig när jag nu ska berätta om ett litet test jag gjort. Det där med att få kontakt, att få svar på några frågor. Jag skrev en fråga på det sätt som anges på några av våra nätbaserade tjänster och hoppades på svar. Det var en ganska öppen fråga och jag hade nog hoppas att någon eller några skulle svara, vare sig de hade en lösning på min undran.  Men det var ingen hit, om vi säger så. Liten respons, och jag vet ju inte om de ens setts. Kanske används inte systemet längre, i värsta fall har adressaten lämnat oss, eller också intresset svalnat.

Provade en sväng till, och stoppade in min telefon i frågan, men det blev inte mycket bättre. Det som skiljer en del är att de där jag kan direktadressera frågan till en egen adress, där är utfallet lite bättre, men det finns svarta hål även där.  Nu kan det ju vara så att min fråga inte var intressant, det får jag inte veta eftersom tystnaden inte ger några svar.

Och vart vill jag komma egentligen, kan knappast påstå att allt var bättre förr, men ibland saknar jag den personliga kontakten.  Undrar om det finns någon som har en idé om hur det kan bli lättare få en återkoppling. Eller är det tidens tecken, vi lever vårt eget liv och det är bra så.