Sant, eller….

Att det finns ett stort intresse för släktforskning, det vet säkert de flesta. Det får olika uttryck och det lockar också olika aktörer till det intressanta området.  Det gör också att det blir än mer viktigt att fundera på vad det är som sägs och på vilket sätt. Jag känner ibland ett behov av att sätta mig ner och fundera på vad som kan vara bra för en förening eller för vårt gemensamma intresse för det som hände förr och hur det ska återberättas. Är det viktigt att nå ut med det intressanta i släktforskning oavsett hur det sker eller ska vi bli lite ”tråkiga” och peka på att allt som sägs eller skrivs kanske inte är helt rätt. Att det ibland blir lite för mycket av enkla berättelser, vars syfte är att locka nya läsare och då kanske kunna göra oss mer attraktiva, så att det blir som ringar på vattnet, det sprider sig till större ytor och lockar ännu fler.

Nu finns det säkert de som tycker att jag är tråkig, som tar upp en sån här fråga, och därför kan det vara på sin plats att jag berättar lite om några av mina egna erfarenheter av det som vi kan kalla kommersiella produkter, vars koppling till släktforskning baseras på att det är ett intressant område och det kanske går att generera lite vinst på det. Det är inte kopplat till någon eller något inom släktforskarrörelsens ideella delar.

Egen bild från Genealogiska Föreningens tidigare bibliotek

Det står naturligtvis var och en fritt att berätta eller publicera en text, men jag tycker det blir lite konstigt när det som publiceras och sägs återge en verklighet är fylld med allehanda felaktigheter eller utelämnanden. Nu kan vi ju alla vara mer eller mindre bra på att hitta sanningshalten och det blir mer som kåseri, men då bör det framgå att det bara är en del av en sanning eller mer eller mindre påhittat..

Jag har vid ett antal tillfällen kontaktat de som ger ut skrifter där det funnits klara fall av felaktiga uppgifter, men viljan att göra något har varit obefintlig eller, i bästa fall, ganska liten.   Att det som redan tryckts inte kan ändras, det är förståeligt, men viljan att rätta till i efterhand saknas ofta och det gör ju att det bildas nya sanningar. Det finns också fall där en publikation tagit in en liten rättelse i ett senare nummer, på en liten undanskymd plats, och det är ju sig ett fall framåt, men sedan har den ursprungliga artikeln återpublicerats på företagets webbplats, utan den minsta kommentar om brister eller fel. Och det känns ju mindre bra.

Så vad kan vi göra? Köpbojkott är knappast rätt svar eftersom det finns guldkorn i allt, men kanske en lite mer öppen attityd till att rätta till.  Kanske kan aktörerna ändra sig lite om fler pekar på de felaktigheter som finns och att källkritik blir en del av produktionen av artiklar.

Har du upplevt det som jag gjort eller är jag ensam?   Har du förslag på vad och hur vi kan få en så bra sanningshalt i det som skrivs?