Den 26 januari bloggade jag här på Rötter och rubriken var, precis som idag, Släpp bilderna loss, med tillägget "de är våra". Bloggen handlade om de digitala tidningarna hos Kungliga Biblioteket, och den uselt orättvisa tillgången till hela samlingen samt den märkliga karenstiden på 115 år som Sverige, som enda nation, drämt till med.

Bloggen lästes, här och i diverse Facebookgrupper, av ca 4500 personer och fick hundratals kommentarer, där de allra flesta höll med mig om det mesta. Dock inte alla. Några menade att "upphovsrätten måste värnas" - att den är allt för betydelsefull för att bara sopas undan. Inga krav på rättvis tillgång till vår gemensamma historia får ta död på upphovsrätten till en text eller en bild, tagen 1925 av en fotograf som avled 1950 och vars upphovsrätt därmed sträcker sig till  2025. 

Ja, ni hör hur tokigt det låter. Vilka konsekvenser en absolut upphovsrätt förorsakar ... 

Vad kan det då finnas för argument för en uppmjukad upphovsrätt när det gäller just tidningar

• Dagstidningar är en sorts minnenas ARKIV för vårt lands befolkning. Där finns stora delar av nationens historia bevarad som en faktabank och som en bas för allsköns studier och forskningsprojekt. Arkiv är per definition ÖPPNA och ska därmed hållas tillgängliga för befolkningen. 
• Tillgängliggörande i dessa tider sker via DIGITALISERING. Allt annat är otänkbart. Lagstiftning och tolkning av lagar och förordningar har inte hängt med den blixtsnabba utvecklingen, den digitala revolutionen. Det går inte längre att anlägga pappersperspektiv på digitala bilder. 
• Upphovsrätten kan naturligtvis bibehållas även om de digitala tidningarna släpps loss. Vanliga citatregler gäller och de fotografier som finns i de gamla tidningarna är hårt rastrerade. Det går inte att göra vettiga bilder med hög upplösning av dessa. Man får alltså inte kopiera av en signerad text och publicera den som bok eller artikel. Sådant kallas plagiat eller piratverksamhet och skall beivras. 
• Upphovsmännen tjänar inte en cent på att deras verk göms bakom en digital mur - tvärtom borde det kännas värdefullt för dem att deras "döda artiklar" får nytt liv och en ny läsekrets.
• Handlar det om pengar? Så har det hävdats! Men skaffa då fram pengar i alla dagar ... Dert finns fonder att ösa ur och det kan inte handla om så astronomiska belopp. För närvarande råder som bekant Kulturell vinter i vårt land, där pengar till bildning och kultur, inte minst till studieförbunden, minskas eller avskaffas helt. Statliga pengar kan därmed vara svåra att hitta - men det finns som sagt fonder och stiftelser. Samma generösa donatorer som har bekostat stora delar av digitaliseringen kan säkert övertalas att också skicka med några miljoner så att svenska folket kan få ta del av den. Annars känns satsningen meningslös.
• Tänk er följande scenario: Politikerna vill sänka bensinpriset vid pump med X antal kronor. Men man har inte riktigt råd. Därför beslutar man att priset skall sänkas endast i Norrlands inland. Det går att hitta argument för en sådan åtgärd. Men hur skulle den tas emot? Ramaskri? Eller tänk er att bensinen skulle subventioneras i Stockholm, Göteborg, Malmö samt i våra Universitetstäder - skulle det accepteras? Nej, just det! 

Om de digitala tidningarna görs tillgängliga måste det gälla överallt i hela vårt avlånga land. Naturligtvs också i din kommun och i dessa tider också givetvis hemma hos dig. Allt annat är intellektuell diskriminering!

Någon vecka efter mitt första inlägg i frågan kom det överraskande nyheter från Kungliga Biblioteket. Dels skulle ett nytt gränssnitt (jag hatar detta ord) introduceras - men man hade också beslutat sänka den bisarra 115-årsgränsen till "bara" 100 år. Idag kan vi alltså hemifrån läsa digitala tidningar till och med 1923. Bra, så klart, men inte tillräckligt bra.

Jag har ett motbud:

2023

Tidningar är färskvara och det allra senaste året kanske vi kan avvakta med. Men resten ingår i det digitala arkiv, som tillhör folket!