Var sak på sin plats - eller..?

Inför en förestående fotografering hemma, blev jag av mäklare ombedd att 'plocka bort' saker. 'Vilka saker'? ville jag då gärna veta. Mäklarens svar var något svävande: 'Öh... var sak på sin plats'. Det är ju ett bra rättesnöre, men inte särskilt upplysande i det här fallet. Hursomhelst, fotografering blev det.

Men detta med 'var sak på sin plats' är ju något som, slog det mig, inte direkt har efterlevts av historien. Runstenar är ju exempelvis ofta offer för ofrivilliga förflyttningar. Den ståtliga stenen vid Aspa tingsplats i Sörmland, hittades  inne i en vägtrumma under en närbelägen å! Frågan är varför den hamnat där? Det var väl så enkelt, att förr i tiden såg folket inte sina vikingatida förfäders minnesstenar som vördade monument, utan präktiga byggstenar till lador och hönshus....  Många runstenar har ju hittats i åkrar vid plöjning, vilket leder till stora funderingar för historikerna. Har runstenen verkligen stått där, eller kommer den någon helt annanstans ifrån? En klen men dock tröst om man upptäcker en runsten i väggen till hönshuset, är ju att man i det fallet kan vara ganska säker på att stenen flyttats... 

Lekåsa kyrka i Västergötland är säkert inte den enda som använt gamla gravhällar till kyrktrappa. Min anfader Sven Ausenius, präst i Torup i Halland, som jag berättat om i 'Spion - ett gammalt yrke' (2018 12/10), fick en minnessten uppsatt efter sin och hustruns död, men den försvann med åren. Till slut hittades halva stenen under trappan till predikstolen av sentide (slutet av 1800-talet och framåt) prästen i kyrkan, Johan Gadd. Denne rådige, av mig mycket uppskattade präst, satte igång att leta efter del två, och fann den i kyrkogårdsmuren. Oförstående byggnadsarbetare hade vid någon renovering använt stenen att riva färg på! Hursomhaver, vår hjälte lät rengöra stenen, och fick någon att nödtorftigt limma ihop de två delarna igen. Numera sitter stenen på väggen intill kyrkdörren. 

Ibland blir till och med proffsen fundersamma. För ett par år sedan, besökte jag Västerås domkyrka och dess intressanta museum. Där fastnade jag för en liten ring, daterad till 12- eller 1300-talet, som hade biskopsinsignier. Den ringen hade hittats när man byggde parkeringsplats utanför kyrkan. Frågan är nu: var det tidigare en begravningsplats och biskopen blev begravd där med sin ring på fingret? Men man hade inte hittat några skelettdelar. Hade en klantig 1200-talsbiskop helt enkelt tappat ringen på platsen? Eller hade ringen från början legat i jorden någon helt annanstans men fraktats med lös jord dit den hittades? Ingen vet. 

Ibland har man till och med flyttat på hela hus. Ute i Täby, där barn jag lekte, fanns en stor tomt med ett fint ljusgult hus med blå fönsterluckor. En stor herrgård som väl egentligen inte passade in just i omgivningen där den stod mitt bland tidiga egnahemsvillor på gammal bondgårdsmark. Förklaringen var att byggnaden tidigare stått invid Brunnsviken, men av okänd anledning flyttats ut till Täby. Katrineberg heter huset. 

Nä, det där med 'var sak på sin plats' är verkligen inte så lätt att efterleva alla gånger. Det verkar våra anor också kunna skriva under på! 

Bilden: Den här solbelysta dopfunten är faktiskt numera 'på sin plats'  i Toarps kyrka, Västergötland, efter att länge varit försvunnen i sankmarkerna runt kyrkan...  Foto: författaren